Hela boken - Medicinsk fakultet - UmeÃ¥ universitet

Forskningens dag 2011 

Depressioner 

– vanligare än vi vill tro 

En bok från Forskningens dag 2011 

Medicinska fakulteten vid Umeå universitet

Du kan också bidra... 

till den medicinska forskningen vid Umeå universitet 

och Norrlands universitetssjukhus 

Boken du har framför dig beskriver en del av all den forskning som 

pågår just nu. Forskningens betydelse kan knappast överskattas, 

men om vi ska behålla den på högsta internationella nivå krävs ekonomiska 

resurser. 

Ett bra sätt att stödja forskningen i Umeå är genom Insamlingsstiftelsen 

för medi cinsk forskning vid Umeå universitet. De insamlade 

medlen fördelas årligen av en sakkunnig kommitté och går direkt till 

den lokala forskningen. Stiftelsen har stor betydelse för universitetet 

och bygger på donationer från olika håll. 

Alla bidrag, oavsett storlek, tas emot med tacksamhet. 

Lena Gustafsson 

Rektor Umeå universitet 

Insamlingsstiftelsen för medicinsk forskning vid Umeå universitet är den äldsta, 

största och mest kända av insamlingsstiftelserna, grundad 1967 av Umeå universitet. 

Som givare kan du skänka till den medicinska forskningen rent allmänt eller öronmärka 

din gåva för forskning om något speciellt område. Skriv i så fall vilket område 

du vill skänka till på inbetalningskortet som följer med boken. Förutom till forskning 

ger stiftelsen också bidrag för rekryteringar av goda forskare till Umeå. 

Postgiro 95 06 13–0 Bankgiro 950–6130 

3

Depressioner – vanligare än vi vill tro 

Utgiven av Medicinska fakulteten, Umeå universitet, 2011. 

Författare: Kjell Jonsson, Lars Jacobsson, Jayanti Chotai, Arja Lehti, 

Rolf Adolfsson, Astrid Norberg, Ellinor Salander Renberg 

Debattledare: Sverker Olofsson 

Redaktörer: Hans Fällman, Bertil Born 

Ljudupptagning: Christer Blomgren 

Utskrifter: Lena Hellström-Nylén 

Layout: Print & Media, Umeå universitet 

Första tryckningen 

ISBN 978-91-7459-340-2 

4

Innehåll 

Kjell Jonsson 

Inledning.................................................................................. 7 

Lars Jacobsson 

Vad är depression och vad är nedstämdhet.............................. 9 

Jayanti Chotai 

Psykiska sjukdomsmönster i Sverige och världen....................... 15 

Vårdplatser och sjukdomsbegrepp....................................................... 17 

Kriterier för diagnos........................................................................... 19 

Huvudgrupper av psykiska sjukdomar................................................ 21 

Vägen till diagnos................................................................................ 23 

Risken för psykisk sjukdom................................................................. 24 


Psykisk ohälsa och självmord bland renskötande samer............. 29 

”Tystnadens kultur”............................................................................ 30 

”Renskötarångest”.............................................................................. 33 

Ett annat dryckesmönster................................................................... 36 

”Det är renen som styr”....................................................................... 37 

Självmordsproblemet.......................................................................... 39 

Arja Lehti 

Kön och depressioner............................................................... 44 

Hur uttrycks depressioner idag.......................................................... 46 

Tre förklaringsmodeller...................................................................... 48 

Rolf Adolfsson 

Den genetiska och molekylära bakgrunden................................ 52 

Astrid Norberg 

Att känna sig otillräcklig – om samvetsstress hos vårdpersonal... 64 

Att tolka sitt samvete........................................................................... 65 

Det jag borde ha gjort…...................................................................... 67 

Arbetsledning på avstånd.................................................................... 68 

Att hantera sitt dåliga samvete............................................................ 68 

5

Ellinor Salander Renberg 

Vid depressionens yttersta gräns – om att förebygga självmord.. 74 

Frågestund och diskussion........................................................ 90 

Att förutse självmord.......................................................................... 91 

Alkoholens roll för självmord.............................................................. 91 

Depressioner hos äldre........................................................................ 92 

Vad är ångest.................................................................................... 94 

Missbruk och psykisk sjukdom............................................................ 95 

Mer mätbara diagnoser..................................................................... 97 

Hur många läkemedel behövs det....................................................... 100 

Självmord och skamkänslor................................................................ 102 

Att hantera livets svårigheter............................................................... 103 

Självmordstankar som akut livsfara.................................................... 104 

6

Inledning 

Kjell Jonsson 

Professor i idéhistoria 

Prorektor, Umeå universitet 

Ni är alla välkomna till 2011 års Forskningens dag, som även i år arrangeras 

av Informationskommittén vid Medicinska fakulteten. Ett fantastiskt bra initiativ 

som nu har pågått sedan 1998. 

Rubriken för den här dagen, Depressioner – vanligare än vi vill tro, är nog 

sann. Läkemedelsverket uppger på sin hemsida att ungefär 5 % av Sveriges 

befolkning lider av sjukdomen och att 25 % av Sveriges kvinnor någon gång 

under sina liv kommer att drabbas av en depression som kräver behandling. 

Bland oss finns det med all säkerhet en majoritet som har haft egna erfarenheter 

av depression eller av anhöriga eller vänner som drabbats. 

Depression är inte någon lättfångad företeelse, utan en mycket komplex 

sjukdom. Även om det handlar om sänkt grundstämning kan depressionen 

vara allt från lätt och snabbt övergående till djup och ihållande under många 

år. Förr i världen talade man om melankoli, depression är ett sjukdomstillstånd 

som kom in i den medicinska vetenskapen först på 1900-talet. Medan 

melankolin hade manliga associationer har depression i allt högre grad setts 

som en sjukdom som drabbar kvinnor. Till skillnad från melankoli är depression 

enligt den amerikanske författaren William Styron ”ett substantiv 

med mjäkig klang och total brist på magistral framtoning”. Den äldre synen 

på melankoli som både lidande och skapande har inte längre någon plats 

i medicinen. I stället använts ordet melankoli i dag som benämning på de 

allra djupaste depressionerna. 

Många anser att depressionerna antagit epidemiska proportioner. Denna 

epidemi består av det som kallas egentlig depression, ”major depression” 

7

på engelska. I USA lär 10 % av befolkningen ta antidepressiva mediciner. 

Sjukdomen är där ett lika stort problem som diabetes och högt blodtryck, 

om inte större. Orsakerna till denna ökning av de egentliga depressionerna 

i framför allt västerländska samhällen har vi, så vitt jag förstår, inte tillräckligt 

med kunskap om. 

Depression är också ett tillstånd som har såväl biologiska och kemiska 

aspekter som sociala, kulturella och individualpsykologiska. För att vi ska nå 

en större kunskap om sjukdomen tror jag det är nödvändigt att den studeras 

ur vetenskapens alla synvinklar: Samhällsvetenskapligt, psykologiskt och 

psykiatriskt, biologiskt och humanistiskt. Dagens föreläsningar kommer att 

ge ett brett perspektiv på depressioner och jag ser fram emot en spännande 

eftermiddag, vilket det lär bli om man ska tro rapporterna från den upplaga 

som utspelade sig förra söndagen vid Sunderbyns sjukhus i Norrbottens län. 

8

Vad är depression och vad är 

nedstämdhet 


Professor emeritus i psykiatri 

Institutionen för klinisk vetenskap 

Målningen som avbildas i Figur 1 gjordes 1903 av Hugo Simberg, som var en 

finlandssvensk konstnär. Tavlan kallas ”Sårad ängel”, och jag tycker att den 

fint uttrycker något av vad vi försöker att förstå omkring begreppet depression. 

Det är ingen enkel uppgift som jag har fått: Att på 10 minuter kunna säga 

vad som är depression och vad som är nedstämdhet, men jag ska ändå göra 

ett försök. Den här sårade ängeln kan vara en bild av en sårad självkänsla, 

en sårad självbild – en ängel ska ju inte se ut så där. De som bär båren är ju 

inte heller särskilt muntra, så jag tycker att den här bilden säger någonting. 

Vad är sorg och vad är melankoli Vad är nedstämdhet och vad är depression 

Sigmund Freud, som ni känner till, skrev 1917 en viktig artikel som 

Figur 1. ”Sårad ängel”, målad 

av Hugo Simberg 1903. 

9

hette just ”Sorg och melankoli”. Där säger han bland annat att vid sorg är 

det världen som blivit fattig och tom, vid melankoli är det jaget självt – den 

här sårade ängeln kanske 

Freud skriver också att när man är melankolisk är man också nedstämd, 

likgiltig för arbete och kärlek; det är något som går utöver sorgen. Målningen 

i Figur 2 är gjord av Edvard Munch, Norges nationalkonstnär kan man väl 

säga. Det sägs om honom att han målade själslivet, och ni har säkert sett andra 

av hans bilder. Den här har titeln ”Döden i väntrummet” och målades 

1893. Där ser ni att det är sorg i rummet, och det som jag tycker är intressant 

med bilden är att det är flera som delar situationen. 

Figur 2. ”Döden i väntrummet”, 

målad av Edvard Munch 1893. 

Edvard Munch var barn till en läkare. Hans mamma dog i tuberkulos när 

han var fem år gammal. Han hade en syster som dog i samma sjukdom när 

hon bara var tonåring och han hade en bror som så småningom gick bort i 

lunginflammation, så sorgen fanns i hans familj på nära håll. 

Figur 3 visar en annan bild av Edvard Munch. De teman som han tar 

upp – både döden och det här, som han kallar ”melankoli”, kommer igen i 

många av hans bilder. Den här gjorde han 1896, ett träsnitt. Den melankoliske 

mannen är som ni ser ganska ensam med sina tankar och landskapet 

är inte särskilt innehållsrikt. Om man är intresserad av historien rekommenderar 

jag Karin Johannissons bok ”Melankoliska rum”, där hon hur de 

här tankegångarna kring melankolin har utvecklats. Vi kommer tillbaka till 

hennes beskrivning senare idag. 

10

Figur 3. Figur 3. ”Evening 

Melancholy I”. Målad av 

Edvard Munch 1896. 

Figur 4 är ett av flera försök att begränsa eller avgränsa depression. Bilden 

visar det så kallade DSM-systemet, som utvecklades i USA av amerikanska 

psykiatrer och har blivit väldigt mycket använt internationellt. Det här är 

ett sätt att försöka ringa in vad depression är. Man sätter upp ett antal symtom: 

Nedstämdhet, minskat intresse, minskad glädje och en del kroppsliga 

fenomen som viktnedgång eller viktuppgång, man har svårt att sova eller 

sover för mycket, vilket också kan hända – man sover 12-14 timmar – men 

det vanligaste är att man har svårt att sova. Trötthet, brist på energi, känslor 

av värdelöshet, skuldkänslor, minskad koncentration, slö tankeförmåga, 

livsleda och självmordstankar kan också finnas med. 

Figur 4. Kriterier för 

“egentlig depression” 

i Diagnostic and Statistical 

Manual of Mental 

Disorders, edition IV 

(DSM-IV). 

11

Men det räcker inte med de här symtomen, utan de ska också orsaka ett lidande 

i påtaglig grad: Försämrad funktion i arbete, över huvud taget asocialt 

fungerande. Symtomen får inte heller bero på kroppslig sjukdom eller 

droger. Det finns mediciner som kan påverka tillståndet, framför allt alkohol 

och narkotiska preparat, men de hör inte hit även om symtomen i och 

för sig ofta sammanfaller. Symtomen får inte heller förklaras bättre av sorg 

för att diagnosen depression ska kunna ställas, och till bilden hör att tillståndet 

ofta är långvarigt. Det handlar om veckor, månader och inte det 

mer tillfälliga som är fallet vid nedstämdhet. 

Bara lite om en aktuell diskussion om de stora kostnaderna i vårt sjukförsäkringssystem. 

Ni ser i Figur 5 att depression som diagnos toppar listan 

över de mest kostsamma sjukdomstillstånden i vårt samhälle. För närvarande 

är dess årliga kostnad något över fyra miljarder kronor. Till detta ska vi 

också lägga gruppen återkommande depressioner, ”recidiverande depressioner” 

som vi säger inom sjukvården, längst ned i tabellen. Om en person 

har råkat ut för en ordentlig depression en gång finns en ganska stor risk 

att den återkommer. Lägger man ihop allt det här handlar det om väldigt 

stora summor ekonomiskt sett, men framför allt innebär det ju ett lidande 

både för den drabbade och för hans eller hennes omgivning. 

Sjukförsäkringskostnader 2009 

Sjukförsäkringskostnader 2009 

Sjukdom/diagnos 

Kostnad 

Depression 

Sjukdom/diagnos 

4,167 Kostnad miljarder 

Ryggvärk Depression 

Reumatism, Ryggvärk fibromyalgi m m 

Stressreaktioner Reumatism, fibromyalgi m m 

Andra Stressreaktioner ångestsyndrom Andra ryggsjukdomar ångestsyndrom 

Återkommande Andra ryggsjukdomar depressioner 

4,144 4,167 miljarder 

3,797 4,144 

3,028 3,797 

2,452 3,028 

1,716 2,452 

1,344 1,716 

Figur 5. Depression 

är den enskilda 

diagnos som ligger 

bakom de högsta 

sjukskrivningskostnaderna 

i Sverige. 

Återkommande depressioner 1,344 

Ja, det finns mycket att säga om det här. Vi har problem eftersom vi inte 

med ett enkelt blodprov, EEG-kurvor eller någonting annat kan konstatera 

om en person lider av en depression. Det är en klinisk diagnos, vilket betyder 

att man är beroende av sjukhistorien: Hur har det här utvecklats Hur 

Källa: Försäkringskassan 

Källa: Försäkringskassan 

känns det Hur ser det ut Vad beskriver patienten (framför allt) Gärna 

också iakttagelser från anhöriga och närstående plus det vi som läkare och 

12

psykologer kan iaktta när vi sitter och pratar med den här människan. Historien, 

symtomen och iakttagelserna bildar då sammantagna ett underlag 

för diagnosen. Bakgrundsfaktorerna är väldigt många, och vi kan inte säga 

att någon enskild faktor spelar en avgörande roll. Vi vet att det finns en viss 

ärftlighet, och ni får höra mer om det senare. 

Framför allt verkar kvinnor oftare drabbas än män, och man kan ju fundera 

över vad det i sin tur skulle bero på. Personligheten spelar roll, om man 

är stresskänslig eller energifattig – ni känner igen det här hos er själva, hos 

närstående eller andra. Barndomsupplevelser, föräldraförluster, naturligtvis 

vanvård och de övergrepp som dessvärre förekommer. Det finns alltså 

en familjehistoria och med sådant i familjen kan det ju vara ärftligt, men 

det kan naturligtvis också vara en social faktor, ”det sociala arvet” som man 

talar om. Livshändelser av olika slag inverkar förstås, förluster framför allt: 

Dödsfall, flyttning, förlust av arbete, relationsbrott, otrohet, skilsmässor, 

stress rent allmänt – i arbetet inte minst – plus de biologiska faktorer som 

jag har varit inne på. Som läkare eller behandlare får man lägga pussel för 

att tillsammans med patienten försöka förstå det här. 

Det finns komplikationer i sammanhanget. Figur 6 visar hur Carola vid 

något tillfälle funderade på självmord när livet blev alltför komplicerat och 

hopplöst. Är man deprimerad och nedstämd begränsas också ens möjligheter 

att hantera livet. Figur 7 visar Ulf Lundell, som för någon tid sedan 

– det var väl i höstas – ställde in någon föreställning. Då beskrevs det som 

en utmattningsdepression, vilket ju är ett lite kontroversiellt begrepp, men 

visst är det så att det kan bli för mycket i livet. 

Figur 6. Förstasidan 

i Aftonbladet 

en 

januaridag 

2009. 

Figur 7. Ulf Lundell 

berättar i 

Aftonbladet om 

vad han då kallade 

”utmattningsdepression”. 

13

Slutligen: Vi kommer inte att berätta så mycket om behandling idag. Vi hörde 

redan i inledningen att det numera är väldigt många som tar antidepressiva 

läkemedel. Då vill jag säga att det är inga ”lyckopiller”, man blir inte 

särskilt glad och upprymd av dem. De är heller inte den enda lösningen. 

Uppenbart är det viktiga här ett samtal med människor som är förstående, 

som har kunskap och i vissa fall är en specialist av något slag. Det är ju ett 

problem att det råder brist på psykoterapeuter, men samtidigt vill jag säga 

att det ändå finns hopp. Olika behandlingsmöjligheter finns, depression och 

melankoli är på intet sätt något som är omöjligt att hantera. Det viktiga är 

att man söker hjälp även om det finns problem med tillgängligheten ibland. 

Sverker Olofsson: Innan du går ner bara: Jag tror att många sitter och 

tänker att ”Man är ju lite nere då och då..”. Det gäller säkert både dig och 

mig och alla andra som finns här, men kan nedstämdheten vara ett första 

steg mot depression 

Lars Jacobsson: Visst är det så att det hela tiden finns en gradskillnad, det 

här kommer ofta smygande. Det viktiga är när man känner att ”det här är 

något främmande för mig, så här brukar jag inte vara”. Vanlig nedstämdhet 

som du nu beskriver, det känner vi igen och kan vi sätta i samband med 

saker och ting som händer. Depression i mera klinisk mening är något som 

upplevs som främmande, ”det här är inte riktigt jag…”. 

Sverker Olofsson: Skulle man kunna säga så här: När man inte orkar kliva 

upp på morgonen och äta sin frukost, då är det dags att söka hjälp… 

Lars Jacobsson: Ja, då ska man fundera på saken. 

Sverker Olofsson: Jag tänkte när jag åkte hit denna underbara dag, solen 

skiner och det är helt fantastiskt: Det här med vårdepressioner, är det 

något som man säger eller finns det 

Lars Jacobsson: Frågar du mig så är det någonting man säger. 

Sverker Olofsson: Du tycker alltså att det bara är tjafs 

Lars Jacobsson: Nej, inte tjafs, men alla årstider har ju sina problem. 

Sverker Olofsson: En sista fråga bara kring det här med depressioner: Om 

jag inte söker hjälp utan går djupare in i depressionen, kan jag fastna där då 

Lars Jacobsson: Ja, det finns i varje fall en risk för att det blir väldigt långdraget. 

Det är bättre ju tidigare man kommer vården. 

14

Psykiska sjukdomsmönster i 

Sverige och världen 

Jayanti Chotai 

Professor och överläkare i psykiatri 


Jag tänker först tala lite om psykisk sjukdom historiskt sett, om gamla föreställningar, 

gamla mentalsjukhus och gamla behandlingar. Sedan kommer 

jag in på sjukdomsbegreppet, som ofta ifrågasätts inom psykiatrin. Därefter 

ska jag berätta om viktiga psykiatriska diagnoser i några huvudgrupper 

och avsluta genom att presentera några siffror om psykisk sjukdom och särskilt 

depression i ett globalt perspektiv. 

Under många år trodde man att psykisk sjukdom var ett straff från Gud 

för fel som personen hade begått. Länge har man också haft uppfattningen 

att de som är psykiskt sjuka är besatta av demoner som ska drivas bort 

genom exorcism med diverse ritualer, magiska formler och renande trolldomskraft. 

Hippokrates (460-370 f. Kr.), som levde i antikens Grekland, tog 

avstånd från dessa religiösa eller magiska förklaringar. Han ville se kroppsliga 

orsaker till alla sjukdomar, inklusive de psykiska. Hippokrates etablerade 

läkekonsten som egen disciplin och kallas därför ”läkekonstens fader”. 

Han ansåg bland annat att sjukdomar var ett resultat av obalans i kroppsvätskorna. 

Han tänkte sig att materien bestod av fyra element, var och ett 

kopplat till en kroppsvätska. Blod var den kroppsvätska som reglerade en 

sangvinisk personlighet (livlig, växlande och sorglös); gul galla hörde till en 

kolerisk personlighet (hetlevrad); svart galla styrde en melankolisk personlighet 

(sorgmodig, känslig och långsam). Ni ser att ordet melankoli på sätt och 

vis har dröjt sig kvar inom psykiatrin. Den sista kroppsvätskan, flegma, gav 

en flegmatisk personlighet (lugn och sävlig). Galenos (129-199 e.Kr.) byggde 

15

sedan vidare på teorin och införde bland annat åderlåtning som ett sätt att 

försöka ta bort en del överskott från kroppsvätskorna. 

Låt oss titta lite på hur det såg ut på de mentalsjukhus som fanns långt 

in på 1900-talet. En del av deras patienter hörde röster, en del hade upplevelser 

av att vara styrda av yttre krafter eller personer. En del hade svåra 

förföljelsetankar, isolerade sig och uttryckte mycket rädsla och ångest. En 

del var kraftigt våldsamma mot sig själva eller mot andra. En del var inneslutna 

i sig själva och möjliggjorde inte någon vettig kommunikation med 

andra. En del hade djupa depressioner med överdrivna skuldkänslor och 

självmordstankar, en del var förvirrade och betedde sig egendomligt. En 

del var maniska, andra hade påtagliga svårigheter med minnet – och många 

hade flera symtom samtidigt. Figur 1 visar hur det kunde se ut i mentalsjukvården 

i 1700-talets Storbritannien. Vi ser att det inte kan ha varit en 

trevlig miljö att vistas i. Av Figur 2 framgår att det inte hade hänt så mycket 

200 år senare. Litografin visar en miljö där folk visar olika slags obehagliga 

symptom. På den tiden hade man ganska drastiska metoder för att ta 

hand om patienter som var svårhanterliga eller aggressiva, ett par exempel 

finns på Figur 3. Tankarna bakom den roterande stolen är att man för det 

första skulle veta var patienterna fanns, för det andra att lite yrsel skulle 

lugna ner dem, för det tredje att kroppsvätskornas fördelning skulle ändra 

när man snurrade patienten. 

Figur 1. Interiör 

från mentalsjukhus 

i England på 

1700-talet. Efter en 

gravyr från 1735 av 

William Hogarth 

(1697–1764); bild 8 

ur sviten Rucklarens 

väg (A Rake´s 

Progress). 

16

Figur 2. Litografin 

Psychopathic 

Ward från ca 1940 

av Robert Riggs 

(1896–1970) beskriver 

miljön på Philadelphia 

State Hospital 

for the Mentally 

Ill, USA. 

Figur 3. Till vänster Cox’s chair, beskriven som ”a moral and a medical mean in the 

treatment of maniacs”. Det var en snurrande stol som bland annat – liksom ”svängmaskinen” 

till höger – användes för att lugna oroliga patienter. (Ur NJ Wade, U Norrsell, 

A Presly: History of Psychiatry, 2005; bildkällor: Kruta, 1969; Mach, 1875: 24). 

Vårdplatser och sjukdomsbegrepp 

Hur är det idag med antalet psykiatriska vårdplatser Inom psykiatrin har 

Sverige numera 5 per 10 000 invånare medan motsvarande antal för alla 

somatiska (kroppsliga) sjukdomar tillsammans är 23 per 10 000. Figur 4 

är hämtad från WHO och berättar hur det ligger till med antalet psykia- 

17

triplatser globalt sett. Antalet för Europa som helhet är i genomsnitt 9,3 

– och med 5 har Sverige i och för sig en jämförbar siffra – men i många 

andra länder ser vi väldigt låga tal. Man kan diskutera väldigt mycket i frågan 

om det är bra eller dåligt och vad det beror på. Är det så att andra länder 

faktiskt har mindre sjuklighet eller är orsaken snarare en mindre utvecklad 

sjukvård 

Figur 4. Antalet psykiatriska slutenvårdsplatser per 10 000 invånare år 2000 i 

världshälsoorganisationens WHO:s regioner. (”Western Pacific” omfattar bland annat 

Kina, Australien, Nya Zeeland, Malaysia och Indonesien.) 

När det sedan gäller synen på psykiska åkommor – är det sjukdomar eller 

kulturbetingade tillstånd – kan man tänka sig två modeller: Den första 

innebär att det finns en kärna som består av en grundläggande psykisk 

sjukdom, men att den kan uttrycka sig på skilda sätt i olika kulturer. Tänk 

på det som en persika med kärna och omgivande fruktkött: Man skalar successivt 

av fruktköttet för att komma åt kärnan och förstå den. Den andra 

modellen säger att hela den psykiska åkomman är ett kulturbetingat fenomen. 

Försök skala en lök för att komma åt kärnan: Snart nog finns ingenting 

kvar. Dagens vedertagna uppfattning inom psykiatrin är nog den första 

modellen, det vill säga att det finns en allmängiltig kärna av sjukdom 

som har varierande uttryckssätt i olika kulturer. 

18

Det kom en reaktion mot sjukdomsbegreppet inom psykiatrin på framför 

allt 1960-talet. Anledningen var att sjukdomsstämpeln ansågs passivisera 

patienterna: ”Jag är drabbad av sjukdom, och jag kan inte göra något åt det”. 

