Eventuella hinder och/eller förutsättningar i det praktiska ...

Kriminologiska institutionen
Eventuella hinder och/eller
förutsättningar i det praktiska
genomförandet av
behandlingsprogrammet PRISM
– En kvalitativ intervjustudie med behandlingspersonal
inom Kriminalvården
Examensarbete 1-2 30 hp
Kriminologi
Examensarbete 1-2, Avancerad nivå (30 hp)
Höstterminen 2010
Catherine Tsogas

Sammanfattning
Alla behandlingsprogram som implementeras inom Kriminalvården ska uppfylla det
vetenskapliga rådets ackrediteringskriterier. Programmanualerna ska därmed formas utifrån
kriterierna och innehålla direktiv som utgör en förebild, något allmänt vedertagen som väl
fungerande i utförandet av nationella program, det vill säga ”best practice”. Behandling som
utförs enligt programmanualens direktiv fyller viktiga funktioner utifrån vad forskning har
visat ge effekt på återfall, dock under förutsättning att programmanualen följs i det praktiska
genomförandet.
I denna studie kommer det praktiska genomförandet av Kriminalvårdens ackrediterade
behandlingsprogram PRISM (Programme for Reducing Individual Substance Misuse)
jämföras gentemot programmanualens direktiv. Syftet är att synliggöra eventuella hinder
och/eller förutsättningar att i det praktiska genomförandet följa programmanualen.
Studien bygger på en kvalitativ intervjuundersökning med Kriminalvårdens yrkeskategori
programledare. Viktigt att poängtera är att jämförelsen sker utifrån hur urvalet av
programledare beskriver det praktiska genomförandet inom sju geografiskt valda anstalter.
Resultatet kan därmed inte generaliseras till hur programledare inom andra anstalter utför det
praktiska genomförandet.
Intervjuerna med samtliga programledare presenterades i tematisk form med en
intervjuguide som avsåg att spegla programmanualens direktiv. Därmed har direktiven
används som kriterium vid jämförelsen och studien kan komma att resultera i klar vägledning
för dem som berörs av den.
Denna studie belyser programledarnas problematik med att i det praktiska genomförandet
följa programmanualens direktiv utifrån narkotikamissbrukarnas komplexa behov.
Behandlingsverksamheten inom de valda anstalterna uppvisar två sidor. Å ena sidan handlar
det om att skapa trovärdighet i de skrifter som beskriver hur det nationella
behandlingsprogrammet skall utföras för att nå vad som forskning har visat ge effekt på
återfall. Å andra sidan handlar det om att utförandet av PRISM har en praktisk tillämpning i
verksamheten. Resultatet visar att det paradoxalt nog innebär att organisationen har tagit till
sig behandlingsprogrammet med vaga föreställningar om vad utförandet av programmanualen
innebär eller hur det i realiteten ska fungera i den egna verksamheten. Resultatet visar tydliga
indikationer på de förutsättningar som krävs för att praktiken ska stämma överrens med
retoriken. Tid för adekvat handledning, tillgänglig information, stödjande insatser från chefer
och utrymme för reflektioner och lärande är exempel på programledarnas förutsättningar att i
det praktiska genomförandet av PRISM följa programmanualens direktiv.
3

Förord
Under det år som detta examensarbete har pågått, har mina dagar fyllts med intensivt och
givande arbete. Jag hade inte kunnat genomföra studien utan hjälp av andra.
Jag vill tacka de programledare som har låtit sig intervjuas och delat med sig av sina
beskrivningar, tankar och erfarenheter. Jag vill tacka min handledare, Tove Pettersson, för ett
mycket intensivt och lärorikt samarbete. Tack Bo Sandberg som varit min ”ledstjärna” och
stöd under stora delar av mitt arbete.
Utan min familjs stöd och speciellt min man som ihärdigt har motiverat och stöttat mig
under omöjliga stunder, hade detta examensarbete aldrig slutförts. Tack Erik!
Stockholm, januari 2011
4

Innehållsförteckning
SAMMANFATTNING ......................................................................................................................................... 3
FÖRORD ............................................................................................................................................................... 4
INLEDNING ......................................................................................................................................................... 9
SYFTE ................................................................................................................................................................ 10
DEFINITIONER ................................................................................................................................................... 10
Ackreditering ................................................................................................................................................ 10
”Best Practice” ............................................................................................................................................ 11
Programmanualens direktiv ......................................................................................................................... 11
Begreppet kvalitetsarbete ............................................................................................................................. 12
DISPOSITION ...................................................................................................................................................... 13
BAKGRUND ....................................................................................................................................................... 14
PRISM (Programme for reducing individual substance misuse) ................................................................. 14
Kort om Kriminalvårdens organisation och ansvar ..................................................................................... 14
Etablerandet av det vetenskapliga rådet inom kriminalvården .................................................................... 15
Narkotikabekämpningen inom kriminalvården ............................................................................................ 16
What works och dess framväxt inom Kriminalvården .................................................................................. 18
TIDIGARE FORSKNING ................................................................................................................................. 19
TEROETISK UTGÅNGSPUNKT..................................................................................................................... 22
METOD ............................................................................................................................................................... 25
KOMPARATIVA UTVÄRDERINGSMODELLER ....................................................................................................... 25
URVAL............................................................................................................................................................... 25
GENOMFÖRANDE ............................................................................................................................................... 28
Semi – strukturerade intervjuer .................................................................................................................... 28
Direkta – och telefonintervjuer .................................................................................................................... 29
Intervjusituationen........................................................................................................................................ 32
VALIDITET OCH RELIABILITET ........................................................................................................................... 32
FÖRFÖRSTÅELSE ................................................................................................................................................ 33
ANALYS/RESULTAT ........................................................................................................................................ 35
URVALSPROCESS ............................................................................................................................................... 37
FÖRÄNDRINGSMODELL ...................................................................................................................................... 38
DYNAMISKA RISKFAKTORER ............................................................................................................................. 40
EFFEKTIVA METODER ........................................................................................................................................ 41
FÄRDIGHETSRIKTNING....................................................................................................................................... 42
ORDNINGSFÖLJD OCH VARAKTIGHET................................................................................................................. 44
ENGAGEMANG OCH MOTIVATION ...................................................................................................................... 46
5

KONTINUITET I PROGRAMMET OCH ANDRA INSATSER........................................................................................ 48
PROGRAM – SYSTEM FÖR KVALITETSSÄKRING .................................................................................................. 50
FORTLÖPANDE UTVÄRDERING ........................................................................................................................... 52
DISKUSSION OCH SLUTSATS ....................................................................................................................... 53
DISKUSSION ....................................................................................................................................................... 54
Avslutande diskussion ................................................................................................................................... 60
Slutsats ......................................................................................................................................................... 61
Reflektioner och förslag till fortsatta studier ............................................................................................... 61
REFERENSER .................................................................................................................................................... 63
BILAGA INTERVJUGUIDE ............................................................................................................................ 65
INTERVJUGUIDE ............................................................................................................................................. 65
KLIENTURVAL: ................................................................................................................................................ 65
1 VILKA KLIENTER ÄR PROGRAMMET AVSETT FÖR ....................................................................... 65
2 HUR SKER URVALET, MED TANKE PÅ INKLUDERING (LÄMPLIGA) OCH EXKLUDERING
(OLÄMPLIGA)................................................................................................................................................. 65
URVALSMETODER: ........................................................................................................................................ 65
1 HUR SÄKERSTÄLLS ATT KLIENTER INTE UTESLUTS PÅ GRUND AV SIN BAKGRUND
(ETNICITET, ÅLDER, RELIGION, SEXUALITET ETC) ........................................................................ 65
2 BEDÖMNINGSINSTRUMENT (VARFÖR DE ANVÄNDS ELLER RELEVANTA ASPEKTER) ..... 65
FÖRÄNDRINGSMODELL: .............................................................................................................................. 65
1 HUR AVSER PRISM ATT FRAMKALLA RELEVANTA FÖRÄNDRINGAR HOS KLIENTEN ..... 65
2 HUR SKER UTESLUTNING AV KLIENTER, EFTER PROGRAMMET STARTAT ........................ 65
DYNAMISKA RISKFAKTORER: ................................................................................................................... 65
1 VILKA DYNAMISKA RISKFAKTORER INRIKTAR SIG PROGRAMMET MOT ........................... 65
2 HUR VÄRDERAS OCH MÄTS RISKFAKTORERNA ............................................................................ 65
3 HUR RIKTAR SIG PROGRAMMET MOT VAR OCH EN AV RISKFAKTORERNA ....................... 65
4 PÅ VILKET SÄTT VISAR PROGRAMMET ATT DESSA RISKFAKTORER KOMMER ATT
FINNAS HOS DEN ENSKILDE DELTAGAREN ........................................................................................ 65
EFFEKTIVA METODER: ................................................................................................................................ 66
1 OM, OCH I SÅ FALL VILKA METODER ANVÄNDS FÖR ATT PÅVERKA DE DYNAMISKA
RISKFAKTORERNA (METODER – GÅ VIDARE TILL FRÅGA 2, ANNARS GÅ TILL NÄSTA
TEMA) ............................................................................................................................................................... 66
2 HUR ANPASSAS METODEN BEROENDE PÅ KLIENTENS BAKGRUND ........................................ 66
6

3 VAD FINNS DET FÖR STÖD FÖR ATT DEN VALDA METODEN HAR EFFEKT I RELATION
TILL URVALET AV KLIENTEN .................................................................................................................. 66
4 VILKA TEORETISKA MOTIV FINNS FÖR ATT METODEN SKA KUNNA ANVÄNDAS UTIFRÅN
DE DYNAMISKA RISKFAKTORERNA ...................................................................................................... 66
5 OM DET FINNS FLERA METODER – HUR ANVÄNDS DE OCH HUR ÄR DE INTEGRERADE I
VARANDRA...................................................................................................................................................... 66
FÄRDIGHETSRIKTNING: .............................................................................................................................. 66
1 VILKA FÄRDIGHETER LÄR SIG KLIENTEN ....................................................................................... 66
2 HUR SKA DESSA FÄRDIGHETER RELATERAS TILL MINSKAD KRIMINALITET .................... 66
3 HUR UPPNÅS FÄRDIGHETERNA ............................................................................................................ 66
4 HUR BEDÖMS KLIENTEN, I AVSEENDE OM DERAS FÄRDIGHETER FÖRE, UNDER OCH
EFTER PROGRAMMET ................................................................................................................................ 66
ORDNINGSFÖLJD, VARAKTIGHET OCH INTENSITET: ....................................................................... 66
1 HUR ANPASSAS STYRKAN, VARAKTIGHETEN OCH ORDNINGSFÖLJDEN EFTER
KLIENTERNAS SKILDA RISKNIVÅER, BEHANDLINGSBEHOV OCH INLÄRNINGSSTIL .......... 66
2 FÖREKOMMER HEMLÄXOR, OCH I SÅ FALL GE EXEMPEL PÅ VAD KLIENTEN SKA GÖRA
INFÖR VARJE SAMMANKOMST ............................................................................................................... 66
3 VAD HÄNDER OM KLIENTEN MISSAR EN SAMMANKOMST ELLER OM HAN VISAR
OTILLRÄCKLIGA FRAMSTEG ................................................................................................................... 66
ENGAGEMANG OCH MOTIVATION: ......................................................................................................... 66
1 HUR BEDÖMS KLIENTENS MOTIVATION FÖRE PROGRAMMET ............................................... 66
2 VILKA INSATSER GES FÖR ATT FÖRBÄTTRA EN KLIENTS MOTIVATION ............................. 66
3 VILKA METODER ANVÄNDS FÖR ATT UPPRÄTTHÅLLA MOTIVATIONEN HOS KLIENTEN
UNDER PROGRAMMET ............................................................................................................................... 66
4 FÖREKOMMER MOTIVATIONSHÖJANDE INSATSER, UTIFRÅN KLIENTENS ÅLDER,
ETNICITET, INLÄRNINGSSTIL OCH PERSONALIGA ERFARENHETER ........................................ 66
5 HUR UPPMUNTRAS BEHANDLINGSATTITYDER HOS CHEFER OCH DEN ÖVRIGA
PERSONALEN SOM KLIENTEN KOMMER I KONTAKT MED ........................................................... 66
KONTINUITET I PROGRAMMET OCH ANDRA INSATSER: ................................................................. 66
1 HUR INTEGRERAS PRISM I KLIENTENS VERKSTÄLLIGHETSPLAN ......................................... 66
2 HUR ARBETAR ANSTALTEN MED KLIENTENS BEHOV, EFTER AVSLUTAT PROGRAM
(BOENDE, SYSSELSÄTTNING, SOCIALT NÄTVERK, FAMILJ O S V ).............................................. 66
7

3 HUR UPPRÄTTHÅLLS ANKNYTNINGEN OCH KOMMUNIKATIONEN MELLAN
PROGRAMLEDAREN OCH ANDRA SOM KOMMER I KONTAKT MED KLIENTEN..................... 66
4 VILKA ÅTGÄRDER FINNS FÖR DE KLIENTER SOM INTE FULLFÖLJER PROGRAMMET ... 66
5 HUR UPPRÄTTHÅLLS PROGRAMDELTAGANDET ........................................................................... 66
6 GER PROGRAMLEDAREN NÅGRA REKOMMENDATIONER FÖR YTTERLIGARE
BEHANDLING ELLER STÖDJANDE INSATSER ..................................................................................... 66
7 HUR INFORMERAS PROGRAMLEDAREN OM PROGRAMMETS MÅL OCH SYFTE ................ 66
PROGRAM – BEHANDLINGSINTEGRITET – SYSTEM FÖR KVALITETSSÄKRING: ..................... 66
1 HUR SKER URVALET AV PROGRAMLEDARE ................................................................................... 66
2 VAD GES FÖR UTBILDNING .................................................................................................................... 66
3 HUR KONTROLLERAS PROGRAMGENOMFÖRANDET................................................................... 66
4 HUR ANVÄNDS KVALITETSKONTROLLEN AV PROGRAMMET (VIDEO –
LJUDBANDSUPPTAGNINGAR, DELTAGANDE OBSERVATIONER) ................................................. 67
5 HUR UPPTÄCKS OCH HANTERAS TILL EXEMPEL KLIENTENS ÅTERFALL I MISSBRUK ... 67
FORTLÖPANDE UTVÄRDERING: ................................................................................................................ 67
1 FINNS NÅGON UTVÄRDERING AV PRISM ELLER NÄR KOMMER DET SKE ............................ 67
2 FINNS NÅGON UTVÄRDERINGSUPPLÄGGNING TILL EXEMPEL: .............................................. 67
2.1 HUR KLIENTERNA BESKRIVS UTIFRÅN RELEVANTA FAKTORER SOM ANTAS HA
BETYDELSE FÖR ÅTERFALL I BROTT ........................................................................................................ 67
2.2 HUR DE FÖRÄNDRINGAR I DE DYNAMISKA RISKFAKTORERNA SOM PRISM RIKTAR MOT
BESKRIVS ........................................................................................................................................................... 67
2.3 VAD ÅTERFALLSSIFFRORNA VISAR ..................................................................................................... 67
2.4 HUR NÄRVARO, FULLFÖLJANDESIFFROR OCH AVBROTTSSKÄL REDOVISAS
(PROGRAMUPPGIFTER) SAMT ...................................................................................................................... 67
2.5 HUR ANSTALTEN FÅR INFORMATION ANGÅENDE DE DELTAGANDE KLIENTERNAS
SYNPUNKTER PÅ PROGRAMMET (PROGRAMUTVÄRDERING) ............................................................. 67
8

INLEDNING
Både svensk som internationell forskning stödjer teorin om att frihetsberövade påföljder är
dåliga påföljder. Forskning visar på risker att den dömde dels blir anstaltsanpassad och dels
att individens kriminalitet befästs och fördjupas, därmed försämras möjligheterna till ett
fullvärdigt socialt liv (Ekbom m fl:2006:52). För att minimera denna risk ska Kriminalvården
erbjuda de dömda en sådan behandling och påverkan att individen ska ges möjligheter att leva
ett liv utan att begå nya brott. Därmed ska Kriminalvården arbeta utifrån den så kallade ”what
works – principen”, vilket innebär att alla åtgärder inom Kriminalvården ska utgå från en
bedömning av klientens återfallsrisk samt en bedömning utifrån klientens behov. Alla
metoder som används ska genom forskning visat ha en positiv effekt, det vill säga vara
evidensbaserade (ibid:246).
Parallellt med att fängelsevistelsen generellt innebär försämrade levnadsförhållanden,
arbetar Kriminalvården utifrån ”visionen” att den dömde skall vara bättre rustad och i bättre
skick efter än före fängelsevistelsen. Faktum är att den sociala situationen istället riskerar att
försämras under fängelsevistelsen (ibid:301-302). Det paradoxala med fängelsestraffet är att
det exkluderar, samtidigt som insatserna ska bestå av att göra den dömdes återanpassning till
samhället så smidigt som möjligt (ibid:304).
De individer som förknippas med gruppen ”narkotikamissbrukare” och definieras utifrån
samhälleliga sanktioner som fängelsedömda är sammankopplade med sociala problem, en
grupp som går mot en utveckling av tilltagande marginalisering och exkludering.
Kriminalvårdens narkotikamissbrukare kan dessutom ha svårare att få gehör för sina behov
och står därför i större utsträckning utanför samhällets sociala trygghetssystem (Nilsson &
Flyghed 2007: 290-292). En stor andel av Kriminalvårdens klienter är och kommer i
framtiden att vara missbrukare, ett klientel som även kommer öka i antal (Kriminalvården
2010a). Förekomsten av olika välfärdsproblem hos dessa individer innebär att den största
andelen av klienter som befolkar våra fängelser kommer att vara de resurssvaga i samhället
(Nilsson 2002: 161). Kriminalvården har ett stort ansvar att under verkställighetstiden
bekämpa narkotikamissbruket samt anpassa verkställighetstiden efter varje individs behov i
syfte att motivera till förändring och behandling (2007: 1172 2§).
Program som bedrivs på anstalt ska genomföras i enlighet med direktiven i
programmanualen samt genomgå kvalitetssäkring. Om detta inte görs finns risk att program
inte genomförs på ämnat sätt med risk att effekten undermineras. Varje anstalt som arbetar
med program har ansvar för att programmen genomförs i enlighet med Kriminalvårdens
vetenskapliga råds uppställda krav (Kriminalvården 2010d:3).
9

