Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

2 | 2011 | ÅRGÅNG 20 

Motion smakar bäst i storstäder 

Härföraren mot doping 80 år 

– porträtt av Arne Ljungqvist 

Multisportarna spränger fysiologiska gränser

INNEHÅLL nr 2/2011 

3 Ledare Per Nilsson 

3 Hållå där Johan R Norberg, utredare hos CIF! 

4 Vem känner smak för motion Lars-Magnus Engström 

11 Tuffa män och moderliga kvinnor till häst Petra Andersson och Susanna Radovic 

16 Klungfotbollens kön Kalle Jonasson 

21 Upptäck idrottens mångkulturella bilder Inger Karlefors och Krister Hertting 

28 Elitcoacher lär av varandra Claes Annerstedt 

31 Vem bryr sig om coachen Göran Kenttä 

34 Fler får medalj när världen kapprustar Christian Carlsson 

36 En spark i baken för ett aktivare liv Jonatan Lindberg, Johanna Reiz, 

Lillemor Lundin-Olsson och Ulrika Aasa 

40 Hälsoresan till medelåldern Ulrika Aasa, Maria Westerståhl, 

Margareta Barnekow-Bergkvist och Eva Jansson 

44 Arne Ljungqvist 80 år om: Det 40-åriga kriget och Nobels testamente 

Christian Carlsson 

Ansvarig utgivare 

Ingemar Ericson 

Chefredaktör 

Christine Dartsch 

Christine.Dartsch@gih.se 

Redaktör 

Johan Pihlblad 

Johan.Pihlblad@gih.se 

Redaktionsråd 

Jón Karlsson, Per Göran Fahlström, 

Karin Redelius, Ingemar Ericson, 

Karin Piehl Aulin, Christine Dartsch 

och Johan Pihlblad 

Adress 

Centrum för idrottsforskning 

Box 5626 

114 86 Stockholm 

Tel 08-402 22 00 

Hemsida 

www.centrumforidrottsforskning.se 

Prenumerationspris 

Helår med fyra nummer kostar 200 kr. 

Beställs på hemsidan. 

Prenumerationsärenden 

Marie Broholmer 

08- 402 22 91 

marie.broholmer@gih.se 

Grafisk form och produktion 

Tomas Svensson 

Grafiska Huset AB 

Tel. 08-10 30 25 

tomas@grafiskahuset.se 

Tryckeri 

Grafiska punkten i Växjö AB 

Foto (om ej annat anges) 

Bildbyrån i Hässleholm 

ISSN-nr 1103-4629 

50 

54 

58 

61 

63 

Multisportens fysiologi C. Mikael Mattsson 

Prestation genom nutrition Niklas Boman och Michael Svensson 

Ett bensäkert råd för framtiden Anna Nordström och Peter Nordström 

Ekstrand fick stort pris i idrottsvetenskap Per Renström 

Utlysning av forskningsmedel år 2012 

2 | 2011 | ÅRGÅNG 20 

2 svensk idrottsforskning 1/2011 

Motion smakar bäst i storstäder 

Härföraren mot doping 80 år 

– porträtt av Arne Ljungqvist 

Multisportarna spränger fysiologiska gränser

Bästa läsare! 

D e t h ä r n u m r e t av Svensk Idrottsforskning kommer 

till dig mitt i sommaren. Förhoppningsvis är det en tid 

för vila men även för motion. Flera artiklar i tidningen 

innehåller forskning om fysisk aktivitet och hälsa. 

Lars-Magnus Engström skriver till exempel om vikten av 

att känna smak för motion. Bostadsort och utbildningsnivå 

visar sig ha stor betydelse för vilka som motionerar. 

Här finns även ett fylligt porträtt av Arne Ljungqvist som 

i våras fyllde 80 år. 

Under våren och försommaren har barns utsatthet 

uppmärksammats stort inom idrotten. Samtidigt har vi 

på Centrum för idrottsforskning (CIF) lämnat den första 

uppföljningen av statens stöd till idrotten till regeringen. 

Årets fördjupningstema var just barns rättigheter. 

Rapporten mottogs väl av idrottsministern. En kortare 

intervju med CIF:s utredare Johan R Norberg kan du 

läsa nedan. 

I oktober anordnar CIF en konferens på samma tema 

tillsammans med Riksidrottsförbundet. Konferensen 

Idrott för barnets bästa blir ett utmärkt tillfälle för 

forskare och aktiva inom idrotten att träffas och diskutera 

de viktiga barnrättsfrågorna. 

I mitten av maj hade vi fint besök i Sverige. Den 

internationella forskarpanelen i Nordic Evaluation of 

Ledare nr 2/2011 

Sports Sciences besökte då Stockholm 

och intervjuade företrädare för svensk 

idrottsforskning från olika delar av 

landet. I december kommer panelens 

rapport. Flera konferenser har också 

genomförts. Under fyra dagar i maj 

stod till exempel Umeå universitet 

värd för den internationella sociologikonferensen 

People in Motion. Bridging 

the Local and Global. 

Värt att notera inför sommaren är att 

det nu är möjligt att söka forskningsbidrag 

inför år 2012. Mer information hittar du längst 

bak i tidningen. 

Hemsidan har för övrigt fått en ordentlig ansiktslyftning. 

Om ni söker efter information om idrottsforskning 

och idrottsforskare vill jag verkligen uppmana er till ett 

besök på webben. 

En riktigt skön sommar tillönskas alla Svensk Idrottsforsknings 

läsare! 

Per Nilsson 

Ordförande, Centrum för idrottsforskning 

Hallå där Johan R Norberg, utredare hos CIF! 

Som presenterade den första uppföljningen av statens stöd till idrotten för 

idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth den 14 juni. 

Hur var mötet med idrottsministern 

Det var trevligt. Jag inledde med att dra några av 

rapportens huvudresultat. Sedan förde vi en bred 

diskussion om dagsläget i svensk idrottspolitik. 

Uppdraget var bland annat att analysera i vilken utsträckning 

som idrottens barn och ungdomsverksamhet beaktar 

och främjar ett barnrättsperspektiv. Vad kom CIF fram till 

Ett viktigt resultat är att idrottsrörelsen redan i dag har 

goda idéer om hur man ska beakta barns rättigheter 

inom idrotten. Inte minst det gemensamma idédokumentet 

Idrotten vill ger många goda råd och handlingsrekommendationer 

i enlighet med ett barnrättsperspektiv. 

Problemet är bara att många idrottsföreningar inte 

alltid följer dessa riktlinjer. Idrottsrörelsen vill rätt – 

men gör inte alltid rätt. 

Efter Patrik Sjöbergs bok och avslöjande om sexuella 

övergrepp har uppmärksamheten kring barns rättigheter 

varit enorm. Hur tror du att rapporten tas emot i idrottssverige 

Min förhoppning är att våra rapporter ska nå ut hela 

vägen till de lokala föreningarna. Inte minst vår antologi 

För barnets bästa innehåller många tänkvärda 

artiklar där forskare från en mängd 

olika discipliner ger sina perspektiv på 

barnrättsperspektivet inom idrotten. 

Rapporten innehåller också indikatorer 

med mängder av fakta om idrottsrörelsen i 

allmänhet. Finns det något särskilt du vill 

lyfta fram 

Här blir det svårt att välja. Men kanske vill jag rekommendera 

de delar som rör svensk elitidrotts ekonomiska 

förutsättningar och resultat på internationell nivå. Dessa 

data har aldrig tidigare redovisats och ger en intressant 

bild av de mycket olika förutsättningarna i svensk idrott. 

Vilket landslag tog flest medaljer 2009 Hur många tjejer 

finns det i SOK:s talangprogram Vilka förbund har stora 

respektive små utgifter för landslagsverksamhet Allt finns 

i rapporten. 

Det här var första gången som CIF utvärderar statens idrottsstöd. 

Kommer det fler uppföljningar 

Javisst. Vårt uppföljningsuppdrag är kontinuerligt, men 

med lite olika fokus. För 2011 har vi i uppdrag att titta 

närmare på svensk elitidrott samt integrationsfrågor. 

Resultatet ska redovisas till regeringen i maj nästa år. 

1/2011 svensk idrottsforskning 3

Vem känner smak för 

motion 

Det råder ingen tvekan om att motionsutövning i medelåldern är 

tydligt relaterad till social position. Däremot finns inget ödesbestämt 

i den slutsatsen. Smaken för motion kan vara lika viktig som klasstillhörigheten. 

Lars-Magnus Engström 

Professor emeritus, GIH 

E n åt e r k o m m a n d e fråga jag fått – mestadels 

från dem som själva är regelbundet 

aktiva – är hur det kan komma sig att 

vuxna människor inte rör på sig mer trots 

att de vet att det är nyttigt. Vad är det som 

hindrar dem Jag har vänt på denna 

fråga, vilket i mina ögon gör den mer 

intressant. Hur kan det komma sig att 

medelålders kvinnor och män ägnar sig åt 

fysisk aktivitet på sin fritid Det finns ju 

så mycket annat roligt att göra. 

Titeln på min bok som kom ut för några 

månader sedan, Smak för motion. Fysisk 

aktivitet som livsstil och social markör, 

avslöjar väl hur jag ser på saken, nämligen 

att jag betraktar motionsutövning som en 

kulturform och som ett uttryck för en 

livsstil. I den här artikeln, som är en kort 

sammanfattning av den empiriska delen 

av boken, ska jag försöka svara på två 

frågor: Vem är den typiske medelålders 

motionären och vilken betydelse har 

erfarenheter från ungdomsåren för senare 

intresse för, eller avståndstagande från, 

att ägna sig åt någon form av motion 

under fritiden 

Undersökningsgruppen 

De personer som är föremål för mitt 

intresse i den följande redovisningen hade 

jag första gången kontakt med 1968 då de 

var i 15-årsåldern. Jag vände mig då till 91 

slumpmässigt utvalda skolklasser i åk 8 i 

Malmöhus, Örebro, Stockholms och 

Västerbottens län. Syftet var att kartlägga 

de drygt 2000 ungdomarnas inställning 

till skolgymnastiken (det dåvarande 

namnet på ämnet) samt deras idrottsliga 

aktiviteter under fritiden. Förnyad kontakt 

och informationsinsamling har sedan tagits 

med samma undersökningsgrupp vid 

ytterligare sex tillfällen. Vid det senaste 

tillfället, 2006/2007 då cirka 1 500 personer 

besvarade ett frågeformulär, uppgick 

bortfallet till 23 procent cirka 38 år efter 

den första datainsamlingen. Studien har 

systematiskt avrapporterats (1). De resultat 

som presenteras i det följande gäller således 

en undersökning av samma individer från 

cirka 15 till cirka 53 års ålder, det vill säga 

en uppföljning på cirka 38 år. 

Vad är motion 

Innan några analyser kan genomföras 

måste det först redas ut vad som ska anses 

vara motion, i den meningen att man 

frivilligt och regelbundet ägnar sig åt någon 

fysisk aktivitet som innebär en rimlig fysisk 

ansträngning. Bland annat ställde jag 

följande fråga: ”Hur mycket har du i 

allmänhet rört dig eller ansträngt dig 

kroppsligt på din fritid under det senaste 

året (2). Det visade sig att det var mycket få 

som svarade att de rört sig ”mycket lite” 

respektive ägnat sig åt ”hård träning”. 

Flertalet angav att de ägnat sig åt någon 

form av motion om ”lättare motion” 

räknas med. 

Jag har i den fortsatta analysen definierat 

dem som uppgav att de ägnat sig åt 

”mer ansträngande motion” eller ”hård 

träning” som motionsutövare. Det innebär 

att jag valt ut dem som uppgav att de 

frivilligt minst en gång i veckan ägnar sig åt 

4 svensk idrottsforskning 2/2011

Grundsskola 25 

Yrkesskola 31 

2-årig gymn 44 

3-årigt gymn 46 

Högsk 3 år 60 

Promenader, motionsgymnastik och träning på gym är de vanligaste motionsformerna bland kvinnor. 

!"del '()("*rer 

någon aktivitet som lägst motsvarar snabb 

promenadtakt (3). Om jag utgår från denna 

definition, vilka förändringar har då skett 

över tid från det allra första datainsamlingstillfället 

när de var 15 år gamla 

(Figur 1) 

Andelen utövare sjönk drastiskt för 

bägge könen under tonåren för att sedan 

öka. För männen började den sedan 

återigen minska något, medan ökningen 

fortsatte för kvinnorna fram till 53 års 

ålder. Vid denna ålder uppgav 47 procent 

av kvinnorna och 40 procent av männen 

att de var motionsutövare. Bland kvinnorna 

Kvinnor var promenader, Män motionsgymnastik 

15 91 96 

20 och träning 28 på gym 52 de vanligaste motionsformerna, 

28 medan 56männen oftast ägnade 

25 

30 41 50 

sig åt att jogga, promenera och gå på gym. 

41 Störst skillnad 41 mellan 43 könen fanns när det 

gällde motionsgymnastik, 14 procent av 

53 47 40 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

15 20 25 30 41 53 

Ålder 

Kvinnor 

Män 

Figur 1. Andel motionsutövare i åldrarna 15 till 53 år. 

Andel motionsutövare 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Figur 2. Andel motionsutövare i relation till utbildningsnivå 

vid 53 års ålder. 

kvinnorna och 3 procent av männen 

uppgav att de ägnade sig åt det. Motsvarande 

andelar för promenad var 29 

respektive 13 procent och joggning 6 

respektive 15 procent. 

Högutbildade storstadsbor aktivare 

Flera studier har visat att de med förhållandevis 

högt ekonomiskt eller kulturellt 

kapital, är särskilt intresserade av det 

rådande utbudet inom kroppsövningskulturen. 

För att pröva giltigheten i dessa 

iakttagelser undersökte jag sambandet 

mellan motionsutövning och utbildningsnivå 

som jag här använder som indikator 

på kulturellt kapital och som ett indirekt 

mått på social position (Figur 2). 

Sambandet mellan utbildningsnivå och 

motionsutövning är starkt. Störst andel 

motionsutövare finner man bland de högst 

utbildade, 60 procent, och lägst bland dem 

med lägst utbildning, 25 procent. 


Grundskola Högskola 

Landsbygd 28 48 

Storstad 40 58 

FAKTA 

Den medelålders 

motionsutövaren är oftare 

(i jämförelse med den som 

inte motionerar): 

• högutbildad 

• storstadsbo 

• har vänner som 

motionerar 

• tycker om friluftsaktiviteter 

och att 

vara utomhus 

• uppfattar sitt hälsotillstånd 

som gott 

!nd$l '()(nsutö.a0$ 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Landsbygd 

Storstad 

Grundskola 

Högskola 

Högsta utbildning 

Figur 3. Andel motionsutövare i relation till utbildningsnivå 

och bostadsort. 

Det visade sig också att andelen motionärer 

ökade med storleken på bostadsorten. 

Flest motionärer återfanns i storstäder 

och minst andel på mindre orter. 

Eftersom utbildningsnivån var relaterad 

till motionsutövning skulle detta samband 

möjligen kunna förklaras av att fler 

högutbildade bor i storstad. För att 

undersöka detta redovisas i figur 3 

andelen motionsutövare bland låg- respektive 

högutbildade boende på landsbygd 

respektive storstad. 

På landsbygd och på mindre orter var 

48 procent med högskoleutbildning 

motionsutövare medan motsvarande 

andel i storstad var runt 58 procent. Bland 

lågutbildade var motsvarande andelar 28 

respektive 40. Av detta framgår att både 

bostadsort och utbildningsbakgrund har 

betydelse för benägenheten att ägna sig åt 

motion. 

Vidare visade det sig att de som hade 

många vänner som motionerade också 

Låg utb/mindre ort/få 1 vänner 1 

Högsk/storstad/många 67vänner 

!"#$%&'()("*+,-./0$& 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Låg utb/mindre ort/få vänner 

Högsk/storstad/många vänner 

Figur 4. Andel motionsutövare i relation till utbildningsnivå, 

bostadsort och antalet motionsutövande vänner. 

själva motionerade i större utsträckning 

än de som hade få eller inga vänner som 

motionerade. Kombinerar vi nu utbildningsnivå 

med boendeort och antal 

vänner som motionerar erhåller vi 

följande samband (Figur 4). Bland dem 

som var högskoleutbildade, bodde i 

storstad och hade många vänner som 

motionerade, uppgav 67 procent att de var 

motionsutövare medan bland dem med 

grundskoleutbildning, som bodde på 

mindre orter och med inga eller få vänner 

LågutbildadMedel Högutbildad 

som motionerade, var det endast 11 

procent som 25 var motionsaktiva. 

40 39 

I frågeformuläret fanns ett antal frågor 

om inställning till olika frilufts- och 

Ointresserad 1 1 14 43 

Inte särskilt intresserad 

Något intresserad 37 44 50 

Ganska intresserad 46 48 60 

Intresserad 62 77 73 

!"#$%&'()("*+,-./0$& 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Lågutbildad 

Medel 

Högutbildad 

1"*,2%%"3"4&)%%&"/,+0'-,$& 

Figur 5. Andel motionsutövare, med olika utbildningsnivåer 

och olika inställning till aktiviteter med ett innehåll 

av ”naturmöte”. 

utomhusaktiviteter (4). Med hjälp av 

svaren på dessa frågor kunde en ny 

variabel ”intresse för naturmöte” skapas. 

Relationen mellan denna nya variabel och 

motionsutövning var mycket tydlig, 

särskilt bland kvinnor där 75 procent av 

dem med mycket stort intresse för naturmöten 

var motionsutövare jämfört med 

bara 17 procent av dem med mycket litet 

intresse. Motsvarande andel bland 

männen var 64 respektive 32 procent. 

Då motionsutövning var starkt relaterad 

till utbildningsnivå skulle en förklaring 

till detta samband kunna vara att de 

med högre social position var mer intresserade 

av naturmöten än de med lägre 

social position. För att pröva detta delade 

jag in personerna i tre utbildningsgrupper: 

lågutbildade (högst tvåårigt gymnasium), 

medelutbildade (högst treårigt 


Över medel Medel 54 47 

Stark Över medel 59 54 

Mycket Stark stark 63 59 

Mycket stark 63 

gymnasium) och högutbildade (högskoleutbildning). 

Därefter delades de i in i fem 

kategorier med avseende på inställning till 

naturmöten. Härigenom kunde relationen 

mellan utbildningsnivå, inställning till 

naturmöte och motionsutövning åskådliggöras 

(Figur 5). 

Av figur 6 framgår att såväl utbildningsnivå 

som inställning till olika 

frilufts- och utomhusaktiviteter hade 

betydelse för motionsutövning. Denna 

inställning tycks ha störst betydelse för de 

lågutbildade och minst betydelse för de 

högutbildade. Bland de lågutbildade och 

ointresserade av naturmöten var endast 

drygt 10 procent motionsaktiva, jämfört 

med drygt 60 procent av dem med samma 

utbildning och med tydligt intresse för 

naturmöten. Bland de högutbildade var 

motsvarande andelar drygt 40 respektive 

drygt 70 procent. 

Betydelsen av idrott som ung 

Det framförs ofta som en självklarhet att 

de som sysslat mycket med idrott under 

ungdomsåren, särskilt med föreningsidrott, 

oftare återfinns som motionsutövare 

senare i livet än de som stått utanför 

idrotten. Stämmer det 

För att undersöka detta relaterade jag 

de uppgifter jag hade om de undersökta 

personernas idrottsvanor och inställning 

till olika idrottsformer, när de var i 

15-årsåldern, till motionsutövning när de 

var i 53-årsåldern. De uppgifter som fanns 

att tillgå var omfattning av idrottsutövning, 

medlemskap i idrottsförening, 

inställning till skolans gymnastikundervisning, 

betyg i gymnastik samt om man 

var verksam på fritiden inom följande sju 

aktivitetsområden: lagbollspel, individuella 

bollspel, skidåkning, friidrott/ 

terränglöpning/orientering, simning, 

gymnastik/dans/balett samt promenad/ 

cykelåkning. 

Om vi nu prövar sambandet mellan 

dessa variabler och motionsutövning vid 

53 års ålder, där samtliga variabler 

kontrolleras för varandra, återstår endast 

betyget i gymnastik som signifikant relaterad 

till senare motionsvanor samt erfarenheter 

från tre områden: ”skidåkning”, 

”friidrott/terränglöpning/orientering” och 

”gymnastik/dans/balett”. Övriga variabler 

saknade således betydelse i sammanhanget. 

Om erfarenheter från olika 

!"#$%&'()("*+$+& 

!"#$%&'()("*+,-./0$& 

!"#$%&'()("*+$+& 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Figur 6. Smak för motion. Sammanslagning av gymnastikbetyget 

och bredden av idrottslig erfarenhet från 15 års 

ålder i relation till motionsutövning vid 53 års ålder. 

idrottsområden, som sträcker sig från 0 

till 3, summeras med betyg i gymnastik 

(1-5) erhålles en ny variabel, som kan 

benämnas smak för motion, som visade 

sig ha högt samband med benägenheten 

att motionera långt senare i livet (figur 6). 

Betydelsen av social bakgrund 

Eftersom det finns ett påtagligt samband 

mellan den sociala bakgrunden under 

ungdomsåren och social position senare i 

livet borde det också finnas ett samband 

mellan kulturellt kapital under ungdomsåren 

och senare motionsvanor. 

För att undersöka det relaterades först 

socialgruppstillhörighet från 15-årsåldern, 

och därefter betyg i teoretiska ämnen (5) 

från skolår 8 som indikatorer på kulturellt 

Mycket lågt 24 

Lågt 32 

Under medel 37 

Medel Mycket lågt 45 24 

Över Lågt medel 50 32 

Högt Under medel 57 37 

Mycket Medel högt 62 45 

Över medel 50 

Högt 57 

Mycket högt 62 

!"#$%&'()("*+,-./0$& 

100 

90 

80 100 

70 90 

60 80 

50 70 

40 60 

30 50 

20 40 

10 30 

0 20 

10 

0 

Figur 7. Andel motionsutövare vid 53 års ålder i relation 

till ”kulturellt kapital” vid 15 års ålder, baserat på uppgifter 

om social bakgrund och betyg i teoretiska ämnen från 

skolår 8. 


kapital, till motionsvanor vid 53 års ålder. 

Båda dessa variabler, med kontroll för 

varandra, visade sig ha ett signifikant 

samband med senare motionsvanor. 

Lägger man samman dessa erhålls en ny 

variabel, en form av ”kulturellt kapital” 

med sju värden, där betyget får störst vikt. 

Relationen mellan denna skala och 

motionsvanor framgår av figur 7. 

Sambandet framgår mycket tydligt. 

Bland dem som under ungdomsåren växt 

upp i hem där fadern hade en förhållandevis 

hög yrkesrelaterad status och dessutom 

själva lyckats väl i skolan, uppgav 

drygt 60 procent 38 år senare att de 

ägnade sig åt motion. Motsvarande andel 

bland dem med låg social status och låga 

betyg var endast drygt 20 procent. 

När det gällde den idrottsliga bakgrunden 

hade bredden i idrottserfarenheter 

samt gymnastikbetyget (som tillsammans 

indikerar smak för motion) störst relevans 

för motionsutövning i medelåldern. Det 

var således en viss typ av idrottslig 

erfarenhet, främst präglad av allsidighet, 

som var av betydelse. Vidare visade det sig 

att också det kulturella kapitalet var 

tydligt relaterat till senare motionsvanor. 

Detta kapital tycktes dessutom ha en 

något större betydelse än de idrottsliga 

erfarenheterna. Förhållandet åskådliggörs 

i figur 8, där jag delat in indikatorerna på 

kulturellt kapital i tre kategorier (litet, 

medel och stort kapital) och därefter 

undersökt hur stora andelar som motionerar 

i varje sådan kategori i relation till 

värdet på indikatorn på smaken för 

motionsidrott (också på tre nivåer: svag, 

Lågt Medel Högt 

medel och stark). 

Den indikator på smak för motion som 

Svagt intresse 1 1 35 55 

Medel 34 43 58 

Starkt intresse 43 59 67 

!"#el '()("*ut-.are 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Lågt Medel Högt 

"Kulturellt kapital" 

Svagt intresse 

Medel 

Starkt intresse 

Figur 8. Andel motionsutövare i relation till smak för 

motion och kulturellt kapital. 

”att kunna simma, hitta 

rätt i okänd terräng och 

att på egen hand 

utforma ett allsidigt 

fysiskt träningsprogram. 

Sådana basfärdigheter 

är, enligt min uppfattning, 

minst lika nödvändiga 

som att kunna läsa 

och skriva” 

här använts tycks ha större betydelse för 

dem med lågt kulturellt kapital än för dem 

med högt. Bland dem med högt kulturellt 

kapital så tycks tidigare erfarenheter av 

idrott i olika former nästan sakna betydelse. 

Det går således att i denna undersökningsgrupp 

med hjälp av information om 

bredden i den idrottsliga erfarenheten, 

gymnastikbetyg samt faderns socialgrupp 

och de egna betygen i teoretiska ämnen 

med god säkerhet uttala sig om motionsvanorna 

långt senare i livet. Bland dem 

som i 15-årsåldern som hade låga värden i 

alla dessa avseenden, var endast en 

tiondel motionsaktiva 38 år senare. Bland 

dem med höga värden var två tredjedelar 

motionsaktiva. Observera att bland dem 

med lågt kulturellt kapital, men med bred 

erfarenhet av idrott under ungdomsåren, 

och därtill högt betyg i gymnastik, var 

drygt 40 procent aktiva. Föreningsmedlemskap 

och omfattning av idrottslig 

verksamhet under ungdomsåren var här 

av underordnad betydelse. 

Om vi sedan för in den aktuella utbildningsnivån, 

vid 53 års ålder, i analysen så 

försvinner betydelsen av det tidiga 

kulturella kapitalet men inte betydelsen 

av tidiga idrottserfarenheter. Förklaringen 

till detta förhållande är att det kulturella 

kapitalet i ungdomsåren (socialgrupp och 

teoretiska betyg) har högt samband med 

senare utbildningsnivå som i sin tur har 

högt samband med motionsutövning. 

Skapa smak för motion 

Det kanske mest överraskande resultatet 

är att medlemskap i idrottsförening och 

omfattning av idrottsutövning under 

ungdomstiden inte har något säkerställt 

samband med motionsutövning i vuxen 


En vanlig syn i Pildammsparken i Malmö. Löpning är trendigt, särskilt bland storstadens högutbildade medelklass. 

ålder om samtidigt individens betyg i 

gymnastik och bredden i de idrottsliga 

erfarenheterna är kända. Sambandet 

mellan gymnastikbetyg och senare 

motionsutövning skulle kunna bero på att 

själva färdigheten i idrottsutövning är den 

viktiga bakomliggande faktorn, med 

innebörden att det man är duktig på 

fortsätter man gärna med. Att en förstärkt 

självbild i detta avseende kan ha sin 

betydelse ska inte negligeras, men det 

självklara i denna tolkning blir inte lika 

självklar då jag också kan visa att betyg i 

teoretiska ämnen från skolår 8 har 

ungefär samma prognosvärde som 

gymnastikbetyget. Det tycks således vara 

betydelsefullt vilka idrottsliga erfarenheter 

man gör som ung. Att ha ägnat sig åt 

föreningsidrott som ung, i denna generation, 

var ingen garanti för senare motionsutövning. 

Däremot framstår det som 

viktigt att få erfarenheter från flera olika 

former av idrott, vilket bland annat 

dåtidens idrottsämne kunde tillhandahålla. 

Det råder heller ingen tvekan om att 

motionsutövning i medelåldern är tydligt 

relaterad till social position. Att man ska 

träna för att förbättra sin hälsa och för att 

kontrollera och disciplinera sin kropp, 

tycks således falla samhällets övre skikt i 

smaken. Motionsvanorna är mest utbredda 

bland högskoleutbildade i stadsmiljö, där 

flera i vänskapskretsen hade samma 

intresse, och minst utbredda bland lågutbildade 

som bor i glesbygd med få vänner 

som motionerar. Skillnaderna är iögonfallande. 

Därmed är inte sagt att individernas 

sociala villkor förklarar allt. Det finns de 

som bryter mönstret. 

Det finns högutbildade medelålders 

kvinnor och män som inte motionerar och 

det finns de med låg utbildning som ägnar 

sig åt motion. I den senare kategorin är det 

tre grupper som väcker intresse. Det är de 

med låg utbildning men med tydlig och 

tidigt förvärvad smak för motionsutövning. 

Detsamma gäller dem med låg utbildning, 

som har många vänner som motionerar, 

och som bor i storstad. Och inte minst 

gäller det dem med låg utbildning men 

som har en uttalat intresse för natur och 


Av utrymmesskäl går jag inte 

in på bakgrunden eller den teoretiska 

referensramen utan går 

direkt på resultaten. Den som vill 

läsa mer hänvisas till boken som 

kan beställas på www.suforlag.se. 

Referenser 

1. T.ex. “Who is physically 

active Culture capital and sports 

participation from adolescence to 

middle age – a 38-year follow-up 

study”. Physical Education and 

Sports Pedagogy. Vol. 13, No 4, 

October 2008, pp.319-343 samt 

Smak för motion. Fysisk aktivitet 

som livsstil och social markör. 

Stockholms universitets förlag 

2010. 

2. 1) Har rört mig mycket litet, 

2) Har rört mig mycket litet 

men ibland tagit någon enstaka 

promenad eller liknande, 3) Har 

fått ”vardagsmotion” i samband 

med städning, att gå i trappor, 

trädgårdsarbete, sällskapsdans, 

promenad eller lättare cykelturer 

till och från arbetet, gå ut med 

hunden etc., 4) Har avsiktligt 

ägnat mig åt lättare form av 

motion som promenader (eller 

andra aktiviteter med motsvarande 

ansträngning) minst en 

gång per vecka, 5) Har ägnat mig 

åt mer ansträngande motion som 

t.ex. snabba promenader, joggning, 

simning, motionsgymnastik 

eller motsvarande minst en gång 

per vecka. 6) Har regelbundet 

ägnat mig åt hård träning eller 

tävling där den fysiska ansträngningen 

varit stor, t.ex. löpning 

och olika bollspel. 

3. Att på detta sätt definieras som 

motionär innebär inte att man 

med självklarhet är tillräckligt 

fysiskt aktiv i ett hälsomässigt 

avseende. Det visade sig dock 

att bland dem som uppgav att 

de motionerade minst en gång 

i veckan angav 92 procent att 

de också klarade rekommendationen 

från American Heart 

Association om ett minimum 

av 30 minuters daglig aktivitet 

(aerob träning) på måttlig 

ansträngningsnivå eller motsvarande. 

4. Åka långfärdsskridskor, segla, 

vistas ute i naturen, ta långpromenader, 

åka skidor (längd), 

åka skidor (utför), ta cykelturer, 

fjällsemestra, semestra i tält. 

5. Betygsumman av svenska, 

kristendom, samhällskunskap, 

geografi och fysik. 

Kontakt 

lars-magnus.engstrom@gih.se 

utomhusvistelse. Den sammantagna 

bilden av dessa iakttagelser blir att det 

inte ligger något ödesmättat i att tillhöra 

en viss socialgrupp. Smaken för motion 

kan inte förklaras av själva klasstillhörigheten. 

De som tillhör en viss social klass 

har ofta gemensamma erfarenheter som 

avspeglas i deras smak för motion, men de 

i denna klass som inte delar dessa erfarenheter 

får heller inte samma smak för 

motion. De som har låg utbildning, men 

trots detta (eftersom det inte är så vanligt) 

utvecklar en smak för fysisk träning – 

genom en bred idrottslig erfarenhet, god 

framgång i skolans gymnastikundervisning 

eller utvecklat en smak för utomhusvistelse 

och naturmöte – i relativt hög 

grad återfinns som motionsutövare i 

medelåldern. Det går således att påverka 

smaken för olika kroppsövningskulturer. 

Man skulle kunna hävda att det är en 

självklarhet, och också önskvärt, att 

människor har olika intressen och att det 

inte spelar någon roll att vissa ägnar sig åt 

regelbunden träning medan andra 

föredrar ett mer stillasittande liv. Mot ett 

sådant ställningstagande vill jag invända 

att den fysiska aktiviteten, och i synnerhet 

bristen på fysisk aktivitet, har en mycket 

stor hälsomässig betydelse, vilket ger 

denna fritidsaktivitet en speciell ställning. 

Jag har också empiriskt kunnat belägga 

att det upplevda hälsotillståndet är 

mycket starkt knutet till social position 

och till motionsvanor. Såväl hälsotillståndet 

som motionsvanor är således bland 

medelålders svenskar en fråga om social 

position. Fysisk aktivitet är därför inte 

vilken fritidssyssla som helst utan har, till 

skillnad från många andra fritidsaktiviteter, 

stor betydelse för individens hälsotillstånd 

och för samhällsekonomin. Den 

sociala strukturen, ojämlikheten i levnadsvillkor, 

får till följd att manöverutrymmet 

för dem med låg social ställning 

blir klart begränsat, vilket bidrar till ett 

försämrat hälsotillstånd. De med lägre 

social position får också minskade möjligheter 

att nå en god livskvalitet. 

