2011 - Vänersborgs Söners Gille

mycket att köpa till oss barn, men min far hade alltid virke hemma, som
vi tillverkade små hockeyburar, målvaktsklubbor och målvaktsskydd av.
Benskydden bestod ofta av gamla tidningar. ELA var populärt. Skridskor
var ett stort problem och man fick oftast ärva av något syskon. De
skridskor som fanns var av järn - kvartsrör och halvrör. Till detta hade vi
pjäxor och på så vis lärde vi oss att åka skridskor. Jag kommer inte ihåg,
vilket år jag fick mina första skridskokängor, men jag kan ha varit tolv
eller tretton år. Äntligen fick man riktiga skridskor och det medförde,
att jag åkte varje dag. Jag var på Vänersvallen fem dagar i veckan.
Här kommer det en liten rolig grej som vi ungdomar gjorde. Vi höll
till på Vänersvallen som vanligt. Vaktmästaren stängde klockan åtta
på kvällen, vilket vi inte gillade. Anledningen till stängningen var att
isen skulle spolas och att bandylagen skulle träna. Vaktmästaren hette
Nisse (känd som Nisse Prånga). Han hade en liten livsmedelsaffär på
Torpavägen (som extrainkomst blandade Nisse sin numera välkända
senap). Nåväl, vad gör man när Vänersvallen är stängd Det var bara att
gå hem, där vi ofta satt i vår källare och väntade. Jag hade ett hockeyspel,
som vi spelade på. Efter någon timma kollade vi om belysningen var
släckt på Vänersvallen för då var kusten klar. I det röda planket som
vette mot vårt hus fanns det en lucka, som användes när man spelade
fotboll på grusplanen. Det hände att bollarna flög över planket och man
använde luckan för att hämta tillbaks dom. När kusten var klar gick vi
till luckan, med skridskorna på. Vi använde en hemmagjord stege. Den
lättaste killen klättrade över planket för att öppna luckan. Sedan åkte vi
skridskor på nyspolad is i fullmåne och många gånger i bitande kyla. Vi
visste var strömbrytaren fanns och slog på belysningen. Tyvärr tog det
roliga slut. Plötsligt en kväll fick vi höra någon ropa: ”Vad gör ni här!”
Vi kände igen vaktmästaren och svarade: ”Vi åker skridskor på din is.”
Vaktmästaren skällde ut oss och hotade att ringa min far. Vi hoppade
snabbt ut genom luckan. Jodå, han ringde mycket riktigt min far. Nå,
det var den tidens oskyldiga pojkstreck.
Åren gick och av det ursprungliga gänget var det bara två stycken
som valde att fortsätta med någon form av idrott. Det var jag själv samt
Hans-Gunnar (Tarzan) Sunnerdahl, som både spelade bandy och hockey.
Hösten 1956 gjorde jag min A-lagsdebut i ishockey för VIF. Vi spelade
mot TIF från Trollhättan och jag kommer väl ihåg, att jag spelade utan
suspensoar. Naturligtvis fick jag pucken på fel ställe och det gjorde
fruktansvärt ont.
Nu till några viktiga händelser som kom att påverka mitt val av idrott.
Jag går tillbaka några år och jag är väl tio eller elva år och hade som
30