You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Tomas</strong> <strong>av</strong> <strong>Aquinos</strong> <strong>gudsbevis</strong><br />
Översättning och kommentarer, omfattande Summa<br />
Theologiæ 1a. 2. 1-3<br />
Johan Mårtensson<br />
5 februari 2004<br />
Innehåll<br />
1 Artikel 1. Är Guds existens självevident 2<br />
1.1 Det ontologiska <strong>gudsbevis</strong>et . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2<br />
1.2 Kritik <strong>av</strong> det ontologiska Gudsbeviset. . . . . . . . . . . . . . 7<br />
2 Artikel 2. Är Guds existens bevisbar 8<br />
3 Artikel 3. Existerar Gud 13<br />
3.1 Teodicéproblemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13<br />
3.2 Inomvärldslig förklaring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13<br />
3.3 De fem <strong>gudsbevis</strong>en . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14<br />
3.3.1 Bevis ur förändringen, prima via . . . . . . . . . . . . 14<br />
3.3.2 Bevis ur effektiv kausalitet, secunda via . . . . . . . . 20<br />
3.3.3 Bevis ur uppkomst och undergång, tertia via . . . . . 23<br />
3.3.4 Bevis ur grader, quarta via . . . . . . . . . . . . . . . 26<br />
3.3.5 Bevis ur finalitet, quinta via . . . . . . . . . . . . . . . 29<br />
3.4 Svar på teodicéproblemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30<br />
3.5 Inomvärldslig förklaring otillräcklig . . . . . . . . . . . . . . . 30<br />
Finns Gud<br />
Thomas <strong>av</strong> Aquino försöker i sin Summa Theologiæ bl.a. utreda frågan om<br />
huruvida Gud finns (an Deus sit) 1 . Thomas börjar sin diskussion med att<br />
kritisera uppfattningen att Guds existens är självevident så som t.ex. de<br />
första principerna är (motsägelselagen, lagen om det uteslutna tredje, etc).<br />
Han fortsätter med att argumentera för att ett bevis för Guds existens är<br />
möjligt, och att ett sådant måste vara empiriskt, dvs. det måste ha sin<br />
1 Summa Theologiæ, Prima pars, Quæstio 2<br />
1
utgångspunkt i den <strong>av</strong> oss observerbara världen. Han <strong>av</strong>slutar sedan sitt<br />
resonemang med att ge fem olika sådana empiriska argument som han anser<br />
bevisar Guds existens. Summa Theologiæ är indelad i ett antal frågor<br />
(quæstiones), vilka i sin tur är indelade i artiklar (articuli). Hela diskussionen<br />
om Guds existens förs inom ramen för fråga 2 i första delen <strong>av</strong> S.T.,<br />
där de tre nämnda delfrågorna behandlas i varsin artikel. Varje artikel i<br />
Summa Theologiæ börjar med en eller flera invändningar (filosofiska som<br />
teologiska) mot Thomas åsikt, sedan kommer en kärnfull invändning mot<br />
invändningarna ofta med hänvisning till någon auktoritet bland de antika<br />
filosoferna eller kyrkofäderna. Denna invändning inleds med orden Å andra<br />
sidan (Sed contra). När dessa preliminärer är <strong>av</strong>klarade kommer Thomas<br />
eget resonemang, vilket inleds med ordet Svar (Responsio). Först efter detta<br />
argument kommer Thomas svar på de inledande invändningarna i tur<br />
och ordning. Jag tänker nu gå igenom hela fråga 2, presentera Thomas text<br />
i egen översättning, och diskutera de olika filosofiska poängerna respektive<br />
problemen i samband med originaltexten.<br />
1 Artikel 1. Är Guds existens självevident<br />
De intressantaste argumenten i det här sammanhanget är väl hans kritik <strong>av</strong><br />
det ontologiska <strong>gudsbevis</strong>et och hans lära om att en sanning mycket väl kan<br />
vara självevident i sig själv utan att vara det för oss, därför att vi endast<br />
har partiell förståelse <strong>av</strong> de ingående begreppen. Men här kommer i alla fall<br />
den första invändningen mot Thomas ståndpunkt:<br />
Det verkar som att det att Gud är, är känt i kraft <strong>av</strong> sig självt<br />
(per se notum). Ty om kunskap om något finns naturligt i oss<br />
(nobis naturaliter inest) så sägs detta vara känt för oss i kraft <strong>av</strong><br />
sig självt, vilket uppenbarligen gäller för de första principerna.<br />
Men som Johannes <strong>av</strong> Damaskus säger i början <strong>av</strong> sin bok, kunskap<br />
om Guds existens är naturligt inlagd i alla. Alltså är det<br />
känt i kraft <strong>av</strong> sig självt, att Gud är. 2<br />
Detta första motargument tar sin utgångspunkt i tanken att kunskap<br />
om Guds existens är medfödd, och därmed känd (vetad) i kraft <strong>av</strong> sig själv<br />
snarare än i kraft <strong>av</strong> något annat, som sinnenas vittnesbörd eller dylikt.<br />
1.1 Det ontologiska <strong>gudsbevis</strong>et<br />
Nästa invändning är en parafras <strong>av</strong> Anselms <strong>av</strong> Canterbury sk. ontologiska<br />
<strong>gudsbevis</strong>:<br />
2<br />
Videtur quod Deum esse sit per se notum. Illa enim nobis dicuntur per se nota<br />
quorum cognitio nobis naturaliter inest, sicut patet de primis principiis. Sed, sicut dicit<br />
Damascenus in principio libri sui, omnibus cognitio existendi Deum naturaliter est inserta.<br />
Ergo Deum esse est per se notum.<br />
2
De sanningar som uppfattas som sådana så fort de ingående termerna<br />
förståtts kallas kända i kraft <strong>av</strong> sig själva (självevidenta).<br />
Detta gäller enligt Aristoteles om grundprinciperna för bevisföring.<br />
Ty så fort man vet vad helhet och del är så vet man också att<br />
varje helhet är större än sin del. Men så fort man förstått vad<br />
namnet Gud betyder så erhåller man genast att Gud är. Något<br />
större än det som betecknas med detta namn kan nämligen inte<br />
betecknas (id quo majus significari non potest). Så fort man<br />
förstått namnet Gud så är det (som namnet betecknar) i intellektet,<br />
men det som både är i tinget (tingligt) och i intellektet (in re<br />
et intellectu) är större än det som endast är i intellektet, alltså<br />
följer att det (som Gud betecknar) även är i tinget (tingligt).<br />
Alltså är det känt i kraft <strong>av</strong> sig självt att Gud är . 3<br />
Anselm argumenterar för att vi kan inse att Gud finns genom att enbart<br />
kontemplera betydelsen hos ordet Gud dvs dess definition. Detta argument<br />
kommer alltså att tillbak<strong>av</strong>isas nedan. Det är intressant att se att enligt den<br />
aristoteliska kunskapsteorin som Thomas har ärvt så karakteriseras såväl<br />
perception som intellektuell kunskap om tingen <strong>av</strong> att dessa existerar såväl<br />
tingligt (in re) som i sinnet (in sensu) respektive i intellektet (in intellectu)<br />
fast på olika sätt 4 . Här<strong>av</strong> följer att det som existerar i intellektet är exempel<br />
på kunskap endast om det samma även existerar i verkligheten, och eftersom<br />
kunskap är något större än det som är i intellektet men som inte är kunskap<br />
så borde följa att det som både är i intellektet och i verkligheten är större<br />
än det som endast är i intellektet 5 . Nästa motargument involverar ett bevis<br />
för att sanning existerar.<br />
3<br />
..../illa dicuntur esse per se nota quæ statim cognitis terminis cognoscuntur: quod<br />
Philosophus attribuit primis demonstrationum principiis. Scito enim quid est totum et<br />
quid est pars, statim scitur quod omne totum major est sua parte. Sed intellecto quid<br />
significet hoc nomen Deus statim habetur quod Deus est. Significatur enim hoc nomine id<br />
quo majus significari non potest. Majus autem est quod est in re et intellectu quam quod<br />
est in intellectu tantum, unde cum intellecto hoc nomine Deus statim sit in intellectu,<br />
sequitur etiam quod sit in re. Ergo Deum esse est per se notum.<br />
4 Att ett och det samma kan existera i olika form exemplifieras t.ex. <strong>av</strong> en symfoni som<br />
kan existera som CD-skiva, LP-skiva, partitur, framförande etc.<br />
5 Strängt taget följer endast att det faktum att det både vore i intellektet och i verkligheten<br />
är större än det faktum att det endast vore i intellektet. Det som är i intellektet och<br />
eventuellt i verkligheten är ju ett och det samma. Det ena borde alltså inte kunna vara<br />
större än det andra. En tänkt hundralapp borde alltså i sig själv varken vara sämre eller<br />
bättre än en som återfinns i verkligheten, men att den även funnes i verkligheten verkar<br />
bättre än om den endast funnes i tanken. Majus autem est quod est in re et intellectu<br />
quam quod est in intellectu tantum verkar för övrigt även kunna översättas men att det<br />
både är i tinget och i intellektet är större än att det endast är i intellekteti stället för men<br />
det som både är i tinget och i intellektet är större än det som endast är i intellektet men i<br />
så fall är det två sakförhållanden som jämförs och inte en existerande Gud med en endast<br />
tänkt Gud, vilket det ontologiska argumentet verkar förutsätta, eftersom det hänger på<br />
definitionen <strong>av</strong> Gud som oändligt stor.<br />
3
Det är självevident att sanning existerar, för den som förnekar att<br />
sanning existerar medger därmed att sanning existerar. För om<br />
sanning inte existerar, då är det sant att sanning inte existerar;<br />
men om något är sant så existerar sanning. Gud är emellertid<br />
sanningen själv; Jag är vägen, sanningen och livet: Det är alltså<br />
självevident att Gud finns. 6<br />
Här har vi alltså ett reductioargument för att (någon) sanning existerar.<br />
Men om vi kan bevisa att sanningen existerar så har vi därmed ett bevis för<br />
att Gud, som är sanningen, existerar, kan det tyckas. Detta argument är för<br />
övrigt ett intressant exempel på hur det kan se ut när man kombinerar ett<br />
rent filosofiskt argument med ett teologiskt. Nu har vi alltså gått igenom<br />
samtliga argument som Thomas tar upp mot tesen att Guds existens inte<br />
är självevident, vilka alltså är olika filosofiska och/eller teologiska argument<br />
för att det skulle vara självevident att Gud existerar. Efter motargumenten<br />
i en artikel i S.T följer så gott som alltid ett oftast kort argument mot<br />
motargumenten, dessa argument inleds med orden men å andra sidan (sed<br />
contra) och består oftast väsentligen <strong>av</strong> ett citat ur bibeln, kyrkofäderna<br />
eller någon antik filosof som visas stå i motsättning till motargumenten.<br />
Men å andra sidan, ingen kan tänka motsatsen till det som är<br />
självevident, vilket framgår hos Aristoteles vad gäller grundprinciperna<br />
för bevisföring. Man kan emellertid, enligt psaltaren,<br />
tänka motsatsen till att Gud existerar: Dåren sade i sitt hjärta,<br />
Gud är inte. Alltså är det inte självevident att Gud existerar. 7<br />
Direkt efter detta kommer Thomas egen argumentation, där han alltså<br />
argumenterar mot att Guds existens skulle vara självevident för oss.<br />
Något kan vara självevident på två sätt, på ett sätt enligt sig<br />
självt och inte för oss, på ett annat sätt både enligt sig självt<br />
och för oss. Ett påstående är nämligen självevident om det utsagda<br />
(prædicatum) ingår i subjektets definition (includitur in<br />
ratione subjecti); som exempelvis människan är ett djur, ty djur<br />
ingår i människa:s definition. Om det alltså är känt för alla vad<br />
predikatet respektive subjektet är, så kommer detta påstående<br />
att vara självevident för alla, vilket uppenbarligen gäller för de<br />
6 .../veritatem esse est per se notum, quia qui negat veritatem esse concedit veritatem<br />
esse. Si enim veritas non est, verum est veritatem non esse; si autem est aliquid verum<br />
oportet quod veritas sit. Deus autem est ipsa veritas; Ego sum via, veritas et vita. Ergo<br />
Deum esse est per se notum.<br />
7<br />
SED CONTRA, nullus potest cogitare oppositum ejus quod est per se notum, ut<br />
patet per Philosophum circa prima demonstrationis principia. Cogitari autem potest<br />
oppositum ejus quod est Deum esse, secundum illud Psalmi: Dixit insipiens in corde suo,<br />
non est Deus. Ergo Deum esse non est per se notum.<br />