Att använda begreppet skulle också diskriminera personer med psykiska 

åkommor jämfört med andra i samhället: ”Ni diskriminerar mig och ser ner 

på mig genom att sjukförklara mig”. Man införde därför två andra begrepp 

– syndrom och störning. Syndrom står helt enkelt för en fast kombination av 

vissa symtom, medan störning (som kommer från engelskans ”disorder”) 

beskriver en rubbning av jämvikten. Idag används de här båda uttrycken 

ofta, men man har också och återigen börjat föra in ”sjukdom” som ett användbart 

och accepterat begrepp. Det tycker jag är bra, eftersom också personer 

med psykiska problem ska ha rätt att sjukskriva sig och få sjukvård. 

Kriterier för diagnos 

Psykiatriska diagnoser ställs utifrån patientens symtom och beteende. Det 

finns inga kroppsliga parametrar som definitivt fastställer diagnosen. Ändå 

kan man säga att det finns en god överensstämmelse om diagnoserna mellan 

erfarna bedömare: Det är inte så att vi jobbar slumpmässigt och hux flux 

i psykiatrin utan det finns faktiskt en ganska stabil grund. 

Hur ställer man då en diagnos som depression Figur 5 (på sidan 20) 

summerar de kriterier som vi brukar använda. Ni ser att det ska finnas 

minst fem av de uppräknade symtomen, samtliga ska ha pågått i två veckor 

och det ska föreligga en betydande funktionsinskränkning eller ett lidande 

hos personen. Ett av de båda symtom som visas överst på bilden måste 

finnas: Nedstämdhet eller klart minskat intresse/glädje. ”Sömnstörning” 

innebär antingen att sova för lite eller för mycket; inte bara att inte kunna 

sova. Vid en depression med melankoliska drag är det typiskt att vakna tidigt 

på morgonen. Jag vill tillägga att melankolin bara är en del av depressionen 

och den behöver inte alls vara dominerande. ”Koncentrationsstörning” 

står för svårigheter att fokusera och klara sig i jobbet eller vardagen. 

”Nedsatt självkänsla” kan leda till självmordstankar och att man känner sig 

värdelös. ”Aptitstörningar” yttrar sig inte bara i att patienten saknar aptit 

och äter för lite – det kan mycket väl vara så, framförallt vid melankoli går 

man ner i vikt – men det kan också vara tvärtom, att den drabbade sätter i 

sig för mycket, tröstäter. ”Energibrist” är ett viktigt symtom vid depressio- 

19

ner och när vi behandlar patienter märker vi ofta att just energibristen blir 

kvar mycket längre än de andra symtomen. Man diskuterar väldigt mycket 

om hur man ska fånga upp den delen av sjukdomen. 

Egentlig depression i DSM-IV 

Nedstämdhet 

Klart minskat intresse/glädje 

minst ett av dessa två 

• Sömnstörning 

• Koncentrationsstörning 

• Nedsatt 

självkänsla 

• Självmordstankar 

• Aptitstörning 

• Energibrist 

• Ökad/minskad motorik 

Kriterier för diagnos: 

- Minst 5 symtom totalt 

- Minst 2 veckor 

- Funktionsinskränkning 

eller lidande 

Figur 5. Kriterierna för ”egentlig depression” enligt DSM-IV (Diagnostic and Statistical 

Manual of Mental Disorders) - en handbok med kriterier och sjukdomskoder 

som publiceras av psykiaterorganisationen American Psychiatric Association i USA. 

Den används flitigt också i den svenska psykiatrin och täcker alla nu kända psykiatriska 

sjukdomstillstånd och störningar. 

Om vi jämför med kriterierna för en annan diagnos, mani som är raka motsatsen 

till depression, gäller att minst tre av de uppräknade symtomen ska 

ha varat minst en vecka, se Figur 6. Det ska också finnas en betydande funktionsinskränkning 

eller psykotiska drag. Ofta är det så med personer i en 

manisk episod att de mår jättebra och inte alls vill ha hjälp. De har en massa 

projekt på gång och tycker bara att man är dum som försöker tvinga dem till 

vård eller liknande. De ser inte sitt lidande utan säger ”låt mig vara, jag ska 

göra en massa grejer”. Maniska personer sover väldigt lite och det är vanligt 

att de inte har sovit på flera nätter. De anser sig inte behöva så mycket 

20

sömn eftersom de har så många projekt att hålla på med. De kan vara väldigt 

pratsamma och ha svårt att hålla tyst, man måste avbryta dem gång på 

gång för att få ur dem en vettig sjukdomshistoria (anamnes). De här personerna 

har många tankar som rusar genom huvudet – tankeflykt – och distraheras 

lätt när de hoppar från tanke till tanke. De har också ökad motorik, 

rör sig hela tiden och kan bli väldigt upprörda om man försöker hindra 

dem. De ägnar sig åt lustbetonade aktiviteter – och kan ruinera sin ekonomi 

genom att till exempel planlöst placera pengar i aktier. Sexlusten ökar 

och de kan ha förhållanden med andra än sin partner, vilket kan få negativa 

konsekvenser. 

Manisk episod i DSM-IV 

Abnormt förhöjd, expansiv eller irritabel 

sinnesstämning minst 1 vecka (obligat) 

• Grandiositet 

• Minskat 

sömnbehov 

• Pratsam, svårt 

att hålla tyst 

• Tankeflykt, tankar 

rusar genom huvudet 

• Lättdistraherad 

• Ökad aktivitet/ 

psykomotor agitation 

• Lustbetonade aktiviteter 

med negativa 

konsekvenser 

Kriterier för diagnos: 

- Minst 3 symtom 

- Minst 1 vecka 

- Funktionsinskränkning 

eller psykotiska drag 

Figur 6. Kriterierna för “manisk episod” enligt DSM-IV (se bildtext Figur 5). 

Huvudgrupper av psykiska sjukdomar 

En sak som vi behöver komma ihåg när man talar om psykiatri är att inte 

klumpa ihop allting. Ibland har jag haft patienter som säger att ”jag vill inte 

vara ett psykfall” men det finns en mycket bred skala. En stor grupp psykiatriska 

diagnoser är förstämningssyndrom och där ingår förstås depressi- 

21

onerna. Det handlar alltså om förskjutningar i grundstämningen: Om den 

går ner i en period ser man en depression. Vid ”lätt depression” uppfylls 

inte alla de fem uppräknande symtomen i Figur 5 utan kanske två, tre eller 

fyra. En långvarig – minst två år – och ihållande form av lätt depression kalllas 

”dystymi”. En annan typ av förstämningssyndrom kallas manodepressivitet 

eller bipolär sjukdom. Då har personen ibland höjd och ibland sänkt 

grundstämning – maniska och depressiva episoder eller skov. Man kan under 

många år se återkommande perioder med lättare eller svårare maniska 

tillstånd omväxlande med lättare eller svårare depressioner. Det är skälet 

till att dessa syndrom kallas ”bipolära”, dessa personer pendlar mellan två 

poler. Om de maniska episoderna inte är så tydliga kan de här patienterna 

bli feldiagnostiserade med depression. Men varför är det så viktigt att veta 

det, depression som depression Jo, problemet med personer som har bipolär 

sjukdom och blir deprimerade är att om man då försöker behandla dem 

med antidepressiva läkemedel blir de inte bättre, de kan till och med bli förvirrade. 

Man ska i det läget använda stämningsstabiliserande läkemedel. 

Ångestsyndromen är en väldigt stor huvudgrupp. Ångest som sådan är 

vanlig. Det är viktigt för säkerheten att vara rädd för saker och ting, men vi 

talar här om så överdriven rädsla att det blir svårt med det dagliga livet och 

arbetet. Panikattacker ingår i den här gruppen liksom fobier och tvångssyndrom. 

En annan huvudgrupp är psykotiska syndrom, där personen har 

tappat verklighetsförankringen. Ett exempel är schizofreni där de drabbade 

kan ha hallucinationer – de hör röster trots att det inte kommer några utifrån 

utan individen själv skapar dem. Det förekommer också vanföreställningar, 

det vill säga att man inbillar sig saker, eller att patienten är apatisk 

och viljelös. Gruppen somatoforma syndrom är helt enkelt psykiska besvär 

som uttrycker sig i form av kroppsliga symtom. Det kan till exempel vara 

hypokondri i allvarlig form – att man till exempel tror sig ha cancer under 

en lång period trots en mängd av läkarbesök och utredningar. Någon kan 

tro att en del av kroppen är felbyggd och bli väldigt fixerad vid det. Den här 

typen av sjukdomar kan också visa sig som kroppsliga symtom – värk, diarré 

etc. – under lång tid utan att man hittar någon orsak. Man får emellertid 

vara väldigt försiktig med detta. Det faktum att man inte hittar somatiska 

orsaker innebär inte att det inte finns sådana orsaker. Det är viktigt att inte 

psykiatrisera allt. Missbruk är ett stort och växande problem, framför allt 

22

land de unga. Sedan finns neuropsykiatriska störningar som börjar tidigt 

i barndomen, och där ingår ADHD, autism, Tourettes syndrom med flera. 

Vi har också personlighetsstörningar, som jag inte tänkte säga något om i 

det här sammanhanget. 

Vägen till diagnos 

Låt oss gå tillbaka till frågan om hur man ställer psykiatriska diagnoser. En 

viktig grund är förstås kliniska intervjuer och långsiktig observation av symtom, 

förlopp och behandlingsresultat. Man ska titta på patienter, träffa dem 

upprepade gånger och följa upp dem. När det gäller depression sade vi att 

symtomen ska ha varit samtidigt under två veckors tid, men vid schizofreni 

måste man ha haft symptomen under ett halvår så det är olika för olika diagnoser. 

Vidare är information från närstående en viktig faktor. Förr ansåg 

man att personer som har psykiska besvär levde i en väldigt dålig psykosocial 

miljö. De behövde lyftas därifrån, tas in på sjukhus, behandlas tills de 

blev bra och sedan skickas tillbaka. Det var ett naivt sätt att tänka och så ser 

vi det inte idag utan betraktar de närstående som resurser i behandlingen 

snarare än som hinder. Självskattningsformulär kan man ge till en patient 

för att svara på olika frågor och därigenom få en uppfattning hur personen 

har det inombords. Det finns också psykologiska tester som kan ge diagnoser 

genom att spegla hur patienten fungerar i en testsituation. Det man då 

testar är framför allt uppmärksamheten. Sedan finns det – som vi har sett 

– olika kriterier för att komma fram till en diagnos. 

Tidigare sade jag att diagnoserna inte kan fastställas med kroppsundersökningar 

och prover, men det finns statistiska samband med prognos, diagnos 

eller sårbarhet. Det är inte så att vi i psykiatrin inte forskar om biologiska 

faktorer. Tvärtom pågår väldigt mycket samarbete mellan psykiatri, 

neurologi och medicin. Neurovetenskap är ett vetenskapligt område som 

växer. Några exempel: I ett prov från ryggmärgsvätskan – den som omger 

hjärnan och centrala nervsystemet – kan man hitta nedbrytningsprodukter 

och andra ämnen som kan ge mycket information. Exempelvis medför 

låga nivåer av hjärnans kemiska budbärare serotonin i ryggmärgsvätskan 

högre risk för att begå självmord och att då använda allvarliga redskap och 

våldsamma metoder. Ett annat exempel är psykoakustik, som bygger på att 

olika personer bearbetar och upplever ljudimpulser på olika sätt. Här finns 

23

det statistiska skillnader mellan friska, de som har schizofreni och de som 

har Aspergers syndrom. Genetik och ärftlighet är också viktigt. Mycket har 

satsats de senaste 30 åren på samarbete mellan olika forskare och vi har 

idag massor av studier som kopplar diverse gener till psykiska sjukdomar, 

även om ingen av dessa gener är helt avgörande för diagnosen. Det som är 

viktigt, och som börjar växa fram i en intressant utveckling, är genernas 

samspel med miljöfaktorer. Till exempel har man sett att ett svårt trauma i 

barndomen får mycket allvarligare psykiska konsekvenser för personer som 

har en viss, normal variant av en gen jämfört med dem som har en annan 

variant av samma gen. Olika genvarianter kan innebära att man är mottaglig 

och sårbar för miljöfaktorer på olika sätt. 

Vi gör rutinmässigt kroppsundersökningar för att utesluta en somatisk 

orsak bakom en psykisk sjukdom eller psykiska symtom. Man tar förstås 

blodprov för att kontrollera sköldkörtelfunktionen och ämnesomsättningen. 

Den som har väldigt hög ämnesomsättning går ner i vikt, är nervös, sover 

dåligt och får diarré medan för låg ämnesomsättning gör att man går upp 

i vikt och blir slö. Halterna av vitamin B12 och järn bör man mäta på alla 

som är väldigt trötta för att se om deras Hb-/blodvärde är för lågt; det kan 

i så fall bero på järn- eller B12-brist. Vitamin B12 är också intressant på det 

sättet att den som under längre tid har brist på B12 i blodet kan få kognitiva 

problem som påminner om demens. Urinprov är viktigt – framför allt idag 

när drogmissbruket har ökat så mycket. Om man ställs inför en patient med 

svåra psykiska symptom måste man alltid undersöka om det kan vara droger 

som ligger bakom. Då är det i första hand en antidrogbehandling som 

man ska ta itu med. EKG visar hjärtats funktion och den som har en rubbning 

där – arytmi – kan få ångest. Vissa epileptiska sjukdomar kan också ge 

psykiska symptom, och man använder magnetkamera för att fastställa att 

det inte finns några förändringar i hjärnan. 

Risken för psykisk sjukdom 

Världshälsoorganisationen WHO har ett system för att samla information 

om sjukdomar i världen, som man sedan försöker gradera och hitta faktorer 

kring. Av vänstra kolumnen i Figur 7 framgår att mer än 46 % av befolkningen 

i USA riskerar någon typ av psykisk sjukdom under livet. Den övre 

gruppen av länder i tabellen har risknivåer i storleksordningen 40 %, näs- 

24

ta grupp har 25-30 % risk medan den sista gruppen av länder visar låga siffror, 

mindre än 20 %. I tabellerna finns också en projektion där man har beräknat 

hur livsrisken skulle se ut om invånarna i respektive land levde upp 

till 75 års ålder. Det ger högre risksiffror, i flera länder kommer då mer än 

hälften någon gång att drabbas av psykisk sjukdom. 

Figur 7. Risken för psykisk sjukdom varierar över världen. Den här sammanställningen, 

gjord 2007 av världshälsoorganisationen WHO, visar risken för att någon 

gång under livet drabbas av en psykisk sjukdom och – i kolumnerna till höger – av 

just förstämningssyndrom inklusive depression. Figuren visar också motsvarande 

värden för personer som lever upp till 75 år. 

Man har också tittat närmare på när den psykiska sjukdomen först visade 

sig hos individen (i studien från USA), och funnit att för hälften av dem 

som drabbas sker debuten före 14 års ålder och för tre fjärdedelar före 24 

års ålder. Det är med andra ord väldigt viktigt att satsa på de unga. Liknande 

siffror finns när det gäller både depressiva och manodepressiva förstämningssyndrom. 

Alla sjukdomar medför ett slags börda för samhället. Lars Jacobsson berättade 

till exempel om kostnaderna i sjukförsäkringen. Ett mått man kan 

använda är DALY, vilket står för det totala antalet förlorade år på grund av 

för tidig död eller invaliditet. När WHO 2004 rangordnade sjukdomarna i 

25

hela världen utifrån det måttet hamnade depressionerna på tredje plats internationellt 

sett med 65,5 miljoner DALY och 4,3 % av det totala antalet. I 

topp för hela världen låg lunginflammationer och liknande följt av diarrésjukdomar. 

Psykiska sjukdomar förekom också på sjuttonde och tjugonde 

plats på listan genom missbruk respektive självförvållade skador. I låginkomstländer 

hamnar depressionerna på åttonde plats medan de ligger överst 

på problemlistan i medel- och höginkomstländerna och då finns också alkoholmissbruk 

bland de tio högsta DALY. 

WHO har dessutom försökt göra en prognos på hur sjukdomsbördan 

i världen kommer att se ut år 2030. Den visar att depressionerna väntas 

stiga till första plats globalt sett inom de närmaste 20 åren. På väg att öka 

i betydelse och belastning är också hjärt-kärlsjukdomar, trafikolyckor och 

diabetes medan en nedgång kan förutses för både lunginfektioner och diarrésjukdomar. 

Man kan utifrån den här sammanställningen säga att depressionernas 

betydelse i världen kommer att öka, men det beror kanske 

också på att man efterhand skaffar sig bättre kontroll över de andra sjuk- 

Figur 8. I den här studien fick patienter med olika sjukdomar ta ställning till påståendet 

”jag skulle hellre välja att leva i ytterligare tjugo år med mitt nuvarande 

hälsotillstånd än att leva ett antal år kortare men med bra hälsa”. Man använde en 

skala från 0 till 1 – och ju högre siffra desto mer gärna vill man leva ytterligare tjugo 

år med sitt hälsotillstånd framför ett kortare liv med en bra hälsa hälsa (D Isacson, 

C Bingefors, L von Knorring, 2005). 

26

domarna på listan. Oavsett vilket är depression ett ekonomiskt sett viktigt 

sjukdomstillstånd. 

Detta om bördan för samhället. Vi kan också titta på vilken börda och 

vilket lidande det innebär för den enskilde personen som drabbas av depression. 

Figur 8 visar ett sätt att beskriva detta. Vi ser att depressionerna ligger 

lägst, och det betyder i klartext att patienter med depression lider så mycket 

av sin sjukdom att de i högre grad än de andra grupperna är beredda att offra 

en hel del år av sina liv för att i gengäld få bättre hälsa under kortare tid. 

Sverker Olofsson: Jag tänkte att vi skulle reda ut ett par frågor direkt. 

Nästan det första du sade var att tidigare kopplade man psykisk sjukdom 

till Guds straff och demoner som ockuperade kroppen. Den här fördömande 

synen på de psykiska sjukdomarna – ser du något av det idag 

Jayanti Chotai: Jag kan väl säga att andlighet och religiositet kommer att 

finnas hela tiden, så visst förekommer det. I Indien till exempel driver man 

inte direkt bort demoner, men däremot andar som anses besätta personen. 

Sverker Olofsson: Här i Sverige pratar vi inte så mycket om Gud och demoner, 

men finns det en fördömande syn idag på psykiska sjukdomar Märker 

du något av det 

Jayanti Chotai: Nej, inte direkt, men det finns ett allmänt stigma: Folk 

skäms för att ha en psykisk sjukdom och man är rädd för att bli isolerad. 

Det kan vara en fördel om andra vet att en person har psykiska besvär och 

kan ta hänsyn till det – men samtidigt blir det en svår balansgång för personerna 

i omgivningen för att veta hur de ska uppträda. Det är lätt hänt att 

man istället undviker den sjuke. 

Sverker Olofsson: Om jag förstod dina siffror rätt är det så att ju bättre 

standard vi får och ju mer samhället utvecklas, desto mer depressioner får 

vi. Har du någon förklaring till det 

Jayanti Chotai: Ja, vi i höginkomstländerna har inte aids, malaria och diarré 

i samma omfattning som låginkomstländerna, men sedan är det ju också så 

att här i västvärlden har vi råd med att psykologisera våra problem. Jag kan 

säga att jag känner mig nere och det accepteras av samhället. Men för den som 

bor i Afrika eller Indien, där var och en måste arbeta och fungera varje dag 

för att familjen ska gå ihop, är det svårare att vara deprimerad: ”Vadå”, säger 

omgivningen, ”Gå och jobba som alla andra!” Därför ser man att bland barn 

27

och i u-länder uttrycker sig depression oftare – men inte alltid – med kroppsliga 

symtom därför att det är mer accepterat. Med ont i magen, ont i huvudet 

etc. kan jag hellre stanna hemma än om jag säger att jag är deprimerad. 

Sverker Olofsson: Det du egentligen säger är väl att välfärden ger oss möjlighet 

att vara deprimerade. Ligger det någonting i det 

Jayanti Chotai: Folk lider av depressioner också i låginkomstländerna, men 

hos oss kan man visa sitt lidande också på det psykologiska planet. Det finns 

en förståelse för det, sjukvården och samhället kan hjälpa. 

Sverker Olofsson: När vi talar om psykiska sjukdomar kommer missbruk 

ofta upp och jag måste fråga: Leder missbruk till psykiska sjukdomar, ger 

psykiska sjukdomar missbruk eller är själva missbruket en psykisk sjukdom 

Jayanti Chotai: Det är en intressant och väldigt viktig fråga. Personer med 

missbruk säger ofta att ”jag tar det här för att jag har ångest”. Men det kan 

mycket väl vara så att ångesten har kommit just på grund av missbruket. 

Det är samma sak med en person som nyligen skilt sig och då säger att ”jag 

är deprimerad nu för att jag skilt mig”: Det kan i själva verket vara så att den 

personen har haft upprepade depressioner som ledde till att förhållandet 

inte höll. Men din fråga är viktig och jag vill svara så här: I den amerikanska 

studien där man tittade på debutåldrar för olika sjukdomstyper fann man 

att impulskontrollstörningar, ADHD och sådant förstås börjar i mycket tidig 

ålder, ångestsjukdomar debuterar lite senare under barndomen, sedan 

kommer missbruk och därefter depressioner och psykoser. Det är möjligt 

att ångesten ökar bland ungdomar, vilket i sin tur leder till ett behov av att 

döva den med droger. Jag tycker allmänt sett att vi ska satsa på unga människor 

och då är drogmissbruk är ett väldigt viktigt problem. 

28

Psykisk ohälsa och självmord 

bland renskötande samer 


Professor emeritus i psykiatri 


Jag ska berätta om ett forskningsprojekt som har pågått i några år och som 

jag driver tillsammans med Ellinor Salander Renberg, som ni kommer att 

få lyssna på senare. Det började för fem-sex år sedan när vi kontaktades av 

en sameby här i Västerbotten som hade upplevt tre, egentligen fyra, självmord 

bland sina unga, renskötande män. Det var förstås en katastrof för 

dem. Frågan de ställde var ”Vad är det för fel på oss”. Det ledde så småningom 

till att vi startade det stora forskningsprojekt som nu pågår. Niklas 

Kaiser, en av våra medarbetare, disputerar på ämnet nu i juni. Bakgrunden 

är alltså information som vi nu har samlat från flera olika håll. Dels har vi 

under de här åren träffat 150-200 renskötande samer, framför allt för att 

tala om livet som renskötare. 

Samtalen har inte varit fokuserade på självmord. Jag ser självmord som 

en extrem konsekvens av en omöjlig livssituation och inte nödvändigtvis 

enbart ett uttryck för psykisk sjukdom. Studien omfattar alltså samtal med 

många renskötare, framförallt från södra lappmarkerna – Jämtland, Härjedalen 

och Västerbotten. Vidare ingår en enkät till renskötare i samebyarna. 

Vi har fått 320 svar, vilket är ganska mycket. Jag går inte in på detaljerna i 

metodfrågorna, för det är ganska komplicerat. 

Sedan har vi haft en jämförelsegrupp med andra norrlänningar från 

stadskommunerna Luleå, Umeå, Östersund och från glesbygdskommuner 

så att vi har fått två möjligheter att jämföra renskötargruppen – med stadsbor 

och med glesbygdsbor. Om självmorden har vi data från det svenska 

29

dödsorsaksregistret, som är väldigt användbart i sådana sammanhang. Vi 

har också data från enheten för rättsmedicin i Umeå, dit alla våldsamma 

dödsfall inklusive konstaterade och misstänkta självmord kommer för undersökning. 

Vi har också ett samarbete med forskningsenheten i Vilhelmina, 

som framför allt intresserar sig för samernas arbetsrelaterade problem. 

Vi börjar med samtalen, som jag tycker har varit oerhört viktiga för att 

öka förståelsen både hos oss som jobbar med det hör och förhoppningsvis 

också i samekretsar. Något som alltid kommer upp när man sätter sig ner 

är ekonomin, som är väldigt problematisk. Det är inte särskilt lönsamt att 

bedriva renskötsel, och det ger framför allt väldigt osäkra inkomster. Inkomstnivån 

hänger ihop med renantalet, och det är sin tur bestämt av länsstyrelserna 

så att varje sameby kan ha ett högsta antal renar – i en sameby 

får man till exempel inte ha mer än sammanlagt 10 000 eller 5 000 renar. 

Det får förstås konsekvenser, bland annat konkurrens inom byarna därför 

att ju fler renar man har desto bättre ekonomi i princip. 

”Tystnadens kultur” 

Hur man kommunicerar inom byarna, hur man pratar med varandra, är 

en del av bilden. En same beskrev själv samesamhället som en ”tystnadens 

kultur” där man tar för givet att den andre ska förstå vad man tycker – och 

det är ju inte alldeles enkelt. Ingen av oss läser andras tankar särskilt väl. 

Det här ser jag som ett problem i sig. 

Organisationen av arbetet i byarna är ett återkommande problem. Renskötseln 

är numera i mycket en manlig angelägenhet. Arbetet är fysiskt påfrestande, 

vilket gör det svårare för kvinnorna att vara med. Det har i sin 

tur att göra med motoriseringen av rendriften. Det är tufft att köra snöskoter 

i obanad terräng, det vet ni som har prövat. Likadant på somrarna, när 

renarna drivs på fjället. Då är det crossmotorcyklar som gäller och att köra 

sådana är inte heller så enkelt. 