Syfte
De nationella programmen som bedrivs inom Kriminalvården skall vara ackrediterade,
därmed utgör programmanualens direktiv en idealmodell för vad som är en förebild, något
allmänt vedertagen som väl fungerande i utförandet av programmen. Denna studie ämnar
jämföra det praktiska genomförandet av Kriminalvårdens ackrediterade behandlingsprogram
PRISM (Programme for Reducing Individual Substance Misuse) gentemot programmanualens
direktiv. Syftet är att synliggöra eventuella hinder och/eller förutsättningar att i det praktiska
genomförandet följa programmanualen. Resultatet kan även komma att fungera som
vägledning för dem som berörs av studien, då ny insikt och kunskap inom det undersökta
området kan omsättas till rekommendationer om eventuella förbättringar i den egna
verksamheten. Själva värderingen kommer att görs mot programmanualens direktiv och
användas som kriterium vid jämförelsen.
Studien bygger på en kvalitativ intervjuundersökning med yrkeskategorin programledare
som representerar det praktiska genomförandet av PRISM inom sju kriminalvårdsanstalter.
Samtliga intervjudeltagare kommer att intervjuas utifrån en intervjuguide som innehåller
teman med ett antal frågeställningar som ämnar belysa programmanualens direktiv.
Definitioner
Ackreditering
Ackreditering innebär att pröva och godkänna den vetenskapliga standard som ett brott – och
missbruksrelaterat program skall hålla i fråga om teoretisk grund och dess omsättning i
praktisk programverksamhet (Kriminalvården 2010d:3). För att program ska kunna
ackrediteras måste det svara upp mot de krav som enligt forskning visar vara nödvändigt för
ett minskat återfall (evidensbaserade). Ackrediteringskriterierna är något allmänt vedertagna
som väl fungerande det vill säga ”best practice” inom området. Ackrediteringspanelen
(beskrivs nedan) har som uppgift att göra fortlöpande kontroller av samtliga ackrediterade
program för att avgöra programmets fortsatta ackrediteringsstatus, vilket innebär att panelen
kan föreslå förändringar i programmet. Dessutom måste återrapportering av programmet ske
minst vartannat år, vilket bland annat ska innehålla uppgifter om verksamhetens omfattning,
utförandet enligt programmanualen, antalet klienter som deltagit samt resultat av ingående för
– och eftertester (ibid:4-6).
Program som bedrivs på anstalt ska genomföras i enlighet med instruktionerna i
programmanualen samt genomgå kvalitetssäkring. Om detta inte görs finns risk att
programmen inte utövas på ämnat sätt med risk att effekten undermineras. Varje anstalt som
10

arbetar med program har ansvar för att programmen genomförs i enlighet med
Kriminalvårdens vetenskapliga råds uppställda krav (ibid:14).
För att eventuella effekter ska kunna uppmärksammas, krävs dessutom att programmen
utvärderas. Utvärderingen inkludera bland annat programpopulationen utifrån relevanta
faktorer som kan ha betydelse för återfall i brott, förändringar i de dynamiska faktorerna som
programmen riktar sig mot, programutvärdering samt programuppgifter (ibid:15).
”Best Practice”
Begreppet best practice härstammar från ordet benchmarking som avser att jämföra en
verksamhet med en annan som representerar det ”bästa” på området. Där syftet är att få insikt
och kunskap som omsätts till effektiva förbättringar i den egna verksamheten. Benchmarking
har använts i tidigare studier inom exempelvis utvärdering inom FoU (forskning och
utveckling) – program, för att jämföra nationella program med best practice inom EU
(Sandberg & Faugert 2007:83–84).
Som ovan beskrivits framgår det att ackrediteringskriterierna utgör vad som forskning har
visat förväntas minska återfall, förutsatt att programmen genomförs på ett korrekt sätt.
Ackrediteringskriterierna fungera som indikationer på vad som forskning har visat vara best
practice inom området, där kriterierna utgör en förebild, något allmänt vedertaget som väl
fungerande. Programmanualerna skall formas utifrån ackrediteringskriterierna, och därmed
ska innehållet omfatta tydliga direktiv som ämnar säkerställa att best practice följs i utförandet
av de nationella programmen (Kriminalvården 2010d:3).
Begreppet best practice kommer i denna studie att definieras som programmanualens
direktiv, vilket bygger på det vetenskapliga rådets ackrediteringskriterier.
Programmanualens direktiv
Det ackrediterade behandlingsprogrammet PRISM har sin utgångspunkt i tillgänglig forskning visat
förväntas minska återfall, förutsatt att det genomförs korrekt. Programmanualen avser att säkerställa
att programledaren genomför programmet på det sätt som avsetts. I programmanualen ska det finnas
specifika syften och mål för varje sammankomst, tydligt material, samt tydlig koppling mellan varje
sammankomst, förändringsmodell och forskningsstödet. Därtill skall det finnas tydliga hänvisningar
till relevanta teoriavsnitt (Kriminalvården 2010d:7). Programmanualen för behandlingsprogrammet
PRISM beaktar ovan nämnda och betonar det inom delarna: programintegritet, programledarstil samt
programledarfärdigheter. Programintegritet innebär att programledarna skall följa ordningen i
manualen, vara organiserade och genomföra övningarna korrekt inom en bestämd tidsram. Vidare
skall programledarna förklara och genomföra övningarna samt ange mål och syftet med varje metod
enligt programmanualen.
11

Programledarstil handlar om programledarens förhållningssätt i förhållande till klienten . Vilket
omfattar tydliga direktiv hur programledarna skall visa respekt, empati samt hur de ska ställa sina
frågor, reflekterar och summerar. Dessutom innehåller manualens direktiv hur programledarna ska
uppmärksamma klientens förändringsprat samt hur de ska bekräfta och berömma klienten.
Programledarfärdighet ämnar att tydliggör hur övningarna ska förankras i evidens/ teori för att
anpassas till de klienter programmet riktar sig mot. Vidare klargörs hur programledarna skall kunna
vara goda förebilder med lämpligt språk, röstläge och enkla förklaringar. Därtill innehåller direktiven
styrning hur programledaren ska aktivera klienten under mötet, hur kopplingar mellan mötena och
övningarna skall ske samt begränsningar i programledarens uttalanden om personlig information till
klienten (Bedömningsunderlag 2009:3-6).
Begreppet kvalitetsarbete
Ett resonemang kring begreppet kvalitetsarbete är behövligt, eftersom Kriminalvårdens
verksamhet grundar sig på ett antal styrande dokument. Styrdokumenten kan sammanfattas
inom begreppet kvalitetsarbete, ett begrepp som i sin tur saknar en given definition.
Kvalitetsarbete kan enligt min mening tolkas olika beroende på inom vilken organisation
det rör sig om. Eftersom denna studie inriktar sig på Kriminalvårdsanstalter och
programledarnas praktiska genomförande av behandlingsprogrammet PRISM, ligger fokus på
en verksamhet som kan sägas rymmas innanför ramen av en så kallad människobehandlande
organisation, MBO (något som jag återkommer till under teoriavsnittet). Därmed förhåller sig
denna studie till kvalitetsarbete inom organisationer där arbetet sker med människor. Ifall
studien skett inom exempelvis en bilfabrik hade begreppsresonemanget också varit
annorlunda, då en sådan produktionsverksamhet inte vänder sig till klienter/brukare.
Även om studien har ringat in den kategori av organisation jag applicerar kvalitetsbegreppet
på, är det svårt att ge en klar bild av vad detta begrepp innebär och står för. I en
regeringsproposition från 1998 (prop. 1997/1998:19) framhålls att kvalitet i högre grad än
förut ska genomsyra den statliga verksamheten, och denna studie koncentrerar sig då på
kriminalvården som statlig myndighet. Ekbom (2006) beskriver svårigheterna med att inom
statliga verksamheter leva upp till de krav som ställs från flera olika håll som media,
allmänopinionen, forskare och politiker (ibid:51-53). Krav på hög kvalitet och bra
kvalitetsledning kan alltså ha flera olika ståndpunkter och innebära olika förväntningar, något
som också komplicerar studier kring kvalitet inom offentlig sektor (Nordström 2000).
Utöver en splittrad och komplex uppfattning av kvalitetsbegreppet och de omgivande krav
som en organisation utsätts för måste den även ta hänsyn till högre chefer, tjänstemän och
medarbetare i sitt arbete med kvalitet (ibid:23-24).
12

Inom Kriminalvården är det Q-BoM (Kvalitetsledningssystem för Brotts- och
Missbruksprogram) som står för kvalitetsledningen och som sätter upp de interna
kvalitetskraven inom verksamheten. Programmens syften är att förflytta klienten framåt i
förändringsprocessen, väcka ett reflekterande tankesätt och stödja beslut om förändring.
Klienturvalet till respektive program ska göras enligt mottot ”rätt program till rätt klient vid
rätt tillfälle”. Kvalitetsledningssystemet Q-BoM, s uppgift blir att säkerställa tydliga, mätbara,
realistiska och tidsbestämda kvalitetsmål i verksamhetsplaneringen gällande
programverksamheten. Syftet med detta system beskrivs på följande sätt: ”Kvalitetssystemets
uppgift är att säkerställa att de brotts- och missbruksrelaterade programmen bedrivs i enlighet
med uppställda krav, vilket kommer att bli så mycket viktigare allt eftersom så kallade
ackrediterade program införs. Erfarenheterna visar att programeffekterna minskar eller uteblir
om program bedrivs med dåliga kringförutsättningar, även om programmet i sig kan vara bra”
(Johansson 2009:2, 7 & 10).
Disposition
Uppsatsen har inletts med ett inledningskapitel där syfte och frågeställningar har presenterats.
Vidare har begreppen ackreditering, best practice, programmanualens direktiv och
kvalitetsarbete definierats. I följande kapitel kommer studiens bakgrund introduceras med
beskrivning av behandlingsprogrammet PRISM, Kriminalvårdens organisation, etableringen
av det vetenskapliga rådet och narkotikabekämpningen inom Kriminalvården samt en
redogörelse för ”What works” och dess framväxt inom Kriminalvården. I nästpåkommande
kapitel redogörs tidigare forskning, därefter följer ett kapitel som presenteras teorin om
människobehandlande organisationer och empowerment inom Kriminalvården, vilka är denna
studies teoretiska utgångspunkter. Metodkapitlet innehåller beskrivning av studies metodik,
urvalsförfarandet samt genomförandet av studiens semi - strukturerade intervjuerna. Vidare
kommer frågor kring studiens validitet och reliabilitet diskuteras samt min förförståelse för
studiens område att presenteras under detta kapitel. Det näst sista kapitlet innehåller min
analys/resultat från den insamlade empirin, vilket redogörs under de tio teman som
intervjuguiden omfattar. Det sista kapitlet innehåller min diskussion utifrån studiens resultat
och avslutas med min slutsats. Vidare kommer en avslutande diskussion föras samt
vägledande förslag ges till de som berörs av studien. Kapitlet avslutas med mina reflektioner
samt förslag till fortsatta studier.
13

BAKGRUND
PRISM (Programme for reducing individual substance misuse)
Behandlingsprogrammet PRISM är ett av Kriminalvårdens (cirka fjorton)
behandlingsprogram som genomgått vetenskapliga rådets ackreditering, det vill säga
programmet har godkänts utifrån ”best practice”. PRISM riktar sig i första hand till
missbrukare av narkotika och tabletter, men även alkoholmissbruk. Behandlingsprogrammet
kommer ursprungligen från den brittiska motsvarigheten till Kriminalvårdens frivård och är
utformad av kriminologen Philip Priestley och professorn i psykologi Mary McMurran.
PRISM började prövas i Sverige under 2003 och framlades som programförslag till
ackrediteringspanelen 2005. Programmet bedömdes som utvecklingsbart och i december 2006
ackrediterades behandlingsprogrammet PRISM.
Behandlingsprogrammets teoretiska utgångspunkt är social inlärningsteori, vilken utgår
ifrån att beteenden är inlärda, att vi lär oss genom att se på andra och genom egna erfarenheter
som förstärks genom de positiva konsekvenser beteendet får. I och med att beteenden är
inlärda kan individen lära om (Edström 2003:1).
Utförandet av PRISM är manualstyrt och genomförandet skall ske i mötet mellan klienten
och programledaren där fokus ligger på programmanualens områden: kartläggning,
färdighetsträning och tillämpningar. Den sammanlagda tiden för klienten i programmet är 32
½ timmar. Det finns stöd i forskning för dessa olika faser i programmet vad gäller
behandlingseffekt. Viktigt inom alla faserna är att programledaren uppmuntrar klientens
förändringar i den allmänna livsstilen för att förbättringar skall kunna upprätthållas. Varje
möte har ett specificerat innehåll där manualen detaljerat beskriver hur programledaren ska
förhålla sig till metoderna, övningarna och klienten (ibid:2).
Kort om Kriminalvårdens organisation och ansvar
Kriminalvården är organiserad som en myndighet, med generaldirektören som myndighetens
chef. Kriminalvårdsmyndigheten är uppdelad inom sex regioner som leds av regionchefer,
under dessa finns 59 kriminalvårdschefer som vardera leder ett lokalt verksamhetsområde
(anstalt, häkte eller frivårdskontor) med verksamhets – personal – och budgetansvar.
Kriminalvårdsinspektörer leder under kriminalvårdchefen personalen i det dagliga arbetet och
svarar inom verksamhetsstället bland annat för arbetsgivarfrågor, personalplanering samt
vissa klientbeslut. Inom ett verksamhetsställe finns många olika yrken representerade
(psykologer, lärare, fritidsledare). Den största yrkeskategorin består av kriminalvårdare där
vissa arbetar som kontaktmän, andra som programledare och en grupp vårdare med mer direkt
14

säkerhetsarbete (Ekbom:2006:175–178 & 202-203). Verksamhetsområdet ska ha en
organisation med definierade ansvarsområden för brotts – och missbruksrelaterade program,
där befogenheter, samarbetsformer och kommunikationsvägar skall dokumenteras i
kvalitetsledningssystemet Q – Bom (se under rubriken kvalitetsarbete). Hur ansvar och
befogenheter beslutas varierar mellan olika verksamhetsställen, men policyn inom
Kriminalvården är att allas delaktighet är stödjande för programklimatet. Det är viktigt att all
personal som har kontakt med klienterna har förståelse för programmen och dess syfte för att
undvika missförstånd och motkrafter. Vidare skall samtliga i personalen kunna arbeta med
andra prioriterade behov enligt verkställighetsplanen (Johansson 2009: 12).
Ansvaret för upprättandet av klientens verkställighetsplan ligger på kontaktmannen
(kriminalvårdare som tilldelas ett antal klienter). I verksamhetsplaneringen preciseras
klientens skyldigheter och rättigheter. Planen grundas på klientens bakgrundsfaktorer och
dynamiska faktorer som har koppling till risk för återfall. Tillsammans med kontaktmannen
ska klienten komma överrens om vilka mål som han vill uppnå under verkställigheten,
förändringsbehov ska beaktas och planen skall redovisas vid behandlingskollegium och
fastställas av kriminalvårdsinspektören (Ekbom 2006:207–208). Kriminalvårdare som leder
program ges särskild programledarutbildning. Samtliga programledare i nationella program
ska bedömas utifrån gemensamma grunder, att programmen har utbildade och certifierade
programledare är en del av ackrediteringsprocessen. Programledarnas ansvar innebär att de
skall ha goda kunskaper inom: programmanualens direktiv för olika metoder och övningar, de
olika byggstenarna i manualen, teorin som utförandet grundar sig på samt inom
testförfarande, utvärderingsinstrumentens innehåll och registreringsrutiner (Kriminalvårdens
riktlinjer 2009:1 s 2-3).
Etablerandet av det vetenskapliga rådet inom kriminalvården
Begreppet FoU står för Forskning och Utveckling och är en förutsättning för förverkligandet
av Kriminalvårdens mål. FoU ger Kriminalvården ökad kunskap om kriminalvårdsarbetet,
vilket leder till funktionella arbetsmetoder och ökad effektivitet. Funktionellt är det som
forskningen stöder som ”best practice”, eller det som i behandlingsforskningen ofta kallas
”what works” (Kriminalvården 2010b:1). På grund av de satsningar som Kriminalvården gör
ska bygga på bästa möjliga kunskap, är forskning och ständig utveckling nödvändigt. Det vill
säga Kriminalvårdens implementering av nationella brott- och missbruksrelaterade
behandlingsprogram ska på vetenskaplig grund kunna påvisas ha effekt på risken för återfall i
brott (Kriminalvården 2010c).
15

FoU kan och ska bidra till effektivisering av befintlig verksamhet, men ska framför allt syfta
till att ge underlag för långsiktiga förändringar och bättre metoder än de nu existerande.
Därför är det viktigt att säkerställa att resultaten av den forskning som bedrivs vid universitet
och högskolor når Kriminalvården. Det finns inom utvecklingsenheten en tydlig akademisk
förankring. Dels genom inrättandet av ett vetenskapligt råd, och dels genom rekrytering av
personal med väletablerade kanaler till den akademiska världen (Kriminalvården 2010a:2).
Som redan nämnts ska Kriminalvårdens arbete bedrivas med stöd av bästa tillgängliga
kunskap. För att möjliggöra den vetenskapliga kvaliteten i FoU-arbetet bildades det
vetenskapliga rådet (år 2007). Rådet består av tjugo forskare aktiva inom relevanta
forskningsdiscipliner som psykiatri, kriminologi, psykologi, genetik och filosofi
(Kriminalvården 2010b:4).
Implementering av nationella brotts – missbruksrelaterade behandlingsprogram syftar till
att skapa en bas av program för Kriminalvården som riktar sig till majoriteten av klienterna.
Basen för programmen bygger på ”what works – principerna”, vilket i denna studie kommer
benämnas ”best practice” (Kriminalvården 2010d:3). Kriminalvårdens vetenskapliga råds
rekommendationer för ”best practice” bygger på tio uppställda kriterier (se kapitel
resultat/analys). De personer som, inom det vetenskapliga rådet, har till uppgift att bedöma
om ett program uppfyller ackrediteringskraven eller ej kallas ”ackrediteringspanelen”.
Ackrediteringspanelen består av ledarmöter ur Kriminalvårdens vetenskapliga råd och
kunskapen som dessa personer förfogar över omfattar samtliga av de ovan nämnda
forskningsdisciplinära områdena.
Narkotikabekämpningen inom kriminalvården
År 2002 gav regeringen Kriminalvården i uppdrag att genomföra en särskild
narkotikasatsning. Bakgrunden till detta beslut var bland annat att Kriminalvården ansågs ha
möjligheter att påverka narkotikamissbrukare då fängelsepåföljden innebar möjligheter till en
drogfri miljö (Göransson 2008:5). När narkotikasatsningen startade 2002 var målet att
identifiera narkotikamissbrukare som kom till Kriminalvården, i syfte att utreda deras behov
och motivation samt erbjuda dem missbruksbehandling (Öberg & Holmberg 2008:6). Den
särskilda narkotikasatsningen avslutades som projekt år 2005, men Kriminalvården fortsatte
satsningen för att bekämpa narkotikamissbruket.
Den särskilda narkotikasatsningen inom Kriminalvården kom att omfatta bland annat
identifiering av missbrukarnas problem och vårdbehov, differentiering av anstaltsplatser,
motivation och behandling samt personal och kompetensutveckling (Göransson 2008:5-7).
16

Differentieringen innebar att narkotikaplatserna delades initialt in i motivationsplatser,
behandlingsplatser och särskilda motivationsplatser. Uppdelningen skulle spegla
narkotikamissbrukarnas olika grad av motivation. Successivt har antalet narkotikaplatser
koncentrerats, dock med bibehållen spridning över landet. År 2006 inrättades
behandlingsanstalter där samtliga platser var avsedda för narkotikamissbrukare (ibid:12-13).
Detta så kallade förmånssystem ansågs öka möjligheten att uppmuntra skötsamhet och reagera
på misskötsamhet. Detta innebar att stor vikt kom att ligga på den intagnes motivation och
Kriminalvårdens bedömning av om han/hon kunde förväntas leva upp till de krav som ställdes
för en viss åtgärd. Risken med förmånssystemet är att de mer resursstarka klienterna gynnas,
medan de resurssvaga får ökade problem. Dessutom kan klienter avstå från att genomgå ett
behandlingsprogram av den anledningen att ett misstag kan riskera en nedflyttning i systemet
(ibid:15-18).
Narkotikasatsningen har även bidragit till att specialutbildningar har genomförts i
motivationshöjande samtal för all personal som har klientrelaterat arbete. Denna
kompetensutveckling har inneburit att fler narkotikamissbrukare har möjlighet att erbjudas
missbruksrelaterade program. Från åren 2003 till 2007 har antalet dömda som gått igenom
missbruksrelaterade program ökat från cirka 900 till 4 000 (Öberg & Holmberg 2008:11–12).
Kompetensutvecklingen har bidragit till att fler program som internationellt visat sig ha effekt
har översatts och manualbaserats. Kriminalvårdens behandlingskoncept inom ramen för
satsningen bygger inte bara eller främst på att missbrukarna ska motiveras och få möjlighet att
delta i ett missbruksprogram. I modellen ingår även, som ovan nämnts, en
avdelningsdifferentiering med behandlingsavdelningar som de mest uttalat
behandlingsinriktade, vilka oftast ger möjlighet till fler förmåner än på andra avdelningar
(ibid:14).
Endast få studier belyser effekter av behandlingsmetoder i fängelse. I de studier som finns
saknas ofta detaljerade beskrivningar av vad den studerade metoden är och vad som utmärker
dem som deltar i behandlingen. Mest vanliga resultat ger en kombination av behandling som
inleds i fängelse och fortsätter med behandling under längre tid efter frigivning. De flesta
studier visar att behandlingsprogram för missbrukare i fängelse har effekter på återfall, men
att de är ganska små. Det finns endast en utvärdering av den svenska narkotikasatsningen,
förutom Brå:s tidigare studie från satsningens inledning (ibid:41-43).
17