Detta leder mig till slutsatsen att 

inlärningsmöjligheterna i skolan måste 

både breddas och fördjupas. Det gäller 

framför allt sådana grundläggande 

motoriska färdigheter som utgör nödvändiga 

förutsättningar för ett aktivt deltagande 

i skilda motionsformer och frilufts- 

aktiviteter. Exempel på sådana är att kunna 

simma, hitta rätt i okänd terräng och att på 

egen hand utforma ett allsidigt fysiskt 

träningsprogram. Sådana basfärdigheter 

är, enligt min uppfattning, minst lika 

nödvändiga som att kunna läsa och skriva. 

Alla barn måste därför ges möjligheter till 

kroppsligt lärande och utveckling av den 

fysiska och motoriska kompetensen. Här 

tycks aktiviteter med naturmöten och 

utomhusvistelser vara viktiga när det gäller 

att utveckla en smak för att som vuxen 

ägna sig åt fysisk aktivitet. Friluftsdagarna 

har dock reducerats eller till och med tagits 

bort på många håll. Lärandet av grundläggande 

kunskaper inom detta område har 

istället överlämnats åt det privata initiativet. 

Som en konsekvens av detta resonemang 

menar jag att den obligatoriska tiden för 

ämnet idrott och hälsa, liksom friluftsverksamheten, 

borde få en betydande tidsmässig 

ökning och ge plats för ett variationsrikt 

och omfattande lärande. Därigenom skulle 

fler ges möjlighet att lära sig färdigheter 

som de annars inte skulle möta på sin 

fritid. 

När det gäller vuxengenerationen bör en 

seriös kunskapsinformation komma till 

stånd, där sambandet mellan fysisk aktivitet, 

fysisk kapacitet och hälsa förklaras. 

Självklart bör man också underlätta för, 

och försöka entusiasmera människor, att 

ägna sig åt motion och friluftsliv. Men man 

kommer trots allt endast nå en relativt 

begränsad grupp. Så i tillägg till att propagera 

för idrott, sport, friluftsliv och motion, 

som många uppenbarligen inte har smak 

för, borde man informera om hur mycket 

och på vilket sätt man bör genomföra fysisk 

träning för att upprätthålla en god funktionsförmåga 

och ett gott hälsotillstånd, 

det vill säga att mer se det som en slags 

kroppslig tandborstning. 

Många förändringar skulle också kunna 

göras i vår yttre och inre miljö för att höja 

den fysiska aktiviteten. Det gäller allt från 

promenadstråk, gågator och cykelvägar till 

trappor och placering av gemensamma 

utrymmen och servicefunktioner på 

arbetet, som kan medföra en viss regelbunden 

förflyttning. Andra angelägna åtgärder 

rör barnens utemiljö, till exempel lekplatser, 

skolgårdar och inte minst deras väg till 

och från skolan. 


Tuffa män och moderliga 

kvinnor till häst 

Sportjournalistiken tenderar att betona det stereotypt kvinnliga hos 

kvinnliga elitidrottare. Vår studie på ridsporten visar att den även 

tenderar att framhålla det stereotypt manliga hos manliga ryttare. 

Det märks inte minst i beskrivningar av olika familjerelationer, men 

känslorna till hästarna gestaltas på samma sätt oavsett ryttarens kön. 

R i d s p o r t ä r e n av de största idrotterna i 

Sverige sett till antalet aktiva utövare. 

Ridning är den största sporten bland 

flickor och den näst mest populära 

ungdomssporten. Ridsportförbundet hade 

år 2009 runt 170 000 medlemmar. Trots 

det ges sporten ett förhållandevis litet 

utrymme på dagspressens sportsidor (1). 

En inte alltför vågad hypotes är att 

ridsportens marginalisering i medierna 

har att göra med att den är så kraftigt 

kvinnodominerad. Den bristfälliga 

uppmärksamheten kan alltså ses som en 

jämställdhetsfråga (2). Samtidigt är 

ridsporten särskilt intressant att studera 

ur ett jämställdhetsperspektiv då den 

skiljer sig från de flesta andra idrotter 

genom att tävlingarna är helt könsintegrerade; 

män och kvinnor tävlar mot varandra 

på lika villkor. Medan många andra 

idrottsgrenars tävlingsregler och tävlingsklädsel 

tenderar att betona skillnader 

mellan könen, så är de likadana för båda 

könen inom ridsport. Ridsportens tävlingar 

kan alltså betraktas som ett inom 

idrotten nära nog unikt exempel på 

jämställdhet vad gäller reglerna. En 

intressant fråga att ställa är huruvida den 

här jämställdheten också återspeglas i hur 

ridsport omskrivs i medierna. 

Manliga män 

En utgångspunkt för studien är att 

ridsport är feminint genuskodad, det vill 

säga att ridsporten generellt sett uppfattas 

som kvinnlig och associeras med kvinnor. 

Det innebär att de män som rider kan ses 

som ett slags könsöverskridare eftersom 

de, genom att utöva en ”kvinnlig” sport, 

överskrider gränserna för vad som anses 

manligt. När könsgränser överskrids 

utmanas normer, skriver idrottsforskaren 

Håkan Larsson. Han menar att könsöverskridande 

”inte sällan väcker en sorts 

misstanke om sexuellt avvikande” (3). Ett 

sätt att undanröja den misstanken, menar 

Larsson, är att framställa den könsöverskridande 

idrottaren tillsammans med 

vad han kallar för ett ”normalitetsalibi”. 

Normalitetsalibits funktion är att säkerställa 

den normalitet som hotas av att 

personen utövar en könsöverskridande 

idrott. Normalitetsalibit används alltså för 

att personen ska framstå som heterosexuell, 

personen heteronormaliseras (4). 

Det finns många exempel på det i vårt 

material. Till exempel görs det tydligt i 

åtskilliga artiklar att manliga ryttare är 

förtrogna med utpräglat maskulint 

genuskodade företeelser, såsom ishockey 

och bodybuilding. Därigenom kan misstanken 

om homosexualitet undanröjas så 

att den manlige ryttaren kan passera som 

en maskulin (heterosexuell) man, trots att 

han utövar en feminint genuskodad idrott. 

I Svenska Dagbladet (20 november 2005) 

intervjuas en manlig ryttare: ”Dressyr är 

som bodybuilding”, förklarar han. I 

Petra Andersson 

fil.dr, Industriell materialåtervinning, 

Chalmers tekniska 

högskola, Göteborg. 

Susanna Radovic 

fil.dr, Institutionen för filosofi, 

lingvistik och vetenskapsteori, 

Göteborgs universitet, Göteborg. 


samma tidning säger samma ryttare (28 

november 2005): ”Det är alltid lika kul att 

få till bra prestationer i Globen, publiken 

är helt makalös. Jag brukar vara här på 

ishockey ibland men det var ännu högre 

volym nu. Det är helt enkelt häftigare med 

dressyr än hockey …” 

Ett annat sätt att få den manlige 

ryttaren att framstå som mer maskulin, 

kan vara att lyfta fram ridsportens relativa 

farlighet. Svenska Dagbladet citerar en 

annan manlig ryttare: ”Se bara på vad 

som hände där inne i ridhuset alldeles 

nyss [en incident med en unghäst]. Det är 

så långt från mesigt som man kan komma. 

Vad är en tackling i ishockey mot att sitta 

kvar i det läget Här har du 600 kilo som 

kommer sättandes rakt emot dig. Jämfört 

med det är en tackling i en ishockeyrink 

bara blaha, blaha.” (Svenska Dagbladet, 

24 november 2005). 

Ytterligare en strategi är att nedtona 

den feminina gullighet som ibland omgärdar 

ridsporten och istället betona till 

exempel hur stora hästar är. Borås tidning 

gör en intervju med en 17-årig kille som 

satsar på en framtid med hästar. Tidningen 

skriver: ”Att som ung kille satsa på 

ridning, en typisk tjejsport åtminstone i 

unga år, kunde vara tufft.” Ryttaren 

berättar: ”I grundskolan blev jag lite retad 

men inte längre. Nu börjar mina skolkamrater 

förstå att jag satsar för att tävla och 

att jag är bra på det jag gör. Det handlar 

om att baxa 700 kg häst över banan, inte 

om att gulla i stallet utrustad med en rosa 

ryktborste.” (Borås Tidning, 9 juli 2008) 

Däremot har vi inte hittat något exempel 

där en kvinnlig ryttare får uttala sig om 

hur farligt eller tungt det är att rida. 

Ibland ser vi också könsepitet som 

endast fyller funktionen att förtydliga och 

poängtera den manlige ryttarens maskulinitet 

utan att tillföra någon annan information. 

Katrineholms-Kuriren (27 juni 

2005) ger ett exempel på det då tidningen 

skriver: ”Han satt majestätiskt på Briars 

hästrygg och lyfte på hatten när han tog 

emot publikens stående ovationer. [Han] 

var midsommarhelgens stora segerherre 

då SM i dressyr för första gången avgjordes 

på Ericsberg ... [Han] som var ensam 

herre i finalen.” På några få rader betonas 

här dressyrryttarens könstillhörighet med 

hjälp av inte mindre än fyra utpräglat 

maskulint genuskodade uttryck. I en 

annan artikel sägs en manlig ryttare vara 

”karl för sina stövlar” (Svenska Dagbladet, 

2 december 2007). Denna typ av uttryck, 

som betonar maskulinitet i samband med 

utövandet av ridsport och tävlingar, 

förekommer betydligt oftare i vårt material 

än motsvarande uttryck för att betona 

kvinnligt kön och femininitet i samma 

sammanhang. Däremot ser vi ett likartat 

mönster när det handlar om de kvinnliga 

ryttarnas relationer till sina familjemedlemmar. 

Mammor och pappor som rider 

Kvinnliga ryttare borde inte ses som 

könsöverskridare, eftersom ridsporten är 

feminint genuskodad i Sverige. Trots det 

ser vi i vår studie hur de kvinnliga ryttarna 

i relation till sina familjer skildras på ett 

betydligt mer intimt sätt än vad de manliga 

ryttarna gör. Kanske kan dessa skildringar 

också sägas utgöra normalitetsalibin Även 

om ridsport är feminint genuskodat, så 

kräver en elitsatsning inom ridsporten att 

väldigt mycket tid, pengar och andra 

resurser går till ridningen. En sådan 

satsning stämmer inte överens med en 

stereotyp bild av en kvinna som främst mor 

och maka. I den meningen kan man tänka 

sig att ridsport liksom annan sport på 

elitnivå utmanar bilden av den feminina 

kvinnan. 

Medan manligt föräldraskap skildras 

närmast som en tränarroll och kamratlig 

tävlingskonkurrens mellan far och barn, 

framställs kvinnligt föräldraskap som 

mycket mer vårdande och som en betydligt 

”Här har du 600 kilo 

som kommer sättandes 

rakt emot dig. Jämfört 

med det är en tackling i 

en ishockeyrink bara 

blaha, blaha.” 

större del av den kvinnliga ryttarens 

verkliga engagemang och personlighet. 

Göteborgs-Posten beskriver en av Sveriges 

allra bästa ryttare som om hennes 

verkliga uppgift är hennes föräldraskap, 

medan ridningen blir till något hon kan 

ägna sig åt när hon är ”ledig”. Den 22 

februari 2007 skriver tidningen: ”Jag är 

mamma i första hand nu, och först när 


min son Alvar är på dagis är jag ledig och 

kan vara ryttare.” Artiklarna antyder 

också hur de kvinnliga ryttarna sedan de 

fått barn blivit av med olika personliga 

problem och till och med blivit kvitt 

ryggproblem (tvärtemot vad man skulle 

kunna tro). Dagens Nyheter (22 februari 

2007) skriver ”Det märks att [hon]har fått 

en tydlig struktur i sitt liv och att det har 

gett henne en känsla av trygghet. Hon har 

till och med blivit av med ryggproblemen 

som plågat henne i flera år.” Sydsvenska 

Dagbladet (29 september 2007) skriver 

följande om en framstående ryttare från 

Holland: ”När Sydsvenskan träffar 

världsstjärnan inför tävlingarna i Flyinge 

har hon fullt upp med att vara mamma. 

Drygt sex månader gamla dottern Ava 

Eden ska ha välling och snart treårige 

sonen Yannick är överallt samtidigt kring 

bordet där vi sitter. Det är ett nytt liv för 

den 39-årige holländskan som tidigare 

kunde lägga all fokus på sin idrott. Men 

just det var inte alltid så lyckat.” 

Manligt föräldraskap skildras på ett 

sätt som står i tydlig kontrast till skildringarna 

av kvinnligt föräldraskap. Där 

kvinnligt föräldraskap handlar om 

vårdnadsansvar, handlar manligt föräldraskap 

om att introducera barnen i den 

egna sporten. I Dagens Nyheter (30 

november 2007) citeras en manlig 

ryttare: ”Jag vill att mina söner ska få 

möjlighet att uppleva saker med honom 

[hopphästen]”, säger han vars söner 

Daniel och Alexander båda är lovande 

Med livet som insats kastar sig 

ryttare och häst över hindret 

Becher’s Brook på Aintree 

utanför Liverpool. Grand 

National är traditionellt sett 

ridsportens stora mandomsprov. 

I år kom 19 av 40 ekipage 

i mål. Två hästar dog. 


Ridsporten är feminint genuskodad 

i Sverige. Trots det utmanar 

kvinnors elitsatsningar bilden av 

den feminina kvinnan. Svensk 

ridsports stora affischnamn Malin 

Baryard Johnsson under Falsterbo 

Horse Show. 

ryttare. Året innan (2 september 2006) 

skriver samma tidning ”Han satsade på 

sig själv och sin egen ridning, samt 

utbildning i samma bransch för sönerna 

Daniel, 22, och Alexander, 17. De är 

kanske Sveriges mest lovande unga 

ryttare. Lägg till att pappa kan ta fram rätt 

hästar.” 

En kvinnlig förälder till ridande 

tonåringar beskrivs helt annorlunda, trots 

egen bakgrund som ganska framstående 

ryttare. Denna förälder har slutat rida, 

och framställs här som den som underlättar 

ridningen för de övriga familjemedlemmarna. 

Sydsvenska Dagbladet (9 

december 2007) skriver: ”… mamman, 

kommer ursprungligen från Irland och 

har tävlat i hoppning, men också i fälttävlan 

och har träningsridit galopphästar. 

Hon är navet i familjen … Hon har även 

skött markservicen när pojkarna åkt runt 

på tävlingar.” 

Då det gäller (de vuxna) ryttarnas egna 

föräldrar, framhålls deras fäders auktoritet. 

Den kommer till uttryck gentemot 

både döttrar och söner, men det är 

ovanligt att ryttarnas mödrar beskrivs 

som auktoriteter. Göteborgs-Posten (23 

februari 2007) skriver: ”Hon [en framstående 

hoppryttare] är definitivt inte 

bortskämd med utlandsträning. Pappa 

Hasse, som också ridit hoppning på 

högsta nivå, har haft svårt att förstå att 

hon kanske ville träna för någon annan 

ibland.” ”Pappa hotade att sälja hästarna 

om jag ville iväg.”, säger hon till tidningen. 

Jämför det med citatet ovan där 

en kvinnlig förälder, tidigare aktiv 

ryttare, beskrivs som navet i familjen och 

inte alls som en förälder som på ett 

kompetent sätt vägleder barnen i deras 

idrottskarriär. 

Det är intressant att se likheterna 

mellan skildringarna av kvinnligt föräldraskap 

och en skildring hämtad ur 

VeckoRevyn från 1968. Citatet handlar 

om den kvinnliga olympiska skidåkaren 

Toini Gustafsson. VeckoRevyn skriver: 

”Toini, hemmafru och mamma till 

11-åriga Eva, skidar in i de svenska 

vardagsrummen på bästa hemmafrutid: 

vid niotiden på morgnarna.” I sin artikel i 

Svensk Idrottsforskning (2009) skriver 

Helena Tolvhed ”Veckopressens presentationer 

av Gustafsson understryker en 

attraktiv och presentabel, men samtidigt 

pysslig och respektabel, hemmafru. Hon 

är hemorienterad i dubbel mening, dels 

som sammanhörande med svensk/ 

nordisk geografi, dels inom ramen för en 

heteronormerad familjediskurs … 

Läsaren förvissas om att Gustafsson efter 

de olympiska utsvävningarna kommer att 

återvända till det vanliga, till ett hemma 

som är igenkännbart för den kvinnliga 

läsare som VeckoRevyn och Vecko-Journalen 

vid denna tid talar till.” (5) 

Känslor för hästen 

Trots att skillnaderna är ganska påtagliga 

mellan hur tidningarna beskriver manliga 

respektive kvinnliga ryttares familjerelationer, 

förefaller det som om beskrivningarna 

av relationen mellan ryttare och häst 

är likadana oavsett om ryttarna är män 

eller kvinnor. Genomgående uttrycker 

texterna att ryttarna har ganska starka 

känslor för sina hästar, och relationen 

mellan människa och häst liknas vid flera 

tillfällen vid kärleksrelationer. Det gäller 

oavsett ryttarnas kön och ålder. 

Beskrivningarna av känslorna mellan 

häst och ryttare kan vara ganska romantiserad. 

Katrineholms-Kuriren (25 juni 

2004) skriver: ”Kärlekshistorien mellan 

Cecilia och Ruby Glow har bara börjat. 

De har bara varit tillsammans i knappt 


tre månader. Men kärleken mellan 

[Cecilia] och Ruby Glow har redan hunnit 

blomstra.” I Sydsvenska Dagbladet (14 juli 

2008) jämför en manlig ryttare sin långa 

tid tillsammans med sin häst med att vara 

gift: ”Det är som ett äktenskap. Vi känner 

varandra väldigt bra, säger [han]och tittar 

på sin ögonsten. Och han svarar med att 

klia sin mule mot [ryttarens] haka, precis 

som om han fattade vad hans ryttare sa.” 

Även när det gäller att uttrycka känslor 

för hästarna på andra sätt och i andra 

sammanhang är skillnaderna mellan manliga 

och kvinnliga ryttare små eller inga. 

Det är vanligt att ryttarna betonar sina 

hästars stora kvaliteter, och när det går 

dåligt på tävling lägger de oftast skulden 

på sig själva och inte på hästen. ”En helt 

fantastisk häst, säger [hon]och ler stort 

efter sin felfria runda ...” (Dagens Nyheter 

16 augusti 2007) Två manliga ryttare får i 

Göteborgs-Posten svara på frågan om hur 

det kunde gå så bra i tävlingarna. Den ene 

säger: ”Min häst ... Hon var helt fantastisk.” 

(26 april 2008) Den andre säger: 

”Det är inte svårt att vinna när man har en 

sådan här fantastisk häst …” (22 juli 

2007). 

Könsstereotyper förstärks 

Ridsport är en mycket tidsslukande idrott 

då skötsel av hästen innebär en mängd 

arbete utöver själva träningen samt 

många tävlingshelger på annan ort 

jämfört med de flesta andra elitidrotter. 

Det räcker inte för en elitryttare att hålla 

sig själv och sin häst i hög kondition, 

ryttaren måste också ha flera hästar i 

varierade åldrar i träning. Att träna en 

häst för tävling på elitnivå tar flera år av 

dagligt, systematiskt arbete. Tävlingsdeltagande 

är också en viktig del av de yngre 

hästarnas utbildning vilket gör att ryttare 

tävlar mycket, bland annat på särskilda 

unghästtävlingar. De krav som ridsport på 

elitnivå ställer på sina utövare stämmer 

alltså inte särskilt väl överens med vad en 

stereotyp roll som dotter, fru eller 

mamma i en familj kräver av kvinnor. I 

texterna framträder ett mönster där de 

kvinnliga ryttarna vävs in i sina respektive 

familjesfärer i betydligt högre grad än vad 

som är fallet med de manliga ryttarna. Ett 

resultat som stämmer överens med vad 

som observerats när det gäller rapportering 

av andra idrotter (6). Vi ser också i 

materialet hur män och fäder, snarare än 

kvinnor och mödrar, framstår som 

överordnade och auktoriteter. 

En fråga som kanske dyker upp hos 

läsaren är: Men är det inte precis så här 

det är Kanske är kvinnliga ryttare mer 

intresserade av sina barn och sitt familjeliv 

än vad manliga ryttare är, och visst 

brukar män vara intresserade av bilar, 

bodybuilding och ishockey i högre grad än 

kvinnor De manliga ryttarna tar väl 

själva upp detta, det är väl inte så att 

journalisterna lägger orden i deras mun 

Kvinnor lägger väl ofta mer kraft på 

relationer, kanske är kvinnor helt enkelt 

mer beroende av stöd och uppskattning 

från sina tränare, föräldrar och partners 

Och varför skulle det inte kunna vara så 

att kvinnor som själva tävlar aktivt oftare 

slutar med det för att sköta marktjänsten 

åt sina ridande barn, än manliga elitidrottare 

gör. 

Kort sagt, finns det något som säger att 

mediebilden av ryttarna är felaktig Det är 

en viktig och intressant fråga. Ryttarna i 

vår undersökning lever naturligtvis med 

samma slags genusnormer som vi andra, 

vilket delvis kan förklara de mönster vi 

har beskrivit. Samtidigt utgör såväl 

manliga ryttare som kvinnliga elitidrottare 

brott mot könsstereotyperna. Personer 

eller institutioner som på detta sätt 

bryter mot de stereotypa föreställningarna 

om hur kvinnor och män bör vara, utgör 

ett hot mot genussystemet som sådant. 

Forskarna Håkan Larsson (3,7) och Annica 

Alvén (4) menar att kvinnor i traditionellt 

manliga idrotter normaliseras i syfte att 

förminska ett sådant hot, det vill säga 

sportjournalistiken tenderar att betona 

det stereotypt kvinnliga hos kvinnliga 

elitidrottare snarare än det omvända, och 

vi menar att vi i vår studie visar att 

ridsportjournalistiken i dagspressen 

tenderar att betona det stereotypt manliga 

hos manliga ryttare. Det får i sin tur 

konsekvensen att de eventuella skillnader 

som finns mellan hur manliga och kvinnliga 

ryttare förhåller sig till familj och 

tränare dels överdrivs, dels lyfts fram och 

betonas i sammanhang där de faktiskt lika 

gärna kunde ha setts som helt ovidkommande. 

Vad har till exempel en kvinnlig 

ryttares moderskap för relevans för 

hennes framgångar på tävlingsbanan 

Referenser 

1. Eriksson, J m. fl. Manlig elit 

eller osynliga tjejer. Institutionen 

för journalistik och masskommunikation, 

Göteborgs universitet. 

2009. 

2. Andersson, P. Ingen riktig 

sport i Bornemark, J., & 

Ekström von Essen, U. (red.) 

Kentauren. Södertörns Högskola. 

2011. 

3. Larsson, H. Idrottens genus. 

http://www.idrottsforum.org/ 

articles/larsson/larsson.html. 

2003. 

4. Alvén, A. Idrottsmän och 

idrottskvinnor. Institutionen för 

informationsvetenskap, Uppsala 

universitet. 2007. 

5. Tolvhed, H. Toini Gustafsson 

– stjärna men inte hjälte. Svensk 

idrottsforskning 1, vol. 18, s. 

16-18. 2009. 

6. Seagrave, J. O. m.fl. Language, 

Gender, and Sport.A Review of 

the Research Literature”, i Fuller, 

L. K. (red.) Sport, Rhetoric, and 

Gender: Historical Perspectives 

and Media Representations. New 

York: Palgrave Macmillan. 2006. 

7. Larsson, H. Idrottens könsmönster 

– varför finns de Vad 

handlar de om Svensk Idrottsforskning 

1. 2009. 

Kontakt 

petra.andersson@chalmers.se 

susanna@filosofi.gu.se 


Klungfotbollens kön 

Fotboll under skolraster är till synes ofta helt oorganiserad. Men den 

visar sig ha raffinerade metoder för att dela in barn i två grupper. 

Fältstudier visar hur genus konstrueras i stunden och hur flickor 

underordnas i elevernas spontana fotbollsspel. 

Kalle Jonasson 

Malmö högskola 

V a d s p e l a r k ö n f ö r r o l l för kvaliteten 

på spelet i fotboll Hur svarar man på den 

problematiska frågan och varför skulle 

man överhuvudtaget svara på den (1) Vad 

kan en sådan undran ha sin upprinnelse i 

Kanske uppkommer den eftersom herrfotboll 

i jämförelse med damfotboll får mer 

uppmärksamhet i medierna, fler och 

bättre sponsorkontrakt samt har högre 

löner, som försvaras med att män påstås 

vara bättre spelare än kvinnor och därför 

bör anses som mer förtjänstfulla producenter 

av fotbollsupplevelser. Fotboll är 

maskulint kodad i många delar av världen 

(2). I Sverige är det definitivt så (3). Men 

vilken genuskodning en idrott har är inte 

hugget i sten (4). Barnen som Birgitta 

Fagrell intervjuar i sin avhandling är 

överens om att fotboll är en typisk pojksport 

(5). Vad står det för och kanske 

framför allt, hur konsolideras det 

Den lekfulla frizonen 

Denna artikel handlar om ett av få institutionella 

tillfällen när pojkar och flickor 

spelar fotboll tillsammans, nämligen 

under rasten i skolan. Det kallar jag 

rastfotboll. Det är förvisso inte ovanligt att 

pojkar och flickor i förskoleåldern spelar 

samtidigt i föreningsdrivna fotbollsskolor. 

Men, i takt med att barnen blir äldre, 

ersätts dessa skolor av renodlade flickoch 

pojklag. Vill man undersöka hur 

genus konstrueras är fotboll ett intressant 

sammanhang, men eftersom den gängse 

fotbollen vanligtvis är enkönad (6) framstår 

rastfotbollen som ett unikt tillfälle att 

se hur genus konstrueras i stunden. Syftet 

med studien är att se hur genus konstrueras 

i pojkars och flickors organisering av 

rastfotboll. 

Under ett och ett halvt år besökte jag 

tre skolor i Malmö för att undersöka 

dessa förhållanden närmre. Där observerade 

jag hur eleverna organiserade sina 

fotbollsaktiviteter under rasterna. De 

frågor jag bar med mig var: Var spelar de 

fotboll Vilka är med Vad gör och säger 

de Vem bestämmer I synnerhet tittade 

jag på hur pojkar och flickor formerade 

sig och vad som kännetecknade rörelse 

och förflyttning i spelet. 

Är denna ”fria” form av fotboll i 

praktiken en lekfull ”frizon” där alla 

deltar samtidigt och på jämlika villkor 

Idrottssociologen Tomas Peterson har 

en tydlig uppfattning om vad som sker i 

löst organiserade former av fotboll, nämligen 

att dess signifikanta spelmönster är 

”den mest kaotiska formationen av 

fotboll, den som spelas av smågrabbar 

innan de har börjat utbildas: en klunga 

av spelare kring det ställe där bollen 

befinner sig” (7). Att rastfotboll, och 

kanske även andra former av ”spontanfotboll”, 

har en egen formation är 

intressant i sig, men också det faktum att 

Peterson kopplar samman denna 

”klunga” med en viss utövarkategori, 

nämligen ”smågrabbar”. 

För att kunna undersöka hur genusgränser 

skapas, förhandlas och utmanas i 

klungbollens svåröversiktliga tumult 

behövs ett instrument som kan registrera 

komplexiteten hos kroppar i rörelse. 

Jag är intresserad av genuskonstruktion 

i rörelse och i synnerhet av de ögonblick 

precis innan relationer stelnar och blir 

till tydliga gränser eller kategorier. 

Därför kommer jag att diskutera inte 

bara genus utan också rum samt hur 

dessa begrepp förhåller sig till varandra. 


På landets skolgårdar spelas en särskild form av fotboll där det trots ett till synes svåröverskådligt kaos går att finna mönster. 

Att räffla och släta ut 

Genusteorier kan skilja sig mycket åt 

sinsemellan, men alla handlar om frågan 

om det existerar en asymmetri i fördelning 

av makt och resurser mellan könen. 

Detta orättvisa förhållande konstrueras 

socialt genom etablerandet av föreställningar 

om vad det manliga och kvinnliga 

könet står för biologiskt. Till exempel att 

män generellt skulle vara starkare än vad 

kvinnor är. För att beskriva sådana sociala 

iscensättningar av kön brukar man 

använda ordet genus. Genus, uppstår i 

relationer mellan människor. Enligt 

genusforskaren Yvonne Hirdman har 

uppdelningen av könen historiskt sett 

varit mer explicit än vad den är i dag. 

Genussystemet vilar på två principer. 

Den första är dikotomin – det vill säga 

delning av fenomen i två absoluta kategorier 

– man och kvinna. I ett historiskt 

perspektiv har det varit tydligt hur män 

har intagit det offentliga rummet, medan 

kvinnor har förpassats till den privata 

sfären. I fotbollens fall, liksom för de 

flesta av de andra moderna tävlingsidrotterna, 

är delningen ännu i dag påtaglig. 

Genussystemets andra princip, hierarki, 

hänger ihop med och beror på den första 

principens genomförande. När särskiljandet 

av människor i två förutsägbara 

grupper, kvinnor och män, på ett ”förtjänstfullt” 

sätt har utförts, kan de asymmetriska 

maktrelationerna mellan könen 

mer framgångsrikt upprätt(håll)as. 

Hierarkin mellan kvinnor och män i 

fotbollens fall är tydlig sett till vem som 

har mest resurser och inflytande. På de 

flesta positioner i fotbollens fält där 

maktutövande i stor omfattning är möjligt 

finner vi en man. 

Enligt Hirdman är rumsliga element en 

nyckel till att förstå hur asymmetriska 

genusrelationer kan upprätthållas (8). 

Könens fördelning i det offentliga respektive 

privata rummet är bara ett av många 

exempel. Rum som begrepp är även 

viktigt för förståelsen av sport (9). I min 

studie använder jag mig av filosoferna 

Gilles Deleuzes och Felix Guattaris 


egrepp ”slätt/räfflat rum” (10) för att 

förstå hur genus konstrueras i rastfotbollen. 

Begreppen beskriver hur formalisering 

av och kodning av en plats påverkar vilka 

rörelser och förflyttningar som är möjliga 

på den. En metafor som kan underlätta 

förståelsen av begreppen är hur vatten 

rinner över sten. Om man föreställer sig 

att det faller regn på två klipphällar, en 

slät och en räfflad, finner man snabbt att 

den räfflade stannar upp vattnets rörelse 

och delar upp det i överblickbara kanaler. 

Vattnet på den släta klipphällen rinner å 

sin sida stritt. Detta perspektiv medför en 

syn på rum som, istället för att vara något 

”man är i”, något som görs när relationer 

etableras (eller upphör). 

I analysen använder jag därför begreppen 

”att släta ut” respektive ”att räffla”. 

Rent konkret innebär det att jag i rastfotbollen 

förstår ”räffling” som upprättandet 

av punkter som fördelar förflyttningen till 

en rad segment. Exempel på det är tydlig 

rollfördelning och moment som inspark 

avspark, frispark, utspark, hörna och 

inkast. Målvakten som fångar bollen eller 

bollen som hamnar i mål är också räfflingar. 

”Utslätning” är en linje som 

fortsätter att ”dras” utan ett synbart slut. 

En fotbollsmatch på vilken nivå som helst 

balanserar mellan dessa element. 

Rastfotbollens genussystem 

I mina etnografiska observationer fann jag 

att både flickor och pojkar deltog men att 

pojkarna var många fler. Min bedömning 

av eleverna var att kön inte var avgörande 

för ”fotbollsdugligheten”. Det fanns såväl 

bättre som sämre representanter från 

båda könen. Det hände däremot att flickor 

exkluderades från spelet. Det skedde med 

hänvisning till deras kön – ”inga tjejer” – 

men också utifrån argument om att man 

redan var tillräckligt många, samt om att 

sent ankomna inte fick delta. Men vad 

villkorar flickornas deltagande när de väl 

deltar 

För att demonstrera det har jag valt två 

utdrag från mina fältanteckningar som 

fångar in de olika logiker som är i spel i 

rastfotbollens genussystem. 

En flicka från femman kommer över 

planen hjulandes. Fler femmor, både 

flickor och pojkar, kommer och besätter 

det målet som sexorna hängde i 

innan. De har med en boll och börjar 

värma upp. Flickorna står med 

armarna i kors och skyggar tillbaka när 

bollen kommer förbi. Pojkarna skjuter 

riktigt hårt och verkar laddade. Så 

småningom har de båda femteklasserna 

blivit fulltaliga och matchen kan sätta 

igång. I 5a deltar fyra flickor och i 5b 

deltar en flicka. Flickan som hjulade 

och tre till i 5b står bakom 5a:s mål 

med armarna i kors. De fyra flickorna i 

5a som deltar bildar en perfekt backlinje 

som hålls intakt hela matchen. 