4
grundläggande principerna för bevisföring, som består <strong>av</strong> begrepp<br />
(quorum termini) som är allmänna och som ingen är ovetande<br />
om, som existens och icke existens, helhet och del, och<br />
liknande. 8<br />
Thomas tar här som exempel sådana sanningar som Kant senare skulle<br />
komma att kalla analytiska, och förklarar deras evidens på samma sätt<br />
som denne gör, dvs predikatet är en del <strong>av</strong> subjektets definition. Eftersom<br />
människan definitionsmässigt är det förnuftiga djuret så är det självevident<br />
att människan är ett djur (homo est animal), djur är ju en del <strong>av</strong> definiens<br />
(animal est de ratione hominis).<br />
Om det emellertid finns sådana för vilka det är okänt vad subjektet<br />
respektive predikatet är (dvs definitionen), så är påståendet<br />
självevident med <strong>av</strong>seende på vad det är i sig självt, men inte<br />
bland dem som är ovetande om (betydelsen hos) påståendets predikat<br />
och subjekt, och alltså inträffar det, som Boëtius säger, att<br />
vissa uppfattningar är allmänna och självevidenta endast bland<br />
de bildade, som exempelvis att icke-kroppsliga entiteter inte är<br />
lokaliserade. 9<br />
De analytiska sanningarna är ju självevidenta men en person kan ju<br />
faktiskt kontemplera ett sådant påstående utan att inse att det är sant,<br />
om denne nämligen inte har tillräcklig kunskap om de ingående termernas<br />
betydelser. Den icke-lärde har endast ett vagt begrepp om icke-kroppslighet,<br />
denne inser t.ex. inte att kroppslighet är en nödvändig förutsättning för<br />
utsträckning i rummet vilket i sin tur är en både tillräcklig och nödvändig<br />
förutsättning för lokalisering i rummet. 10<br />
8 Dicendum quod contingit aliquid esse per se notum dupliciter, uno modo secundum<br />
se et non quoad nos, alio modo secundum se et quoad nos. Ex hoc enim aliqua propositio<br />
est per se nota quod prædicatum includitur in ratione subjecti; ut homo est animal, nam<br />
animal est de ratione hominis. Si igitur notum sit omnibus et de prædicato et de subjecto<br />
quid sit, propositio illa erit omnibus per se nota, sicut patet in primis demonstrationum<br />
principiis, quorum termini sunt quædam communia quæ nullus ignorat, ut ens et non ens,<br />
totum et pars, et similia.<br />
9<br />
Si autem apud aliquos notum non sit de prædicato et subiecto quid sit, propositio<br />
quidem quantum in se est erit per se nota, non tamen apud illos qui prædicatum et<br />
subjectum propositionis ignorant. et ideo contingit, ut dicit Boëtius, quod quædam sunt<br />
communes animi conceptiones et per se notæ apud sapientes tantum, ut incorporalia in<br />
loco non esse.<br />
10 Intressanta motexempel mot denna sanning”vore ju olika former <strong>av</strong> fält, som elektromagnetiska<br />
och gr<strong>av</strong>itationsfält. De verkar ju vara icke kroppsliga samtidigt som de verkar<br />
ha en slags extension i rummet och därmed även lokalisation. En kropps extension definieras<br />
<strong>av</strong> dess ytas lokalisation, men ett fält saknar ju yta, man kan väl i stället säga att<br />
des extension definieras <strong>av</strong> fältets styrka i olika punkter. Har nu empiriska rön motsagt<br />
en, enligt <strong>Tomas</strong>, självevident sanning. Vi märker snabbt att det här rör sig om definitionsfrågor:<br />
Faller ett elektromagnetiskt fält under begreppet ”kropp”(corporale) Olika<br />
5
Alltså påstår jag att påståendet Gud finns, med <strong>av</strong>seende på vad<br />
det är i sig självt är självevident, för predikatet är det samma<br />
som subjektet; Gud är nämligen sin egen existens, som kommer<br />
att framgå nedan. Men, eftersom vi inte vet om Gud vad han är,<br />
så är detta inte självevident för oss, det måste i stället bevisas<br />
genom de ting som är mera kända för oss och mindre begripliga<br />
till sin natur, nämligen genom effekterna. 11<br />
Thomas kommer senare att visa att det finns en entitet vars existens<br />
följer ur dess natur, men hans argument för detta är empiriska (eller a posteriori)<br />
såtillvida att de utgår från vissa med sinnena observerbara fakta. Det<br />
är alltså endast via sådana argument som vi får kunskap om den gudomliga<br />
naturen, och vi kan därmed inte dra några slutsatser om Gud oberoende<br />
<strong>av</strong> empiriska argument, eftersom vi först måste veta vad något är för att vi<br />
skall kunna se vad som evident gäller om detta något. Här följer nu Thomas<br />
bemötanden <strong>av</strong> de tre invändningar som vi gick igenom i början <strong>av</strong> artikel 1.<br />
Den första utgick från tanken att vi naturligt har kunskap om Guds existens,<br />
och behandlas <strong>av</strong> Thomas på följande sätt:<br />
Kunskap, i en något förvirrad form, om att Gud existerar är naturligt<br />
inlagd i oss som något gemensamt, i den mån nämligen<br />
Gud är människans salighet. Det är nämligen naturligt för människan<br />
att åtrå salighet, och det kan inte vara naturligt att åtrå något<br />
som det inte är naturligt för en att känna till. Men detta är inte<br />
att rätt och slätt känna till Guds existens, på samma sätt som<br />
att uppfatta den kommande inte behöver involvera att uppfatta<br />
denne som Petrus även som det är Petrus som kommer: Många<br />
tror nämligen att det fullkomligt goda för människan, vilket i<br />
själva verket är saligheten, består i rikedomar, andra att det är<br />
svar är möjliga och försvarbara,Tex. skulle man ju kunna säga att de ju inte är kroppar<br />
i strikt mening men att de är kroppsliga eller materiella såtillvida att de alltid verkar ha<br />
sin grund i materiella kroppar, som magneter, stjärnor, eller planeter. En annan möjlighet<br />
verkar vara att säga att de visserligen är existerande entiteter och icke kroppsliga, och<br />
de är visserligen extenderade och lokaliserade men inte på det sätt som kroppar är det,<br />
utan på ett radikalt annat sätt. De är inte i rummet, de tar inte upp plats, men de verkar<br />
däremot i rummet. Jag tror att den lösning som skulle ligga <strong>Tomas</strong> närmast vore följande:<br />
Fält är inte existerande entiteter, utan endast teoretiska konstruktioner (entia rationis)<br />
som används för att beskriva materiella kroppars empiriskt observerbara fjärrverkan. Det<br />
finns egentligen inget magnetiskt fält runt magneten, däremot påverkar magneten materiella<br />
ting i sin omgivning på ett ett sätt som lämpligen låter sig beskrivas genom att man<br />
postulerar ett i sig icke-percipierbart magnetiskt fält.<br />
11<br />
Dico ergo quod hæc propositio Deus est, quantum in se est per se nota est, quia<br />
prædicatum est idem subjecto; Deus enim est suum esse, ut infra patebit. Sed, quia nos<br />
non scimus de Deo quid est non est nobis per se nota, sed indiget demonstrari per ea quæ<br />
sunt magis nota quoad nos et minus nota secundum naturam, scilicet per effectus.<br />
6
njutningar, andra åter något annat. 12<br />
Människan eftersträvar de facto ting i den mån de <strong>av</strong>speglar, eller liknar<br />
den gudomliga naturen; ett tings skönhet, en vetenskaps sanning etc är ju<br />
för Thomas i praktiken ett mått på dess grad <strong>av</strong> likhet med Gud, dess<br />
grad <strong>av</strong> participation i den gudomliga naturen. Därför skulle man kunna<br />
säga att kunskap om den gudomliga naturen sas finns implicit i människan.<br />
Människans strävan och längtan visar att hon har en implicit kunskap om<br />
Gud. Nästa invändning var det ontologiska <strong>gudsbevis</strong>et:<br />
1.2 Kritik <strong>av</strong> det ontologiska Gudsbeviset.<br />
Eventuellt förstår inte den som hör namnet ’Gud’ att det betecknar<br />
något som är sådant att något större än detta inte kan<br />
tänkas, eftersom vissa har trott att Gud är en kropp. Men även<br />
om vi antar att vem som helst förstår att detta namn betecknar<br />
det som är sådant att något större än detta inte kan tänkas, så<br />
följer inte att man förstår att det som namnet betecknar existerar<br />
i verkligheten (in rerum natura), utan endast i intellektets<br />
förståelse. Man kan inte argumentera för att det existerar i verkligheten,<br />
om man inte medger att det i verkligheten finns något<br />
som är sådant att något större än detta inte kan tänkas, vilket<br />
inte har medgivits <strong>av</strong> dem som påstår att Gud inte finns. 13<br />
Thomas mycket pregnanta kritik <strong>av</strong> det ontologiska <strong>gudsbevis</strong>et är alltså<br />
att endast om vi antar att det finns något än vilket inget högre kan tänkas så<br />
kan vi bevisa att detta inte endast finns i intellektet utan även i verkligheten.<br />
För att sammanfatta: Om Gud verkligen skulle finnas så finns han inte<br />
endast i intellektet utan i verkligheten också, eller alternativt, något som<br />
inte finns i verkligheten utan endast i intellektet kan inte vara Gud. Den<br />
tredje invändningen gick ut på att det är självevident att sanning existerar<br />
och eftersom Gud är Sanningen så borde det vara självevident att Gud<br />
existerar.<br />
12 .../cognoscere Deum esse in aliquo communi sub quadam confusione est nobis naturaliter<br />
insertum, inquantum scilicet Deus est hominis beatitudo. Homo enim naturaliter<br />
desiderat beatitudinem, et quod naturaliter desideratur ab homine naturaliter cognoscitur<br />
ab eodem. Sed hoc non est simpliciter cognoscere Deum esse, sicut cognoscere venientem<br />
non est cognoscere Petrum quamvis sit Petrus veniens: multi enim perfectum hominis<br />
bonum quod est beatitudo æstimant divitias, quidam voluptates, quidam aliquid aliud.<br />
13<br />
.../forte ille qui audit hoc nomen Deus non intelligit significari aliquid quo majus<br />
cogitari non possit, cum quidam credederint Deum esse corpus. Dato autem quod quilibet<br />
intelligat hoc nomine Deus significari hoc quod dicitur, scilicet illud quo majus cogitari<br />
non potest, non tamen propter hoc sequitur quod intelligat id quod signficatur per nomen<br />
esse in rerum natura, sed in apprehensione intellectus tantum. Nec potest argui quod sit<br />
in re nisi daretur quod sit in re aliquid quo majus cogitari non potest-quod non est datum<br />
a ponentibus Deum non esse.<br />
7
Att sanning existerar i allmänhet är självevident, men att den<br />
första sanningen existerar är inte självevident för oss. 14<br />
Det åsyftade argumentet bevisar ju endast att någon sanning existerar<br />
och inte att det finns en entitet som är sanningen med stort s.<br />
2 Artikel 2. Är Guds existens bevisbar<br />
Den andra artikeln behandlar på ett allmänt plan frågan om huruvida Guds<br />
existens är bevisbar. Artikeln innehåller bl.a. ett intressant resonemang om<br />
relationen mellan sanningar som är vetbara med förnuftet (per rationem naturalem)<br />
och trosartiklar som <strong>av</strong> den troende accepteras som sanna. Dessutom<br />
behandlas frågan om hur mycket vi kan sluta oss till om orsaken givet<br />
att vi har kunskap om effekten. Thomas kommer att argumentera för att<br />
Guds existens är bevisbar men först kommer tre invändningar, var<strong>av</strong> den<br />
första handlar om skillnaden mellan tro och vetande.<br />
Det verkar som att man inte kan bevisa att Gud existerar. Det är<br />
nämligen en trosartikel att Gud existerar. Men de ting som tillhör<br />
tron är inte bevisbara, för resultatet <strong>av</strong> bevisning är vetande,<br />
men tron gäller de ting som inte är synliga, som Paulus säger.<br />
Alltså är det inte bevisbart att Gud existerar. 15<br />
Denna invändning bygger på den i och för sig rimliga föreställningen att<br />
en religiös uppenbarelse ger oss kunskap om ting som annars vore bortom<br />
vår förmåga att veta. Varför skulle en uppenbarelse vara nödvändig om vi<br />
ändå kunde nå samma insikter på rent naturlig väg kan man fråga sig.<br />