What works och dess framväxt inom Kriminalvården
Mellan åren 1945-1967 genomfördes ett stort antal utvärderingar av behandlingsprogram
inom den utländska Kriminalvården. Resultaten visade att "ingenting fungerar" i
rehabilitering och slutsatsen som drogs var att, med några få och enstaka undantag, de
rehabiliterande insatser som rapporterades hade inte haft någon märkbar effekt på återfall i
brott. De negativa bedömningarna av rehabilitering som dominerade under 70-talet
ifrågasattes av forskare som hävdade att den breda generaliseringen av slutsatserna
försummade många positiva exempel på framgång (Sherman & MacKenzie 2001: kap. 2 &
kap. 9).
I början av 90 – talet visade forskningsresultat (i USA och England) att behandling inom
Kriminalvården faktiskt kunde ge effekt. Resultaten bidrog till att what works
uppmärksammades som ny forskning och kom att inspirera både forskare och praktiker, vilket
utmynnade i att ett stort antal program producerades under andra hälften av 90 – talet. Det
svenska intresset för what works väcktes inte förrän i början av 2000 – talet och ett antal
programmanualer importerades och översattes. En ackrediteringspanel inrättades med
antagandet om att behandling baserad på ackrediteringspanelens godkända program skulle
reducera återfall i missbruk och brottslighet. Narkotikasatsningen inom kriminalvården
innebar att genomförandet av what works - principerna kunde börja struktureras och
genomföras (Fabring 2008:3-4).
Som ovan nämnts utgår Kriminalvårdens narkotikasatsning från de principer som gäller
för ”what works”. Begreppet definieras som; ”alla insatser måste vara evidensbaserade samt
utgår från den dömdes risk för återfall och behov av insatser”. Centralt i what works är
anpassning till klientens inlärningsstil och begreppet kriminogena behov, vilket avser sådant
som direkt styr eller hör samman med återfall (ibid:2). Den viktiga frågan är inte om något
fungerar, utan vad som fungerar för vem Tidigare meta – analysresultat visade svårigheter att
finna ”Det” som var avgörande för hur ett program skulle betraktas som effektivt fungerande
för olika kategorier av klienter. Bristen på konsekvens i resultaten gjorde det svårt, om inte
omöjligt, att godkänna ett särskilt program framför ett annat. Därmed började forskare
uppmärksamma egenskaper och kvaliteter i program som minskade återfall i brott.
Kriminalvårdsforskningens ansträngningar bidrog till att den ovan nämnda ”what works”
principen började växa fram inom Kriminalvården. Tidigare forskning och dess identifiering
av olika egenskaper, i syfte att minska återfall, i program ger idag vägledande best practice
inom området (Beck 2008:3-4).
18

Tidigare forskning
Forskning om institutionsbehandling visar att de behandlingsprogram som inriktar sig mot
responsivitets – och behovsprinciperna ökar de positiva effekterna på återfall i brott
(Andreasson 2006:257–258). Principerna inbegriper behandling som först riktas mot direkta
egenskaper som kan ändras (dynamiska) och som direkt är förknippade med individens
brottsliga beteende. Forskning visar att de dynamiska faktorer som orsakar brottslighet kan
vara individens attityd och relation gentemot sysselsättning, myndigheter, missbruk etcetera.
Vilket är direkt relaterade till individens kriminella beteende. Andra riskfaktorer (statiska) i
samband med brottslighet som ålder, kön och tidigare brottslighet kan inte ändras med
behandling. Behandlingsprogram som riktar sig mot icke - kriminogena faktorer riskerar
därmed bli mindre framgångsrika att minska återfall i brott.
Huruvida behandlingsprogram är effektivt kan bero på programmens integritet eller behovet
av effektiva program som skall levereras, planeras och utformas. Emellertid är det viktigt att
leverera vård som behandlar inlärningsstilar och förmågor till klienten, till exempel kognitiv
beteendeterapi som inriktar sig mot klientens sociala färdigheter snarare än icke -
relationsinriktad rådgivning eller psykodynamisk behandling (Sherman & MacKenzie 2001
kap. 2 & kap. 9).
De färdigheter och kunskaper som klienten lär sig under verkställighetstiden kan dock bli
svåra att överföra på det vardagliga livet, efter verkställigheten. Detta innebär att behovet av
eftervård kan vara betydelsefullt. Bristande stöd och hjälp från arbets – och
bostadsmarknaden, sociala myndigheten etcetera, kan bidra till att individen faller tillbaka till
en livsstil med narkotika och kriminalitet (Andreasson 2006:275). Eftervård kräver
samverkanspartner där det optimala övergripande målet för samverkan med andra
myndigheter och organisationer kan innebära att ta till vara på gemensamma resurser, i syfte
att stärka de dömdas sociala situation och underlätta deras anpassning i samhället.
Med tanke på det stora antalet gärningsmän som har och kommer passera genom det
straffrättsliga systemet, finns det förhållandevis litet antal utvärderingar angående
lämpligheten av Kriminalvårdens behandlingsprogram. Tidigare forskning har visat att
särskilda behandlingsprogram är förknippade med lägre återfall, men svårigheten låg i att
identifiera exakt vilka egenskaper som var förknippade med effektiv behandling. Det finns
bevis för att återanpassning är effektivt för att minska det kriminella beteendet hos åtminstone
några gärningsmän. För att behandlingsprogram effektivt ska minska återfall i brott krävs
(som ovan nämnts) att programmen är utformade efter klienternas särskilda egenskaper i syfte
att verka som en förebyggande åtgärder för individens framtida brottsliga verksamhet
19

(Sherman & MacKenzie 2001 kap.2). Vidare visar tidigare studier att de behandlingsprogram
som ger störst effekt är dels de intensiva programmen som riktar sig mot klienter som har hög
risk för återfall, och dels de program som använder kognitiv och beteendemässig behandling.
Dessa program skall bygga på teoretiska modeller såsom behaviorism, social inlärning eller
kognitiv beteendeterapi om förändring som betonar positiv förstärkning (Perelman 2009:189–
190).
Som tidigare nämnts (under ”what works”) menar även Andrews (2006) att genomförandet
av effektiv behandling inte bara är en fråga om att välja ett evidensbaserat program, utan
frågan är också hur väl programmen genomförs. Vidare har forskare visat att minskningen av
återfall i brott ökar med programmens följsamhet för risk - need – responsivity principen
(RNR). Det vill säga strukturerade och giltiga risk – och behovsprövningsinstrument som ger
information om klientens risknivå samt kunskap om vad som orsakar det kriminella beteendet
(ibid:596). Vidare ska klienter med låg risk för återfall undvika att placeras inom en hög
risknivå, det vill säga behandlingsplatser skall aldrig fyllas med olämpliga klienter. Dessutom
uppmanar Andrews att motiverande samtal och förbehandling kan vara värdefullt. I syfte att
undvika klientens misslyckande i programmet kan avledande åtgärder som till exempel
introducera programverksamhetens övriga insatser hos klienten så att klienten själv kommer
till insikt om att det finns alternativ behandling som bättre kan tillgodose klientens förmåga
och motivationsnivå. Hur väl ett program visar följsamhet i RNR (risk-need-responsivity)
påverkas även av verksamhetens urval av personal samt kvalitén på utbildning och
handledning. Dessvärre visar tidigare studier stor brist av engagemang hos personal, vilket
kan höra samman med otillräcklig utbildning och stöd. Andrews menar att klientens
förändringsprocess avgörs i det interpersonella förhållandet med personalen (kännetecknas av
ömsesidig respekt, tillit, entusiasm etcetera). För att uppnå positiva resultat bör därmed
verksamheter ställa krav på riktlinjer samt öka respekten för följsamheten i RNR (ibid:598-
599).
Enligt Matthews m fl. (2001) antas dåliga resultat grunda sig i själva utformningen av
programmen, när det istället handlar om att programmen inte genomförs som det är tänkt.
Vidare visar tidigare studier att det är vanligt att rapporter om utfallsdata inte har någon tydlig
indikation på vad programmen innehåller för att nå dessa resultat. Detta ger dels begränsat
underlag för hur programmen ska kunna förbättras, dels blir replikering av effektiva program
nästintill omöjligt. Matthews menar att om Kriminalvårdens behandlingsprogram ska ge
effekt krävs att programmen har en god teoretisk grund, har en väldesignad
behandlingsmodell samt att programmen genomförs som det är tänkt (ibid:457).
20

Ovan redovisning av tidigare forskning beskriver genomgående vad som enligt forskning
visat vara effektiv behandling, något som måste föregås av en viktig fråga i samband med hur
väl dessa program har blivit en integrerad del av verksamheten och i vilken utsträckning de
bedrivs på ett sådant sätt att man upprätthåller en god behandlingsintegritet.
Intresset för implementeringen av de nationella programmen inom Kriminalvården är
framväxten av evidensbaserad praktik och är förenat med tänkespråket ”What Works”, vilket
är metoder som visat sig ha effekt i vetenskapliga studier. Skeptiker till evidensbaserad
praktik menar att oavsett om metoderna enligt forskning har visat ge effekt, så säger det
relativt lite om hur den i praktiken bör bedrivas där metoderna ska komma den enskilde
klienten tillgodo. Argumentet stödjer sig på att den praktiska behandlingssituationen är så olik
de situationer som konstrueras i kontrollerade studier, därmed är det svårt att generalisera från
dessa studier. Antagandet om att styrkan i nya metoder grundar sig på vad forskning har visat
ge effekt, är istället en beskrivning av en övertro på egenskaper hos metoden i sig (Holmberg
& Fridell 2006:10–11).
Implementering av program innebär en rad olika aktiviteter som genomförs aktivt under en
längre tid. Alla delar av en organisation och dess samspel med omvärlden måste beaktas för
att förankra och kvalitetssäkra det som implementeras. Till exempel kommunikationskanaler
och ledarstil spelar en avgörande roll för hur program ska kunna spridas och stödjas i
verksamheten. Tyngdpunkten ligger ofta på att skapa medvetenhet och intresse hos
mottagaren och att alltför lite ansträngningar görs för att stödja utvecklingen av det praktiskt
”veta hur” i användandet av metoderna (ibid:19-20).
Manualbaserade program bygger på ett system för vad man ska göra, hur man ska göra och
vilka förutsättningar som måste finnas. Därmed handlar det om en strävan efter att
åstadkomma en hög grad likformighet. Detta påverkas även av hur organisationen är
uppbyggd, hur väl kommunikationskanalerna inom organisationens olika nivåer är kopplade
till varandra. Inom en väl förenad organisation får förändringar i en del av organisationen
direkta konsekvenser i andra delar, därmed ges relativt direkta återkopplingar. Däremot i löst
förenade organisationer finns det ofta fördröjningar mellan en förändring i en del och
förändringar i andra delar (ibid:29). Vid bristande kommunikationskanaler inom
organisationen, där det saknas struktur och arbetssätt som stödjer lärande, finns risk för att det
manualbaserade programmet blir en angelägenhet för programledarna snarare än en del av
verksamheten. Lärandet sker istället hos enskilda individer, utan att erfarenheterna kopplas till
den övergripande utvecklingen av verksamheten. Därmed kan erfarenheterna av programmen
istället tendera att bli en fråga för programledarna och olika experter (ibid:108).
21

Kriminalvården präglas av specifika villkor och förutsättningarna för att delta i motivations –
och behandlingsinsatserna måste förstås mot bakgrund av dessa villkor i termer av att
insatserna sker inom ramen för straff. Inom Kriminalvården finns tydliga instruktioner för
genomförandet av själva programmet och även specifikationer för vilka föreställningar som
bör finnas för att programmet ska fungera på ett optimalt sätt. Det är betydligt svårare att
föreskriva hur i konkreta situationer med en viss personal, utifrån vissa ramar ska leda
implementeringen så att programmet blir en integrerad del av verksamheten (ibid:109).
Behandlingsarbetet bedrivs även inom ramen för en avgränsad organisatorisk enhet där den
närmaste chefen har en viktig roll i organiserandet av verksamheten, det vill säga hur arbetet
fördelas, planeras och följs upp. En chef som har goda kunskaper om arbetets villkor kan
stödja och hjälpa sin personal i arbetet med klienterna (ibid:31 & 38). Chefer som saknar
kunskap om de implementerade program som bedrivs inom enheten, riskerar utsättas att
hamna i situationer där de tvingas argumentera för ett program som de inte har någon kunskap
om eller själva inte på ett genomtänkt sätt tagit ställning till. Vidare är viktiga aspekter att
beakta i samband vid implementering av manualbaserade program att det finns tillgång till
handledning där tillfällen för reflektion och lärande ges. Risken för att programutbildningen är
för kort i kombination med den komplexa problematiken hos klienterna, är handledning en
förutsättning för att säkerställa programintegritet och programledarnas utveckling (ibid:106 &
109).
TEROETISK UTGÅNGSPUNKT
Jag kommer inte använda mig av någon renodlad teori men däremot av teoretiska
utgångspunkter som jag finner lämpliga och applicerbara på min undersökning. Den första
utgångspunkten handlar om människobehandlande organisationer. Denna finner jag
användbar eftersom påverkansarbetet inom Kriminalvården är en typisk
människobehandlande organisation. De premisser man brukar tala om när det gäller
människobehandlande organisationer utgör en bra grundval för att förstå och analysera min
empiri. Min andra utgångspunkt är empowerment och dess förhållningssätt i arbete med
klienter. Denna har relevans till denna studie då behandlingsprogrammet PRISM, kan ses som
ett led i arbetet som handlar om att stärka klienternas självkänsla och att ge dem möjligheter
att kunna arbeta med sig själva.
Människobehandlande organisationer, MBO
Människobehandlade organisationer (MBO) definieras enligt följande; ”I denote that set of
organizations whose principle function is to protect, maintain or enhance the personal well –
22

eing of individuals by defining, shaping, or altering their personal attributes as “human
service organizations” (Johansson 2003:13). MBO kännetecknas genom att det är de
människor de arbetar med är organisationens ”råmaterial”, samt att organisationerna grundar
sig på att de förväntas stödja välbefinnandet hos dessa människor. Vidare betonas
interaktionen i arbetet, där relationen mellan de olika aktörerna blir avgörande för hur
enskilda insatser ska lyckas (ibid:14). Relationen kan vara avgörande då det organisatoriska
sammanhanget inte ofta medger att individen behandlas som en individ. Ingen organisation
kan, av kompetens- eller effektivitetsskäl, ta hänsyn till individens alla särskilda
omständigheter. Därför måste organisationen konstruera en klient samt avgöra vad som är
relevant för klienten utifrån klassificeringsscheman för hur ärenden definieras och hanteras
(ibid:55). Inom Kriminalvården har det, i denna studie, framhållits att klienternas problem och
behov varierar starkt. Vilket kan medföra stor variation i arbetsuppgifter för personalen.
Rationaliteten riskerar att begränsas i och med att olika aktörer har olika intressen och mål i
arbetet.
Som ovan nämnts bygger människobehandlande organisationer på relationer mellan olika
aktörer. ”Klienten” finns inte från början utan måste konstrueras för att passa organisationens
specialiseringsområde och dess inre gränser, med andra ord riskerar relationen att bli ojämnt
fördelad mellan klienterna (ibid:51). Hur en klient kategoriseras avgörs hur han behandlas,
men människor är komplexa och passar inte alltid in i standardprocedurer och rutiner. Risken
är att hanteringen av de klienter som inte passar in i organisationens system undviks eller
förhalas. Vidare omfattar människobehandlande organisationer ett moraliskt arbete. En mängd
frågor som till exempel vilken brottskategori klienten tillhör, vad som har orsakat
problembilden, vad som anses vara ett accepterat beteende med mera kräver svar. Svaren på
dessa frågor och bedömningar av klientens problem och behov av hjälp bygger rimligtvis på
moraliska överväganden. Inom Kriminalvården kan det vara den ”ansvarige tjänstemannens”
värdering av lagtexten, organisationens resurser eller begränsningar samt dennes tolkning av
omgivningens åsikter och egna värderingar som styr. Detta kan i sin tur påverkas av
samhällsmoralen och omgivningens krav (Hasenfeld 1992: 18 – 19).
Empowerment
Begreppet empowerment står för hjälp till självhjälp, och termen ger antydan om att vara en
aktiv komponent då det står för egenskaper som delaktighet, självtillit, egenkontroll och
kompetens. Det rör sig med andra ord om en förmåga och inre styrka hos individen, samt tro
på den egna förmågan att nå uppställda mål. I arbete med klienten blir empowerment till ett
förhållnings- och arbetssätt där klientens integritet sätts i fokus. I klientarbetet handlar
23

empowerment om att uppmärksamma klientens behov av inflytande och självbestämmande
(Baily & Bookman 1999:1-7). Empowerment handlar inte om att tala om vad klienten bör
eller ska göra, eller peka på tidigare misstag. Istället ska klientens egna initiativ och
deltagande i samhällslivet uppmuntras och stödjas. I det empowermentorienterade
företrädarskapet är målet att klienten stärker sina potentiella resurser så att den i framtiden
kan företräda sig själv (Hedin & Herlitz m fl. 2006:101–103).
För att kunna vara en företrädare för sin klient i ett aktuellt ärende måste lojaliteten ligga
hos denne, och en viktig princip i det empowermentorienterade företrädarskapet är att man
inte kan företräda någon som man inte fått formellt eller informellt erkännande från.
Komplexiteten i relationen mellan klientföreträdaren och klienten präglas av balansen
mellan solidaritet med klienten å ena sidan och lagar, bestämmelser och ekonomi å andra
sidan. Att som tjänsteman kunna tänja på gränserna är i princip omöjligt i en myndighet med
strikta chefer och rigorösa kontrollsystem. Eftersom denna institutionella makt kan vara ett
hinder i det empowermentorienterade arbetet behövs det frizoner där man kan utveckla andra
typer av verksamheter. Detta kan ske genom bland annat gränsöverskridande arbete
myndigheter emellan eller genom olika projekt som testar nya metoder.
Att förändra livets riktning och innehåll är en omfattande och i många fall smärtsam
process som ofta tar flera år. Det rör sig dels om att återhämta de färdigheter som gått
förlorade under tiden som kriminell och/eller missbrukare, och dels om att tillägna sig nya
erfarenheter och relationer. Att få arbete, bostad och att hitta en ny gemenskap är viktiga
komponenter för personen som genomgår en livsförändring. Dessutom krävs en egen stark
motivation och ambition att förändra sitt liv och bryta upp från ett kriminellt livsmönster
(ibid:122-129).
De individer som behandlingsprogrammet PRISM riktar sig mot är marginaliserade
människor som saknar eller har bristande möjligheter till egen självförsörjning och
välbefinnande, vilket i sin tur kan ha påverkat deras självförtroende. Empowerment kan
möjliggöra att klienterna uppmärksammar grundläggande möjligheter, antingen direkt via
egen insikt, eller genom hjälp från exempel programledaren som lyfter fram tillgångar till
dessa möjligheter.
Det grundläggande syftet inom Empowerment är i mångt och mycket likt Kriminalvårdens
intention med behandlingsprogrammet PRISM med hjälp till självhjälp. Empowerment inom
Kriminalvården kan uppmuntra klienter att få den kompetens och kunskap som ger dem
möjlighet att övervinna olika hinder i livet och slutligen hjälpa dem att utveckla sig själva och
i samhället (Heule 2005:8).
24

METOD
Nedan presenteras denna studies valda metod och urval av intervjudeltagare och anstalter.
Vidare redogörs genomförandet av de semi – strukturerade intervjuerna, de direkta – och
telefonintervjuerna samt en beskrivning av intervjusituationen. Kapitlet avslutas kring frågan
om studiens validitet och reliabilitet.
Komparativa utvärderingsmodeller
Benchmarking är en metod som ofta används i syfte att diagnostisera en produkt, organisation
eller verksamhet, där en verksamhet jämförs med en annan som representerar det ”bästa” på
området. Benchmarking är en metod att systematiskt lära av goda förebilder oavsett bransch
och syftet är att få insikt och kunskap som omsätts till förbättringar i den egna verksamheten.
Komparativa utvärderingsmodeller som benchmarking skiljer sig från andra utvärderingar
då de förutsätter att det finns best practice inom det område som ska studeras, något som utgör
en bra förebild, något som är allmänt vedertaget som väl fungerande. Även om det inte finns
ett konkret jämförelseobjekt kan man likväl konstruera ett genom att skapa en ”idealmodell”
utifrån till exempel aktuell forskning (Sandberg & Faugert 2007:83–84 & 86).
Programmanualens direktiv representerar idealmodellen för genomförandet av best
practice, då utförandet av manualen grundar sig på det vetenskapliga rådets
ackrediteringskriterier vilket representerar best practice inom det studerade området. Syftet
med den aktuella studien är att synliggöra eventuella hinder och/eller förutsättningar att i det
praktiska genomförandet av PRISM följa best practice. Därmed var det lämpligt att använda
en utvärderingsmodell som förutsätter att det finns en ”bästa praxis”. Fördelen med
utvärderingsmodellen är att ett av de svåraste momenten i jämförelsen, själva värderingen,
görs mot ett antal tydliga kriterier som utgör best practice inom området (ibid:85).
Urval
Förutsättningen för att genomföra den här sortens undersökning är att den förankras hos den
centrala myndigheten, i det här fallet Kriminalvårdsmyndigheten, där undersökningen skall
genomföras. Genomgående fick jag ett starkt stöd i mitt arbete. Det fanns stunder under
intervjufasen då jag upplevde hinder, till exempel när två intervjudeltagarna uttalade en
generell misstänksamhet mot mitt forskningsområde (återkommer till detta nedan).
Urvalet bestod från början av fjorton programledare från sju olika kriminalvårdsanstalter.
På grund av två bortfall (se nedan) under pågående studie består det slutliga urvalet av tolv
programledare vilka representerar sju kriminalvårdsanstalter, varav fem män och sju kvinnor.
Programledarna har genomfört PRISM under en period mellan ett och fem år.
25