Under matchen står de stilla men är 

ändå på spänn när bollen och spelet 

”Flickorna i backlinjen 

deltar inte i detta spel, 

utan intar istället på ett 

nära nog parodiskt sätt en 

perfekt linje som liknar 

den bild av laguppställningen 

som man ser på TV 

innan fotbollsmatcher.” 

kommer i närheten. När spelet, som 

mest äger rum på mittplan i en stor 

bolljagande klunga, inte är i närheten 

ägnar flickorna sig åt andra saker. 

Börjar en att dansa så har hennes 

kompis strax börjat göra samma sak. 

Vid ett tillfälle börjar en av flickorna att 

rita en cirkel kring sig med sina skor, 

detta kopieras så småningom alla fyra 

flickor vilket bildar fyra cirklar i gruset 

som finns kvar även efter matchen. När 

bollen kommer inom räckhåll (men för 

den skull ingen motspelare) för en av 

de huvklädda flickorna skriker målvakten 

(pojke) bakom dem: Skjut! (vilket 

hon fumligt verkställer, bollen går ut 

och motståndaren får inkast). En flicka 

från 5b deltar emellertid, hon är 

huvudet längre än alla pojkar och 

befinner sig i händelsernas mitt. När 

det blir frispark till 5b tar hon bollen 

hävdelsefullt och placerar ner den först 

när 5a-pojkarna har backat lite. Hon 

lämnar bollen till en pojke i det egna 

laget som lägger frisparken. Hjälpläraren 

kommer och blåser i en visselpipa 

och kungör att det är dags att gå in. 


Barnen beslutar sig för att avgöra 

matchen med straffar eftersom resultatet 

i matchen hittills är oavgjort. 

Halvcirkel med alla barn förutom 

målvakt och straffläggare bildas, tre 

straffar för var lag ska läggas. Bara 

pojkar lägger straffar. När första målet 

sätts jublar det ena laget och skytten 

juckar och skriker ”Oh baby”. Alla 

andra skott missar och när det sista går 

utanför jublar det vinnande laget igen 

och barnen skingras omgående. 

Flickor och pojkar spelar här tillsammans. 

Tittar man på förflyttningarna och 

positionerna, det vill säga de linjer och 

som tecknades i spelet, framträder 

följande mönster. Bara pojkar är aktiva 

under ”uppvärmningen”, medan flickorna 

närmast verkar vara lite bortkomna. 

Några flickor som stod bredvid planen sa 

till mig att de tyckte fotboll var tråkigt, 

men att det inte fanns något annat att 

göra (än att titta). Pojkarna som är ute på 

plan befinner sig i klungan, vilken får 

bollen att slumpmässigt slås fram och 

tillbaka över planen i ett mönster som av 

fotbollskommentatorer brukar kallas 

”hawaii-fotboll”. Ingen passar till någon 

annan i något förbestämt mönster utan 

om bollen till äventyrs skulle hamna hos 

en av de egna spelarna skulle detta vara 

en ren lyckträff. Bollen tecknar en linje 

utan slut på det sätt som jag ovan beskrivit 

som en utslätning av rummet. I 

klungan figurerar förvisso en flicka. 

Emellertid kan det att hon överlämnar 

bollen till en av pojkarna i det egna laget 

för att han ska slå frisparken tolkas som 

en aktualisering av något slags hierarki. 

Flickorna i backlinjen deltar inte i detta 

spel, utan intar istället på ett nära nog 

parodiskt sätt en perfekt linje som liknar 

den bild av laguppställningen som man 

ser på TV innan fotbollsmatcher. Motståndarlaget 

var inte i närheten av att 

uppvisa sådan disciplin i sitt försvarsspel. 

Backlinjen hölls intakt och de cirklar som 

flickorna tecknade i gruset var symboliska 

vittnesbörd om en räffling av rummet. 

Flickornas val av positioner, alternativt 

positioneringen av dem, förstärktes 

ytterligare av att den egna målvakten 

högljutt uppmanar dem att få iväg bollen 

(istället för att ta kontroll över den vilket 

det fanns gott om tid till). Det skulle man 

kunna förstå som ett slags genusrelaterad 

gränsbevakning. Vid straffavgörandets 

kulmen krävs det ingen psykoanalytiker för 

att förstå de sexuella associationer som 

matchavgörandet gav upphov till. Men vad 

händer när flickor verkligen tar plats och 

demonstrerar sin excellens i löst organiserade 

former av fotboll under rasten i 

skolan 

Inne under allén av träd som skiljer 

fotbollsplanen och skolgården åt pågår 

en kicksession. Två flickor och fyra 

pojkar i trean turas om att försöka kicka 

så många gånger som möjligt. En av 

flickorna är riktigt vass på att hålla 

bollen i luften med bara knäet. Ju längre 

hon håller på desto närmre kommer 

pojkarna; de sluter långsamt en allt 

mindre cirkel kring henne. Så liten är 

ringen att om hon skulle försöka kicka 

bollen med fötterna så skulle hon stöta i 

någon av pojkarna. Att hon kickar den 

med knäet möjliggör för henne att 

plocka upp den med händerna emellanåt 

för att sedan påbörja kickandet igen. 

Någon av pojkarna sträcker sig mot 

bollen för att försöka ta bollen, antagligen 

vill han själv försöka, men flickan 

avvärjer närmandet genom att ta bollen 

med händerna och ta några steg bort, för 

att på nytt börja kicka. 

Lekens enda regel var att så länge du håller 

bollen i luften får du fortsätta. Den duktiga 

flickans fortsatta kickande förstår jag som 

en utslätning av rummet, det vill säga 

tecknandet av en linje vars mål inte är att 

den ska avslutas i en punkt. Klungans 

sparkar i exemplet ovan hade väl som vagt 

syfte att bollen skulle hamna i mål, men 

aldrig så metodiskt att det faktiskt ägde 

rum. När flickan aldrig slutar kicka börjar 

pojkarnas gränsbevakning mobiliseras: 

hon har inkräktat på förbjudet område och 

därför måste hennes duglighetsdemonstration 

avbrytas. Det släta rum som hon 

tecknar får allt mindre yta till sitt förfogande 

och detta genom att pojkarna sluter 

nätet av sina kroppar allt tätare om henne. 

Hon anpassar sig snabbt och börjar istället 

kicka med knät då det minimala utrymme 

hon förfogar över inte tillåter några andra 

åthävor. Flickans utslätande anspråk 

besvaras med en räffling som till slut leder 

till att hon själv måste räffla rörelsen 


Referenser 

1. För intressant diskussion om 

företeelsen se diskussionnen 

mellan: Hjelm, J. Den dåliga 

damfotbollsspelaren. 2007. www. 

idrottsforum.org; Jönsson, K. & 

Tolvhed, H. Att ta in jämförelsesjukan 

in i det akademiska rummet. 

2007. www.idrottsforum.org; 

Hjelm, J. Viktigt att avslöja myter. 

2007. www.idrottsforum.org. 

2. Giulianotti, R. Football: a sociology 

of the global game. 1999; Scraton, 

S. & Flintoff, A. (red.) Gender 

and sport: a reader. 2002. 

3. Fundberg, J. Kom igen, gubbar! 

Om pojkfotboll och maskuliniteter. 

2003; Andersson, T. Kung fotboll: 

den svenska fotbollens kulturhistoria 

från 1800-talets slut till 1950. 

2002; Andreasson, J. Idrottens 

kön: genus, kropp och sexualitet i 

lagidrottens vardag. 2006. 

4. Hedenborg, S. Arbete på stallbacken: 

nittonhundratalets svenska 

galoppsport ur genus- och generationsperspektiv. 

2008. 

5. Fagrell, B. De små konstruktörerna: 

flickor och pojkar om kvinnligt 

och manligt i relation till kropp, 

idrott, familj och arbete. 2000. 

6. Fundberg, J. Kom igen, gubbar! 

Om pojkfotboll och maskuliniteter. 

2003; Andreasson, J. Idrottens 

kön: genus, kropp och sexualitet i 

lagidrottens vardag. 2006. 

7. Peterson, T. Den svengelska 

modellen: svensk fotboll i omvandling 

under efterkrigstiden. 1993. 

8. Demokrati och makt i Sverige: 

Maktutredningens huvudrapport. 

1990. 

9. Bale, J.. Sports geography. 2003. 

10. Deleuze, G. & Guattarí, F. Traktat 

om nomadologin: Krigsmaskinen. 

I Beck, I. et al. Nomadologin. 

1998. 

11. Forsgård, M. Skolgårdens lekspråk. 

1987; Thorne, B. Gender 

play: girls and boys in school. 1993; 

Bliding, M. Inneslutandets och 

uteslutandets praktik: en studie 

av barns relationsarbete i skolan. 

2004; Gustafson, K. Vi och dom 

i skola och stadsdel: barns identitetsarbete 

och sociala geografier. 

2006. Dovborn, C. & Trondman, 

M. Bollhegemoni och genusregim. 

En etnografisk fallstudie om spontanidrott 

i skolan. 2007; Swain, 

J. British Journal of Sociology of 

Education. 2000. 21(1):95-109. 

12. Dovborn, C. & Trondman, M. 

Bollhegemoni och genusregim. En 

etnografisk fallstudie om spontanidrott 

i skolan. 2007. 

13. Swain, J. British Journal of 

Sociology of Education. 2000. 

21(1):95-109. 

Kontakt 

kalle.jonasson@mah.se 

(genom att varva kickningarna med att 

fånga bollen). 

Ojämlikhet skapas i stunden 

Resultaten i min studie bekräftas av 

tidigare studier. Alla tar inte plats på 

samma vis i rastfotbollen. Den har en 

stark genuskodning, vilket syns i den 

antalsmässigt ojämna fördelningen 

mellan flickor och pojkar: pojkarna är 

alltid starkt överrepresenterade i rastfotbollen 

(11). Det tyder på två saker: dels att 

resultaten från min studie stämmer med 

den generella bilden, samt att ett visst 

mått av organisering existerar även i 

klungfotboll. 

Enligt de studier som har undersökt 

pojkars dominans i denna typ av fotboll, 

kan exkludering av flickor ske både 

implicit (12) och explicit (13). Forskarna 

Cecilia Dovborns och Mats Trondmans 

artikel Bollhegemoni och genusregim 

fokuserar på hur pojkar underordnar 

flickor i spontanfotboll. Författarna anser 

att det existerar en på förhand ojämlik 

maktordning, som för med sig att pojkar 

bestämmer om och hur flickor tillåts 

delta i spontant ordnade fotbollspraktiker. 

Jag har i denna artikel visat hur 

dessa ”genusregimer” praktiskt etableras 

vilket jag tycker saknas i tidigare studier. 

Där man tidigare visat på hur denna 

underordning iscensätts genom att flickor 

kommenderas till att stå i mål, eller att de 

utesluts på grundval av generella påståenden 

om att flickor är för svaga eller för 

dåliga, bidrar min studie med en nyansering. 

Mina observationer säger att flickor 

visst kan delta och då inte bara som 

målvakter. När det däremot gäller 

underordningen av flickor i löst organiserade 

former av fotboll faller min studie in 

i kören. 

Kan det vara så ställt att traditionella 

genuskategorier återskapas även i 

”spontanfotboll” Kanske görs det till och 

med så i större utsträckning i denna När 

det ibland lite slarvigt påstås att det 

spontanidrottas mindre i dag, avses då 

bara pojkars ”fria” idrottande Det 

framstår tydligt att spontanidrott är ett 

problematiskt begrepp som vidare 

studier måste reda i. Kanske någon kan 

skriva spontanidrottens kvinnliga 

historia 

Min förståelse av Deleuze och Guattari 

är att de idealiserar det släta rummet. 

Vurm för frihet är ett starkt stråk i deras 

filosofi. När jag valde att använda dessa 

begrepp hade jag inte kunnat föreställa 

mig att de på ett så tydligt sätt skulle vara 

”könade”. Att döma av utdragen ovan 

föreföll det nämligen vara så att medan 

pojkarna utan protester kunde utföra både 

räfflande och utslätande handlingar, 

bevakade de nogsamt gränsen till det släta 

rummet så att inte flickorna skulle göra 

intrång där. 

Indelningen av kön i två kategorier är 

enligt Hirdman en av de två principerna 

som genussystemet vilar på. Även i något 

så ”oformligt” som rastfotbollen kan denna 

indelning ses: flickor i det räfflade rummet 

och pojkar i både det släta och det räfflade 

rummet. Hur kompetenta eleverna var 

(bollbehandling, snabbhet, styrka, etcetera) 

berodde enligt vad jag förstod inte på 

kön. Snarare stötte flickorna på patrull när 

deras handlingar började bli ”utslätande”. 

Men hur förhåller sig den andra principen, 

hierarki, till mina observationer 

De element i fotbollen som jag förstår 

som räfflor var fasta positioner, standardiserade 

moment och symboliska, samt 

materiella inramningar. I rastfotbollen var 

den uttalade rollfördelningen inte särdeles 

utvecklad. Flickornas formering i en 

backlinje var så nitisk att den aldrig lämnades, 

varför de inte mer än undantagsvis 

deltog i spelet. I fråga om standardiserade 

moment var det pojkarna som tog hand 

om straffar, frisparkar och dylikt. I kickningen 

använde pojkarna dessutom en 

räfflande åtgärd för att förhindra flickans 

etablering av ett slätt rum. Slutsatsen är 

alltså att pojkarna, i det räfflade rummet, 

hävdade den ”manliga normens primat”, 

varigenom hierarkiprincipen reproducerades. 

Kan denna flyktiga tudelning och 

hierarkiska ordning ses som en förlängning 

av hur kvinnor historiskt sett förpassades 

till den privata sfären Är kvinnors 

existens i det offentliga villkorat med att de 

håller sig inom ramen för det fördefinierade 

Hävdar män ensamrätten till det 

släta rummet för att man där finner ett 

kreativt utrymme och en rörelsefrihet som 

i kvinnors händer (och fötter!) hade hotat 

att rasera genussystemets grundvalar 

Detta fynd på tre skolgårdar kan lära oss 

något om genuskonstruktion i stort. 


Upptäck idrottens 

mångkulturella bilder 

Idrotten är en global rörelse med ett gemensamt språk. Den starka 

dragningskraften gör den till en viktig integrationsarena. Men bilden 

av idrotten är också präglad av den kultur där den utövas. För idrottsrörelsen 

är det viktigt att förstå idrottens olika bilder för att de ska 

kunna mötas. 

F a z a l Ri z v i , professor inom mångkulturellt 

lärande, betonar att vi som medlemmar 

i ett lokalt och globalt föränderligt 

samhälle behöver skapa meningsfulla 

möten med andra kulturer, historier, 

religioner och etniciteter. Genom att 

förstå och lära oss mer om andra kulturer 

kan vi lära oss att möta dem på ett 

meningsfullt sätt. Men för att skapa 

meningsfulla möten med andra kulturer 

måste vi också lära oss om och vara öppen 

för vår egen kultur. Rizvi menar att 

skapandet av kulturer och identiteter är 

en mångfacetterad, pågående och rörlig 

process där identiteter och sociala sammanhang 

både formar och formas av 

varandra (1). Invandrande barn och 

ungdomar som kommer till den organiserade 

idrotten anpassas inte bara till den 

svenska modellen, utan de är även med 

att omformar och utvecklar den (2). 

Thomas Hylland Eriksen menar att 

identifikation skapas i gränsytan mellan 

person och omgivning där det sker en 

dragkamp mellan de val och tvång som 

individen ställs inför. Gränsytorna kan 

vara av många slag – religiösa, etniska, 

kön, familjen men också idrott (3). Hur 

skapas idrottsliga identiteter utifrån 

detta Jesper Fundberg belyser självvald 

identitet och tillskriven identitet. Den 

tillskrivna identiteten handlar om omgivningens 

sätt att berätta om en grupp 

människor och den berättelsen kan 

många gånger komma i konflikt med 

individens egen självvalda identitet. Den 

tillskrivna och den självvalda identiteten 

stämmer inte alltid överens, vilket är en 

viktig insikt när människor från olika 

kulturer möts, inte minst för att mötena i 

idrottssammanhang ska bli berikande (4). 

Det är i möten mellan människan och 

sammanhanget som integrationen äger 

rum, och vi vill därför studera dessa 

möten närmare för att öka förståelsen för 

hur de tar sig uttryck. 

Ett outforskat område 

Området idrott och integration är fortfarande 

relativt outforskat. Riksidrottsförbundet 

gjorde år 2002 med hjälp av 

Johan R Norberg en sammanställning av 

den forskning som dittills var genomförd 

inom integrationsområdet och han hittade 

fyra studier som behandlade integrationsfrågan 

(5). I två av dessa var integration 

endast en aspekt bland flera. Resultaten 

från dessa studier visar att barn och 

ungdomar med invandrarbakgrund är 

underrepresenterade i föreningslivet och 

att de överlag är mindre fysiskt aktiva. 

Samtidigt visar en annan studie att de 

som deltar i föreningslivet (i fotboll) ofta 

är mer målinriktade och framgångsrika än 

ungdomar med svensk bakgrund. Fundberg 

har intervjuat invandrarungdomar 

som är aktiva inom fotboll och basket och 

funnit att de är relativt framgångsrika i 

sina idrotter. Han menar att sämre villkor 

gör att vissa nyanlända barn och ungdomar 

inte börjar i en idrottsförening, men 

att de som kommer in i idrotten kan ha en 

större målmedvetenhet och drivkraft att 

lyckas än de med svensk bakgrund (4). 

Etnicitet spelar förvisso en roll för föreningsdeltagandet, 

men är inte den enda 

förklaringen till medlemskap (6). En 

analys av omgivningen måste göras för att 

Inger Karlefors 

Lektor i pedagogik 

Umeå universitet 

Pedagogiska institutionen 

Krister Hertting 

Lektor i lärande 

Luleå tekniska universitet 

Institutionen för konst, 

kommunikation och lärande 


hitta en trovärdig förklaring och där finns 

också många andra aspekter av betydelse. 

Regeringens speciella idrottssatsning 

Handslaget hade som en målsättning att 

öka förutsättningarna för att integrera 

invandrare i den svenska idrottsrörelsen. 

Av de utvärderingar som gjorts av integrationsprojekt 

(7,8,9,10), ser vi att den processen 

inte är helt enkel. I Handslagets 

idrottsprojekt är det svårt att se någon 

kritisk analys från idrottsrörelsens sida av 

de svårigheter en nyanländ individ kan ha 

att förstå de normer, värderingar och 

ritualer idrottsrörelsen vilar på. Flera 

utvärderingar visar att idrottsrörelsen har 

en begränsad förståelse för varför flickor 

med invandrarbakgrund väljer att inte 

delta. De betraktas som en avvikande 

grupp, som ska ”göras om” till normala 

individer som tycker om att syssla med 

idrott (8,9,10). Inställningen att avvikarna 

måste göras om genomsyrar även andra 

utvärderingar som riktar sig mot gruppen 

invandrare. De visar idrottsrörelsens 

bristande förmåga att ta sin utgångspunkt 

i de ”bilder av idrott” som nyanlända 

svenskar bär med sig. Minoritetselever 

har sällan möjlighet att påverka idrottsämnets 

innehåll och om de får den 

möjligheten kan andra elever bli upprörda. 

Susanne Lundvall skriver ”en stor 

del av integrationsarbetet bedrivs enligt 

en maktutövning a la Foucault.” Det finns 

en redan given maktordning som ska 

överföras och de andra ska internalisera” 

(10). Vi menar därför att det är relevant 

och betydelsefullt att studera vidare och 

fördjupa frågeställningarna om idrott som 

integration, där olika horisonter belyses 

och alternativa perspektiv kan öppnas. 

Det som saknats i tidigare studier är 

perspektiv på idrott från ungdomar som 

är nyanlända till landet. 

Teckningarna ökar förståelsen 

Studien genomfördes på en skola för 

integration i Luleå kommun, dit alla barn, 

från förskola till gymnasium, som nyanländer 

från andra länder kommer och 

påbörjar sin skolgång med fokus på 

språkinlärning. När barnen bedöms redo 

tar de klivet över i den ordinarie skolan. 

Då målgruppen i studien var nyanlända 

barn och ungdomar mellan cirka 10-13 år, 

från olika kulturer med skiftande förmåga 

att uttrycka sig i tal och skrift på svenska 

var vi tvungna att vara känsliga i valet av 

metod. Valet föll därför på att låta barnen 

och ungdomarna göra teckningar. 

Instruktionen var att rita en bild om en 

upplevelse av idrottande från sitt eget 

hemland. Utifrån dessa teckningar förde 

vi sedan samtal utifrån varje barns 

språkliga förutsättningar, för att få en 

större förståelse för barnens tankar. Att 

använda den här metoden för datainsamling 

är inte enbart en praktisk fråga, det är 

också en fråga om att hitta outtalade 

innebörder (11). Målning kan fungera som 

en metod för att komma åt den tysta 

dimensionen och att göra teckningar kan 

vara en väg att ge form åt någons levda 

erfarenhet (11). Det är centralt att betona 

vad man tänkte när man ritade, inte vad 

man har ritat (12). Det är alltså tanken 

eller uttrycket av den levda erfarenheten 

som är det viktiga att fånga, inte själva 

motivet. Totalt deltog 20 barn i studien, i 

”Minoritetselever har 

sällan möjlighet att 

påverka idrottsämnets 

innehåll och om de får 

den möjligheten kan 

andra elever bli upprörda.” 

två grupper om tio. Den stora utmaningen 

var det språkliga, vissa barn hade goda 

kunskaper i svenska medan andra inte 

hade hunnit så långt. I ett par fall fick ett 

barn tolka åt ett annat och i några fall fick 

vi använda engelska. Analysen av teckningarna 

och de tillhörande kommentarerna 

belyste meningen av de upplevelser 

som barnen gett form genom sina teckningar. 

Under analysen betraktades 

teckningar och kommentarer som en 

helhet. Genom analysen växte olika 

kvalitéer fram, med både likheter och 

skillnader, och så småningom kunde tre 

teman träda fram: Idrott som glädje, 

idrott som formell aktivitet och idrott 

som åskådararena. Dessa tre teman visar 

tre olika former av idrott. De globala 

idrottsaktiviteterna har ett gemensamt 

regelsystem som styr utförandet, vad som 

är möjligt och inte möjligt att göra inom 

aktiviteten, det rum som aktiviteten 

bedrivs i och den enskilda individens 


handlingsutrymme. Samtidigt visar 

bilderna också exempel på idrottens 

lokala nationella karaktär i form av lekar 

med nationell särprägel. Vi presenterar en 

bild per tema, och lyfter även fram några 

kommentarer rörande andra bilder än de 

presenterade. 

Idrott som glädje 

Det första temat karakteriseras av det 

glädjefulla och informella. Deltagarnas 

ansikten är leende, det finns en relation 

mellan deltagarna och mellan deltagarna 

och idrottsmaterialet, som bollar och mål. 

Det verkar finnas ett kreativt lekfullt 

moment i idrottandet. Det material som 

används är antingen aktivitetsspecifikt 

men det kan också vara material av mer 

lokal karaktär. Det finns inget formellt 

rum för idrottandet, i form av en avgränsad 

spelplan där aktiviteterna bedrivs. 

idrott tillsammans och leken formas av de 

rörelsemöjligheter som uppstår, inte av de 

regler som en viss idrottsaktivitet har 

ställt upp. Kroppen blir ett subjekt som 

tar vara på de möjligheter som finns i 

relation till andra barn och ungdomar. 

Idrott som formell aktivitet 

De bilder som visar Idrott som formell 

aktivitet, karakteriseras av ett annat 

allvar. Ansiktena har inget uttryck alls, 

eller ett väldigt neutralt uttryck. Munnarna 

är raka. Rummet är skisserat som 

en idrottsarena, avgränsad med linjer och 

de attribut som hör till planen. Personerna 

på spelplanen är utspridda, men 

utan synlig relation mellan varandra. 

Barnens kommentarer handlar ofta om att 

Kommentarerna till bilderna beskriver en 

aktivitet som inte styrs av formella regler. 

”Jag spelade ett bollspel tillsammans med kompisar 

– jumbering. Vi gjorde lag själva, spelade mellan 

husen och överallt. Man skulle träffa kapsyler med 

en boll, det var ett spel vi kommit på själva. Jag 

brukade också spela fotboll med kompisarna, det var 

roligt i regnet.” (Pojke från Indonesien) 

Spontan idrott organiserad på egen 

hand var vanligt förekommande i teckningar 

och beskrivningar. 

”Jag spelade mycket fotboll, tillsammans med min 

kusin och hans kompisar. Vi spelade mot andra 

killar, men inte i något lag, vi hade ingen tränare. 

Det är roligt att göra mål.” (Pojke från Zambia) 

Aktiviteterna har likheter med den 

spontanidrott som var en vanlig form av 

idrottsutövande i Sverige under idrottsrörelsens 

utveckling till den organiserade 

massrörelse den är i dag. En tolkning av 

temat Idrott som glädje, är att flera av 

dessa nyanlända barn och ungdomar har 

begränsad erfarenhet av organiserad 

idrott, så deras erfarenheter baseras på 

vad de kan göra själva på skolgården och 

på fritiden. I det här temat framträder 

kroppsligheten som spontan och 

utsprungen ur den aktivitet som barnen 

själva skapar. Pojkar och flickor kan leka 

det finns en viss press inbyggd i aktiviteten. 

De aktiviteter som tecknas är ofta 

stora globala idrotter. När barnet träder in 

på den idrottsliga arenan så tilldelas det 

en viss roll att spela, som anfallare 

försvarare eller målvakt. Barnets idrottsliga 

identitet skapas av den roll som ska 

spelas på planen. Relationerna mellan 

medspelarna är mer formaliserad och på 

flera bilder står barnen formellt uppställda. 

Aktiviteten finns bestämd i 

bilderna och barnet går med fullt allvar in 

för att utföra den roll som det har tilldelats. 

En tolkning av det här temat där 

idrott präglas av ett större allvar och 

högre förväntningar är att det kroppsliga 

framträder som ett objekt som ska 

bemästra en viss rörelse. Belöningen 

ligger utanför själva rörelseglädjen. 

Bild 1. Teckning av pojke 

från Indonesien 


“Jag är sjuk. Jag har aldrig lekt eller idrottat. Det här 

är ett fönster.” (Flicka från Somalia) 

De här flickorna har ingen möjlighet att i 

idrottskläder få erfara sin rörelseglädje, få 

erfara kroppen som ett subjekt. Exponeringen 

av kroppen är det som avskräcker, 

inte själva rörelsen eller aktiviteten. 

“Flickorna får inte spela fotboll eller vara med. Vi får 

vara med och springa 400 meter. Det är inte bra med 

korta shorts, det får inte hon göra. Här i Sverige har vi 

idrott.” (Flicka från Somalia) 

Bild 2. Teckning av flicka från Thailand 

”Vi hade basket, fotboll och friidrott i skolan. Det var 

rätt roligt, men ibland för mycket press.” (Flicka 

från Thailand) 

Barnen känner press men det är roligt 

att göra mål och vinna. 

”Jag spelade basket och ishockey…vi spelade i ett 

lag. Det är roligt när man vinner…” 

(Pojke från Ryssland) 

Den här begränsningen gör att de blir 

åskådare de står bredvid och tittar på när 

de andra idrottar och att gå in i en idrottsförening 

verkar avlägset. Vi inkluderas eller 

exkluderas i gemenskaper genom vår 

kroppslighet (13). Den kroppsliga begränsningen 

som de här flickorna erfar kan 

påverka möjligheten att bli en del av 

kulturen i det nya hemlandet där kroppskulturen 

är så utbredd, både utifrån 

utseende, hälsa och fritidssysselsättning 

(14). 

Bild 3. Teckning av flicka från Somalia 

Idrott som åskådararena 

Temat Idrott som åskådararena har 

också en viss anknytning till den globala 

idrotten, men idrotten är något som andra 

håller på med. Flickor får inte delta i 

idrott och de är medvetna om det. Flickor 

kan inte visa sig i så lite kläder som flickor 

har när de idrottar i Sverige. Flickornas 

möjlighet att uppleva den idrottsliga 

livsvärlden blir därför begränsad. 

Avslutande reflektioner 

Idrott erfars som tre olika teman i den här 

studien. I de fall där det är internationellt 

välkända idrottsaktiviteter som är förebilden 

för begreppet idrott, så är aktivitetsattributen 

i form av mål, bollar, klubbor 

desamma i alla tre teman, men barnens 

upplevelser är olika. Det tycks som om 

inträdandet på en spelplan med uppritade 

linjer ger aktiviteten dess kroppsliga 

karaktär. Spelplanen förändrar relationen 

till aktiviteten, till kamraterna och till sin 

egen kroppslighet. Kroppen på idrottsplanen 

blir mer ett verktyg för att nå framgång 

än ett subjekt, en möjlighet till en kroppsupplevelse 

fylld av kreativitet och lek. Det 

kroppsliga kan sägas vara överexponerat i 

det västerländska samhället och inom 

idrottsrörelsen medan det kroppsliga inom 

andra kulturer är mer reglerat och nedtonat 

(14). Det ger andra kulturella uttryck, som 

inte behöver vara ett hinder för deltagande, 

men som det är viktig att vara öppen inför 

när man som ledare möter barn från olika 

kulturer. 

Idrott som global företeelse har ett 

regelsystem som barnen verkar vara 

medvetna om och det kan upplevas enklare 

att träda in i en roll som bestäms av spelet 


och försöka spela den rollen så bra som 

möjligt. Det som kallas spontanidrott 

kräver mer av kommunikation och 

förhandlande av regler, vilket förutsätter 

en annan typ av lärande, en viss kommunikativ 

förmåga som kanske är svårare att 

åstadkomma. 

Det är också rimligt att anta att de tre 

teman som framträder i den här studien 

också skulle framträda i en studie med 

barn från en traditionellt svensk bakgrund. 

Vissa ”svenska barn” föredrar spontanidrott 

framför att idrotta i förening. Från 

att spontanidrotten var nästan borta 

under 1980-talet växer den idag, men 

under delvis nya former (15). I Sverige 

finns arenor som är öppna för allmänheten 

där människor promenerar, springer, 

skateboardar. Idrott som formell aktivitet 

genom deltagande i idrottsföreningar är 

den vanligaste fritidsaktiviteten för barn 

och ungdomar i Sverige. Det är självklart 

att vara med och deltagaren behöver inte 

ha speciellt höga idrottsliga ambitioner 

för att delta. Det finns också barn utan 

invandrarbakgrund som är åskådare till 

idrott, som varken deltar i spontan- eller i 

föreningsidrott. Anledningen är kanske 

inte kulturell/religiös, utan kulturell/ 

samhällelig/kommersiell. Det kan exempelvis 

handla om kroppsliga ideal eller 

ekonomiska förutsättningar. 

Det är överensstämmelsen, att samma 

tema kan framträda oavsett kultur, som är 

Om barns rättigheter i idrotten: 

För barnets bästa 

– en antologin om idrott ur ett barnrättsperspektiv 

förrädisk. För de bakomliggande orsakerna 

till varje tema varierar och individerna 

behöver mötas på olika sätt för att ett 

deltagande ska vara möjligt. Det är de 

bakomliggande orsakerna som idrotten 

måste förstå och kunna hantera om den 

ska leva upp till sitt uppdrag och sin 

önskan att vara tillgänglig för alla. 

Idrott är en företeelse som nyanlända 

barn och ungdomar har erfarenhet av och 

som därför kan vara en viktig gränsyta 

mellan dem och den nya omgivningen. 

Förståelsen av de hinder och de möjligheter 

som de kulturella erfarenheterna ger är 

viktiga, för att skapa en mötesplats där alla 

barn och ungdomar kan delta. En öppenhet 

och villighet att förändra det som av 

tradition ses som svensk idrottsrörelse kan, 

som Peterson (2) lyfter fram, berika den 

svenska idrottsverksamheten. Det kräver 

en känslighet från dem som representerar 

idrotten så att den givna maktordningen 

som Lundvall beskriver kan undvikas (10). 

Den här studien är ett första försök att 

fånga de kulturella erfarenheterna hos 

barn som nyligen anlänt till Sverige. 

Metoden vi valt för denna studie har både 

förtjänster och brister och det finns 

utrymme för att förfina den, inte minst för 

att överbrygga språksvårigheterna. Vi 

ämnar återkomma till några av barnen för 

att fördjupa förståelsen av deras erfarenheter. 

Nästa steg i projektet blir att studera 

föreningsledares och föräldrars syn på 

idrott. 

NY 

BOK! 

Referenser 

1. Rizvi, F. Discourse: Studies in 

the Cultural Politics of Education. 