Könsrollerna har jag varit inne lite på. Det finns en tydlig uppdelning av 

arbetet i byarna: Männen är ute i renskogen, kvinnorna tar hand om familjen. 

Det är också ett intressant faktum att samekvinnor är mer välutbildade 

än andra svenska kvinnor i norr. Männen går i allmänhet ur gymnasiet 

och sedan till renskogen. Här finns också en skillnad inom samegruppen, 

där kvinnorna ofta är välutbildade och har arbeten i stor-Sverige: Som lä- 

30

are, sjuksköterskor, jurister etc. De står för den stabila inkomsten i familjen. 

Samtidigt har det blivit tydligt för mig att det finns en väldig omsorg 

från kvinnornas sida om sina män. Det är viktigt för den samiska kulturen 

att renskötseln kan leva vidare och då är det hög status att vara en duktig 

renskötare. 

Relationen mellan renskötarna och storsamhället är inte okomplicerad, 

det vet vi ju här uppe. Det uppstår hela tiden konflikter med markägare, 

det moderna skogsbruket, utbyggnaderna av vattenkraft, gruvor och vägar. 

På senare tid är det vindkraftverken och framför allt rovdjurspolitiken 

som har gjort att det ständigt finns konflikter och spänningar av olika slag. 

Allt detta har ju rimligtvis betydelse för den psykiska hälsan hos samerna. 

Generationsfrågorna och rovdjuren påverkar. Även alkoholen interagerar med 

den psykiska hälsan. När jag växte upp hörde jag ofta att ”lappen super”, men 

att det är inte är sant. Jag ska strax berätta att ”lappen super inte”. Familjebildningen 

har jag nämnt, det är också en viktig fråga. Man vill ju gärna leva 

med en annan same som har förståelse för de speciella livsvillkoren. Hittar 

man inte en partner i Sverige åker man till Norge. 

När jag har suttit och lyssnat ett antal gånger är det här problemen som 

ständigt kommer. Då börjar jag fråga: ”Finns det inget positivt Varför håller 

ni på med det här” Den samiska identiteten och kulturen är mycket viktiga, 

inte minst hos de unga. Det finns en pånyttfödd stolthet över att vara 

same. Det är viktigt, och då blir också renskötseln viktig som en kulturbärare. 

Förhållandet till renen är varmt – en äldre same talade om renen som 

ett ”smycke”. Det finns en kärlek till renen och till naturen överhuvudtaget 

som är väldigt påtaglig. 

”Jag har ett j-vla stort hemland” var det en som sade i intervjun och då talade 

han om hela vägen från fjället ner till kusten. Familjen och släkten är 

fortfarande väldigt viktiga. Vad gäller könsrollsfördelningen är ändå vissa 

arbeten gemensamma. På Figur 1 håller man på med stödutfodring under 

en knepig vinter. 

Figur 2 är väldigt intressant. Det handlar om kalvmärkning uppe på fjället. 

Då vänder man på dygnet eftersom renarna samlas ihop under natten. 

Kalven håller sig då tätt intill mamman, och det är på det sättet renägaren 

kan se vilken som är min kalv. Här är barnen självklart med – och det sitter 

inga hjälmar på de här ungarna. 

31

Figur 1. Svåra vintrar innebär att renarna behöver stödutfodring. 

Figur 2. Kalvmärkning på fjället. 

32

Figur 3. Samernas markrättigheter är en återkommande 

utredningsfråga. Här omslaget till 

Gränsdragningskommissionens betänkande 

SOU 2006:14. 

Hur samernas sedvanemarker, Figur 3, egentligen ser ut utreds ständigt, 

och det är ett bekymmer. 

”Renskötarångest” 

I enkäten hade vi frågor om ångest och depressionssymptom med hjälp av 

standardiserade frågeformulär som har använts i många olika sammanhang. 

Vi använder HAD-skalan (Hospital Anxiety and Depression Scale), som har 

ett antal frågor om just ångest. De mörkare (blå) staplarna i Figur 4 representerar 

män, de röda kvinnorna. Renskötargruppen visas till vänster, stads- 

Andel personer med 

ångestsymtom (%) 


ångestsymtom (%) 

Figur 4. Renskötande samer rapporterar mer ångest än andra befolkningsgrupper. 

33

orna i mitten och glesbygdsborna till höger. Ni ser tydliga skillnader mellan 

renskötargruppen och de andra båda: Renskötarna rapporterar oftare 

ångest. Det som också är intressant är skillnaderna mellan män och kvinnor. 

I allmänhet brukar kvinnor rapportera mer problem, men i renskötargruppen 

är det alltså männen som rapporterar mer – och det är ovanligt. 

Att rapportera ångestsymtom är emellertid inte detsamma som att ha 

en ångestsjukdom, utan ska ses som tecken på en belastad situation. Det 

här är väldigt tydligt arbetsrelaterat. Vi har ställt frågor om hur man upplever 

mängden stress i sitt arbete och ångestsymtomen hos renskötarna är 

tydligt relaterade till en pressad situation. 

Aina Jonsson i Ammarnäs, Figur 5, är en förgrundsfigur i samevärlden. 

Hon är inte alldeles purung, men håller fortfarande på med renskötsel. Hon 

brukar tala om ”renskötarångest”, och jag tycker det ligger väldigt mycket i 

det begreppet. Det finns en ständig oro: Hur är vädret Hur blir vädret Är 

renarna ute på vägen Hur är det med rovdjuren 

Trycket från rovdjuren har ökat påtagligt under senare år. En expert vid 

Sveriges Lantbruksuniversitet räknar med att 50 000–60 000 renar dödas 

av rovdjur varje år. Det är lika många som man slaktar, så ni kan förstå att 

Figur 5. Aina Jonsson, en profil i samevärlden. 

34

det är ett bekymmer. I vissa byar tar rovdjuren all återväxt av framför allt 

kalvarna, så renägarna har till slut ingenting att slakta. Det betyder att de 

blir beroende av statens ersättning för rovdjurens härjningar, och det är naturligtvis 

en absurd situation. När man vet hur det ser ut i olika samebyar är 

det lätt att förstå när renskötarna och deras familjer är väldigt tveksamma 

och negativa till rovdjurspolitiken. Det här vet vi ”svenssöner” i allmänhet 

inte mycket om. 

Figur 6 visar samma mönster när det gäller depressionssymtom: Renskötargruppen 

rapporterar oftare sådana än både stadsborna och glesbygdsborna. 

Samma mönster här att männen rapporterar mer än kvinnorna. 

Svaren betyder inte att man är psykiskt sjuk, utan de är återigen relaterade 

till arbetssituationen. 

Det här betyder inte heller att kvinnorna i samemiljöerna är bekymmersfria 

på något sätt. Vilhelminaenheten har sett att de i högre grad drabbas 

av till exempel belastningsskador. Deras situation är ju komplicerad genom 

att de ofta dels har ett arbete ute i stor-Sverige, dels har huvudansvaret för 

familjen, dels deltar i renskötseln så mycket det kan. De får på det sättet en 

flerdubbel börda. 


depressionssymtom (%) 


depressionssymtom (%) 

Figur 6. Renskötande samer rapporterar också fler depressionssymtom än andra 

befolkningsgrupper. Jfr Figur 4. 

35

Samtidigt som kvinnor står för det sociala nätverket upplever de sig som 

mer sidoställda enligt våra data. De känner pressen ifrån omgivningen och 

har inte samma känsla av stöd i sitt arbete som andra svenska kvinnor. Det 

finns ett utanförskap även om de är välutbildade och inne i det svenska samhället: 

Den dubbla tillhörigheten. 

Ett annat dryckesmönster 

När det gäller alkoholvanor finns det också etablerade frågeformulär och 

metoder som vi har använt. Figur 7 visar att det verkar finnas en något högre 

riskkonsumtion hos samerna som grupp. I stort sett råder ingen större 

skillnad mellan de tre grupperna, däremot skiljer sig vanorna hos män och 

kvinnor särskilt tydligt i samegruppen: De samiska kvinnorna dricker lite. 

Bakom siffrorna ligger en intressant faktor: Andelen helnykterister är större 

bland samer än bland andra svenskar. Det här tror jag har att göra med 

en Laestadius-anda som fortfarande svävar över samegruppen. Det finns en 

ganska tydlig religiositet hos många, därav nykterhetsidealet. 

Samtidigt finns det andra samer som dricker och det intressanta där är ett 

annorlunda dryckesmönster. De som dricker mycket, alltså ett berusnings- 

30 

30 

25 

25 

20 

Andel personer som rapporterar 

Andel riskkonsumtion personer som av alkohol rapporterar (%) 

riskkonsumtion av alkohol (%) 

20 

15 

15 

10 

10 

5 

Men 

Men Women 

Women 

5 

0 

0 

Sami Urban Rural 

Sami Urban Rural 

Figur 7. Riskkonsumtion av alkohol (= att regelbundet dricka mer en viss mängd 

per vecka) i Sverige i de studerade befolkningsgrupperna. 

36

drickande, gör det inte varje fredag-lördag som är det vanliga bland andra 

svenskar i jämförelsegrupperna. När samer super till händer det oregelbundet, 

vilket säkert har att göra med renskötseln. Motoriseringen har gjort 

att man inte kan vara ”på kanelen” när man ska ut på skotern. Sedan finns 

naturligtvis enstaka samer som är alkoholiserade, precis som bland andra 

svenskar, men som grupp betraktat har samerna ett annat dryckesmönster. 

Lite intressanta är också studier från Nordnorge, där man har undersökt 

personer som har alkoholproblem och söker hjälp för det. Resultaten visar 

att norrmännen då i allmänhet har som mål att bli nyktra, att inte dricka. 

Samer som söker hjälp för sina alkoholproblem vill istället kunna kontrollera 

sitt drickande. De vill fortfarande kunna supa till någon gång, men behålla 

kontrollen över sitt liv. Där finns en kulturfaktor, skulle jag vilja säga. 

Som bland alla andra svenskar så är alkoholen ett bekymmer, men samerna 

som grupp dricker alltså inte mer än andra. 

”Det är renen som styr” 

Vi har varit inne på självmorden bland samer och det problemet är störst 

bland männen. Så är det i och för sig i hela västerlandet: Det är oftare män 

som tar livet av sig än kvinnor. Det kommer ni att få höra mera om senare 

idag. Figur 8 visar en kalvmärkning i Ammarnäsfjällen. Ni ser den unge man- 

Figur 8. Kalvmärkning i Ranbyn, Ammarnäsfjällen. 

37

nen köra motorcykel för att hålla ihop renhjorden. I vårt projekt har det ingått 

en studie med intervjuer av just unga renskötande män. Psykologerna 

Niklas Kaiser och Terje Ruong (som själv har varit renskötare) djupintervjuade 

15 unga renskötare från hela lappmarken om livet som renskötare. Figur 

9 sammanfattar resultaten, som har presenterats i en uppsats och senare 

kommer i ett mer vetenskapligt arbete. Samma faktorer som jag tidigare 

berättat om, och som här är ännu tydligare, utmynnar i känslan av att vara 

innanför eller utanför renskötseln. ”Vem är jag om jag slutar med renarna” 

Det handlar om en väldigt speciell livsstil. ”Det är renen som styr”, säger 

renskötarna ofta. Jag har nästan aldrig varit med om att den första tid 

jag och någon av dem har kommit överens om för att träffas och prata har 

kunnat hållas. Ofta ringer man på eftermiddagen samma dag: ”Nej, jag kan 

inte komma” om man är kvar i renskogen. Planeringshorisonten blir väldigt 

annorlunda, det är renen som styr. Det ligger förstås både en frihet och en 

ofrihet i detta. Friheten råder ute i renskogen, men samtidigt blir det svårt i 

det moderna samhället med tydliga upplevelser av hot och maktlöshet. Man 

Att vara ung renskötare innebär så 

många (omöjliga) drömmar och villkor 

En kvalitativ studie av upplevelsen av att vara ung manlig 

renskötare i Sverige 

av Terje Ruong 

§ Innanför eller utanför 

”Vem är jag om jag slutar med renar” 

§ Frihet/ofrihet 

”Det är renen som styr!” 

§ Upplevelser av hot/maktlöshet 

”…rädd att behöva bråka…” 

”…det blir en gruva oavsett…” 

§ Att vara en bra renskötare 

”…spottar i nävarna, ta i lite till, ungefär…” 

§ Relationers betydelse 

”…vi skall ju förstå varann både när vi är i skogen och socialt utan att prata…” 

Figur 9. Sammanfattning av intervjuer med 15 unga renskötare från hela den 

svenska lappmarken. 

38

är rädd för att behöva bråka, det uppstår lätt konflikter och det är det naturligtvis 

ingen som önskar sig. Renskötarna bråkar, men det blir en gruva 

i renbetesmarkerna ändå. Man får en känsla av att det inte spelar någon roll 

vad man säger. Man blir i och för sig inbjuden till samråd och liknande, men 

sedan gör skogsbolagen och gruvbolagen som de vill. Vindkraftverken till 

exempel: ”Vadå, de där snurrar väl högt där uppe”. Men vet man hur det 

ser ut på backen där man byggt en vindkraftpark med vägar och en massa 

trafik, då inser man också att renskötselmarkerna hela tiden naggas i kanten. 

Som jag sade är det hög status att vara en bra renskötare, men samtidigt 

är det ett väldigt ensamt jobb. Man spottar i nävarna och får ”ta i lite till”. 

Man är väldigt utlämnad åt sig själv. Det här med tystnadens kultur kommer 

igen: ”Vi ska ju förstå varandra, både när vi är i skogen och socialt, utan att 

prata”. Man är inte särskilt pratsam som same, det tror jag att vi kan säga. 

Självmordsproblemet 

Vi har försökt ta reda på hur verkligheten ser ut och det är inte alldeles enkelt. 

För det första är det i vår kultur svårt att veta vem som är same; vi får 

Självmord bland renskötande 

samer 1960 – 2009 

Förekomst Män Kvinnor 

Dalarna, 

Härjedalen, 

Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten 

16 

9 

25 

2 

1 

3 

Metoder 

1961-2001 

Skott 

Hängning 

Förgiftning 

Drunkning 

Kniv 

Män 

23 

7 

6 

2 

2 

Kvinnor 

1 

1 

2 

2 

1 

50 6 

Egen självmordsproblematik Samer Icke samer 

Tankar om att ta sitt liv 

Planer på att ta sitt liv 

37 % 

21 % 

24 % 

10 % 

Figur 10. Statistik över självmord bland renskötande samer 1960–2009. 

39

inte registrera utifrån etnicitet. Hur som helst har vi intervjuat folk och 

gått igenom register för att ta fram de data som sammanfattas i Figur 10. 

Också här ser vi en väldigt tydlig könsskillnad. Då ska ni ha i minnet att renskötargruppen 

och deras familjer består av sammanlagt 2 000–3 000 personer. 

Det är ingen stor grupp och därför blir det inte så stora absoluta tal. 

Det handlar 50 män och 6 kvinnor under en period på 50 år, alltså en väldigt 

tydlig övervikt för män. 

Självmordsmetoderna är våldsamma – man skjuter eller hänger sig och 

det är ingen återvändo. Det har att göra med att man i allmänhet vet hur 

man ska göra. Det finns vapen till hands, och också kvinnorna i den här 

gruppen dör oftare en våldsam död än andra svenska kvinnor. Vi har också 

sett en tydlig skillnad mellan norr och söder: Ju längre söderut, desto högre 

självmordsrisk. Det tror jag bestämt har att göra med att villkoren för 

renskötsel är tuffare i de södra renskötselområdena. 

Vi frågade om självmordstankar i enkäten, och det är påtagligt mycket 

vanligare med sådana tankar i samegruppen jämfört med bland icke-samer. 

Det gäller också för kvinnorna. Skillnaden är att karlarna gör det när det 

blir för tufft medan kvinnorna inte gör det, de finner andra vägar att hantera 

sin livssituation. 

Figur 11 visar en rubrik i en av våra lokaltidningar. Det pågår mycket arbete 

för att försöka förändra situationen med den höga stressnivån, riskbeteendet 

vad gäller alkohol och den förhöjda självmordsrisken. Samerna 

Figur 11. Pressen på männen 

bland de renskötande 

samerna blir ibland så stor 

att de tar sina liv. 

40

som grupp är väldigt medvetna om läget och angelägna att göra någonting 

åt det. Jag var inbjuden till sametinget för några veckor sedan för att, tillsammans 

med representanter för Socialstyrelsen som också var där, diskutera 

om vad man skulle kunna göra. Det pågår alltså en debatt om hur 

man ska förhålla sig. Frågor om renbetesrättigheter och rovdjurspolitik är 

inget som vi lokalt kan göra så mycket åt, men vi kan ju alltid påverka via 

våra riksdagsmän och kvinnor. 

Det finns starka önskemål om en nationell plan för samernas hälsa. Till 

höger i Figur 12 ser ni de problemområden som vi har identifierat: Arbetsorganisationen, 

konflikthanteringen både inom byarna, mellan byarna 

och gentemot stor-Sverige. Hur ska man hantera den situationen Vidare 

gäller det könsrollerna, alkoholvanorna och de självmordsförebyggande 

insatserna. 

Längst ner i sammanfattningen finns förslag till förändringar av samernas 

hälso- och sjukvård. En idé är att skapa en särskild företagshälsovård 

för renskötare, men den är inte alldeles enkel att förverkliga. Det är ju 100 

mil eller mera från Idre i söder till Treriksröset i norr, så det är inte lätt att 

Sammanfattning/Åtgärder 

Sammanfattning/Åtgärder 

Hög stressnivå 

Arbetsorganisation 

• Hög stressnivå 

• Arbetsorganisation 

Riskbeteende vad gäller alkohol 

Konflikthantering 

• Riskbeteende vad gäller alkohol • Konflikthantering 

Förhöjd självmordsrisk södra Sàmpi 

Könsroller 

• Förhöjd Hög stressnivå självmordsrisk i södra Sàmpi • Könsroller Arbetsorganisation 

Alkoholvanor 

• Riskbeteende vad gäller alkohol 

• Alkoholvanor 

Konflikthantering 

Självmordsförebyggande 

• Förhöjd självmordsrisk i södra Sàmpi 

• Självmordsförebyggande 

Könsroller 

arbete 

• arbete Alkoholvanor 

Renbetesrättigheter 

• Självmordsförebyggande 

• Renbetesrättigheter 

Rovdjursspolitik 

arbete 

• Rovdjursspolitik 

Nationell plan för samers hälsa 

• Nationell Renbetesrättigheter plan för samers hälsa 

• Rovdjursspolitik 

• Nationell plan för samers hälsa 

Företagshälsovård för renskötarna 

• Företagshälsovård för renskötarna 

Nätverk av samisk hälsovårdspersonal 

• Nätverk av samisk hälsovårdspersonal 

Center för samisk hälsa 

• Center Företagshälsovård för samisk hälsa för renskötarna 

Folkhälsokoordinatorer länsvis 

• Folkhälsokoordinatorer Nätverk av samisk hälsovårdspersonal 

länsvis 

• Center för samisk hälsa 

Figur • 12. Folkhälsokoordinatorer Sammanfattning av det länsvis 

ansträngda läget för samerna och åtgärder som 

diskuteras. 

41

organisera. Ett annat förslag är ett nätverk av samisk hälsovårdspersonal – 

det finns ju många samer som arbetar inom hälso- och sjukvården. Vidare 

ett center för samisk hälsa; där finns det ett förslag som ligger hos regeringen 

just nu och dessutom en hel del andra liknande. Så småningom kommer 

det förhoppningsvis att hända saker. 

Sverker Olofsson: När man lyssnar på dig tänkte jag att den bild som 

stannar kvar är att den samiska kvinnan är välutbildad medan den samiske 

mannen gnetar på i renskogen. Kvinnan sköter sig ganska bra medan mannen 

super ganska friskt. Det är ju väldigt generaliserande, men ändå: Ligger 

den renskötande samen illa till i dagens moderna samhälle 

Lars Jacobsson: Det är en väldigt bekymmersam situation, men samtidigt 

ska vi också komma ihåg att det finns så mycket glädje i det här jobbet. Vi 

ska inte tycka synd om dem utan ha respekt för deras situation. Så skulle 

jag vilja formulera det. 

Sverker Olofsson: Man kan ju också fundera på om betingelserna för 

rennäringen är så dåliga att det tär på samerna. Tror du att rennäringen i 

princip är körd 

Lars Jacobsson: Nej, det tror jag inte. Jag tror att de flesta av oss gärna ser 

att rennäringen överlever. Den har ett stöd bland svenskarna i allmänhet, det 

tror jag faktiskt. Men det finns nog mycket okunskap hos oss andra hur det 

egentligen ser ut och går till, därför tar man inte heller de politiska besluten. 

Sverker Olofsson: Men de stora markstriderna som pågår nu, där det 

verkligen är så att människor inte vill att renen ska få käka en rutten kotte 

i de privatas skog. Det visar ju en egoism som gör att samerna inte har en 

chans även om de skulle vinna 

Lars Jacobsson: Nej, fortsätter den utvecklingen ser det mörkt ut, och jag 

tycker att det är ett bekymmer att det finns så mycket okunskap om hur det 

faktiskt ser ut, och om problematiken. Om man enbart tänker på vindkraften 

är väl inget problem och kan väl inte störa så mycket… men om man 

lägger ihop alla störningar blir det väldigt tungt. 

Sverker Olofsson: Vid ett par tillfällen har du kommit fram till det som 

kallas ”tystnadens kultur” – vad kommer det ifrån 

42

Lars Jacobsson: Det är väl inte så konstigt. Om man är mycket ute i ensamhet 

och utlämnad åt sig själv, vem ska man prata med Ekorrarna 

Sverker Olofsson: Du tycker det är OK Jag tycker att det är jättekonstigt. 

Lars Jacobsson: För mig är det ändå ganska lätt att förstå. 

Sverker Olofsson: Man kan ju vända på det och säga: I den äldre samiska 

kulturen har mannen och kvinnan jobbat sida vid sida. Är det motorcykeln 

och skotern som har förstört det 

Lars Jacobsson: Ja, jag tror att motoriseringen och moderniseringen har 

spelat en väldigt viktig roll. 

43

Kön och depressioner 

Arja Lehti 

Adjungerad universitetslektor, allmänläkare 

Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin 

Jag ska försöka berätta om hur könet och det sociala/kulturella sammanhanget 

kan påverka depressionens uttryck. Det gäller hela vägen från frågan 

om personen söker vård överhuvudtaget fram till diagnos och behandling. 

Jag ser det framför allt i ett primärvårdsperspektiv, en vårdform där 

många individer söker med mest lätta till måttliga besvär. 

Varje samhälle har sina normer, till exempel för hur manligt eller kvinnligt 

beteende kan se ut. Det gamla talesättet ”bra karl reder sig själv” kan illustrera 

en äldre, mycket traditionell och stereotyp bild av manligt beteende: 

Mannen är stark, ber inte om hjälp och söker inte heller hjälp i vården 

medan kvinnan visar känslor och är mer hjälpberoende. Kön och kulturellt 

sammanhang kan också påverka hur vi uttrycker oss i vårdsammanhang, 

hur vi beskriver våra symtom och vilka orsaker vi tänker oss att de kan ha, 

liksom vad som kan uppfattas som ”normalt” och vad som är sjukdom. Karin 

Johannisson, professor i idéhistoria, har som Lars Jacobsson nämnde 

skrivit den utmärkta boken ”Melankoliska rum” (2009), där hon visar att 

det tillstånd som vi idag kallar depression har haft olika uttryck, olika namn 

och olika status genom tiderna. 

Melankoli har beskrivits i olika texter sedan antiken, men blev en ”inne-diagnos” 

i Europa från 1600-talet in på 1800-talet. Symtomen visade sig 

som väldigt utlevande känslouttryck: Ångest, trötthet, tungsinne, sårbarhet, 

svårmod och ”mjältsjuka”. En del av dem ingår i det depressionsbegrepp 

som vi har idag. Inom medicinen ansågs melankolin vara orsakad av sårbara 

nerver, men det fanns också både köns- och klassperspektiv. Melan- 

44

koli hade väldigt hög status bland överklassens män. Man tänkte sig att elitens 

nerver var särskilt sårbara och tunna. Neurasteni infördes senare som 

benämning för den sårbarhet som idag – hundra år efteråt – närmast motsvarar 

utmattningssyndrom. Den dåtida synen på orsakerna var uppdelad 

enligt både kön och klass, se Figur 1. För medelklassens män handlade det 

om överansträngning och nervtrötthet medan orsaken för arbetarklassens 

män var sexuella utsvävningar. Hos kvinnor, som då inte ansågs intellektuella, 

lade man orsakerna i livmodern – uttrycket ”hysteriska kvinnor” har 

just med livmodern (hysteria) att göra. 

Senare, under 1800-talets andra hälft, började den tidigare allmänna 

känslosamheten allt mer feminiseras. Melankolin uppfattades som ett tillstånd 

mellan galenskap och genialitet, i sin svåraste form som manodepressivitet. 