Samtliga intervjudeltagare har besvarat och diskuterat samma teman och frågeställningar i
intervjuguiden, i syfte att kunna uppmärksamma olika beskrivningar om den studerade
företeelsen. I föreliggande studie ska datamaterialet från intervjuerna ligga till grund för
redovisningen av analysen och resultatet utifrån teman som belyser programmanualens
direktiv, vilket i denna studie definieras som best practice inom utförandet av programmet.
Urvalet av anstalter grundade sig dels på var studieobjektet PRISM genomfördes, dels utifrån
anstalternas geografiska placering. Emellertid genomfördes inte PRISM, under studiens gång,
på två av de geografiskt utvalda anstalterna. Därmed valdes två anstalter utanför mitt
geografiska planerade område.
I planeringsskedet knöts kontakt med nyckelpersonen inom Kriminalvårdens
behandlingsprogram PRISM. Tänkbara svårheter och hinder som kunde uppstå diskuterades
och ett urval av möjliga programledare från de sju olika anstalterna antecknades. Urvalet av
intervjudeltagare skedde utifrån ett snöbollsurval, där kontakt knöts till relevant person som
möjliggjorde kontakten med programledare från de valda anstalterna. Vidare användes dessa
programledare för att få kontakt med ytterligare respondenter (Bryman 2007:115). Den första
kontakten med samtliga intervjudeltagare skedde via telefon där studiens bakgrund, dess
upplägg och syfte presenterades. Vidare informerade jag om min egen erfarenhet från
Kriminalvården. Frivillighet betonades.
Som ovan nämndes består bortfallet av två av de fjorton tillfrågade intervjudeltagarna.
Dessa två intervjuer var de första som genomfördes i studien och planerades in under samma
dag på en av de geografiskt valda anstalterna. Bortfallen skedde inom den anstalt där det
ursprungliga urvalet bestod av tre intervjudeltagare. Därmed har en intervju fyllföljts på den
valda anstalten.
Den första intervjudeltagaren avbröt själv intervjun efter cirka tio minuter och anförde
skäl som misstro till den aktuella forskningen och den valda metoden. Vidare åsyftade
programledaren att dennes korta erfarenheten inom behandlingen skulle bidra med ”osäker
information”. Vidare uttryckte intervjudeltagaren att jag utsatte henne/honom för ”pinsamma
situationer”, av den orsaken att frågorna inte kunde besvaras. Därmed krävde deltagaren att få
tillgång till programmanualen under fortsatt intervju, vilket jag inte medgav. Jag har rannsakat
mig själv för att finna orsaker till detta bortfall. Faktum är att vid den första telefonkontakten
upplevde jag att deltagaren hade en positiv inställning till att både bli intervjuad och för
studien syfte, förändringen skedde först vid intervjusituationen. Därmed ligger det nära till
hands att reflektera över min roll som intervjuare. Faktum var att jag stod inför min första
intervju inom ett område som engagerat mig länge och jag hade höga förväntningar inför
26

intervjusituation. Jag var även nervös inför hur intervjuguidens ändamål skulle lyckas fånga
de aspekter som skulle jämföras. På grund av mina smärre erfarenheter som intervjuare är det
möjligt att jag förbisåg det viktiga med att ”iscensätta” intervjun. Enligt Kvale (2009) är de
första minuterna av en intervju avgörande, där intervjudeltagaren ska få en uppfattning om
intervjuaren för att kunna öppna sig och berätta om sina erfarenheter och känslor (ibid:144).
Jag tog bortfallet som ett personligt nederlag. Under de cirka två timmarna innan nästa
deltagare skulle intervjuas, ökade osäkerhet kring min egen kompetens som intervjuare. När
tiden var inne för den andra intervjun hade jag bestämt mig för att inta en annan framtoning i
min roll som intervjuare.
Jag bemötte intervjudeltagaren nummer två med större uppmärksamhet för dennes
kompetens inom området och svarade på de frågor som ställdes angående min erfarenhet
inom Kriminalvården och studiens område. Under intervjusituationen insisterade deltagaren
på att få diskutera varje fråga som ställdes. När jag uppmanade deltagaren att besvara frågorna
ifrågasatte programledaren både mitt motiv med undersökningen och min lojalitet mot
Kriminalvården.
Som ovan beskrivits, ifrågasattes och diskuterades de fråga som hann ställas i
intervjuguiden. Programledaren betraktade min personliga erfarenhet inom Kriminalvården
som ”tillräcklig information”, vilket kan tolkas ha påverkat motståndet till frågorna. Vidare
kunde jag tydligt tyda programledarens upplevelse kring intervjusituationen utifrån hur
deltagaren agerade med sin kropp och sitt ansiktsuttryck. Där det nonchalanta tillbakalutandet
i stolen med himlande ögon avlöstes regelbundet med spänd kroppshållning i upprätta
ställning och armarna i kors, stundvis trummande på stolskarmen. Djupa hörbara suckar och
besvärande ljud förekom även inför varje fråga.
Jag avbröt intervjun på grund av att jag inte fann någon anledning att behöva försvara mig
mot argument som handlade om mina personliga erfarenheter inom Kriminalvården. Intervjun
bröts efter cirka 20 minuter.
Reflektionerna kring min roll i den andra intervjusituationen är att jag på ett mer öppet och
lyhört sätt gav utrymme för deltagarens beskrivningar. Jag försökte även anpassa frågorna
efter programledarens diskussioner i syfte att uppnå en känsla av att det som beskrevs var ny
kunskap som hon/han förmedlade och inget som jag redan kände till. Därtill uppmuntrade jag
dialogen mellan oss för att åstadkomma ett förtroende för mig som intervjuare och för mitt
syfte med studien.
Gemensamt för båda intervjusituationerna var att deltagarna upplevde en känsla av att jag
utsatte dem för ”onödiga” kompetensprövningar där frågorna ifrågasatte deras genomförande
27

av behandlingen. Dessutom krävde båda intervjudeltagarna att få använda sig av
programmanualen under intervjun, något jag tydligt nekade till. Om programledarna har fått
utbildning och god kunskap inom sitt arbetsområde, bör intervjusituationen inte ha framkallat
dessa starka reaktioner som ledde till bortfallen. Är det lojaliteten mot verksamheten som
synliggörs Vad är det i så fall de vill dölja eller försvara
Båda intervjuerna spelades in på band. Jag har lyssnat på dem, men materialet har inte
transkriberats, bearbetats eller på annat sätt analyserats i studien. Därmed används inte de två
intervjudeltagarnas beskrivningar, av det praktiska genomförandet inom
behandlingsprogrammet PRISM, som citat i denna studie.
Genomförande
Semi – strukturerade intervjuer
De semi – strukturerade intervjuerna är varken ett öppet samtal eller ett slutet frågeformulär,
utan genomförs enligt en intervjuguide som fokuserar på olika teman som ringar in det
område som skall undersökas med förslag till frågor. För att samla in min empiri använde jag
mig av en intervjuguide (se bilaga), med förbestämda teman och frågor men som ändå gav
utrymme för att följa upp informanternas svar. Jag valde att göra en kvalitativ intervjustudie
då jag ville fånga upp deltagarnas beskrivningar av genomförandet av PRISM, i syfte att
förstå meningen hos de centrala teman och därmed erhålla eventuella variationer inom
området (Kvale 2009:43 & 46). Hade jag enbart studerat de kvalitetsdokument som finns om
PRISM, hade jag inte kunna urskilja variationer i programledarnas genomförande av
behandlingsprogrammet.
Utifrån tio teman (se bilaga) som konstruerats utifrån ackrediteringskriterierna, best
practice, formulerades ett antal frågor. Frågorna har som avsikt att fånga programledarnas
beskrivningar av eventuella hinder och/eller förutsättningar att i deras praktiska
genomförande av PRISM följa best practice.
Som Bryman (2007) skriver är den valda intervjumetoden flexibel, då intervjupersonerna
har stor frihet att utforma svaren på sitt eget sätt. Det är viktigt att intervjupersonerna
uppfattar och förstår frågorna för att svaren ska inbringa den information som de är ämnade
att ge. Flexibilitet är av betydelse när det handlar om frågornas ordningsföljd och
uppföljningen av ett svar vid oklarheter eller motsägelser i svaret (ibid:300).
Kritiker menar att kvalitativa undersökningar är alltför subjektiva, att resultatet ofta
grundar sig i forskarens egen uppfattning om vad som är viktigt och betydelsefullt. Vidare
menar kritiker att det är svårt att generalisera kvalitativa studier, eftersom forskaren ofta
28

använder ett litet antal individer. Dessutom riktas kritik mot brister i genomsynligheten hos
kvalitativa studier, det vill säga hur undersökningen konkret planerades och genomfördes
(ibid:269 – 271). Det måste poängteras att om jag hade valt andra intervjupersoner än de
aktuella, hade resultaten eventuellt blivit annorlunda. Anställda inom Kriminalvården kan
naturligtvis ha andra uppfattningar och erfarenheter om dels genomförandet av
behandlingsprogrammet, och dels hur man bör ta hänsyn till och arbeta utifrån best practice.
Likväl upplever jag att intervjudeltagarna kan ge en bra bild om hur programmet genomförs
och tolkas utifrån best practice, då programledarna kan ses som sakkunniga inom området.
Vad andra eventuellt skulle ha sagt kan jag endast spekulera i.
En viktig aspekt är huruvida intervjudeltagarna har haft motiv till att återge fenomen i en
särskild dager. De representerar en myndighet och kan ha motiv till att påvisa att deras
verksamhet är relevant och fungerar tillfredställande. Det kan även finnas en rädsla för att
öppet kritisera verksamhetsområdet, med risk för att kunna identifieras i studien. I denna
studie kommer uppgifter som kan identifiera deltagarna att hanteras och presenteras på sådant
sätt som göra det praktiskt omöjligt för utomstående att identifiera vem av intervjudeltagarna
som uppgett en specifik information.
Direkta – och telefonintervjuer
Programledarintervjuerna pågick under cirka fyra månader. De första fem intervjuerna ägde
rum på tre av de sju valda anstalterna, vilket omfattades av förarbete i form av tidsplanering,
lednings – och personalkontakt. Återstående intervjuer genomfördes via telefon. Skälet till
telefonintervjuerna var (som ovan nämnts) att två utav de valda geografiska anstalterna inte
genomförde, under tillfället för studien, behandlingsprogrammet PRISM. Därmed valdes två
anstalter utanför mitt geografiska område och av praktiska skäl utfördes dessa fyra intervjuer
via telefon. De fördelar som telefonintervjuerna visade bidrog till att jag valde att genomföra
telefonintervjuer med de tre resterande programledarna. Fördelarna med telefonintervjuerna
var bland annat att de var mindre tidskrävande i form av tidsplanering och restid. Dessutom
upplevdes telefonintervjuerna minska deltagarens påverkan av olika faktorer hos mig som
intervjuare, till exempel min klädsel, mina ansiktsuttryck etcetera, vilket kan tolkas ha
bidragit till att dessa programledare var mer villiga att ge beskrivningar om deras erfarenheter
och upplevelser angående genomförandet av PRISM än de som intervjuades direkt på anstalt.
Min upplevelse får stöd av Bryman (2007) som menar att de ovan nämnda faktorer kan
påverka svaren hos respondenterna. En intervjusituation är asymmetrisk relation och oavsett
forskarens goda intentioner är det forskaren som bestämmer frågorna, som med bara sin
29

närvaro kan påverka respondenten och stimulera eller hämma individens svar (ibid: 128-129).
Däremot menar Bryman att det finns vissa svagheter med telefonintervjuer i jämförelse med
direkta intervjuer. Som exempel är det omöjligt för intervjuaren att reagera på deltagarens
ansiktes – och kroppsuttryck och därmed gå miste om att upprepa eller förklara ovissheter
samt svårighet att avgöra om det är rätt person som intervjuas (ibid:129).
Jag vill återuppta en diskussion kring skillnaderna mellan mina telefonintervjuer och de
direkta intervjuerna vid anstalterna. En rimlig tolkning är att vid de direkta intervjuerna då jag
kom som intervjuare till deltagarnas arbetsplats, var närvaron av det område som skulle
studeras påtagligt både för mig och för programledarna. Programledarna intog en ställning
som genomsyrades av deras arbetssituation dels på grund av deras uniformsklädsel som
utstrålar auktoritet, kompetens och företräde i omgivningen, en klädsel som utifrån min
förförståelse har en förmåga att påverka personers identitet. Dels att valet av plats för
intervjuerna var, på samtliga anstalter, i samma rum där programledarna utförde
behandlingsprogrammet PRISM. Mina upplevelser från dessa intervjuer är att deltagarna tog
på sig programledarrollen med stort allvar. De analyserade och ville diskutera
frågeställningarna innan de besvarades, vilket jag tolkar som en angelägenhet av att ge ”rätt”
svar. Det vill säga deltagarnas beskrivningar upplevdes många gånger grunda sig på vad de
trodde jag ville ha för svar. Detta kunde jag tyda i deras ansikten då de upprepade gånger
sökte efter min bekräftelse i form av en svag nickning eller ett leende. Därmed påverkades
även jag i min roll som intervjuare, dels för att intervjun hakade sig inför varje ny fråga, dels
för att tvingas fokusera på min kropp – och ansiktsspråk för att minimera risken för att få de
svar som deltagarna upplevde att jag ville ha. Vidare är en viktig aspekt det faktum av att
samtliga intervjudeltagare kände till min erfarenhet inom Kriminalvården, en vetskap som kan
ha hämmat deltagarnas svar vid de direkta intervjuerna eftersom interaktionen mellan parterna
är påtaglig, där återigen kropp – och ansiktsuttryck kan spela en betydande roll i hur
programledarna väljer att besvara frågorna. Något som delvis även kan ha hämmat deltagarna
som telefonintervjuades, men skillnaden är att under telefonintervjuerna friades både
deltagarna och jag som intervjuare från det synliga samspelet. Här handlade det mer om ett
samspel som utspelade sig via verbala förmågor. Därmed försvann alla faktorer som jag hade
upplevt som hinder vid de direkta intervjuerna. Problemet är dock att många detaljer som kan
uppmärksammas via interaktionen mellan intervjudeltagaren och mig som intervjuare vid den
direkta intervjun är omöjliga att uppmärksamma via telefonintervjun. Dessutom är det
skillnad och av betydelse hur de ordagranna utskrifterna från de direkta intervjuerna och mina
anteckningar som jag förde vid telefonintervjuerna har bearbetas och analyserats (se nedan).
30

Samtliga intervjudeltagarna vid den direkta intervjun på anstalterna gav tillstånd till
bandinspelning. Under telefonintervjuerna fördes istället anteckningar. Genomgående kunde
samtliga intervjuer genomföras utan yttre störningar och intervjuerna varade mellan en och en
och en halv timme. Generellt försökte jag ha god tid på mig både för ingångs – och
avslutningssamtalen. Med några få undantag var de flesta positiva till intervjun, vissa
uttryckte dock oror för att de inte hade något att säga.
Transkriberingen av bandinspelningarna gjordes ordagrant men inte i fullo (med suckar,
antal tysta minuter med mera). Detta resulterade i cirka 45 sidor. Mitt val av att skriva ut
intervjuerna ordagrant grundade sig på syftet med studien. Därmed behövdes tydliga citat som
kunde beskriva programledarnas praktiska genomförande av PRISM. Min efterföljande
kodning av materialet innebar att jag valde ut de ordagranna citaten från samtliga av de fem
intervjuerna som passade in under de teman som intervjuguiden innehöll. Svårigheten var att
intervjuguidens frågor inom ett tema sammansmälte periodvis med nästpåkommande tema,
vilket innebar att jag vid tillfällen valde ut de citat som bäst kunde sammankopplas med de
olika temana.
Bearbetningen av materialet från telefonintervjuerna skiljer sig mot ovan beskrivna. En
viktig aspekt är att jag bearbetar och analyserar mina egna anteckningar från
telefonintervjuerna och inte utifrån ordagran transkribering.
Under varje telefonintervju förde jag samtidigt anteckningar. Svårigheterna med att få med
allt som togs upp under en intervju, medförde kompletteringar av viktiga aspekter efter varje
intervju med hjälp av mina anteckningar. Begränsningar i förfaringssättet är att jag riskerar att
glömma bort de exakta formuleringarna som deltagarna uttryckte. Jag upplevde inga hinder
med att anteckna samtidigt som jag genomförde telefonintervjuerna. Beaktande måste dock
ske till eventuella brister i mitt aktiva lyssnande som enligt Kvale (2009) är mitt selektiva
filter som bevarar innebörder i intervjuerna som kan vara väsentliga för studiens område och
syfte (ibid:195).
Telefonintervjuerna genomfördes som de direkta intervjuerna, utifrån min intervjuguide
som innehåller ett antal frågeställningar under varje tema. Därav möjligheten att aktivt lyssna
samtidigt som jag filtrerade och placerade anteckningarna under var och ett av temana. Detta
innebär att jag har agerat som ett filter för vad som skulle bearbetas och analyseras, vilket har
varit nödvändigt för att nå syftet med denna studie. Vidare har anteckningarna från
intervjuerna renskrivits efter varje intervju samt kontrollerats för att säkerhetsställa att
deltagarnas beskrivningar har hamnat under rätt tema. Jag har ansträngt mig till det yttersta
31

för att i den möjligaste mån återcitera deltagarnas egna ord, dock finns ingen garanti för att
det inte förekommer brister i mitt val av att registrera telefonintervjuerna.
Samtliga renskrivna telefonintervjuer kom att omfatta cirka 30 sidor och mina
anteckningar från telefonintervjuerna har ämnats att bearbetats och analyserats utifrån
programledarnas beskrivningar av det praktiska genomförandet av behandlingsprogrammet
PRISM.
Beaktande måste ske till att när jag citerar intervjudeltagarna i analysen görs detta både
från den ordagranna transkriberingen och från mina anteckningar som fördes under
telefonintervjuerna. För att kunna hålla mitt löfte om att det ska vara praktiskt omöjligt för
utomstående att identifiera programledarnas uppgifter, kommer allt material behandlas som
citat.
Intervjusituationen
Generellt kan man säga att den ena intervjun inte var den andra lik. Detta på grund av att fem
intervjuer genomfördes genom direkta intervjuer på anstalten och sju genomfördes via
telefonintervjuer.
Intervjusituationen utgör en viss form av maktförhållande, eftersom den som intervjuar har
makt att styra intervjun i önskvärd riktning medan den som intervjuas har makt att selektera
vad som sägs. En ideal intervjusituation borde präglas av att båda parter vinnlägger sig om att
förstå vad den andre säger, vilket inte alltid är så enkelt. I föreliggande studie finns exempel
på att jag uppmanades av intervjudeltagaren att förtydliga min fråga, av den orsaken att
deltagaren inte förstod vad den innebar. Erfarenheten från denna studies olika intervjumetoder
visar resultat av fylligare och spontanare svar från telefonintervjuerna, medans de direkta
intervjuerna kan tolkas hämmats av bandinspelningen.
Validitet och reliabilitet
I denna studie blir validitet beroende av i vilken utsträckning mitt metodgenomförande är rätt
verktyg för att nå mitt syfte . Min roll som forskare är viktigt att ta i beaktande, då det måste
finnas en medvetenhet om min förförståelse (se nedan). Detta görs genom att framföra och
belysa de analysverktyg och redskap jag använt mig av under processens gång och hur dessa
påverkat mitt forskningsresultat. Som ovan nämnts har jag utgått från olika teman med ett
antal frågeställningar, detta innebär att jag har kunnat anpassa analyshjälpmedlen för att skapa
validitet i studien (Kvale 2009:264). Genomskinligheten har därmed uppvisats genom
redogörelse för hur studiens material har tolkats, bearbetats och behandlats. Till exempel
genom att statuera citat från intervjuerna i syfte att åskådliggöra hur jag tolkat dessa. Detta ger
32