2009. 30(3): 253-268. 

2. Peterson, T. Idrotten som integrationsarena 

I: Rydstad,G. & 

Lundberg,S. Att möta främlingar. 

(red). Lund: Arkiv. 2000. 

3. Eriksen, T. H. Rötter och 

fötter. Identitet i en föränderlig 

tid. Nora: Nya Doxa. 2004. 

4. Fundberg, J. I: Föreningsliv, 

makt och integration: rapport 

från Integrationspolitiska maktutredningens 

forskningsprogram. 

2004. 261-288. 

5. Norberg, J. R. Idrott och integration. 

En kunskapsöversikt. 

Stockholm: Riksidrottsförbundet. 

2002. 

6. Larsson, B. Ungdomarna och 

idrotten. Diss.Stockholms universitet. 

2008. 

7. Carlsson, R. Etnicitet och 

kulturell mångfald inom föreningsidrotten. 

Handslagsrapport 

2007:3. 

8. Fundberg, J., Pripp, O. Idrottens 

mittcirkel. Handslagsrapport 

2007:7. 

9. Larsson, H., Svender, J. Som 

hand i handsken. Handslagsrapport 

2007:12. 

10. Lundvall, S. Handslagets 

Speciella insatser med inriktning 

mot mångfald och integration. 

Handslagsrapport 2007:13. 

11. van Manen, M. Reserarching 

lived exprerience. London 

(Canada): The Althouse Press. 

1997. 

12. Hertting, K., Alerby, E. The 

International Journal of Learning. 

2009.16:633-648. 

13. Shilling, C. The Body and 

Social Theory. London: Sage 

publications. 2003. 

14. Engström, L-M. Idrott som 

social markör. Stockholm: HLS 

förlag. 1999. 

15. Engström, L-M. Svensk 

Idrottsforskning. 2004. 4:10-15. 

Kontakt 

Inger.karlefors@pedag.umu.se 

krister.hertting@ltu.se 

Läs om internationell forskning, selektion, 

synen på tävlan, kön, funktionsnedsättning, 

behov av fysisk aktivitet, hälsorisker, 

rätten att uttrycka sina åsikter och 

bli lyssnad på, rätten till fritid och om 

barnkonventionens möjligheter. 

Beställ på: 

www.idrottsbokhandeln.se 

För barnets bästa 

En antologi om idrott 

ur Ett barnrättspErspEktiv 


Forum för barn- 

Forum för barnoch 

ungdomsidrott 

och ungdomsidrott 

13-15 oktober i Malmö 

Ett forum, två konferenser, tre dagar 

13-15 oktober i Malmö 

Konferens 1 

Idrott för barnets bästa 

Konferens 2 

Utvecklingsmodeller för 

barnoch ungdomsidrott 

Vi bjuder in till ”Forum för barnoch 

ungdomsidrott”, som innehåller två konferenser 

under tre dagar. De två konferenserna tar sin 

utgångspunkt i FN:s konvention om barnets 

rättigheter och hur idrottsrörelsen kan 

bli ännu bättre på att möta de krav och 

förväntningar barn och ungdomar kan 

och bör ställa på verksamheten. 

MÅLGRUPP: Forskare, 

förtroendevalda, föreningsledare 

och anställda inom idrottens 

organisationer som är 

berörda av barnoch 

ungdomsidrottsverksamhet. 

Forumet vänder sig också till lärare i 

idrott och hälsa samt personer som verkar 

i kommuner, landsting, andra organisationer med 

ett brett intresse för barnoch ungdom 


KONFERENS I: 

Idrott för barnets bästa 

Arrangörer: Centrum för idrottsforskning och Riksidrottsförbundet 

Torsdag 13 oktober 

10.30 Inledning, 

Per Nilsson, ordförande CIF och Karin Mattsson-Weijber, ordförande RF 

11.00 Vad innebär ett barnrättsperspektiv på idrotten 

Centrum för idrottsforskning har i uppdrag av regeringen att följa upp statens idrottsstöd. Johan R 

Norberg presenterar resultaten från 2010 års fördjupningstema om barnrättsperspektivet i idrotten 

och förtydligar vad det innebär att se idrotten utifrån barnets bästa. 

Johan R Norberg är docent i idrottsvetenskap och utredare hos Centrum för idrottsforskning. 

12.00 Lunch 

13.30 Gör unga delaktiga! 

Mats Trondman är en välkänd barnoch ungdomsforskare och uppskattad föreläsare. Efter 

studien Unga och föreningsidrotten presenterar han nu nya resultat om ungas delaktighet i 

föreningsidrotten och hur den kan öka. 

Mats Trondman är professor i kultursociologi vid Linnéuniversitet. 

15.00 Fika 

15.30 Barnets rättigheter enligt barn, ledare och föräldrar 

Inger Eliasson och Karin Redelius forskar båda kring barns rättigheter inom idrotten. Tillsammans 

presenterar de hur synen på barns rättigheter och behov kan skilja sig åt beroende på om man är 

barn, förälder eller ledare. 

Inger Eliasson är filosofie doktor i pedagogik vid Umeå universitet. 

Karin Redelius är docent i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. 

16.30 Sammanfattning och diskussion. 

Fredag 14 oktober 

08.30 Summering gårdagen. 

09.00 Med udden mot idrottens selektionssystem 

Tomas Peterson har följt en grupp fotbollsspelare födda 1984 från födseln till 25 års ålder 

och är kritisk till barnoch ungdomsidrottens selektionssystem. Med utgångspunkt i en ny 

uppföljningsstudie diskuterar han kring statens två nya mål för stödet till idrotten: barnperspektivet 

och elitstödet. 

Tomas Peterson är professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. 

Att finna och utveckla talang – en studie av 16 specialidrottsförbund 

Hur ser SF:ens selektionssystem ut idag Är de effektiva Finns det skäl att fundera över mera 

individanpassade talangsystem Det är några av de frågor som PG Fahlström diskuterat med 

företrädare för 16 specialidrottsförbund och som han nu presenterar i RF:s FoU-studie. 

Per Göran Fahlström är universitetslektor i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. 

10.30 Fika 

11.00 Avslutning och diskussion 

Paneldebatt med inslag från forskare och SF-representanter. Sammanfattning och avslutning 

konferens ”Idrott för barnets bästa”. 

KONFERENS II (14-15 oktober): 

Framtidens barnoch ungdomsidrott 

– utvecklingsmodeller för att behålla fler längre. 

Arrangörer: Riksidrottsförbundet & Malmö IdrottsAkademi 

Mer information hittar du på CIF:s webbsida: 

www.centrumforidrottsforskning.se 


Elitcoacher lär av varandra 

Mentorskap, nätverk för coacher och observation av andra coacher, 

tillsammans med formell utbildning, kan vara en fruktbar väg för att 

utveckla ledarskapet inom idrott. Det framkommer i en studie av tolv 

coacher på elitnivå. 

Claes Annerstedt 

Professor i kroppsöving og 

pedagogikk vid Norges 

Idrettshögskola (NIH) 

F r å n u t b i l d n i n g s f o r s k n i n g vet vi att 

läraren är den enskilt viktigaste faktorn 

för att lärande ska uppstå i en lärandesituation 

(1). Lika entydiga resultat finns 

inte inom coachingforskning, men det 

finns ingenting som tyder på att det skulle 

vara annorlunda inom detta område. 

Under senare år har också coachens roll 

som pedagog betonats allt mer (2). Cain 

uttrycker tydligt hur han ser på coachens 

yrkesroll: ”The best coaches are good 

teachers” (3). Särskilt i lagidrottssammanhang 

framhålls numera också coachens 

allt större betydelse för att skapa framgång 

och dennes förmåga att bygga ett 

vinnande lag sätts hela tiden skoningslöst 

på prov. 

I en studie där jag låtit coacher på 

elitnivå reflektera kring sitt ledarskap 

framkom intressanta tankar kring utbildning 

och ledarskapsutveckling (4). Det 

övergripande syftet med studien var att 

belysa framgångsrikt idrottsledarskap på 

elitnivå och hur coacherna karaktäriserar 

det egna ledarskapet. Studien i sin helhet 

belyser idrottsledarnas bakgrund, deras 

ledarskapsfilosofi, vad som driver dem, 

hur de ser på frågan om det finns något 

typiskt svenskt ledarskap samt hur de 

skulle vilja utveckla idrottsledarskapet 

framöver. I denna artikel ska jag enbart 

redogöra för coachernas tankar kring 

ledarskapsutveckling och frågor kopplade 

till utbildning och det egna lärandet. 

Intervjuer med tolv coacher 

Genom intervjuer i samtalsform fick tolv 

coacher på yttersta elitnivå i Sverige 

utveckla sin syn på ovan nämnda teman. 

Intervjuerna kan betecknas som semistrukturerade, 

det vill säga de var ickestandardiserade, 

delvis strukturerade och 

utformades som ett samtal mellan mig och 

respektive intervjuperson (5). Jag gjorde i 

förväg upp en intervjuguide som vägledning 

för mina intervjuer, men frågorna ställdes 

inte i samma ordning och på samma sätt till 

alla intervjupersoner utan berodde på hur 

samtalet utvecklades. Alla intervjuerna 

spelades in på band och transkriberades 

ordagrant och det var dessa utskrifter som 

utgjorde utgångspunkt för den kvalitativa 

analysen. 

Samtliga coacher i studien har under 

flera år varit verksamma på högsta nationella 

nivå i Sverige och där rönt stora 

framgångar resultatmässigt. I stort sett 

samtliga har också på något sätt bedrivit 

coaching i en mer internationell miljö och 

dessutom varit verksamma som förbundskaptener. 

Hur utvecklar man sitt ledarskap 

Samtliga tolv coacher i studien uttryckte en 

stark önskan att utveckla sitt ledarskap och 

gav en tydlig bild av att vara nyfiken, 

sökande och att genomgående vilja pröva 

nya saker. ”Man blir aldrig färdigutbildad”, 

var ett gemensamt tema. Att lära av erfarenheter 

och tidigare misstag liksom en 

önskan om att få input från medarbetare, 

var typiskt för gruppen. När det gäller 

kompetensutveckling framhöll coacherna 

att de läser mycket litteratur inom det egna 

fältet, går allehanda kurser och diskuterar 

sitt ledarskap med andra tränare eller 

personer som de har förtroende för inom 

fältet. 

Utbildningsbakgrunden bland coacherna 

i undersökningsgruppen var skiftande och, 

ur ett internationellt akademiskt perspektiv, 

inte särskilt gedigen. Samtliga coacher 


Mentorskap – en outnyttjad resurs 

Ett annat sätt att utveckla ledarskap och 

coachingutbildningar är att införa någon 

form av mentorskap kopplat till den egna 

verksamheten som coach. Flera coacher i 

undersökningsgruppen framhöll att de 

genom åren lärt sig mycket av att studera 

andra coacher som de på olika sätt fått 

möjlighet att följa. De framhöll också att 

det borde göras mer systematiskt och som 

en obligatorisk del av dagens coachinguthade 

emellertid genomgått, eller själva 

medverkat i, idrottsrörelsens egna 

stegutbildningar och också deltagit i 

kurser utomlands inom den egna idrotten. 

Sett ur det perspektivet hade de en 

god utbildningsbakgrund, men det var 

enbart en minoritet i gruppen som även 

skaffat sig en akademisk (idrotts-) 

examen. Däremot hade samtliga en 

omfattande idrottslig bakgrund att hämta 

erfarenheter från, även om den idrottsliga 

karriären såg olikartad ut. 

De tolv coacherna i studien sade sig 

vara relativt nöjda med den utbildning 

som de fått genom åren via idrottsrörelsen 

och det egna förbundet, men de hade 

också en hel del idéer för hur denna 

internutbildning kan utvecklas och bli 

ännu bättre. De uppskattar framför allt 

de gemensamma träffar som Sveriges 

Olympiska Kommitté arrangerar. Där har 

de kunnat diskutera ledarskapsfrågor och 

utbyta tankar och idéer över disciplingränserna, 

det vill säga mellan olika 

idrotter. 

Coacherna tycker däremot att dessa 

träffar borde hållas mera regelbundet och 

styras mer mot strukturerade diskussioner 

kring specifika teman och de vill 

gärna att någon håller i diskussionerna 

och dokumenterar dem. Detta var idéer 

som flera coacher i studien förde fram 

dels som ett sätt att förbättra coachingut- 

bildningen, dels som ett sätt att utveckla 

den egna coachingprocessen. Coacherna 

är definitivt för möjligheten till större 

erfarenhetsutbyte med andra coacher och 

mellan olika idrotter. 

Det tycks finnas ett stort behov av att få 

sitta ner och reflektera kring ledarskap 

tillsammans med andra kompetenta 

personer, och coacherna framhåller att 

det skulle kunna vara en utmärkt form av 

kompetensutveckling. Forskning har 

också visat att det finns ett stort värde i att 

coacher på elitnivå får lära av varandra 

genom formella och informella samtal och 

observation (6). Föreliggande studie 

verifierar denna bild och många av 

coacherna i undersökningsgruppen 

framhåller att just erfarenhetsutbyte är 

den bästa formen av kompetensutveckling, 

men att det bör genomföras på ett 

strukturerat sätt. 

Damallsvenskans tränare 

samlade på årets upptaktsträff i 

Stockholm. Ett tillfälle att utbyta 

erfarenheter med sina kolleger. 

Bakre raden: Mikael Fahlén, 

Örebro, Jörgen Petersson, 

Linköping, Tino Katsoulakis, 

Hammarby, Hans Prytz, Jitex, 

Patrik Eklöf, Djurgården och 

Elisabet Gunnarsdóttir, 

Kristianstad. Främre raden: 

Torbjörn Nilsson, Kopparbergs/ 

Göteborg, Stefan Fredriksson, 

Tyresö, Staffan Thorstensson, 

Dalsjöfors, Martin Sjögren, 

Malmö, Joakim Blomqvist, 

Umeå och Peter Grundström, 

Piteå. 


Referenser 

1. Hattie J. Visible learning. A 

synthesis of over 800 metaanalyses 

relating to achievement. 

New York: Routledge. 2006. 

2. Jones R. L. (Ed) The Sports 

Coach as Educator: Re-conceptualising 

sports coaching. London: 

Routledge. 2006. 

3. Cain N. Question time for 

the coaches: the six men plotting 

their counties fortunes on 

the best and worst of their jobs. 

The Sunday Times, February 8 

(Sports section), 19. 

4. Annerstedt C. Framgångsrikt 

ledarskap inom elitidrott. IPDrapporter 

2006:03. Göteborgs 

universitet: Institutionen för 

pedagogik och didaktik. 2006. 

5. Kvale S. & Brinkmann S. Den 

kvalitativa forskningsintervjun. 

Lund: Studentlitteratur. 2009. 

6. Jones R. L. m.fl. Sports coaching 

cultures: from practice to 

theory. London: Routledge. 

2004. 

7. Bloom G. A. m.fl. International 

Journal of Sport Psychology. 

1998, 29:267-281. 

8. Cushion C. J. Mentoring: Harnessing 

the Power of Experience. 

In: R. Jones, (ed.), The Sports 

Coach as Educator: Re-Conceptualising 

Sports Coaching. London: 

Routledge. 2006: 128-144 

9. Sfard A. Educational 

Researcher, 1998, 4-13. 

10. Wright T. m.fl. Physical Education 

and Sport Pedagogy 2007: 

2, 127-144. 

Kontakt 

claes.annerstedt@nih.no 

bildningar. 

Flera forskare propagerar för att just 

mentorskap från mera erfarna coacher 

bidrar till kunskapsutveckling och att 

strukturerade och formaliserade mentorprogram 

bör bli en del av en formaliserad 

coachingutbildning (6,7,8). Wright, Trudel 

& Culver menar att mentorskap bör 

betraktas som ett lärandesamtal, det vill 

säga en strukturerad professionell dialog 

där den lärande successivt tar alltmer 

ansvar (9). Mentorskapet innebär, enligt 

mitt sätt att se det, en formaliserad 

relation som bygger på ömsesidigt förtroende 

med syftet att utveckla kunskap och 

”Utbildningsbakgrunden 

bland coacherna i 

undersökningsgruppen 

var skiftande och, ur ett 

internationellt akademiskt 

perspektiv, inte 

särskilt gedigen.” 

tillit med den professionella dialogen som 

medel. Mentorskap bör byggas in i alla 

svenska coachingutbildningar och skulle 

dels innebära en reell kvalitetshöjning, 

dels att naturliga broar byggs mellan teori 

och praktik. 

Idrott och högskola i samarbete 

Andra konkreta idéer som förs fram i 

studien är att förbund och högskolor 

borde samarbeta bättre kring utbildningsfrågor 

och att ett sådant samarbete borde 

vara till gagn för bägge parter. Ett samarbete 

mellan idrottsrörelse och högskolor 

har visserligen börjat växa fram, men det 

går relativt trögt och det behövs åtgärder 

från båda parter för att detta ska utvecklas 

ytterligare. Trögheten beror dels på att 

akademiska utbildningar inom idrottsområdet 

är förhållandevis nystartade i 

Sverige, dels på att den svenska idrottsrörelsen 

inte aktivt arbetat för att idrottsledare 

faktiskt ska ha en akademisk idrottsutbildning. 

Istället har idrottsrörelsen 

slagit vakt om sina egna, relativt korta 

internutbildningar (de så kallade stegutbildningarna 

och folkhögskoleutbildningarna) 

som inte har något större värde sett 

ur ett ”civilt” perspektiv. Ska man kunna 

utveckla utbildningar på idrottsområdet 

ytterligare – och inte minst coachingutbildningar 

– så måste det till ett bättre 

samarbete mellan högskolor och idrottsrörelse 

och en starkare vilja att göra något 

unikt och bra tillsammans. 

Wright, Trudel & Culver sammanfattar 

sin studie ”Learning how to coach” med 

att coachingutbildning bör bygga på att 

man kombinerar ett ”tillägnande-perspektiv” 

med ett ”deltagande-perspektiv” (9,10). 

Det innebär att storskaliga coachingutbildningar, 

clinics, litteraturstudier 

etcetera, där man relativt passivt tillägnar 

sig forsknings- och erfarenhetsbaserad 

kunskap, bör kombineras med att man 

själv är aktiv och söker kunskap och 

interagerar med andra coacher genom 

mentorskap och mer eller mindre formella 

diskussioner kring coaching. I 

praxis innebär det att coachutbildning bör 

kombinera akademisk utbildning med 

praktiknära och erfarenhetsbaserad 

kunskap från fältet, det vill säga att 

universitet och förbund samarbetar kring 

utbildning av coacher, där båda är beroende 

av varandra. 

Avslutningsvis kan konstateras att 

ledarskapsutveckling i hög utsträckning 

bygger på reflektion och utvärdering av 

pågående verksamhet och att coacherna 

därmed får olika former av feedback på 

sättet att coacha. Samtliga coacher i 

föreliggande studie säger att de på något 

sätt utvärderar sin verksamhet, men det 

tycks ske relativt ostrukturerat och här 

finns en stor förbättringspotential. 

Utvärdering är ett relativt enkelt sätt att 

starta en reflektionsprocess och därmed 

ett utmärkt sätt att utveckla sitt ledarskap. 

Det är vidare viktigt att den kunskap som 

finns bland coacher ute på fältet verkligen 

struktureras och dokumenteras. Det 

skulle kunna starta med att coacherna blir 

bättre på att utvärdera och dokumentera 

den egna verksamheten. 

Mentorskap, nätverk för coacher, 

observation av andra coacher – tillsammans 

med en formell utbildning och ett 

reflekterande kring det egna ledarskapet 

– tycks vara en fruktbar väg att utveckla 

ledarskapet inom idrott. Ett bättre 

samarbete mellan högskolor och idrottsrörelse 

kring utbildningsfrågor måste 

också till för att idrottsledarskapet ska 

utvecklas framöver. 


Vem bryr sig om coachen 

Idrottare påverkas negativt av en stressad och utmattad coach. Trots 

det negligeras oftast coachens situation. Allt fokus riktas i regel mot 

idrottarens välbefinnande. Det här är ett upprop till praktiknära forskning 

för att belysa elitcoachens arbetssituation med avseende på hur 

graden av välbefinnande påverkar coachens förmåga. 

U l f Ka r l s s o n v a r förbundskapten för 

det svenska friidrottslandslaget under en 

fantastiskt framgångsrik period år 2001- 

2004. ”Mår du bra så coachar du bra” är i 

sin enkelhet en träffsäkert formulerad 

självreflektion som Ulf Karlsson ofta 

förmedlar. I ett vetenskapligt sammanhang 

är det dock endast att betrakta som 

en intressant och spännande anekdot. 

Dessvärre saknas det forskning som 

verifierar och belyser sambandet mellan 

coachens välbefinnande och prestation. 

Den praktiska idrotten ägnar inte heller 

särskilt stor uppmärksamhet åt att främja 

coachens fysiska hälsa och subjektiva 

välbefinnande. Samtidigt visar fler 

vetenskapliga studier att engagerade 

idrottscoacher riskerar att utveckla ett 

tillstånd av kronisk utmattning och ohälsa 

(1). Att vara coach på elitnivå innebär i 

regel ett stort engagemang med många 

resdagar, få semesterdagar och ett arbete 

där arbetstiden saknar gränser. Den 

primära uppgiften handlar om att coacha 

idrottsutövarna, men en huvudcoach ska 

även koordinera insatserna och sätta 

ramarna för övrig personal i ledarstaben. 

Ytterst vilar dessutom ansvaret för det 

idrottsliga resultatet på coachens axlar 

som förväntas ta sitt ansvar internt 

gentemot föreningsstyrelsen och externt 

mot medier och sponsorer. Reflektera en 

kort stund över vad höga poäng på 

självskattningskalan till höger kan innebära 

för din hälsa och ditt välbefinnande 

Stora mästerskap fyllda med stress 

Stora internationella mästerskap är 

förknippade med orealistiska prestationskrav 

och omfattande stress. Inför årets 

världsmästerskap på hemmaplan i 

längskidor fick storfavoriten Peter Northug 

frågan om vad som skulle hända i 

Norge om han inte tog något guld i Holmenkollen. 

Northugs svar, ”nackskott eller 

landsförvisning”, säger något om de krav 

han upplevde från hela det norska folket. 

De Olympiska spelen arrangeras vart 

fjärde år och är till sin natur ett unikt 

mästerskap på många sätt. Det unika och 

annorlunda innebär också att många 

uppfattar de Olympiska spelen som det 

mest utmanande och krävande tävlingstillfället. 

Till följd av alla de krav som finns 

inom elitidrottens värld är numera mentala 

föreberedelser en grundläggande och 

viktig strategi för många idrottare. Syftet 

med det idrottspsykologiska stödet har 

primärt varit att öka prestationsförmågan, 

men på senare tid har det alltmer även 

inkluderat insatser för att främja välbefinnandet 

hos idrottaren (2,3). Tråkigt nog har 

motsvarande insatser som uppmärksammat 

idrottscoachens situation varit mycket 

begränsade. Det trots att forskningen 

rapporterat om att coacher på alla nivåer 

drabbas av utbrändhet (utmattningssyndrom) 

och trots att coachens och idrottarnas 

prestationer kan betraktas som 

beroende av varandra (4,5,6). 

Hur ofta händer det att... 

...du är irriterad hemma på grund av att ditt jobb är 

krävande 

…dina arbetsplikter gör det svårt för dig att slappna av 

hemma 

...din arbetstid kommer i konflikt med ditt privatliv 

...när du kommer hem från ditt jobb har du slut på energi och 

orkar inte göra de saker du egentligen tycker om att göra 

...ditt jobb tar din tid som du egentligen skulle vilja ha 

tillsammans med din partner/familj/vänner 

Självskattningsskala. 

Aldrig 

1 

Göran Kenttä 

Gymnastik- och idrottshögskolan, 

Stockholm 

Ibland 

2 

Ofta 

3 

Alltid 

4 


André Villas-Boas har just vunnit 

Europa League med sitt Porto. Den 

omskrivne 33-åringen är den yngste 

coachen någonsin som vunnit en 

europeisk cuptitel i fotboll. Engelska 

Chelsea är nästa arbetsgivare för 

”den nye Mourinho”. 

En intensiv relation 

Relationen mellan coach och idrottare 

anses vara den mest intensiva och 

krävande relationen inom idrottsvärlden. 

En relation som karaktäriseras av att 

coachens och idrottarens känslor, tankar 

och beteenden är ömsesidigt beroende av 

varandra (7). Coachens viktigaste uppgift 

är att optimera prestationspotentialen för 

varje enskild idrottsutövare vid rätt 

tidpunkt. Denna, coachningens kärna, är 

intimt beroende av samspelet mellan 

coach och idrottare. Ett samspel som kan 

vara både funktionellt och önskvärt 

respektive dysfunktionellt och icke 

önskvärt. Tidigare forskning har visat på 

ett samband mellan nivån av utmattning 

hos idrottscoachen, coachens beteende 

och idrottsutövarnas psykologiska 

gensvar. Två studier har visat att idrottsutövare 

påverkas negativt av en stressad 

och utmattad coach (8,9). Det vore logiskt 

med ett omvänt scenario, vilket skulle 

innebära att en coach som mår bra 

påverkar sina idrottare på ett positivt sätt 

genom att spilla över sina funktionella 

positiva emotioner. Dessvärre finns ännu 

inga publicerade studier som undersökt 

sambandet mellan coachens välbefinnande 

och prestationsnivån hos idrottsutövaren. 

Att må bra och coacha bra 

En mindre enkätstudie med svenska 

olympiska coacher (6 kvinnor och 31 män) 

gjordes med syfte att undersöka coachens 

situation med avseende på upplevelser av 

välbefinnande och optimal coachning, 

samt potentiella strategier för att nå dessa 

tillstånd. Coacherna beskrev kännetecken 

för de inre tillstånd som de upplevt när de 

mått som bäst och coachat som bäst. 

Följande kategorier identifierades: emotionell 

upplevelse (glad, lycklig), social känsla 

(i harmoni med laget och med partner, en 

känsla av tillit till laget), fysisk känsla 

(avslappnad, utvilad, full av energi, 

vältränad), samt kognitiv känsla (mentalt 

välförberedd, engagerad, en positiv 

utmaning, motiverad, trygg, rofylld i 

sinnet). Coacherna beskrev även sina 

främsta strategier för att uppnå ett önskvärt 

tillstånd. Det var en relativt stor 

variation mellan de strategier som uppgavs. 

Mental förberedelse i form av 

planering var den mest förekommande 

strategin. Mindre vanliga strategier var: att 

ta hand om sig själv, att säkerställa att 

familjen mådde bra, att utföra återhämtningsaktiviteter 

för att känna sig utvilad, 

positivt tänkande, meditation, målsättningsarbete, 

samt att leva ett välbalanserat 

liv i alla områden. En coach sa: ”jag har 

tyvärr inga strategier som hjälper mig att 

nå önskvärda känslomässiga tillstånd” (10). 

Framtida forskning 

Sammantaget finns det goda skäl till att 

efterfråga och initiera praktiknära forskning 

som belyser coachens situation med 

avseende på positiva emotionella tillstånd, 

välbefinnande och prestationen. Inom den 

allmänpsykologiska forskningen beskriver 

Barbara Fredrickson (1998) sin ”broadenand-build-theory” 

med utgångspunkt i 

upplevelsen av positiva känslor som 

sträcker sig längre än en temporär och 

kortvarig känsla av lycka (11). Enligt hennes 

teori, breddar positiva känslor det mentala 

utrymmet för människors tanke- och 

handlingsrepertoar (en förbättrad uppmärksamhet 

och kognition). Mer konkret, 

positiva känslor ”breddar” den kognitiva 


”Det vore logiskt med 

ett omvänt scenario, 

vilket skulle innebära att 

en coach som mår bra 

påverkar sina idrottare 

på ett positivt sätt” 

kontexten jämfört med negativa känslor, 

vilka förminskar densamma. Regelbundna 

upplevelser av positiva känslor bygger 

fysiska, intellektuella, sociala och psykologiska 

resurser, vilket resulterar i en uppåtgående 

spiral mot känslomässigt välbefinnande 

(12). 

Följande förslag kan tillämpas både som 

en praktiskt orienterad intervention 

alternativt som praktiknära forskning med 

fokus på coachens situation. Processen kan 

förenklat illustreras med följande fyra steg. 

1. Första steget i processen innebär en 

relativt omfattande utbildningsinsats. 

Stress och återhämtning behandlas både 

teoretiskt och praktiskt ur ett erfarenhetsbaserat 

perspektiv inom ramen för 

coachens situation. Utbrändhetsproblematiken 

diskuteras ingående genom att 

belysa orsaker (sårbarhetsfaktorer och 

utlösande faktorer) och konsekvenser 

(kännetecken samt symptom) med 

särskild uppmärksamhet på nedsatt 

funktionsförmåga som coach (6). Avslutningsvis 

diskuteras värdet av återhämtningsstrategier 

som en primär strategi 

för att främja ett hållbart ledarskap 

baserat på välbefinnandet, vilket samtidigt 

förebygger utmattningsproblematik. 

Trötthet bör uppfattas som en viktig 

signal som uppmärksammar oss på att vi 

behöver påfyllnad av energi, vila eller 

sömn. Återhämtningsprocessen beskrivs 

konceptuellt som en psykosociofysiologisk 

process svars syfte är att eliminera 

alla nivåer av trötthet och återställa full 

vitalitet (13). 

2. I nästa steg får coacherna i uppgift att 

utforma och börja använda en livsdagsbok. 

I den dokumenteras stressfyllda 

situationer och återhämtande aktiviteter. 

Förutom livsdagboken så administreras 

standardiserade självskattningsformulär 

som mäter stress och återhämtning var 

åttonde vecka. Huvudsyftet med livsdagbok 

och självskattningar är att systematisera 

självreflektioner och uppmärksamhet 

på den egna situationen. Genom att 

dokumentera stressande och belastande 

situationer samt återhämtande aktiviteter 

ökar förutsättningen för att hantera en 

pågående psykosociofysiologisk balansakt. 

Coacher är i regel tränade i att 

systematiskt styra och reglera idrottarens 

balans mellan träningsbelastning och 

återhämtning. 

3. I det tredje steget fördjupas kompetensen 

med avseende på funktionella återhämtningsstrategier 

med hjälp av modellinlärning. 

Syftet är att medvetandegöra 

återhämtningsbehovets varierande 

karaktär samt att utvärdera effektiva 

återhämtningsstrategier inom den 

psykosociala domänen. 

I samband med ansträngande och påfrestande 

perioder nedregleras vanligtvis 

återhämtande aktiviteter (en dysfunktionell 

återhämtningsstrategi), vilket 

dessvärre riskerar att resultera i en 

stresskollaps. Därför är det särskilt viktigt 

att vara medveten om betydelsen av att 

upprätthålla och uppreglera funktionella 

återhämtningsstrategier i samband med 

ansträngande och kritiska perioder. 

4. Under processen organiseras regelbundet 

någon form av forum för erfarenhetsutbyte 

i mindre grupper. Dessa erfarenhetsutbyten 

är att betrakta som viktiga 

läraktiveter för att lyfta fram betydelsen 

av ett välbalanserat liv. Om en coach 

kontinuerligt tillgodoser sina behov av 

återhämtning ökar förutsättningarna att 

hålla sig själv i mentalt god form för att 

kunna utföra väl valda delar ur sin 

coachningsrepertoar i skarpa lägen. När 

denna insikt förvärvas ökar samtidigt 

förutsättningarna för att uppgradera 

värdet av återhämtning på ett autentiskt 

sätt. 

Preliminära resultat med elitcoacher har 

visat att denna metod innebär en ökad 

uppmärksamhet och förståelse för kroppens 

signaler i samband med stress och återhämtning. 

Coacherna uppger att det även 

resulterat i en ökad förmåga att engagera 

sig i funktionella återhämtningsstrategier, 

vilket dessutom återspeglats i ett ökat 

välbefinnande. 

Referenser 

1. Hjälm S. m.fl. Journal of Sport 

Behavior. 2007. 4:415-427. 

2. Gould D. m.fl. The Sport Psychologist. 

1999. 13:371-394. 

3. Miller P.S. & Kerr G.A. Journal 

of Applied Sport Psychology. 

2002. 14:140-153. 

4. Frey M. The Sport Psychologist. 

2007. 21:38-57. 

5. Giges B. m.fl. Sport Psychologist. 

2004. 18:430-444. 

6. Goodger K. m.fl. The Sport 

Psychologist. 2007. 21:127-151. 

7. Jowett S. & Cockerill I.M. 

Psychology of Sport and Exercise. 

2003. 4:313–331. 

8. Price M.S. & Weiss M.R. The 

Sport Psychologist. 2000. 14:391- 

409. 

9. Vealey R.S. m.fl. Journal of 

Applied Sport Psychology. 1998. 

