Avhandling i fulltext - Forskning

mellan ett nedifrån- och uppifrånperspektiv som politiskt-administrativt styrmedel
(jmfr Wistus 2010, sid 43-45). Även i Sveriges innovationspolitik finns inslag av
uppifrånstyrning. Staten har exempelvis behållit sitt inflytande över de regionala
inventeringarna av innovationssystem och kluster via Länsstyrelserna, som i rollen av
statens förlängda arm har ansvarat för styrningen av arbetet med regionala tillväxtavtal
och tillväxtprogram (Hudson 2005, sid 320). Staten har även bestämt form och
innehåll för dessa avtal och program, exempelvis genom att ange att
innovationssystem och kluster ska behandlas som en strategisk fråga
(Näringsdepartementet 2002, sid 13). Dessutom har ’triple helix’ föreskrivits som
norm i flera av de nationella policyprogram som genomförts (Lavén 2008, sid 141 &
232). Ett annat tecken på uppifrånstyrning i innovationspolitiken är att det främst är en
viss sorts samverkansnätverk som har prioriteras av de paneler, programråd och
regionala partnerskap som utarbetat programtexter och fattat beslut om finansiering
(jmfr Christensen, Hallencreutz & Lundequist 2007, sid 14; Andersson 2008, sid 162;
Lavén 2008, sid 87-88).
På så sätt har statligt utpekade aktörer förutbestämt vilka aktörer och
verksamhetsområden som är lämpade att ta del av medlen till innovationssystem och
kluster, på ett sätt som marginaliserat andra aktörer och områden. Denna
marginalisering har drabbat dem som av olika anledningar inte beretts plats i de
regionala partnerskapen, inte tillåtits påverka programskrivningarna i någon större
utsträckning, sällan ansetts passa in i programmens olika delar och därmed ej beviljats
medel från dessa (jmfr Rönnblom 2003; Lindberg 2004, Hudson & Rönnblom 2007;
Wistus 2010). I fallet med innovationssystem och kluster är det främst kvinnor och
kvinnodominerade näringar som har marginaliserats (Lindberg 2009). Hudson &
Rönnblom (2007, sid 54) beskriver marginaliseringen på följande sätt:
”…it becomes important not only who is given the opportunity to
participate (in the regional partnerships), but also, if included, whether they
are able to ‘speak’ and be ‘heard’. There is an obvious risk that the interests
and values of those not included are not voiced or incorporated into the
31