möjlighet för läsaren att själv skapa en uppfattning om studiens validitetsnivå och giltighet
(Bergström & Boréus 2009:36).
Faktum är att det inte går att få någon fullständig objektivitet i samhällelig forskning, men
det innebär inte att denna studie har styrts av mina personliga värderingar och därmed
påverkat undersökningens slutsatser. För att påvisa detta har en bild av mina egna värderingar
och erfarenheter redovisats, i syfte att synliggöra om och i så fall i vilken grad studiens
resultat kan ha påverkats av min förförståelse inom studieområdet (Bryman 2006:260–261).
Medvetenheten kring intervjusituationen där mina frågor och verbala reaktioner kan
fungera som positiva eller negativa förstärkare för intervjudeltagarens svar, ska det i studien
ses som ett syfte att pröva tillförlitligheten i svaren. Den valda metoden är ämnad att bidra till
kunskap som dels bygger på socialt konstituerade svar, och dels på att uppdaga motsägelser i
svaren (Kvale 2009: 188). Metodens giltighet kan å andra sidan ifrågasättas, då det är svårt att
svara på frågorna; ”Hur vet man att man får veta vad intervjupersonen egentligen menar” –
”Hur vet man att intervjupersonen ger en sann beskrivning av den objektiva situationen”.
Avsikten med denna studie är inte att generalisera till samtliga programledares praktiska
genomförande av PRISM. Syftet är synligöra eventuella hinder och/eller förutsättningar att i
det praktiska genomförandet, hos de utvalda programledarna, följa programmanualens
direktiv. Därmed ska en jämförelse göras mellan det praktiska utförandet och best practice
inom området. Resultatet kan även bidra till klar vägledning för dem som berörs av studien.
Förförståelse
Vid en kvalitativ studie är det viktigt att reflektera över vilken förförståelse man själv har
inom området som studeras, då det kan komma att påverka studiens genomförande och
resultat. Den förförståelse som jag hade inom området grundade sig på min erfarenhet inom
kriminalvårdsyrket, vilket innebar att jag redan kommit i kontakt med problematiken kring de
klienter som PRISM riktar sig mot. Under mina sju år som Kriminalvårdare har jag dels
arbetat som kontaktman, och dels arbetat med både manliga och kvinnliga
narkotikamissbrukare och deras komplexa behov. Jag har även god erfarenhet från
Kriminalvårdens organisation och ansvarsområden. Min erfarenhet kring organisationens
hierarkiska uppbyggnad är att olika beslutsfattare inom hierarkin kan delegera ut
arbetsuppgifter efter eget bevåg. Detta innebär att arbetsuppgifter och ansvarsområden inte
bara varierar mellan personalen, utan även mellan olika verksamhetsområden, vilket kan
upplevas både ostrukturerat och okontrollerat. Det framkommer inte alltid vem som har
ansvar för vilka arbetsuppgifter eller ansvarar inom verksamhetens olika områden.
33

Detta kan ha påverkat min studie negativt då min förförståelse inbegriper problematiken kring
Kriminalvårdens syfte att bidra till att klienterna ska vara bättre rustade efter än innan
verkställighetstiden. Emellertid kan min förförståelse ha påverkat mig positivt då jag från
början var införstådd i kriminalvårdsarbetet och dess organisation.
34

ANALYS/RESULTAT
Denna studie har för avsikt att jämföra det praktiska genomförandet av
behandlingsprogrammet PRISM gentemot programmanualens direktiv. Syfte är att synliggöra
eventuella hinder och/eller förutsättningar att i det praktiska genomförandet av behandlingen
följa programmanualens direktiv. Resultatet kan även bidra till vägledning för dem som
berörs av studien.
Kapitlet börjar med en beskrivning av ackrediteringskriterierna som i denna studie har
betraktats som grunden till best practice. Programmanualens direktiv har betecknats som
idealmodellen som utgör best practice inom utförandet av behandlingsprogrammet PRISM.
Därmed redogörs direktiven som programledarna förutsätts följa i genomförandet av
programmet. Därefter redovisas vad jag har kommit fram till i min empiriska undersökning.
De teoretiska utgångspunkterna och tidigare forskning kommer nu att vävas samman med de
intervjuer jag har gjort. Min empiri presenteras under de tio teman som intervjuguiden
inrymmer och som grundar sig på best practice (se nedan). Sedan följer en diskussionen som
avslutas med min slutsats samt en avslutande diskussion med vägledande rekommendationer
för dem som berörts av studien. Vidare ges en beskrivning av mina reflektioner och nya
tankar som väckts under studiens gång samt rekommendationer till fortsatta studier.
I följande text kommer jag då jag citerar mina respondenter benämna samtliga för
”Intervjusvar”. Beaktande av citaten skall tas då dessa är sammanslagna dels från mina egna
anteckningar från telefonintervjuerna, dels från den ordagranna transkriberingen från de
direkta intervjuerna på anstalterna.
Ackrediteringskriterierna
”Syftet med att ackreditera är att skapa en bas av program för Kriminalvården som riktar sig
till en majoritet av klienterna och som bygger på principerna i What Works”. Ett ackrediterat
program ska ha sin utgångspunkt i tillgänglig forskning och förväntas minska återfall förutsatt
att det genomförs på korrekt sätt (Kriminalvården 2010d:3). Nedan redogörs kriterier för
ackreditering:
1) Inom urvalsprocessen skall det klart anges vilka klienter programmet är avsett för och vilka
urvalsmetoder som används. 2) En tydlig förändringsmodell skall förklara hur programmet
avser att åstadkomma relevanta förändringar hos klienten. 3) Programmet skall som helhet
vara inriktat mot ett flertal av de dynamiska riskfaktorerna som sammanhänger med kriminellt
beteende. 4) Effektiva metoder ska identifieras genom att det skall finnas stöd för att de
metoder som används kan förväntas ha effekt på de dynamiska riskfaktorerna som
programmet inriktar sig mot. 5) Programmet ska underlätta inlärning av färdigheter som
35

kommer att göra det lättare för klienten att undvika kriminalitet och underlätta att de ägnar sig
åt lagliga aktiviteter. 6) Ordningsföljd, intensitet och varaktighet innebär att omfattningen av
insatserna skall vara kopplad till klientens behov där olika komponenter skall introduceras i
en ordning så att de kompletterar varandra. 7) Programmet skall vara strukturerat så att
klientens engagemang maximeras och så att deras motivation fortlöpande upprätthålls. 8)
Kontinuitet i program och andra insatser medför att det måste finnas en tydlig koppling
mellan programmet och den samlade verkställighetsplanen, både under fängelsevistelsen som
i samband med Kriminalvård i frihet. 9) System för kvalitetssäkring handlar om att varje
verksamhetsställe som skall bedriva programmet har ansvar för att programmet genomförs i
enlighet med instruktionerna i manualerna och att nödvändig kvalitetssäkring utförs. 10) Det
skall finnas rutiner för utvärdering av programmets effektivitet (Kriminalvården 2010d).
Programmanualens direktiv – idealmodell utifrån best practice inom genomförandet av
behandlingsprogrammet PRISM
I bedömningsunderlaget för certifieringen av programledare (Bedömningsunderlag 2009)
beskrivs programledarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden utifrån programmanualens
direktiv. Bedömningsunderlaget avser att säkerställa kvaliteten i utförandet av det nationella
programmet och omfattar:
1) programintegritet som bland annat innefattar vikten av att följa ordningen i manualen, att
genomföra övningarna korrekt samt anpassa metoderna efter manualens tidsram. Vidare skall
programledarna ha kunskap och förståelse för teorin bakom varje metod och genomföra
övningarna utifrån manualen, ange mål och syfte inför varje möte och övning samt relatera
materialet till klientens egen situation. 2) Programledarstil innebär att programledaren skall
använda klientens styrkor och resurser i manualens metoder och övningar, ställa rätt frågor i
relation till målet med mötet, använda material och erfarenheter som klienten delat med sig av
för att underlätta inlärningen. Dessutom skall programledaren kunna använda reflektioner för
att styra klienten mot det som verkar mest fruktbart i förhållande till klientens
förändringsprocess samt uppmärksamma klientens förändringsprat. 3)
Programledarfärdigheter inkluderar arbetsuppgifter som till exempel förankra övningarna i
manualen genom uppvisad övertygelse om övningarnas nytta och hänvisningar till
vetenskaplig evidens och bakomliggande teori, vara en god förebild, förmedla vikten av ”att
göra” för tillägnandet av färdigheter samt koppla ihop aktuella moment och övningar till
tidigare övningar och möten. Vidare skall programledaren uppmuntra klienten att själv
utveckla förståelsen av sammanhang för att kunna relatera till den egna problemsituationen.
36

Därtill tillkommer programledarnas ansvar att ha kännedom om klientens behov för att kunna
använda informationen i relation till målen med varje möte, i syfte att kunna relatera
materialet till klientens risk för återfall (ibid).
Urvalsprocess
Programledarna genomför PRISM med klienter som har ett missbruk kopplat till kriminalitet.
Vilka klienter som är lämpade att genomföra programmet, avgörs via en urvalsprocess. Inget
tyder på att urvalsprocessen ingår inom programledarnas ansvarsområde. Nedan redogörs
dock intervjudeltagarnas resonemang kring klienturvalet.
Vi använder inga speciella bedömningsinstrument och ingen utesluts. Alla klienter som är
inskrivna på en behandlingsavdelning ska genomföra PRISM, men de måste självklart visa ett
intresse. (Intervjusvar)
Några programledare menade att det var de som tog beslut om klienten var
lämplighet/olämplighet för att delta i programmet.
Det är jag som avgör klientens personliga lämplighet och jag beslutar själv om han ska få delta
i programmet (Intervjusvar)
Andra menade att urvalet gjordes utifrån programledarens och kontaktmannens gemensamma
bedömning.
Det finns inga bedömningsinstrument. Klienterna får själva önska eller så erbjuds de att gå
PRISM, men klienterna ska ju hinna genomföra ett antal olika behandlingsprogram under deras
verkställighetstid. PRISM sätts in när som det passar och finns plats (Intervjusvar)
De som visar intresse att gå PRISM får gå, men det är även jag och kontaktmannen som avgör
vilka som är lämpade. Det finns inga tydliga kriterier, utan man får gå lite på ”känn”
(Intervjusvar)
Analys – urvalsprocess
Det programledarna här beskriver verkar handla om en sammanlagd bedömning av att
urvalsprocessen kan variera både mellan olika kriminalvårdsyrken som verksamhetsställen.
Vad man däremot kan argumentera för är att intervjudeltagarnas erfarenheter speglar ett
urvalsförfarande som grundar sig på ”ansvariga tjänstemäns” individuella bedömningar. Med
tanke på att flera av programledarna oberoende av varandra uppger att de inte använder någon
form av kriterier i klienturvalet, kan man anta att etablerade bedömningsinstrument inte
brukas. Enligt ackrediteringskriterierna skall en redogörelse över vad som görs för att
säkerställa att möjliga deltagare inte utesluts på grund av sin bakgrund till exempel kön, ålder
etcetera. Vidare ska det finnas kriterier som beskriver vilka klienter som inte är lämpliga för
programmet till exempel hur man bedömer att klienter med psykisk sjukdom inte kommer att
tillgodogöra sig programmet (Kriminalvården 2010d).
37

Utifrån programledarnas varierande beskrivningar om urvalsprocessen tolkar jag det som om
att det saknas dokumentation angående definierade ansvarsområden och samarbetsformer
inom verksamhetens organisation. Likväl kan de varierande svaren spegla programledarnas
hänsynstagande utifrån klientens särskilda omständigheter, vilket gör det svårt att utgå från
speciella bedömningsinstrument som konstruerats vad som är rätt behandling åt majoriteten
av klienter med liknande problembild (Johansson 2003:51). Min tolkning av programledarnas
beskrivningar är att bedömningen av vad som orsakat klientens problembild samt behov av
behandling bygger på ”ansvariga tjänstemäns” moraliska överväganden, inte utifrån
etablerade bedömningsinstrument (Hasenfeld 1992:18–19). Det som stärker min intention är
dokumentationen som redovisar PRISM:s urvalsprocess (Edström 2003), som visar på ett
omfattande tolkningsutrymmer då den saknar redogörelse för hur klienternas risknivå ska
mätas och därmed värdera vilket behov av behandling klienterna behöver (ibid:3).
Många programledare beskriver urvalsprocessen som något som ligger inom deras
ansvarsområde. Detta skulle innebära att de, enligt best practice, ska ha kännedom om de
bedömningsinstrument som används, vilket citaten ovan inte påvisar. Svårigheterna för
intervjudeltagarna att följa best practice antas bero på att de inte ansvarar för klientens
verksamhetsplan och därmed saknar tillgång till organisationens resurser och förmåga att
bestämma klientens ”öde”(ibid:19).
Förändringsmodell
Programledarnas arbetsuppgifter inom detta tema är att ”visa och förmedla tanken bakom
varje övning till klienten” samt ”ha förståelse för teorin bakom programmet”, vidare ska
programledarna ”relatera programmaterialet till klientens egen situation”
(Bedömningsunderlag 2009).
Samtliga programledare beskriver förändringarna utifrån klienternas kognitiva förmåga i
form av tankar, känslor och självkontroll.
Fokus ska ligga på klientens situation i fängelset, eftersom det är svårt för dem att förknippa
suget efter droger när det inte finns att få. Man kan lägga fokus på det som kan relateras till
missbruk och sug ex. rökning och kaffe, för att sedan träna på situationerna. Syftet är att
relevanta förändringar ska ske genom att klienten övar sina färdigheter för att bli drogfria
(Intervjusvar)
Klienterna måste ges tillfälle att träna och öva sina nya färdigheter för att de ska bli förankrade
och användas som redskap i olika situationer som klienterna kan hamna i (Intervjusvar)
Metoder som inrymmer övningar i självkontroll, problemlösning, alternativa aktiviteter är
några exempel på programledarnas arbete med klienternas förändringsprocess. Enligt best
practice krävs emellertid att programledarna skall kunna beskriva och” förankra metoder och
38

övningarna genom uppvisad övertygelse om dess nytta och hänvisningar till vetenskaplig
evidens och bakomliggande teori” (Bedömningsunderlag 2009). Därmed bör programledarna
ha god kunskap om den teoretiska modellen som förändringsmodellen grundar sig på för att
programmanualens metoder och övningar ska ge avsedd effekt (Kriminalvården 2010d).
Många programledare ansåg att kunskapen om den teoretiska modellen var mindre viktig, då
det praktiska arbetet ansågs mer betydelsefullt.
Inför alla möten kan vi programledare läsa i manualen vad som ska göras och varför man gör
vissa övningar. Jag tror att om förändringar ska ske så sker de under de praktiska övningarna,
inte hur väl vi känner till teorin (Intervjusvar)
Det praktiska arbetet med klienterna handlar om att öva och träna med klienterna det är ganska
oviktigt hur och varför klienterna bestämmer sig för att förändra sitt liv, det viktiga är att det
sker förändring (Intervjusvar)
Analys – förändringsmodell
Att förändra livets riktning och innehåll är en omfattande och i många fall smärtsam process
som ofta tar flera år. Det rör sig dels om att återhämta de färdigheter som gått förlorade under
tiden som kriminell och/eller missbrukare, och dels om att tillägna sig nya erfarenheter och
relationer. Dessutom krävs en egen stark motivation och ambition att förändra sitt liv och
bryta upp från ett kriminellt livsmönster (Hedin & Herlitz 2006:133).
Programmanualens metoder och övningar som bygger på hjälp till självhjälp tydliggör
programledarnas arbetsuppgifter att uppmuntra klienten att tillskansa sig färdigheter och
hjälpa klienten att utveckla sig själv och i samhället (Heule 2005:6-8). Intervjudeltagarna ger
inga beskrivningar av den teoretiska modellen och/eller den forskningsevidens som
understödjer det generella angreppssättet. Detta kan komplicera programledarnas möjlighet att
förklara vad klienternas förväntade förändringar grundade sig i (Perelman 2009:193–196).
Emellertid uppgav samtliga intervjudeltagare att programmanualen anger vilka
förändringar som skall åstadkommas hos klienterna och hur detta ska ske, förutsättningen är
då att programledarna följer manualen och därmed tillägnar sig den teoretiska modellen.
Likväl ska programledarna, enligt best practice, ”vara förberedda, organiserade och
genomföra övningarna korrekt” (Bedömningsunderlag 2009). Det programledarna beskriver
verkar mer handla om att de finner egna övningar, att de mer flexibelt och lyhört finner nya
sätt att förklara en övning eller ett sätt som bättre passar klientens referensram än det som står
i manualen.
39

Dynamiska riskfaktorer
Programledarnas arbetsuppgifter är att: ”använda material och erfarenhet som klienten delat
med sig av för att underlätta inlärning”. Vidare ska programledaren ”ställa öppna frågor på
rätt ställen för att relatera övningarna med klientens risk för återfall” (Bedömningsunderlag
2009). Nedan citat visar hur programledarna resonerar kring svårigheterna att arbeta med
programmanualen utifrån klienternas riskfaktorer.
Vi programledare ska identifiera vad det är som ökar risken för ett återfall, vilket är svårt då
det kan dyka upp nya riskfaktorer under hela behandlingen. Programmet går inte in på
arbetssituationen, sociala kontaktnätet o s v, vilket kan vara avgörande riskfaktorer. Vårt
arbete skulle underlättas om man kunde mäta riskfaktorerna, för då skulle man kunna prata
med klienten om till exempel vilka konkreta platser han bör undvika att söka sig till eller
undvika umgås med de personer som innebär ökad risk för ett återfall (Intervjusvar)
Det handlar om att få klienten att minska eller sluta sitt missbruk. Hur riskfaktorerna mäts och
värderas vet jag inte. Eftersom PRISM är manualstyrt kan man inte skräddarsy direkt, men man
kan ändå lägga ribban på olika nivåer (Intervjusvar)
Missbruket, livsstilen och det sociala kontaktnätet är riskfaktorer som ofta dyker upp hos
klienterna. Mäts och mäts! nej, det vet jag inte riktigt om det görs Programmet måste följa
manualen, därför är det svårt att rikta in det mot alla riskfaktorer. Men om man har lite
erfarenhet inom programmet kan man bortse från vissa strukturella moment (Intervjusvar)
Analys – Dynamiska riskfaktorer
Målsättningen med narkotikasatsningen är att narkotikamissbrukare som kommer i kontakt
med Kriminalvården skall identifieras, kartläggas och motiveras till behandling. Tidigare
forskning har visat att det inte kan garanteras att samtliga narkotikamissbrukare identifieras.
Då den uppsökande verksamheten inte är bemannad dygnet runt hinner klienter med
missbruksproblem passera på häkten med stor genomströmning (Göransson 2008:23).
Programledarnas arbetsuppgifter är att genomföra programmet utifrån hänsynstagande av
klientens risk för återfall. Intervjudeltagarna här beskriver svårigheterna med att relatera
klientens riskfaktorer till programmanualens övningar, vilket riskerar att minska synbara
förändringar under behandlingen. Argumentet för att förutsättningen för att programledarna
ska kunna genomföra sina arbetsuppgifter står och faller på verksamhetens standardiserade
mätinstrument av risk – och behovsbedömningar (ibid:26), är att om inte programledarna ges
möjlighet att arbeta utifrån best practice angående risk – och behovsbedömningar kan det som
Sherman & MacKenzie (2001 kap 2) menar uppstå dilemman med att identifiera vilka
egenskaper som är förknippade med effektiv behandling.
Det ingår inte i programledarnas arbetsuppgifter att genomföra risk – och
behovsbedömningar i verksamhetsplanen, men det ingår inom deras ansvarsområde att
samråda med den ”ansvarig tjänsteman” om vad den skall innehålla (Johansson 2009:15).
40