Eftersom nu Gud har uppenbarat sin existens för oss så borde detta vara<br />
ett tecken på att vi inte kan få kunskap om hans existens på naturlig väg.<br />
För att kunna bevisa något om ett ting måste man veta vad<br />
detta ting är (quod quid est). Men vi kan inte veta om Gud vad<br />
han är, utan endast vad han inte är, som Johannes <strong>av</strong> Damaskus<br />
säger. Vi kan alltså inte bevisa att Gud existerar. 16<br />
Ett vanligt sätt att bevisa att en viss typ <strong>av</strong> ting har en viss egenskap är<br />
att härleda denna egenskap ur dessa tings natur. Detta är ju den normala<br />
14 .../veritatem esse in communi est per se notum, sed primam veritatem esse hoc non<br />
est per se notum quoad nos.<br />
15 Videtur quod Deum esse non sit demonstrabile. Deum enim esse est articulus fidei.<br />
Sed ea quæ sunt fidei non sunt demonstrabilia, quia demonstratio facit scire, fides autem<br />
de non apparentibus est ut patet per Apostolum. Ergo Deum esse non est demonstrabile.<br />
16 ..../medium demonstrationis est quod quid est. Sed de Deo non possumus scire quid<br />
est sed solum quid non est, ut dicit Damascenus. Ergo non possumus demonstrare Deum<br />
esse.<br />
8
proceduren vid naturvetenskaplig förklaring och förutsägelse. Eftersom vi<br />
inte har kunskap om Guds natur (dvs vi vet inte vad Gud är), så kan vi inte<br />
bevisa något om Gud, kan det tyckas. Nästa invändning siktar in sig på det<br />
faktum att Gud och de skapade tingen är inkommensurabla.<br />
Ett bevis för att Gud existerar måste ha Guds effekter som<br />
utgångspunkt. Men Gud och hans effekter är inte kommensurabla<br />
(proportionati), eftersom han är oändlig och effekterna<br />
ändliga, de ändliga och det oändliga är nämligen inte kommensurabla.<br />
Eftersom en orsak inte kan bevisas utifrån en icke kommensurabel<br />
effekt, så verkar det inte möjligt att bevisa att Gud<br />
existerar. 17<br />
Tanken här är väl att ju högre eller rikare en effekt är desto mer säger den<br />
om orsaken. En effekt som är jämförbar med orsaken säger mycket om denna,<br />
medan en effekt som ligger på en lägre nivå inte säger så mycket. Den<br />
uppmätta sängvärmen som orsakats an en sovande människa ger oss inte<br />
särskilt mycket information om människans natur, vilket däremot barnet<br />
som också orsakats <strong>av</strong> en människa gör, därför att denna effekt är jämförbar<br />
(proportionatus) med orsaken. På ett liknande sätt är de skapade tingen<br />
inte jämförbara med Gud, och därför bör vi inte få särskilt mycket information<br />
om Gud genom att undersöka dem. Efter dessa invändningar följer ett<br />
åberopande <strong>av</strong> Pauli auktoritet för det som Thomas kommer att filosofiskt<br />
argumentera för.<br />
Å andra sidan säger Paulus att Guds osynliga egenskaper uppenbaras<br />
på ett begripligt sätt genom de skapade tingen. Detta vore<br />
inte fallet om man inte kunde bevisa att Gud existerar genom<br />
de skapade tingen, Man kan nämligen inte få reda på vad något<br />
är utan att få reda på att det existerar. 18<br />
Varefter följer själva argumentet för att Guds existens trots allt är bevisbar.<br />
Det finns två sorters bevis. En sorts bevis utgår från en känd<br />
orsak och kallas på grund <strong>av</strong> vad det är eller naturen (propter<br />
quid), dvs det utgår från det som är primärt rätt och slätt. En<br />
annan sorts bevis, som kallas eftersom-bevis (demonstratio quia)<br />
17 ..../si demonstraretur Deum esse, hoc non esset nisi ex effectibus ejus. Sed effectus<br />
ejus non sunt proportionati ei, cum ipse sit infinitus et effectus finiti, finiti autem ad<br />
infinitum non est proportio. Cum ergo causa non possit demonstrari per effectum sibi non<br />
proportionatum, videtur quod Deum esse non possit demonstrari.<br />
18<br />
.../Apostolus dicit, invisibilia Dei per ea quæ facta sunt intellecta conspiciuntur.<br />
Sed hoc non esset nisi per ea quæ facta sunt posset demonstrari Deum esse, primum enim<br />
quod oportet intelligi de aliquo est an sit.<br />
9
utgår från en känd effekt, som alltså är primär i förhållande till<br />
oss (i det fall att en viss effekt är uppenbarare för oss än dess<br />
orsak, så går vi från effekten till kunskap om orsaken.) 19<br />
Om man känner en viss orsaks natur så kan man sluta sig till att vissa<br />
effekter kommer att uppkomma, så som man ur kunskap om eldens natur<br />
(quid est) kan sluta sig till att omgivningen kommer att bli uppvärmd, detta<br />
kallar Thomas demonstratio propter quid. En helt annan sorts resonemang<br />
rör det sig om när man givet kunskap om effekterna sluter sig till orsaken,<br />
som när man ur det faktum att något värms upp sluter sig till en värmekälla,<br />
denna typ <strong>av</strong> bevis kallar Thomas demonstratio quia<br />
Om en viss orsaks effekter är mera kända för oss än orsaken<br />
själv, kan det från en sådan effekt bevisas att dess orsak existerar.<br />
Givet att effekterna är förhanden är det nämligen nödvändigt att<br />
orsaken fanns före, eftersom effekterna är beroende <strong>av</strong> orsaken.<br />
Alltså, att Gud existerar, i den mån detta inte är självevident<br />
för oss, är bevisbart genom de <strong>av</strong> oss kända effekterna. 20<br />
Antag att en viss sorts effekter faktiskt alltid orsakas <strong>av</strong> en viss typ <strong>av</strong><br />
entitet, i så fall är ett bevis <strong>av</strong> effekternas existens på samma gång ett bevis<br />
för orsakens existens. Ett sådant bevis ger ju förstås inte mer information<br />
om orsakens natur än att den förmår orsaka de aktuella effekterna. Thomas<br />
tenderade att betrakta kausalitet som ett tings verkande eller varande<br />
i ett annat ting. Detta betraktelsesätt är naturligt i många fall. Det verkar<br />
naturligt t.ex. att säga att det är elnätets energi som i (den till detta<br />
nät kopplade) spisen yttrar sig som värme, eller att det är solens ljus som<br />
kan beskådas. Givet ett sådant kausalitetsbegrepp så har man ju redan observerat<br />
en egenskap eller ett moment hos orsaken i och med att man har<br />
observerat effekten, man skulle till och med kunna säga att man har observerat<br />
orsaken själv (i den mån den ger upphov till effekten). Denna typ<br />
<strong>av</strong> observation (observation <strong>av</strong> orsaker genom deras effekter) ger ju tyvärr<br />
som sagt inte i sig upphov till mer kunskap om orsakens natur än att den<br />
är något som yttrar sig på detta sätt, eller har förmåga att ge upphov till<br />
denna effekt. Härmed är Thomas klar att ta itu med invändningarna, där<br />
den första ju utgick från distinktionen mellan tro och vetande:<br />
19 .../duplex est demonstratio. Una quæ est per causam et dicitur propter quid, et hæc<br />
est per priora simpliciter; alia est per effectum et dicitur demonstratio quia, et hæc est<br />
per ea quæ sunt priora quoad nos (cum enim effectus aliquis nobis est manifestior quam<br />
sua causa, per effectum procedimus ad cognitionem causæ).<br />
20 Ex quolibet autem effectu potest demonstrari propriam causam ejus esse, si tamen<br />
ejus effectus sint magis noti quoad nos, quia, cum effectus dependeant a causa, posito<br />
effectu necesse est causam præexistere. Unde Deum esse, secundum quod non est per se<br />
notum quoad nos, demonstrabile est per effectus nobis notos.<br />
10
Att Gud existerar och liknande sanningar om Gud som vi kan<br />
få kunskap om med det naturliga förnuftet, är inte trosartiklar<br />
utan förberedelser för dessa artiklar (præambula ad articulos).<br />
Tron förutsätter nämligen den naturliga kunskapen så som nåden<br />
förutsätter naturen och som perfektion förutsätter det som kan<br />
göras perfekt. Å andra sidan hindrar inget att det som i sig självt<br />
är bevisbart och vetbart, accepteras som trosartikel <strong>av</strong> den, som<br />
inte förstår beviset. 21<br />
Thomas påstår här att vissa teologiska påståenden som att Gud existerar<br />
inte är trosartiklar, dvs de accepteras inte enbart, eller huvudsakligen, <strong>av</strong><br />
den anledningen att Gud har uppenbarat dem. De inses i stället med det<br />
naturliga förståndet och deras relation till teologin är snarast att fungera<br />
som någon slags rationella förutsättningar för denna vetenskap (præambula<br />
fidei). Det verkar ju orimligt att grunda sin tro på att Gud existerar på<br />
en tro att Gud skulle ha uppenbarat detta. Det är bara om Gud finns som<br />
gudomliga uppenbarelser är möjliga. Om Gud inte skulle finnas så måste det<br />
som anses vara gudomliga uppenbarelser diskvalificeras som sådana. Det vill<br />
säga: Guds existens måste bevisas för att uppenbarelsen skall kunna visas<br />
vara möjlig, och detta bevis kan inte referera till uppenbarade premisser,<br />
om man vill undvika onda cirklar. Däremot finns inget hinder för den som<br />
inte förstår <strong>gudsbevis</strong>en att acceptera att Gud existerar i tro. I den andra<br />
invändningen pekades det på det faktum att vi inte vet vad Gud är och att<br />
vi följaktligen inte borde kunna bevisa något om honom. Thomas invänder<br />
att:<br />
I ett bevis <strong>av</strong> orsaken från effekten, måste man använda effekten<br />
i stället för orsakens definition för att bevisa att orsaken existerar,<br />
detta gäller i högsta grad vid <strong>gudsbevis</strong>. När man skall<br />
bevisa att något existerar så måste namnets betydelse, och inte<br />
detta någots natur, eller definition (quod quid est) vara det som<br />
binder samman beviset (först när man vet huruvida en entitet<br />
existerar kan man fråga vad denna entitet är för något). Men<br />
Gud benämns med utgångspunkt från sina effekter, vilket kommer<br />
att bevisas nedan, alltså kan vi använda det som namnet<br />
’Gud’ betyder när vi bevisar att Gud existerar utgående från<br />
just dessa effekter. 22<br />
21 ..../Deum esse et alia hujusmodi quæ per rationem naturalem nota possunt esse de<br />
Deo, ut dicitur Rom. non sunt articuli fidei sed præambula ad articulos. Sic enim fides<br />
præsupponit cognitionem naturalem sicut gratia naturam et ut perfectio perfectibile. Nihil<br />
tamen prohibet illud quod per se demonstrabile est et scibile, ab aliquo accipi ut credibile<br />
qui demonstrationem non capit.<br />
22<br />
..../cum demonstratur causa per effectum necesse est uti effectu loco definitionis<br />
causæ ad probandum causam esse, et hoc maxime contingit in Deo. Quia ad probandum<br />
aliquid esse necesse est accipere pro medio quid significet nomen, non autem quod quid est<br />
11
Thomas tanke torde vara följande: Paradigmfallet på ett vetenskapligt<br />
bevis är det fall där man känner ett visst tings natur, dvs. man vet vad det<br />
är (quod quid est) och har formulerat detta i form <strong>av</strong> en definition. Sedan<br />
härleder man olika egenskaper och verkningar som följer ur denna definition,<br />
så som uppvärmning <strong>av</strong> omkringliggande himlakroppar kan härledas<br />
ur solens natur. Naturvetenskapliga förutsägelser och förklaringar är ju ofta<br />
<strong>av</strong> denna typ. Den situation vi har här är radikalt annorlunda. Här har<br />
vi endast tillgång till effekten, men vi känner inte orsakens natur. Men eftersom<br />
vi vet att en effekt existerar så vet vi att någon orsak till denna<br />
effekt också existerar. Eftersom orsaken för övrigt är okänd kan vi inte sas<br />
använda det riktiga begreppet för den, dvs. det begrepp som refererar till<br />
orsakens natur utan endast ett namn som refererar till orsaken via effekten,<br />
dvs ett namn som motsvarar den bestämda beskrivningen det X som orsakar<br />
E där E är den observerade effekten. Exempel på detta är när vi ospecifikt<br />
talar om värmekällan vid uppvärmning, ljuskällan vid upplysning, motorn<br />
vid förflyttning. Dessa namn refererar till orsaken men helt och hållet via<br />
effekten. På samma sätt är det enligt Thomas med de namn vi använder<br />
