Uppföljning av statens stöd till idrotten 2010 - GIH
Uppföljning av statens stöd till idrotten 2010 - GIH
Uppföljning av statens stöd till idrotten 2010 - GIH
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
2. Ett barnrättsperspektiv på svensk barn- och ungdomsidrott<br />
idrottsidentitet (så<strong>till</strong>vida att de inte <strong>till</strong>delade <strong>idrotten</strong> så stor betydelse i sina liv,<br />
lade ned begränsat med tid på sitt idrottande, inte upplevde sig vara särskilt bra<br />
på idrott m.m.). Likaså noterades låg föräldranärvaro för just denna grupp. Slutligen<br />
valde dessa unga i stor utsträckning att sluta föreningsidrotta – och särskilt<br />
med hänvisning <strong>till</strong> ett förlorat idrottsintresse, inga passande träningstider och<br />
motivationsförlust.<br />
I ett <strong>av</strong>slutande resonemang drar Trondman slutsatsen att det råder ett framträdelsegap<br />
mellan hur idrottsrörelsen tänker i fråga om ungas delaktighet (<strong>idrotten</strong>s<br />
”normativa rum”) och den mer prestations- och resultatinriktade idrottsverksamhet<br />
som i praktiken präglar förenings<strong>idrotten</strong>s vardag (”<strong>idrotten</strong>s interna kärnlogik”).<br />
Eller omformulerat: <strong>idrotten</strong> vill en sak – men gör i viss utsträckning något<br />
annat. Detta får konsekvenser i fråga om ungdomars delaktighet. Problemet är<br />
nämligen att en verksamhet med allt för starkt fokus på <strong>idrotten</strong>s interna kärnlogik<br />
tenderar att missgynna unga med svag idrottsidentitet, det vill säga just den<br />
grupp som inte heller önskar delaktighet. Detta är inte enbart problematiskt ur<br />
ett barnrättsperspektiv. Det går även rakt emot riktlinjerna i idrottsrörelsens eget<br />
policydokument Idrotten vill. Förenings<strong>idrotten</strong> vill en sak – men gör <strong>till</strong> viss del<br />
något annat.<br />
En <strong>av</strong> Trondmans poänger är följaktligen att idrottspolitikens dilemma – det vill<br />
säga att så många ungdomar är nöjda med att ha lite att säga <strong>till</strong> om – är delvis<br />
självförvållat <strong>av</strong> en föreningsidrott som glömt bort värdet <strong>av</strong> att måna om de<br />
unga medlemmarnas delaktighet. Men samtidigt <strong>till</strong>ägger han att delaktighet även<br />
utgör dilemmats lösning. Hans främsta slutsats är nämligen mycket enkel: om<br />
<strong>idrotten</strong> har som mål att de unga ska vilja vara delaktiga – ja, då är lösningen att<br />
göra dem delaktiga. Och detta åstadkoms enklast genom följa just de riktlinjer<br />
och principer som redan formulerats i Idrotten vill, det vill säga att främja medbestämmande<br />
och ansvar, vara lyhörd och ta <strong>till</strong>vara ungdomars erfarenheter,<br />
verka för mångfald och integration, utgå från ungdomarnas egna önskemål och<br />
ambitionsnivåer, lära ut demokratiska värderingar, uppmuntra ideellt ledarskap<br />
m.m. Kort sagt: om <strong>idrotten</strong> förverkligar vad <strong>idrotten</strong> vill, så kan den bli än mer<br />
framgångsrik än vad den redan är.<br />
Om barn, fritid och arbete<br />
Två <strong>av</strong> barnkonventionens artiklar rör barns rättigheter i förhållande <strong>till</strong> fritid och<br />
arbete. I artikel 31 diskuteras barns fria tid. Utgångspunkten är att barn har rätt att<br />
fritt kunna ”delta i det kulturella och konstnärliga livet” men att de även måste få<br />
42