Programledarnas hinder för att tillskansa sig den information som krävs för att kunna arbeta
utifrån best practice, kan grunda sig på otillfredsställande av utförandet av klientens risk – och
behovsbedömning. Bristerna tolkar jag som ett organisationsproblem då verksamheten inte
kan, av kompetens- eller effektivitetsskäl, ta hänsyn till individens alla särskilda
omständigheter (Johansson 2003:51 & 55).
Argumentationen för att kriminalitet och i synnerhet med anknytning till
narkotikamissbruk måste beaktas som komplexa fenomen, är att det nästan aldrig enkelt kan
förklaras med några enstaka faktorer. Då klienternas problembild och behov kan variera
starkt, liksom intervjudeltagarnas arbetssituation, därav vikten av att programledarna ges
medel för att kunna följer best practice. I annat fall riskerar klienter att hamnar mellan
stolarna, att programledarna utsättas för dubbelarbete och att verksamhetsstället riskerar
ineffektivt resursanvändande.
Effektiva metoder
För att genomförandet av PRISM ska svara upp mot best practice, krävs att programledarna
”tydligt beskriver för klienten vilka metoder som används samt ange teoretiska motiv för
varför dessa metoder används i relation till klientens egen situation”. Nedan redovisas
intervjudeltagarnas resonemang kring de hinder och förutsättningar som finns för att arbeta
utifrån best practice.
Ersättningstankar, självkontroll och avslappning är några metoder som används. Vi använder
även ”bra saker boken” där klienten ska skriva ned bra tankar som vi sedan för in i
problemlösningen (Intervjusvar)
Klienten får arbeta med tankar, avslappning, stress och problemlösningar, men de har även en
dagbok där deras motgångar och framgångar mellan mötena ska diskuteras (Intervjusvar)
Andra gav mer ambivalenta svar.
Mina klienter har mycket komplexa problem så det är svårt att säga exakt vilka metoder jag
använder, men i manualen står det ju hur man ska arbeta med klienten inför varje möte
(Intervjusvar)
Speciella metoder finns inte, men vi jobbar med beteendeanalyser, mönster, ja om det är de
metoder du menar (Intervjusvar)
Samtliga programledare uppgav att programmanualen var för strikt. Svårigheterna låg i att
anpassa metoderna efter klienternas skilda bakgrunder. Nedan ges några av programledarnas
beskrivningar av hur de formade och anpassade metoderna efter den enskilde klientens behov.
Att klienten förstår vad man gör är viktigt, men det är inte alltid så att manualen tillåter att man
tar några extra minuter. Jag försöker ändå lägga mig på den nivån klienten befinner sig på
(Intervjusvar)
41

Man måste tänja på manualens ramar för att anpassa programmet efter klientens förmåga
(Intervjusvar)
Metoderna passar inte alla klienter så jag får skräddarsy dem hela tiden (Intervjusvar)
Andra intervjudeltagare, som strikt följde manualen, var medvetna om svårigheterna.
Det är svårt att anpassa programmet efter klientens bakgrund. Det innebär att jag måste gå
vidare, fastän klienten kanske har behov av att stanna upp och fokusera (Intervjusvar)
Jag får hoppas att klienten förstår vad som görs. Visst märks det att programmet inte passar
alla, men det går ju inte att göra något åt (Intervjusvar)
Analys – Effektiva metoder
Målet för metoderna i programmanualen är att påverka de dynamiska riskfaktorer som
minskar risken för återfall. Emellertid ger programledarna en sammanlagd beskrivning av
svårigheterna med att, i det praktiska genomförandet av PRISM, anpassa programmanualens
metoder efter klientens särskilda behov. Några programledare beskriver hur de formar
manualens metoder utifrån klienternas egenskaper, självkänsla och kompetens för att öka
klienternas inre styrka samt tro på den egna förmågan. Andar programledare, som arbeta strikt
efter manualens metoder, beskriver en känsla av att manualens metoder inte passar alla
klienters behov. Dessa två varianter på genomförandet av programmanualen tolkar jag som att
metoderna riskerar att förlora dess syfte, eftersom de inte är utformade så att de ska kunna
anpassas efter den enskilde klientens särskilda behov.
Resonemanget kring de förutsättningar programledarna har för att kunna arbeta utifrån best
practice, är att den så kallade röda tråden som kopplar ihop behov, mål och insatser måste
finnas i programmet (von Sydow:99–100). Bristen av den röda tråden synliggörs i och med att
samtliga intervjudeltagare beskriver svårigheterna med att arbeta utifrån programmanualens
strikta ramar, där de istället skapar andra infallsvinklar av genomförandet av
programmanualens metoder.
Färdighetsriktning
Inom detta tema ska programledarna ”förmedla vikten av att öva och träna för tillägnandet av
färdigheter” samt ”ha förmåga att skapa ett samarbetsklimat och kunna vägleda klienten att ta
tillvara på egna resurser” (Bedömningsunderlag 2009). Ansvarsområdet omfattar att sköta
dokumentation av programuppgifter och rutiner i samband med för – och eftertester
(Kriminalvårdens riktlinjer 2009:1 s.4). Nedan citat redogör för hur programledare beskriver
klienternas möjligheter att öva och träna på olika sociala färdigheter, i form av
problemlösning, självkontroll samt att lära sig tänka och handla rätt.
42

Klienten får öva och träna på det vi har pratat om under ett möte. De får även öva på att lyssna
och tänka själva för att få kontroll på deras känslor. Klienterna får även hemläxor i form av att
öva och träna på olika situationer de kan hamna i (Intervjusvar)
Svaren på hur dessa färdigheter kan relateras till klientens missbruk och därmed minska
kriminella aktiviteter, varierade stort. Några programledare menade att svårigheterna
grundade sig på att den enda gemensamma problematik klienterna hade var
narkotikamissbruket.
Jag anser att det är mycket varierande i fråga hur färdigheterna ska ge effekt på klienternas
brottslighet. Det enda gemensamma mina klienter har är missbruket annars har de så komplexa
problem som kan ge uttryck på så många olika sätt, det är omöjligt att dessa färdigheter ska ge
effekt på samtliga klienter (Intervjusvar)
Andra gav en annan synvinkel.
Självklart kan färdigheterna relateras till klienternas kriminalitet, då det handlar om att de ska
få en stadigare grund att stå på och använda de redskap de lär sig ute i verkligheten. Men det
innebär att de måste få chans att repetera och öva på färdigheterna även efter programmet
(Intervjusvar)
Samtliga programledare hade kännedom om deras ansvarsområde kring dokumentationen av
för – och efter testerna. Nedan citat visar intervjudeltagarnas upplevelser av testernas
funktion.
I de fyra första mötena är det en del förtester om klienternas färdigheter och man gör ju om
testerna i slutet av programmet, då kan man titta om det har skett någon förändring
(Intervjusvar)
Det finns för – och eftertester men inget som specifikt bedömer klienternas färdigheter före,
under och efter programmet (Intervjusvar)
Det görs för – och eftertester som ska bedöma klienternas färdigheter. Sedan kan man ju fråga
sig hur väl dessa tester visar relativa förändringar (Intervjusvar)
Vi programledare får inte veta svaren på testerna, eftersom de skickas till huvudkontoret och
därför kan vi inte se resultatet på våra klienters förändringar (Intervjusvar)
Analys – Färdighetsinriktning
Det är viktigt att notera att inlärningen av en färdighet inte enbart handlar om att förse
klienten med ny kunskap utan de ska även kunna tillämpa denna, vilket kräver både tid och
övning (Kriminalvården 2010d). Resultatet visar att samtliga programledare hade både
kunskap och erfarenhet inom det praktiska genomförandet av klienternas förändringsarbete.
Med tanke på att många av Kriminalvårdens narkotikamissbrukare har, förutom problem
som missbruk och kriminalitet, vuxit upp under en ansamling av ogynnsamma
hemförhållanden. Splittrad familj, konflikter, föräldrars missbruk, ekonomiska svårigheter är
några exempel på klienternas problemansamling. Vidare har en stor andel av klienterna varit
43

kända av polis och sociala myndigheter redan i tonåren (Nilsson 2002:62 & 72).
Narkotikamissbrukarna i Kriminalvården har även en försämrad levnadssituation (utbildning,
sysselsättning, boende, hälsa) i jämförelse med andra medborgare i samhället. Ofta innebär
resursbrist inom ett område även att klienterna saknar resurser inom ett eller fler av de andra
områdena (ibid:161-162).
Argumentet för att programmanualen enbart är uppbyggt utifrån klienternas
narkotikamissbruk, får stöd av ovan citat som dels beskriver svårigheterna med att anpassa
metoderna och övningarna utifrån klienternas individuella komplexa behov av stöd och hjälp.
Dels beskriver citaten svårigheter med att tydliggöra klienternas förändringsprocess under
behandlingen.
Programledarnas hinder av att uppmärksamma klientens förändringar kan tolkas utifrån de
omständigheter som kan beröra arbetet inom människobehandlande organisationer. Varje
klient inom Kriminalvården måste konstrueras för att passa verksamhetens
behandlingsinsatser och på grund av resursbrist är det omöjligt att ta hänsyn till klienternas
olika komplexa behov. Den enskilde klientens behov förs över till organisationens
terminologi och begreppsvärld. Beslut om behandling avgörs inte efter behov, utan i vilken
klientkategori klienten placeras inom (Johansson 2003:27 & 51).
Samtliga programledare genomför för och – eftertesterna enligt best practice, men många
upplevde resultaten som ovidkommande för klientens förändringsprocess. Att efter- testerna,
som genomförs under sista mötet i programmet, skulle visa reella förändringar hos klienten
var för många programledare inte trovärdigt. Tolkningen av programledarnas beskrivningar
verkar mer handla om att klientens motivation och de förändringar som skett under
programmet konstateras bättre av programledarna än testerna. Det avgörande för klientens
fortsatta behandling avgöras i sådant fall i samråd mellan programledarna och
kontaktmannen, som ansvarar för klientens verkställighetsplan. Min tolkning är att testerna
inte upplevs viktiga i den bemärkelse att de skall fungera som ett bedömningsinstrument för
om klienten kan förväntas leva upp till de krav som ställs för vidare åtgärder.
Ordningsföljd och varaktighet
Programledaren skall ”genomföra mötena i den ordning som beskrivs i manualen och varje
möte skall ske inom den föreslagna tidsramen” samt ”relatera materialet till klientens egen
situation” (Bedömningsunderlag 2009). Samtliga programledare uppger att ordningsföljden
och styrkan i programmet inte kan anpassas efter den enskilde klientens behov. Många
44

intervjudeltagare beskriver dessutom manualstyrningen och tidsaspekten i programmet som
ett hinder.
Manualen tar ingen hänsyn till anpassningen och styrkan i programmet, manualen fortgår ju så
det är bara att fortsätta (Intervjusvar)
Man får inte anpassa styrkan. Programmet är manualstyrt och tiden är uträknad för att man
ska hinna med alla moment, detta oavsett om klienten behöver stanna upp och bearbeta något
speciellt ämne (Intervjusvar)
De mer erfarna programledarna beskriver hur de formar programmets anpassning och styrka,
efter klienters behov, utanför programmets ramar.
Mycket handlar om min planering, jag anpassar och tar hänsyn till klienter som har större
behov eller fler riskfaktorer när jag planerar . Jag kan alltså rucka lite på tiden eller hoppa
över vissa moment i programmet. Jag gör det här för att uppleva att jag gör ett bra arbete med
mina klienter (Intervjusvar)
Jag har genomfört tio minuters samtal med vissa klienter innan och efter programmet. Det kan
hända att jag även avbryter ett möte för att istället ta en fika med klienten. Den förlorade tiden
försöker jag ta igen vid ett annat tillfälle. Det är mycket som kommer tillbaka i programmet så
jag fortsätter bara och hoppas att det blir bra (Intervjusvar)
Vidare var alla intervjudeltagare överrens om att det fanns ett visst överseende med klienter
som glömmer komma till ett möte. Många programledare uppgav att det inte existerade
otillräckliga framsteg, andra menade att alternativet var att erbjuda annan behandling.
Missar får klienten göra, jag söker upp klienten på avdelningen och bokar ett nytt möte. Det är
upp till klienten själv om han vill fortsätta. Det händer inget om klienten visar för lite framsteg,
man fortsätter bara där man slutade (Intervjusvar)
Otillräckliga framsteg finns inte. Förutom om klienten tycker att det är meningslöst att gå
PRISM då kan jag rekommendera ett annat program (Intervjusvar)
Analys – Ordningsföljd och varaktighet
Klienter med större behov av hjälp och stöd behöver längre program för att säkerställa att det
finns tillräckligt med tid för att förändra invanda attityder och beteenden. Dessutom är det
viktigt att beakta tidpunkt och tempo vad avser delar i programmet för att säkerställa att
förändringsmålen förstärks och upprätthålls (Kriminalvården 2010d). Resultatet visar att
varken intensiteten eller ordningsföljden i manualen kan anpassas efter klienternas skilda
behandlingsbehov och inlärningsstil. Däremot visar resultatet ett visst mått av självständiga
bedömningar om handlingsutrymmet i programmet. För några programledare innebar
handlingsutrymmet potential att agera mellan reglerna, vilket gav möjligheter att
situationsanpassa arbetet samt göra undantag i enskilda fall. Citaten ovan visar skillnader i
handlingsutrymmet, hur mycket man vågar tänja på programmanualen, varierade mellan
erfarna och mindre erfarna programledare. Vidare framställs genomförandet av PRISM som
45

att man förutsätter klienternas medinflytande där arbetsmetoderna eftersträvar utsatta
individers empowerment. Detta borde ge programledarna större möjligheter att uppmuntra
deltagarnas egna initiativ och därmed anpassa genomförandet efter klienternas behov.
Svårigheterna med att anpassa manualens intensitet och ordningsföljd utifrån den enskilde
klienten kan bero på att konflikten mellan idén om behandling och samhällets krav på
inspärrning och kontroll är ständigt närvarande och handikappar programledarna. De
motstridiga kraven mellan uppgift och resurser, mellan arbetsuppgifter och problem, mellan
tillgängliga metoder och arbetsredskap samt mellan olika intressegruppers behov och krav,
gör det svårt att genomföra PRISM ändamålsenligt. Det handlar om den disproportion som
gäller mellan de problem som ska lösas och de metoder och medel som står till
programledarnas förfogande (Johansson 2003:82–83).
Citaten ovan beskriver även programmanualens strikta ramar som i huvudsak ställer upp
förändringens agenda. Detta görs för att uppmuntra (eller till och med driva) klienterna att ta
itu med "dynamiska kriminogena faktorer". Detta går tvärs emot vad teorin om hur man
verkligen motiverar människor till förändring grundar sig på (se nedan tema). Men det kan
vara en förklaring till varför genomförandet utifrån programmanualen upplevs vara
problematisk.
Klienterna kommer inte att vara motiverade till förändring om vad programledarna vill att
de ska göra inte är viktigt för dem! Redan tidigt under 2000-talet visades ett visst
avståndstagande från det metodiska förhållningssättet som programledaren förutsattes följa i
enlighet med programmanualerna, ändå är det alltjämt så manualerna ser ut idag (Fabring
2008:6). Resultatet framställer programledarnas genomförande av PRISM som att det mer
syftar till att behandla klienterna, istället för att betrakta klienterna som subjekt vars resurser
måste stärkas (ibid:14).
Engagemang och motivation
Programledarna ska ”förmedla empati och respekt för klienten som person”, ”fokusera på
eventuellt förändringsprat genom att bekräfta, ställa öppna frågor, reflektera och summera”
samt ” uppmärksamma och berömma små insatser klienten gör” (bedömningsunderlag 2009).
Samtliga programledare utgår från att viss motivation skall finnas hos klienten redan innan
PRISM genomförs. Några programledare beskriver dock olika metoder de använder för att
förbättra och upprätthålla klienternas motivation under programmet.
Om jag märker att en klients motivation börjar dala, brukar jag ta en fika och ibland bakar jag
bullar med dem (Intervjusvar)
46

Sjunkande motivation är vanligt då många klienter tar återfall under programmets gång.
Klienten förflyttas då till annan avdelning, men programmet fortsätter som vanligt. Metoden
som jag använder är att väva in återfallet i programmet. Tillsammans med klienten kartläggs
återfallet och vi diskuterar kring de olika situationerna, metod är en effektiv motivations höjare
(Intervjusvar)
Flera intervjudeltagare uppger att motivationshöjande insatser inte är integrerat i
programmanualen, vilket gör det svårt att förbättra och upprätthålla motivationen hos
klienterna.
Det finns inga motivationshöjande insatser inskrivna i programmanualen. Jag brukar
improvisera, men det krävs tid och tid är en bristvara i programmet (Intervjusvar)
Andra programledare menar att det inte är programledarnas uppgift att hålla kvar klienten i
programmet, utan det är upp till klienten själv att vilja.
Klienterna som befinner sig på behandlingsavdelningen skriver på ett kontrakt som binder
honom till att genomföra PRISM. Varför ska vi arbeta med motivationen när klienterna själva
har valt programmet (Intervjusvar)
Nedan följer intervjudeltagarnas resonemang kring hur behandlingsattityder uppmuntras hos
chefer och övrig personal som kommer i kontakt med klienten.
Det finns tyvärr inte alltid tid för personalsamtal, vilket gör det svårt att upprätthålla en god
behandlingsattityd (Intervjusvar)
Behandlingsattityder ska diskuteras vid personalmöten. Meningen är att vi ska gå igenom
samtliga klienters behov, men vi hinner sällan med detta (Intervjusvar)
Behandlingsattityder tas ibland upp mellan klienthandläggaren, kontaktpersonen och
programledaren, men kommunikationen är usel mellan programledare och chefer och det
påverkar engagemanget hos den övriga personalen (Intervjusvar)
Analys – Engagemang och motivation
De flesta missbrukare som kommer till en behandlingsavdelning har ofta varit intagna på
normalavdelningar, men de kan också komma direkt från häktet. En bedömning ska ha skett
utifrån klientens skötsamhet och uppvisad motivation till förändring (Öberg & Holmberg
2008:13).
Motivation är ett föränderligt tillstånd om behöver stödjas kontinuerligt under en
behandling. Att öka de intagnas motivation, att försöka sluta med sitt missbruk och delta i
behandling är en uttalad del av narkotikasatsningen (ibid:6-7). För att programledarna ska
lyckas genomföra behandlingen i syfte att nå den ämnade effekten måste fokus ligga på
frågan om klienten vill förändra sig. Behandlingen måste först och främst ta sin utgångspunkt
i vad klienten själv vill med sitt liv och hur man som programledare kan få klienten att ”vilja”
(Fabring 2008:9–10). Av citaten ovan framgår inte om programmanualen består av
motivationshöjande insatser, utan istället utgår programledarna från att klienter vill förändra
47

sig. Faktum är att nästan alla av programledarna utgår från att klienterna är i
genomförandestadiet (action), när det istället kan innebära att motivationen hos klienten kan
generellt luta åt det förkontemplativa stadiet, det vill säga det stadium där egentlig
problemigenkänning antingen saknas eller upplevs som ointressant. Enligt Fabring (2008)
visar detta på en miss i matchningen mellan insats och klient som möjligen kan bidra till
förklaringen av det blygsamma utfallet av genomförandet utifrån best practice (ibid:19).
Klienter påverkas av vad de själva uttalar och argumenterar för och mindre, om än alls, av
vad andra säger åt dem. Det senare förhållningssättet väcker i stället ofta motstånd.
Ingen av programledarna beskriver den MI utbildning (Motivational Interviewing) som
ingår i programledarutbildning, vilket understryker betydelsen av att skapa inre motivation för
långsiktig förändring. MI bygger bland annat på empatiska och klientcentrerade
förhållningssätt och grundar sig på studier om vad som fungerar bäst när det gäller att hjälpa
människor att genomföra förändring (ibid:9-10). Frågan är om klienternas växande motivation
till förändring tas tillvara i verksamheten och kan inriktas i praktiska åtgärder, om och hur
nyväckt motivation kan understödjas och förstärkas genom rätt insatta och konstruktiva
praktiska sociala åtgärder. Enligt Kriminalvårdens riktlinjer (2010:2) ska samverkan av
enskilda klientärenden genomföras på alla nivåer. Brister kommunikationen kan många
klienter fara illa och riskerar att falla mellan stolarna. Samarbetet är viktigt för att de personer
som hanterar samma klient, men med olika uppgifter, tydliggör rollfördelningen (ibid:4).
Citaten ovan kan tolkas visa otillfredsställande kommunikationsvägar mellan programledarna
och övrig personal som kommer i kontakt med klienterna, vilket både kan vara grundläggande
och avgörande för utfallet av programledarnas genomförande av behandlingsprogrammet
utifrån best practice (Fabring 2008:19).
Kontinuitet i programmet och andra insatser
Programledarnas ansvarsområde är att ”i samråd med klientens kontaktman bidra till att
genomförandet av behandlingen ger ett fortlöpande sammanhang i klientens
verkställighetsplan samt rekommendera ytterligare insatser”(Programmens kvalitetsområden
2010). Nedan redovisas hur programledarna resonerar kring de hinder och förutsättningar för
att genomförandet av PRISM integreras i verkställighetsplanen.
Jag brukar rekommendera fortsatt behandling efter klientens behov, det viktiga är att
kommunikationen är bra mellan programledaren och kontaktmannen eftersom det är
kontaktmannen som har befogenhet att föra in eventuella insatser i verkställighetsplaneringen
(Intervjusvar)
48

