2011 - Vänersborgs Söners Gille

”käcka trädgårdsmästare” för ”trädgårdsskötselns och horticulturens
upphjelpande i riket”. Wikström hade under ett antal år stått den
tidigare föreståndaren, professor Olof Swartz (1760-1818), nära. För
den unge Wikström, som av många betraktades som något blygsam och
melankolisk, skall den äldre kollegans stöd ha betytt mycket. Under lediga
stunder hade Wikström ofta vistats på Bergianska där han fördjupade sina
botaniska kunskaper under Swartz vägledning. När så Swartz avled 1818
föll det på Wikströms ansvar att överta föreståndarskapet för Bergianska.
Vetenskapsakademiens museisamlingar delades dessutom, just år 1818,
upp i en zoologisk och en botanisk avdelning. Ansvaret för samlingarna
hade länge legat på Swartz och i sin roll som lärare vid Bergianska blev
det naturligt att Wikström även kom att överta Swartz ansvar för de
botaniska samlingarna medan det zoologiska materialet anförtroddes
intendent Johan Wilhelm Dahlman (1787-1828). De samlingar Wikström
och Dahlman nu förestod kom att utgöra grunden till vad som senare kom
att bli Naturhistoriska Riksmuseet. Värt att nämna är att Wikström i sitt
arbete också hade en betydelsefull mentor i professor Göran Wahlenberg
(1780-1851) – en av samtidens mest beresta svenska botaniker.
För Johan Emanuel Wikström, såväl som för hans familj, stod det nu
klart att han aldrig skulle återvända till Vänersborg och ta ansvar för de
bruk som väntade i fadersarvet. Modern, Charlotta Bahrman, sålde därför
1824 Kollerö, Rådanefors och Öxnäs bruk till den yngre sonen Carl
som drev verksamheten tills en konkurs 1843 framtvingade försäljning.
Såväl den Bergianska trädgården som de botaniska samlingarna var
stadda i ett visst förfall när Wikström tog över. Han visade emellertid
en stor hängivenhet för sina uppdrag och bidrog till en välbehövlig
upprustning inom båda områdena. På Bergianska höll han uppskattade
föreläsningar för trädgårdsmästarna och lyfte trädgårdens anseende
inom nyttoväxtodlingen. Vad gäller akademiens botaniska samlingar kan
framhållas hans inordnande av ett stort antal skilda växtsamlingar till ett
”herbarium generale”. År 1823 erhöll Wikström professors titel på sina
båda befattningar, tjänster han upprätthöll fram till sin död. Parallellt
med dessa uppdrag verkade Wikström, mestadels oavlönad, också som
lärare i naturhistoria vid Stockholms gymnasium under åren 1821-1842.
Under 1820-40-talen fortsatte Wikström de i ungdomsåren
påbörjade botaniska forskningsresorna i Sverige. Med anslag från
Vetenskapsakademien reste han 1823 som delegat till Naturforskareoch
Läkarmötet i Hamburg. På vägen tog han tillfället att göra studier
och insamlingar i Västergötland, Halland och Skåne. På hemvägen från
samma möte besöktes Skåne, Småland, Östergötland och Södermanland.
25