Avhandling i fulltext - Forskning

uppmärksammats av Johansson (1997, sid 215) som skriver att ”den som blir beviljad
ett statligt bidrag får samtidigt ingå en överenskommelse att acceptera att bli
kontrollerad”. Detta har likheter med begreppet ’resursfälla’ som använts för att
beskriva hur organisationer riskerar att reduceras till att enbart vara det som de har
resurser till att göra eller till det som de får betalt för att göra (Wijkström & af
Malmborg 2005, sid 84). Inom ’resursberoendeteorin’ förklaras dessutom hur
organisationer måste interagera med andra aktörer i omgivningen för att få tillgång till
externa resurser (Wistus 2010, sid 56). Jag ser även en parallell till Sabatiers (1986, sid
34-36) beskrivning av hur centrala aktörer indirekt kan påverka de mål och strategier
som tillämpas av mer perifera aktörer just via resurstilldelning.
För att kunna finansiera sina verksamheter har samverkansnätverken via de statliga
medlen tvingats acceptera att de i första hand betraktas som aktörer på den
jämställdhetspolitiska arenan snarare än på den innovationspolitiska. Denna
inspärrning bekräftar West & Zimmermans (2002, sid 18) analys att kön kan göras
genom resursfördelning. Den statliga finansieringen har nämligen förutsatt att
samverkansnätverken accepterat att begränsas till kategorierna ’kvinnor’ och
’jämställdhet’. Vem som får vad, vem som får makt att styra och vem som blir styrd
har därigenom bidragit till att göra kön i innovationspolitiken. Även arbetsfördelning
utgör en ingrediens i detta görande av kön. Detta i och med att de innovationspolitiska
satsningarna har avgränsats till att omfatta enbart en viss typ av aktörer (män) och
områden (mansdominerade näringar). Denna avgränsning innebär en arbetsfördelning
rörande vem som gör vad, hur det görs, vad som görs och när det görs (jmfr Korvajärvi
2003, sid 50).
Denna gemensamma erfarenhet av att som kvinnor eller som aktiva på områden med
många kvinnor inte anses passa in i de befintliga strukturerna för finansiering till
företagande och innovation bekräftar Wendt Höjer & Åses (1999, sid 13) slutsats att
mannen utgör norm i politiken. De fyra samverkansnätverkens verksamheter har inte
uppfyllt de rådande normerna och har därmed fallit mellan stolarna. Wendt Höjer &
Åses fråga om i vilken form politik ska bedrivas för att räknas som politik är därmed
237