Avhandling i fulltext - Forskning

och forskningen. Min slutsats är att de fyra samverkansnätverken har visat att kön görs
i innovationspolitiken och innovationsforskningen på ett sätt som är isärhållande och
hierarkiskt. Detta eftersom kategorierna ’män’ och ’mansdominerade näringar’
särskiljs från - och värderas högre än - kategorierna ’kvinnor’ och ’kvinnodominerade
näringar’ i statliga satsningar och akademiska studier rörande samverkansnätverk för
innovation.
Denna isärhållning och hierarki liknar de två element som Hirdman (1990) identifierat
som grundläggande beståndsdelar i ett patriarkalt genussystem, nämligen könens
isärhållande och den manliga normens primat. I och med att begreppet ’patriarkal’
syftar på en övervikt av mäns inflytande i samhället kan det sätt som kön görs i
innovationsforskning och innovationspolitik främst antas gynna män som grupp (jmfr
http://g3.spraakdata.gu.se/saob 22 feb 2010). Den manliga normens primat som
identifierats av Hirdman har paralleller till Wendt Höjer & Åses (1999, sid 13) slutsats
att män ofta tillåts utgöra norm i politiken. Denna norm medför att kvinnors verklighet
osynliggörs och tillskrivs ett lägre värde än mäns (Hirdman 1990, sid 96-97). I ljuset
av dessa forskningsrön kan görandet av kön i innovationsforskning och
innovationspolitik sägas ske på ett sätt som gynnar män som grupp och osynliggör
kvinnors verklighet. Som en kontrast till detta sätt att göra kön har nätverksdeltagarna
lyft fram kvinnor som aktörer i främjandet av innovation och innovationssystem samt
visat på kvinnodominerade och könsbalanserade näringars betydelse för regional
utveckling och ekonomisk tillväxt. På så sätt har de utmanat det isärhållande och
hierarkiska görandet av kön som dominerat i forskning och politik, där det främst varit
män och mansdominerade näringar som har ansetts kunna bidra på området innovation
(jmfr Pettersson & Saarinen 2004; Balkmar & Nyberg 2006; Lindberg 2008, 2009,
2010).
Att introducera nya områden och frågor i befintlig innovationsforskning och
innovationspolitik kan uppfattas som utmanande och provocerande, vilket min empiri
vittnar om (jmfr Wendt Höjer & Åse 1999, sid 13; Eduards 2002, sid 154; Rönnblom
2002, sid 248). Det är lätt för kritiker att avfärda denna nya forskningsinriktning som
282