Avhandling i fulltext - Forskning

att förstå hur olika aktörer och verksamhetsområden prioriteras i innovationsforskning
och innovationspolitik. Därför kommer jag här att resonera kring relationen mellan
kön och makt i politiken. Denna relation avspeglades även i Bacchis angreppssätt för
att studera problemrepresentation i politiken, vilket diskuterades i ovanstående avsnitt.
Att problematisera kön i relation till makt är dock inte självklart i all genusforskning
(Eduards 1995, sid 61; Thurén 2003, sid 15-16; Wahl m.fl. 2008, sid 119).
Statsvetarna Maria Wendt Höjer och Cecilia Åse (1999, sid 8) konstaterar att
”relationen mellan kön och makt ignoreras i såväl politisk praktik som politisk teori”.
Vidare påpekar de att befintlig genusforskning visar att kvinnor som grupp generellt
har mindre politisk makt och inflytande än män och att män ofta tillåts utgöra norm i
politiken. Genom att mannen betraktas som normal definieras kvinnan i kontrast till
detta, som en avvikare (ibid, sid 13). Hirdman (1990, sid 96-97) menar att det
vanligtvis är mäns relationer till andra män som står i centrum för beskrivningar av
samhället, vilket medför att kvinnors verklighet osynliggörs och tillskrivs ett lägre
värde än mäns. Även i innovationspolitiken har denna ordning tillåtits råda. Där har
främst män som aktörer och mansdominerade verksamhetsområden lyfts fram som
exempel på innovationssystem och kluster (Pettersson & Saarinen 2004; Lindberg
2008, 2009, 2010). Därigenom har kvinnors initiativ till att organisera och främja
samverkansnätverk för innovation - inte minst i branscher som sysselsätter många
kvinnor - framstått som avvikande i sammanhanget (Lindberg 2004).
Statsvetaren Malin Rönnblom (2002) visar att den normativa makt som tilldelats män i
politiken bland annat har gett dem, som grupp, makt att definiera politikens gränser. I
detta ser jag en parallell till innovationspolitikens och innovationsforskningens tendens
att dra gränser gentemot vissa aktörer och verksamhetsområden. Rönnblom poängterar
emellertid att maktrelationer ständigt omförhandlas och förändras. Detta
handlingsutrymme uppmärksammas av Wendt Höjer & Åses (1999, sid 13) som menar
att det är möjligt att ifrågasätta vad som erkänns som politik och i vilken form politik
ska bedrivas för att räknas som politik. När kvinnor organiserar sig för att påverka
politiken gör de, enligt statsvetaren Maud Eduards (2002, sid 152), sig till subjekt och
till medvetna, aktiva medborgare, och vidgar på så sätt sitt politiska
72