Mot senare delen av seklet uppfattades inte de starka känslouttrycken 

som något manligt och gråt sågs som tecken på svaghet. Normaliteten 

ansågs snarare ligga i kontroll och disciplin. För de framgångsrika männen 

var det inte möjligt att visa känslor på samma sätt som tidigare utan sårbarheten 

fick ta sig mer kroppsliga uttryck. Samtidigt omkategoriserades 

nervtröttheten från nervsjukdomar till psykiatriska sjukdomar med mycket 

lägre status. När melankolikern på det sättet började ses som deprimerad 

sattes en snävare gräns för normalitet genom att de starka känslouttrycken 

Neurasteni 

i högre grad sågs som sjukdom. 

Män Medelklass Arbetarklass 

Överansträngning 69% 26% 

Sexuella utsvävningar 20% 41% 

Missbruk 10% 29% 

Arv 10% 0% 

Kvinnor 

Underlivssjukdom 49% 40% 

Överansträngning 7% 26% 

Arv 23% 12% 

Källa: K. Johannisson 

Figur 1. Synen på orsakerna till neurasteni hos män och kvinnor i olika samhällsklasser 

under 1800-talet. Ur Karin Johannisson, Kön och ohälsa - en antologi om 

könsskillnader ur ett folkhälsoperspektiv (1996). 

45

Det finns också andra faktorer som påverkar hur vi ser på normalitet idag, 

inte minst religionen. I buddhismen tillhör lidande och nedstämdhet livet 

och depressivitet uppfattas därför mera som ett normalt tillstånd, något 

som man inte söker hjälp för. I Afrika kan depression mer uppfattas som 

galenskap, vilket är väldigt stigmatiserande och då söker man inte hjälp. 

Sådana kulturfaktorer kan ha påverkat den statistik över skillnaderna i förekomsten 

av depression som vi har sett idag. Politiska ställningstaganden 

kan också styra synen på depression. I Kina under Mao betraktades opposition 

mot regimen som ett tecken på svaghet, vilket ledde till att man inte 

sökte vård för depression. I vårt eget moderna samhälle – där tänkandet är 

väldigt individualiserat – kan man fundera över hur mycket vi pratar om 

den perfekta kroppen, den perfekta hälsan och den fullständiga lyckan. 

Till och med i politiken har man börjat diskutera ”lyckoindex”. Frågan är 

hur sådant kan påverka människor och kanske leda till psykisk ohälsa. En 

av distriktsläkarna i en intervjustudie vi gjorde funderade: De djupa melankolierna 

är likadana som förut men i dag används bara det där begreppet ’må 

dåligt’. När jag var liten och någon mådde dåligt, då hade man magsjuka. Numera 

är det kanske inne att ’må dåligt’, kan jag misstänka ibland – man pratar 

inte om att ’spotta upp sig’ heller som man gjorde då.” 

När depression blivit en medicinsk diagnos uppfattades sjukdomen tidigare 

antingen som endogen (= inifrån kommande), med ärftliga eller biologiska 

orsaker, eller som reaktiv, det vill säga som ett svar på svåra händelser 

i livet. Under 1950- och 1960-talen, när de nya, antidepressiva läkemedlen 

kom, började man också utveckla de kriterier för diagnosen som Jayanti 

Chotai visade. Sedan 1980-talet är de symtombaserade och grundade på 

forskning som gjordes på inneliggande patienter, mestadels kvinnor. Man 

uteslöt till exempel dem som hade alkoholproblem, vilket mestadels var män. 

Hur uttrycks depressioner idag 

Det forskningsprojekt som jag deltar i har rubriken Depression – i spänningsfältet 

mellan biologi och kultur. Jag ska berätta lite om det som vi har kommit 

fram till utifrån intervjuer med primärvårdspatienter som haft en depressionsdiagnos 

och analys av beskrivningar av deprimerade personer i massmedierna 

(Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Aftonbladet under 2002) 

– medierna är ju en stark faktor för att utforma våra normer. Vi har studerat 

46

vetenskapliga artiklar genom sökningar i PubMed, en dominerande medicinsk 

artikeldatabas, samt intervjuat distriktsläkare som möter kvinnor och män 

från olika länder med symtom som kan tyda på depression. Behandlaren är 

ju den person som ska försöka översätta individens symtom till en medicinsk 

diagnos med stöd i den vetenskapliga bas som man har lärt sig. 

De vetenskapliga artiklarna visar stora skillnader i förekomsten av depression 

mellan olika kulturer. Dubbelt så många kvinnor som män är deprimerade, 

men många fler män begår självmord – frånsett Kina där yngre 

kvinnor dominerar. Några enstaka artiklar visar inte några könsskillnader 

och då handlar det om speciella grupper, till exempel ortodoxa judar i USA 

och England samt Amishfolket i USA. De senare är utvandrare från Europa 

som bor i USA och där lever ett väldigt traditionellt liv. Det här vill forskarna 

förklara med gruppens inställning till alkohol: Bland ortodoxa judar är 

alkoholbruket väldigt restriktivt och Amishfolket accepterar det inte alls. 

Förklaringen skulle då vara att många män utanför de här grupperna använder 

alkoholen som självmedicinering mot ångest – och när det inte är möjligt 

av kulturella/religiösa skäl uppstår inte heller lika stora könsskillnader. 

I de västerländska medicinartiklarna diskuteras inte depressionens olika 

uttryck så mycket eftersom vården anses använda kriterier som är ”neutrala”. 

I artiklar från andra kulturer framkommer däremot en problematisering 

av dem: Depression finns inte som begrepp i alla länder utan man använder 

andra uttryck, till exempel ”thinking too much” (”att tänka för mycket”) I 

Västerlandet skiljer vi lite mer mellan kropp och själ, vilket inte sker på samma 

sätt i traditionell kinesisk medicin eller i den veda-baserade religionen i 

Indien. Smärta är ett vanligt depressionsuttryck hos både kvinnor och män, 

men lokaliseringen av smärtan kan variera: I Japan sätter man sin smärta 

mycket mer i huvudet medan man i Frankrike använder levern, vad nu det 

beror på. I Japan är det inte möjligt eller uppskattat att visa sina symtom på 

samma sätt som i Västerlandet, man ska vara väldigt stoisk och disciplinerad. 

I patienternas berättelser och i vår genomgång av svenska medier kommer 

det fram en ganska samstämmig bild. Kvinnorna berättar om ett smygande 

förlopp med många känslor, ett inre mörker och ett utanförskap. De 

har ganska många diffusa kroppsliga symtom, ont i magen och liknande, 

men också mycket av skam och skuld, till exempel för att vara en dålig mor 

eller sociala skuldkänslor för att vara ett rehabiliteringsfall och sjukskriven. 

47

Män berättar oftare om ett mycket snabbt och dramatiskt depressionsförlopp, 

ofta med en fysisk kollaps. Det handlar om att kroppen har satt stopp 

med akuta symtom, inte alls lika mycket om känslor. Kvinnorna är ganska 

aktiva med att söka vård medan männen inte söker lika lätt. När de gör det 

i vår studie är det ofta med stöd av en anhörig eller vän. 

Distriktsläkarna berättar i intervjuerna att de träffar mycket färre män 

än kvinnor. Depressionsdiagnosen kan vara väldigt luddig även för patienter 

som inte är invandrare och ännu svårare är det att diagnostisera personer 

från andra kulturer. De visar mycket kroppsliga besvär och de skattningsinstrument 

man har fungerar inte bra. Eftersom symtomuttrycken 

skiljer sig mellan kvinnor och män, men också inom olika kulturer, är det 

en utmaning för behandlarna att ta hänsyn till det. Annars riskerar man 

att underdiagnostisera män och möjligen också överdiagnostisera kvinnor. 

Tre förklaringsmodeller 

De vetenskapliga artiklarna i vår studie lade ganska stor vikt på de biomedicinska 

förklaringsmodeller som sammanfattas i Figur 2. För kvinnornas 

del handlar det väldigt mycket om könshormoner både före, under och efter 

menstruationen Tre övergripande liksom efter barnafödandet. förklaringsmodeller Som biomedicinska i i förklaringar 

hos vetenskapliga män diskuterades minskade artiklar nivåer av könshormonet testosteron, 

1 Biomedicinsk förklaringsmodell 

– Könsspecifika gener 

– Könshormoner 

– Hos kvinnor: Samband med med första första menstruationen, 

klimakteriet, PMS och och förlossningsdepression 

– Hos Hos män: män: Minskade Minskade testosteronnivåer bland bland äldre äldre 

Andra 

Andra 

faktorer: 

faktorer: 

Störd melatoninutsöndring bland deprimerade kvinnor. 

Störd melatoninutsöndring bland deprimerade kvinnor. 

Lägre nivåer av kortisol efter kronisk stress 

Lägre nivåer av kortisol efter kronisk stress 

Figur 2. Biomedicinska förklaringar till depression i medicinvetenskapliga artiklar. 

48

framför allt bland äldre. Andra möjliga orsaker som nämndes var könsspecifika 

gener samt hormonpåslag vid stress. De socio-kulturella förklaringarna, 

se Figur 3, förekom nästan enbart i artiklar från andra kulturer än den västerländska. 

För kvinnornas del nämndes bland annat en dålig relation, våld, 

fattigdom, multipla roller, stress och komplikationer i samband med graviditet. 

Man lyfte också fram förändringar i samhällsförhållanden och kulturella 

normer. De få psykologiska förklaringar som kom fram, se Figur 4, gick ut 

på att flickor och kvinnor i högre grad socialiseras till en sjukroll medan män 

2 Socio-kulturella förklaringar 

2 Socio-kulturella förklaringar 

Livsvillkor: 

Livsvillkor: 

Kvinnor: misshandel, dålig relation med partnern, låg 

Kvinnor: 

utbildning, 

misshandel, 

fattigdom, 

dålig 

brist 

relation 

på kontroll 

med partnern, 

, multipla 

låg 

roller, 

utbildning, stress, brister fattigdom, i hälsovårdsresurser, brist på kontroll , reproduktiva 

multipla roller, 

stress, 

komplikationer 

brister i hälsovårdsresurser, reproduktiva 

komplikationer 

Kulturella orsaker: 

Kulturella Förändrade orsaker: samhällen, kulturella normer, västernisering 

Förändrade 

av traditionell 

samhällen, 

psykiatri 

kulturella normer, västernisering 

av 

Sexualitet: 

traditionell psykiatri 

Sexualitet: Kvinnor: sexuell läggning är riskfaktor för depression. 

Kvinnor: sexuell läggning är riskfaktor för depression. 

Figur 3. Socio-kulturella förklaringar till depression i medicinvetenskapliga artiklar. 

Psykologiska förklaringar 

Psykologiska förklaringar 

Beteende 

Könsroller: 

Beteende 

flickor socialiseras till en sjukroll 

Könsroller: 

män social isolering och mindre hjälpsökande 

flickor socialiseras till en sjukroll 

män social isolering och mindre hjälpsökande 

Psykologiska faktorer 

Kvinnor: Negativ självbild,missnöje med utseende, mer 

Psykologiska sårbara, högre faktorer förekomst av oro och ångest 

Kvinnor: Negativ självbild,missnöje med utseende, mer 

Män: sårbara, Personlighetsproblem, högre förekomst av oro mindre och ångest flexibel coping-stil 

Män: Personlighetsproblem, mindre flexibel coping-stil 

Figur 4. Psykologiska förklaringar till depression i medicinvetenskapliga artiklar. 

49

är mindre hjälpsökande och mer socialt isolerade. Kvinnor har en mer negativ 

självbild, är mer sårbara och har mera oro och ångest. Män å andra anses 

i högre grad ha personlighetsproblem och dessutom en mindre flexibel stil 

för coping, det vill säga att hantera och leva med sin sjukdom. 

I både patientintervjuerna och i genomgången av medier såg vi en samstämmighet 

om bilden att depression har att göra med ett samhälle som 

går fortare och fortare, en ”tidssjuka” som drabbar och stressar framförallt 

dem som har höga ideal. Det fanns könsskillnader i tolkningen av den egna 

depressionen. Kvinnor presenterar både yttre orsaker som stress, arbetsbelastning 

och relationsproblem, men också en hel del inre orsaker som hormoner, 

läkemedel och andra, samtidiga sjukdomar. Kvinnorna tar oftast 

på sig skulden själva. Männen beskriver mest yttre orsaker som orsak till 

sin depression – arbete, stress etc. – och lägger skulden utanför sig själva. 

Distriktsläkarna såg ofta svåra livsvillkor som depressionsorsak bland 

både kvinnor och män från andra länder. Läkarna diskuterade också mycket 

om vad som kan betraktas som ”normalt lidande” och egentligen inte som 

depression. Den frågan är en utmaning för medicinen, eftersom få medicinska 

artiklar diskuterar eller knyter samman biologiska och sociala faktorer. 

Om man inte tänker på sammanhanget finns det risk för felaktiga diagnoser. 

Om man ser de sociala faktorerna mer som individuella problem kan 

man inte alltid ge adekvat hjälp. Vi har som läkare svårt att påverka sociala 

faktorer. Läkemedelsbehandling är nästan det enda som kan ges snabbt, 

men för den som mår dåligt på grund av sin livssituation är det irrelevant 

med piller. Vi har i vården svårt att påverka sociala faktorer, där krävs det 

andra åtgärder. 

Sverker Olofsson: Det är ganska obehagligt att ju bättre vi får det desto 

mer drabbas vi av depressioner, inte minst bland kvinnorna. Kravet att man 

ska ha en ny bil, ett rostfritt blankt kök och att trädgården ska vara perfekt 

– är det depressionsskapande 

Arja Lehti: Det är en mycket komplex fråga, men samtidigt är det ju så – 

som jag var lite inne på – att normen idag så mycket handlar om det perfekta 

livet. Livsvillkoren för kvinnor är tuffare på många sätt. 

Sverker Olofsson: Men kravet på perfektionism, är det något som framförallt 

läggs på kvinnan – som hon känner ansvaret för på något vis 

50

Arja Lehti: Ja, det finns förstås väldigt stora individuella skillnader, men 

kvinnor tänker i större utsträckning på hälsan, på hur kroppen ser ut etc. 

än var män gör. 

Sverker Olofsson: I början av ditt föredrag användes uttrycket ”spotta 

upp sig”, skulle det krävas att vi gjorde det lite oftare 

Arja Lehti: Det är också väldigt komplicerat. Det är inte så lätt att ”spotta 

upp sig” om man lever med villkor som är svåra. Samtidigt handlar det 

också om att orka med motgångar av olika slag. 

Sverker Olofsson: Till sist innan du går och tar paus ska jag fråga - finns 

det någon koppling mellan galenskap och genialitet 

Arja Lehti: Den kan mycket väl finnas. Men då vill jag påstå att det gäller 

inte bara för män utan också för kvinnor. 

51

Den genetiska och molekylära 

bakgrunden 

Rolf Adolfsson 

Professor i psykiatri 

Jag arbetar som forskare och kliniker med min bakgrund i Alzheimer- och 

äldrepsykiatrisk forskning under 15 år. De senaste 20 åren har jag framför 

allt arbetat med vuxenpsykiatrisk forskning med fokus på psykiatrisk genetik, 

dvs. studerat den genetiska bakgrunden för psykiska sjukdomar och 

beteenden. Ämnesområdet är hett och utvecklas snabbt i och med att det 

finns allt effektivare metoder för att studera en mängd gener samtidigt. 

Klinikerns roll i en tvärvetenskaplig forskargrupp är att beskriva individen/patienten 

genom att t.ex. studera symtom, personlighet och effekter 

av läkemedel, ta blodprov och andra vävnadsprover, gå igenom särskilda 

släktsjukdomar, konstruera släktträd, utveckla diagnostiska intervjumetoder 

som är anpassade till ämnesområdet. Ett noggrant förarbete med karakterisering 

av patient och anhöriga är en förutsättning för att ge genetikerna 

det underlag som de behöver för att undersöka om en specifik sjukdom har 

en genetisk bakgrund. 

Mina kliniska erfarenheter kring psykiska sjukdomars ärftlighet emanerar 

både från mitt arbete med äldre, där jag samtidigt kan observera patientens 

barn, och med vuxenpsykiatriska patienter, där jag kan studera patienternas 

föräldrar. En slutsats som är allmänt accepterad är att de flesta 

psykiska sjukdomar har en stark genetisk komponent, om än i olika grad. 

Psykiska sjukdomar och avvikande beteenden finns i en anmärkningsvärd 

hög frekvens i kärnfamiljen kring den psykiskt sjuke patienten, särskilt hos 

förstagradssläktingar, dvs. föräldrar, syskon och barn. Studier av de gene- 

52

tiska komponenterna bakom psykiska sjukdomar skiljer sig inte nämnvärt 

från studier av andra så kallade folksjukdomar som högt blodtryck, hjärtkärlsjukdomar, 

reumatism och diabetes. Mindre känt är att ärftligheten för 

svårare psykiska sjukdomar, som alkoholism, schizofreni och manodepressiv 

sjukdom, är väsentligt högre än för de nämnda kroppsliga folksjukdomarna. 

Alla folksjukdomar kallas i detta sammanhang ”komplexa”, vilket 

betyder att de uppkommer som en följd av samtidiga bidrag från flera gener, 

oftast i samspel med miljöfaktorer som stress, trauman i barndomen, 

brister i uppfostran, missbruk m.fl. I princip visar hittills gjorda fynd av så 

kallade riskgener att varje sådan gen i sig själv ger ett mycket litet bidrag 

till en genetisk förklaring av sjukdomen, men eftersom det rör sig om en 

mängd gener kan den sammanlagda effekten ändå förklara en signifikant 

del av den ärftliga komponenten bakom sjukdomen. 

Ett annat mål med denna forskning är att hitta biologiska likheter mellan 

olika psykiska sjukdomar. Med genetiska fynd följer ofta studier av olika 

substanser i blod, till exempel olika proteiner som kan uttryckas till och 

med innan sjukdomen är manifest. Man talar då ofta om olika biomarkörer. 

Ytterligare en tillämpning av genetiska fynd gäller behandlingsforskning: 

Vissa genetiska variationer kan ge ledtrådar om vilka läkemedel som den 

enskilde patienten har störst nytta av i termer av både effekter och biverkningar; 

det ämnesområdet kallas farmakogenetik. 

Om vi hade olika markörer av biologisk natur, till exempel ”genprofil” 

och ”proteinprofil”, i blodet skulle gemensamma processer kunna identifieras, 

oaktat vilken klinisk diagnos patienten har. Det kan bland annat innebära 

att de psykiska sjukdomarna skulle kunna klassificeras på ett nytt sätt 

och att behandlingen med psykofarmaka kan skräddarsys för den enskilde 

patienten. Vi har ett engelskt uttryck för detta, att vi är på väg mot ”personalized 

medicine”. Det finns en rad exempel på att det är en väg som kommer 

att bli framgångsrik, också inom psykiatrin. 

När det gäller vilka gener som har betydelse för uppkomsten av en specifik 

psykisk sjukdom är kunskapen fortfarande i sin linda, trots stora satsningar 

under ett 20-tal år. Förhoppningarna om framgång inom fältet ställs 

nu framför allt till utvecklingen av analysmetoder som bland annat idag gör 

det möjligt att studera alla genetiska varianter samtidigt, total genomsekvensering. 

Det innebär att alla nukleotiders (”byggstenars”) position i DNA 

53

kan identifieras. Att en variant av en gen har en annan funktion än andra 

varianter beror på att en nukleotid har bytts ut (mutation). För att undersöka 

om en specifik genvariant har betydelse jämförs stora grupper av sjuka 

med friska, det rör sig ofta om tusentals individer vilket behövs för att 

kunna påvisa riskgenernas små effekter. Sådana studier kallas associationsstudier. 

Om man finner signifikanta skillnader i frekvens av den studerade 

genvarianten mellan grupperna kan man anta att fyndet är sant. Att jag 

ändå tvekar om fynden vid dessa studier är att det ofta visat sig vara svårt 

att reproducera dem i andra grupper. 

En annan typ av studier för att påvisa riskgener är familjestudier. Där studerar 

man om en specifik sjukdom, som man kan identifiera genom flera 

generationer, alltid är kopplad till samma område i genomet. Om så är fallet 

kan man anta att sjukdomen är ärftlig, och då går man vidare och studerar 

de gener som finns i området. Med denna metod kan man räkna med att hitta 

gener som har tämligen stora effekter. I likhet med associationsstudier har 

det inte publicerats särskilt många uppseendeväckande fynd genom åren. 

Man kan, med utgångspunkt i de olika metoderna, sluta sig till att det finns 

två olika uppfattningar om vad som är den vanligaste orsaken till uppkomsten 

av folksjukdomar: Den ena skolan anser att ett stort antal gener vardera 

ger små bidrag till riskökningen, den andra skolan att man kommer 

att kunna påvisa enstaka eller ett litet antal gener som ger större bidrag. 

Utifrån den kunskap som finns idag har vi ett antal till synes enkla frågor 

som är olösta men högst väsentliga att få svar på: 

1. Är det samma grupp av gener som medverkar till riskökningen vid 

olika psykiska sjukdomar 

2. eller finns ett unikt genetiskt bidrag för varje psykisk sjukdom 

Man kan givetvis tänka sig en kombination av dessa mekanismer där punkt 

1 medför en ökad sårbarhet och punkt 2 måste vara uppfylld för att sjukdomen 

ifråga ska manifesteras på det sätt som vi är vana att betrakta som en 

specifik psykisk sjukdom. 

Inom psykiatrin används ofta den så kallade sårbarhetsmodellen för att 

förklara varför vissa individer drabbas av psykisk ohälsa. Detta är relevant 

i sammanhanget eftersom det i varje familj där vi studerar en individ med 

54

t.ex. manodepressiv sjukdom också finns en ökad frekvens av andra sjukdomar, 

som är helt skilda från manodepressiv sjukdom i sina uttryck. En 

fråga som då återkommer är om vi kommer att kunna påvisa andra likheter 

mellan dessa individer, t.ex. biomarkörer av samma typ. Man bör också 

nämna att olika omgivningsfaktorer kan vara orsaken till att skilda psykiska 

sjukdomar förekommer i samma släkt, t.ex. förlossningskomplikationer, 

stress, uppfostran, trauman i barndomen, övergrepp m.m. Grundtanken är 

att olika omgivningsfaktorer samspelar med olika gener som alla innebär 

en generell riskökning för psykisk ohälsa. 

Jayanti Chotai nämnde att det redan finns identifierade gener som man 

kan undersöka i det enskilda fallet för att kunna ge patienten en säkrare 

diagnos och behandling. Men som vidare nämndes så är det för tidigt att 

överföra denna kunskap på den enskilde patienten. Det är att dra lite för 

stora slutsatser i dagsläget, begreppet ”riskgener” är fortfarande att föredra. 

Figur 1 visar hur avkomman kan se ut i olika kullar efter samma tik. Man 

ser tydligt olikheterna mellan valparna (den s.k. fenotypen), som beror på 

den naturliga och nödvändiga genetiska variation som uppkommer genom 

att DNA ”blandas” från respektive förälder. Den stora variationen mellan 

Genetik – Studier av hur egenskaper nedärvs 

Kull 1 

Föräldrar 

Kull 2 

Kull 3 

Figur 1. Vid varje ny generation skyfflas gener på ett oberoende sätt mellan kromosomerna. 

55

avkommorna speglar alltså det faktum att det sker en slumpvis fördelning 

mellan hannens och tikens gener. 

Från hundar till personlighetsdrag är det inte långt. Figur 2 visar några 

personliga egenskaper hos människan och hur de nedärvs hos tvillingar. 

Eftersom sådana egenskaper färgar den kliniska bilden vid psykiska sjukdomar 

och dessutom kan ingå i den okända kaskad av tänkbara orsaker som 

leder till psykisk sjukdom, har också den genetiska bakgrunden till dem 

kommit i fokus. De flesta grundläggande personlighetsdrag är ärftliga, vilket 

framgår av figuren. Den så kallade heritabiliteten är en beräknad faktor som 

avspeglar skillnaden i ärftlighet mellan monozygota (mz; enäggstvillingar) 

och dizygota (dz; tvåäggstvillingar) par. En högre siffra innebär högre grad 

av ärftlighet. Egenskaperna är matematiskt uttryckta: Maxvärdet 1.00 innebär 

att egenskapen är identisk mellan tvillingarna. Ju större skillnaden i de 

här siffrorna är desto större genetiskt bidrag finns det för denna egenskap. 

Jayanti Chotai var inne på att man tidigt tänkte sig att personer med vissa 

personlighetsegenskaper skulle vara i riskzonen för vissa psykiska sjukdomar. 

Den uppfattningen finns fortfarande, särskilt när man tar hänsyn till 

så kallade temperament, som är medfödda och anses öka risken för bl.a. 

manodepressiv sjukdom. 

Personlighetsdrag hos människa nedärvs 

korrelationer mellan MZ respektive DZ tvillingpar 

Personlighetsegenskaper MZ DZ 

§ Impulsivitet .51 .20 

§ Aggression .49 .29 

§ Ångest .54 .19 

§ Dominans .47 .21 

§ Emotionalitet .47 .15 

§ Maskulin-Feminin .52 .36 

§ Social kompetens .51 .19 

§ Målinriktad .49 .19 

Maxvärde = 1.0 

Innebär att egenskapen 

är helt identisk mellan 

tvillingparen. 