10:297-318. 

10. Hassmén P. m.fl. 

Idrottspsykologi – från teori till 

praktik en introduktion. SISU 

idrottsböcker. 2009. 

11. Fredrickson B.L. Review of 

General Psychology. 1998. 2:300- 

319. 

12. Fredrickson B.L. & Joiner, 

T. Psychological Science. 2002. 

13:172-175. 

13. Kenttä G. & Svensson M. 

Idrottarens återhämtningsbok: 

fysiologiska, psykologiska, och 

näringsmässiga fakta för snabb 

och effektiv återhämtning. SISU 

idrottsböcker. 2008. 

Kontakt 

goran.kentta@gih.se 


AV CHRISTIAN CARLSSON 

Journalist, chefredaktör för tidskriften Idrott & Kunskap 

Fler får medalj när 

världen kapprustar 

Kapprustning är ett ord som vi brukar förknippa med militarism. Men 

termen är i dag lika användbar på den internationella elitidrotten. Allt 

fler länder investerar ansenliga penningsummor i allt mer avancerade 

toppidrottssystem. Resultatet: ett större antal nationer är med och 

delar på medaljkakan. 

– Ho l l a n d ä r e t t exempel på ett land 

som under en längre tid valt att investera 

stora summor i sin toppidrott. Och fram 

till 2002 ledde det till en markant ökning 

av antalet mästerskapsmedaljer. Men 

därefter har kurvan planat ut, trots att 

investeringarna fortsatt att öka. Detsamma 

gäller för Belgien. Det är ett 

resultat av att så många länder numera 

gör systematiska satsningar på sin elitidrott, 

säger Veerle de Bosscher som är 

professor vid Vrije universitet i Bryssel 

och en av författarna till forskningsrapporten 

The Global Sporting Arms Race då 

hon presenterar sin forskning under 

Centrum för idrottsforsknings konferens 

om elitidrott på Bosön. 

Hur mäter man egentligen ett lands 

framgångar i internationell idrott Om vi 

här begränsar oss till olympisk idrott så är 

ett vanligt mått hur många procent av det 

totala antalet medaljer som tillfaller en 

nation. Med den måttstocken kan vi 

konstatera att Sverige vid OS i Peking 

erövrade 0,5 procent av det totala antalet 

tillgängliga medaljer. Motsvarande siffra 

för ett land som Kanada var 1,8 procent 

och för Italien 2,9 procent. På en annan, 

högre, nivå återfinns England med 5,9 

procent. Englands systematiska satsningar 

inför OS på hemmaplan 2012 har 

uppenbarligen varit framgångsrika. The 

Global Sporting Arms Race visar att 

endast två av de undersökta länderna 

– England och Kanada – har ökat sina 

medaljandelar. Att det rör sig om två 

nationer som tilldelats värdskapet för 

sommar- respektive vinter-OS är förstås 

ingen tillfällighet. Historien visar att länder 

som arrangerar OS också brukar få en 

mycket positiv resultatutveckling till följd 

av de genomförda satsningarna på elitidrotten. 

I den så kallade SPLISS-studien 

som utgör grunden för rapporten har 

Veerle de Bosscher och hennes medarbetare 

analyserat hur ett antal utvalda länder 

byggt upp sina elitidrottssatsningar samt 

det sportsliga utfallet av de olika modellerna. 

Asien på frammarsch 

Så vad är då viktigast för att nå framgångar 

på de internationella idrottsscenerna Det 

övergripande – och kanske även något 

nedslående svaret – är ”More money in 

equals more medals out”. De nationer som 

investerar mest pengar i sina elitidrottssystem 

är också de som får det bästa sportsliga 

utfallet. Men den allra senaste statistiken 

från SPLISS-studien visar att även 

hårdsatsande länder numera får acceptera 

att ”medaljkakan” delas av allt fler nationer. 

Asien – och i synnerhet Kina – är till 

exempel på stark frammarsch. Men även 

mindre nationer gör sina satsningar och då 

ofta på de idrotter där man har bäst 

förutsättningar. Dessutom vässas konkurrensen 

ytterligare av att den Internatio- 


nella Olympiska Kommittén (IOK) och 

flera internationella specialidrottsförbund, 

som exempelvis FIFA och IAAF, 

stödjer den sportsliga utvecklingen i 

fattigare länder. 

Så vad som är ett framgångsrikt 

resultat i en allt hårdare konkurrens kan 

förstås alltid diskuteras. Ett något mer 

sofistikerat sätt att mäta sportsliga 

framgångar på är att ta hänsyn till ett 

lands invånarantal och ekonomiska 

välfärd. Med dessa parametrar som 

riktmärken visar den aktuella forskningen 

att Sverige under OS i Aten 2004 presterade 

något bättre än vad som kunde 

förväntas. 

En annan slutsats är att ett lands 

traditioner och prioriteringar också har 

stor betydelse för vilket det sportsliga 

utfallet blir. Sverige bärgade till exempel 

4,4 procent av den totala medaljskörden 

under OS i Vancouver – att jämföra med 

0,5 procent under OS i Peking. Att 

Sverige, liksom Norge, har större framgångar 

i vinter- än sommaridrotter är 

knappast förvånande. Guldruschen under 

OS i Aten får väl betraktas som undantaget 

som bekräftar regeln. 

I SPLISS-studien har hitintills följande 

länder medverkat: Kanada, Italien, 

Holland, Norge, England samt Belgien 

(uppdelat på regionerna Flandern och 

Wallonien). I den ”Elitidrotts-pyramid” 

som forskarna valt att studera ingår nio 

stycken parametrar som alla anses vara 

betydelsefulla för utvecklingen av elitidrotten 

i ett land. När forskarna frågade 

drygt tusen elitaktiva och 250 tränare i de 

medverkande länderna om vilka områden 

som de ansåg vara de absolut viktigaste 

blev svaret följande tre: 

– Finansiellt stöd, träningsförutsättningar 

och utbildning av tränare. Dessa 

tre områden ingick i nästan femtio 

procent av svaren. Områden som visade 

sig vara svagt utvecklade i de undersökta 

länderna var idrottsforskning och talangidentifikation. 

Tidigare har stora länder 

som Italien och England haft attityden att 

”vi stödjer talanger först när de börjar 

prestera på topp”. Men på senare år har 

den attityden börjat förändras, inte minst 

i England som driver ett antal projekt för 

talangidentifikation inför OS i London 

2012, säger Veerle de Bosscher. 

Hon berättar att just England föga 

förvånande uppvisar den högsta genom- 

snittspoängen på de nio undersökta 

variablerna. Lägst poäng erhöll hennes 

eget hemland, Belgien. 

– Den här kartläggningen har hjälpt vår 

(Flanderns) regeringen när de ska värdera 

vilka områden som det behövs mer satsningar 

på. Ett sådant visade sig vara 

karriär rådgivning för elitaktiva. Våra data 

visar att såväl selektions- som specialiseringsprocesserna 

börjar tidigare i dagens 

elitidrott. Den genomsnittliga elitidrottskarriären 

har också blivit längre, från 12,6 

år 1998 till 17,7 år vid senaste undersökningstillfället 

år 2008. 

”De nationer som 

investerar mest 

pengar i sina elitidrottssystem 

är 

också de som får 

det bästa sportsliga 

utfallet.” 

Den flamländska forskaren Veerle de Bosscher leder SPLISS-studien om olika länders elitidrottssatsningar 

och mäter hur framgångsrika de är. Belgien kom sist i jämförelsen med andra starka idrottsnationer. 

Möjligen sporrade det landsmaninnan Kim Clijsters till att vinna årets Australian Open. 


En spark i baken för ett 

aktivare liv 

Efter årtionden av inaktivitet fick några patienter i 60-årsåldern fysisk 

aktivitet på recept (FaR). Vår studie pekar på att det var ett bra sätt att 

hjälpa dem att finna motivation och att ta ett första steg mot ett 

aktivare liv. 

Jonatan Lindberg 

Leg. Sjukgymnast 

Johanna Reiz 

Leg. Sjukgymnast 

Lillemor Lundin-Olsson 

Docent i sjukgymnastik 

Institutionen för samhällsmedicin och 

rehabilitering, Umeå Universitet 

Ulrika Aasa 

Med Dr i Idrottsmedicin 

Institutionen för samhällsmedicin 

och rehabilitering, Umeå universitet 

I Vä s t e r b o t t e n i n t e r v j u a d e vi under 

2010 fyra patienter som fått ett recept på 

fysisk aktivitet från sin hälsocentral. 

Hälso- och sjukvården har en viktig roll 

det gäller att främja fysisk aktivitet, 

framför allt eftersom den når de grupper i 

samhället som är mest inaktiva. Fysisk 

aktivitet på Recept, FaR®, är en arbetsmetod 

som används av vårdpersonal för 

att motivera och vägleda patienter till ett 

aktivare liv. I receptet ingår att förskrivaren 

har motiverande samtal med patienten, 

stöttar patienten i att lägga upp ett en 

plan för ett mer aktivt liv samt kommer 

överens med patienten om hur uppföljningen 

av receptet ska ske. Till fysisk 

aktivitet räknas inte bara träning utan alla 

aktiviteter som ökar förbrukningen av 

energi i kroppens muskler. Det innebär att 

det inte bara är regelrätt träning eller 

motion som kan skrivas in i receptet. Det 

gäller även rekommendationer som att till 

exempel promenera till jobbet eller att ta 

hissen istället för trapporna. 

Minst en halvtimme fysik aktivitet 

I dagens Sverige är det knappast någon 

som har missat att man bör vara fysiskt 

aktiv om man vill behålla och förbättra sin 

hälsa. Folkhälsoinstitutet, FHI, rekommenderar 

att man som vuxen bör ägna sig 

åt minst 30 minuter fysisk aktivitet om 

dagen, i ett tempo som motsvarar en rask 

promenad, för att påverka hälsan positivt 

(1). Informationen är väl spridd – och 

ändå är många inaktiva (2). Vad är det då 

som gör att vissa människor har en fysiskt 

aktiv livsstil, medan andra förblir inaktiva 

Det har visat sig att både psykologiska, 

sociala, fysiologiska och miljöbetingade 

faktorer på olika sätt kan påverka 

människors motivation och möjlighet att 

vara fysiskt aktiv (3,4). Till exempel har 

social gemenskap och tillgång till frisk luft 

kunna motivera till en fysiskt aktiv livsstil. 

Däremot kan kroppslig svaghet och 

depression bidra till en mer inaktiv 

livsstil. FaR-metoden har i flera studier 

visat sig leda till att försökspersonerna 

ökar sin aktivitetsnivå och därmed ofta 

förbättrar sin hälsa och livskvalité (5,6,7). 

Effekter av FaR 

Att finna informanter till vår studie var 

inte helt enkelt då flera av sjukgymnasterna 

som vi kontaktade uppgav att de 

inte skrev ut fysisk aktivitet på recept utan 

istället gav muntliga träningstips till sina 

patienter eller att hälsocentralen inte 

använde sig av FaR över huvud taget. 

Vi hade förväntat oss att FaR användes i 

det dagliga arbetet inom primärvården 

eftersom vi hört och läst om dess positiva 

effekter – men det tog en månad att hitta 

dessa fyra informanter. Av de fyra informanterna 

som intervjuades var det en 

man och tre kvinnor mellan 56 och 62 år, 

vilket är en ålder då inaktivitetsrelaterade 

krämpor och sjukdomar kan börja ge sig 

till känna. De tidigare inaktiva informanterna 

var nu fysiskt aktiva mellan två och 

fyra timmar per vecka. Alla hade fått FaR 

utskrivet minst ett år tidigare, vilket 

gjorde att de kunde berätta om hur de 


upplevt långtidseffekterna av FaR och i 

vilken grad de hade kunnat fortsätta vara 

aktiva. Av de fyra informanterna var det 

tre som följde sitt recept. En följde 

receptet till en början men slutade då 

motivationen försvann. 

Samtliga intervjuer utgick från informanternas 

upplevelse av FaR, tidigare och 

nuvarande erfarenheter och upplevelser 

av fysisk aktivitet och vad som hindrade 

och underlättade för dem att vara fysiskt 

aktiva. När samtliga intervjuer var 

genomförda analyserades de enligt 

kvalitativ innehållsanalys. Under analyserna 

framträdde tydligt tre olika teman: 

1) För min egen skull, som beskriver hur 

informanterna ser utövandet av fysisk 

aktivitet som en investering i sig själva 

samt vilka kroppsliga och psykiska 

förtjänster och hinder som finns i samband 

med utövandet. 2) På mitt vis som 

belyser när, var och på vilket sätt informanterna 

föredrar att vara fysiskt aktiva 

och 3) En förändring av mitt liv där 

informanterna berättar om hur de med 

hjälp av FaR gjorde ett försök att bli mer 

fysiskt aktiva (Tabell 1). 

Aktiv för min egen skull 

Informanterna upplevde att de positiva 

kroppsliga och mentala effekter som den 

fysiska aktiviteten gett dem var motiverande 

för att fortsätta vara aktiva. De 

upplevde en förbättrad hälsa och att de i 

samband med aktiviteten blev gladare och 

fick tid för eftertanke. Rörelseglädjen och 

tiden för eftertanke sågs som snabba 

belöningar under eller direkt efter passet 

medan hälsoförbättringen var en långsiktig 

effekt. 

Men de upplevde även kroppsliga och 

mentala hinder som försvårade ett aktivt 

liv. Till exempel kunde smärta, tillfällig 

sjukdom, rörelserädsla eller allmän lättja 

försvåra eller omöjliggöra fysisk aktivitet 

från dag till dag. Informanterna berättade 

att de därför behövde ha strategier för hur 

de skulle kunna bemästra sina hinder de 

gånger de uppkom. Vi vill därför betona 

vikten av att FaR-förskrivaren tillsammans 

med patienten försöker identifiera hinder 

som eventuellt skulle kunna uppkomma 

och noggrant tillsammans med patienten 

arbetar fram bemästringsstrategier. Det 

tycks vara mycket viktigt att förskrivaren 

och patienten gör detta tillsammans för att 

i största möjliga mån säkerställa att 

receptet följs. Till exempel kan rörelserädsla 

göra att man undviker att vara aktiv 

samtidigt som aktiviteten kan ge de 

förutsättningar som behövs för att det ska 

göra mindre ont i knäna när man reser sig 

upp. Så här uttryckte sig en av informanterna: 

”… men då skulle jag ju börja röra på mig alltså, och 

jag var ju så rädd för att röra på mig eftersom jag 

trodde jag skulle gå sönder.” (Kvinna 61 år) 

Ur patienternas synvinkel är fysisk 

aktivitet på recept ett bra sätt att 

hjälpa patienter att finna motivation 

och att ta ett första steg mot ett 

aktivare liv. 

För min egen skull På mitt vis En förändring i mitt liv 

Satsa för att vinna 

Kroppsliga vinningar 

Kroppen säger ifrån 

Kämpa för goda känslor 

Källa till glädje och lättnad 

Stärka sin självbild 

Mentala spärrar 

För framtidens skull 

Skapa förutsättningar för att åldras 

FaR som medicin 

Rörelse på olika sätt 

Den lättillgängliga aktiviteten 

Den styrda träningen 

Sociala preferenser 

Att få träffa andra 

Egen tid 

Naturens sätt att vara 

Lockande utemiljö 

Hinder i utemiljön 

Att styra sin tid 

Fysisk aktivitet får inte ta tid från arbete 

Det man väljer att lägga fritiden på 

Chans att ta ansvar för sin egen hälsa 

Starthjälp med FaR 

Recept är starkare än råd 

Blankettens utseende har betydelse 

Ingen verkan av recept 

Engagemang utifrån 

Uppmuntran från nära och kära 

Stöd från sjukvårdspersonal 

Ett försök att bli mer aktiv 

Tufft i början 

Viljan räcker inte alltid till 

Att få det att funka 

Träning blir rutin 

Tabell 1. Tabellen ger en översikt och en fingervisning om hur vi tolkat informationen från intervjuerna. Under de tre temana finns det 

tre eller fyra kategorier med respektive underkategorier. Underkategorierna består i sin tur av kodade citat som direkt avspeglar 

intervjuernas innehåll, dessa är dock för många för att redovisas här. 


Flera av informanterna underströk även 

FaR:s medicinska betydelse som en 

förberedelse för ett hälsosamt åldrande 

med möjligheten att vara självständig och 

delaktig i sådant som känns betydelsefullt. 

De såg även fördelar med att kunna 

minska behovet av läkemedel. Så här sade 

två av informanterna: 

”… jag vill kunna vara självständig, kunna röra mig… 

Jag hoppas ju att jag ska få barnbarn, då vill jag ju 

orka leka med dem.” (kvinna 61 år) 

”… jag kan vinna mycket, till exempel när jag ska 

knyta skorna, det går lättare när jag ska byta däck på 

bilen… Det var ganska jobbigt, men nu, alla smågrejer 

man ska göra. Det går jättebra alltså.” (man, 62 år) 

Aktiv på mitt vis 

Det finns väldigt många sätt att utöva 

fysisk aktivitet på. Det gör att de allra flesta 

människor kan hitta ett tillvägagångsätt 

som passar just dem, men också att det 

kan vara svårt att hitta det tillvägagångssättet 

bland det massiva utbud av träningsformer 

som finns och som kan varieras 

med otaliga komponenter, såsom sällskap, 

plats och tid på dygnet. 

De flesta av informanterna valde att 

göra tiden för fysisk aktivitet till sin egen 

tid där de fick möjlighet till antingen 

reflektion eller till frihet att inte behöva 

tänka överhuvudtaget. Samma informanter 

uppgav också att det ibland kunde 

kännas omständligt att planera aktiviteten 

i förväg, speciellt om det innebar att de 

skulle sammanstråla med en eller flera 

andra människor. En form av fysisk 

aktivitet som ger utrymme för spontanitet 

och egenbestämmande, till exempel 

promenader ute i naturen, var det som 

dessa informanter föredrog och också 

ägnade sig åt. 

”… och så när jag går vill jag att det ska vara tyst. jag 

har prövat ibland långt tillbaks att gå med en kompis, 

men hon ville prata så mycket.” (man, 62 år) 

”Just det här med stavgång som jag blev så väldigt 

förtjust i, det var ju för att jag tycker om att vara ute i 

naturen, plocka svamp och bär och liksom bara vara 

ute…Jag tycker det är så härligt, frisk luft...” 

(kvinna, 61 år) 

”Det tyckte jag också var trevligt att få träffa andra… 

Liksom man gör liksom samma saker i en stor 

grupp… På något sätt blir sporrad när man ser de 

andra står där och kämpar. Det tyckte jag var väldigt 

positivt.” (kvinna, 57) 

Det var alltså en av informanterna som 

föredrog att vara fysiskt aktiv genom att 

delta i gruppträningar som regelbundet 

genomfördes på bestämda tider och 

platser. För denne var det framför allt det 

sociala utbytet som upplevdes positivt. Det 

var dels stärkande under själva aktiviteten, 

dels en möjlighet att få träffa andra 

människor. Informanten menade dock att 

det ibland kunde kännas motigt att 

komma iväg och att de förberedelser som 

krävdes ibland gjorde att aktiviteten inte 

blev av. 

Samtliga informanter framhöll att den 

kanske största svårigheten att förbli mer 

fysiskt aktiv är att finna tidsutrymme för 

den egna aktiviteten utan att det inskränker 

för mycket på det övriga livet. Det 

gäller att prioritera fysisk aktivitet före 

andra saker man också vill göra. Samtliga 

informanter utförde sin förskrivna aktivitet 

på sin fritid. De framhöll dock att det 

för dem skulle det ha varit bra och tidsbesparande 

att istället kunna utföra sin 

aktivitet under arbetstid. Samtidigt ansåg 

de att deras arbetsbörda var stor och att gå 

ifrån arbetet för att träna skulle innebära 

en ökad stress i arbetet. Det framkom att 

inte ens de som hade tillgång till friskvårdstimmar 

tränade under arbetstid. En 

timmes friskvård upplevdes vara en allt 

för kort tid för att kunna genomföra sin 

aktivitet och hinna fram och åter till 

arbetet. 

En förändring i mitt liv 

Gemensamt för informanterna var att de 

alla, med hjälp av FaR, gjort ett försök att 

bli mer fysiskt aktiva. Samtliga informanter 

beskrev hur FaR hade fungerat som en 

starthjälp och blev den spark i baken som 

hjälpte dem att komma igång med sin 

fysiska aktivitet. Det var tydligt att några 

av dem ansåg att ett recept på aktivitet var 

betydligt bättre än att få ett muntligt råd 

om att röra på sig mer. Råd om hur man 

kan bli aktivare hade de flesta fått någon 

eller flera gånger tidigare i livet, antingen 

från sjukvården eller från annat håll, men 

det hade inte hjälpt dem. Några av infor- 


manterna betonade även att FaR-blankettens 

utseende hade en uppmärksammande 

och påminnande effekt, speciellt om den 

kombinerades med någon form av träningsdagbok 

eller krysslista som hjälpte 

dem att hålla koll på vad de gjort tidigare 

och följa utvecklingen. 

Den informant som i dagsläget inte 

följde innehållet i sitt recept på aktivitet 

menade dock att receptet inte skiljde sig 

från ett muntligt råd. Hon nämnde att hon 

skulle behöva ytterligare stöd i form av 

handledd träning för att bli mer aktiv. 

Något som också framgick i intervjuerna 

var vikten av stödet från människorna i 

informanternas omgivning. 

”… min dotter som bor här i stan hon är jätteduktig… 

Då kom hon ner stadigt varje morgon halv tio. – ’Är 

du klar - Då går vi!’ Så att hon var ju också en hjälp i 

början.” (kvinna, 56 år) 

Framför allt familjen framhölls som ett 

viktigt stöd dels direkt genom uppmuntran 

och uppskattning, dels också indirekt 

genom att informanterna ville hålla sig 

friska för att kunna finnas där för familjens 

skull. Attityden gentemot fysisk aktivitet 

upplevdes även positiv bland vänner och 

arbetskamrater. De intervjuade menade 

också att de i samband med att de fick FaR 

även kände stöd från sjukvården. Samtliga 

upplevde att uppföljning av receptet 

tillsammans med sjukvårdspersonal som 

var väldigt viktigt för motivationen. 

”Däremot hade jag ju en FaR-lots som ringde till 

mig… Det tyckte jag var jättebra… Att det var någon 

som var intresserad helt enkelt om jag rörde på mig 

eller inte.” (kvinna, 61 år) 

”… hon förslog beteendemedicin. Så då gick jag där i 

tre veckor … Vi började varje gång med ett motionspass 

och sedan till lunch eller efter lunch gick vi med 

gåstavar. Det var då jag blev intresserad, för jag tyckte 

det fungera så väldigt bra.” (kvinna, 57 år) 

Försöket att komma igång med sin fysiska 

aktivitet upplevdes av flera informanter 

vara svårast i början. Det kunde både bero 

på svårigheter med att göra aktiviteten till 

en del av vardagen, men även känslan av 

att vara otränad kunde verka avskräckande 

under själva träningspasset. När man tagit 

sig förbi det svåra förstastadiet blev 

träningen en rutin och ett behov. Det 

gällde då att förhindra att träningen 

kändes slentrianmässig. Det gjorde informanterna 

genom att exempelvis byta 

promenadsträcka eller lyssna på radio eller 

musik. 

FaR – inte bara för sjukvården 

I studien framkom att informanterna 

förknippade fysisk aktivitet med känslan av 

att kunna påverka sin hälsa i positiv 

riktning. Detta var i regel den största 

drivkraften att fortsätta vara fysiskt aktiv. 

Vidare visade det sig att fysisk aktivitet går 

att utföra på många olika sätt och att alla 

informanter föredrog olika sätt att utföra 

den på. Det blir därför viktigt att hitta sitt 

sätt, så att aktiviteten känns lockande och 

givande för att motivationen ska finnas 

kvar. Arbetet med att finna och behålla 

motivationen att vara fysiskt aktiv spelar 

därför en avgörande roll och det är också i 

detta arbete man kan behöva stöd och 

hjälp med. I och med FaR har hälso- och 

sjukvården en möjlighet att jobba preventivt 

mot flera inaktivitetsrelaterade sjukdomar 

som utgör ett problem för samhällsekonomin 

men också skapar personliga 

lidanden. 

Sammanfattningsvis fann vi att FaR, sett 

ur patienternas synvinkel, är ett bra sätt att 

hjälpa patienter i 60-årsåldern att finna 

motivation och att ta ett första steg mot ett 

fysiskt aktivare liv. Detta är en viktig 

kunskap för sjukvården men även för 

andra aktörer som intresserar sig för och 

jobbar med att tillhandahålla möjligheter 

till fysisk aktivitet. Detta speciellt med 

tanke på att sjukvården har begränsade 

möjlighet att tillgodose alla patienter med 

tid, utrymme och handledning för de 

aktiviteter som är specificerade i receptet. 

Vi hoppas att FaR i framtiden kommer att 

bli det primära behandlingsalternativet för 

inaktivitetsrelaterade sjukdomar och att 

övergången från sjukvård till olika typer av 

ideella organisationer och gym kommer att 

fungera. Det skulle på lång sikt kunna leda 

till ett aktivare och hälsosammare Sverige. 

Referenser 

1. Ståhle, m.fl. FYSS 2008 – 

Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention 

och sjukdomsbehandling. 

Mölnlycke: Statens Folkhälsoinstitut;2008. 

2. Wadman C, m.fl. Livsstilsrapport 

2008, Kap - “Levnadsvanor 

för olika grupper”. Huskvarna: 

Statens Folkhälsoinstitut;2009. 

3. Wallace K.A, Lathi E. Top 

Geriatr Rehabil 2005;21:95-106. 

4. Muse T. Top Geriatr Rehabil 

2005;21:107-15. 

5. Kallings L, Leijon M, Hellénius 

M-L, Ståhle A. Scand J Med Sci 

Sports 2008;18:154–61. 

6. Swinburn B, m.fl. Am J Public 

Health 1998;88:288-91 

7. Petrella RJ, m.fl. Can Fam 

Physician 2010;56:191-200 

Kontakt 

Ulrika.aasa@physiother.umu.se 

Lillemor.lundin.olsson@ 

physiother.umu.se 

jore0007@student.umu.se 

Joli0083@student.umu.se 


Hälsoresan 

till medelåldern 

Ulrika Aasa 

Med Dr i Idrottsmedicin 

Institutionen för samhällsmedicin 

och rehabilitering, Umeå universitet 

Vad är viktigast för att få en god hälsa som vuxen Sedan 1974 

har vi följt samma personer från 16 års ålder in i medelåldern 

och studerat deras hälsa från flera olika synvinklar. Nu pågår 

den tredje mätomgången. 

Maria Westerståhl 

Med dr i Fysiologi 

Institutionen för laboratoriemedicin, 

avdelningen för klinisk fysiologi 

Karolinska institutet 

Margareta Barnekow-Bergkvist 

Docent i Epidemiologi och 

folkhälsovetenskap, Institutionen 

för Folkhälsa och klinisk medicin 

Umeå universitet 

Eva Jansson 

Professor i Fysiologi 

Institutionen för laboratoriemedicin, 

avdelningen för klinisk fysiologi 

Karolinska institutet 

Å r 1974 b l e v 425 u n g d o m a r på sex 

strategiskt valda orter (Stockholm, Falun, 

Hudiksvall, Vänersborg, Karlshamn och 

Norrköping) slumpmässigt utvalda för att 

mätas och vägas, genomföra styrke- och 

uthållighetstester samt svara på frågor om 

deras attityd till och intresse för olika 

fysiska aktiviteter. Idrottslärarna Gudrun 

Hedberg och Eva Jansson reste runt i 

Sverige och genomförde testerna tillsammans 

med idrottslärarna på respektive 

skola. Pertti Ristiniemi, då 16 år, var en av 

testpersonerna i Norrköping. Nu är han 

52 år. ”Löptestet, situps, och spänsthopp 

minns jag”, säger han. ”Och så minns jag 

att de tog ett muskelprov i benet”. 

Muskelbiopsi gjordes på 116 av de 425 

ungdomarna. När de blev 26 år följdes 

den gruppen sedan upp med nya biopsier, 

tester och enkäter (1,2,3). 

Fortsättningen 1992 

Hela gruppen undersöktes igen 1992. 

Denna gång hade Margareta Barnekow- 

Bergkvist tagit över stafettpinnen, även 

om Gudrun och Eva fortfarande fanns 

med i projektgruppen. Margareta var 

anställd som doktorand vid Arbetslivsinstitutet 

i Umeå och tillsammans med en 

kollega packade hon testutrustningen i en 

minibuss och körde söderut till testorterna 

där hon stämt träff med 34-åringarna. 

Eftersom det är många olika faktorer 

som påverkar vår hälsa var tankarna 

bakom projektet att det skulle vara 

intressant att studera hur testpersonernas 

fysiska aktivitet och kapacitet var vid 16 

och 34 år. Men även att få reda på deras 

attityd till idrott i ungdomsåren, utbildningsnivå, 

och hur familje- och arbetsförhållanden 

påverkade hälsan och livsstilen 

vid 34 års ålder. 

Under två års tid träffade Margareta 

370 stycken av testpersonerna. Hon lade 

nu till flera mätningar och tester som 

fokuserade på rygg och nacke. Syftet var 

att använda resultaten inom arbetslivsforskning 

för att mäta kapaciteter som 

påverkar om vuxna får ont i leder och 

muskler av sitt arbete eller inte. Där 

ingick bland annat konditionstest på 

cykelergometer, rörlighets- och balanstester, 

mått på höft och midjemått samt 

blodprover för analys av kolesterol. 

Löptestet togs däremot bort eftersom det 

inte gick att genomföra utan idrottslärarnas 

medverkan. 

Eftersom Margareta Barnekow-Bergkvist 

var speciellt intresserad av arbetslivsfrågor, 

lade hon också till en ny enkät 

till testbatteriet. Enkäten innehöll frågor 

om arbete, utbildning, familj, levnadsvanor 

och hälsa. Materialet analyserades 

och i hennes artiklar och avhandling kan 

man läsa att de unga männen blivit 

starkare och uthålligare under åren som 

gått, medan kvinnorna inte utvecklats på 

samma sätt. Man kan också läsa att 

testpersonerna vid uppföljningen var mindre 

aktiva än tidigare, särskilt vad gällde 

aktiviteter med hög intensitet. Inte ens de 

som varit mycket aktiva när de var 16 år 


Foto: CIF:s arkiv 

var särskilt aktiva vid 34 års ålder (4). Men 

fortfarande genomförde drygt hälften av 

männen och kvinnorna någon form av 

lättare fysisk aktivitet åtminstone en gång 

per vecka. Hon fann också könsskillnader, 

till exempel att männen i större utsträckning 

deltog i mer målriktad träning och 

tävling medan kvinnorna ägnade sig åt 

lättare fritidsaktiviteter som promenader, 

jogging och motionsgymnastik. Vad gäller 

rörlighet tror man ju ofta att kvinnor är 

rörligare än män, men den enda statistiskt 

signifikanta skillnaden mellan 34-åriga 

män och kvinnor var att kvinnorna var 

rörligare i höftleden (hamstrings töjbarhet) 

(5). I fråga om fysisk kapacitet var 

fysiskt aktiva 34-åringar starkare än 

fysiskt inaktiva (6). 

Nu testar vi igen! 

En god fysik är viktigt för att kunna utföra 

dagliga aktiviteter (7). Inga studier har, så 

vitt vi vet, följt fysisk kapacitet från 

tonåren till medelåldern och relaterat den 

till hälsa i medelåldern. Därför testar vi 

igen. Pertti Ristiniemi och de övriga 

testpersoner som bor kvar i Stockholm 

och Norrköping, eller inom en tio mils 

radie ifrån dessa orter, har under det 

senaste året blivit kallade till återtester. I 

Stockholm har 60 deltagare i studien 

testats och i Norrköping 35 stycken. Som 

52-åringar genomför deltagarna i studien 

de flesta av de tester de gjorde som 

16-åringar och de som lades till när de var 

34 år. Ytterligare några har lagts till vid 

detta tillfälle. Det är tester med mer 

inriktning mot vardagsfunktion, till 

exempel ett funktionellt benstyrketest och 

ryggstabilitetstester. Dessutom mäter vi 

den vardagliga fysiska aktiviteten under 

en veckas tid med en accelerometer, en 

sorts avancerad rörelsemätare. Projekt- 

”Vad gäller rörlighet tror 

man ju ofta att kvinnor 

är rörligare än män, men 

den enda statistiskt signifikanta 

skillnaden mellan 

34-åriga män och 

kvinnor var att kvinnorna 

var rörligare i 

höftleden” 

gruppen består av representanter från 

Institutionen för laboratoriemedicin vid 

Karolinska institutet (Eva Jansson, Maria 

Westerståhl och Barbara Norman), 

Institutionen för folkhälsa och klinisk 

medicin (Urban Janlert, Margareta 

Barnekow-Bergkvist) och Institutionen 

för samhällsmedicin och rehabilitering vid 

Umeå universitet (Ulrika Aasa). 