för att referera till Gud, lämpliga namn vore existensgivare, universell motor,<br />
yttersta effektiv orsak etc. Men påståendet att en sådan ospecifik orsak<br />
föreligger torde vara ekvivalent med påståendet att motsvarande effekt qua<br />
effekt föreligger, alltså borde denna typ <strong>av</strong> bevis från effekt till orsak vara<br />
möjliga att genomföra. 23 Den tredje invändningen pekade på hur ojämförliga<br />
Gud och hans effekter är, eftersom Gud är oändlig och hans effekter ändliga.<br />
Thomas svarar:<br />
Man kan inte uppnå fullständig kunskap om orsaken via effekter<br />
som inte är jämförbara med orsaken, man kan emellertid, som<br />
sagt, ur vilken effekt som helst som är uppenbar för oss, bevisa<br />
att orsaken existerar. På så sätt kan man bevisa att Gud existerar<br />
ur hans effekter, även om vi inte genom dessa kan få fullständig<br />
kunskap hans natur. 24<br />
Vi har ju alltså redan sett att om vi endast har tillgång till effekter så kan<br />
vi endast bevisa existensen <strong>av</strong> något som kan ge upphov till dessa effekter.<br />
Det är klart att vid ett sådant bevis så får vi kunskap om en del <strong>av</strong> orsakens<br />
(quia quæstio quid est sequitur ad quæstionem an est). Nomina autem Dei imponuntur<br />
ab effectibus, ut postea ostendetur; unde demonstrando Deum esse per effectum accipere<br />
possumus pro medio quid significet hoc nomen Deus.<br />
23 Det är intressant att här jämföra med G. Freges exempel Morgonstjärnan respektive<br />
Aftonstjärnan som båda kan sägas referera till planeten Venus via olika effekter som denna<br />
planet har.<br />
24<br />
.../per effectus non proportionatos causæ non potest perfecta cognitio de causa<br />
haberi: sed tamen ex quocumque effectu manifeste nobis potest demonstrari causam esse,<br />
ut dictum est. Et sic ex effectibus Dei potest demonstrari Deum esse, licet per eos non<br />
perfecte possimus ipsum cognoscere secundum suam essentiam.<br />
12
natur. Att veta att solen är en värmekälla är redan att veta en del om solens<br />
natur. Ju mer jämförbar effekten är i förhållande till orsaken desto mer <strong>av</strong>slöjar<br />
effekten om orsakens natur. Människor ger upphov till uppvärmning,<br />
exkrementer, hantverk, symfonier, romaner, vetenskapliga, teorier och nya<br />
människor. Dessa effekter ger i olika grad och på olika sätt besked om sin<br />
orsaks natur, men den effekt som har högst grad <strong>av</strong> jämförbarhet med orsaken,<br />
dvs den nya människan, barnet, ger mest information om orsakens<br />
natur.<br />
3 Artikel 3. Existerar Gud<br />
Den tredje artikeln behandlar direkt frågan om huruvida Gud existerar.<br />
Här presenterar Thomas de fem sätt (quinque viæ) på vilka han anser<br />
att Guds existens kan bevisas, men diskuterar även invändningar som teodicéproblemet<br />
och en preocchamitisk variant <strong>av</strong> Occhams rakkniv<br />
3.1 Teodicéproblemet<br />
Gud verkar inte finnas. För om en <strong>av</strong> två (konträra) motsatser<br />
blir oändlig så förstörs den andra helt och hållet. Med namnet<br />
Gud menas något oändligt gott. Om alltså Gud existerade, skulle<br />
inget ont finnas. Det finns emellertid ont i världen. Alltså existerar<br />
inte Gud. 25<br />
Tanken här är väl att eftersom det finns ondska i världen så måste den<br />
yttersta principen utmärkas <strong>av</strong> begränsad godhet, den begränsas <strong>av</strong> det onda<br />
som finns i världen. Alltså finns inte Gud, uppfattad som oändligt god.<br />
3.2 Inomvärldslig förklaring<br />
25<br />
Om färre principer ger en fullständig förklaring så behöver man<br />
inte räkna med fler. Men allt som förekommer i världen verkar<br />
kunna förklaras fullständigt även om man antar att Gud inte<br />
finns, ty naturliga effekter förklaras <strong>av</strong> tingens natur, medan <strong>av</strong>sedda<br />
effekter förklaras <strong>av</strong> det mänskliga förnuftet eller viljan.<br />
Det är alltså inte nödvändigt att anta att Gud existerar. 26<br />
Videtur quod Deus non sit. Quia si unum contrariorum fuerit infinitum totaliter<br />
destruetur aliud. Sed hoc intelligitur in hoc nomine Deus quod sit quoddam bonum<br />
infinitum. Si ergo Deus esset, nullum malum inveniretur. Invenitur autem malum in<br />
mundo. Ergo Deus non est.<br />
26 .../quod potest compleri per pauciora principia non fit per plura. Sed videtur quod<br />
omnia quæ apparent in mundo possunt compleri per alia principia supposito quod Deus<br />
non sit, quia ea quæ sunt naturalia reducuntur in principium quod est natura, ea vero<br />
quæ sunt a proposito reducuntur in principium quod est ratio humana vel voluntas. Nulla<br />
igitur necessitas est ponere Deum esse.<br />
13
Allt som förekommer i världen har en orsak i världen, det verkar därför<br />
onödigt, ja till och med rent felaktigt att säga att det finns en orsak utanför<br />
världen till det som förekommer i världen.<br />
Å andra sidan<br />
Å andra sidan säger Gud själv enligt andra moseboken: Jag är<br />
den som är (Ego sum qui sum). 27<br />
Detta påstående i andra moseboken lade Thomas mycket stor vikt vid.<br />
Här hade Gud själv <strong>av</strong>slöjat sitt rätta namn för Mose, dvs JAG ÄR. För<br />
Thomas kom detta att betyda att Gud här <strong>av</strong>slöjade sin rätta natur som<br />
varat eller existensen i sig självt (Deus est ipsum esse subsistens).<br />
3.3 De fem <strong>gudsbevis</strong>en<br />
Thomas menar att Guds<br />
existens kan bevisas på fem sätt (quinque viis). Dessa bevis är alla empiriska<br />
i den meningen att de utgår från något allmänt känt och med sinnena<br />
percipierbart förhållande i den värld vi med våra sinnen kan få kunskap om.<br />
Detta förfaringssätt är helt i linje med Thomas kunskapsteori som är empiristisk<br />
i den aristoteliska meningen, dvs att människan med sitt intellekt<br />
genom abstraktion kommer fram till generell kunskap på grundval <strong>av</strong> den information<br />
om världen som sinnena presenterar. (Nihil est in intellectu quod<br />
non prius fuit in sensu). Denna abstraktion uppfattades emellertid inte som<br />
något passivt mottagande <strong>av</strong> sensibilia, utan som ett intelligent försök att<br />
utröna vilken princip som kunde tänkas ge upphov till det som uppträder i<br />
sinnena. Via sinnena får vi på detta sätt generell kunskap om de ting som<br />
påverkar våra sinnen, till exempel, att dessa undergår förändring, att de<br />
påverkar varandra kausalt, att de uppkommer och förgår, att egenskaper<br />
kan finnas i olika grad i dessa, samt att det finns irrationella varelser som<br />
tenderar till det som är bra för dem själva (biologisk finalitet). Dessa fem typer<br />
<strong>av</strong> förhållanden, som vi via sinnena får kunskap om, är utgångspunkter<br />
för de fem bevisen, som jag går igenom i den ordning de förekommer i Summa<br />
Theologiæ. Det första beviset utgår från det faktum att vi percipierar<br />
ting som förändras:<br />
3.3.1 Bevis ur förändringen, prima via<br />
Den första och uppenbarare vägen är den som baseras på rörelse<br />
(ex parte motu). Det är nämligen säkert och det fastställs med<br />
sinnena att vissa ting rörs i denna värld. Men allting som rörs<br />
rörs <strong>av</strong> något annat. 28<br />
27 SED CONTRA est quod dicitur Exod. ex persona Dei, Ego sum qui sum.<br />
28 Prima autem et manifestior via est quæ sumitur ex parte motus. Certum est enim et<br />
sensu constat aliqua moveri in hoc mundo. Omne autem quod movetur ab alio movetur.<br />
14
Detta bevis utgår alltså från det via perception vetbara förhållandet att<br />
vissa ting rör sig. Det är uppenbart att Thomas med rörelse (motus) menar<br />
förändring i vid mening, Jag kommer därför att föredra detta ord i mina<br />
kommentarer. Det som följer är ett längre argument för det sista påståendet<br />
som låter analytiskt när det översätts till svenska. Detta intryck försvinner<br />
dock om man i stället översätter: Allt som rör sig rörs <strong>av</strong> något annat.<br />
Ty inget rör sig utom i den mån det är i potentialitet med <strong>av</strong>seende<br />
på det mot vilket det rör sig. 29<br />
Det vill säga: Eftersom en viss förändring upphör i och med det att slutpunkten<br />
för just denna förändring är uppnådd (detta är definitionsmässigt<br />
sant), så gäller det att i den mån en förändring fortfarande pågår så är<br />
inte denna slutpunkt ännu uppnådd. Å andra sidan är slutpunkten för<br />
förändringen något som den entitet som förändras kan uppnå annars är<br />
den ju (även detta definitionsmässigt) inte slutpunkt för denna entitets<br />
förändring. Detta betyder att en entitet förändras endast i den mån den<br />
kan uppnå slutpunkten för förändringen, men ännu inte har gjort det (dvs,<br />
i den mån den är i potentialitet med <strong>av</strong>seende på denna slutpunkt). Man<br />
skulle alltså kunna parafrasera citatet sålunda: En entitet förändras endast i<br />
den mån den visserligen kan, men ännu inte har, uppnått målet för rörelsen.<br />
Men något rör (åstadkommer rörelse) i den mån det är i aktualitet;<br />
Ty att röra är inget annat än att föra ut (educere) något<br />
från potentialitet till aktualitet, men inget kan återföras från potentialitet<br />
till aktualitet utom genom något som är i aktualitet. 30<br />
Att röra (att åstadkomma förändring) är redan en fullfjädrad aktivitet,<br />
till skillnad från förändringen som är något ofullbordat. Om något skall kunna<br />
åstadkomma förändring hos något annat så räcker det inte att förändraren<br />
kan åstadkomma förändring (dvs, vara i potentialitet med <strong>av</strong>seende på detta<br />
åstadkommande) utan den måste så att säga aktivt utöva det den kan. Dvs.<br />
den kan åstadkomma förändring endast i den mån denna potentialitet är<br />
aktualiserad. Med att föra ut något från potentialitet till aktualitet (educere<br />
aliquid de potentia in actum) <strong>av</strong>ser Thomas att åstadkomma att det som<br />
kan bli något faktiskt blir det. Slutsatsen blir alltså att för att något skall<br />
kunna bli det det inte redan är (dvs, förändras) så måste något redan vara<br />
på ett bestämt sätt, alltså inte bara kunna bli detta (dvs, sådant att det<br />
åstadkommer förändring).<br />
29 Nihil enim movetur nisi secundum quod est in potentia ad illud ad quod movetur.<br />
30<br />
Movet autem aliquid secundum quod est actu; movere enim nihil aliud est quam<br />
educere aliquid de potentia in actum, de potentia autem non potest aliquid reduci in<br />
actum nisi per aliquid ens actu<br />
15
Såsom det som är varmt aktuellt, som t. ex. eld gör så att ved<br />
som är ett varmt ting potentiellt, blir varmt aktuellt, och i och<br />
med detta rör och förändrar densamma (dvs veden) 31<br />
Man kan generellt säga att Thomas exemplifieringar är mindre belysande<br />
för oss än de kanske var för hans samtid, eftersom de med naturligtvis är<br />
hämtade ur en med våra mått mätt primitiv förståelse <strong>av</strong> naturen. Men<br />
i den mån filosofiska bevis inte använder exemplifieringar som premisser,<br />
utan endast för att belysa och på något sätt levandegöra resonemanget, så<br />
faller inte beviset bara för att exemplet är omodernt. Detta exempel är dock<br />
inte så dåligt om vi tänker oss att det är antändningen (dvs det att veden<br />
blir brinnande, dvs varm) som skall förklaras och inte den därefter följande<br />
förbränningen. Men det finns förstås många exempel som verkar motsäga<br />
denna princip, även om vi begränsar oss till uppvärmning. Hur är det med<br />
veden som brinner och blir varmare och varmare, eller spisen som blir varm<br />
utan att man värmer upp den. Att veden brinner upp skulle möjligen kunna<br />
betraktas inte som ett exempel på förändring utan som ett exempel på<br />
undergång (corruptio). Vi skulle väl själva säga att det som händer är att<br />