Ju större skillnad mellan 

MZ och DZ desto högre 

genetiskt bidrag 

MZ - Monozygota tvillingar (enäggstvillingar) 

DZ - Dizygota tvillingar (tvåäggstvillingar 

Figur 2. Olika personlighetsegenskaper som nedärvs. 

56

Norrland erbjuder stora möjligheter att studera genetiken vid psykiska sjukdomstillstånd, 

framför allt på grund av att det finns underlag från kyrkböcker 

och databaser för att undersöka nedärvningen genom flera generationer. 

Populationen i Norrland beskrivs i detta sammanhang som ”isolerad”, 

vilket innebär att det historiskt sett inte har varit någon särskilt stor in- eller 

utflyttning. Man kan till exempel med lätthet konstruera släktträd ända 

från 1500- och 1600-talen. Anteckningarna i kyrkböckerna ger oss dessutom 

en ganska god grund för att ”diagnostisera” psykisk sjukdom i släkten. 

Affektiva sjukdomar visar en hög ärftlighet. Den familj ni ser på Figur 

3 har vi själva studerat. De svarta punkterna indikerar vilka som är sjuka. 

Förstagradssläktingar till den affektivt sjuke har en hög risk för att utveckla 

affektiv sjukdom jämfört med populationen som helhet, se Figur 4. Enäggstvillingar 

visar som synes hög grad av konkordans, vilket innebär att om 

den ena tvillingen är sjuk är sjukdomsrisken hög för den andra. 

I likhet med det som gäller för de flesta psykiska sjukdomstillstånd har 

de genetiska fynden vid affektiv sjukdom lyst med sin frånvaro. Svårigheterna 

har uttrycks av någon som ”chasing the genetic ghosts of mental illness”. 

Problemet är att de flesta fynd inte har kunnat replikeras, alltså påvisas 

i upprepade försök. Av hundratals fynd kvarstod (januari 2010) endast 

sex gener som kan anses utgöra en ökad genetisk risk för affektiv sjukdom. 

Figur 3. Scematisk bild av nedärning i en släkt med hög förekomst av affektiva 

sjukdomar (depressioner och manodepressivitet/bipolärt syndrom). Fyrkanter representerar 

män, cirklar kvinnor. Fyllda figurer markerar sjukdom. 

57

Risk för anhöriga att utveckla affektiv sjukdom 

Risk för anhöriga att utveckla affektiv sjukdom 

% 

% 

Figur 4. Personer som är nära släkt med någon med affektiv sjukdom löper väsentligt 

högre risk än övriga populationen (pop i diagrammet) att själva insjukna. 

Figur 5 visar det s.k. Skea-trädet, som är välkänt. Det innehåller flera tusen 

personer med anfäder från 1600-talet. Vi undersökte sjuka och deras närmaste 

anhöriga och applicerade moderna gentekniker för att se om de sjuka 

delade något område i genomet. Vi kunde då påvisa en gen, QK1 (”human 

quaking gene”), som är viktig för utveckling av den vita hjärnsubstansen. 

Genetiska studier av ett stort familjeträd i Norrland 

utgående från tre anfäder på 1600-talet 

Anfader 1 

Anfader 2 Anfader 3 

14 generationers familjeträd, 21 500 individer; 167 patienter och 300 förstagradssläktingar; 25% med affektiv sjukdom 

Figur 5. Skea-släktträdet är numera välkänt i världen. 

58

Låt mig passa på att säga att varje sådan forskningsinsats – att göra ett så 

stort släktträd – tar många år och kostar ca 10 miljoner kronor. Trots de 

magra fynden gjorde vi ytterligare ett försök, nu med ett stort släktträd från 

en annan del av Västerbottens län. Den här gången tog vi också hjälp av Demografiska 

databasen vid Umeå universitet. Där har man lagt in alla kyrkoböcker. 

Utgångspunkten i studien var att identifiera psykiskt sjuka personer 

mellan 1700 och 1900, söka gemensamma anfäder och därefter konstruera 

ett släktträd ”uppifrån och ner”. På så sätt skulle man kunna hitta fler 

psykiskt sjuka i nu levande generationer, och så visade sig också vara fallet. 

Det visade sig att om man söker på vissa nyckelord i kyrkböckerna, exempel 

finns i Figur 6 kan man med ganska stor säkerhet uttala sig om personen 

ifråga led av allvarlig psykisk sjukdom eller inte. Även om vi inte har 

blod från dessa personer har vi ändå en ”diagnos”, och deras avkommor 

undersöker vi i dag. Så här stort och detaljerat som i Figur 7 är Skea-släktträdet 

efter 12 års arbete och ni ser tre anfäder, som levde på 1550-talet. Vi 

vet ingenting om huruvida de var sjuka, men de har identifierats genom att 

vi har hittat sjuka personer bland deras ättlingar mitt i det här släktträdet 

och mellan 1700- och 1900-talet. 

Utdrag av text ur kyrkoböcker – personerna 

identifierade via nyckelord 

§ Mord genom halsåderskärande under sinnesförvirring 

§ Är ej wid fult förstånd 

§ Gick bort till skogs 

§ Sjuk av vansinne 

§ Stundom vildsint 

§ Störtat sig i älfven af sinnessvaghet 

§ Uphängt sig sjelf 

§ Blind och sinnessjuk 

§ Sinnesrubbad 

§ Är ganska stupid 

§ Har gått under isen 

Figur 6. Nyckelord ur kyrkböckerna som indikerar psykisk sjukdom. 

59

Ättlingar till anfader 1 - röd del av släktträdet 

Anfader 1 

Ättlingar till anfader 1 - röd del av släktträdet 

Anfader 1 

Figur 7. Uppförstoring av anfader 1:s del av Skea-släktträdet. 

Trädet omfattar numera 21 500 människor i 14 generationer, och vi har undersökt 

167 patienter och 300 förstagradssläktingar till dem. Figur 7 visar 

en förstoring av en del av släktträdet där alla helröda (mörka) prickar i princip 

markerar affektiv sjukdom. De här personerna hade återkommande depressioner, 

manodepressiv sjukdom, en och annan schizofreni. Här finns en 

mängd olika studier att göra. Här har vi bara ritat ut de släktled som varje anfader 

ger för att vi ska kunna undersöka vissa individer separerat: Vilken anfader 

kommer de från Det gör vi för att se om de har någonting gemensamt. 

Vi har inlett ett samarbete med USA, där man studerar kromosomer och 

markörer på hela genomet för att se om de har gemensamma områden och 

samma sjukdom. De första preliminära resultaten finns på kromosom 8, ni 

ser rödmarkeringen i Figur 8. Överst ligger en bild på en DNA-sträng och 

området innehåller många gener, de finns på kromosom 8:s långa arm och 

det skriver man 8q21-22, där 21-22 anger positionen. Den andra genen finns 

på kromosom 11:s korta arm och kandidatgenen ska jag inte läsa ut, men 

den har naturligtvis med proteinomsättningen i hjärnan att göra. 

Topparna i diagrammen nederst på Figur 8 visar att det spektrum av 

sjukdomar som finns i släktträdet delar genetiskt material. Personerna 

med dessa genvarianter har schizofreni, manodepressiv sjukdom, återkommande 

depressioner och några psykosvarianter. Någonting måste de ha 

gemensamt, och det är ju ett incitament för att förhoppningsvis förbättra 

60

Preliminära resultat av kopplingsanalys på ett 

Norrländskt släkträd 

§ Kandidatregioner: 

– 8q21-22 

– 11p15 

§ Kandidatgen SORCS3 

§ Schizofreni och bipolär sjukdom har till en del liknande genetiska bakrund 

11p15 

Max LOD: 3.50 

Figur 8. Två gener som misstänks vara inblandade vid affektiva sjukdomar. 

diagnostiken så att man utifrån genetiska fynd också kan mäta uttryck av 

exempelvis proteiner eller metaboliter i blodet och få ett ”fingeravtryck” 

som är unikt för varje person. 

Figur 9 visar en kromosomkarta. Man kan banda kromosomerna i olika 

färger. Det som visas till vänster kallas ”g-bandning” och på bilden till 

höger visas kromosom 22. Den ser normalt ut som vid pilen till höger. Till 

vänster i samma bild ser ni att den röda pricken är borta, vilket betyder att 

det saknas ett område på kromosomen. Vad kan man göra då Jo, tillverka 

stamceller av detta. Man behöver inte gå in i hjärnan och fiska upp vävnad 

för att studera nervcellerna. Allt genetiskt material finns i varje cell i kroppen 

och är lika – alltså kan man använda en annan cell. Det var några år 

sedan som en koreansk forskare kom på att man kan ta en cell, stanna dess 

maskineri, programmera om den och göra vilken cell man vill. Detta har 

pågått på alla tänkbara forskningsområden – ALS, Parkinson, demens etc. 

men fram till nu inte i psykiatrisk forskning. 

Vi har alltså möjlighet att ta en hudbiopsi på psykiatripatienter för att studera 

den här kromosomavvikelsen, som ger en schizofreniliknande bild. De 

i USA som kan detta gör om hudcellerna till så kallade iPS-celler (eng: induced 

Pluripotent Stem Cells; ett slags stamceller) och kan sedan göra om dem 

till individens egna nervceller. Man kan alltså studera nervceller och nervcellers 

funktion i provrör, se Figur 10. Man kan till exempel låta dessa celler 

61

Förekomst av strukturella kromosomala förändringar ger möjlighet till 

direkta 

Förekomst 

genetiska 

av strukturella 

studier av 

kromosomala 

nervceller vid 

förändringar 

psykisk sjukdom 

ger möjlighet till 

direkta genetiska studier av nervceller vid psykisk sjukdom 

Konventionell G-bandad kromosomanalys 

Konventionell G-bandad kromosomanalys 

Avsaknaden av röd signal indikerar 22q11.2 deletion. 

Grön = kontroll probe; Röd = 22q11.2 probe 

Avsaknaden av röd signal indikerar 22q11.2 deletion. 

Grön = kontroll probe; Röd = 22q11.2 probe 

Figur 9. Kromosomkarta för människa. Varje kromosom (utom könskromosomerna 

X och Y hos mannen) finns i två kopior. På bilden till höger är genen 22q11.2 

raderad (deleterad) i den ena kopian av kromosom 22. 

Funktionella studier av individspecifika nervceller 

iPS – induced pluripotent stem cells 

Fibroblaster 

Tillsats av transkriptionsfaktorer för avprogrammering 

och differentiering till 

individspecifika genetisk identiska nervceller 

Hudbiopsi från 

patienter med 

strukturella 

kromosomala 

avvikelser, ex. 

22q11.2DS 

IPS celler 

Neuronala stamceller 

Individspecifika 

dopaminerga nervceller 

Studera sjukdomsprocessen hos den enskilda individen 

Studera miljöfaktorer och psykofarmakas inverkan på nervcellen 

Möjlighet att skräddarsy farmakologisk behandling 

Figur 10. Stamceller möjliggör studier av nervceller och deras funktion i provrör. 

leva och indirekt se hur sjukdomsprocessen kommer att bli för individen. Man 

kan titta på de gen-uttryck som den här specifika individen har, man kan studera 

miljöfaktorer, man kan undersöka psykofarmakas inverkan på nervcellen 

och därmed också välja rätt läkemedel. Detta är ett av de snabbaste och 

viktigaste utvecklingsområdena idag när det gäller ”personalized medicine”. 

Som jag var inne på tidigare kommer det att bli något som vi alla får nytta 

av. Det är absolut den första landvinningen inom detta område, alltså för att 

62

skräddarsy farmakologisk behandling. Kommer då dessa farmaka ha effekt 

Vilka biverkningar kommer de att ha Det kan man studera via stamcellerna. 

Vi kommer också att fortsätta arbeta mer kliniskt för att kartlägga hur 

varje person ser ut – personlighetsmässigt, biologiskt, vad gäller hjärnans 

funktion, kliniska symtom etc. och fortsätta att hitta objektiva parametrar. 

Sverker Olofsson: Jag måste fråga: Är det här ett kontroversiellt forskningsområde 

Rolf Adolfsson: Nej, inte nu längre. 

Sverker Olofsson: Du ger nästan intryck av det, det är därför jag frågar. 

Rolf Adolfsson: Jag tror att när man tänker på psykisk ohälsa vill man 

inte riktigt ta till sig de ”hårdbiologiska” aspekterna. Om vi kan visa vad biologin 

innebär vid psykisk sjukdom, kanske folk börjar acceptera att de här 

faktorerna finns på samma sätt som vid högt blodtryck, diabetes och cancer. 

Alla har ju sin egen uppfattning om vad som orsakar psykiska sjukdomar, 

och i det ljuset kan det här vara lite kontroversiellt. 

Sverker Olofsson: Men du ser väldigt liten koppling mellan psykiska sjukdomar 

och miljö 

Rolf Adolfsson: Nej då, det är bara det att vi inte vet så mycket om miljöfaktorerna. 

Sverker Olofsson: Men om man säger så här då: Jag förstår ju på dig att 

du hoppas att din forskning ska leda till exakt diagnostisering av schizofreni, 

depression eller vad det nu vara må. Innebär det att du anser att det 

görs ganska flytande bedömningar idag 

Rolf Adolfsson: Ja. Som ni hörde i tidigare föreläsningar är det ganska bra 

att använda de fastställda kriterierna för psykisk sjukdom, men ändå innebär 

det mycket subjektivt bedömningar av dessa diagnoser och olika sjukdomar 

ser väldigt lika ut. Ett exempel: Vi har läst tusentals journaler i vår 

forskning inom de stora släktträden. En stor del av de patienter som fått diagnosen 

schizofreni i Sverige, ända fram till 2010, har fått en felaktig, annan 

diagnos. Man ser först efter flera år av behandling vad det egentligen är fråga 

om. Man kan säga att vissa personer feldiagnostiseras som schizofreni medan 

de ofta i själva verket har manodepressiv sjukdom. 

Sverker Olofsson: Och behandlas fel… 

Rolf Adolfsson: Och behandlas fel. 

63

Att känna sig otillräcklig 

– om samvetsstress hos 

vårdpersonal 

Astrid Norberg 

Professor emerita 

Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet 

Enheten för forskning i palliativ vård, 

Ersta-Sköndal högskola 

Tillsammans med medarbetare har jag under flera år forskat om hur personalen 

upplever etiskt svåra situationer i olika vårdformer. I intervjuerna 

händer det ofta att de säger ”jag har så dåligt samvete”, och när vi hade 

hört det tillräckligt mycket bestämde vi oss för att fokusera på just det dåliga 

samvetet och försöka förstå vad det innebär. Vi har gjort ett antal studier 

för att beskriva upplevelser och konsekvenser av dåligt samvete. Nu 

har vi också startat ett projekt, som leds av professor Gunilla Strandberg, 

för att intervenera och försöka hjälpa personal att leva med dåligt samvete 

på ett konstruktivt sätt. Vi har alltmer förstått att det i grunden är bra att 

vårdanställda har dåligt samvete, men det är ju inte bra om man inte kan 

handskas med sitt dåliga samvete. 

Vårt samvete har man talat och skrivit om sedan urminnes tider. Begreppet 

samvete finns diskuterat inom olika religioner, inom teologi, filosofi, 

psykologi etc. En gammal uppfattning är att samvete betyder ”att veta 

tillsammans”, och det tror jag är något vi borde gå tillbaka till. Ett exempel 

från vår forskning: Vi intervjuade läkare och sjuksköterskor på två stora arbetsplatser 

– kliniker som det hette på den tiden – om etiskt svåra situationer 

vid patienternas slutskede i livet. På en av klinikerna sade läkarna att 

”det är så jobbigt med sjuksköterskorna för de förstår ingenting. De vill ju 

alltid att patienten ska få dö och pratar bara om lidande”. Sjuksköterskorna 

64

på samma arbetsplats sade att ”det är så jobbigt med läkarna för de vill bara 

behandla in absurdum och förstår inte att patienterna lider”. På den andra 

kliniken sade läkarna att ”det är så bra att vi har sjuksköterskorna för de 

ser annorlunda än vi på vården och ser mycket mer av lidandet”. Där sade 

sjuksköterskorna att ”det är så bra med läkarna för de ser annorlunda än vi 

på vården och ser mycket mer av behandlingsmöjligheter”. 

Vilken var då skillnaden på mellan de båda klinikerna Jo, där man tyckte 

att det var bra att vara olika förde man regelbundna diskussioner om etiskt 

svåra situationer. Vårdare borde oftare ta sig tid att diskutera svåra situationer. 

Det är rimligt att man i längden sparar mycket tid på det. 

Att tolka sitt samvete 

I det medeltida katolska Europa fanns uppfattningen att det finns ett absolut 

samvete (concientia) som alltid har rätt men som är svårt att tolka. När samvetet 

tolkas kan det bli fel. I enkla termer skulle man kunna säga att även 

om vi är alldeles säkra på att vi tänker göra gott, kan det i en konkret situation 

vara svårt att veta vad som är att ”göra gott” På medeltiden menade 

man att samvetet behöver upplysas, och jag tror att det är någonting som 

vi borde komma tillbaka till. Två exempel: Jag hör alltför ofta att folk har 

dåligt samvete för saker som jag inte tycker att de borde ha dåligt samvete 

för. En sjuksköterska berättade att när hon började som vårdbiträde arbetade 

hon på en avdelning där en patient var väldigt dålig och man avslutade 

behandlingen efter en diskussion. Hon fick då dåligt samvete för att hon 

tyckte sig delta i mord eftersom patienten dog och hon hade inte vågat protestera. 

Senare, med mer erfarenhet och utbildning insåg hon att det inte 

alls var fråga om mord: Fortsatt behandling skulle bara ha ökat patientens 

lidande. Tänk om man hade diskuterat det här! Om hon hade fått säga i personalgruppen 

att ”jag tycker det här är mord” och om hon hade fått höra 

argumenten för att det var rätt att göra som man gjorde. 

Det andra exemplet handlar om att ha dåligt samvete för det som man 

faktiskt inte har makt över. Ett vårdbiträde berättar att ”när jag kommer 

på morgonen till jobbet vet jag att det är flera patienter som behöver kissa, 

men jag hinner bara hjälpa ett par till toaletten. De andra måste kissa i sin 

blöja och jag får dåligt samvete när jag ska välja vilka jag ska ta upp”. Jag 

tycker att det är en arbetsledningsfråga. En enskild arbetstagare ska aldrig 

65

ehöva fatta de här besluten, utan arbetsledaren borde kanske fundera på 

om det ska finnas mer personal på morgonen. 

Det finns mycket som man skulle kunna göra och jag tror att vi behöver 

mer diskussioner för att få veta hur folk tänker: Vad upplever de som har dåligt 

samvete Man kan ta fram argument baserade på kunskap eller se att problemet 

kanske måste lösas på en annan nivå, att det handlar om systemfel. 

Varför har vi så lite av ”samvetande” Jag tror att det har att göra med 

den individualistiska kultur som härskar just nu och även med multikulturen. 

I Stockholm till exempel kan vi ha anställda från många olika kulturer 

på samma arbetsplats. Där kan det finnas olika tankar om vad som 

är rätt och fel, och det ökar förstås behovet av att diskutera. Ibland kan 

vi komma överens och ibland förstå att vi inte tycker likadant, men vi vet 

ändå precis vad den ena eller andra tycker och kan fatta beslut om hur vi 

förhåller oss till att det. 

Det finns olika sätt att se på samvetet och några av dem som vi har sett 

i våra studier visas i Figur 1. I Sverige ser många på samvetet som en auktoritet: 

Man ska helt enkelt lyda sitt samvete. Ett annat sätt är att se samvetet 

som en varningssignal: Samvetet varnar mig för att hindra att jag 

skadar andra och mig själv. Samvetet kräver känslighet: Hur ska jag tyda 

det som jag upplever En del tillfogar att det behövs stillhet, att få sitta 

och fundera, också fundera tillsammans. Många säger att samvetet är en 

tillgång: Jag är så glad att jag har mitt samvete. Andra ser det som en börda: 

Jag har ju så ofta dåligt samvete. Många säger att samvetet är kulturberoende: 

Det har att göra med vad jag fick lära mig som barn och vad jag 

sedan har upplevt. I Sverige är det bara ett fåtal som säger att de tror det 

Figur 1. Några olika sätt att betrakta 

begreppet ”samvete”. 

66

är Gud som talar genom samvetet. I andra länder kan det vara fler. Man 

kan till exempel anse att samvetet är inbyggt i oss i form av kunskap om 

vad som är rätt eller fel. 

Det jag borde ha gjort… 

Samvetsstress kallar vi den stress man kan uppleva av att ha dåligt samvete. 

Om en person gör någonting fruktansvärt kan man förstå att personen 

får dåligt samvete. Men dåligt samvete kan också komma ur situationer där 

varje enskild sak inte är så stor, men tillsammans blir de övermäktiga. Om 

det händer gång på gång att jag går förbi en patient och märker att patienten 

vill prata med mig men inte har tid att stanna kan det orsaka väldigt 

mycket samvetsstress. 

Det förvånade mig att vårdpersonal som vi intervjuade om dåligt samvete 

inte så ofta berättade om fel de gjort. Det intervjupersonerna talade 

om var allt det ”som jag borde ha gjort, men som jag inte gjorde”. Problemet 

var att ”jag inte är så god som jag vill vara, jag kan inte göra så mycket gott 

som jag skulle vilja”. Vi har många exempel på den typen av svar: Att inte 

hinna ge den vård patienten behöver. Att vårdarbetet är så krävande att det 

påverkar vårdarens privatliv: ”Jag kan inte vara den duktiga mamman som 

jag skulle vilja vara för jag tänker på jobbet och jag är så trött när jag kommer 

hem”. En vanlig inställning uttrycktes som att ”jag kan inte leva upp till 

andras förväntningar på min arbetsinsats” – och det är intressant att man 

vet så lite om vilka förväntningar andra egentligen har. Återigen: Tänk om 

man kunde prata sinsemellan och höra vilka förväntningarna faktiskt är. 

”Jag tvingas göra avkall på ambitionen att ge en god vård”, säger en del 

och tillägger att det naturligtvis är utbildningens fel. Den lär ut en ideal vård 

som inte finns i verkligheten. Om utbildningen istället kunde vara mer realistisk 

skulle vårdpersonal inte drabbas av en ”verklighetschock” när de 

kommer ut i vårdarbetet. För min egen del tycker jag att det är totalt nonsens. 

Det är självklart att utbildningen ska lära ut det allra bästa utifrån vetenskap 

och beprövad erfarenhet. Men jag tror också att vårdutbildningen 

borde lära ut mera om hur man kan prioritera och argumentera. Vad gör 

vi när det inte är möjligt att tillämpa allt det fantastiska som vi kan, som vi 

skulle kunna, som det inte finns resurser för just nu Tyvärr – tycker jag – 

har vi inte särskilt god kunskap i hur man argumenterar och vi är inte alls 

67

a på att prioritera, på att tänka ”vad händer om jag inte gör det här”. Sådant 

kräver mycket erfarenhetsbaserad och vetenskaplig kunskap. 

Arbetsledning på avstånd 

Min käpphäst när det gäller vården – speciellt äldrevården där jag forskar 

just nu – är att det inte finns en kunnig arbetsledare nära de boende och nära 

vårdpersonalen. Förhållandevis outbildad personal måste arbeta ensamma 

och kan i nödfall ringa till en sjuksköterska, kanske flera våningar eller hus 

längre bort. Och läkare finns långt borta. Hur ska man då kunna prioritera 

Det finns ett samband mellan samvetsstress och utbrändhet hos läkare, 

sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden. När vi har studerat utbrändhet 

har vi använt bedömningsinstrumentet Maslach Burnout Inventory. 

Det handlar inte om diagnosen utmattningsdepression eller utmattningssyndrom 

utan om en bedömning utifrån Maslachs instrument. Utbrändhet 

innebär att personen är emotionellt utmattad – inte orkar, är trött, inte kan 

lyssna på fler problem, inte kan se mera lidande. Då finns en risk för depersonalisering 

– man avskärmar sig, blir cynisk, struntar i patienterna. Det är 

klart att det ger reducerad arbetsförmåga. Det finns personer som säger att 

”jag måste döva mitt samvete för att kunna stanna kvar inom vården”. Den 

som instämmer i det påståendet löper stor risk för att drabbas av utbrändhet. 

Det är inte konstigt eftersom det är ett tecken på depersonalisering: 

Jag lyssnar inte längre när mitt samvete säger att jag borde göra någonting 

gott för den här patienten. Mitt samvete säger ingenting. 