Det är kontaktmannen som väljer vad som ska tas med i verkställighetsplanen. Problemet är att
personkemin mellan många kontaktmän och klienter är uselt och det påverkar ju självklart
kontaktmannens engagemang att arbetet med klienten (Intervjusvar)
Några programledare tog upp kommunikationens baksida.
Kommunikationen är under all kritik! Rekommendationer eller inte det spelar ingen roll vad
man säger det är ingen som lyssnar på programledaren (Intervjusvar)
Andra såg det som sitt ansvar.
Allt som berör klienten måste ske via kontaktmannen, det gäller att en bra kommunikation förs.
Jag skriver inget om klienten under programmets gång, vad som kommer fram till
kontaktmannen avgör jag själv (Intervjusvar)
Det ligger inte på programledarens arbetsuppgift att upprätthålla programdeltagandet, men
samtliga intervjudeltagare hade kännedom om vilka åtgärder som kan ske för de klienter som
inte fullföljer programmet.
De befinner sig ju på en behandlingsanstalt så de vet ju att de måste gå programmen annars
har de inget här att göra (Intervjusvar)
Om de inte fullföljer är det deras val och de vet att det kan få konsekvenser i form av
förflyttning till annan avdelning eller en annan anstalt (Intervjusvar)
PRISM är klienternas egna val, därför finns inga metoder för att upprätthålla deras deltagande
(Intervjusvar)
Analys – Kontinuitet i programmet och andra insatser
Verkställighetsplanering är ett viktigt instrument för Kriminalvården i arbetet med att minska
risken för att klienter återfaller i brott. Tiden direkt efter frigivning är avgörande för att
klienten inte ska återfalla i brott. Det är först om Kriminalvårdens insatser kompletteras och
följs upp av andra aktörer som klienterna ges förutsättningar för ett liv utan kriminalitet. Ett
effektivt återfallsförebyggande arbete förutsätter därmed att det finns en nära och effektiv
samverkan mellan Kriminalvården och övriga berörda myndigheter och organisationer i
samhället. En ofullständig planering eller bristande samverkan kan motverka klientens
rehabilitering (von Sydow 2009:7). Verkställighetsplaneringen skall därför vara ett levande
dokument som påverkas av händelser rörande klienten, klientens utveckling samt vad
Kriminalvården kan erbjuda under verkställighetstiden. Syfte är att de färdigheter och
kunskaper programledarna förser klienterna med ska kunna överföras till verkliga situationer
efter verkställighetstiden (Andreasson 2006:275). Detta förutsätter att programledarna
rekommenderar både fortsatt behandling och eftervård, utifrån klientens behov. Citaten ovan
beskriver varierande erfarenheter av vad och hur klientens behov kan styrkas i
verkställighetsplanen. Få programledare uppgav att de rekommenderade fortsatt behandling,
49

men samtliga intervjudeltagare menade att kommunikationen med kontaktmannen var
avgörande för verkställighetsplanens innehåll. Hur verksamhetsstället kommer att ta itu med
klienternas behov vid programmets slut svarade någon att ”Jag vet inte, det är upp till
kontaktmannen att avgöra”, en annan menade att ”efter programmets slut släpper man
klienterna, jag har aldrig fått någon information om vad som händer sen”.
Resultatet visar att de flesta programledare arbetar utifrån att klienten formas i en
interaktion mellan individens förutsättningar och dennes omgivande sociala och fysiska miljö,
där upplevelse av delaktighet och en möjlighet att påverka sitt liv i den kontext individen
lever är grundläggande behov för att klienten ska må bra (Bailey & Bookman 1999:5). Det
paradoxala är att resultatet visar å ena sidan att programledarna genom sitt ansvarsområde
förfogar över information angående den enskilde klientens fortsatta behov av stöd och
behandling, å andra sidan har programledarna svårigheter att påverkan vad som ska integreras
i verkställighetsplanen. Detta står i direkt kontrast till Kriminalvårdens egen kvalitetspolicy
som bland annat lägger tonvikten på att klientens hela problematik ska sättas i centrum och att
uppdraget om rehabilitering ska stå i fokus. Vilket förutsätter att den personal som arbetar i
klientens närhet har kännedom om programmets innehåll så att den övriga verksamheten
kring klienten stödjer och förstärker den förändring som programmet avser åstadkomma.
Vidare är det viktigt att beakta att programmet endast utgör en del av ett batteri av åtgärder
som kan behövas för att komma tillrätta med en klients problematik och att man också måste
arbeta med andra prioriterade behov enligt verksamhetsplanen (Johansson 2009:12).
Ovan citat visar programledarnas svårigheter med att följa best practice. Detta kan
äventyra samverkan med andra aktörer inför frigivningen. Det vill säga medföra att de
insatser som klienten fått under behandlingsprogrammet inte möts upp av något stöd vid
frigivning, vilket kan leda till att klienten återfaller i brott (von Sydow 2009:13).
Det är viktigt att se människan som en helhet, inte dela upp människors sammansatta och
komplexa behov, därav vikten av att programmet måste vara integrerat i klientens
verkställighetsplan för att säkerhetsställa att det finns fortlöpande sammanhang mellan
programmet, såväl inom en enhet som mellan fängelse och Kriminalvård i frihet, i syfte att
skapa en mjuk övergång och vidmakthålla uppnådda framsteg (Kriminalvården 2010d).
Program – system för kvalitetssäkring
Om programmet inte övervakas noga finns risk att det inte bedrivs på avsett sätt med risk att
effekten undermineras. Därför är det viktigt att program – och behandlingsintegriteten
upprätthålls (Kriminalvården 2010d). Detta tema berör programledarnas ansvarsområde, då de
50

ska vara väl insatta i Kvalitetsledningssystemet för Brotts – och Missbruksrelaterade program
(Q – BoM) för att kunna tillämpa systemet (Kriminalvårdens riktlinje 2009:1 s 3). Emellertid
kunde ingen intervjudeltagare beskriva hur de använde kvalitetssystemet. Likväl inrymmer
temat andra viktiga element som kan påverka intervjudeltagarnas programgenomförande och
nedan redogörs programledarnas diskussioner kring certifieringen via videoinspelningar,
manualstyrning samt chefernas ansvar inom programverksamheten.
Det känns orealistiskt att filmas under ett program där båda jag och klienten är väl förberedda,
man konstruerar ju mötet efter manualen. Filmerna visar inte den egentliga verkligheten och
vad som sker mellan programledaren och klienten. Sen är det få av oss programledare som vet
hur inspelningarna granskas, men kvalitetskontrollen ska ske via återkoppling både skriftligt
och muntligt till oss programledare (Intervjusvar)
Ärligt talat vet jag inte hur mina videofilmer granskas, jag har än så länge inte fått respons
(Intervjusvar)
Programmet är allt för manualstyrt, det idealiska vore att ha en mall att gå efter och på ett mer
levande sätt anpassa programmet efter klienternas olika problem. Trots missbruksproblem
passar inte alla klienter för PRISM, men det finns genvägar och man kan genomföra
programmet lite som det passar. Eftersom det inte görs några nya kvalitetskontroller förrän två
år efter att man har fått sin certifiering kan man utveckla PRISM utifrån interaktionen mellan
mig och klienten. En lärare i PRISM sa till mig att ”kör de första programmen ” by the book
och känn sen efter”(Intervjusvar)
Manualen tillåter inte att man anpassar programmet efter klienterna. Har man lite erfarenhet
av programmet kan man lättare frångå vissa moment (Intervjusvar)
Det saknas vägledning. Det händer aldrig att chefen kommer och diskuterar
programgenomförandet. Jag tror inte de vet vad vi håller på med egentligen (Intervjusvar)
Analys – system för kvalitetssäkring
Kvalitetsledningssystemet för Brotts – Missbruksrelaterade program (Johansson 2009) har till
uppgift att säkerställa att de brotts – och missbruksrelaterade programmen bedrivs i enlighet
med uppställda krav. Om program bedrivs med dåliga kringförutsättningar, även om
programmet i sig är bra, riskerar det att minska programeffekterna (ibid:2). Citaten ovan
beskriver hur programledarna upplever kvalitetsidéerna som något som tillhör en annan värld,
nämligen ledningens värld. Vilket jag tolkar som frånvaron av chefernas respons och
kommunikation kring programledarnas praktiska genomförande. Vad som synliggörs här är
brister i ledningens ansvar att definiera ansvarsområden, befogenheter, samarbetsformer och
kommunikationsvägar för arbetet med kvalitetsledningssystemet, vilket är grundstommen för
ett effektivt förbättringsarbete (ibid:12).
Brister av kontroller i genomförandet utifrån best practice synliggörs i citaten ovan som
beskriver hur programledarna upplever möjligheter att genomföra sina arbetsuppgifter utanför
programmanualens ramar. Vidare beskriver intervjudeltagarna, med längre erfarenhet av
51

programgenomförandet, att relationen mellan programledaren och klienten är kärnan och
verktyget i behandlingsarbetet. Där resultatet av mötena är beroende av relationens kvalitet,
en kvalitet som för övrigt inte kan kontrolleras av organisationen, utan som står och faller
med varje enskild programledare och klient (Johansson 2003:14).
Resultatet visar en syn på människan som extremt komplexa system, där egenskaper
varierar från person till person, där kunskapen om hur människor fungerar och förändras är
ofullständigt. Citaten ovan kan tolkas beskriva programledarnas upplevelser av att hänvisas
arbeta med osäkra teknologier som inte bygger på kunskap om hur de ska nå uppsatt resultat,
vilket kan kopplas till ett lågt engagemang att arbeta utifrån Q – BoM och dess funktioner.
Fortlöpande utvärdering
Fortlöpande utvärdering ingår inte inom intervjudeltagarnas ansvarsområde, likväl är detta
tema relevant för genomförandet av PRISM. Om programmet inte utvärderas ordentligt är det
omöjligt för programledarna att veta om de genomför arbetsuppgifterna utifrån best practice,
då utvärderingen ska visa om klienterna som genomgår programmet förändras på avsett sätt
(Kriminalvården 2010d). Nedan citat visar hur programledarna resonerar kring för – och
eftertesternas funktion som synonym av utvärderingsinstrument.
För - och eftertesterna kan sägas utgöra en vägledande beskrivning av de förändringar som
skett hos klienten efter avslutat program (Intervjusvar)
För – och eftertesterna kan ju visa om programmet har bidragit till någon förändring hos
klienterna och då märker jag om jag har lyckats med min uppgift (Intervjusvar)
Emellertid ifrågasattes testernas funktion.
Eftertesterna beskriver ju bara klienternas åsikter i direkt anslutning till avslutat program, det
viktiga är ju att se hållbarheten av klientens förändringar, efter verkställighetstiden
(Intervjusvar)
Eftertesterna kan mycket väl vara missvisande, klienterna vet ju att förändringar hos dem kan
leda till fler förmåner under verkställighetstiden, varför skriva något negativt då (Intervjusvar)
Analys – Fortlöpande utvärdering
Faktum är att behandlingsprogrammet PRISM ännu inte utvärderats. Därmed kan det inte
klargöras om utfallet av genomförandet stämmer överrens med programmanualen mål eller
avsedda effekter eller om utfallet är orsakat av följsamheten inom best practice (Sandberg &
Faugert 2007:67).
Emellertid kan ovan beskrivningarna av för – och eftertesterna tolkas som synonymer till
utvärdering. Dessa tester ges före och efter behandlingen i syfte att få information om hur
klienten uppfattar vad behandlingen har betytt något, det vill säga en självvärdering som
52

används som utvärdering för att undersöka hur klienten uppfattar sig själv i relation till
behandlingen (Johansson 2009:9).
Anmärkningsvärt är att PRISM har bedrivits sedan det ackrediterades år 2006, det vill
säga programmet har uppfyllt ackrediteringspanelens kriterier enligt best practice. Vilket
innebär att programledarnas praktiska genomförande utifrån programmanualen skall ha
kontrollerats, minst vartannat år, av ackrediteringspanelen i syfte att uppmärksamma
eventuella förändringar i genomförandet (Kriminalvården 2010d). Det finns dock inga
dokument som styrker att dessa kontroller har genomförts.
Diskussion och slutsats
Syftet med denna studie har varit att synliggöra eventuella hinder och/eller förutsättningar för
att i det praktiska genomförandet av PRISM följa best practice. Jämförelsen mellan
programledarnas praktiska genomförande gentemot programmanualens direktiv har
möjliggjort att det sammanfattande resultatet från studien har visat att det förekommer:
– avsteg från programmanualens direktiv
– brister inom organisationens kommunikationskanaler
– otydliga kopplingar mellan behov, mål och insatser
– avsaknad av utvärdering i utförandet av det nationella programmet
PRISM
53

Diskussion
– avsteg från programmanualens direktiv
När programledarna beskriver det praktiska genomförandet av behandlingsprogrammet
PRISM, betonas framför allt deras arbetsuppgifter som syftar till att ge klienten insikt i hur
hans tankar och handlingar kan sammankopplas. I deras beskrivning av genomförandet ingår
även att ge klienterna tillgång till olika verktyg som ska hjälpa dem att lösa problem, att sätta
upp egna mål och att hantera eventuella återfall. Med andra ord beskrivs metoderna
genomsyras av empowerment (Heule 2005:8).
Utifrån min förförståelse av Kriminalvårdens klienter konfronteras de med sitt eget liv och
vad missbruket på olika sätt har inneburit för dem. En del påverkas påtagligt av den bild av
deras livssituation som framträder under behandlingen, och kan reagera med att slå ifrån sig
eller på olika sätt ge uttryck för hur jobbigt det är. Ett tydligt hinder för att i det praktiska
genomförandet följa best practice var att många programledare upplevde att hos vissa klienter
fanns ett behov av att bearbeta de känslor och frågor som programmet väcker, men behovet av
bearbetning konstaterades ha svårt att få plats inom programmets ramar. För en del
programledare kan detta bero på den höga graden av struktur och behovet av förberedelser,
efterarbete och dokumentation, samtidigt som det uppstår konflikter med andra
arbetsuppgifter.
Hinder för att genomföra behandlingen utifrån programmanualen synliggörs, mer eller
mindre, inom samtliga teman. Många programledare upplevde till exempel att de måste leta
efter andra hjälpmedel eller improvisera utanför manualens instruktioner för att anpassa
behandlingen efter den enskilde klienten. Andra programledare som följde manualen och
tidsrymden upplevde att de däremot försummade klientens förståelse för mötets inlärning.
Programledarnas beskrivningar av deras upplevelser hur programmanualens metoder och
övningar inte överrensstämde med den enskilde klientens behov, kan även härledas till deras
bristande övertygelse om övningarnas nytta och hänvisningar till vetenskaplig evidens och
bakomliggande teori.
Det paradoxala är att resultatet visar att programledarna förutsätter att klienten är i
genomförandestadiet, vilket inte stämmer överrens med deras beskrivningar kring
svårigheterna med att följa programmanualens direktiv utifrån klienternas skilda risknivåer,
behandlingsbehov och inlärningsstil. Disproportionen som gäller mellan de problem
programledarna ska lösa och de metoder och medel som står till deras förfogande i
programmanualen kan därmed gör det svårt att handla ändamålsenligt (Johansson 2003:82–
83). Detta kan även härledas till det metodiska förhållningssätt som programmanualen
54

förutsätter att programledarna intar för att arbetsuppgifterna ska utföras enligt best practice.
Ett förhållningssätt som många intervjudeltagare upplevde utgjorde ett hinder i
genomförandet, som ett icke optimalt sätt att genomföra behandlingen på utifrån den enskilde
klientens behov. Resonemanget bidrar till min tolkning om de förutsättningar programledarna
har att i det praktiska genomförandet lyckas med att beakta klientens komplexa behov, tvingas
de ta avsteg från programmanualens direktiv. Anmärkningsvärt är att tidigare forskning visar
att det redan i början av 2000 – talet förekom ett avståndstagande från programmanualens
direktiv, dock har inga förändringar gjorts i manualerna (Fabring 2008:6).
Som ovan beskrivits förekommer paradoxer mellan det praktiska genomförandet och best
practice. Därmed min tolkning om att många programledare översätter programmanualens
direktiv utifrån egna erfarenheter och tillvägagångssätt som kan förenas i det praktiska
genomförandet. Till följd därav kan en känsla av att alla tro sig vara experter inom området
utvecklas, där programledarna ”vet” hur de skulle handskas med narkotikamissbrukare och
vad som krävs för att ”rätta” till dem. Om programledarna upplever sig vara sina egna
specialister, kan även detta ses som ett hinder att förena det praktiska genomförandet med best
practice.
På samma sätt som programledarna beskriver olika sätt att förhålla sig till
programmanualen som metod kan det få olika konsekvenser både för programledare och
klient, sättet att se på målen i manualen kan bidra till vissa möjligheter och begränsningar.
Programledare kan, som ovan nämnts, av olika anledningar omformulera både målsättningar
och metoder på ett sätt som gör det lättare att följa programmanualens direktiv. För
programledaren handlar detta sannolikt om behovet av att få en viss kontroll över sin
situation, men även för att undvika att hamna i situationer där den egna kompetensen upplevs
som otillräcklig med risk för misslyckanden. Programledarens agerande tolkas här styras av
sådant som benägenheten att pröva nya saker, tillit till den egna förmågan att hantera en viss
situation samt den mer generella tryggheten de har i rollen som programledare. Resultatet
visar att det som avgör vilka hinder och/eller förutsättningar programledarna upplever för att i
det praktiska genomförandet av PRISM följa programmanualens direktiv, bestäms dels av
programledarens personlighet, kunskaper och tidigare erfarenhet men också hur de upplever
de organisatoriska förutsättningarna i termer av stöd, tydlighet och struktur. Best practice
visar sig kunna tolkas på olika sätt beroende på situationen, de lokala förutsättningarna och
personliga faktorer, därmed kan målen såväl som metoderna i manualen uppfattas olika. Över
tid kan den här typen av tolknings - och anpassningsprocess samt framväxten av olika
praktikmönster medföra att olika verksamhetsställen utvecklar stora olikheter i deras sätt att
55