energi i form <strong>av</strong> materia övergår i värmeenergi. Eller mer exakt; Under en<br />
given tidsperiod övergår en del <strong>av</strong> den ved som vedklabben består <strong>av</strong> till<br />
aska, rök och värmeenergi, denna värmeenergi återfinns (som värme, och<br />
uppvärmning) i den resterande veden och i omgivningen. Förändringen <strong>av</strong><br />
temperaturen i den resterande veden åstadkoms <strong>av</strong> något som är aktuellt<br />
värmande, dvs den korrumperande veden. Detta att något kan <strong>av</strong>ge energi<br />
i någon form brukar kallas potentiell energi hos detta något, vilken är ett<br />
specialfall <strong>av</strong> aktiv potentialitet. Detta kommer jag att diskutera nedan.<br />
Elspisen kan ju omvandla energi i en form till energi i en annan form, så här<br />
är det lämpligare att tala om att något åstadkommer en energihöjning hos<br />
spisen än att något värmer upp denna. När spisen sätts på så blir den ett<br />
ställe där elnätets elektriska energi kan omvandlas till värmeenergi. Under<br />
uppvärmningen är elnätet aktivt utgivande <strong>av</strong> energi medan värmeplattan<br />
är på väg från ett (relativt) energilöst tillstånd mot ett energirikt.<br />
Men det är inte möjligt att en och samma entitet på samma gång<br />
är i aktualitet och i potentialitet med <strong>av</strong>seende på samma sak,<br />
utan endast med <strong>av</strong>seende på olika saker. 32<br />
Dvs det som kan bli något utan att ännu vara detta något, kan inte med<br />
bibehållande <strong>av</strong> motsägelselagen redan vara detta något.<br />
31 sicut calidum in actu ut ignis facit lignum quod est calidum in potentia esse calidum<br />
in actu et per hoc movet et alterat ipsum.<br />
32 Non autem est possibile quod idem sit simul in actu et in potentia secundum idem<br />
sed solum secundum diversa<br />
16
Ty det som är varmt aktuellt kan inte samtidigt vara varmt potentiellt<br />
utan är samtidigt kallt potentiellt. 33<br />
Här måste man ju tillägga (eftersom varmt och kallt är relativa begrepp)<br />
att men varmt (calidum) måste <strong>av</strong>ses en (för tillfället) bestämd värmenivå,<br />
om man vill att detta påstående skall vara sant.<br />
Det är alltså omöjligt att ett och samma ting med <strong>av</strong>seende på en<br />
och samma förändring åstadkommer förändring och förändras,<br />
eller förändrar sig självt. Det följer alltså att allt som förändras<br />
förändras <strong>av</strong> något annat. 34<br />
Detta följer helt enkelt inte! Det är nämligen skillnad på att vara varm<br />
och värmande. Det som orsakar uppvärmning måste förvisso vara värmande<br />
men det behöver inte vara varmt. Detta gäller t.ex. för elnätet i förhållande<br />
till spisen. Däremot kan man med Thomas egen terminologi säga att det<br />
som är värmande därmed är varmt i analog mening 35 . Därmed skulle ett<br />
ting mycket väl kunna vara i potentialitet med <strong>av</strong>seende på värme i den<br />
primära meningen men samtidigt vara i aktualitet med <strong>av</strong>seende på värme<br />
i den analoga meningen, dvs vara värmande och därmed kunna värma sig<br />
självt. Det är lätt att se i vilka banor Thomas har tänkt, dvs. han såg att<br />
slutpunkten för förändringen som det tillstånd där det förändrande tingets<br />
aktivitet har kommit till fullt uttryck i det sig förändrande tinget. Detta<br />
förutsätter att effektiv kausalitet analyseras i termer <strong>av</strong> att det orsakande<br />
tinget verkar i det ting som förändras, på ett sådant sätt att verkan (dvs<br />
förändringen) ses som den orsakande entitetens egen aktivitet i ett annat<br />
ting, dvs, hos det ting i vilket verkan sker, och att förändringen i detta<br />
ting ses som ett successivt förverkligande <strong>av</strong> det tillstånd där det orsakande<br />
tingets verkan kommer till fullt uttryck i det andra tinget. Givet detta<br />
synsätt är den slutpunkt eller aktualitet som definierar förändringen samma<br />
sak som den aktivitet som det orsakande tinget hela tiden påverkar det sig<br />
förändrande tinget med. Och i så fall måste det orsakande tinget redan vara<br />
det aktuellt som det ting i vilket förändringen sker endast är potentiellt,<br />
och därmed verkar det följa att ingenting kan orsaka sin egen förändring.<br />
Thomas tänkte sig förmodligen ett orsakande ting som ett ting som i likhet<br />
med alla ting agerar i enlighet med sin natur. Det som är speciellt med<br />
33<br />
quod enim est calidum in actu non potest simul esse calidum in potentia sed est<br />
simul frigidum in potentia<br />
34 Impossibile est ergo quod idem et eodem motu aliquid sit movens et motum vel quod<br />
moveat seipsum. Oportet ergo omne quod movetur ab alio moveri.<br />
35 Se min Änalog predikation”i Filosofisk tidskrift 1/94 och S.T. 1a, 13, 5 Responsio..../hujusmodi<br />
nomina dicuntur /....../ secundum analogiam, idest proportionem./..../<br />
sicut sanum dicitur de medicina et animali, in quantum medicina est causa sanitatis, quæ<br />
est in animali. Dvs. Ord prediceras analogt såsom sund prediceras om både medicinen och<br />
djuret i den mån medicinen är orsak till sundhet i djuret.<br />
17
orsakande ting är att detta agerande blir uppenbart först i och med att andra<br />
ting sas. förs inom räckhåll för det orsakande tinget. Dess agerande blir<br />
alltså uppenbart som förändring i de andra tingen. Solen exemplifierar detta:<br />
Denna himlakropp verkar ständigt i enlighet med sin natur, dvs den strålar,<br />
men detta agerande blir manifest först när någon annan kropp sas. kommer<br />
inom räckhåll för solen, och blir upplyst och uppvärmd. Det är rimligt att<br />
säga att ljuset på den andra kroppens yta är solens ljus, och att värmen<br />
som har kommit den andra kroppen till del är solens värme. Med Thomas<br />
terminologi, de är aktualiteter hos solen, men dessa aktualiteter är också<br />
aktualiteter hos den belysta och uppvärmda kroppen, när väl upplysningen<br />
respektive uppvärmningen är <strong>av</strong>slutade. Medan förändringarna pågår är<br />
de däremot endast potentialiteter hos det ting som förändras, enligt ovan.<br />
Det orsakande tinget (solen) förändras emellertid inte. Det betyder att denna<br />
har haft dessa aktualiteter hela tiden. Dvs i detta fall är det orsakande<br />
tinget redan det aktuellt som det sig förändrande tinget endast är potentiellt<br />
men håller på att bli aktuellt. Ett parallellt resonemang kan föras vad<br />
gäller elnätet och spisen, spisplattan och potatiskoket men motexempel kan<br />
också konstrueras, som ovan. Men detta etablerar som sagt inte slutsatsen.<br />
Det som i bästa fall är bevisat är att för att något skall förändras så måste<br />
det som åstadkommer förändringen redan vara det som är förändringens<br />
slutpunkt men inte nödvändigtvis i samma mening som det sig förändrande<br />
tinget utan i en analog mening, och därmed faller slutsatsen att inget kan<br />
förändra sig självt. Slutsatsen verkar dessutom medföra att ordet liv (vita)<br />
enligt Thomas egen definition i S.T. dvs, en substans för vilken det är passande<br />
att röra sig själv i enlighet med sin natur 36 , inte kommer att referera<br />
till något. Det verkar ju naturligt att ur ett visst perspektiv säga att den<br />
levande organismen under sin utveckling successivt går igenom olika stadier<br />
och utför olika operationer som alla siktar mot eller är förberedelser för att<br />
organismen skall bli en fullt utvecklad representant för sin art. Jämför hur<br />
ägg, larv, och pupp-stadiet respektive det faktum att larven äter sig fet, eller<br />
spinner en puppa, är relaterade till den fullvuxna insekt som blir resultatet<br />
<strong>av</strong> allt detta, men också att det är organismen själv och inte något annat<br />
som orsakar alla dessa målinriktade förändringar. Man skulle kunna säga,<br />
med Thomas egen terminologi att det är en form som successivt förverkligas i<br />
materian. Detta förlopp står inte under kausalt inflytande från någon entitet<br />
utanför organismen, utan det är i stället organismen själv som åstadkommer<br />
och orsakar denna förändring i kraft <strong>av</strong> det att den redan har denna form,<br />
fast som en aktiv potentialitet, dvs i en analog mening. Sedan är det en<br />
annan sak att denna specifika form, uppfattad som en aktiv potentialitet<br />
någon gång måste ha uppstått i materia, när den individuella organismen<br />
uppstod. Detta är förstås ett exempel på förändring som inte har sin orsak i<br />
36 S.T. 1a. 18. 2..../est impositum hoc nomen (vita)/...../ad significandam substantiam<br />
cui convenit secundum suam naturam movere seipsam.<br />
18
organismen själv. Man kan alltså eventuellt komplettera Thomas bevis, med<br />
ett resonemang där man visar att självförändring är beroende <strong>av</strong> aktiva potentialiteter,<br />
och att dessa aktiva potentialiteter själva måste vara resultatet<br />
<strong>av</strong> förändring i materia, och att sådan förändring ytterst måste återföras på<br />
någon annan substans.<br />
Om alltså något förändras <strong>av</strong> något annat som även förändras,<br />
så måste även detta andra förändras <strong>av</strong> något annat, och detta<br />
i sin tur <strong>av</strong> något annat. 37<br />
Så länge de orsakande tingen är sådana att de själva måste förändras för<br />
att kunna förändra annat så måste ytterligare orsaker till för att förklara<br />
förändringen.<br />
Man kan inte fortsätta i oändlighet på detta sätt, för i så fall<br />
funnes ingen första rörare, och då skulle inget annat röra sig, för<br />
de ting som inte är första rörare rör sig endast i kraft <strong>av</strong> det att<br />
de (direkt eller indirekt) rörs <strong>av</strong> en första rörare, såsom käppen<br />
endast rör sig om den rörs <strong>av</strong> handen. 38<br />
Ett bra exempel på ting som undergår förändring som orsakas <strong>av</strong> andra<br />
ting vars förändringar i sin tur orsakas <strong>av</strong> andra ting, är naturligtvis kugghjul<br />
som kuggar i varandra på ett sådant sätt att ett kugghjuls motsolsvridning<br />
orsakar en medsolsvridning hos nästa hjul. Antag att ett kugghjul börjar<br />
röra sig. Orsaken till detta är att nästa kugghjul har börjat röra sig, och<br />
orsaken till detta är att ytterligare nästa har börjat röra sig. Men denna typ<br />
<strong>av</strong> beroende mellan orsak och effekt går inte vidare i oändlighet för även om<br />
vi hade oändligt många kugghjul kopplade på detta sätt så skulle de inte<br />
börja röra sig försåvitt det inte fanns någon orsak utanför hela denna kedja<br />
som har rört hela kedjan.<br />
Det är alltså nödvändigt att komma fram till något som är en<br />
första rörare som inte rörs <strong>av</strong> något, och detta inser alla att Gud<br />
är. 39<br />
Argumentet etablerar endast vad jag kan se att det finns första rörare i<br />
den meningen att de kan orsaka förändring utan att de för att kunna göra<br />
detta behöver förändras själva <strong>av</strong> något annat. I så fall är åtminstone alla<br />
37 Si ergo id a quo movetur moveatur, oportet et ipsum ab alio moveri, et illud ab alio<br />
38 Hoc autem non est procedere in infinitum, quia sic non esset aliquod primum movens<br />
et per consequens nec aliquod aliud movens, quia moventia secunda non movent nisi per<br />
hoc quod sunt mota a primo movente, sicut baculus non movet nisi per hoc quod est<br />
motus a manu.<br />
39 Ergo necesse est devenire ad aliquod primum movens quod a nullo movetur, et hoc<br />
omnes intelligunt Deum.<br />
19
levande varelser exempel på första rörare, men även stjärnor som vår sol<br />
som utstrålar energi, alla materiella ting i den mån de gr<strong>av</strong>itatoriskt, eller<br />
elektromagnetiskt påverkar sin omgivning. Allt detta skulle kunna analyseras<br />
i termer <strong>av</strong> aktiva potentialiteter. Ett sätt på vilket man trots allt skulle<br />