Vi vill naturligtvis inte ha en samvetslös personal – det vore fruktansvärt 

– men vi vill inte heller ha personal som blir utbränd på grund av dåligt 

samvete. Vi måste med andra ord hitta en lösning: Hur ska man kunna ha 

känsliga individer som kan leva konstruktivt med sitt dåliga samvete och 

se det som en tillgång 

Att hantera sitt dåliga samvete 

Vi har gjort en studie där fem forskare skrivit avhandlingar om hur dåligt 

samvete uppstår och kan hanteras. En doktorand, Gabriella Gustafsson, 

studerade personal mot bakgrund av att många anser att utbrändhet har 

att göra med organisationsklimatet, men på en och samma vårdavdelning 

kunde en del personer i personalen förbli friska medan andra utvecklade 

68

utbrändhet. De utbrända beskrev att de slets mellan det som de ville klara 

och det som de faktiskt kunde klara. De här personerna ville mycket. De 

hade också en känsla av att vara ett offer: Det är så orättvist, det händer så 

mycket, vi har så lite resurser och allt är så negativt. Med sådana känslor 

blir man naturligtvis känslomässigt plågad och upplever en vacker dag att 

nu kan jag inte stiga upp ur sängen. Man lämnar jobbet och orkar inte längre. 

I det läget har man förstås en högre nivå av samvetsstress än andra. Man 

ser samvetet som en börda och måste döva det för att orka. De utbrända 

uppfattade också att de inte fick stöd från omgivningen. Det är intressant 

eftersom när en annan doktorand, Eva Ericson-Lidman, intervjuade de utbrända 

personernas medarbetare, arbetsledare och anhöriga framkom det 

att dessa personer uppfattade att de verkligen hade försökt stödja. Men det 

är stor skillnad mellan att uppfatta att man ger stöd och att någon verkligen 

tar emot det. En del av de utbrända hade förstått att omgivningen försökte 

stödja, men det kändes bara kränkande. 

De som inte var utbrända hade lägre samvetsstressnivå, de såg samvetet 

som en tillgång och tyckte att de fick stöd: De kunde prata med någon som 

de visste kunde hjälpa dem. Väldigt slående var att de här personerna hade 

en annan livssyn: ”Det är så här, ibland är det jobbigt och ibland inte jobbigt, 

det hör till”. De kunde släppa oförrätter. De gick inte omkring och ältade 

orättvisor. De kunde till och med förstå att arbetsledaren nog inte menade 

att vara orättvis, men det blev så här. De kunde också ta hand om sig själva 

med gott samvete. Figur 2 sammanfattar faktorer för och emot utbrändhet. 

Två vårdare arbetade en helg på samma avdelning, där det var väldigt 

jobbigt. Den ena sade att ”det var så förfärligt – jag klarade inte jobbet och 

hade så dåligt samvete, det och det blev inte gjort”. Den andra vårdaren 

sade att ”det var väldigt jobbigt och jag är så stolt över att det ändå gick så 

bra – trots att det var så här fick vi ju ändå en hel del gjort”. 

Vårt forskningsprojekt fortsätter nu med en intervention, som innebär 

att vi går in aktivt för att se hur vårdpersonal kan leva konstruktivt med sitt 

samvete. Vi gör först en datainsamling i Västerbotten och en i Stockholm 

med enkäter och intervjuer. Sedan ordnar vi möten med personalen där 

de kan berätta om vad som är problematiskt. Det är viktigt att arbetsledarna 

är med när vi diskuterar om det finns något bättre sätt att förhålla sig. 

Vi ligger efter i Stockholm och det jag nu berättar kommer i huvudsak från 

69

Figur 2. Faktorer bakom utbrändhet hos vårdpersonal. 

äldrevården i Skellefteå. Vid mötena beskriver personalen att man tvingas 

prioritera när två, tre, fyra eller fem boende ringer samtidigt: Vem ska man 

jag gå till Man slits mellan boendes, närståendes och arbetskamraters behov 

och man slits mellan arbetsliv och privatliv. Man tvingas stjäla tid från 

de boende för att sköta mycket hushållsgöromål och vaktmästarsysslor. 

Vårdpersonalen anser sig också behöva stjäla tid från de boende för att 

lyda riktlinjer och rutiner. Jag har själv varit med och ta fram Socialstyrelsens 

riktlinjer för demensvård. Då trodde jag att jag gjorde något som var 

bra. Experterna samlas, läser vetenskaplig litteratur, intervjuar erfaret folk 

och ger de bästa tänkbara råd. Men vårdpersonal upplever att det kommer 

en mängd riktlinjer från alla möjliga håll utan att någon har funderat över 

problemet ”hur går det här ihop” En duktig och kunnig arbetsledare skulle 

kunna hjälpa till med att prioritera och ge personalen råd om hur de kan 

förhålla sig till alla pekpinnar. Men idag är arbetsledaren i äldrevården långt 

borta och det hela blir en väldig stress för personalen. Det gäller i Västerbotten 

och utifrån vad jag själv har sett som forskare i Stockholms äldrevård 

70

– dock inte i det här projektet – kan jag säga att det är likadant där: Personalen 

upplever att de ofta inte kan lindra lidande, inte kan få stöd och inte 

hinner ge den vård de vill ge och ser som sin plikt att ge. 

Om vi tänker oss en förhållandevis lågutbildad vårdare som finns nära 

personer med demenssjukdom som har svårt att uttrycka att de har ont och 

precis var de har ont. Först när vårdaren har arbetat mycket med en sådan 

patient blir det möjligt att börja förstå. När den erfarne vårdaren sedan ser 

att patienten har mycket ont och ringer till sjuksköterskan, som säger ”ge 

en Alvedon”. Om det inte blir bättre säger sjuksköterskan ”ge en till” och till 

slut – i bästa fall – kan hon komma och titta till patienten, men sjuksköterskan 

kan ju inte kommunicera med patienten om smärtan. I forskningen är 

man överens om att inga patienter får så dålig vård vid livets slut som just 

personer med demenssjukdom. De har svårt att kommunicera om sina upplevelser 

och den nära personal som de faktiskt kan kommunicera med befinner 

sig så långt ner i vårdhierarkin att de ofta har svårt att påverka vården. 

Vårdare som vi intervjuar kan uppleva att de måste bidra till dålig vård, 

bevittna när andra ger dålig vård och själva ge vård som känns fel. Det finns 

inte resurser, det finns inte råd och de är så isolerade. I det läget försöker vi 

föra fram två saker. Den första är att man måste ”samveta”, alltså få prata 

om det här med personer som har både kunskap och erfarenhet. Den andra 

är att det krävs en kunnig arbetsledare nära vårdtagare, boende och 

vårdare. Det jag tycker är allra mest konstigt här i Sverige är att det faktiskt 

finns äldrevård som är så bra. När man ser förutsättningarna – den vansinniga 

organisationen med kunniga ledare ofta långt bort och utan makt 

att påverka – kan man nästan inte förstå hur det kan uppstå och finnas så 

mycket bra vård. Det måste verkligen vara eldsjälar som ligger bakom, men 

vi måste också ha kunniga arbetsledare nära vården. 

Sammanfattningsvis måste vi lära oss att det faktiskt är jättebra att ha 

ett samvete, men vi måste också informera och upplysa vårt samvete så att 

vi inte går omkring med dåligt samvete för fel saker. 

Sverker Olofsson: Du berättar verkligen om vården, men jag tror att många 

av oss som lyssnar känner igen det från många arbetsplatser. Just det här 

med att ge stöd – att när man vill ge stöd upplevs det ibland som nästan lite 

oförskämt. Hur gör man, har du något tips 

71

Astrid Norberg: Det handlar om att verkligen lyssna på den andra personen, 

sätta sig in i hans/hennes situation. Utifrån den förståelsen kan man 

försöka lite försiktigt. Jag vet att det här är väldigt svårt. Det gäller att kunna 

vara nära och slappna av. Det man behöver är ett läge där båda känner 

att vi delar känslan: Hon förstår min känsla, hon deltar i min känsla och då 

kan vi börja kommunicera. 

Sverker Olofsson: Man kan ju uppleva en situation väldigt, väldigt olika. 

Om jag upplever någonting positivt som min kollega ser som väldigt negativt, 

är jag då överhuvudtaget rätt person att stötta den personen 

Astrid Norberg: Nej, inte om du inte kan sätta dig in i varför den andra 

upplever det här negativt. Men det kan man visst. Om jag vet att det var 

rätt att avbryta behandlingen för den här patienten och har massor med 

goda skäl för det så kan jag ändå förstå att du tyckte att det var alldeles fel. 

Då blir det ju viktigt att kunna lyssna och väldigt försiktigt försöka förklara 

hur jag ser på det här och att komma med argument som att forskningen 

har visat si och så. Det här tar tid och bygger på att man har respekt för 

varandra. Om den andra personen känner att hon nedvärderas för att hon 

inte förstår, då är det ju kört. 

Sverker Olofsson: Du har rätt mycket varit inne på det ganska obehagliga 

ordet ”oförrätt”. Så kan man känna själv ibland, att man bär på något ouppklarat 

och tänker, men Herregud, det är ju två år sedan det hände! Det är 

ju sjukt vad jag håller på med… Men hur gör man för att släppa en oförrätt 

Astrid Norberg: Ja, det är väl en fråga för präster skulle jag tro… 

Sverker Olofsson: Jag tror du får vara präst i det fallet. 

Astrid Norberg: Jag tror att det här med att orka med oförrätter, det har 

också att göra med att förstå. Som en del vårdare säger i våra intervjuer: 

”Det kändes orättvist, men jag förstår ändå att arbetsledaren menade väl.” 

Men, om det här inte är en fråga för en präst, är det väl något för en psykiater 

eller en psykoterapeut. Det är jättesvårt, och om man märker att man 

inte lyckas komma över en oförrätt kan man ju faktiskt be om hjälp. 

Sverker Olofsson: Oförrätten, är det ett resultat av det hierarkiska vårdsystemet 

eller det något som man själv har inne i sitt huvud Gener eller 

traditioner 

72

Astrid Norberg: Jag tror att det har väldigt mycket att göra med individualismen 

idag: Vi ska vara vackra, stora och duktiga. Vi ska klara oss själva 

och vara oberoende – och det är då det värsta jag kan tänka mig! Då är jag 

nästan rädd att jag skulle ta mitt liv: Om det inte fanns någon som lade sig 

i, ingen som brydde sig om mig. Jag tror att just behovet av oberoende gör 

att det kan kännas så svårt när någon kommer och hackar på den fina fasaden. 

Och när det då inte känns möjligt att säga till någon att ”jag känner 

mig så förorättad, jag är så ledsen”, då har vi igen det här att man måste 

”samveta”, dela problemen, prata – och inte prata bara utan verkligen lyssna 

medan man pratar. 

73

Vid depressionens yttersta gräns 

– om att förebygga självmord 

Ellinor Salander Renberg 

Psykolog, professor i socialpsykiatri med 

inriktning mot suicidologi 


Självmord, suicid, är den allvarligaste, mest smärtsamma och mest tragiska 

konsekvensen av psykisk ohälsa och en förtvivlad livssituation. Självmord 

är något som skrämmer och oroar, något som påverkar oss mycket starkt. 

Självmordsproblemet innebär ett stort lidande för den självmordsnära personen, 

men också för de anhöriga och närstående genom gnagande oro och 

ängslan inför att en nära person ska ta sitt liv. Efter ett självmord finns inte 

bara upplevelser av svår sorg och förtvivlan utan många gånger också starka 

skuldreaktioner som är svåra att hantera. 

Sedan slutet av 1970-talet då vi hade de allra högsta självmordstalen här 

i landet – drygt 2 000 självmord 1979 – har det hänt en hel del på området 

vad gäller kunskap. Forskningen har ökat och därmed kunskapen kring hur 

vi kan förebygga självmord. Vi har också lyckats bryta många tabun som 

finns kring självmord. Ämnet är mer pratbart numera. Vi vågar närma oss 

självmordsproblemet, vi pratar om det här, idag, men vi pratar också om 

självmord i andra sammanhang på ett annat sätt än tidigare. 

Vi har också lyckats‚ vilket jag tror är viktigt, avliva och ifrågasätta många 

myter kring självmord. Myter kan beskrivas som felaktiga föreställningar 

som har legat i vägen för att förebygga självmord. Figur 1 är ett exempel på 

en farlig myt: Tanken att den som verkligen vill ta livet av sig gör det förr 

eller senare. När jag började arbeta som psykolog inom psykiatrin i slutet 

av 1970-talet, då vi hade de högsta självmordstalen, skulle jag vilja påstå att 

just den här uppfattningen var rätt vanlig och spridd inom psykiatrin – att 

74

Den som verkligen vill ta 

sitt liv gör det förr eller 

senare 

Figur 1. En vanlig felaktig föreställning (myt) om självmord. 

det så att säga var resandens ensak. Det tror jag gjorde att många människor 

kände sig övergivna och att vi kanske inte trodde tillräckligt mycket på 

våra möjligheter att förebygga självmord. 

Men som jag sade: Idag vet vi mycket mer, vi vet att vi ska förebygga självmord 

och att vi också kan göra det, se Figur 2. Man vill leva om bara livet 

vore annorlunda och det är för mig utgångspunkten i mitt arbete med att 

förebygga självmord. Det handlar om förtvivlade livssituationer hos sårbara 

personer, det är ingen tvekan om det. Personer som är drabbade av psykisk 

UTGÅNGSPUNKT: 

sjukdom, av svåra depressioner, men också av en svår livssituation. Att ha 

en psykiatrisk diagnos, att vara psykiskt sjuk är en stor påfrestning i livet. 

Man vill leva – 

om bara livet vore annorlunda 

Figur 2. Den vanligaste utgångspunkten idag i psykiatrin och bland terapeuter. 

Den tanken lämnar inte den deprimerade åt sig själv och ligger, har det visat sig, 

närmare verkligheten. 

Den här ändrade inställningen till möjligheterna att förebygga självmord 

plus vår ökade kunskap om vård och behandling tror jag avspeglas i statistiken 

kring självmord, Figur 3. Grafen visar perioden 1980–2008 och självmordstal 

i olika åldersgrupper. Man kan se en tydlig minskning i de flesta 

åldersgrupper – men inte bland de unga 15–24 år, vilket är ett underkännande 

av samhällets och vårdens insatser för denna grupp. Självmordspreventionen 

tycks inte nå fram till de unga på samma sätt som till andra ålders- 

75

Figur 3. Självmorden i landet har stadigt minskat sedan början på 1980-talet. Undantaget 

från detta är åldersgruppen 15-24 år, där talen varit relativt konstanta. 

grupper, samtidigt som vi får rapporter om att den psykiska ohälsan bland 

unga ökar. Nu ligger ju de ungas självmordstal – tack och lov – betydligt lägre, 

eller åtminstone lägre, än i andra åldersgrupper. Den största minskningen 

som vi haft i antal under den här perioden är bland medelålders män, 

som är den till antalet största gruppen. 

Självmord är tre gånger så vanligt som dödsfall i trafikolyckor, det är viktigt 

att komma ihåg. Figur 4 visar siffror för de båda nordligaste länen och 

riket under 2008. Vi ser att bland männen i Sverige begicks 1 054 självmord. 

Siffrorna innehåller både säkra och osäkra fall. Osäkra, ca 20 %, innebär att 

Män antal Män suicidtal Kvinnor antal Kvinnor 

suicidtal 

Norrbotten 24 16.83 11 8.60 

Västerbotten 22 16.32 8 6.39 

RIKET 1054 23.04 422 8.84 

Figur 4. Självmordsstatistik för 2008 i Norrbottens län, Västerbottens län respektive 

hela landet – omfattar både säkra och osäkra självmord. Suicidtal = antalet per 

100 000 invånare i området. 

76

man inte med hundraprocentig säkerhet har kunnat fastställa att det verkligen 

är ett självmord. Det handlar framförallt om förgiftningar, men även 

drunkningar, bränder och singelolyckor i trafiken. Med hög sannolikhet är 

en stor del av dessa självmord. Figur 4 visar också att båda norrlandslänen 

ligger lägre än riket vad gäller mäns självmord – det rör sig omkring drygt 

20 per år. Bland kvinnorna ligger Västerbottens län också betydligt lägre 

än riket i övrigt, medan Norrbotten ligger ungefär som riket. 

Självmordsproblemet innefattar inte bara de fullbordade självmorden 

utan även försöken. Figur 5 visar statistik på självmordsförsök från 1987- 

2008, indelat i olika åldersgrupper. I figuren ser ni att antalet per 100 000 

invånare ligger relativt stabilt i alla åldersgrupper, förutom en ökning bland 

de unga (med undantag av en nedgång i mitten på 1990-talet). Självmordsförsök 

är alltså vanligare bland unga än bland äldre, och som ni ser har försöken 

bland de unga också ökat vilket är allvarliga tecken på psykisk ohälsa 

och en problematisk livssituation för dessa personer. Glädjande nog ser ni 

en liten minskning det senaste året. 

Figur 5. Statistik över självmordsförsök i Sverige 1987-2008 uppdelat på olika åldersgrupper. 

77

Inom självmordspreventionen talar vi om riskfaktorer för självmord och 

den listan kan göras lång. I Figur 6 har jag räknat upp ett antal av dem. Vi 

ska inte glömma att det också finns skyddande faktorer, i regel motsatserna 

till det som listas på figuren. 

Statistiska riskfaktorer – suicid 

• Manligt kön 

• Högre ålder 

• Frånskild, änka/änkling 

• Bräckligt socialt nätverk 

• Utsatt socioekonomisk situation 

• Kroniska somatiska tillstånd 

• Missbruk 

• Våld/övergrepp 

• Psykiatrisk diagnos 

• Tidigare suicidförsök 

Figur 6. Viktiga statistiska riskfaktorer för självmord. 

Manligt kön utgör alltså en riskfaktor statistiskt sett: 70–75 % av de personer 

som tar sina liv är män. Det betyder inte att kvinnor inte tar sina liv, utan 

de statistiska riskfaktorerna ska ses som vägledning och innebär varken någon 

absolut garanti eller absolut risk. De får vägas in i en helhetsbedömning 

där flera samtidiga riskfaktorer klart ökar risken för självmordshandlingar. 

Hög ålder är en annan riskfaktor. De högsta självmordstalen hittar vi 

bland personer över 75 år, särskilt hos männen. Att vara frånskild – änka, 

änkling eller separerad – är en livssituation som kan innebära ensamhet och 

att inte ha ett socialt nätverk som stöd. En utsatt socioekonomisk situation 

har man på senare år sett vara en riskfaktor. Att vara i behov av ekonomiskt 

bistånd är ett exempel. Kroniska sjukdomar, smärttillstånd och missbruk 

är andra riskfaktorer. I en nyligen publicerad svensk studie har man sett att 

25 % av dem som tar sina liv har en missbruksdiagnos. 

Våld och övergrepp är vanliga i bakgrunden, särskilt sexuella övergrepp. 

Men det handlar inte bara om att ha varit utsatt, utan också om att själv ha 

78

utsatt andra för våld. En psykiatrisk diagnos är en viktig riskfaktor och just 

depression är den vanligaste i det sammanhanget: Ungefär 45 % av dem 

som tar sina liv har en depressionsdiagnos. Tidigare suicidförsök är kanske 

den enskilt viktigaste riskfaktorn i ett kliniskt sammanhang. För en person 

som tidigare gjort ett försök att ta sitt liv är risken högre för ett nytt försök. 

Listan över psykologiska riskfaktorer kan också göras lång, Figur 7 visar 

några. Impulsivitet och aggressivitet, att inte kunna reglera sina känslor och 

frustrationer är exempel på psykologiska riskfaktorer. Även överkrav och 

perfektionism i individualismens tidevarv, som flera redan har talat om här 

idag: Att man inte står ut med att inte vara tillräckligt bra, att inte prestera 

tillräckligt. Rigiditet står för att inte försonas med sina egna brister eller 

oförrätter. Tillitsbrist – att inte känna tillit och våga närma sig andra människor 

kan innebära att inte söka hjälp, att inte tro att andra kan ge hjälp. 

Psykologiska riskfaktorer 

– exempel 

• Impulsivitet – aggressivitet 

• Svårighet att reglera känslor 

• Överkrav – perfektionism – rigiditet 

• Tillitsbrist 

• Skamkänslor 

• Hopplöshet 

• Hjälplöshet 

Figur 7. Viktiga psykologiska riskfaktorer för självmord. 

Skamkänslor är ett annat område som vi uppmärksammat inom psykologin. 

Skam drabbar oss helt och hållet som individer, till skillnad från skuld 

som uppstår när vi tycker att vi gjort fel och som i större grad kan repareras. 

Skamupplevelsen kan säga oss att vi inte är berättigade att leva, att vi 

inte borde få finnas. Det var någon som nämnde det tidigare också, och det 

är förstås en väldigt destruktiv känsla. Hopplöshet – att inte kunna tro att 

det finns något hopp, en känsla av hjälplöshet och att ingen kan hjälpa. Allt 

det här bidrar till att en nedsatt problemlösningsförmåga – man får svårt 

att hantera livet och de svårigheter som man möter. 

79

Vad gäller suicidpreventionen idag var Sverige sent ute, men till sist fick vi 

ett nationellt program för suicidprevention, Figur 8. Det kom för några år 

sedan, våra grannländer var före oss. Det svenska programmet är tvådelat: 

Både befolkningsinriktat och individinriktat. 

Figur 8. Sverige var sent ute men till sist, för några år sedan, fick vi ett nationellt 

program för förebyggande av självmord. 

Det befolkningsinriktade arbetet handlar om att tidigt identifiera riskfaktorer 

och att vända sig till hela befolkningen med ett främjande arbete för att 

självmordssituationer inte ska uppstå över huvud taget. Man talar om både 

skyddsfaktorer och riskfaktorer. På befolkningsnivå kan man tydligt identifiera 

en mängd olika bestämningsfaktorer, Figur 9 visar ett par exempel. Alkohol 

bidrar i allra högsta grad till risken för självmord, liksom tillgången på 

vapen. Som ni förstår är det socialpolitiska frågor som inte är alldeles enkla 

att hantera. Vi får åtminstone hoppas att vi kan behålla den alkoholpolitik vi 

har i Sverige idag. När det gäller vapen så vet vi att tillgång till skjutvapen är 

en klar riskfaktor, det har bland andra Lars Jacobsson visat bland samer. Ett 

annat sätt är att verka för en fysiskt säker miljö där ingen ska kunna skada sig. 

Figur 10 visar ett exempel från Katarinahissen i Stockholm, där man satt upp 

skyddsstaket för att hindra personer – särskilt unga, berusade män – från att 

impulsivt skada sig själva. Man har lyckats med det genom de här staketen. 

80

Befolkningsinriktade 

strategier… 

Minska alkoholkonsumtionen 

Tillgång till skjutvapen 

Figur 9. Att minska alkoholkonsumtionen och begränsa tillgången till vapen är två 

åtgärder på befolkningsnivå som skulle minska antalet självmord. 

Figur 10. En säker fysisk miljö kan förebygga självmord. Skyddsanordningar på 

Katarinahissen i Stockholm. 

81

Andra befolkningsinriktade insatser handlar om att främja livschanser för 

unga bland mindre gynnade genom tidiga insatser, Figur 11. Var når man 

då ungdomar Ja, framför allt i skolan. Där finns de en stor del av sin vakna 

tid. Att på schemat införa ämnen som innebär att man lär sig om livets 

alla delar, inte bara traditionella skolämnen utan också livskunskap, 

hälsofrämjande skola. Det finns lite olika benämningar på detta, men det 

innebär att få lära sig hantera, diskutera och närma sig svårigheter i livet 

och att göra dem pratbara. Ett annat område är att förebygga skolmisslyckanden, 

som har blivit en tydligt bidragande faktor till att dagens ungdomar 

mår dåligt. 

Befolkningsinriktade 

strategier… unga 

Främja livschanser för 

mindre gynnade 

grupper – 

särskilt inom skolan 

• Livskunskap 

• Hälsofrämjande skola 

• Förebygga skolmisslyckanden 

Figur 11. De unga når man framför allt genom skolan. 

Vad gäller medierapporteringen är det i grunden viktigt att medierna faktiskt 

rapporterar. Vi kan nå ut till många via media. Men medierna kan ha 

både en skyddande effekt mot självmord och vara en klar risk beroende på 

hur det rapporteras. Det ena kallar vi ”Werthereffekten”, och den visar sig 

när medierna på ett sensationellt sätt rapporterar om självmord. Det kan 

faktiskt sprida smitta och öka risken att självmord. Benämningen kommer 

från Goethes roman ”Den unge Werthers lidanden”, som beskriver en ung 

mans självmord. I bokens kölvatten följde ett stort antal självmord bland 

unga män. Det där försöker vi undvika och jag tycker att svenska media i all- 

82

mänhet är omdömesgilla och kloka i sin rapportering om självmord. Självmord 

är som regel inte sensationsnyheter idag, även om det finns undantag. 

Den andra sidan, ”Papagenoeffekten”, innebär att man genom att rapportera 

på rätt sätt faktiskt kan förebygga självmord. Det kan handla om 

att ge goda exempel, och Lars Jacobsson visade bilden från en kvällstidning 

där Carola berättar om sin kris och sina självmordstankar. Det ledde 

inte till något självmordsförsök utan hon fick hjälp och kunde gå vidare 

i livet. Man har i studier sett att sådana rapporter har en klart skyddande 

och förebyggande effekt. Benämningen kommer från Mozarts opera 

”Trollflöjten” där Papageno står beredd att ta sitt liv, men det avvärjs och 

han räddas av tre pojkar. 