MÄTMETODER 1974 1992 2010 

Hälsovanor 

Fysisk aktivitet på fritiden (enkät) x x x 

Attityd till fysisk aktivitet (enkät) 

x 

Fysisk aktivitet på arbetet/transport till och från arbete (enkät) x x 

Kostvanor (enkät) x x 

Rökning/snusning (enkät) x x 

Fysisk aktivitet (accelerometer) 

x 

Fysisk kapacitet 

Kondition (9-min löptest) 

x 

Kondition (submax cykeltest) x x 

Magmuskelstyrka (curl-ups) x x x 

Lyftstyrka (statiskt två-handslyft) x x x 

Handstyrka (handgreppstest) x x x 

Spänst (vertikalt upphopp) x x 

Uthållighet i ryggmusklerna (Biering-Sorensens test) x x 

Balans (stående på ett ben med huvudvridning) x x 

Rörlighet (antal grader flexion/extension/rotation i höften och 

nacken samt extension bröstrygg) 

x x 

Ländryggsstabilitet 

x 

Funktionell benstyrka 

x 

Kardiovaskulära riskfaktorer (annat än hälsovanor/kapacitet) 

Längd, vikt, BMI x x x 

Waist-hip ratio x x 

Blodtryck x x 

Kolesterol (TG/HDL) x x 

Kroppskomposition (skinfold) 

x 

Kärlelasticitet (pulsvågsanalys) 

x 

Riskmarkörer i blod för hjärt-/kärlsjukdom (blodprov) 

x 

Genotypning (blodprov, genpolymorfi) 

x 

Generell hälsa (enkät) 

Kardiovaskulär sjukdom x x 

Astma/lungsjukdom x x 

Typ 2 diabetes x x 

Upplevd hälsa x x 

Medicinering x x 

Stressymtom x x 

Muskuloskelettala besvär x x 

Sociodemografiska faktorer 

Föräldrarnas yrke (enkät) 

x 

Betyg från gymnasiet 

x 

Yrke (enkät) x x 

Levnadsvillkor x x 

Familj/vänner x x 

Tabell 1. Mätmetoder som användes för att studera hälsan år 1974, 1992 och 2010. 

De två förstnämnda institutionerna har 

varit med ända från början. Men vi samarbetar 

också med andra, till exempel 

Lillemor Nyberg, allmänläkare på Karolina 

vårdcentral i Karlskoga och doktorand vid 

Centrum för allmänmedicin på Karolinska 

Institutet. Lillemor har i flera studier 

använt sig av det funktionella benstyrketestet 

på både friska försökspersoner och 

patienter. Testet har visat sig vara ett 

betydelsefullt benfunktionstest, som 

korrelerar till lårmuskelstyrka mätt i 

Biodex, till midjemått och till självskattad 

fysisk funktion mätt med SF-36. Vad gäller 

enkäten i vår studie så har den nu utökats 

med frågor om självskattad hälsa och 

specifika frågor som rör sjukdom och hälsa 

i medelåldern. 

Pertti Ristiniemi har redan besvarat 

enkäterna, gjort cykeltestet som utvärderar 

hans aeroba kapacitet, styrke-, rörlighetsoch 

stabilitetstesterna. Det första han 

gjorde när han kom var att lämna blodprov 

för analys av riskfaktorer för hjärt- kärlsjukdom. 

Blodprovet används även för 

preparering av DNA som analyseras för 

vanligt förekommande mutationer, så 

kallade genpolymorfier. Sådana mutationer 

gör att olika människor kan ha olika 

varianter av samma gen. Att ha en viss 

variant av en specifik gen kan ha betydelse 

för fysisk prestationsförmåga eller påverka 

risken för uppkomst av vissa folksjukdomar, 

till exempel hjärt-kärlsjukdom. 

Genom att analysera om en specifik 

kandidatgen har betydelse för till exempel 

kärlelasticiteten hoppas vi att öka vår 

förståelse för vilka genetiska mekanismer 

som påverkar sjukdomsrisken. 

Det är nu dags för honom att göra 

balanstestet. Han ska då stå på ett ben med 

den andra foten intill vaden, tummarna 

mot höfterna och vrida på huvudet från 

sida till sida. Standardiseringen av testerna 

är viktig. Balanstestet har gjorts både vid 

34 och 52 års ålder. Margareta Barnekow- 

Bergkvist ägnade mycket arbete åt att 

standardisera och bedöma reliabiliteten 

hos de tester som ingår i studien (8). 

Därefter går Pertti till Maria Westerståhls 

teststation. Maria är ansvarig för 

mätning av kärlelasticitet. Med en pulsvågsmätare 

kan hon undersöka hur 

elastiska hans kärl är. Med ökande ålder 

blir kärlen mindre elastiska eftersom vi 

blir mer och mer åderförkalkade. Genom 


denna undersökning kan vi studera om 

fysisk aktivitet och kapacitet i ungdomen 

är relaterad till åderförkalkning i medelåldern. 

Dagsläget och framtiden 

Longitudinella studier med lång uppföljningsperiod 

är relativt få – de flesta 

studier har kort uppföljningstid och har 

endast undersökt till exempel samband 

mellan fysisk aktivitet och riskfaktorer för 

sjukdom på hjärta och blodkärl hos unga 

vuxna (9,10,11,12). Någon enstaka studie har 

undersökt samband mellan fysisk kapacitet 

i ungdomen och hälsa och fysisk 

kapacitet i ung vuxen ålder (13). Vad gäller 

besvär i muskler och leder är behovet av 

longitudinella studier för att studera 

Gymnastik- och idrottshögskolan söker: 

Lektor i idrott 

inriktning idrottspsykologi 

Sista ansökningsdag den 15 augusti 2011 

uppkomstmekanismer stort. Tidigare 

studier har visat att graden av fysisk 

aktivitet och kapacitet, rökning och 

arbetsrelaterade faktorer är av betydelse 

för utveckling av besvär, medan andra 

har visat att fysisk kapacitet inte är av 

betydelse. Men, ingen av dessa har 

samtidigt kontrollerat för sociodemografiska 

variabler, hälsovanor och fysisk 

kapacitet vid nuvarande och yngre ålder, 

vilket vi gör. 

Erfarenheten från mätningarna i 

Umeå, Stockholm och Norrköping gör att 

vi förväntar oss att återfinna cirka 380 

(90 procent) av de ursprungliga 425 

personerna och att ungefär 80 procent 

besvarar enkäten och att 60 procent 

genomför testerna. 

För mer info: http://www.gih.se/ledigaanstallningar 

Gymnastik- och idrottshögskolan, vid Stockholms Stadion, 

08-402 22 00, www.gih.se 

Bild 2. Pertti Ristiniemi har fått sin 

hälsa dokumenterad sedan 

ungdomsåren. På bilden är det 

dags för honom att ännu en gång 

mäta sin kondition. 

Referenser 

1. Glenmark B.G. m.fl. Int J 

Sports Med, 1993. 14(3): p. 118- 

23. 

2. Glenmark B.G. m.fl. Eur J Appl 

Physiol Occup Physiol, 1994. 

69(6): 530-8. 

3. Jansson E. m.fl. Scand J Med 

Sci Sports 1991 (1):31-44 

4. Barnekow-Bergkvist M. m.fl. 

Scand J Med Sci Sports, 1996. 

6(6): 359-70. 


Scand J Med Sci Sports, 1996. 

6(3): 145-55. 


Scand J Med Sci Sports, 1998. 8: 

299-308. 

7. Åstrand, P-O. Textbook of 

work physiology: physiological 

bases of exercise. 4. ed. 2003, 

Champaign, IL: Human Kinetics. 

648. 

8. Bergkvist M. m.fl. Utvärdering 

av test för bedömning av styrka, 

rörlighet och koordination. 

Arbete och hälsa. 1992:5., Solna: 

Arbetsmiljöinstitutet. 

9. Adamu B. m.fl. Niger J Med, 

2006. 15(3): 190-6. 

10. Ferreira I. m.fl. Med Sci 

Sports Exerc, 2003. 35(10): 

1670-8. 

11. Twisk J.W. m.fl. Int J Sports 

Med, 2002. 23 Suppl 1: 5-7. 

12. van de Laar R.J. m.fl. Hypertension, 

2010. 55(1): 33-9. 

13. Twisk J.W. m.fl. Int J Sports 

Med, 2002. 23 Suppl 1: 8-14. 

14. Luomajoki H. m.fl. BMC Musculoskelet 

Disord, 2008. 9: 170. 

Hittills har studien fått stöd från 

Centrum för idrottsforskning och 

med ett FAS-anslag kan 

datainsamlingen avslutas under 

2011. Fyra kandidatuppsatser 

skrivits och masterstudenten 

Sara Lundell håller just på att 

analysera samband mellan 

ryggbesvär, fysisk aktivitet vid 

16, 34 och 52 års ålder samt de 

funktionella rörelse- och 

stabilitetstestester som för 

närvarande flitigt används inom 

forskning om motorisk kontroll 

och ryggbesvär (14). 

Kontakt 

Ulrika.aasa@physiother.umu.se 

Maria.westerstahl@ki.se 

margareta.barnekow-bergkvist@ 

telia.com 

Eva.Jansson@ki.se 


AV CHRISTIAN CARLSSON 

Journalist, chefredaktör för tidskriften Idrott & Kunskap 

Arne Ljungqvist 80 år om: 

Det 40-åriga kriget 

och Nobels testamente 

När de största internationella dopingskandalerna briserar brukar en 

svensk från Enebyberg skickas ut i strålkastarljuset för att hantera 

ärendena. Professor Arne Ljungqvist har blivit något av en symbol för 

idrottens antidopingkamp. I jämförelse kan hans tid som ordförande 

för Centrum för idrottsforskning eller som prodekanus för Karolinska 

institutet förefalla lite grå och ospännande. Men då har ni inte hört 

storyn om GU-77. 

R e g e r i n g e n s a g r a t t i s via idrottsminister 

Lena Adelsohn Liljeroth. Internationella 

Olympiska Kommittén (IOK) 

genom en videohälsning från president 

Jaques Rogge. Bland skaran av gratulanter 

märktes även professor Theodore 

Friedman, världsledande genforskare och 

medlem av World Anti Doping Agency 

(Wada) samt det internationella friidrottsförbundets 

(IAAF) ordförande Pierre 

Weise. För att nu bara nämna några av 

alla de celebriteter som fanns på plats 

bland laxsnittar och krustader på Radisson 

Waterfront Hotel i centrala Stockholm. 

Föremålet för uppvaktningen hade nog 

förstått att han inte skulle behöva fira sin 

80-årsdag ensam. 

Men detta 

Påtagligt rörd lyssnar Arne Ljungqvist 

till alla värmande ord. Att han är idrottsvärldens 

okrönte antidopingkung har 

denna dag – om inte förr – blivit tydligt 

manifesterat, inte minst genom instiftandet 

av ”The Arne Ljungqvist Anti-Doping 

Foundation” som bland andra regeringen 

och Karolinska institutet står bakom. 

Men hur började allt egentligen Och 

hur såg spelet bakom kulisserna ut när 

några av de största dopingskandalerna 

chockade världen I denna öppenhjärtiga 

intervju blickar Arne Ljungqvist tillbaka på 

sin 40 år långa kamp mot dopingmissbruket 

inom idrotten och bjuder dessutom på 

detaljer som tidigare inte nått ut till 

allmänheten. 

OS i Söul 1988 

Det är duellen hela världen väntat på. Vem 

är världens snabbaste människa Kanadensaren 

Ben Johnson kliver ned i sina 

startblock. Ett stammande muskelpaket av 

ett slag världen aldrig tidigare skådat. På 

banan bredvid gör den verbale och formidabelt 

arrogante Carl Lewis samma sak. 

Hans muskulatur är av ett annat slag. Mer 

långsmal och smidig. Det är startsnabbhet 

mot sprintuthållighet. Mästaren mot utmanaren. 

USA mot Kanada. Världen håller 

andan. Aldrig har den där klyschan om 

tystnad som går att ta på varit mer berättigad. 

Och aldrig kommer vi som hade 

förmånen att se skådespelet att glömma 

ljudet från den mäktiga ljudvall som 

exploderade i samma ögonblick som 

startskottet small. 

9,79 sekunder senare var allt över. Det 

vill säga, världen trodde det. Att jordklotets 

snabbaste människa rättmätigt var 

korad. Men sanningen låg som bekant och 

väntade i ett provrör. 

Ett dygn efter loppet petades ett brev in 


under dörren på ett av stadens lyxhotell. 

”Vad var det för något”, frågade Arne 

Ljungqvists fru Ulla. 

–Inget speciellt, svarade Arne Ljungqvist. 

Men det var inte sant. Det var något 

väldigt speciellt. Det var beskedet om Ben 

Johnsons A-prov. Uppgiften var strängt 

konfidentiell. Ett faktum som även 

omfattade hans fru. Men fanns där någon 

annan läcka Ryktena hade nämligen 

börjat cirkulera. Mitt i natten väcktes 

Arne Ljungqvist av en knackning på 

hotelldörren. 

–Och där står en journalist och frågar 

mig om jag kan bekräfta att Ben Johnsons 

A-prov var positivt. Hur han lyckades ta 

sig in på hotellet är än i dag en gåta för 

mig. Säkerheten på hotellet var nämligen 

rigorös, med tanke på vad som hände i 

München 1972. 

Journalisten ombads lämna hotellet 

omedelbart. När solen nästföljande 

morgon gick upp över staden Seoul 

rankades Ben Johnson alltjämt som 

världens snabbaste människa. Några 

timmar senare hade den titeln ändrats till 

något i stil med världens mest omoraliska 

människa. Massmedierna plockade fram 

krigsrubrikerna. Det talades om idrottens 

förestående död. Panik utbröt i de innersta 

friidrottskretsarna. 

–Då sa IAAF:s ordförande Primo 

Nebiolo, du får ta den här presskonferensen. 

Jag kände mig som en amerikansk 

president där jag stod med ett hav av 

mikrofoner framför mig. Det snackades 

om sabotage, om folk som varit i provtagningsrummet 

som inte skulle ha varit där. 

Men det var bara att ge raka besked och 

förklara hur procedurerna går till i de här 

sammanhangen. 

”Jag kände mig som en 

amerikansk president där 

jag stod med ett hav av 

mikrofoner framför mig” 

Det är något Arne Ljungvist fått göra 

många gånger sedan dess. Det är nämligen 

han som brukar skickas fram i 

rampljuset då dopingskandalerna briserar 

i den stora idrottsvärlden. Skälet är att det 

helt enkelt saknas personer med vetenskaplig 

bakgrund i de stora internationella 

idrottsförbunden och organisationernas 

beslutande styrelseorgan. Vem som ska 

axla den rollen den dag Arne Ljungvist 

Arne Ljungqvist 1995 under sin tid 

som ordförande i Riksidrottsförbundet 

och samtidigt en av världens 

främsta dopingexperter. Under 

andra hälften av 1970-talet byggde 

RF, med Ljungqvist i spetsen, upp 

den organisation som skulle driva 

kampen mot dopingen. 


väljer att tacka för sig kan man fråga sig. 

Men i platsannonsen bör det förmodligen 

stå något i stil med: ”Sökes: Person med 

gedigen erfarenhet av styrelsearbete på 

internationell nivå, gedigna idrottskunskaper 

o c h med vetenskaplig bakgrund.” 

Ja, ni hör själva. Urvalet med meriterande 

sökande lär minska för varje bisats. 

Antalet personer med kombinationen 

styrelseproffs, före detta elitidrottare och 

professor i medicin på sin CV är lätt 

räknade. Det var de även i början av 

1970-talet då Arne Ljungqvist inledde sitt 

nu 40-åriga korståg mot doping inom 

idrotten. Givet var det då inte på något 

sätt att han skulle ge sig in i det ”råttbo” 

som han liknat det internationella 

antidoping-arbetet vid. När det i början 

av 1970-talet uppstod en vakans i 

Svenska Friidrottsförbundets styrelse 

hade han inte haft någon kontakt med 

idrotten på över tio år. Han upptäckte 

snabbt att det pågick ett missbruk av 

läkemedel med syftet att höja den fysiska 

prestationsförmågan. Ett faktum han 

med sin medicinska bakgrund inte kunde 

acceptera. Arne Ljungqvist stod med 

andra ord inför ett vägval. 

Städa upp i träsket 

För att skapa sig en bild av läget i den 

svenska friidrottseliten gick han 1973 ut 

med en anonym enkät till samtliga 

manliga friidrottare på 1972 års tiobästalista. 

Resultatet blev en svarsfrekvens på 

69 procent och beskedet att två tredjedelar 

av de svarande medgav att de använt 

eller använde anabola androgena steroider. 

Det bör i sammanhanget nämnas att 

anabola steroider vid den här tidpunkten 

inte var förbjudna inom svensk och 

internationell idrott. Icke desto mindre 

var resultatet från enkäten en obehaglig 

överraskning för Arne Ljungqvist. 

Hans första internationella kontakter 

på området knöts i samband med OS i 

München 1972. Internationella Friidrottsförbundet 

(IAAF) bildade då en 

medicinsk kommitté som var en kopia av 

den som fanns i Internationella Olympiska 

Kommittén (IOK). IOK hade gjort 

försök till tester av stimulantia under OS 

i Tokyo 1964 och i Mexico 1968. Men den 

första större dopingkontrollen genomfördes 

egentligen först i München. Simmaren 

Mc Dermott blev fälld för att ha 

använt ett astmapreparat och en diskussion 

om rimligheten i detta rasade i 

medierna. 

Hemma i Sverige började Arne Ljungqvist 

tålmodigt bygga upp en antidopingorganisation. 

När han 1975 valdes in i 

Riksidrottsstyrelsen var det, som han själv 

uttrycker det, mycket för att ”städa upp i 

detta träsk”. Något nämnvärt antidoping- 

”Det blev ett jäkla liv på 

de aktiva! Hur ska vi då 

kunna konkurrera med 

andra länder, menade 

man.” 

arbete existerade inte, vare sig i Sverige 

eller utomlands, frånsett IOK:s relativt 

blygsamma insatser. Frågan är om han 

hade orkat fortsätta sitt arbete om han då 

förstått att han rustade för ett fyrtioårigt 

krig som pågår än i dag med allt skarpare 

ammunition. 

– Jag var med och tog initiativ till att 

anabola steroider förbjöds inom idrotten 

1974. Den första steroidkontrollen 

genomförde vi under friidrotts-EM i 

Helsingfors 1974. Då var steroiderna 

förbjudna sedan ett halvår tillbaka. Men 

arbetet befann sig då fortfarande på 

försöksstadiet och metoderna var inte 

tillräckligt avancerade för att avslöja 

eventuella fuskare. 

Endast tre laboratorier – i London, 

Köln och Montreal – analyserade dopingprov 

från tävlingsidrottare. IOK jobbade 

främst med att ta fram ett fungerande 

regelverk på området. IAAF och trion 

Ljungqvist, Becket och Donicke kom att 

bli drivande i det internationella antidopingarbetet. 

Efter ett par år i Riksidrottsstyrelsen 

tog Arne Ljungqvist, som då 

också blivit ordförande i Svenska Friidrottsförbundet, 

initiativ till att dopingtester 

skulle utföras inom den svenska 

friidrotten. 

– Det blev ett jäkla liv på de aktiva! 

Hur ska vi då kunna konkurrera med 

andra länder, menade man. Under en 

resa med det svenska friidrottslandslaget 

cirkulerade i planet en skrivelse med krav 

på min avgång. Det blev ett stort hallå i 

pressen, som vid den här tiden i huvudsak 

stod på de aktivas sida. 


Fallet Linda Haglund 

Ett smärtsamt minne förstås. Och det 

skulle komma fler besvikelser. Sprinterstjärnan 

Linda Haglunds dopingprov som 

togs på hemmaplan 1981, visade sig 

innehålla spår av anabola steroider. 

Dopingklimatet på den tiden var dock ett 

annat och många tog parti för Haglund, 

som med sina framgångar och charmerande 

personlighet hade löpt rakt in i 

svenska folkets hjärtan. Trettio år senare 

krossade en annan svensk sprinterstjärna 

svenska folkets hjärtan efter ett positivt 

dopingtest. Men då blev folkets dom hård. 

Inställningen till doping hade förändrats 

radikalt i samhället. 

Affären Linda Haglund kom att bli en 

lång process som gick ända upp till IAAF:s 

styrelse. Haglund stängdes av från allt 

idrottande under 18 månader. En dom 

som utlöste kraftiga reaktioner, inte minst 

i pressen. Arne Ljungqvist kunde konstatera 

att stadens gator och torg tapetserats 

med löpsedlar där han själv och dåvarande 

ordföranden i friidrottsförbundet, 

Hans Holmér, båda fanns med på två stort 

uppslagna bilder. Mellan bilderna ringlade 

sig en tydligt markerad spricka. Den 

spricka som därefter skulle uppstå mellan 

Ljungqvist och tidningen Expressen skulle 

bli ännu djupare. 

– De drev en befängd konspirationsteori 

som kortfattat gick ut på att jag skulle 

ha medverkat till Linda Haglunds doping 

för att sedan sätta dit henne. Jag förklarade 

tydligt i tidningen hur hanteringen av 

ett dopingärende går till. Reporterns enda 

svar var: Ljungqvist har tagit till sin 

specialitet – att ljuga”. Då ringde jag upp 

dåvarande chefredaktören Bo Strömstedt 

och sa att jag inte kunde acceptera detta. 

”Vi ska minsann gå till botten med det 

här”, svarade han. Jag svarade honom att 

det skulle vara väldigt bra om man gjorde 

det. 

Förtal, ansåg en god vän som rekommenderade 

honom att vända sig till 

advokat Leif Silbersky. Arne Ljungqvist 

klev upp på advokat Silberskys kontor med 

frågan: ”Ska man verkligen behöva tåla det 

här”. Silbersky, som hade satt sig grundligt 

in i fallet, gick några vändor fram och 

tillbaka på sitt kontor och höll följande 

monolog: 

Är detta förtal Ja, tveklöst. 

Skulle vi vinna målet Ja, tveklöst. 

Ska vi ta upp målet Nej. 

Att vinna juridiskt i en domstol är en 

sak. Att vinna i en av kvällspressen arrangerad 

folkdomstol något helt annat, menade 

Silbersky. Case closed, med andra ord. 

Arne Ljungqvist hade fått en snabbkurs i 

mediekunskap. 

– Den där händelsen gjorde mig luttrad 

Ben Johnson var blixtrande snabb ut 

ur blocken. På VM i Rom 1987 var 

han överlägsen på 100 meter och i 

finalen slog han ett nytt fantastiskt 

världsrekord. Guldet och rekordet 

togs sedan ifrån honom efter 

dopingskandalen på OS i Söul 1988. 


Linda Haglund var Sveriges stora 

sprintstjärna under 1970-talet och 

har fortfarande det svenska rekordet 

på både 100 och 200 meter. Under 

SM 1981 testade hon positivt för 

anabola steroider. 

vad gäller mediahanteringen. Jag 

bestämde mig för att vara fullständigt 

öppen i förhållande till medierna. Det har 

funnits tillfällen då jag frågat mig vad det 

är man egentligen håller på med. Men 

under de här första tuffa åren hade jag ett 

starkt stöd från ledningen på min arbetsplats, 

Karolinska institutet. Det betydde 

mycket. 

Arne Ljungqvist vill inte gå in på alla 

detaljer i fallet Linda Haglund. Nöjer sig 

med att konstatera att de skildes i Kingston 

i samband med ett stormigt IAAFmöte 

som skulle ta ställning i skuldfrågan. 

Epilogen på historien är dock ett ljusare 

minne. 

– Vid den första Idrottsgalan i Globen 

var det någon som kom fram och klappade 

mig på axeln. När jag vände mig om stod 

Linda där och ville hälsa. Det kändes bra. 

Hon var ju så ung när det där hände. Det 

var ett tråkigt och ledsamt beslut att ta. 

Men absolut nödvändigt. 

Under andra hälften av 1970-talet 

byggde RF, med Arne Ljungqvist i spetsen, 

upp den organisation som skulle driva 

kampen mot dopingen. Pressen bjöds in 

till seminarier och folkopinionen bearbetades. 

Men det skulle dröja ända till fällningen 

av brottaren Thomas Johansson, 

som befanns dopad vid OS i Los Angeles 

1984 och blev fråntagen sin silvermedalj, 

innan opinionen i dopingfrågan svängde. 

När vi nu skriver 2011 reser fortfarande 

Arne Ljungqvist land och rike kring med 

en och samma uppgift för ögonen: en 

dopingfri idrott. Han har nått den ansenliga 

åldern av 80 år men drivkraften tycks 

aldrig stanna av. THG, Epo och gendoping. 

Ständigt dyker det upp nya hot. Och 

apropå hot så börjar det nu bli dags att gå 

till den andra delen av yrkesmannen Arne 

Ljungqvists liv. Dags att avslöja spelet 

bakom H 77, utredningen som skakade två 

av Sveriges mest prestigefyllda universitet 

och vars återverkningar än i dag påverkar 

den svenska idrottsvetenskapens ställning. 

Från U-68 till H-77 

Det var i slutet av 1960-talet och förändringens 

vindar blåste över världen. De kom 

från vänster och hotade att blåsa bort den 

sittande makten varhelst den nu fanns. Nu 

var det dags att förändra utbildningsstrukturen 

i landet. Universiteten skulle omorganiseras 

och ges nya uppgifter. Bland 

mycket annat skulle sjuksköterskor ges 

möjligheter att bli läkare genom att gå en 

förkortad läkarutbildning. Utbildningsminister 

Olof Palme förslag till nyordning var 

radikalt. U-68, som utredningen hette, 

maldes i de politiska kvarnarna i nio års tid 

för att slutligen landa i högskolereformen 

H-77. Det kom att bli en livligt omdebatterad 

reform som bar omkring på sprängstoff. 

Nu skulle det nämligen en gång för 

alla göras upp med elitismen i universitetsvärlden. 

Och vad kunde vara mer elitistiskt 

än klassiska specialuniversitet som Karolinska 

institutet och Kungliga tekniska 

högskolan 

– Det bestämdes att både KI och KTH 

skulle skrotas som fristående högskolor. 

Enligt H77 skulle de istället inordnas under 

”Högskolan i Stockholm” där de skulle bli 

två vanliga yrkeslinjer bland andra. 

Förslaget väckte stor uppståndelse och 

eftersom jag då var prodekanus på Karolinska 

institutet så ingick jag i en delegation 

som skulle uppvakta dåvarande utbildningsministern 

Jan-Erik Wickström i 

ärendet, säger Arne Ljungqvist. 

Det var en mycket kompetent, men 

också djupt oroad, delegation som begav 

sig mot Mynttorget för att rädda Sveriges 

akademiska flaggskepp. Börje Uvnäs, 

forskningschef, Sune Bergström, rektor 

och sedermera Nobelpristagare i medicin 

och prodekanus Arne Ljungqvist gick alla 

upp med en klump i magen kombinerat 

med en strimma hopp. Men utbildningsminister 

Wikström förklarade snabbt att 

ansträngningarna tyvärr var förgäves. 

Beslutet var redan taget tillsammans med 

socialdemokraterna innan valet. Det var 

helt enkelt kört, sa ministern. 

– Med det beskedet lämnade vi departementet. 

Men nere på Mynttorget förklarade 

Sune att sista ordet ännu inte var sagt. 

Att det nog skulle ordna sig till slut, trots 

allt. Jag trodde att han försökte muntra 

upp oss i största allmänhet. Men det skulle 

visa sig att det fanns en räddningsplanka. 

Och den var… 

– Nobels testamente. Det visade sig att 

Nobelprisets statuter inte medgav en sådan 

förändring. Det var anledningen till att 

förslaget till slut fälldes. 

Slutet gott, allting gott då Ja, på 

Karolinska institutet och Kungliga tekniska 

högskolan kunde man äntligen andas ut. 

Men H-77 skulle istället komma att skörda 


ett annat offer –Gymnastik- och idrottshögskolan, 

GIH. 

– GIH skrotades och blev till ”Linjen 

för lärarutbildning” vid Lärarhögskolan i 

Stockholm. Forskningen vid GIH fördes 

över till Karolinska institutet och det 

uppstod en del märkliga effekter. Strax 

efter att förslaget klubbades igenom gick 

P-O Åstrand i pension. På den tiden var 

det till professorstiteln även knutet 

”Den rimliga lösningen 

måste vara att RF förklarar 

för regeringen 

nödvändigheten av att 

idrottens forskningsresurser 

stärks.” 

tjänster och forskningsresurser. Nu 

uppstod situationen att KI fick ompröva 

P-O:s professur och då kom man fram till 

att man redan hade ett tiotal professurer 

inom fysiologiområdet. KI ville därför 

styra över den professuren till genetik-och 

AIDS-forskningen som ju var ett växande 

forskningsfält vid den tidpunkten. 

Idrottshögskolan återuppstod 

Reaktionerna på GIH lät inte vänta på sig. 

Protesterna ledde till slut till att dåvarande 

idrottsministern Ulf Lönnqvist 

ordnade så att GIH fick behålla sin 

professur mot att KI fick en extra tjänst 

för AIDS-forskning. Men åt beslutet att 

GIH inte längre existerade som en fristående 

högskola kunde varken han eller 

någon annan göra något. Det skulle dröja 

många år innan GIH återuppstod. Man 

kan dock fråga sig varför det varit så tyst 

kring detta för den idrottsvetenskapliga 

världen så graverande faktumet 

– Förklaringen är att det idkades civil 

olydnad på GIH, så saken kom aldrig 

riktigt ut till allmän kännedom. Dåvarande 

rektorn Stina Lundgren fortsatte till 

exempel att kalla sig rektor vid GIH. 

Kampen för att GIH åter skulle bli en 

högskola fortsatte under hela 1980-talet, 

men regeringarna var kallsinniga. Det 

skulle dröja ända till 1990 innan moderaten 

Karin Falkmer i en riksdagsmotion tog 

upp GIH:s öde. Och mot alla odds, genom 

en röstteknisk sinkadus, klubbades 

förslaget igenom och GIH återskapades 

som en fristående högskola. Blott ett par år 

senare, 1992, tog Arne Ljungqvist tjänstledigt 

från Karolinska institutet och blev 

rektor för GIH under fyra års tid. Eller 

rättare sagt, han blev rektor för Idrottshögskolan 

i Stockholm. Namnet GIH accepterades 

inte längre av regeringen och forskningen 

knöts till Karolinska institutet. 

Det var en kämpig tid för såväl GIH som 

Arne Ljungqvist. Han suckar lätt: 

– Jag hade att arbeta mot ett departement 

vars politiska struktur gjorde att 

GIH:s återskapande ständigt motarbetades. 

Det var en besvärlig arbetsmiljö, även 

efteråt. Tjänstemännen var ju fortfarande 

kvar. 

Går det att dra några lärdomar från den 

här tidens händelser 

– Att det är lätt att riva ned något som 

har byggts upp under lång tid. H77 fick 

konsekvenser för GIH och svensk idrottsvetenskap 

i decennier efteråt. Jag skulle vilja 

påstå att det varit en bidragande faktor till 

att vi tappat mark gentemot andra länder 

inom idrottsforskningen. När andra länder 

rustade upp så monterade vi istället ned. 

Du har även varit ordförande för Centrum 

för idrottsforskning. Hur ser du på 

förutsättningarna för att bedriva idrottsforskning 

i Sverige 2011 

– Ett forskningsområde stimuleras av att 

det finns medel att söka. Annars söker sig 

duktiga forskare till andra fält, som exempelvis 

cancerforskningen, och då finns 

risken att den svenska idrottsvetenskapen 

sakta tynar bort. Det finns ju ett anslag från 

regeringen och RF men det rör sig fortfarande 

om ganska små pengar, så det 

problemet lever den svenska idrottsforskningen 

fortfarande med. Helt klart så 

behövs det mer resurser. 

Och lösningen är 

– Den rimliga lösningen måste vara att 

RF förklarar för regeringen nödvändigheten 

av att idrottens forskningsresurser 

stärks. Riksidrottsförbundet har all anledning 

att trycka på så att de ekonomiska 

villkoren förbättras. 

Kampen för större resurser till den 

svenska idrottsforskningen går vidare, även 

om ansvaret numera främst vilar på den 

nuvarande CIF-ordföranden Per Nilssons 

axlar. Men i striden för en renare idrott är 

det alltjämt Arne Ljungqvist från Enebyberg 

som är Sveriges representant på de 

stora internationella scenerna. 