kunna rädda argumentet är om man skulle kunna göra troligt att aktiva<br />
potentialiteter är en slags fiktioner. Dvs det skulle kunna vara så att det<br />
bara verkar som, alternativt det är lämpligt att beskriva det som om vissa<br />
ting så att säga har kraft att förändra sig själva. För de levande varelsernas<br />
vidkommande skulle detta betyda att det verkar som om dessa så att<br />
säga besitter sin egen natur redan från början, men i form <strong>av</strong> en aktiv potentialitet.<br />
Denna natur i potentiell form skulle sedan göra det möjligt för<br />
organismen att successivt förändra sig själv med det fulla realiserandet <strong>av</strong><br />
denna natur som mål. Om det inte skulle finnas sådana aktiva potentialiteter,<br />
skulle det betyda att organismens förändring trots allt är orsakad <strong>av</strong><br />
en annan entitet, men att detta orsakande går till på ett sådant sätt att det<br />
ändå är lämpligt att beskriva händelseförloppet som att organismens egen<br />
natur successivt realiseras i organismen. Beviset hänger alltså på huruvida<br />
entiteter i universum kan ha aktiv potentialitet, och eftersom man i dagens<br />
vetenskap försöker reducera alla aktiva potentialiteter till de olika former<br />
<strong>av</strong> aktiv potentialitet som brukar kallas energi, så skulle man kanske kunna<br />
säga att bevistet hänger på frågan om energi är något verkligt. Det vill<br />
säga, om materiella ting i universum verkligen har energi i kraft <strong>av</strong> vilken<br />
de kan orsaka förändring så finns det många första rörare i universum. Om<br />
det å andra sidan är så att ordet energi inte betecknar något verkligt 40 utan<br />
endast är vad som brukar kallas en teoretisk term så torde det följa att<br />
den aktiva potentialitet som orsakar den förändring som bevisligen sker i<br />
universum, befinner sig utanför universum.<br />
3.3.2 Bevis ur effektiv kausalitet, secunda via<br />
Den andra vägen utgår från den effektiva orsakens natur. Vi<br />
upptäcker nämligen hos de sensibla tingen att det finns en ordning<br />
<strong>av</strong> effektiva orsaker. 41<br />
Detta bevis utgår alltså från det faktum att de sensibla tingen är kausalt<br />
relaterade till varandra, dvs att det finns en kausal ordning bland de sensibla<br />
tingen. Med effektiv orsak (causa efficiens) menade Thomas den entitet som<br />
faktiskt åstadkommer en verkan, och jag antar att han här främst syftar<br />
på orsaker till ting, dvs. orsaker till deras uppkomst (och eventuellt fortvaro).<br />
Thomas använde även ordet orsak för att beteckna andra aspekter<br />
på, eller grunder till tingen. Med Final orsak (causa finalis) menade han<br />
40 Se min Änalog predikation”i Filosofisk tidskrift 1/94<br />
41 Secunda via est ex ratione causæ efficientis. Invenimus enim in istis sensibilibus esse<br />
ordinem causarum efficientium<br />
20
ofta utövandet <strong>av</strong> ett tings karakteristiska aktivitet, dvs den aktivitet tinget<br />
finns för att utöva. Materiell orsak (causa materialis) betecknade det material<br />
ett ting består <strong>av</strong>, och slutligen Formell orsak (causa formalis) den form<br />
eller struktur hos ett ting som både är grunden till att tinget fortsätter att<br />
existera och som gör det till ett ting <strong>av</strong> en viss sort.<br />
Det förekommer emellertid inte och det är inte heller möjligt att<br />
något är sin egen effektiva orsak, för i så fall vore det före sig<br />
själv, vilket är omöjligt. 42<br />
Här bekräftar Thomas att inget kan vara effektiv orsak till sin egen<br />
existens (causa sui ipsius), och argumentet är förstås att för att en orsak skall<br />
kunna agera så måste den existera, men om något skall fås att existera så<br />
måste detta ske genom en slags förändring som är sådan att när förändringen<br />
börjar så existerar inte det orsakade tinget och när den slutar så existerar<br />
det, men orsaken måste agera under hela denna förändring och alltså existera<br />
hela tiden, och kan därmed inte vara identisk med det orsakade tinget.<br />
Men det är inte möjligt att gå vidare i oändlighet vad gäller<br />
effektiva orsaker. Därför att hos alla (i förhållande till varandra)<br />
ordnade effektiva orsaker är den första orsak till den mellersta<br />
och den mellersta är orsak till den sista (vare sig de mellersta är<br />
flera eller endast en), men har orsaken tagits bort så tas även<br />
effekten bort. Alltså om det inte finns en första (i ordningen) <strong>av</strong><br />
de effektiva orsakerna så kommer det inte att finnas en sista och<br />
inte heller mellanliggande. Men om det fortsätter i oändlighet<br />
i (ordningen <strong>av</strong>) de effektiva orsakerna, så kommer det inte att<br />
finnas en första effektiva orsak. 43<br />
Detta låter som problemet med hönan och ägget 44 . Om vi skulle acceptera<br />
premissen att varje äggläggande djur har utvecklats ur ett ägg lagt <strong>av</strong><br />
ett annat djur så får vi en oändlig kedja <strong>av</strong> äggläggare bakåt i tiden. Före<br />
varje ägg finns en äggläggare och före varje äggläggare ett ägg. Så frågan<br />
om vilket som kom först, hönan eller ägget skulle inte ha något svar. Det<br />
42 nec tamen invenitur nec est possibile quod aliquid sit causa efficiens sui ipsius, quia<br />
sic esset prius seipso quod est impossibile.<br />
43 Non autem est possibile quod in causis efficientibus procedatur in infinitum. Quia in<br />
omnibus causis efficientibus ordinatis primum est causa medii et medium est causa ultimi<br />
(sive media sint plura sive unum tantum), remota autem causa removetur effectus. Ergo si<br />
non fuerit primum in causis efficientibus non erit ultimum nec medium. Sed si procedatur<br />
in infinitum in causis efficientibus non erit prima causa efficiens<br />
44 Den gängse uppfattningen, bland Thomasexegeter verkar vara att Thomas här liksom<br />
även i prima via tänker på serier <strong>av</strong> samtidigt verkande orsaker. Det är möjligt att det<br />
förhåller sig så, även om det är svårt att se hur argumentet i så fall skiljer sig från det<br />
föregående (prima via). Jag tar mig ändå friheten att här diskutera problemet med hönan<br />
och ägget, som för mig framstår som en naturlig tolkningsmöjlighet <strong>av</strong> Thomas text.<br />
21
skulle inte finnas en första orsak som var före de andra orsakerna i tiden.<br />
Om vi frågar oss varför det finns äggläggare över huvud taget, så blir svaret:<br />
Därför att det fanns tidigare äggläggare. Det otillfredsställande med detta<br />
svar är väl dess uppenbara cirkularitet. Vi förklarar äggläggarnas (som<br />
grupp) existens med att äggläggarna (som grupp) existerar. Det är väl ingen<br />
i dag som tänker sig att det funnits oändligt många äggläggare bakåt i tiden.<br />
Detta betyder att man (åtminstone implicit) förnekar premissen att varje<br />
äggläggande djur utvecklats ur ett ägg lagt <strong>av</strong> ett annat djur. Man skulle<br />
kanske kunna säga att hönan kom före ägget, givet en sådan uppfattning.<br />
Man skulle kunna försvaga premissen och helt enkelt säga att varje organism<br />
har sitt upphov en annan organism som fanns före denna. Då får vi igen en<br />
infinit regress. Om vi försöker kausalt förklara det faktum att det finns organismer<br />
får vi igen mutatis mutandis samma typ <strong>av</strong> cirkulära förklaring.<br />
Inte heller tänker man sig i dag någon oändlig räcka <strong>av</strong> organismer, och<br />
därmed förnekas förstås premissen att varje organism har sitt upphov i en<br />
annan organism. Tvärtom tänker man sig att den första organismen, någon<br />
form <strong>av</strong> primitiv prokaryot cell uppstod på något sätt ur den sk. ursoppan<br />
på jorden. Men ursoppan måste finnas före livet, jorden före ursoppan, interstellära<br />
gasmoln före jorden, och så kan vi gå vidare. Antingen har vi<br />
en första orsak i kedjan, som inte själv har orsakats eller har vi det inte,<br />
har vi det inte så har vi en infinit regress <strong>av</strong> orsaker. Varje enskild entitet<br />
i denna kedja <strong>av</strong> orsaker fanns därför att de tidigare entiteterna i kedjan<br />
fanns. Frågar vi å andra sidan varför hela denna infinita kedja <strong>av</strong> entiteter<br />
fanns så får vi igen ett cirkulärt svar så länge vi frågar efter effektiv orsak.<br />
och i så fall kommer det varken att finnas en slutlig verkan eller<br />
mellanliggande effektiva orsaker, vilket uppenbarligen inte är<br />
fallet. 45<br />
Thomas tanke är tror jag ungefär den följande. Det finns entiteter som<br />
behöver orsaker för att existera, dvs de skulle inte finnas om inte orsaken<br />
hade funnits (el finns). Finns inte orsaken så finns inte verkan. Materiella<br />
ting såsom hönor, ursoppor, och interstellära gasmoln tillhör denna kategori.<br />
Alla sådan ting är intermediära orsaker i orsakskedjor. Men om alla<br />
orsaker i en sådan orsakskedja skulle vara intermediära orsaker, dvs. orsakade<br />
<strong>av</strong> andra sådana orsaker i samma orsakskedja, skulle det betyda att<br />
hela kedjan inte skulle ha någon effektiv orsak, dvs på något sätt vara sin<br />
egen orsak (causa sui). Vi kan vända på resonemanget litet och säga att en<br />
intermediär orsak är ett ting som inte skulle finnas om dess orsak inte funnes.<br />
Men om detta gäller för varje länk i orsakskedjan så har vi en oändlig<br />
orsakskedja som bara består <strong>av</strong> ting som behöver effektiva orsaker för att<br />
existera. Varje ting i orsakskedjan har visserligen en effektiv orsak men det<br />
45<br />
et sic non erit nec effectus ultimus nec causæ efficientes mediæ, quod patet esse<br />
falsum<br />
22
är inte så att det finns en orsak till alla ting i orsakskedjan. Om vi kunde<br />
fastställa att varje mängd <strong>av</strong> intermediära orsaker behöver effektiva orsaker<br />
utanför mängden för att existera så vore saken klar. Detta gäller uppenbart<br />
för ändliga mängder <strong>av</strong> intermediära orsaker, men gäller det för oändliga<br />
orsakskedjor Skälet till att det uppenbart gäller i en ändlig mängd är att<br />
om varje intermediär orsak i mängden skall ha en orsak i denna mängd som<br />
är skild från den själv så måste vi tänka oss minst en cirkulär orsakskedja<br />
i mängden, men detta kan uteslutas <strong>av</strong> samma skäl som självorsakande<br />
utesluts. Just detta är förstås inget problem i oändliga mängder. Där finns<br />
det sas plats för relationer som är transitiva och irreflexiva . Thomas intuition<br />
är väl snarare att om vi hade en oändlig kedja <strong>av</strong> intermediära orsaker<br />
som inte hade någon orsak utanför kedjan, så skulle denna kedja som sådan<br />
kunna ses som en nödvändigt existerande entitet, dvs en entitet som inte<br />
behöver något annat för att existera. Detta verkar emellertid litet underligt<br />
med tanke på att denna kedja inte består <strong>av</strong> annat än intermediära orsaker,<br />
dvs entiteter som samtliga behöver något annat för att existera, och en<br />
kedja blir sas. inte starkare än sina delar. En annan möjlighet vore att anta<br />
att hela orsakskedjan är nödvändigt existerande <strong>av</strong> en sådan anledning, som<br />
t.ex. att de enskilda tingen endast skulle vara någon slags modifikationer <strong>av</strong><br />
en nödvändigt existerande entitet, som universum eller energin. Då får vi<br />
gå vidare till den tredje vägen (nödvändiga entiteter) och den första vägen<br />
(förändring).<br />
Alltså är det nödvändigt att anta en första effektiv orsak, vilken<br />
alla kallar Gud. 46<br />
3.3.3 Bevis ur uppkomst och undergång, tertia via<br />
Den tredje vägen utgår från det möjliga och det nödvändiga, och<br />
den är som följer. 47<br />
Här får vi helt enkelt reda på att detta bevis har sin utgångspunkt i<br />
det faktum att vissa ting är möjliga och att andra ting är nödvändig. Vad<br />