Att se självmord som ett psykologiskt olycksfall är också en del i själva 

preventionen: Vad finns att lära av de tragiska självmord som inträffar Modellen 

är lånad från trafiksäkerhetsforskningen och går ut på att systematiskt 

granska och gå igenom händelsen, Figur 12. Självmordet ses då som 

ett mänskligt haveri där flera olyckliga samverkande faktorer samtidigt bidrar, 

faktorer hos både individen och omgivningen. Man frågar sig vad som 

hände, varför det hände och varför just nu Vad kan göras för att det inte 

ska hända igen Man kan kalla det en haverikommission. I modellen talar 

man också om förlåtande system, det ska finnas marginaler även om nå- 

Självmord som psykologiskt 

olycksfall 

" Mänskligt haveri 

" Flera samverkande faktorer 

" Vad hände 

" Varför hände det 

" Vad kan göras för att det inte ska hända igen 

" Förlåtande system 

Figur 12. Synen på självmord som ett psykologiskt olycksfall. 

83

gon del inte fungerar fullt ut. Det ska till exempel inte vara en enda person 

som ensam bär ansvaret att hjälpa den som är självmordsnära, det måste 

finnas flera som hjälps åt. 

Ett annat område är att ge psykologisk första hjälp, precis på samma 

sätt som vi får lära oss att ge första hjälpen i andra sammanhang genom 

hjärt-lungräddning, Figur 13. Det är ett program som har utvecklats i Australien, 

men just nu pågår pilotstudier i både Västerbotten och i Västra Götaland 

där man ska utbilda allmänheten i att ge psykologisk första hjälp. 

Man ska kunna hjälpa personer i psykisk kris eller självmordsnära person. 

Figur 14 är några exempel på råd när det gäller att möta en människa som 

är självmordsnära. Att våga se och ta kontakt, att verkligen våga närma sig 

en person som man tror är nära ett självmord, att kunna göra något just nu 

i denna stund. Att lyssna och att inte avbryta, att vara närvarande och tillgänglig 

som medmänniska. 

Enkla och tydliga frågor, att våga fråga och att fråga färdigt är viktiga 

inslag. Är du ledsen, nedstämd, har du självmordstankar Hur allvarligt är 

det Har du till och med funderat på att du skulle ta ditt liv och hur skulle 

du göra då Har du gjort faktiska förberedelser Det handlar om att våga 

fråga färdigt men också att ta reda på vilka andra som känner till att man 

har självmordstankar, vet de anhöriga om det 

Figur 13. Psykologisk ”första hjälpen” lärs ut på prov till allmänheten i pilotstudier 

i Västra Götaland och i Västerbotten. Jämför hjärt-lungräddning vid medvetslöshethjärtstopp-andningsstopp. 

84

Psykologisk första hjälp till 

självmordsnära person 

• Våga se och ta kontakt 

• Lyssna utan att avbryta, var närvarande 

• Enkla tydliga frågor – våga fråga 

• Inge hopp genom att lyssna till en persons 

berättelse utan att kritisera 

• Ta på allvar, bagatellisera inte 

• Kontinuitet – stå kvar 

• Undvik låsningar, var flexibel 

• Upprätta gemensam ”plan”, strategi, vinna tid 

• Hjälp till andra kontakter vid behov 

Figur 14. Råd för att ge första hjälpen till en person som man tror är nära ett självmord. 

Vi inger hopp genom att fråga utan att kritisera, att lyssna, att finnas tillgängliga. 

Att vara lite mer tyst och att lyssna istället för att prata själv kan 

vara en god princip. Att ta på allvar förstås: Inte bagatellisera, inte vifta 

bort, inte försöka prata bort det svåra. Om en människa har allvarliga 

självmordstankar, kanske till och med planerat och förberett för att ta 

sitt liv är det en utomordentligt allvarlig situation, den ska ses som akut 

livshotande. 

Det är också viktigt att vi inte kör över personen; att lyssna, att den som 

behöver hjälp får känna sig delaktig i det som händer. Som det står i figur 

14: Att upprätta en gemensam plan, strategi. Till skillnad från andra typer 

av akut första hjälp handlar det här många gånger om att vinna tid och att 

det faktiskt får ta tid. Man måste se till att vara tillgänglig och låta kontakten 

få ta den tid som behövs, då lugnar det i regel ner sig. Sedan ska man 

naturligtvis hjälpa med andra kontakter vid behov. Återigen: Vi ska inte ensamma 

ta på oss ansvaret, vi ska vara flera som hjälper. 

Vilka är då varningssignalerna Det är svårt att ge entydiga beskrivningar 

av vad som är varningssignaler. Det handlar om hur den enskilde 

personen uttrycker sina självmordsproblem. Men förändringar i beteende 

85

och känslor, att en person inte är sig lik och är lynnig, ledsen och tillbakadragen 

kan vara varningssignaler. 

Det finns självmordsmeddelanden som är tydligt uttryckta, men också 

då är det viktigt att vi frågar upp vad de betyder och hur allvarliga de är. 

Det kan verkligen handla om att jag vill ta livet av mig, jag har samlat de här 

tabletterna och jag kommer att använda dem. Det kan också vara indirekta, 

mer diffusa uttalanden som ”vi kommer inte att ses mer” eller att någon till 

synes omotiverat börjar avyttra sina ägodelar och liknande. När man ställs 

inför sådant handlar det om att som hjälpare fråga upp och försöka förstå 

vad det handlar om. Kritiska händelser – det kan vara förlust av närstående, 

separation, större besvikelser, kränkthet, självmord eller självmordsförsök 

hos en nära vän eller anhörig – kan tydligt utlösa självmordskris hos familjemedlemmar 

och det gäller att vara uppmärksam på detta. 

Kan man skämta om självmord Figur 15 är ett uttryck för svart humor, 

men kan också i efterhand tolkas som ett självmordsmeddelande från OA. 

Bra vård och behandling är naturligtvis en viktig del i självmordspreventionen. 

Även om mycket bra görs redan i dag och vården blivit bättre 

på att möta människor i självmordskriser ska vi förstås hela tiden sträva 

efter att bli bättre. 

Reportern: ”Om det är så att min herre önskar komma i 

kvällsupplagan, så är det bäst att min herre raskar på,” 

Teckning av OA (Oskar Andersson) år 1906. 

Senare samma år tog han själv sitt liv. 

Figur 15. ”Skämt”-teckning av signaturen OA (Oskar Andersson) 1906. Senare samma 

år tog konstnären själv sitt liv. 

86

Vården ska vara tillgänglig – det ska inte förekomma väntetider för den som 

är akut suicidal (självmordsnära). En sådan person ska bemötas respektfullt. 

Vi ska kunna vår sak i vården, vi ska kunna göra bra bedömningar och vi 

ska kunna vidta åtgärder om det finns överhängande självmordsrisk. Man 

ska få bli inlagd eller få täta återbesök i närtid. Vi ska ge god vård och behandling, 

psykologisk och psykoterapeutisk men naturligtvis också farmakologisk. 

Inte minst för ungdomar behövs psykosociala insatser eftersom 

många ungas livssituation är komplicerad och problemfylld på många områden. 

Vi ska också engagera och ge stöd till de närstående och involvera 

dem i vården. 

I det självmordsförebyggande programmet uttrycks en nollvision, som 

också den är lånad från trafiksäkerhetsarbetet: 

Ingen människa ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen 

upplevs vara att ta sitt liv. Ingen ska behöva ta sitt liv – det ska finnas 

hjälp att få. 

I Figur 16 har jag listat ett antal möjligheter att få hjälp, både akut och mer 

långsiktigt. Det finns också webbsidor med information om hur man hjälper 

en människa i en självmordssituation och olika kontaktvägar, bland andra 

”Anhörigföreningen SPES” (www.spes.nu) för suicidprevention och efterlevandestöd 

och det nationella centret NASP (www.ki.se/suicide) i Stockholm. 

Det ska finnas hjälp att få! 

" Sjukvård 

" Skola 

" Nationella hjälplinjen 020 22 00 60 

" Jourhavande präst 112 

" Jourhavande medmänniska 0771 900 80 

" BRIS 0200 230 230 

" BRIS Vuxentelefon om barn 077 150 50 50 

" Jourhavande adoptionskompis 020 64 54 30 

" Linje 59 för bi- och homosexuella ungdomar 020 59 59 00 

" SPES 08 34 58 73 

Figur 16. Olika instanser dit man kan vända sig vid självmordstankar. 

87

Sverker Olofsson: Vad som fastnar rätt mycket i huvudet på oss tror jag 

var kurvan för de unga, där självmordsförsöken ökar. Nu fanns det en liten 

dip på slutet som du sade var glädjande, men den är ju liten. Vad ser du 

själv för förklaringar till detta 

Ellinor Salander Renberg: Vi ser i olika studier att den psykiska ohälsan 

bland unga tycks öka, liksom otryggheten och stressen. Jag nämnde också 

skolmisslyckanden – vilket innebär en utsatt situation för många. Det gäller 

absolut inte för alla unga, men för många. Stöd når inte fram eller ges inte 

på rätt sätt. Missbruk och droger är också kopplat till det här. 

Sverker Olofsson: Ibland kan man höra att unga människor påverkas 

mycket av de här självmordssajterna på nätet. Hur allvarliga är de egentligen 

Ellinor Salander Renberg: Vi har ju sett i medierna att de är allvarliga, 

att de till och med kan utlösa självmordshandlingar och självmord. 

Tonen på nätet varierar från stödjande och hjälpande till att man till och 

med uppmuntrar till självmordshandlingar. För ungdomar som sitter ensamma 

framför datorn finns i den situationen inga andra tillgängliga som 

stöd utan man är utelämnad till det som kommer från nätet. Det finns 

dock medieforskare som menar att tonen till viss del har ändrats … så det 

finns lite hopp. 

Sverker Olofsson: Det finns andra sajter som säger emot 

Ellinor Salander Renberg: Ja. 

Sverker Olofsson: Jag tänkte på den här listan över vad som jag och du 

och alla andra kan göra. Om man har en ung människa i sin omgivning, jag 

fastnar vid de unga i första hand, och tänker: ”det här är inte riktigt bra”. 

Man undrar om han eller hon funderar på att begå självmord. Du menar 

att man ska våga ställa frågan till tonåringen 

Ellinor Salander Renberg: Jag menar absolut att man vågar ställa frågan. 

Naturligtvis ska man göra det på ett respektfullt, lyssnande och genuint 

sätt. Det är ingenting som man ska kasta ur sig lite slarvigt. Det handlar 

inte om att det första man frågar ska vara ”har du tänkt ta livet av dig”, 

utan att man närmar sig personen på ett respektfullt sätt och kanske först 

frågar ”hur mår du”. 

88

Sverker Olofsson: Jag skulle också kunna tänka att – hur klok jag än är – 

kanske just det att jag ställer frågan kan väcka tanken. Finns det en sådan risk 

Ellinor Salander Renberg: Jag skulle nog säga att den risken inte finns. 

Våra kliniska erfarenheter tyder inte på det, och det finns inte heller forskning 

som säger att det skulle vara farligt. Om du ställer frågan och märker 

att den här personen blir väldigt frågande – ”varför undrar han om det 

här” – är mitt råd att du ska kommentera det: ”Nu ser jag att du blir väldigt 

fundersam över att jag ställde den här frågan”. Då kan man utveckla 

tanken och mötas i ett samtal kring det. Motsatsen, att inte ställa frågan, 

kan däremot vara en risk. 

89

Frågestund och diskussion 

Sverker Olofsson: Vi ska komma tillbaka till självmorden, men jag tänkte 

börja med frågan om vad det är i dagens samhälle som ni tror ”späder 

på” depressionerna 

Lars Jacobsson: Jag tror att våra krav på livet är en viktig faktor. På många 

håll ute i världens låginkomstländer, liksom tidigare i vårt gamla bondesamhälle, 

är förväntningarna på livet inte särskilt stora. Det gäller att överleva 

från en dag till en annan under någorlunda hyggliga omständigheter. I vårt 

nutida samhälle har vi mycket större förväntningar på alla möjliga ledder. 

När man sedan konfronteras med livets realiteter, att det inte blir som man 

hade hoppats och drömt, visar sig besvikelser och förluster på olika sätt. 

Astrid Norberg: Jag skulle vilja fråga om Lars Jacobsson inte tror att avsaknaden 

av en gemensam värdegrund också spelar in Man har varsin religion, 

sin egen filosofi och allt är mitt. Det råder en extrem individualism 

idag, kan inte det påverka 

Lars Jacobsson: Jo, det hör till och passar väl in i mitt resonerande för vi har 

då också stora förväntningar på oss själva. Kraven på dig själv ökar när du är 

väldigt individualistisk. Tillhör du däremot en storfamilj räknar du med att 

det ska finnas en massa folk omkring dig som hjälper till, du är inte ensam. 

Arja Lehti: Jag tänker också på det faktum att vi utsätts väldigt mycket för 

den här normen genom medierna: Där beskrivs den perfekta hälsan, det 

perfekta livet och hur vi ska nå lyckan. En annan sak som drabbar kvinnor 

i större utsträckning, kanske också ungdomar, är att livsvillkoren för 

många är ganska tuffa just nu. 

Sverker Olofsson: Men om man ställer det på sin yttersta spets, kan man 

då säga att de politiska mål och visioner vi har i samhället – att öka standarden, 

att få det bättre och bättre – egentligen ökar depressionerna 

Lars Jacobsson: Ja, jag tycker det… Vi har förväntningar och ställer krav 

på oss själva att lyckas. När vi då inte klarar allt vi förväntar oss kommer besvikelsen 

och sorgsenheten. Det här tror jag gäller inte minst ungdomarna 

och särskilt tjejerna. De ska vara vackra, hänga med och leva upp till vissa 

ideal, men så funkar ju inte livet. 

90

Jayanti Chotai: Nu är det så många förändringar på gång att vi blir lite vilsna 

över våra roller i samhället. Det gäller framför allt de unga som får svårt 

att veta om de ska bete sig som vuxna eller inte. Det är problematiskt och 

vi måste hjälpa dem att hitta rätt i sin tillvaro. 

Ellinor Salander Renberg: Jag vill bara kort lägga till en annan viktig 

faktor: Att få vara behövd. Det är något många unga inte riktigt får uppleva 

idag. De känner sig inte efterfrågade i samhället. 

Att förutse självmord 

Rolf Adolfsson: I det senaste numret av Ny Teknik presenteras en apparat 

som mäter hudkonduktansen, det vill säga det elektriska motståndet i 

huden. Bakom uppfinningen ligger en omfattande forskning på patienter 

med ganska svåra depressioner. Man mäter hudkonduktansen samtidigt 

som personerna stimuleras med ljud. Till slut uppträder en s.k. habituering, 

dvs. patienten registrerar till slut inte ljudet vilket innebär att hudkonduktansen 

inte längre påverkas. Det visar sig då att den som ligger i riskzonen 

för framtida självmordsförsök får ett helt annat utslag på dessa mätningar. 

Den kontroversiella frågan är ”vad gör vi med en vetskap om att patienten 

löper stor risk för ett framtida fullbordat självmord” 

Sverker Olofsson: Och ditt kontroversiella svar är… 

Rolf Adolfsson: Ja, det vet jag inte. Om vi visste, nu hårdrar jag det, men 

om vi visste vilka som kommer att ta livet av sig inom säg 30 år: Vad gör vi 

Vad är etiskt rätt 

Sverker Olofsson: Man kan ju också se en möjlighet i det för att verkligen 

rikta sin behandling Ser du en sådan möjlighet, Ellinor 

Ellinor Salander Renberg: Ja, den här forskningen är intressant. Att man 

genom att mäta utsöndring i huden kan påvisa vilka personer som habituerar 

– som det heter – väldigt snabbt. Det kan öppna en möjlighet att identifiera 

dem som är särskilt sårbara, och det är jätteviktigt. 

Alkoholens roll för självmord 

Publikfråga: Jag heter Folke B. Eriksson och har några frågor om alkohol 

och psykisk ohälsa. Det var intressant med den forskning som Lars Jacobsson 

presenterade om renskötande samer. Innan jag kom hit tittade jag på 

91

ett material som rättsmedicinarna i Umeå har tagit fram och som visar att 

bland de personer som förolyckas genom självmord och dödsolyckor har 

50 % alkohol i blodet. Jag tycker inte att du presenterade orsakerna i samklang 

med de siffrorna… 

Lars Jacobsson: Alkohol har en roll i olyckor över huvud taget och även 

för självmord. Det behöver inte betyda att de som tar livet av sig är alkoholister 

på något sätt, men att de kanske hade tagit någon öl och då låg impulsgenombrottet 

närmare. Tanken på självmord som en möjlighet att lösa 

en livssituation finns där och med alkohol i kroppen ökar risken för att impulsen 

slår igenom. Det är inte specifikt för samerna utan det ser vi på alla 

självmord. Alkoholen finns ofta med i bilden. 

Folke B. Eriksson: En följdfråga till Ellinor: Hur många av de här 1 500 per 

år som enligt din statistik tar livet av sig har då alkohol i blodet 

Ellinor Salander Renberg: Den exakta andelen kommer jag inte ihåg, 

men det är en stor del och det behöver förstås inte bara handla om personer 

med en missbruksdiagnos. Alkoholen används ju som ett sätt att genomföra 

självmord. 

Depressioner hos äldre 

Sverker Olofsson: Vi ska återkomma till det här med diagnoser, men innan 

skulle jag vilja fråga: Vi talar väldigt mycket om unga och depressioner – 

men hur ser den äldre människans depression ut 

Jayanti Chotai: När riktigt gamla personer får depression kan det uttrycka 

sig i form av ångestsymtom. De kan söka vård för ångest och ha mycket av 

det. Då är det typiskt att en depression ligger bakom. Äldre med depression 

kan också söka för kroppsliga besvär i lite högre utsträckning än vad yngre 

gör. Mönstren skiljer sig alltså en del, men många äldre har också likadana 

symtom som yngre med nedstämdhet, tappad livslust etc. 

Sverker Olofsson: Bland de yngre handlar det mycket om höga krav på 

utseende och status. Vad är det då som styr den gamla människan in i en 

depression Jag ser framför mig att man blir ensam på gamla dagar. Vilken 

koppling finns det till sådant Rolf är ju gammal äldrepsykiater… 

Rolf Adolfsson: Det jag ser när äldre kommer till kliniken är ofta djupa 

depressioner. Precis som Jayanti Chotai säger kan den depressiva bild som 

92

äldre uppvisar missuppfattas som svåra ångesttillstånd utan underliggande 

depression. Äldre män har den högsta självmordsrisken, 3–4 gånger högre 

än andra, och använder i större utsträckning metoder som är våldsammare 

och ofta leder till döden. Därför är det väldigt viktigt att snabbt behandla 

deprimerade äldre människor. 

Ellinor Salander Renberg: Man ser depression som en viktig riskfaktor 

för de självmord som begås bland äldre, men det finns ju också fler tydliga 

riskfaktorer i form av relationer och konflikter med anhöriga, precis 

som i alla åldersgrupper, så man ska inte se depressionen som ensam förklaringsfaktor. 

Lars Jacobsson: Jag tycker nog det är ganska rimligt att tänka sig att äldre 

människor bestämmer sig för att dö, mätta av dagar. Man har levt färdigt 

helt enkelt. Råkar man då dessutom ut för smärtsamma förluster och det 

händer ju i form av att maken/makan eller andra anhöriga dör. För mig är 

det ganska lätt att förstå att man ger upp och känner att man har levt sitt liv. 

Lars Jacobsson. 

93

Astrid Norberg: Det som är väldigt tydligt i forskningen är det som kallas 

”wellness paradox”. Man tycker gamla borde må väldigt dåligt i största allmänhet: 

De förlorar en massa saker och blir skröpliga, men undersökning 

på undersökning visar tvärtom att de gamla har mycket mer välbefinnande 

än de unga. Om man ser på stora grupper mår de äldre alldeles oförskämt 

bra. Det hindrar inte att många är deprimerade och tar sitt liv. 

Arja Lehti: Jag har läst en studie från England som visar att ensamhet är 

en riskfaktor – inte bara för äldre, men också i andra åldersgrupper – i den 

värld där vi blir mer och mer individualistiska. 

Vad är ångest 

Sverker Olofsson: Vi har nu fått ett hum om vad depression betyder, möjligen 

också schizofreni. Men vad är ångest Vi har ju ett antal psykiatriprofessorer 

här, så jag borde kunna få ett exakt svar på frågan… 

Jayanti Chotai: Om man ser på kriterierna kan man säga att ångestdiagnoserna 

– med bland annat fobier och tvångssyndrom – är baserade på ett 

rädslobegrepp, en överdriven rädsla. Vid depression är det mer en fråga om 

en förskjutning av grundstämningen, men många gånger förekommer faktiskt 

en samsjuklighet: En depression kan ha ångest som symtom, men det 

kan också vara tvärtom. Vid depression har personen för lite serotonin eller 

noradrenalin i hjärnan och det behandlas med antidepressiva läkemedel. 

De senaste 15 åren har man förstått att serotonin spelar en väldigt stor 

roll för ångest, och därför är det intressant att behandla olika ångestsymtom 

med antidepressiva läkemedel. Den ökande användningen av antidepressiva 

läkemedel beror inte bara på att depressionerna ökar utan speglar 

också ett utökat användningsområde. En stor del av mina ångestpatienter 

behandlar jag hellre med antidepressiva läkemedel än med Valium som 

ångestdämpande medicin. 

Sverker Olofsson: Kan jag vara så till den grad mörkrädd att det övergår 

i ångest 

Jayanti Chotai: Ja, diagnosen ”specifik ångest” står för ångest i speciella 

situationer. Man är rädd för knivar, spindlar etc. 

Lars Jacobsson: Det är klart att den där mörkrädslan man har som barn 

om att ”vargen finns därute”, visst sjutton är det ångest! Vi kan beskriva det 

94

på olika sätt, men ångesten tar tag i dig, hjärtat bankar, du är livrädd och 

springer – det är ångest och ingenting annat. 

Sverker Olofsson: Jag menade verkligen inte att minimera problemet. 

När jag har ångest, händer det då saker i kroppen som gör att jag förstår 

att jag har ångest 

Lars Jacobsson: Absolut, men det pågick när du fick din ångest i skogen och 

sprang hem men när du sedan väl var hemma, då upphörde ångesten. Om 

den däremot fortsätter, då kan vi tala om en sjukdom. Då finns ångesten liksom 

där hela tiden eller kommer omotiverat utan stöd av den mörka skogen. 

Rolf Adolfsson: Det finns en liten paradox här. När det gäller primärvården 

sägs det att hälften av alla depressionstillstånd undgår upptäckt, och 

därmed inte får adekvat behandling... Då tänker jag att när 750 000 människor 

per år – senaste siffran är från 2010 – får serotoninverkande antidepressiva 

handlar det om en överförskrivning i relation till folkmängden. 

Som psykiater tror jag nog att det faktiskt är en överförskrivning, men den 

kan dock till viss del kan förklaras av att även personer med olika ångesttillstånd 

behandlas med antidepressiva. Den egentliga överförskrivningen 

sker vid lättare till måttliga depressioner, här har antidepressiva ingen säker 

påvisad effekt. Det är viktigt att behandla långvarig ångestproblematik, 

därför att en av de starkaste teorierna för hur depressioner uppkommer är 

att just långvarig ångest leder ofta till depression. 

Sverker Olofsson: Ångesten kommer före.. 

Rolf Adolfsson: Långt före och därför blir så många deprimerade. Vad 

man åstadkommer med antidepressiv behandling av ångesttillstånd är att 

man minskar risken för framtida depression. 

Missbruk och psykisk sjukdom 

Folke B. Eriksson: I mitt arbete som alkohol- och drogterapeut har jag 

sammanställt de senaste fem årens klienter och deras diagnoser på psykiska 

problem. Återkommande är stress, ångest och depression. Många berättar 

att psykiatrin, specialistvården och även primärvården missat att ställa 

frågor om deras missbruk. De har en svår alkoholsituation och söker hjälp 

i vården, men de kommer till mig först 5–10 år senare via sin arbetsgivare. 

Det här är det ”dolda missbruket” och min fråga är vad ni gör åt det. Hur 

95

möter ni det här problemet i forskningen Jag tycker det är väldigt allvarligt 

och viktigt att förändra så att personer får rätt hjälp. 

Lars Jacobsson: Jag har ett bra svar och det är att vi underdiagnostiserar 

den här typen av problem. Ett skäl är att våra patienter ogärna berättar 

om det och i början av processen kanske inte heller alltid är medvetna om 

att de faktiskt har ett ”riskbruk”: De dricker för mycket men är åtminstone 

ännu inte missbrukare. Om de faktiskt skulle vara medvetna om det vill de 

ändå inte så gärna berätta. Det andra skälet är att vi från vårdens sida kanske 

ogärna lyssnar på det som skulle ge oss ytterligare problem. Vad kan vi 

erbjuda Det är inte alldeles enkelt att närma sig missbruksproblematiken, 

men nu pågår en utbildningssatsning för att öka sjukvårdens beredskap för 

att ta upp de här svåra frågorna. 