Multisportens fysiologi 

Hur klarar kroppen flera dygn av tävling med relativt hög intensitet 

Multisportare genomför sina lopp, men enligt traditionella fysiologiska 

förklaringsmodeller borde de ramla ihop av utmattning långt 

innan målgång. I vårt projekt ser vi hur kroppen och hjärtat istället 

anpassar sig till ansträngningarna utan några tecken på hjärtmuskelcellsskador. 

C. Mikael Mattsson 

Åstrandlaboratoriet, Gymnastik- 

och idrottshögskolan, samt 

Institutionen för fysiologi och 

farmakologi, Karolinska 

Institutet 

M u l t i s p o r t ä r e n relativt ny och liten 

sport så den vetenskapliga kunskapen är 

ännu mycket begränsad. När vårt projekt 

startade år 2005, fanns det mindre än 

femton fackgranskade studier, som alla 

handlade om medicinska aspekter som 

skador och infektionssjukdomar i samband 

med tävlingar. Lyckligtvis har även 

några andra forskargrupper under de 

senaste fem till sex åren publicerat studier 

som bidragit till att öka den vetenskapliga 

kunskapen inom detta område. Tyvärr är 

även dessa artiklar nästan alltid baserade 

på uppgifter som samlats in före och efter 

tävlingar. Mätningar under själva arbetet 

saknas alltså. Ytterligare ett problem vid 

den här typen av forskning är att det 

normalt inte finns någon möjlighet att 

kontrollera till exempel arbetsbelastning, 

vila, sömn och kost vid tävlingssituationer. 

För att försöka täppa till denna lucka 

har vi under projektets gång testat 

multisportare före, under och efter fem 

olika försöksupplägg. Längden på uppläggen 

har varit mellan 12 och 160 timmar, 

och genomförts antingen i samband med 

riktiga tävlingar eller som standardiserade 

simulerade tävlingar. 

Atleterna 

I många idrotter finns det en tydlig 

kravprofil. Utövarna vet att det i långdistanslöpning 

är en fördel att vara liten med 

liten mängd kroppsfett och ha ett högt 

kroppsviktsrelaterat syreupptag (testvärde). 

På samma sätt är det en fördel för 

roddaren att vara stor, stark och med ett 

högt absolut syreupptag. En av våra 

första ansatser var att försöka hitta 

karaktärsdrag för de bästa multisportarna. 

Tester på de bästa svenska herrarna 

pekade mot att de var stora och 

med hög fettprocent jämfört med andra 

uthållighetsidrottare (cirka 180 cm långa, 

vägde mer än 80 kg och med 12-20 

procent fett). Det verifierades genom 

mätningar av samtliga deltagare i 

5-7-dygnstävlingen Adventure Racing 

World Championship (ARWC) i Sverige 

2006, där herrarna i de fem högst 

placerade lagen i snitt vägde 83 kg 

medan de i de fem sämst placerade 

(fullföljande) lagen endast vägde 74 kg. 

En av förklaringarna kan vara att deltagarna 

i multisport måste bära med sig en 

viss mängd utrustning och ryggsäcken 

väger då procentuellt sätt mindre på en 

stor person. En annan anledning kan 

vara ett behov av både större fett- och 

muskelmassa. På grund av att tävlingarna 

är oerhört slitsamma är vår hypotes 

att deltagarna har en fördel av musklerna 

som en form av rustning för att undvika 

att bli skadade. Fettet å andra sidan 

behövs som energireserv. Vi har visat att 

atleterna gör av med 18 000 kcal under 

ett dygn och 13 000 kcal/dygn under sex 

dygns tävlande, vilket motsvarar 750 

respektive 525 kcal/timme eller hela sju 

till tio gånger normal energiförbrukning 


Ett Adventure Race är multisportens tuffaste utmaning. Tävlingarna är från 50 till 100 mil långa. Tester på de bästa svenska herrarna visar att de är större och har 

högre fettprocent jämfört med andra uthållighetsidrottare. Musklerna bildar sannolikt en rustning mot slitage och fettet behövs som en energireserv. 

(5) Det är väldigt svårt att få i sig, och 

behålla, sådana mängder energi. Förutom 

forskningen och allt vad det innebär har vi 

genom hela projektet arbetat i nära 

samarbete med utövarna för att med hjälp 

av våra fynd försöka förbättra deras 

idrottsprestation. De råd vi kommit fram 

till angående energiintag är att det 

överlägset viktigaste är att få i sig så 

mycket energi som möjligt, och att kunna 

behålla den. Det gäller alltså att träna upp 

förmågan att äta under arbete. Dessutom 

föreslår vi att man äter och dricker enligt 

ett schema under tävlingar eftersom det 

inte går att ”äta ikapp” förlorad energi. 

Utan en fastlagd plan finns det en risk att 

glömma att äta, speciellt när man är trött, 

sliten och har sömnbrist. Ytterligare en 

anledning till att försöka hålla energibalansen 

är att undvika de hormonella 

förändringar som ett katabolt tillstånd 

medför. Som exempel kan nämnas att 

herrarnas testosteronnivåer under ARWC 

sjönk med hela 67 procent (2). 

Forskningssamarbete – Muskler 

och mitokondrier 

Rent empiriskt har vi kunnat se att om 

arbetstiden är längre än ett dygn så vinner 

erfarna multisportare över utövare från 

mer traditionella uthållighetsidrotter. Det 

trots att de har betydligt sämre värden i 

de vanliga fysiologiska testerna, till 

exempel maximalt syreupptag. Delvis kan 

det tillskrivas erfarenhet och förmåga att 

tillgodogöra sig energi (som diskuterats 

ovan), men vi har även intresserat oss för 

multisportarnas muskler. Tillsammans 

med professor Kent Sahlins grupp på 

Gymnastik- och idrottshögskolan i 

Stockholm har vi sett att multisportarnas 

mitokondrier förlorar i effektivitet men 

blir bättre på att använda fett som substrat 

efter ett dygns arbete (1). Det senare 

är ju givetvis mycket bra, men att förlora i 

effektivitet är däremot direkt dåligt. 

Eftersom vi inte hade någon kontrollgrupp 

av otränade försökspersoner som 

utsattes för samma ultrauthållighetsarbete 

så kan vi inte säga om multisportarna 

förlorade mindre i effektivitet, men det är 

givet att den som tappar mycket i effektivitet 

gör av med mer energi, vilket är en 

nackdel för prestationen. Vidare fann vi 

att multisportarna hade förhöjda nivåer 

av fria syreradikaler efter arbetet, vilket 

både kan tolkas som nödvändigt för 

träningseffekt och som ett utslag för 

muskelskada (4). Intressant var dock att 

syreradikalnivåerna var normala igen 

FAKTA 

Multisport är 

en kombination av flera 

uthållighetsidrotter i en 

och samma tävling. 

Exempel på idrotter är 

cykling, löpning, kajakpaddling 

och orientering. 

Tävlingarna varierar i längd 

från 6 timmar upp till 10 

dagar. 


FAKTA 

Biomarkör: frigörs i blodet 

vid en fysiologisk förändring 

till följd av sjukdom, 

läkemedelsbehandling eller 

annan yttre påverkan. 

Hjärtspecifika biomarkörer: 

Kreatinkinas isoenzym MB 

(CK-MB), troponin, B-typ 

natriuretisk peptid (BNP) och 

N-terminal prohormonal 

B-typ natriuretisk peptid 

(NT-proBNP). 

redan ett dygn efter arbetet, och inte 

heller korrelerade med andra markörer 

för skada. I samma arbete såg vi att 

nivåerna av fria fettsyror i blodet var 

kraftigt förhöjda, vilket bland annat ger en 

större tillgång och möjlighet för mitokondrierna 

att använda fett som substrat. 

En annan samarbetsgrupp med professor 

Fawzi Kadi på Örebro universitet i spetsen 

har i preliminära resultat visat att multisportarna 

verkar vara bra på att lagra fett 

intramuskulärt, och att de dessutom har 

ovanligt många kapillärer runt varje 

muskelfiber. Det är positivt eftersom 

intramuskulärt fett är lättare att använda 

under arbete än det som är lagrat under 

huden. Många kapillärer ger också högre 

blodflöde, syre- och energitillförsel. Det är 

svårt att dra några bestämda slutsatser, 

men alla dessa fynd sammantaget pekar 

mot att erfarna multisportare uppvisar 

flera förändringar i samband med arbetet 

som får anses som lämpliga och positiva 

för prestationen. Tillsammans kan de till 

viss del förklara varför erfarna multisportare 

är bättre än vältränade nybörjare. 

Vårt råd till de aktiva är att köra ”överlånga” 

träningspass (mer än 6 timmar) för 

att framkalla dessa effekter även under 

träning. 

Hjärtats anpassning till multisport 

Mitt specialområde i projektet är hjärtat 

och cirkulationen, vilket går att läsa mer 

om i avhandlingen Physiology of Adventure 

Racing – with emphasis on circulatory 

response and cardiac fatigue som 

lades fram vid Karolinska Institutet i mars 

i år. 

Första halvan av avhandlingen (3,6,9) 

handlar om den cirkulatoriska responsen 

under cykling på fasta arbetsbelastningar 

under perioder före, under och efter 

ultrauthållighetsarbete. Den kardiovaskulära 

driften är ett samlingsnamn på ett 

antal välkända anpassningar till uthållighetsarbete 

på fast belastning. Bland annat 

ökar hjärtfrekvensen kontinuerligt 

samtidigt som slagvolymen sjunker i 

motsvarande grad. Normalt är förändringen 

cirka en procent per 20 minuter. 

Om den här klassiska kardiovaskulära 

driften skulle fortgå under ultrauthållighetsarbete 

skulle utövarna ha maximal 

hjärtfrekvens inom två dygn – även om de 

stod stilla! Det verkar otroligt, men för att 

”...om arbetstiden är 

längre än ett dygn så 

vinner erfarna multisportare 

över utövare 

från mer traditionella 

uthållighetsidrotter.” 

undersöka hur det faktiskt ligger till mätte 

vi hjärtfrekvens (HR), syreupptagning 

(VO 2 

), blodtryck och hjärtminutvolym och 

kom fram till att den centrala cirkulationen 

förändras i flera steg under ultrauthållighetsarbetets 

gång. Syreupptagningen 

var dock förhöjd (jämfört med 

initialnivåerna) vid alla mättillfällen 

under arbetet, vilket betyder försämrad 

arbetseffektivitet. Ökningen kan tillskrivas 

perifera/muskulära anpassningar, 

vilket hänger ihop med, och delvis kan 

tillskrivas, den försämrade mitokondriella 

effektiviteten. I början av arbetet ökade 

HR och samtidigt minskande slagvolym 

(SV) och syrepuls (VO 2 

/HR) i motsvarande 

grad, vilket är precis i linje med 

tidigare forskning. Denna drift fortgick 

dock endast under de första fyra till sex 

timmarna. Det andra steget, som fortgick 

till cirka tolv timmar, innebar omvänd 

HR-drift, med normalisering av SV och 

VO 2 

/HR. När arbetet pågick upp till 50 

timmar noterades en ”sen” kardiovaskulär 

drift, som kännetecknades av ökad VO 2 

/ 

HR, (vilket indikerar effektivare syredistribution), 

minskad perifer resistens, ökad 

SV, och minskat mekaniskt arbete för 

hjärtat. Det mest intressanta i detta är 

antagligen hjärtats minskade arbete. Det 

skulle kunna tolkas som att hjärtat är 

utmattat, men eftersom hjärtminutvolymen 

hela tiden bibehölls på rätt nivå, det 

vill säga att musklerna fick det blod och 

det syre som krävdes för att utföra 

arbetet, så tolkar vi förändringarna som 

fysiologiskt adekvata anpassningar. 

I den andra halvan av avhandlingen (9) 

ligger fokus på att undersöka om ultrauthållighetsarbete 

kan ge hjärtskada 

alternativt utmattning, det vill säga om 

hjärtmuskeln skadas eller tröttas på ett 

liknande sätt som skelettmusklerna Precis 

som med alla idrottsgrenar som tänjer på 

gränserna för mänsklig prestationsförmåga 

får multisport ofta kommentarer av 

typen ”det där måste vara farligt”. Inställ- 


ningen är givetvis ingenting nytt. I början 

av 1900-talet trodde man till exempel att 

maratonlöpning vara förenat med livsfara. 

De som kom i mål utan en hjärtinfarkt 

ansågs ha haft en rejäl portion tur. I 

det här sammanhanget bör det nämnas 

att kvinnor, av bland annat den anledningen, 

inte tilläts tävla på maratondistansen 

i mästerskap förrän i EM 1982. 

Om uthållighetsidrott är riskfyllt för 

utövarnas hjärtan bör multisportarna 

vara den ideala försöksgruppen att 

undersöka. Vi använde två olika perspektiv 

och typer av mätmetoder för att utreda 

eventuell skada. I den ena studien användes 

biokemiska metoder för att bestämma 

plasmanivåer av hjärtspecifika biomarkörer 

(se faktaruta). Ökningar av dessa 

markörer sägs vara tydliga tecken på 

hjärtmuskelcellskada och syns till exempel 

efter hjärtinfarkt. Vi jämförde även 

ökningar av biomarkörer med skattad 

relativ prestation. De aktiva fick uppge sin 

egen och sina lagkamraters arbetsförmåga 

enligt en enkel skala. I den andra studien 

gjordes mätningar av hjärtats kontraktionshastigheter 

(TVI) för att se funktionella 

tecken på hjärtutmattning, framför 

allt sänkta topphastigheter på kontraktionen. 

Med konventionell ekokardiografi 

utvärderades dessutom om dessa atleters 

hjärtan var förstorade. Resultaten från 

studien med biomarkörer tyder på att det 

är skillnad på vad frisättningen betyder i 

den kliniska/patologiska och den fysiologiska/idrottsliga 

situationen. Resultaten 

tyder på att troponin och CK-MB helt 

saknar relevans i samband med idrottsutövande. 

Däremot kan BNP, och NTproBNP 

justerat för arbetstid, vara en 

relevant markör för försämrad arbetsförmåga. 

Höga nivåer av NT-proBNP kan 

förekomma efter ultra-uthållighetsarbete, 

trots att idrottarna var friska och utan 

några kliniska symtom på hjärtsvikt. 

Dessa höga nivåer verkar dock vara 

relaterade till försämrad relativ arbetsförmåga. 

Studien av multisportarnas hjärtstorlek 

(vänster kammare) visade att de 

låg inom normala gränser. Mätningarna 

av maximala kontraktionshastigheter 

visade inga tecken på hjärtutmattning. 

Inte ens efter sex dygn av kontinuerligt 

arbete. Skillnaden mellan våra och andras 

fynd, skulle kunna bero på det faktum att 

denna typ av arbete utförs med relativt låg 

genomsnittlig intensitet, vilket tyder på 

att intensiteten, snarare än varaktighet, är 

den viktigaste faktorn för hjärtutmattning. 

Sammanfattningsvis tyder våra resultat 

på att erfarna multisportutövare har stora 

hjärtan inom normala gränser, att de får 

en bättre syredistribution och mer effektivt 

arbetade hjärtan under tävlingarnas 

gång, samt att det inte finns några tecken 

på bestående hjärtmuskelcellsskada efter 

arbetet. 

Framtida forskning 

Både vi själva och flera av våra samarbetsgrupper 

skriver på ytterligare publikationer 

baserade på insamlade data. I dagsläget 

finns närmare tio arbeten på olika 

stadier i publiceringsprocessen, och 

material och idéer finns för ytterligare en 

handfull. Från utövarnas perspektiv finns 

önskemål om vidare studier kring optimering 

av energiintag och energitillskott, 

samt skadeförebyggande åtgärder och 

olika medicinska preparats positiva och 

negativa effekter under just den här typen 

av fysiskt arbete. Dessutom planerar vi att 

göra långtidsuppföljningar på hjärtats 

anpassning. Förhoppningen är att dels 

kunna göra femårsuppföljningar av 

hjärtats funktion och struktur på de 

atleter som redan undersökts en gång och 

fortfarande är aktiva, dels att i ett internationellt 

samarbete undersöka multisportare 

som varit aktiva i många år för att se 

om det finns några negativa effekter på 

lång sikt. 

Referenser 

1. Fernstrom M, m.fl. J Appl 

Physiol 102(5):1844-9, 2007. 

2. Berg U, m.fl. Scand J Med Sci 

Sports 18(6):706-14, 2008. 

3. Mattsson CM, m.fl. Scand J 

Med Sci Sports 20(2):298-304, 

2010. 

4. Sahlin K, m.fl. J Appl Physiol 

108(4): 780-787, 2010. 

5. Enqvist JK, m.fl. J Sports Sci 

28(9):947-955, 2010. 

6. Mattsson CM, m.fl. Med Sci 

Sports Exerc, Epub 1 Dec, 2010. 

7. Wallberg L, m.fl. Eur J Appl 

Physiol, Epub Nov 27, 2010. 

8. Wichardt E, m.fl. Eur J Appl 

Physiol, Epub Dec 22, 2010. 

9. Mattsson CM, Physiology of 

Adventure Racing - with emphasis 

on circulatory response and 

cardiac fatigue. Dissertation, 

Karolinska Institutet: Stockholm. 

2011. 

10. Ekblom B, m.fl. Svensk 

Idrottsforskning. 2008. 1:18-21. 

Kontakt 

mikael.mattsson@gih.se 

Den här sammanfattningen 

fokuserar på våra resultat och 

vad de kan innebära för 

idrottarna i deras tränings- och 

tävlingssituationer. Därför finns 

ingen beskrivning av hur sporten 

ser ut eller hur försöken var 

uppbyggda. Den intresserade 

hänvisas istället till delstudierna 

(1-8), avhandlingen (9) eller till 

den artikel i Svensk Idrottsforskning 

som vi skrev halvvägs in i 

projektet (10). 

Vi vill tacka alla försökspersoner 

som varit vänliga nog att ställa 

upp i forskningens tjänst; alla 

samarbetsgrupper som gjort att 

projektet verkligen fått den 

breda ansats som vi hoppades 

på, och Centrum för idrottsforskning 

som stöttat arbetet genom 

både projekt- och studiestöd. 


Prestation genom nutrition 

Olika koststrategier har sedan länge använts för att förbättra prestationsförmågan 

både på kort och på lång sikt. Frågan är om kolhydrater, 

fetter och proteiner via kost eller kosttillskott har inverkan på muskulaturens 

anpassningsprocesser. Kan man använda kostens sammansättning 

för att få ut mer effekter av träning 

Niklas Boman 

MSci, Doktorand i idrottsmedicin, 

Idrottsmedicinska enheten, 

Umeå Universitet. Träningsinstruktör 

för IKSU Umeå. 

Michael Svensson 

Med Dr, lektor i idrottsmedicin, 

Idrottsmedicinska enheten, 

Umeå Universitet. Elittränare i 

friidrott. 

I r e l a t i o n t i l l h u r mycket kostens 

sammansättning debatteras i medierna 

och hur mycket kost och näringsämnen 

studeras i forskningssammanhang skulle 

man kunna förvänta sig mer solid vetenskaplig 

dokumentation i frågan relaterat 

till hård fysisk träning än vad verkligheten 

visar. Det finns ett relativt stort antal 

vetenskapliga studier på akuta effekter 

och korttidsanpassning (dagar) av olika 

slags näringsintag. Studierna behandlar 

dels effekter på muskelfibrernas omsättning 

av energi, fettsyror, proteiner och 

signalsystemens aktivering, dels effekter 

på prestation. Däremot finns tyvärr 

extremt få långtidsstudier (månader). 

Underlaget blir än mindre om man 

exkluderar de studier som har försökspersoner 

med ingen till måttlig träningsvana. 

Att använda resultat från kostinterventionsstudier 

på otränade individer, som 

genomfört träning två till tre gånger per 

vecka, till kostrekommendation till 

tävlingsidrottare som ofta tränar två pass 

per dag är knappast försvarbart. Dilemmat 

med kontrollerade långtidsstudier, 

där man studerar interaktionseffekter 

mellan träning och kost, är att de är 

extremt krävande och dyra att genomföra. 

Dessutom kan det vara svårt att rekrytera 

tävlingsidrottande försökspersoner till att 

ställa upp på omfattande provtagningar, 

upprepade muskelbiopsitagningar och ett 

styrt kost och träningsprogram över flera 

månader. Detta krävs dock om man ska 

komma vidare från dagens kunskapsnivå, 

som i huvudsak bygger på teorier, till 

kunskap grundat på vetenskapliga interventionsstudier 

med vältränade försökspersoner. 

Följande frågor är viktiga att reflektera 

över när man ska tolka och värdera 

resultat från vetenskapliga studier som 

har undersökt effekter av nutritionsstrategier 

vid träning: 

• Vilken ålder, träningsvana och fysisk 

status hade försökspersonerna vid 

ingången av träningsperioden 

• Vad innefattade träningsprogrammet 

med avseende på tillvänjning, träningsvolym 

och intensitet 

• Vilken typ av belastningsvariation 

användes mellan träningspassen och 

träningsveckorna 

• Beräknades energiintaget i relation till 

energiförbrukningen 

• Vad var fördelningen mellan kolhydrater, 

fetter och proteiner i kostintaget 

under interventionen 

• Vilken betydelse har tajming av näringsintaget 

i relation till träningspassen 

• Kontrollerades träningen under interventionen 

och fick försökspersonerna 

någon coaching 

• Vilka metoder har använts för att 

fastställa interventionens effekt på 

prestationsförmågan och olika delkapaciteter 

Nutrition vid uthållighetsträning 

En återkommande fråga som diskuterats 

under senaste 15 åren är om ett lågt 

kolhydratintag (kolhydratsvält) i kombination 

med rikligt intag med fett kan 

gynna utvecklingen av muskulaturens 


oxidativa prestanda och därigenom ge 

bättre prestationsutveckling för uthållighetsidrottande. 

Konceptet ”train low 

compete high” (med avseende på kolhydratintaget) 

har fått stöd från enstaka 

forskningsrapporter men framför allt från 

den senaste tidens uppståndelse kring den 

så kallade LCHF-dieten (low carb high fat 

diet) och andra extremdieter som vanligen 

används för viktreduktion. Utifrån de 

vetenskapliga studier som publicerats där 

koststrategier med mer eller mindre 

kolhydratsvält har testats vid träning kan 

några slutsatser dock dras. Det är tydligt 

att kost med stor andel fett och låg andel 

kolhydrater leder till ökad fettförbränningskapacitet 

(9,10,11). Större andelen av 

de fåtal studier som undersökt detta visar 

dock att kolhydratsvält inte har någon 

positiv effekt på prestationsutvecklingen 

(9,10,11,12). Det är också viktigt att understryka 

att de fåtal studier som påvisat 

positiv effekt av kolhydratsvält på prestationsutvecklingen 

har utvärderat prestationsförmågan 

genom testning på relativt 

låg arbetsbelastning, vilket är mindre 

relevant för de flesta tävlingsidrotter där 

arbetsintensiteten är betydligt högre. På 

basis av publicerade studier och kunskapsläget 

inom muskelbiologin relaterat 

till hård uthållighetsträning bör man inte 

rekommendera extrema dieter som LCHF 

och andra dieter som innebär låg andel 

kolhydrater och hög andel fett till hårt 

tränande tävlingsidrottare utifrån följande 

fysiologiska motivering: 

1. Träning inom olika uthållighetsidrotter 

på elitnivå karaktäriseras av stor 

träningsvolym i kombination med 

intervallträning och annan träning med 

hög intensitet. Kost med liten mängd 

kolhydrater omöjliggör hög arbetsintensitet 

under träning. Lägre arbetsbelastning 

medför sannolikt mindre 

stimuli till prestationsutvecklande 

processer i nervsystem, hjärtat och 

skelettmuskulaturen jämfört med högre 

arbetsbelastning. 

2. Fördelarna (anpassningen i fettomsättningen) 

överväger inte riskerna, främst 

ökad risk för: a) trötthet b) brist på 

vissa B-vitaminer c) ökad infektionskänslighet 

d) ökad proteinnedbrytning 

e) lägre proteinuppbyggnad f) längre 

återhämtningstid mellan träningspassen 

g) lägre arbetsintensitet h) sämre 

prestationsutveckling. 

3. Upprätthållandet av bra blodsockernivå 

vid hård träning försvåras av kost 

bestående av låg andel kolhydrater och 

hög andel fett, vilket negativt påverkar 

nervsystemets processer som kan 

medföra ökad trötthet samt försämrad 

kognitiv och motorisk prestanda för 

idrottaren. 

Betydelsen av tajming gällande proteinintag 

i samband med uthållighetsträning 

är oklart. Några fåtal studier finns publicerade 

som sammantaget indikerar 

positiva effekter på muskulaturen av ett 

proteinintag strax efter träning (4,13). 

Nutrition vid styrketräning 

Muskeltillväxt kan generellt förklaras av 

ökad tvärsnittsarea av befintliga muskelfibrer 

och specifikt ökat antal myofibriller i 

de muskelfibrer som utvecklar hypertrofi 

genom överbelastningsträning. Detta 

kräver att uppbyggnaden av proteiner 

måste överstiga nedbrytningen av 

desamma. En rad olika samverkande och 

motverkande faktorer spelar in såsom 

balansen mellan uppbyggande och 

nedbrytande hormoner, nivån av tillväxtfaktorer 

lokalt i muskulaturen och graden 

av mekanisk och metabol stress. Mycket 

pekar på att stimuli som uppkommer 

under träningspassen, via ökad mekanisk 

och metabol stress och ökad nivå av 

hormoner och tillväxtfaktorer, stimulerar 

cellsignalproteiner som styr genuttryck 

(mRNA) och nybildning av protein (Figur 

1). Individens genotyp, det vill säga små 

variationer i specifika DNA-sekvenser 

mellan olika individer, har sannolikt 

betydelse för graden att hypertrofi vid 

styrketräning. Nutritionsinverkan i de 

processer som kan bidra till hypertrofi 

kan det sannolikt ske på flera nivåer, 

alltifrån det som påverkar den initiala 

cellsignaleringen till de som reglerar 

nybildningen och nedbrytningen av 

protein (Figur 1). I stora drag måste rätt 

mRNA produceras vilket styrs av transkriptionsfaktorer 

som kan aktiveras eller 

inaktiveras av en mängd komplexa 

interagerande signalproteiner och hormonreceptorer, 

vilka flertalet kan påver- 


Träning med tidig återhämtningsfas 

Figur 1. Träning med tidig 

återhämtningsfas. Olika 

näringsämnen i ämnesomsättningen 

påverkar cellen på flera 

nivåer alltifrån cellsignalering till 

proteinuttryck vilket leder till en 

anpassning till träningen och 

därmed i slutändan till en 

prestationsutveckling. 

1 

Satellitcellsaktivering: ger ökat 

antal cellkärnor/DNA i muskelfibrerna, 

ökad mottaglighet för 

träningsstimuli och ökad kapacitet 

för proteinuttryck. 

Bild 1. Ambitiös försöksdeltagare 

(läkarstuderande) som själv sydde 

ihop huden efter att biopsitagning 

hade utförts i en nyligen avslutad 

interventionsstudie (styrketräning 8 

veckor i kombination med endera av 

två randomiserade näringsdrycker 

som intogs under varje träningspass). 

Sutureringen utfördes under 

handledning av erfaren läkare. 

Akuta effekter 

F AS 

K 

Tomas: Forts 

Mekaniskt (tension) 

Transkription 

direkt med 

aktiverade signaler 

nedan 

F AS K Metabolt aktiverade signaler 

Genuttryck 

Hormonellt aktiverade 

AS K signaler 1 

mRNA 

Auto- & parakrint aktiverade 

miRNA 

F AS K 

signaler 1 

nedbrytning 

K AS 

K AS 

Anpassning av 

Translation 

skelettmuskulaturens, 

Prestationsutveckling 

nervsystemets och 

kas av näringsämnen. Under de senaste 

hjärtats 

har nyligen 

cellfunktioner 

avslutat en interventionsstudie 

med åtta veckor kontrollerad och 

Proteinuttryck 

åren har ny forskning visat att mRNA kan 

omsättas och påverkas genom så kallad nedbrytning coachad styrketräning, där 24 unga friska 

K AS F 

”RNA-interferens” (RNAi), vilket utgörs män med vana till mycket stor vana av 

av ett system som kontrollerar omsättningen 

av mRNA. RNA-interferens kan på kolhydratdryck med K mjölkprotein = Kolhydrater under (glukos, glykogen) 

styrketräning intog kolhydratdryck eller 

så vis hämma eller stimulera översättningen 

varje träningspass. I AS medeltal = Aminosyror ökade 

av mRNA så att proteinsyntes kan mängden fettfri massa med drygt två kilo i 

F = Fetter (fettsyror, eikosanoider, m.fl 

ske. Huruvida näringsämnen kan påverka våra preliminära statistiska analyser. Vi 

RNAi vid fysisk träning är i dag okänt. 

För att nybildning av protein ska ske när 

nivåerna av mRNA ökar i återhämtningsfasen 

efter träning krävs tillgång av rätt 

aminosyror (vilket minskar med kolhydratsvält) 

samt att de faktorer som 

stimulerar proteinnybildningen i ribosomerna 

är aktiverade. I detta sammanhang 

tyder mycket på att ökning av insulin efter 

kolhydratintag, samt intag av vissa 

aminosyror, kan påverka graden av nya 

proteiner. Samma faktorer verkar dessutom 

ha viss hämmande effekt på nedbrytning 

av kontraktila proteiner. Alla 

dessa pusselbitar är viktiga för utveckling 

av hypertrofi men även viktiga för reparation, 

återhämtning och utveckling av 

muskelfibrernas funktioner som kan ske 

utan muskeltillväxt. Det finns inga 

publicerade långtidsstudier (månader) 

som håller en någorlunda hög vetenskaplig 

nivå, förutom några studier på otränade 

och måttligt vältränade samt äldre 

individer, där interaktionseffekten mellan 

hypertrofiinriktad styrketräning och 

näringsintag har undersökts på riktigt 

vältränade individer. Den sammantagna 

bilden utifrån publicerade studier är att 

proteinintag i nära anslutning (före, efter) 

till styrketräning verkar ge positiva 

effekter på nybildning av kontraktila 

proteiner och muskeltillväxt (5,6,7,8). Vi 

noterade även förbättringar i syreupptagningsförmåga 

(VO 2 

max), fettförbränning 

och laktatnivån (lägre) under submaximalt 

cykelarbete, maxstryka och uthållig 

styrka. Nu väntar histokemiska och 

molekylärbiologiska analyser, screeningsanalyser 

av proteinuttryck (proteomics) 

och förekomsten av mindre molekyler 

(metabolomics). Det för att klartlägga om 

ökad nivå av viktiga aminosyror i blodet, 

som en konsekvens av proteinintag, under 

upprepande styrketräningspass är av 

betydelse för muskulaturens anpassning 

till styrketräning. 

Framtida näringsrekommendationer 

Litet intag av kolhydrater (”kolhydratsvält”) 

och stort intag av fett rekommenderas 

inte till hårt tränande idrottare, 

enligt de internationellt ledande forskarna 

och ämnesorganisationerna. Rekommendationen 

gäller såväl styrke- som uthållighetsidrottare. 

Tvärtom understryker 

forskarna betydelsen av adekvat kolhydratintag 

för att uppnå hög intensitet vid 

träning och tävling, samt för att klara av 

stor träningsvolym. Betydelsen av tajming 

av kolhydratintaget är också viktig (1,2,3). 

Under det senaste decenniet har forskning 

visat tydliga indikationer på att tajming av 

proteinintaget, ett proteinintag före och/ 

eller strax efter träning, har positiva 


F 

Forts 

ed 

 

m.fl.) 

Hormonellt aktiverade 

AS F AS K K signaler 

Metabolt 1 aktiverade signaler 

Genuttryck 

mRNA 

AS K Auto- 

Hormonellt 

& parakrint 

aktiverade 

aktiverade 

miRNA 

AS K 

signaler 

signaler 1 1 

nedbrytning 

mRNA 

Auto- & parakrint aktiverade 

miRNA 

F AS K 

K AS 

signaler 1 

nedbrytning 

K AS 

K AS 

Anpassning av 

Translation 

K AS 


Anpassning av Prestations- 

Translation 


hjärtats 


cellfunktioner utveckling Prestationsutveckling 


nedbrytning 



hjärtats cellfunktioner 

K AS F 

nedbrytning 

K AS F 

K = Kolhydrater (glukos, glykogen) 

effekter på muskulaturens proteinnybildning 

och anpassningsgraden till styrketräning. 

Vidare har forskning också visat att 

typen av protein som intas har betydelse 

för muskulaturens proteinsyntes, där 

mjölkproteiner som vassle och kasein har 

fördelaktiga effekter i jämförelse med 

vegetabiliska proteiner som sojaprotein. 