Thomas menar med dessa modala begrepp kommer att bli klarare i det som<br />
följer.<br />
46<br />
Ty vi finner i verkligheten sådant som kan vara och inte vara.<br />
Vi observerar nämligen att vissa ting uppkommer och går under.<br />
Dessa kan följaktligen vara och inte vara. 48<br />
Ergo necesse est ponere aliquam causam efficientem primam, quam omnes Deum<br />
nominant.<br />
47 Tertia via est sumpta ex possibili et necessario, quæ talis est.<br />
48 Invenimus enim in rebus quædam quæ sunt possibilia esse et non esse, cum quædam<br />
inveniantur generari et corrumpi et per consequens esse et non esse.<br />
23
Thomas menar tydligen ting som kan uppkomma och gå under (generari<br />
et corrumpi) med sin term möjliga (possibilia esse et non esse). Vi får<br />
ytterligare hjälp vid vår begreppsbestämning i följande rad.<br />
för det som har möjlighet att inte vara, är inte vid någon tidpunkt.<br />
49<br />
Detta verkar närmast vara en definition <strong>av</strong> uttrycket har möjlighet att<br />
inte vara (possibile est non esse). 50 Med detta menas alltså det som faktiskt<br />
inte är vid någon tidpunkt. I det som följer får vi reda på att inte allt kan<br />
vara <strong>av</strong> denna karaktär.<br />
Det är emellertid omöjligt att alla (entiteter) som existerar, är<br />
sådana, för det som har möjlighet att inte vara, är inte vid någon<br />
tidpunkt. Om alltså alla (entiteter) har möjlighet att inte vara<br />
då fanns det en gång ingenting i verkligheten. 51<br />
På denna punkt har Thomas anklagats för ett enkelt kompositionsfel eller<br />
för att ha blandat ihop kvantifikatorer. Av det att varje entitet i verkligheten<br />
är icke existerande vid någon tidpunkt följer inte att det fanns en tidpunkt<br />
när ingenting fanns. Detta är riktigt bara så länge vi endast talar om delar <strong>av</strong><br />
verkligheten. Varje del <strong>av</strong> verkligheten skulle kunna vara möjlig i Thomas<br />
mening utan att det någon gång inte skulle finnas något. Men om hela<br />
verkligheten (t.ex. universum betraktat som en komplex entitet) vore möjlig<br />
i Thomas mening, så betyder det att hela verkligheten är sådan att den<br />
faktiskt inte alltid är, vilket betyder att någon gång fanns inget (aliquando<br />
nihil fuit in rebus) 52 .<br />
49 quia quod possibile est non esse quandoque non est<br />
50 I annat fall (dvs. tolkat som ett faktapåstående) borde någon slags principle of plenitude<br />
förutsättas dvs. att alla möjligheter i verkligheten verkligen realiseras. Det är möjligt<br />
att Thomas gör detta. Jag väljer att bortse från denna möjhlighet eftersom jag betraktar<br />
en sådan princip som allt annat än självevident.<br />
51<br />
Impossibile est autem omnia quæ sunt, talia esse, quia quod possibile est non esse<br />
quandoque non est. Si igitur omnia sunt possibilia non esse aliquando nihil fuit in rebus.<br />
52 Det enda som följer är att vid någon tidpunkt finns inget. Thomas fortsatta resonemang<br />
verkar förutsätta att denna möjlighet i så fall redan har realiserats i det förgångna.<br />
Vad jag kan se ger han inget argument för detta. Man kanske ändå skulle kunna komma<br />
vidare på denna punkt om man i stället för begreppen möjlighet och nödvändighet introducerade<br />
begreppen hittills-möjlighet respektive hittills-nödvändighet. Ett hittills-möjligt<br />
ting skulle alltså vara ett ting som vid någon nu passerad tidpunkt inte har existerat<br />
och ett hittills-nödvändigt ting skulle vara ett som alltid hittills de facto har existerat.<br />
Thomas argument skulle i så fall om det är sunt mutatis mutandis etablera att det finns<br />
hittill-nödvändiga ting som har grunden till denna sin hittills-nödvändighet i sig själv.<br />
Thomas behöver i så fall ytterligare premisser för att etablera sin slutsats: t.ex: Varje<br />
hittills-nödvändigt ting är nödvändigt eller Varje hittills-nödvändigt ting som har grunden<br />
till denna sin hittills-nödvändighet i sig självt är nödvändigt respektive nödvändigt i kraft <strong>av</strong><br />
sig självt. Även om man frångår min tolkning och tänker sig att Thomas förutsätter någon<br />
24
Men om detta vore sant så skulle inte heller nu något finnas,<br />
för det som inte finns börjar inte finnas om inte genom något<br />
som redan finns. Om alltså inget existerande fanns, så var det<br />
omöjligt att något började finnas, och på så sätt borde inget<br />
finnas, vilket är uppenbart falskt. Alltså är inte alla entiteter<br />
möjliga utan det bör finnas något nödvändigt i verkligheten 53<br />
Thomas påpekar här självklarheten att om något skall kunna uppkomma<br />
så måste det effektivt kauseras <strong>av</strong> något som redan finns. En konsekvens<br />
<strong>av</strong> detta är att ingenting kan orsaka sin egen uppkomst, ingenting kan vara<br />
causa sui. Men eftersom verkligheten finns och den ex hypotesi endast<br />
är möjlig, så har den uppkommit, men då måste den ha orsakats <strong>av</strong> något<br />
redan existerande vilket är motsägelsefullt, alltså är inte allt möjligt i Thomas<br />
mening, utan det finns även nödvändiga entiteter, dvs sådana (får man<br />
förmoda) som de facto alltid finns.<br />
Allt nödvändigt har antingen orsaken till sin nödvändighet i<br />
något annat eller så har det inte detta. 54<br />
Detta är ett specialfall <strong>av</strong> lagen om det uteslutna tredje. Om vi skulle<br />
anta att universum är nödvändigt i Thomas mening, så måste antingen<br />
något annat vara orsak till att universum de facto alltid har existerat, och<br />
alltid kommer att existera eller så är det inte så.<br />
Men det är inte möjligt att gå vidare i oändlighet vad gäller<br />
nödvändiga ting som har orsak till sin nödvändighet, såsom det<br />
inte heller är vad gäller effektiva orsaker, som visats ovan. 55<br />
Thomas tänker sig säkert att för att något skall kunna orsaka ett annat<br />
tings nödvändighet, dvs göra så att det andra tinget alltid finns, så måste<br />
denna orsak själv alltid finnas dvs vara nödvändig i Thomas mening. Om<br />
alla nödvändiga entiteter har orsaken till sin nödvändighet i något annat<br />
nödvändigt så får vi en oändlig kedja <strong>av</strong> nödvändiga entiteter, där varje<br />
version <strong>av</strong> the principle of plenitude uppstår problem på den här punkten. Även om man<br />
förutsätter att alla möjligheter realiseras någon gång följer det förstås inte att de redan<br />
har realiserats. Man verkar behöva den mycket starka varianten <strong>av</strong> principen som säger<br />
att alla möjligheter redan har realiserats för att kunna genomföra argumentet. För mig<br />
framstår the principle of plenitude även i sin svagare form som ett kontingent påstående<br />
med tvivelaktigt (ovetbart) sanningsvärde. Av denna anledning är det intressant att se<br />
om Thomas klarar sig utan denna princip, särskilt i dess starkare form.<br />
53<br />
Sed si hoc est verum etiam nunc nihil esset quia quod non est non incipit esse nisi<br />
per aliquid quod est. Si igitur nihil fuit ens, impossibile fuit quod aliquid inciperet esse,<br />
et sic modo nihil esset, quod patet esse falsum. Non ergo omnia entia sunt possibilia sed<br />
oportet aliquid esse necessarium in rebus.<br />
54 Omne autem necessarium vel habet causam suæ necessitatis aliunde vel non habet.<br />
55<br />
Non est autem possibile quod procedatur in infinitum in necessariis quæ habent<br />
causam suæ necessitatis, sicut nec in causis efficientibus, ut probatum est.<br />
25
länk hålls i gång <strong>av</strong> den tidigare länken, som samtidigt ser till att nästa länk<br />
fortsätter att existera. Thomas menar att sådana oändliga orsakskedjor inte<br />
förklarar det de antas förklara, de bara skjuter förklaringen längre och längre<br />
bort. De ger så att säga en förklaring genom utmattning. Man skulle kunna<br />
belysa detta med följande exempel. Antag att en solkatt lyser på väggen och<br />
jag frågar varför, och får förklaringen att ljus reflekteras i en spegel längre<br />
bort och därifrån kommer detta ljus. Jag frågar vidare: Varifrån kommer det<br />
ljus som träffar spegeln då Ja det reflekteras vidare <strong>av</strong> andra speglar längre<br />
bort. Ja men varifrån kommer ljuset från början då Svaret blir: Det där<br />
är en felställd fråga. Ljuset kommer inte någonstans ifrån, det finns ingen<br />
början så som du tänker dig, det finns helt enkelt en oändlig serie speglar<br />
som alla reflekterar ljuset vidare, men ingen ljuskälla.<br />
Det är alltså nödvändigt att det finns något som är nödvändigt<br />
i kraft <strong>av</strong> sig själv, som inte har orsaken till sin nödvändighet<br />
i (från) något annat, utan som är orsaken till andra entiteters<br />
nödvändighet. 56<br />
Enda möjligheten att undvika den oändliga kedjan <strong>av</strong> grunder eller orsaker<br />
som alltså inte förklarar bara utmattar tanken, är att anta att något<br />
nödvändigt existerande är sådant att det inte har grunden till sin nödvändighet<br />
i något annat, dvs det existerar utan annan grund, och detta något är grunden<br />
till alla andra nödvändiga entiteters nödvändighet.<br />
3.3.4 Bevis ur grader, quarta via<br />
Den fjärde vägen tar sin utgångspunkt i de gradskillnader som<br />
finns i verkligheten. Ty det finns i verkligheten något mer och<br />
mindre gott och sant och nobelt, och så är det med andra sådana<br />
egenskaper. Men mer eller mindre sägs om olika ting i den mån<br />
de på olika sätt närmar sig det som är mest; såsom något är<br />
varmare i den mån det närmar sig det som är mest varmt. 57<br />
Problemet här är huruvida det finns något maximum när det gäller dessa<br />
graderbara egenskaper. Skulle det finnas en max-värme sas. så borde man<br />
ju kunna definiera grader <strong>av</strong> värme i termer <strong>av</strong> en temperaturs närhet till<br />
denna max-värme. Men är det verkligen så att det faktum att det finns<br />
högre och lägre temperatur visar att det finns en maximal temperatur som<br />
de närmar sig på olika sätt Jag tror att Thomas tänker sig att grader <strong>av</strong><br />
56 Ergo necesse est ponere aliquid quod est per se necessarium non habens causam suæ<br />
necessitatis aliunde, sed quod est causa necessitatis aliis.<br />
57<br />
Quarta via sumitur ex gradibus qui in rebus inveniuntur. Invenitur enim in rebus<br />
aliquid magis et minus bonum et verum et nobile, et sic de aliis hujusmodi. Sed magis<br />
et minus dicitur de diversis secundum quod appropinquant diversimode ad aliquid quod<br />
maxime est; sicut magis calidum est quod magis appropinquat maxime calido.<br />
26
en viss egenskap skall analyseras i termer <strong>av</strong> någon slags participation i en<br />
perfektion som i sig är något oföränderligt. Då skulle t.ex. att X är varmare<br />
än Y betyda att X participierar mer än Y i perfektionen värme. Då skulle<br />
argumentet se ut så här: Att säga att X i högre grad än Y har egenskapen<br />
P, implicerar att det finns en egenskap P som i sig är given och oföränderlig<br />
och i vilken både X och Y participierar (eller de uppvisar, eller exemplifierar<br />
egenskapen P) fast i olika grad. Det är åtminstone tänkbart att ett ting<br />
skulle kunna uppvisa egenskapen P inte partiellt utan helt och fullt. Detta<br />
skulle alltså vara att ha egenskapen maximalt. Att ha egenskapen P mer<br />
eller mindre vore givet en sådan analys det samma som att mer eller mindre<br />
närma sig (appropinquere) detta maximum.<br />
Det finns alltså något som är sannast och bäst och noblast och<br />
därför mest existerande (varande); ty de som är sannast är mest<br />
existerande (varande), så som sägs i Aristoteles Metafysik bok<br />
II 58<br />
Här vore säkert ett ord om grader <strong>av</strong> sanning på sin plats. Thomas refererar<br />
här till Aristoteles Metafysik bok II 59 där Aristoteles bl.a. diskuterar<br />
sanningen som är objektet för kunskapen. Både Aristoteles och Thomas talar<br />