Sverker Olofsson: Innan jag släpper det här: När man lyssnar på era föredrag 

verkar det finnas ett ganska komplicerat förhållande mellan alkohol 

och psykisk sjukdom. Är det otydligt vad som är orsak och verkan 

Jayanti Chotai. 

96

Lars Jacobsson: Det är nog så, kanske rentav omöjligt i vissa fall att skilja 

orsak och verkan. Det finns ett uppenbart samband mellan psykisk sjukdom 

och alkohol – inte bara missbruk utan också överkonsumtion och riskbruk. 

Ibland är det säkert fråga om en självmedicinering för att dämpa ångest, 

men det kan i sin tur starta en alldeles egen process genom att alkoholen 

kräver återställare och det blir en ond cirkel av beroende. 

Arja Lehti: I primärvården försöker vi jobba med det här ganska intensivt 

just nu. Det gäller att fråga om riskbruk och missbruk hos de många som 

söker till oss av helt andra orsaker. 

Lars Jacobsson: För både distriktsläkare och psykiatrer finns det en viktig 

poäng i att kunna uppmärksamma riskbruk innan det har blivit ett rent 

missbruk. I riskbruksfasen är personen ofta mycket mer beredd att ändra 

sitt beteende. 

Sverker Olofsson: Är det vanligt att en människa som tänkt ta sitt liv ”super 

till” för att klara steget Är det vanligt att man är onykter när man tar sitt liv 

Jayanti Chotai: Det förekommer ganska mycket. 

Ellinor Salander Renberg: Det var det jag var inne på, men jag hade inte 

siffrorna: Alkoholen underlättar handlingen, ofta kombinerad med tabletter. 

Det kan också vara så att spriten i sig utlöser allvarliga självmordstankar. 

Lever man i en svår livssituation, uppfyller sårbarhetskriterierna och 

dessutom dricker, då minskar spärrarna. 

Mer mätbara diagnoser 

Sverker Olofsson: Ni som jobbar med psykiskt sjuka, längtar ni efter mer 

exakta diagnosmetoder 

Jayanti Chotai: Jag tror att det alltid är en fördel med så kallade objektiva 

markörer som kan hjälpa till med diagnostiken. Självklart är det så. Om vi 

får sådana är det jättebra, men vid andra psykiska diagnoser måste vi nog 

fortsätta med att bedöma utifrån symtom under lång tid framöver. 

Sverker Olofsson: Får jag fråga dig, Lars Du har ju arbetat ute på klinikerna 

väldigt länge… Har du någon gång känt att ”sablar, här blev det fel! 

Han var nog inte schizofren utan någonting annat” 

97

Lars Jacobsson: Jo, visst är det så. Också på vårt område ökar kunskapen 

och visst skulle det vara skönt att kunna arbeta med mer objektiva mått. 

Samtidigt är jag inte så där övertygad om att de ligger precis runt hörnet. 

Ta Rolfs exempel med att mäta hudkonduktansen: Du måste ändå kunna 

hantera situationen. Vad ska du säga till den här personen ”Du löper en 

stor risk att ta livet av dig förr eller senare…” Hur hanterar man en sådan 

teknik Mitt svar är ändå att vi längtar ganska måttligt efter det där, för det 

är också viktigt att patient-läkarrelationen får sitt utrymme. Vi ska inte fastna 

i provröret... 

Sverker Olofsson: Vi talar lite mer om Rolf innan vi ger honom ordet. 

Han har ju en tes, uppfattar jag det, om att det ställs rätt många felaktiga 

diagnoser. Delar du den uppfattningen eller tycker du att han överdriver 

Lars Jacobsson: Lite överdrivet är det nog. Psykiatrin är inte precis ensam 

om problemet att kunna ställa rätt diagnos. 

Sverker Olofsson: Men om jag har en förträngning i ett blodkärl kan väl 

en röntgenundersökning snabbt visa det 

Lars Jacobsson: Ja, men det tar en stund att komma dit också. Med hänsyn 

till kunskapsläget tycker jag inte att man ska säga kategoriskt att psykiatrins 

diagnoser är mer felaktiga än andras, men självklart kan vi hela tiden 

förfina diagnostiken. 

Jayanti Chotai: Jag tror att Rolf menade att vi är återhållsamma att sätta 

diagnosen schizofreni trots att kriterierna finns där, därför att det är en 

långvarig sjukdom. Sätter man schizofrenidiagnosen en gång är det svårt 

att ta bort den. Det finns ett slags rädsla för att göra det, men jag tror inte 

att man är omdömeslös. 

Sverker Olofsson: Varsågod, Rolf, nu får du säga vad du tycker i sammanhanget. 

Rolf Adolfsson: För det första har ju kunskapen utvecklats, särskilt de senaste 

5–10 åren. Vi har fått in två nya grupper – ADHD och Aspergers sjukdom 

– som ökar i antal varje dag. Det andra som har skett är att den bipolära 

sjukdomen diagnosticeras i större utsträckning, med en tjugofaldig 

ökning bara på 15 år (bland ungdomar i USA). En liknande utveckling finns 

98

för ADHD. Det ligger en del överdiagnostik i detta och det måste vi uppmärksamma. 

Då kanske det behövs mer objektiva metoder för att åstadkomma 

något bättre än kliniska bedömningar. Vi ska inte heller glömma 

att det finns intressen bakom diagnoserna, vi får inte vara naiva utan också 

fråga oss vem som vill att vi ska diagnostisera Det är naturligtvis patienterna 

och de anhöriga men också andra aktörer i samhället blir väldigt nöjda, 

särskilt om vi behandlar med farmaka. 

Sverker Olofsson: Nu talar vi om piller och pengar helt enkelt 

Rolf Adolfsson: Ja, just det. Jag tycker det är en allvarlig sak att det finns 

påtryckningsgrupper i dessa sammanhang och folk i allmänhet är nog mer 

kritiska än psykiatrer. Sett överlag är det psykiaterkåren som får mest forskningsbidrag 

från läkemedelsindustrin och som tar emot mest pengar för kongresser 

och liknande. En tydlig jävsituation finns alltså. Det har varit tämligen 

lätt att lansera psykofarmaka under den senaste 10-årsperioden, inte 

minst ”tillskapande” av nya indikationer för samma preparat. 

Rolf Adolfsson. 

99

Lars Jacobsson: Det som Rolf är inne på är jätteviktigt. Diagnosen har från 

början varit ett arbetsinstrument för läkaren, och den bör kunna ändras i 

takt med att man prövar nya tankar och hypoteser. Men idag har diagnosen 

blivit så oerhört mycket viktigare därför att många andra har fått intresse 

för den. Det gäller inte minst Försäkringskassan, som ju kräver en 

tydlig diagnos för att någon ska bli sjukskriven. Det här tvingar doktorerna 

att sätta diagnoser, många gånger pressa fram en för att se till att den enskilda 

människan får sjukersättning. Det här leder till en ”diagnosglidning” 

som vi egentligen inte vill ha: För oss läkare är diagnosen ett arbetsmaterial 

som kan ändras efter hand som ny information tillkommer. Men idag får 

den alltså en väldigt definitiv karaktär. 

Jayanti Chotai: Jag tror att vi alla ser fram emot att kunna sätta bättre diagnoser, 

men det handlar inte bara om vilken diagnos man sätter utan också 

om i vilken fas sjukdomen befinner sig. En viss person med diabetes kanske 

klarar sig med kost och motion medan en annan behöver insulinsprutor, 

en tredje har fått förstörda njurar, en fjärde har synbesvär etc. Deras diabetes 

befinner sig i olika faser och det är likadant med psykiska sjukdomar. En 

person med en viss diagnos kan befinna sig på olika funktionsnivåer, som 

kan förbättras eller försämras beroende på hur man handskas med den. Diagnosen 

är alltså inte det enda viktiga. 

Hur många läkemedel behövs det 

Publikfråga: Jag heter Joel Lillqvist och arbetar som distriktsläkare. Jag 

får både positiva och negativa känslor inför tanken på objektiva fynd som 

grund för diagnostiken. Därför tänkte jag försöka problematisera frågan. Å 

ena sidan ser jag en risk för att psykiatrin börjar behandla laboratoriefynd 

istället för symtom eller lidande hos patienten, men å andra sidan ser jag 

fram emot det. Om vi drar en parallell med hjärt-kärlsjukdomar riktar man 

där in behandlingen väldigt mycket på att sänka parametrar som blodtryck 

och blodfetter, och det har visat sig drastiskt minska dödligheten i allvarliga 

sjukdomar som stroke och hjärtinfarkt. Kanske finns det en sådan potential 

också för psykiska sjukdomar 

Rolf Adolfsson: Svårigheten med att utveckla objektiva metoder för diagnosticering 

är, som du säkert vet, att de måste valideras mot någonting, 

100

och det är fortfarande de kliniska bedömningarna, som i sin tur lutar sig 

mot den gängse accepterade normen, det vill säga DSM-IV. Det har tillkommit 

en uppsjö av diagnoser som måste ifrågasättas från ett biologiskt perspektiv. 

Logiskt sett bör det inte förhålla sig så att en individ har flera psykiatriska 

diagnoser samtidigt, någonting som är legio i dagsläget och det 

kommer att fortsätta. En konsekvens blir till exempel att han/hon behandlas 

med flera läkemedel som riktar sig mot de symtom som individen uppvisar, 

när det vanligtvis rör sig om en grundläggande störning. Det finns ju 

en uppsjö av läkemedel på vårt område. Jag räknade efter häromdagen och 

kom fram till att jag uppskattningsvis behöver 16–17 preparat för att klara av 

den farmakologiska behandling som är nödvändig för de psykiska sjukdomar 

som jag träffar på. Och det är lätt att kontrollera via FASS hur många 

psykofarmaka som finns på marknaden, kanske 150 

Sverker Olofsson: Så många 

Arja Lehti. 

101

Rolf Adolfsson: Det skulle jag tro om man räknar dem alla. Jag frågar mig 

hur man har kunna släppa igenom allting Man måste ställa sig kritisk: Om 

en patient är deprimerad är det en ren chansning vilket preparat vi väljer. 

Om en annan är psykotisk blir läkemedelsvalet också en chansning, och i 

det enskilda fallet vet vi inte ett dugg om den effekt och de biverkningar 

som patienten kan vänta sig. Alla antidepressiva medel är i princip lika och 

alla antipsykotiska också i princip lika, men det finns skillnader i deras biverkningar. 

Genetikens utveckling inom psykiatrin kommer att ge oss möjligheter 

till en mer individuell behandling. Det här har redan fått positiva 

effekter. Exempelvis har man sett att om en person har en variant av tre särskilda 

gener så kan ett visst preparat leda till fetma men inte andra preparat. 

Självmord och skamkänslor 

Sverker Olofsson: Nu ska vi byta spår och kommentera det här med självmord. 

Jag skulle faktiskt vilja att ni börjar med att fundera lite kring det begrepp 

som ni själva lyfte fram: ”skam”. 

Ellinor Salander Renberg. 

102

Astrid Norberg: Skam innebär ju att det är mig som person som jag ifrågasätter, 

inte mina handlingar. Jag är inte tillräckligt bra, jag borde inte finnas, 

jag har inte rätt att existera. Det här tror jag väldigt ofta har samband 

med att inte vara sedd, inte vara bekräftad som människa och som en viktig 

människa. Jag tror det kan ha att göra med förändringen av vår värdegrund. 

Idag är man värdefull när man kan betala för sig, inte när man är 

hjälplös och sjuk. 

Sverker Olofsson: Ellinor, utifrån dina erfarenheter: Bär den som tar sitt 

liv alltid på någon form av skam 

Ellinor Salander Renberg: Jag skulle inte vilja säga att alla som tar livet 

av sig upplever stark skam, men jag tror att många gör det. Bakom de självmord 

som inträffade bland renskötarna kan jag tänka mig att skamkänslor 

har varit viktiga. Om man ser till forskningresultaten är skam en stark faktor 

när det gäller mäns självmord, men inte på samma sätt bland kvinnor. 

Sverker Olofsson: Det här som Astrid är inne på, är kommersialiseringen 

av samhället idag en grogrund för skam 

Ellinor Salander Renberg: Ja, den innebär att vi har fått vissa normer 

för att vara en lyckad människa medan den som inte kan leva upp till det 

ses som misslyckad. Det skapar ett slags förakt för den egna svagheten. Det 

handlar också om de evinnerliga valmöjligheterna som ska finnas i alla lägen: 

Min egen förmåga att välja rätt avgör om jag ska lyckas. 

Sverker Olofsson: Om jag har förstått vad du och ni andra säger är det 

fler kvinnor än män som försöker ta sina liv men fler män som verkligen 

gör det. Förklara det. 

Att hantera livets svårigheter 

Ellinor Salander Renberg: Här finns en paradox: Fler kvinnor än män 

är deprimerade, men det är männen som tar sina liv. I den studie vi har 

gjort på befolkningsnivå i Västerbotten ser vi intressant nog att lika många 

män som kvinnor har självmordstankar. De är inte vanligare bland kvinnor. 

Det avgörande är vad man gör med sina självmordstankar, vilken hjälp 

man söker och hur man hanterar svårigheter i livet. Den manliga normen 

att ” bra karl reder sig själv” gäller inte på samma sätt för kvinnor. Därför 

kan en manlig livsstil vara mer hälsofarlig. 

103

Sverker Olofsson: Men hur mycket handlar det om att mannen är mer 

resolut när han bestämmer sig medan kvinnan tar det lugnare och hinner 

bli räddad 

Ellinor Salander Renberg: Ja, möjligheten att överleva ligger ju i metoden. 

Jag var inne på skjutvapen till exempel, och männen har mer tillgång 

till sådana medan kvinnorna snarare förgiftar sig, ofta med tabletter. 

Sverker Olofsson: Nu vet jag att jag är inne och snuddar på fördomar, men 

jag måste få ställa frågan: Hur mycket handlar det om att ett självmordsförsök 

är ”ett rop på hjälp” 

Ellinor Salander Renberg: Jag skulle vilja säga att vid alla självmordshandlingar 

och självskador finns det en ambivalens – man vill både leva och 

dö – inför de här väldigt allvarliga handlingarna. Visst finns det ett inslag 

av rop på hjälp för vi har sett att också personer som har använt väldigt allvarliga 

metoder, där risken att dö nära nog varit hundraprocentig, och blir 

räddade i sista stund kan hitta tillbaka till livet. Om de får rätt hjälp vill de 

leva efter att ha blivit räddade. 

Lars Jacobsson: Om vi sammanfattar det väldigt enkelt tror jag att män 

agerar och kvinnor reagerar. 

Jayanti Chotai: Man brukar använda det engelska begreppet ”coping” för 

att beskriva hur man handskas med sin livssituation. Jag tror att Astrid själv 

sade att det viktiga med skam inte är en fråga om att känna den eller inte 

utan hur man handskas med sin skam. Det är jätteviktigt och samma gäller 

för andra livsvillkor. En deprimerad person ser svart på sig själv, omgivningen 

och framtiden, och hur handskas man med sådana tankar och känslor 

Det är där jag tror att psykoterapi kan ha stor betydelse – en psykoterapi 

där man lär sig att klara sin livssituation på ett bättre sätt. 

Självmordstankar som akut livsfara 

Sverker Olofsson: Man hör emellanåt att när den här personen tog kontakt 

med sjukvården förstod man ingenting och sedan kom självmordet inom 

en vecka. Jag antar att man då talar rätt mycket om primärvården och vad 

säger du om det här: Är det ett orättvist sätt att se på vården 

Arja Lehti: Både ja och nej. Det är inte alltid lätt att för stunden göra bedömningen 

och, som Ellinor säger, är patienten i allmänhet väldigt ambi- 

104

valent. Sedan kanske inte tiden räcker till och man har inte kännedom om 

patienten. 

Sverker Olofsson: Om det kommer en patient till dig på mottagningen 

och du känner att här är det verkligen stor risk för att han/hon kommer att 

ta livet av sig, men jag har bara bokat 20 minuter – vad kan du göra 

Arja Lehti: Jag jobbar inte ensam utan vi har alltid annan personal. Det är 

viktigt att koppla in kurator. Dessutom har vi distriktssköterskor och psykiatrisjuksköterskor 

plus möjligheten att remittera. Vi samarbetar med psykiatrin 

och det är väldigt viktigt att man inte är ensam om dessa svåra beslut. 

Jayanti Chotai: Om en patient har haft självmordstankar under en längre 

tid, är det svårt att direkt i den akuta situationen övertala personen att 

börja tänka på ett helt annat sätt. I akutlägen måste man tänka på hur man 

ska skydda personerna från att ta livet av sig tills man kan hjälpa dem att 

komma på rätt väg. Ibland kan det krävas inläggning på avdelningen. Andra 

gånger kan det räcka att man gör upp med dem om att de ska komma 

dagligen, träffar dem och försöker följa upp. Om de börjar bli sämre och få 

allvarliga självmordstankar måste man sedan ta in dem på avdelningen för 

att skydda och sedan hjälpa dem att handskas med sina tankar på ett annat 

sätt. Många människor fastnar i destruktiva tankemönster, de måste få 

alternativa sätt att tänka. 

Sverker Olofsson: När man är ute på läkarmottagningarna ställs inför något 

väldigt svårartat – hjärtsvikt till exempel – har jag förstått att man kan 

tillkalla ambulans och skicka iväg. När man känner att det är livsfarligt att 

låta den här deprimerade människan gå härifrån, kan du göra på samma 

sätt med den som du misstänker kommer att ta sitt liv 

Arja Lehti: Om patienten går med på det kan man göra det utan vidare, 

men om personen inte samtycker försöker vi faktiskt övertala. Vi är flera 

som kan se till att patienten kommer till psykiatrin. Det finns ju också en 

möjlighet att tvinga – om man gör den bedömningen. 

Jayanti Chotai: Vi får remisser från primärvården för att göra en psykiatrisk 

bedömning av personer som är självmordsbenägna. Jag tror ibland 

att ni måste ta ställning och tvinga dem till psykiatrin även om de inte vill. 

Att skydda personer från att ta livet av sig måste vara ett viktigt mål inom 

sjukvården. 

105

Ellinor Salander Renberg: Ja, det är en potentiellt livshotande situation 

med ibland mycket hög risk för att personen avlider. Det är helt riktigt att 

dra paralleller till kroppssjukvården: Vid en hjärtinfarkt är det ingen tvekan 

om att lägga in patienten. 

Sverker Olofsson: Lars, jag vet att du har funderingar om var ansvaret 

ligger vid självmord – är det en sjukvårdsfråga eller inte 

Lars Jacobsson: Som jag har sagt flera gånger menar jag att självmordet 

är den yttersta konsekvensen av en livssituation som känns omöjlig. Sjukdom 

är en starkt bidragande faktor, framför allt då psykisk ohälsa. Om du 

är deprimerad eller om du har vanföreställningar har du väldigt små möjligheter 

att hantera ditt liv. Just nu uppfattar jag att det finns en tendens att 

göra det hela till en sjukvårdsfråga när det egentligen handlar om klimatet 

i samhället, om relationen mellan människor, om hur vi tar hand om varandra 

och hur vi ser på varandra. 

Rolf Adolfsson: Jag är inne lite grand på samma sak. En starkt styrande 

faktor för oss som arbetar i sjukvården, fram till nu i alla fall, är risken 

att bli anmäld med åtföljande rubriker i tidningarna. Rädslan att inte klara 

av en självmordsbedömning har påverkat varje läkares vardag i ett par 

decennier nu. När man är bakjour i psykiatrin betyder det i praktiken att 

få ta ställning till en uppsjö remisser som handlar om bedömning av risk 

för självmord. Säg den patient som ligger med hjärtinfarkt och inte känner 

livsleda Alla dessa bedömningar som andra har avhändat sig. Inom sjukvården 

är det vi psykiatrer som får ta ställning till varenda självmordsbedömning, 

och det är vår uppgift, men ofta är det fråga om rent allmängods. 

Vi är faktiskt överhopade med självmordsbedömningar för att folk inte vågar 

ta sitt ansvar. 

106

Depressioner – vanligare än vi vill tro 

Forskningen visar att varannan svensk någon gång under 

sitt liv kommer att ha sådana symtom att han eller 

hon skulle få diagnosen ”klinisk depression” vid utredning 

i sjukvården. Depression är med andra ord en 

folksjukdom i ordets verkliga bemärkelse. Den var ämnet 

vid den fjortonde Forskningens dag, anordnad av 

Umeå universitets medicinska fakultet i Aulan vid Sunderby 

sjukhus söndag 10 april och i Aula Nordica, Umeå 

universitet 17 april. 

Psykiatriska sjukdomsmönster, nya diagnostikmetoder, 

samvetsstress hos vårdpersonal och självmord 

var några av infallsvinklarna när sex forskare vid Umeå 

universitet belyste ämnet ”Depressioner – vanligare än 

vi vill tro” under ledning av Sveriges Televisons Sverker 

Olofsson. 

Forskningens dag har sedan 1998 arrangerats av Medicinska 

fakulteten vid Umeå universitet. Arrangemanget, 

där aktiva forskare presenterar sina rön för allmänheten, 

har sedan dess varit en årlig publikframgång: 

Fett – på gott och ont (1998, ej i bokform) 

Socker – upp och ner (1999, ej i bokform) 

Bot för barnlöshet (2000, bok finns som pdf) 

Reservdelsmänniskan (2001, pdf) 

Ihärdiga infektioner (2002, pdf) 

Pigg eller opigg i knoppen – ett åldrandets huvudproblem 

(2003, pdf) 

Stroke – ett slag mot hjärnan (2004, pdf) 

Prostatacancer – mannens gissel (2005, pdf) 

På bettet hela livet – om odontologisk forskning i Umeå 

(2006, bok finns som pdf och i tryckt form) 

Ögat i blickfånget (2007, pdf och tryckt) 

Det sjuka och det friska nervsystemet (2008, pdf 

och tryckt) 

Motion på gott och ont (2009, pdf och tryckt) 

Mat som medicin (2010, pdf och tryckt) 

Arrangörer för Forskningens dag är medicinska fakultetens 

informationskommitté: Torgny Stigbrand (ordf.), 

Kristina Lejon och Elin Bilander. Där återfinns även fakultetens 

två informatörer, som tillika är redaktörer 

för denna bok: 

Hans Fällman – 090-786 64 65, 

hans.fallman@adm.umu.se 

Bertil Born – 090-786 60 58, bertil.born@adm.umu.se 

Fler tryckta exemplar av denna bok och några av de tidigare 

utgivna kan beställas kostnadsfritt från Hans 

Fällman, som om du inte vill e-posta har postadress 

Medicinska fakultetens kansli 

Umeå universitet 

901 87 UMEÅ 

Alla böcker kan också läsas i pdf-format på fakultetens 

webbsida 

http://www.medfak.umu.se/forskning/ 

forskningens-dag/ 

”Depressioner – vanligare än vi vill tro” var rubriken för 

den fjortonde upplagan av Forskningens dag med sex 

föredrag av aktiva forskare vid medicinska fakulteten, 

Umeå universitet. Boken avslutas genom en frågestund 

med föredragshållarna, ledd av Sverker Olofsson, välkänd 

programledare vid Sveriges Television och sedan 

2005 hedersdoktor vid fakulteten. 

Vad är depression och vad är nedstämdhet 

Lars Jacobsson, psykiatri, reder ut och definierar 

begreppen. 

Psykiska sjukdomsmönster i Sverige och världen 

Jayanti Chotai, psykiatri 

Psykisk ohälsa och självmord bland renskötande samer 

Lars Jacobsson, psykiatri 

Kön och depressioner 

Arja Lehti, allmänmedicin 

Den genetiska och molekylära bakgrunden 

Rolf Adolfsson, psykiatri 

Att känna sig otillräcklig – om samvetsstress 

hos vårdpersonal 

Astrid Norberg, omvårdnad 

Vid depressionens yttersta gräns – om att 

förebygga självmord 

Ellinor Salander Renberg, psykiatri 

Sedan 1998 anordnas Forskningens dag varje år av Medicinska 

fakultetens informationskommitté. Intresset från 

allmänheten var stort från början och har ökat hela tiden. 

Från 2005 genomförs dagen i Umeå och på ytterligare 

en plats inom norra sjukvårdsregionen. 

Syftet är att aktiva umeforskare ska presentera sina 

resultat och idéer i ett för allmänheten intressant ämne. 

Efter forskarnas presentationer avrundas dagen med en 

paneldebatt, där åhörarna får tillfälle att ställa frågor. 

Sedan starten har TV-journalisten och medicine hedersdoktorn 

Sverker Olofsson fungerat som konferencier 

och lett den avslutande frågestunden och diskussionen. 

Redan från första året, 1998, blev arrangemanget 

en publik framgång och sedan 2000 dokumenteras dagen 

i form av en bok. 

Mer information om Forskningens dag återfinns på 

http://www.umu.se/forskningensdag 

Kontaktuppgifter till föredragshållarna återfinns på 

http://www.umu.se/sok/personalkatalog 

Medicinska fakulteten 

901 87 Umeå 

www.medfak.umu.se 

ISBN 978-91-7459-136-1

Hela boken - Medicinsk fakultet - UmeÃ¥ universitet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?