2011 - Vänersborgs Söners Gille

När han i augusti 1847 reste till ett nordiskt naturforskarmöte i
Köpenhamn samordnade han det, liksom tidigare, med botaniska
undersökningar i delar av Skåne, Halland, Bohuslän och Västergötland.
I samband med sina resor i såväl Sverige som Danmark och Tyskland
kom Wikström dessutom att skapa ett värdefullt kontaktnät med några
av tidens ledande europeiska botaniker. Synnerligen värdefulla var
kontakterna i Köpenhamn där han fick tillgång inte bara till större
herbariesamlingar utan också till den botaniska trädgården.
Wikströms stora gärning inom botaniken märks inte minst av ett
imponerande antal efterlämnade publikationer. Till de mer omtalade
hör hans arbeten över tibastväxterna, floror till Stockholm samt till
de västindiska öarna S:t Barthélemy och Guadeloupe. Själv hade
inte Wikström besökt dessa öar utan flororna byggde på material från
landsmännen Bengt Andersson Euphrasén (1756-1796) och Johan Erik
Forsström (1775-1824). Kollegorna Swartz och Wahlenberg hedrade
han med biografier. Hans mest krävande och uppmärksammade insats
är emellertid de årsrapporter över botaniska arbeten och upptäckter som
han förde för Vetenskapsakademiens räkning under 32 år, 1820-1852.
Den synnerligen omfattande arbetsinsats årsredogörelserna vittnar om
tyder på att sammanställningen av dessa måste ha tagit en betydande
del av Wikströms tid i anspråk.
För sina insatser hedrades Wikström med medlemskap i ett antal
akademier och lärda sällskap. Redan 1821 invaldes han som ledamot i
Kungliga Vetenskapsakademien. Samma år blev han ledamot av Kungliga
Patriotiska Sällskapet och 1822 i Kungliga Landtbruksakademien. Han
deltog i stiftandet av Svenska Trädgårdsföreningen 1832 och blev medlem
i Trädgårdsföreningen i Göteborg 1846. Därutöver invaldes Wikström i
ett antal utländska sällskap, däribland The HorticulturalSociety i London.
År 1851 förärades han Nordstjärneorden.
Utöver ordnar och inval i diverse lärda sällskap kom Wikström att
hedras på det för en botaniker främsta sättet – att få låna sitt namn till
ett växtsläkte. I detta fall är det släktet Wikstroemia som bär minnet av
honom vidare – ett släkte omfattande ett 50-tal arter med en spridning från
Afghanistan och Sydostasien till Australien och ett flertal söderhavsöar.
Som tidigare nämnts var Wikström till sin läggning något melankolisk
och blygsam. Ett talande exempel på detta var när han avböjde att lämna
underlag till sin egen levnadsteckning för Biographiskt Lexicon – han
som så förtjänstfullt själv författat biografier över bortgångna kollegor.
Som den ensamvarg han var undvek han dessutom gärna sällskapslivets
umgänge även om han med stort engagemang bistod, kollegor och
26