om någon slags entitativ sanning, dvs även ting kan vara sanna och inte<br />
bara mentala representationer och liknande. Det verkar som att en entitet<br />
kallas sann i den mån den lever upp till ett givet ideal, som t.ex. sin egen<br />
natur. Denna betydelsen <strong>av</strong> ordet sann använder vi i beskrivningar som en<br />
sann vän, en sann människa eller till och med en sann lögn. Ett ting kan<br />
alltså vara mer eller mindre sant, allt efter i vilken utsträckning tinget lever<br />
upp till sin natur eller participierar i denna. Därför kan sägas att ett ting<br />
X är ett sant P, (där P är en typ <strong>av</strong> ting t.ex.) i den mån X uppfyller P’s<br />
definition, dvs i den mån X är P. Därför låter det sig sägas att ett ting är<br />
sant i den mån, eller i den grad det är.<br />
Men det som kallas maximalt i något genus är orsak till allt som<br />
är i detta genus, såsom elden som är maximalt varm är orsak till<br />
all värme, såsom det sägs i samma bok. 60<br />
58 Est igitur aliquid quod est verissimum et optimum et nobilissimum et per consequens<br />
maxime ens; nam quæ sunt maxime vera sunt maxime entia, ut dicitur II Metaph.<br />
59 993b30: Therefore in every case the first principles of things must necessarily be true<br />
above everything else - since they are not merely sometimes true, nor is anything the cause<br />
of their existence, but they are the cause of the existence of other things, - and so as each<br />
thing is in respect of its existence, so it is in respect of truth. Övers H Tredennick, Loeb<br />
Classical Library<br />
60<br />
Quod autem dicitur maxime in aliquo genere est causa omnium quæ sunt illius<br />
generis, sicut ignis qui est maxime calidus est causa omnium calidorum, ut in eodem libro<br />
dicitur.<br />
27
Aristoteles säger i bok II <strong>av</strong> Metafysiken att de ting som överför<br />
en viss egenskap till andra ting har denna egenskap i högre grad<br />
än dessa andra ting. 61<br />
Alltså finns det något som är orsak till vara och godhet, eller<br />
vilken perfektion som helst i alla ting, och detta kallar vi Gud. 62<br />
Vårt sätt att tala om dessa ting kan lätt leda in i platonska tankebanor:<br />
Olika ting kan uppvisa en och samma egenskap i olika omfattning. Ett sätt<br />
att säga detta är att säga att dessa olika ting participierar i eller uppvisar en<br />
och samma egenskap på olika sätt och i olika grad. Dessutom överförs ofta<br />
kausalt en perfektion från en entitet till en annan, som när kunskap överförs<br />
från lärare till elev eller energi från elnätet till spisen. Denna överföring <strong>av</strong><br />
egenskaper kan inte gärna gå till på ett sådant sätt att egenskapen kommer<br />
att finnas i högre grad i effekten än den fanns i orsaken. Eleven kan inte få<br />
mer kunskap från läraren än läraren har. Kastrullen på spisen kan inte ta<br />
emot mer energi än vad som finns i elnätet. Om det nu är på detta vis så<br />
borde det sas finnas en källa för varje egenskap där egenskapen i fråga finns<br />
i ren form, och vad är naturligare än att tänka sig att dessa källor är de<br />
subsisterande egenskaperna. Att X har egenskapen P betyder alltså att X på<br />
ett partiellt och imperfekt sätt uppvisar egenskapen P, därför att X direkt<br />
eller indirekt står under kausalt inflytande från denna egenskap, tänkt som<br />
en subsisterande entitet, en slags platonsk idé. Thomas teori torde i stället<br />
ungefär vara följande: Olika egenskaper och perfektioner är olika sätt att<br />
vara på, så när man säger att ett ting X participierar i en viss egenskap P,<br />
så betyder det att X uppvisar ett visst sätt att vara på. Den grundläggande<br />
participationen är inte i en egenskap utan i vara (esse). Varje ting uppvisar<br />
på ett begränsat sätt perfektionen vara (esse), dvs det participierar på ett för<br />
detta ting karakteristiskt sätt i perfektionen vara. Thomas behövde alltså<br />
inte anta subsisterande egenskaper under vilkas kausala inflytande tingen<br />
står, utan det räckte för honom att anta en enda källa till all perfektion<br />
och detta är det subsisterande varat (ipsum esse subsistens). Givet denna<br />
teori skall alltså påståendet X uppvisar P i högre grad än Y inte analyseras<br />
i termer <strong>av</strong> en subsisterande idé P, vilken X skulle likna mer och stå under<br />
intimare kausalt inflytande än Y skulle göra, utan i stället i termer <strong>av</strong> det<br />
subsisterande varat (esse subsistens) som kan efterliknas på många olika<br />
sätt bl.a. på sättet P. I det här fallet skulle det betyda att X liknar mer och<br />
participierar mer i varat i <strong>av</strong>seende P än Y gör och det kausala inflytande<br />
61 993b25; Now every thing through which a common quality is communicated to other<br />
things is itself of all those things in the highest degree possessed of that quality (e.g. fire<br />
is hottest, bacause it is the cause of heat in everything else); hence that also is most true<br />
which causes all subsequent things to be true. Övers H Tredennick, Loeb Classical Library<br />
62 Ergo est aliquid quod est causa esse et bonitatis et cujuslibet perfectionis in omnibus<br />
rebus, et hoc dicimus Deum<br />
28
som X står under från det subsisterande varats sida präglas mer <strong>av</strong> P-het<br />
än det inflytande som Y står under.<br />
3.3.5 Bevis ur finalitet, quinta via<br />
Den femte vägen utgår från tingens styrelse. Vi ser nämligen att<br />
ting som saknar tänkande, nämligen kroppar i naturen, verkar<br />
för ett mål, vilket visar sig i det att de alltid eller oftast verkar<br />
på samma sätt och ger upphov till det som är bäst, var<strong>av</strong> följer<br />
att de inte når målet <strong>av</strong> slump utan på grund <strong>av</strong> <strong>av</strong>sikt. 63<br />
Thomas tänker förmodligen i första hand på organismer. Det som är bäst<br />
för en organism är att få leva och utvecklas i enlighet med den livscykel som<br />
är karakteristisk för den art i vilken denna organism ingår. Om organismen<br />
<strong>av</strong>viker från sin livscykel så uppnår den inte sitt mål. Naturen är nu sådan att<br />
de olika varelserna alltid eller oftast uppnår sina mål, åtminstone vad dem<br />
själva anbelangar, dvs givet att de erbjuds för dem fördelaktiga ekologiska<br />
förhållanden. Detta visar att de inte uppnår sina mål <strong>av</strong> en slump utan det<br />
finns något i deras natur som sas. riktar in dem mot deras mål.<br />
Men de ting som inte har kunskap tenderar inte mot ett mål om<br />
de inte har inriktats <strong>av</strong> något som vet och tänker, såsom pilen <strong>av</strong><br />
bågskytten. Alltså finns någon tänkande <strong>av</strong> vilken alla naturliga<br />
ting ordnas mot ett mål, och detta kallar vi Gud. 64<br />
En organism kan nu eftersträva ett mål som är bra för organismen antingen<br />
för att denna tendens mot målet sas. är inprogrammerad dvs. är en<br />
del <strong>av</strong> denna organisms natur, eller för att organismen sas. har inriktat sig<br />
själv mot detta mål genom en viljeakt på grundval <strong>av</strong> en bedömning <strong>av</strong><br />
målets värde och lämpliga medel för att uppnå detta mål. Men för att något<br />
skall kunna uppnå ett mål så måste, i vilket fall som helst, kunskap om<br />
målet och ett intelligent relaterande <strong>av</strong> medel i förhållande till detta mål<br />
var de principer som styr de processer som leder fram till målet. Så även i<br />
det fall då uppnåendet <strong>av</strong> målet förklaras <strong>av</strong> organismens natur så måste<br />
förklaringen sist och slutligen återföras på en intelligens som har kunnat<br />
bestämma denna varelses natur, med kunskap om och hänsyn taget till de<br />
mål organismen, genom denna sin natur, skall uppnå. T.ex. en intelligent<br />
och provident skapare. Nu övergår vi till de invändningar som restes mot<br />
att Gud skulle existera i början <strong>av</strong> artikeln<br />
63 Quinta via sumitur ex gubernatione rerum. Videmus enim quod aliqua quæ cognitione<br />
carent, scilicet corpora naturalia, operantur propter finem, quod apparet ex hoc quod<br />
semper aut frequentius eodem modo operantur et consequuntur id quod est optimum,<br />
unde patet quod non a casu sed ex intentione perveniunt ad finem.<br />
64 Ea autem quæ non habent cognitionem non tendunt in finem nisi directa ab aliquo<br />
cognoscente et intelligente, sicut sagitta a sagittatore. Ergo est aliquis intelligens a quo<br />
omnes res naturales ordinantur ad finem, et hoc dicimus Deum.<br />
29
3.4 Svar på teodicéproblemet<br />
Augustinus säger i Enchiridion: Eftersom Gud är god i högsta<br />
grad skulle han på intet sätt tillåta att något ont existerade<br />
bland hans verk, om han inte vore så allsmäktig och god att han<br />
gjorde gott även <strong>av</strong> det onda. Det är alltså ett uttryck för Guds<br />
oändliga godhet att han tillåter de onda (tingen) att existera och<br />
ur dessa framkallar han goda (ting). 65<br />
Detta är den katolska teodicén. De skapade varelserna skulle kunna göra<br />
gott men de väljer fritt att inte göra detta, de väljer något mindre gott.<br />
Gud skulle kunna stoppa detta, så det faktum att det sker visar att Gud<br />
tillåter det. Gud skulle emellertid inte tillåta det onda om han inte kunde<br />
vända, och också vänder det till något gott. Så det ondas existens i skapelsen<br />
förvandlas med det här argumentet från att vara ett svaghetstecken sas. till<br />
att vara ytterligare ett bevis på Guds allmakt och godhet.<br />
3.5 Inomvärldslig förklaring otillräcklig<br />
Eftersom tingen är styrda <strong>av</strong> en högre agent när de verkar för<br />
ett bestämt mål i enlighet med sin natur, är det nödvändigt att<br />
även återföra det som sker i enlighet med tingens natur till Gud<br />
som varande första orsak. På samma sätt bör även de ting som<br />
sker <strong>av</strong> <strong>av</strong>sikt förklaras med någon högre orsak som inte är det<br />
mänskliga förnuftet eller den mänskliga viljan, eftersom dessa är<br />
föränderliga och kan sluta existera, men allt som förändras och<br />
som kan gå under bör återföras på något oföränderligt och i kraft<br />
<strong>av</strong> sig själv nödvändigt, vilket bevisats ovan. 66<br />
Här hänvisar Thomas dels till den femte vägen: De skapade varelserna<br />
verkar uppenbarligen för ett mål. Att de har den natur de har förklarar att<br />
de uppnår detta mål. Men det faktum att det finns ting men denna natur har<br />
sin förklaring i att målet skall uppnås, men detta kan inte förklaras på annat<br />
sätt än att en intelligent agent har skapat dem. När det gäller (<strong>av</strong> människor)<br />
<strong>av</strong>sedda effekter hänvisar han till första och tredje vägen i stället: Avsedda<br />
effekter har ursprung i det mänskliga förnuftet och i viljan. Dessa är i sin tur<br />
65<br />
.../sicut dicit Augustinus in Enchiridio, Deus cum sit summe bonus nullo modo<br />
sineret aliquid mali esse in operibus suis nisi esset adeo omnipotens et bonus ut bene<br />
faceret etiam de malo. Hoc ergo ad infinitam Dei bonitatem pertinet ut esse permittat<br />
mala et ex eis eliciat bona.<br />
66<br />
...../cum natura propter determinatum finem operetur ex directione alicujus superioris<br />
agentis, necesse est ea quæ a natura fiunt etiam in Deum reducere sicut in primam<br />
causam. Similiter etiam quæ ex proposito fiunt oportet reducere in aliquam altiorem causam<br />
quæ non sit ratio et voluntas humana, quia hæc mutabilia sunt et defectibilia, oportet<br />
autem omnia mobilia et deficere possibilia reduci in aliquod primum immobile et per se<br />
necessarium, sicut ostensum est<br />
30
föränderliga och ej nödvändigt existerande och förutsätter därför en första<br />
rörare respektive en i kraft <strong>av</strong> sig själv nödvändigt existerande entitet.<br />
Johan Mårtensson<br />
31