Näringsrekommendation till hårt tränande 

individer med avseende på proteinmängd 

är fortfarande ganska vid (1,2-1,8 

gram/kg kroppsvikt per dygn). Den lägre 

”Det bör understrykas att 

det är viktigt att planera 

intaget av både kolhydrater 

och protein så att det 

görs en till två timmar 

före och strax efter träning 

” 

nivån är sannolikt fullt tillräcklig förutsatt 

att proteinet har ett relativt högt innehåll 

av de essentiella aminosyrorna samt att 

man intar tillräckligt med kolhydrater och 

energi totalt sett. Det bör understrykas att 

det är viktigt att planera intaget av både 

kolhydrater och protein så att det görs en 

till två timmar före (via måltid) och strax 

efter träning (återhämtningsmål), eftersom 

det ger bättre förutsättningar för att 

uppnå bra verkningsgrad av det stimuli 

som uppkommer under varje träningspass. 

Ny forskning om effekter av ett periodiserat 

intag med stor andel fett och låg 

andel kolhydrater samt intag av vissa 

fettsyror på muskulaturens anpassning 

AS = Aminosyror 

K = Kolhydrater (glukos, glykogen) 

F = 

AS Fetter = Aminosyror (fettsyror, eikosanoider, m.fl.) 

F 

= Fetter (fettsyror, eikosanoider, m.fl.) 

under perioder med stor träningsvolym 

kan frambringa bättre kostrekommendationer 

om fetter. I detta sammanhang är 

det idéväckande att vissa fleromättade 

fettsyror kan aktivera signalproteiner 

som reglerar uttrycket av flertalet gener. 

Det är en attraktiv tanke att fettsyrorna 

som finns i hög andel i muskulaturen i 

mycket mobila vilda djurarter som feta 

fiskar, älg, ren och fågel har viktiga 

reglerande funktioner i muskelfibrerna 

och kanske påverkar muskulaturens och 

andra kroppsvävnaders anpassning till 

uthållighetsarbete. Förutom att vissa 

fettsyror verkar fungera som steroidhormoner 

kan även signalmolekyler (eikosanoider), 

som bildas från omättare 

fettsyror, stimulera genuttryck. I framtiden 

kommer kanske nya koncept med 

periodisering av mängd och typ av fett 

att utvecklas och rekommenderas i 

relation till periodisering av träning, för 

att maximera utvecklingen av muskelfibrernas 

prestanda. Om man vet vilka 

fetter som stimulerar uttrycket av gener 

av betydelse för fettomsättning och 

mitokondriell tillväxt vid träning kan 

man utforma mer precisa kostrekommendationer 

för tävlingsidrottare som 

samtidigt klarar kraven på ett adekvat 

kolhydratintag för hög ATP-produktion 

per tidsenhet, vilket är en förutsättning 

för hög arbetsintensitet och därigenom 

högt träningsstimuli. 

Referenser 

1. Sawka MN m.fl. Med Sci Sports 

Exerc. 2007 Feb;39(2):377-90. 

2. Rodriguez NR m.fl. J Am Diet 

Assoc. 2009. Mar;109(3):509-27. 

3. Burke LM. Fueling strategies to 

optimize performance: training high 

or training low Scand J Med Sci 

Sports. 2010, Oct;20 Suppl 2:48-58. 

4. Chorell E m.fl. J Proteome Res. 

2009 Jun;8(6):2966-77. 

5. Esmarck B m.fl. J Physiol. 2001 

Aug 15;535(Pt 1):301-11. 

6. Willoughby DS m.fl. Amino Acids. 

2007;32(4):467-77. 

7. Cribb PJ m.fl. Med Sci Sports 

Exerc. 2006 Nov;38(11):1918-25. 

8. Hulmi JJ m.fl. Amino Acids. 

2009 Jul;37(2):297-308. 

9. Burke LM m.fl. Med Sci Sports 

Exerc. 2002 Sep;34(9):1492-8. 

10. Helge JW m.fl. J Physiol. 1996 

Apr 1;492 ( Pt 1):293-306. 

11. Carey AL m.fl. J Appl Physiol. 

2001 Jul;91(1):115-22. 

12. Goedecke JH m.fl. Metabolism. 

1999 Dec;48(12):1509-17. 

13. Levenhagen DK m.fl. Am J 

Physiol Endocrinol Metab. 2001 

Jun;280(6):E982-93. 

Kontakt 

Michael.Svensson@idrott.umu.se 


Ett bensäkert råd för 

framtiden 

Skulle det inte vara underbart att få skriva ut träning på recept med 

avsikt att halvera frakturerna i Sverige Inget piller, bara träning. 

Vetenskapen säger att en halvering är möjligt så länge man fortsätter 

att träna. 

Anna Nordström 

Specialistläkare i Rehabiliteringsmedicin, 

Foass. Institutionen för 

Kirurgisk och perioperativ 

vetenskap, Idrottsmedicin, 

Umeå Universitet 

Peter Nordström 

Professor, Överläkare. 

Institutionen för Samhällsmedicin 

och rehabilitering, 

Geriatrik, Umeå Universitet 

I n d i v i d e r m e d benskörhet (osteoporos) 

ådrar sig ofta frakturer som leder till stort 

lidande och ibland för tidig död. Sverige 

har den högsta incidensen i världen av 

frakturer och antalet patienter med 

benskörhet som årligen får fraktur i 

Sverige uppgår till cirka 70 000 (1,2). 

Vården av dessa patienter överstiger 

500 000 inneliggande sjukhusdygn vilken 

är fler än för bröst och prostatacancer 

tillsammans eller mer än all vård för 

hjärtinfarkter. Det stora antalet innebär 

förstås också en stor ekonomisk belastning 

för samhället, närmare bestämt 5,6 

miljarder i direkta årliga kostnader. Väger 

man även in att de benskörhetsrelaterade 

frakturerna leder till ett stort lidande är 

det följaktligen av stort intresse att 

optimera omhändertagandet av denna 

stora och kvinnodominerade patientgrupp. 

Den bästa behandlingen av benskörhet 

är prevention, det vill säga att se 

till att de förödande frakturerna aldrig 

uppkommer. Frågan är hur man kan göra 

det på bästa sätt. De påtagliga framstegen 

inom den moderna medicinen sammanhänger 

i stor utsträckning med utvecklingen 

av vetenskapliga metoder för att 

utvärdera behandlingseffekter. Det gör 

det möjligt att sortera bort ineffektiva 

behandlingsmetoder och koncentrera 

insatserna på sådana behandlingar som 

har störst möjlighet att hjälpa den sjuke. 

Det är navet i den evidensbaserade 

sjukvården. Den vetenskapliga modellen 

för utvärdering är helt och hållet accepterad 

och det finns en klar konsensus om att 

behandlingsmetoder måste ha prövats 

vetenskapligt innan de accepteras för 

allmänt kliniskt bruk. Det samma gäller 

för prevention och sekundär prevention. 

Fysisk aktivitet under uppväxten förespråkas 

ofta som prevention och sekundärprevention 

av benskörhet och frakturer. 

Tanken är att maximera den maximala 

bentätheten och att man senare kan leva 

på de resurser man har byggt upp. Det 

saknas dock i dag evidens för att strategin 

fungerar i praktiken. 

Det är några frågor som behöver 

besvaras innan man kan rekommendera 

denna strategi och implementera fysisk 

aktivitet i syfte att förhindra framtida 

frakturer: 

• Minskar fysisk aktivitet frakturrisken 

• Kan vi bygga upp ett starkt skelett 

med hjälp av träning under barn 

och ungdomsåren 

• Vilken sorts träning är optimal för 

att bygga ett starkt skelett 

• Om vi lyckas bygga upp ett starkt 

skelett med hjälp av träning i barn 

och ungdomsåren, får vi behålla 

det om vi slutar träna 

• Är ett starkt skelett som reslutat av 

träning i barnoch ungdomsåren 

ett skydd mot frakturer senare i 

livet 


Starka ben drar fram Wallby DK från Enköping. Dragkamp och 19 andra idrotter tävlade i årets SM-vecka som avgjordes i Halmstad i månadsskiftet juni-juli. 

Fysisk aktivitet och frakturrisk 

Man har i prospektiva studier hos äldre 

visat att en skillnad i benmassa på tio 

procent är associerad med en 2.6 gånger 

mindre frakturrisk hos äldre (3). I analogi 

med detta skulle man kunna tänka sig att 

en tioprocentig effekt av fysisk aktivitet 

på benmassan därmed skulle räcka för 

att kunna halvera frakturrisken. 

Träning i barnoch ungdomsåren 

Människans maximala benmassa uppnås 

strax efter 20 års ålder men de största 

ökningarna sker under barnoch ungdomsperioden 

och speciellt under 

puberteten (4). Longitudinella studier på 

barn strax innan och under puberteten 

har visat god effekt av fysisk aktivitet på 

benmassan under den perioden av livet 

(5). Vi har kunnat visa en signifikant och 

hög effekt av fysisk aktivitet på lårbenshalsen 

även efter puberteten hos en 

grupp ishockeyspelare och badmintonspelare 

motsvarande uppemot 20-procentig 

ökning av bentätheten jämfört 

med hos personer som inte tränat (6,7). 

Effekterna på benmassan av fysisk 

aktivitet under studietiden var minst lika 

stora som skillnaderna mellan grupperna 

i benmassa innan studien, vilket starkt 

talar för att skelettet är minst lika 

känsligt för belastning efter som före 

puberteten. 

Optimerad träning för skelettet 

I en experimentell studie från Umeå 

mättes substanser inne i benet genom 

mikrodialys. Viktbärande aktivitet, såsom 

hopp, påverkade skelettet lokalt medan 

försök med icke viktbärande aktivitet som 

orsakade muskelkontraktioner inte gav 

någon effekt. Det talar således för att 

aktiviteten ska vara viktbärande för att 

stimulera skelettet. En mekanisk deformation 

av skelettet förhindrar inte bara 

resorption utan ökar också benbildning, i 

varje fall hos den yngre individen. Vi har i 

senare studier funnit att typen av viktbärande 

aktivitet är starkt relaterat till 

bentätheten hos unga män (8), den 

mekaniska belastningen på skelettet ska 

anbringas i ovanliga belastningsriktningar 

på skelettet för att resultera i ett maximalt 

osteogent svar, att det finns ett dosrespons 

förhållande avseende den osteogena 

effekten och typ av fysisk aktivitet 

(9), samt att bentätheten påverkas endast 

lokalt där benet belastas (10). 

Att bibehålla träningseffekten 

En fråga av stort intresse är huruvida en 

hög bentäthet från fysisk aktivitet bibe- 

Sverige är det land i världen som 

har flest frakturer orsakade av 

benskörhet. 


Referenser 

1. Osteoporosis - prevention, 

diagnosis and treatment: Swedish 

Council on Technology Assessment 

in Health Care (SBU)2003. 

Report No: 165/1. 

2. Eklund F, m.fl. Calcif Tissue 

Int. 2009 Jul;85(1):10-6. 

3. Cummings S.R, m.fl. Fractures 

Research Group. Lancet. 

1993;341(8837):72-5. 

4. Consensus development conference: 

diagnosis, prophylaxis, 

and treatment of osteoporosis. 

Am J Med. 1993;94(6):646-50. 

5. MacKelvie K.J, m.fl. British 

journal of sports medicine. 2002 

Aug;36(4):250-7. 

6. Gustavsson A, m.fl. Calcif 

Tissue Int. 2003 Aug;73(2):108- 

14. 

7. Gustavsson A, m.fl. J 

Bone Miner Res. 2003 

Nov;18(11):1964-9. 

8. Nordstrom P, m.fl. Bone. 

1996;19(2):189-95. 

9. Nordstrom A, m.fl. Bone. 2008 

Mar;42(3):565-71. 

10. Nordstrom P, m.fl. Calcif 

Tissue Int. 1996;59(6):443-8. 

11. Kontulainen S, m.fl. Medicine 

and science in sports and exercise. 

1999;31(5):646-52. 

12. Kontulainen S, m.fl. J Bone 

Miner Res. 2001;16(2):195-201. 

13. Tervo T, m.fl. J Clin 

Endocrinol Metab. 2008 

Dec;93(12):4873-9. 

14. Nordstrom A, m.fl. J Bone 

Miner Res. 2005 Feb;20(2):202- 

7. 

Kontakt 

anna.nordstrom@idrott.umu.se 

peter.nordstrom@germed.umu.se 

hålls även efter det att den aktiva idrottskarriären 

avslutats. De studier som finns 

publicerade är motsägelsefulla. En finsk 

grupp har publicerat flera studier som 

visar en kvarstående effekt av fysisk 

aktivitet, i varje fall i armarna (11,12). 

Andra longitudinella studier visar istället 

en snabb förlust av benmassa när träningsmängden 

reduceras. De olika 

resultaten kan förklaras av att försökspersonerna 

inte har jämförbara uppföljningstider 

eller studieupplägg. I många fall har 

dessutom skelettet mätts på olika ställen. 

I Umeå finns ett projekt där drygt 100 

män har följts sedan 17 års ålder. Kohorten 

har undersökts vid fem tillfällen 

under tolv år. Resultaten visar snabbare 

ökningar i bentäthet hos idrottare jämfört 

med kontroller även efter puberteten. När 

idrottsmännen slutar träna minskar dock 

bentätheten snabbt, framför allt i den 

kliniskt viktiga lårbenshalsen. De kanske 

mest intressanta fynden framkom vid den 

tredje uppföljningen i ordningen då 

försökspersonerna var 25 år gamla (13). Vi 

fann då att även om en del av den bentäthet 

man bygger upp förloras om man 

slutar träna, bibehålls cirka 50 procent av 

det man tidigare byggt upp. Utifrån dessa 

resultat verkar det som att man genom ett 

fysisk aktivt liv i unga år kan minska 

risken för benskörhetsrelaterade frakturer 

senare i livet. Uppföljningstiden är dock 

ganska kort om man betänker att det 

flesta frakturer uppkommer efter 50 års 

ålder. 

Träning som ung förebygger 

I dag finns inga studier som följt samma 

grupp individer från ungdomsåren upp i 

vuxenlivet till tidpunkten då lågenergifrakturer 

uppkommer. Vi har i ett arbete 

tittat på frakturprevalens hos 400 före 

detta idrottsmän med en medelålder på 71 

år och 800 åldersmatchade kontroller (14). 

Resultaten visar att även om man förlorar 

en del av den bentäthet man byggt upp 

efter idrottskarriären så bibehålls ett 

signifikant starkare skelett. Dessutom 

visade sig de äldre före detta idrottsmännen 

ha 50 procent färre frakturer än 

kontrollgruppen. Resultaten är det hittills 

starkaste bevisen som finns för att fysisk 

aktivitet under ungdomsåren kan minska 

risken för benskörhet och frakturer hos 

äldre. Däremot är det inte säkert att detta 

är en effekt av ett bibehållet starkare 

skelett. Träningen kan även ha haft 

bestående effekter på balans och koordination 

som lett till minskad risk för fall 

och därmed minskad risk för frakturer. 

Sammanfattningsvis behöver bentätheten 

öka tio procent för att halvera frakturrisken. 

Det finns klar evidens för att 

träning under barn och ungdomsåren 

resulterar i ett starkare skelett. Då unga 

idrottsaktiva individer har jämförts med 

kontroller har man sett skillnader på upp 

till 40 procent. Benmassan ökar dock 

endast på de ställen som belastas. Fysisk 

aktivitet ger sannolikt bäst effekt på 

benmassan hos barn och unga vuxna. 

Viktbärande träning är den träningsform 

som är mest optimal för att träna skelettet. 

Den får gärna innefatta hopp och 

snabba riktingsförändringar, såsom 

gymnastik, bollspel och friidrott, och 

utövas minst 30 minuter per gång, tre 

gånger i veckan. 

Det är däremot inte klarlagt huruvida 

den positiva effekten av träning kvarstår 

senare i livet om man slutar träna. Initialt 

verkar det som att benmassa förloras 

relativt snabbt när man slutar träna. Å 

sidan finns studier som talar för en 

skyddande effekt av träning i ungdomsåren 

gällande frakturrisken under ålderdomen. 

Det är i dag osäkert om det beror 

på kvarstående effekter på skelettet eller 

resultatet av bättre balans och koordination. 

En påvisat relation mellan fysisk 

aktivitet i ungdomsåren och senare i livet 

kan även bidra till detta samband. Vi kan i 

dag rekommendera träning för att bygga 

ett starkt skelett under barn och ungdomsåren, 

men den bör följas upp med 

fortsatt åldersanpassad aktivitet genom 

livet för att minska frakturrisken under 

ålderdomen. 


A V P E R R E N S T R Ö M , Professor emeritus, Karolinska institutet, ordf. i SCIF:s forskningskommitté, 

och Johan Pihlblad (red) 

Ekstrand fick stort pris 

i idrottsvetenskap 

Jan Ekstrand, Josef Fahlén och Stefan Wagnsson fick SCIF:s pris i idrottsvetenskap 

2010 för framstående forskningsinsatser med stor betydelse 

för svensk idrott. 

S v e r i g e s Ce n t r a l f ö r e n i n g för Idrottens 

Främjande (SCIF) delar varje år ut pris i 

idrottsvetenskap. Årets pris i den mest 

prestigefyllda kategorin Erfaren forskare 

gick till Jan Ekstrand för sin forskning om 

förebyggande av idrottsskador. Priset till 

Yngre forskare tilldelades Josef Fahlén, för 

studier av idrottens kommersialisering och 

organisering, och Stefan Wagnsson för sin 

forskning kring socialisationsprocesser och 

ungdomars psykosociala utveckling. Priserna 

delades ut på Riksidrottsförbundets årsstämma 

i Uppsala. Prissumman är på 

100 000 respektive 50 000 kronor. Pristagarna 

tilldelades även SCIF:s minnesplakett. 

Syftet med priserna är att stimulera till 

fortsatt forskning av hög kvalitet inom 

idrottsvetenskap i Sverige. De ges till 

forskare som under de senaste åren publicerat 

forskning som är av högsta kvalitet och 

är av stor betydelse för svensk idrott. 

Pris till erfaren forskare 

Jan Ekstrand, Linköpings universitet 

Motivering: Hans forskning har varit och är 

inriktad på prevention av idrottsskador, framför 

allt fotbollsskador. Han disputerade vid Linköpings 

Universitet år 1982 på avhandlingen 

Soccer Injury and their prevention. I avhandlingen 

ingick ett delarbete, som var den första 

randomiserade studien överhuvudtaget som 

påvisade möjligheten att förebygga idrottsskador. 

På uppdrag av Europeiska fotbollsförbundet 

(UEFA) bedriver Jan Ekstrand och hans forskningsgrupp 

vid Linköpings universitet sedan år 

2001 forskning kring prevention av fotbollsskador. 

Projektet, som är såväl nationellt som 

internationellt är mycket omfattande och är 

pågående och har under de senaste fem åren 

mynnat ut i två doktorsavhandlingar, en stort 

antal vetenskapliga artiklar och inte minst en rad 

praktiska åtgärder för att förebygga fotbollsskador. 

I en studie om skador i Champions League 

deltar 21 klubbar. Bland annat belyses frågeställningar 

såsom sambandet mellan säsongsplanering, 

övermatchning, underlagets beskaffenhet 

och skaderisk, samt riskfaktorer och prognostiska 

faktorer för specifika skadetyper till 

exempel främre korsbandsskador, lårmuskelskador. 

Ekstrand har 

bland annat visat 

att spelare, som 

spelat många 

matcher i ligornas 

slutomgångar 

hade en ökad 

skaderisk. Detta 

fynd var starkt 

bidragande faktor 

till UEFA tog bort 

en omgång i 

Champions League 

och FIFA införde 

regeln att minst 

tre veckor ska 

förflyta mellan ligornas slutspel och VM. I en 

annan studie utvärderas skaderisken vid 

fotbollsspel på konstgräs jämfört med naturgräs. 

En pågående studie avser att skapa en konsensus 

kring skaderegistrering och en gemensam 

databas for elitfotbollen i de nordiska länderna, 

för att följa variationer i skaderisk och skademönster 

över tid. 

Ekstrand är även aktiv i den praktiska idrotten 

bland annat har han varit läkare för det svenska 

A-landslaget i över 100 landskamper. Ekstrand 

har varit vice ordförande i Svensk Idrottsmedicinsk 

Förening och är för närvrande förste vice 

ordförande i UEFA:s medicinska kommitté. 


FAKTA 

Sveriges Centralförening 

för Idrottens Främjande 

(SCIF) bildades 1897 och 

var landets första centrala 

idrottsorganisation. 

Föreningen administreras i 

stort sett helt på ideell 

basis. Den stödjer skolidrott, 

förbundsidrott, 

ledarinsatser och idrottshistoriska 

verksamheter som 

till exempel idrottsmuseiverksamhet 

och bokprojekt. 

Föreningen driver också 

tennishallar på Östermalms 

IP i Stockholm. Tennispaviljongen 

är en av världens 

äldsta inomhusarenor för 

tennis som fortfarande 

används. SCIF ger även ut 

årsboken, Blå Boken. 

Pristagare genom tiderna 

Årtal Erfaren forskare 

2000 Bengt Saltin 

2001 Lars Peterson 

2002 Gunnar Borg/ 

Jan Lindroth 

2003 Ronny Lorentzon/ 

Håkan Alfredsson 

2004 Björn Eklom 

2005 Lars-Magnus Engström 

2006 Per Renström/ 

Jon Karlsson 

2007 Göran Patriksson 

2008 Alf Thorstensson 

2009 Tomas Peterson 

2010 Jan Ekstrand 

Årtal Yngre forskare 

2001 Håkan Larsson 

2002 Michail Tonkonogi 

2003 Juleen Zierath 

2004 Johan Norborg 

2005 Peter Nordström 

2006 HC Holmberg 

2007 Göran Kentää 

2008 Marcus Waldén/ 

Martin Hägglund 

2009 Carl-Johan Olsson 

2010 Josef Fahlén/ 

Stefan Wangsson 

Pris till yngre forskare 

Josef Fahlén, Umeå universitet 

Motivering: Fahléns forskning har handlat om 

organisering av idrott. I sin doktorsavhandling 

från 2006 ansluter sig Fahlén till det internationella 

forskningsfältet Sport Management. 

Avhandlingen kan anses vara det första senska 

vetenskapliga bidraget till detta fält. Fahlén har 

studerat kommersialiseringens och professionaliseringens 

betydelse för organiseringen av den 

svenska elitidrotten, elitföreningars organisationsstrukturer, 

samt organisationsstrukturernas 

betydelse för föreningarnas verksamhet, 

anställda och ideella. Uppföljningsstudier visar 

hur organiseringen av den svenska föreningsidrotten 

styrs av influenser från närliggande 

marknader, internationella förebilder, myndigheter 

och branschorganisationer snarare än av 

verksamhetens förutsättningar, behov och 

rationella styrningsmodeller. 

Efter avhandlingsarbetet har det empiriska 

fokuset flyttats från elitidrott till spontanidrott. 

Dessa studier visar hur stark tävlingslogiken 

som organiserande princip är även i aktiviteter 

som har motsatta ambitioner och vilka problem 

Pris till yngre forskare 

Stefan Wagnsson, Karlstads universitet 

Motivering: Stefan Wagnsson avslutade som 

30-åring en framgångsrik friidrottskarriär 

(medel- och långdistanslöpare), som bland 

annat innebar ett flertal landslagsuppdrag på 

skilda distanser. Han påbörjade därefter 

akademiska studier i idrottsvetenskap vid 

Karlstads universitet. Stefan involverades tidigt 

i det RF-finansierade projektet Föräldraengagemang 

i barns idrottsföreningar och var 

medförfattare till slutrapporten (2004). 

Stefan inledde sin forskarutbildning i 

pedagogik 2004 med projektet Barn- och 

ungdomsidrottens socialisationseffekter och 

avbrottsproblem samt hade huvudansvaret för 

utvärderingen av SMARTIS-projektet. Stefan 

Wagnsson disputerade 2009 på avhandlingen 

Föreningsidrott som socialisationsmiljö. En 

studie av idrottens betydelse för barns och 

ungdomars psykosociala utveckling. Den 

empiriska undersökningen har en originell/ 

nydanande design som kombinerar retrospektiva 

data, tvärsnittsdata och longitudinella data 

som möjliggör att studera den komplexa 

idrottsliga socialisationsprocessen på ett betydligt 

mer tillförlitligt sätt än tidigare forskning 

har förmått göra. Den teoretiska basen utgörs 

denna leder till 

för nya 

målgrupper, 

alternativa 

aktiviteter och 

föreningar 

med breddidrotts- 

eller 

motionsfokus. 

I fortsatta 

studier har 

Fahlén visat 

hur olika 

former av 

finansiering, 

ägande och drift 

av idrottsanläggningar skapar olika förutsättningar 

för olika brukargrupper och att de 

grupper som förs fram som prioriterade av 

regering, kommuner och Sveriges Riksidrottsförbund 

ofta har svårast att få tillträde till idrottsanläggningar. 

Sammantaget har Fahlén visat hur 

samhälleliga ramfaktorer sätter käppar i hjulet 

för den allmänt överenskomna ambitionen om 

”idrott åt alla”. 

av både 

socialisationsteorier 

(bland 

annat Bronfenbrenner) 

och 

motivationsteorier 

(task- and 

egooriented). 

Resultaten visar, 

att idrottens 

fostrande roll i 

jämförelse med 

tidigare 

forskning och 

som man ofta 

tagit för givet, är betydligt överskattad, samtidigt 

som de visar under vilka omständigheter som 

idrotten (och dess ledare) har en potential att 

fostra till de egenskaper som idrottsrörelsen 

eftersträvar. 

Stefan Wagnsson har på kort tid utvecklats till 

en mycket god samhällsvetenskaplig idrottsforskare 

som visat både bredd och djup i sin 

forskning. I sitt avhandlingsarbete har han visat 

att han ligger i frontlinjen vad gäller socialisationsforskning 

inom idrotten och det kommer 

att bli spännande att följa Stefans fortsätta 

utveckling som idrottsforskare. 


Utlysning av forskningsmedel 

år 2012 

Forskningsbidrag finns nu att söka från Centrum för 

idrottsforskning (CIF) för 2012. Total summa att fördela 

beräknas bli ca 18 miljoner kronor. Ansökan kan avse 

• Projektbidrag 

• Studiestöd till forskarstuderande 

• Lönemedel till nydisputerade 

• Organisationsstöd 

Ansökan sker enbart digitalt via CIF:s webbplats www. 

centrumforidrottsforskning.se där även regler och 

anvisningar för hur ansökan skall utformas finns. 

Skicka in ansökan elektroniskt via ansökningssystemet 

senast torsdagen den 15 september 2011 kl 17.00 

(svensk tid). Ansökningsformulärets första sida med 

underskrifter skickas dessutom per post till nedanstående 

adress. Första sidan skall ha inkommit till CIF 

senast den 20 september 2011. 

Projektbidrag 

Projektbidrag skall ha klar idrottsrelevans och beröra 

frågeställningar som: 

• Idrottskulturen och dess roll i samhället 

• Individens förhållningssätt och relation till olika 

uttryck för denna kultur 

• Hur individen påverkas socialt, psykiskt och fysiskt 

av olika idrottsliga aktiviteter 

• Människans motoriska och fysiska prestationsförmåga 

• Förändringar i och påverkan på idrottslig förmåga 

Exempel på inriktningar och frågeställningar på projekt 

finns i CIF:s årliga sammanställning av tidigare forskning, 

vilka finns att ladda ner från webbplatsen. 

CIF ser möjlighet att bevilja anslag upp till högst 

400 000 kr per år. Projektmedel som beviljas avser ett 

eller två år. Projektmedel förvaltas av respektive mottagares 

institution och kan disponeras från januari 2012 

och två respektive tre år framåt. 

Särskild satsning 

En särskild satsning kommer att göras på projekt med 

hög kvalitet inom elitidrottsforskning och forskning om 

barnoch ungdomsidrott. 

Studiestöd till forskarstuderande 

Handledaren står som huvudsökande och ansvarar för 

den forskarstuderande. Stödet uppgår till 275 000 kr per 

år. Beviljade medel avser två år och kan efter redovisning 

och förnyad ansökan förlängas med ytterligare två år. 

Lönemedel till nydisputerade 

Sökanden skall ha disputerat under den senaste femårsperioden 

inom idrottsrelaterat ämnesområde. Lönemedel 

utbetalas med 400 000 kr per år. Beviljade medel 

utbetalas i två år och kan efter redovisning och förnyad 

ansökan förlängas med ytterligare två år. 

Organisationsstöd 

Stöd kan utgå till ideell, nationell förening/organisation 

som bedriver verksamhet som är värdefull för svensk 

idrottsforskning, t.ex. genom att föra ut forskningsresultat, 

stimulera till utbildning, genomföra konferenser och 

ge ut tidskrifter/årsböcker. 

Övrigt 

För samtliga ansökningar gäller att det skall finnas en 

tydlig idrottsrelevans. Idrott skall då ses i sin vida betydelse 

och kan omfatta tävlingsidrott, motionsidrott, idrott 

som undervisningsämne, friluftsliv och fysisk rekreation. 

Idrottsforskning kan ta sin utgångspunkt i samtliga 

vetenskapsområden och gälla ämnen som fysiologi, 

medicin, biomekanik, traumatologi, rehabilitering, 

pedagogik, sociologi, etnologi, historia, juridik, ekonomi, 

etc. 

Av ansökan bör, om möjligt, framgå hur projektet 

speglar kvinnors och mäns olika villkor och förutsättningar 

inom idrotten. 

Beslut om bidrag fattas av CIF:s styrelse efter beredning 

av dess vetenskapliga råd. 

Besked lämnas i november 2011. Bidrag beviljas under 

förutsättning att medel tilldelas CIF i minst nuvarande 

omfattning. 

Upplysningar 

Marie Broholmer, telefon: 08-402 22 91, 

e-post: marie.broholmer@gih.se 

Christine Dartsch, telefon: 08-402 22 55, 

e-post: christine.dartsch@gih.se 

Adress 

Centrum för idrottsforskning 

Box 5626 

114 86 Stockholm 


POSTTIDNING B-POST 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen 

med nya adressen på adressidan 

AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, 114 86 Stockholm 

Dialogkonferens om hbt och idrott 

26 augusti i Stockholm 

Ungdomsstyrelsen och Centrum för idrottsforskning bjuder in till en dag för dialog om hur 

idrottsrörelsen i Sverige kan öka hbt-kompetensen och erbjuda miljöer där alla unga känner sig trygga 

och välkomna att delta. 

Dialogdagen riktar sig till dig som representerar en idrottsorganisation, utbildar idrottsledare som 

riktar sig till unga, personer som är verksamma inom idrott som riktar sig specifikt till hbt-personer 

samt forskare inom området idrott och hälsa. Dagen inleds med föreläsningar om hbt-begreppet och 

normkritisk pedagogik. Du får också ta del av nya siffror om unga homo- och bisexuellas idrottande. 

Under eftermiddagen föreläser Heidi Eng som bland annat forskar om kön, sexualitet och idrott vid 

Diakonhjemmet Høgskole i Oslo. Därefter genomför vi strukturerade gruppsamtal. 

Under åren 2011–2013 har Ungdomsstyrelsen ett regeringsuppdrag att genomföra 

utbildningsinsatser för personal som arbetar inom fritidsverksamheter för unga, i syfte att öka deras 

kompetens att skapa öppna och fördomsfria miljöer för unga hbt-personer. Under den här dagen 

hoppas vi få kunskap om vad vi kan göra för idrottsrörelsen i Sverige inom ramen för uppdraget. 

Var och när 

Stockholm, Norra Latin (Drottninggatan 71 b). Den 26 augusti klockan 10.00 -16.00. 

Kostnad 

Konferensavgiften är 495 kr exkl. moms. I avgiften ingår fika och lunch. 

Anmälan 

Från och med den 17 augusti blir din anmälan bindande. Anmälan görs via Ungdomsstyrelsens 

webbplats: www.ungdomsstyrelsen.se/hbt 

09.30-10.00 Fika och registrering 

10.00-10.30 Ungdomsstyrelsen presenterar regeringsuppdraget Mötesplatser för unga hbt-personer 

samt nya siffror om unga homo- och bisexuellas idrottande. 

10.30-11.30 Normkritisk pedagogik och hbt-begreppet - Frida Darj, redaktör för boken Normkritisk 

pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring. 

11.30-12.30 Lunch 

12.30-13.30 Aktuell forskning: Kön, sexualitet och idrott - Heidi Eng, forskare vid Diakonhjemmet 

Høgskole i Oslo, Norge. 

13.30-15.00 Hur ökar vi kompetensen om unga hbt-personer inom idrottsrörelsen och hur skapar vi 

miljöer där alla känner sig trygga och välkomna – Gruppdiskussioner (fika under tiden) 

15.00-15.45 Panelsamtal 

15.45-16.00 Några avslutande ord om dagen 

Välkomna!

Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?