förhålla sig till programmanualens direktiv. Därmed kan hindren för att i det praktiska
genomförandet följa manualen kopplas till organisatoriska dilemman.
Resultatet visar, som ovan beskrivet, att programledarna ämnar genomföra ett omfattande
behandlingsarbete. Vad som måste beaktas är att PRISM kan fylla olika funktioner för olika
aktörer. Det kan till exempel finnas ett tydligt behov för verksamheten att visa upp sitt arbete
med evidensbaserade behandlingsprogram. I förhållande till omvärlden kan det vara angeläget
för verksamheten att visa upp en positiv bild via olika skrifter som visar att man tar hänsyn till
kunskapsutvecklingen (Holmgren & Fridell 2006:12). Därmed borde det vara en angelägenhet
för verksamheten att även ta hänsyn till personalens utbildning utifrån aktuell
kunskapsutveckling. Dilemmat är att behandlingsverksamheten inom Kriminalvården kan
tolkas ha två sidor. Å ena sidan handlar det om att skapa trovärdighet, å andra sidan handlar
det om att behandlingsprogrammet PRSM har en praktisk tillämpning i verksamheten. Som
resultatet visar kan det paradoxalt nog innebära att organisationen har tagit till sig
behandlingsprogrammet med endast vaga föreställningar om vad programmet innebär eller
hur det i realiteten ska fungera i den egna verksamheten. Beslut om att programledarna ska
arbeta utifrån programmanualen kan fylla viktiga funktioner i sig, men resultatet i denna
studie visar att det är löst kopplat till det praktiska genomförandet (ibid:13).
Min tolkning av resultatet är att de som är ansvariga att fatta beslut saknar egen
detaljkunskap om hur programmet genomförs i praktiken, en kunskap som programledarna
bygger upp med tiden och har företräde till. Som resultatet visa och som ovan beskrivits,
genomför programledare med längre erfarenhet PRISM utifrån vad de själva anser är viktigt
för klienten. Detta innebär att praktiken inte stämmer överrens med retoriken, vilket kan
upplevas som problematiskt både hos organisationens ledning som vill se resultat och hos
programledarna som inte känner igen sig i programmanualens direktiv.
– brister inom organisationens kommunikationskanaler
Programledarna beskriver frånvaron av kommunikationskanaler inom organisationen som ett
hinder för att i det praktiska genomförandet följa bets practice. Brister i kommunikationen kan
tolkas försvåra möjligheterna till ett allmänt bemötande som skall präglas av en förståelse för
både programledarnas arbetsuppgifter och vad programdeltagandet för klienten innebär
(Kriminalvårdens riktlinjer 2010:2). Dessutom kan kommunikationsproblemen ha påverkat
programledarnas handlingsutrymme och därmed har de givits möjligheter att prioritera sådana
uppgifter som känns meningsfulla för dem själva eller som gör deras arbetssituation mer
hanterbar. Detta antagande stödjer sig på programledarnas sätt att beskriva och ge mening åt
erfarenheterna av det praktiska genomförandet av programmet som till exempel, deras sätt att
56

eskriva metoderna och hur de anpassar manualen till något som tolkas stämma med de
föreställningar, handlingsmönster och villkor som råder i den egna verksamheten.
Argumentation för att organisationens bristande kommunikationskanaler kan grunda sig på att
många chefer betonar kvantitativa aspekter, det vill säga de lägger tonvikten på de volymer
som skall göras istället för hur programmet i praktiken genomförs. Om Kriminalvården är mer
inriktad på produktion, där cheferna prioriterar att de ska producera en viss mängd av
program, riskerar programledarna att bortse från sådant som påverkar kvaliteten i
programgenomförandet för att nå de mer kvantitativa mål som ledningen är intresserad av.
Därmed kan det praktiska genomförandet av programmet innebära att behandlingen av
klienter som finns att tillgå, har många gånger inget beaktande tagits till hur lämplig
behandlingen är för den enskilde klienten. Problematiken kring att genomföra programmet
med ett klienturval som inte passar programinnehållet är ett tydligt hinder för att i det
praktiska genomförandet följa de direktiv som beskrivs i manualen.
Kommunikationsproblem kan även resultera i att programledarna upplever att
programverksamheten har en oklar organisatorisk koppling, vilket riskerar att dels isolera
programledarna från resten av verksamheten, dels införliva en känsla av att annan personal
saknar förståelse för vad det är de gör (Holmberg & Fridell 2006:29).
Resultatet visar att programledarna beskriver det manualbaserade programmet PRISM som
metodorienterat där dels kunskapen definieras som det som är förpackat i programmet, dels
beskrivs manualen som ett hinder för att i det praktiska genomförandet nå denna kunskap.
Denna paradox kan tolkas som att programledarna upplever sina tidigare erfarenheter och
deras individuella kompetenser inom behandlingsområdet som mer betydelsefullt i deras
praktiska arbete med klienterna. Utifrån ett organisatoriskt perspektiv ska faktorer som borde
ha beaktas vid implementeringen av PRISM bland annat innebära organisationens förmåga till
nytänkande, problemlösning och adekvat handlingsutrymme för programledarna.
Programledarna ska även ha fått tillräcklig utbildningsnivå för att få en tilltro till sin förmåga
att klara av uppgiften samt ha tillräckliga kunskaper och färdigheter för att i det praktiska
genomförandet följa programmanualens direktiv. Därmed läggs ansvaret på verksamheten
som dels i sina bristande kommunikationskanaler och dels i det svaga ledarskapet, har
misslyckats med att stödja och hjälpa programledarna i deras praktiska arbete. Även brister i
handledning och återkopplingar bör läggs på organisationens ansvar (ibid:30). Välfungerande
kommunikationskanaler mellan såväl programledare och chefer som mellan annan personal
som kommer i kontakt med klienterna, borde vara en prioriterad kommunikation i syfte att
sprida kunskap om programmanualens direktiv i kombination med det praktiska
57

genomförandet för att skapa ett stödjande forum samt skapa en dialog som kan utvecklas till
gemensamma problemlösningar.
– brister av kopplingen mellan behov, mål och insatser
Brister inom organisationens kommunikationskanaler riskerar även minska möjligheterna för
programledarna att i verksamhetsplanen rekommendera relevanta åtgärder och stöd för
klienten, efter fullföljandet av behandlingen. Om verksamhetsplanen inte blir ett levande
dokument som påverkas av händelser rörande klienten och klientens utveckling, blir det också
svårt för Kriminalvården att erbjuda betydelsefulla insatser under verkställighetstiden.
Tidigare studier av kommunikation inom organisationer (Holmberg & Fridell 2006) visar att
endast vissa får ta dela av information, trots att informationen borde ha kommit andra till
handa. Vidare sammanfattas och förkortas samt förvanskas och förändras informationen, och
blir därmed otydlig för mottagaren. Dessutom kommer ofta informationen för sent till de
individer som berörs av den. Dessa hinder är relaterade till strukturella faktorer som styr
kommunikationskanalerna inom organisationen (ibid:28).
Ett tydligt exempel är den risk- och behovsbedömning som skall göras av varje klient som
ett led i planeringen av tiden i anstalt. Bedömningen ingår inte inom programledarnas
ansvarsområde, likväl påverkas deras arbetsuppgifter av en risk – och behovsbedömning.
Huruvida informationen hindras på grund av ovan nämnda hinder blir det omöjligt för
programledarna att identifiera och anpassa behandlingen efter klientens individuella behov, av
den orsaken att informationen från bedömningen ska underrätta om klientens risk för återfall.
Saknaden av den röda tråd som kopplar samman behov, mål och insatser inom
programverksamheten (von Sydow 2009:99–100) synliggörs i programledarnas beskrivningar
kring svårigheterna med att beskriva förändringarna i klientens riskfaktorer under
behandlingens gång. Verksamhetens egennytta angående klienturvalet, som ovan beskrivits,
kan tendera i att alla klienter som finns tillgängliga får ”fylla” platserna i programmet. Vilket
riskerar medföra att klienter som i själva verket har behov av andra insatser deltar ändå.
Min tolkning av programledarnas beskrivningar av de hinder att i det praktiska
genomförandet av PRISM förena programmanualen utifrån klientens behov av hjälp och stöd,
kan det därmed handla om att deras förutsättningar påverkas av hur väl den övriga personalen
informerar och genomför sina uppgifter och ansvarsområden. Som ovan nämnt ingår inte
utförandet av klientens riskbedömning inom programledarnas arbetsuppgifter, men
riskbedömningar ska ligga till grund för prioritering av klienter och planering av insatser.
Förekommer bristande information mellan programledarna och den personal som har ansvar
58

för klientens riskbedömning, kan detta tolkas som ett hinder för programledarna att följa
programmanualen. Enligt manualen ska programledarna formulera klientens mål, och det är
via målen som klientens behov och önskvärda resultat åskådliggörs. Avsaknaden av mål leder
i sin tur till minskade möjligheter till uppföljning, vilket innebär att resultatet av klientens
insats går förlorad (ibid:8-9 & Bedömningsunderlag 2009:3).
– avsaknad av utvärderingen i utförandet av det nationella behandlingsprogrammet
PRISM
Det är förundransvärt att behandlingsprogrammet ännu inte har utvärderats och inget tyder på
att ackrediteringspanelen har granskat genomförandet under de cirka fem åren som
programmet har varit i bruk. Därmed kan det inte klargöras om utfallet av det praktiska
genomförandet av programmet stämmer överrens med programmets mål och avsedda effekter
(Sandberg & Faugert 2007:67). Emellertid är programmet ackrediterat och därmed förutsätts
att behandlingen, enligt forskning, ska visa ge effekt samt utgå från den dömdes risk för
återfall och behov av insatser (Fabring 2008:2). Men detta förutsätter i sin tur att
programledarna har genomfört programmet på ett korrekt sätt, det vill säga utifrån best
practice (Kriminalvården 2010d).
Min tolkning är att under den tid som PRISM har bedrivits på anstalt, utan utvärdering, har
många programledare format programmanualens innehåll efter klienternas särskilda behov.
Den viktiga frågan för programledarna kan vara: inte om något fungerar, utan vad som
fungerar för vem. Kriminalvården är en människobehandlande organisation eftersom de
arbetar med människor som ska stödjas i deras välbefinnande under verkställighetstiden. Hur
en klient kategoriseras avgörs hur han behandlas och narkotikamissbrukares komplexa behov
passar inte alltid in i verksamhetens normer och rutiner. Utifrån vad resultatet har visat kan
programledarnas praktiska genomförande tolkas ge tydliga effekter på klienterna. Mitt
antagande grundar sig på programledarnas beskrivningar om hur de anpassar manualen i syfte
att anpassa metoderna efter de enskilda klienternas behov, inlärningsstil och förmågor, det vill
säga vad som fungerar för vem. Det blir svårt att motsäga detta, av den orsaken att det saknas
utvärdering av det praktiska utförandet. I och med de hinder som resultatet visar, synliggörs
även svårigheterna med att utvärdera utförandet av det nationella programmet PRISM. Min
tolkning är att de hinder som har kommit fram i denna studie har redan uppmärksammats av
organisationen och av den anledningen kan ledningen ha undvikit att utvärdera det praktiska
utförandet av PRISM.
59

Resultatet visar hur programledarna oberoende av varandra beskriver ett antal gemensamma
hinder för att i det praktiska genomförandet av PRISM följa best practice. De ovan
diskussionerna var ämnade att ge tydliga indikationer på vilka förutsättningar som krävs för
att programledarna i det praktiska genomförandet ska ha möjligheter följa best practice.
Förutsättningarna ligger på organisationens ansvar att bland annat ge programledarna: tid för
adekvat handledning, lättillgänglig information inom verksamhetens kommunikationskanaler,
stödjande insatser från chefer och kollegor, utrymme för reflektioner och lärande samt
strukturorienterad ledarstil och innovativt klimat.
Avslutande diskussion
Inom samtliga verksamhetsställen, som denna studie representerar, finns det en mängd olika
krafter som påverkar planeringen och beslutsfattande. Tillskottet av resurser genom den
särskilda narkotikasatsningen mellan 2002-2005 ledde till ökad programverksamhet, men
kanske inte alltid på ett sätt som gav optimala förutsättningar för effektiv behandling. Nya
resurser i kombination med en attraktiv metod kan i vissa fall ha blivit styrande för handlandet
och kan därigenom vägt tyngre än analyser av förutsättningar och behov.
En programverksamhet där de stödjande faktorerna saknas kan leda till att programmet
stöts bort från verksamheten, ofta på ett sätt som för programledarna är förenat med den
frustration och besvikelse som de visat under intervjuerna. Detta kan leda till att programmet
genomförs med ett ibland oklart engagemang hos programledarna vilket i sin tur kan få
konsekvenser för programintegritet och effekt.
Programledarnas sätt att beskriva och ge mening åt erfarenheterna av att i det praktiska
genomförandet följa programmanualen är exempel på olika sätt att se på utförandet eller att
anpassa manualen till något som stämmer med de föreställningar och handlingsmönster som
finns i den egna verksamheten. Inom varje verksamhetsställe förekommer beskrivningar och
förhållningssätt som signalerar förekomsten av olika anpassningar. De tankar och erfarenheter
som kommer fram i intervjuerna ger ett sätt att uttrycka olika sätt att förstå och anpassa
genomförandet av programmet till den egna praktiken och de villkor som råder inom
verksamheten.
Denna studies har uppnått sitt syfte med att synliggöra eventuella hinder och/eller
förutsättningar att i det praktiska genomförandet av PRISM följa programmanualens direktiv.
Nedan ges förslag till vägledning i syfte att förbättra programledarnas förutsättningar att i det
praktiska genomförandet följa best practice:
60

– Det är väsentligt att beakta att programledarnas arbetsuppgifter rent
sakligt är så olikartade de arbetsuppgifter som råder på avdelningarna,
och därmed är det viktigt att förstå villkoren för samspelet mellan
programmets innehåll och avdelningens funktion.
– Vidmakthålla strukturerade kommunikationskanaler mellan de
ansvariga cheferna och programledarna för att dels öka chefernas
förståelse för programledarnas arbetsuppgifter, dels för att fungera som
bollplank i diskussioner som till exempel berör programledarnas behov
av eventuella resurser som krävs för att genomföra programmet enligt
best practice. Syftet bör vara att samtliga chefer bör förstå och se vilka
förutsättningar som krävs för att programmet skall kunna bedrivas på
sikt och därmed arbeta för att påverka förutsättningarna, stödja
programledarna och på olika sätt ”skydda” programmet.
– Samverkan inom verksamheten bör utvecklas och bli effektivare.
Samtliga av Kriminalvårdens yrkeskategorier skall representeras och
vara delaktiga. Parterna bör ge varandra en tydligare beskrivning av
respektive mål, arbetssätt, resurser och prioriteter. Vidare bör parterna
klarlägga sina förväntningar på och syftet med deras samverkan. Deras
ansvar och arbetsuppgifter ska tydliggöras samt kontinuitet i mötena ska
eftersträvas. Nyttan och effekterna av samverkan inom verksamheten
bör följas upp dels inom organisationen, dels genom återkoppling
mellan parterna.
Slutsats
Kriminalvårdens motto lyder ”rätt program till rätt klient vid rätt tillfälle”. Det finns inga
starka indikationer som styrker att de verksamhetsställen som har representerats i denna studie
visar att de kan leva upp till detta motto.
Reflektioner och förslag till fortsatta studier
Jag har reflekterat över den svaga relevansen mellan de valda teoretiska utgångspunkterna och
studieområdet. Trots att det tydligt framgår att Kriminalvården kan placeras under de
61

principer som gäller för en människobehandlande organisation där empowerment genomsyrar
tankemönstret inom behandlingsverksamheten, finns det andra teoretiska teorier som än bättre
kan beskriva och förklara skeendet inom det studerade området. Ett exempel är Goffmans
teorier om totala institutioner där aspekter beaktar hur mänskligt behov hanteras av den
byråkratiska organisationen. Teorin tar även upp en viktig aspekt som i hög grad berör denna
studie då genomförandet av PRISM sker inom ramen för fängelsestraff, nämligen behandling
i kombination med övervakning. Ett annat exempel är Glissons och Hemmelgarns betydelse
av organisationsklimatet inom verksamheter och som definieras som utvecklingsinsatser,
rollklarhet, informationsflöde, kommunikationskanaler, samarbete och gemensamma mål.
Under studiens gång har många nya frågor dykt upp. Som till exempel vad sker när en
människa bestämmer sig för att göra en förändring i sitt liv och varför, kommer
programledarna kunna bemöta klientens utveckling utifrån programmanualen Individer och
särskilt narkotikamissbrukare kommer inte att vara motiverade till förändring om vad
programledaren vill att de ska göra om det inte är viktigt för dem. Kan programledarnas
beskrivningar av det praktiska genomförandet av behandlingen ge positiv effekt om klientens
förväntningar sammanfaller med vad de själva upplever vad förändringarna kan åstadkomma
Vad händer om klienternas motivation inte kan tillfredsställas med konkreta stödjande och
praktiska åtgärder efter behandlingen
Alla nya frågor som dykt upp kan relateras till programmanualens direktiv, organisatoriska
brister inom den interna verksamheten som bristande kommunikationskanaler och samarbete.
All tidigare forskning som denna studie har refererat till är endast en liten del av den
forskning som finns inom området ”effekter på återfall i brott”. Studier som berör ”effekter av
återfall i missbruk” inom Kriminalvården är nästintill obefintliga. Borde inte fokus ligga på
återfall i missbruk samt Kriminalvårdens så kallade samverkansarbete inom missbruksvården
Det centrala är inte vilka av de brottsförebyggande åtgärderna som bör användas, utan när och
där effekten av varje åtgärd kan användas för att maximalt förebygga återfall i missbruk.
Därmed kan det praktiska genomförandet av PRISM, trots att det inte följer manualen, inte
uteslutas som en effektiv behandlingsmetod.
Rekommendationer till fortsatta studier är att i nästa skede genomföra en effektutvärdering
på behandlingsprogrammet PRISM, i syfte att undersöka om det praktiska genomförandet har
haft någon effekt på och i vilken utsträckning klienterna har återfallit i missbruk.
62

Referenser
Andreassen T (2006): Institutionsbehandling av ungdomar. Vad säger forskningen Elanders
Gotab, Stockholm
Andrews D (2006) “Reaction essay. Enhancing Adherence to risk – need – responsivity”. In:
Making Quality a matter of policy vol.5 nr.3, s.595 - 602. Carleton University
Bailey D & Bookman A (1999) “Empowerment: What Is It” Journal of Extension October
1999 vol. 37 no.5, s. 1-7
Beck T (2008) “The Criminal Justice Partnership Program. A review of National Best
Practice Programs for Community Corrections”, Divison of Research and Planning, NORTH
Carolina Department of Correction, section 17.15. (d), s. 1 – 8.
Bergström, G & Boréus, K (2005) Textens mening och makt. Metodbok i
samhällsvetenskaplig text – och diskursanalys. Studentlitteratur: Hungary
Bryman, A (2007) Samhällsvetenskapliga metoder. Elanders: Hungary
Ekbom, T. Engström, G & Göransson, B (2006) Människan, Brottet, Följderna . Kriminalitet
och kriminalvård i Sverige. Natur & Kultur: Falun
Fabring C, Å (2008) ”Motivation. En förutsättning för varaktig beteendeförändring hos
klienter i Kriminalvård”. Kriminalvårdens forskningskommitté, 2008, Beställn.nr.4976, s. 5 -
24
Göransson, B. (2008) ”Kriminalvårdens särskilda narkotikasatsning 2002-2007.
Slutredovisning 2008”. Kriminalvården, Reprocentralen, 2008. Beställningsn.nr.4969 s. 4-
158
Hasenfeld (1992) ”MBO”. I: Martinsson, I (2010), Den sista utvägen - om processen kring ett
beslut om ett tvångsingripande enligt § 3 LVU. s. 18-19. Socialhögskolan vid Lunds
universitet
Hedin C & Herlitz U (2006)”Exitprocesser och empowerment – en studie av sociala
arbetskooperativ i Vägen ut – projektet”, Kriminalvårdens forskningskommitté nr 19, 2006,
Beställn.nr.4834, s.100 - 179
Heule, C (2005) ”Anstalt och empowerment”, Rapport 12. 2005, Beställn.nr.4810, s. 3 – 42
Holmberg R & Fridell M (2006) ”Implementering av behandlingsprogram inom
kriminalvården”, Rapport 20 kriminalvårdens forskningskommitté, 2006, ISBN 91–85187–
22-4 s. 18-30 & 54-113
Johansson S (2003) ”Socialtjänsten som organisation”, En forskningsöversikt. Artikelnr.
2002-123-64, 2003 s. 18 - 143
Johansson S-Å (2009)”Q – BoM – Kvalitetsledningssystem för Brotts – och
Missbruksrelaterade program”. Kriminalvårdens riktlinjer 2008:21, s. 2-16
63

Kvale S & Brinkmann S (2009) Den kvalitativa forskningsintervjun, Studentlitteratur AB:
Lund
Matthews, B & Hubbard, D J & Latessa, E (2001) “Making the next stop: using evaluability
assessment to improve correctional programming”. The Prison Journal, December 200, vol.
81 no. 4, s. 454 – 470
Nilsson A (2002) Fånge i marginalen, uppväxtvillkor, levnadsförhållanden och återfall i brott
bland fångar. Avhandlingsserie nr. 8, Akademitryck Edsbruk
Nilsson, A. & Flyghed, J. (2007) ”Samhällsutveckling och marginalisering. Exemplen vräkta
och fångar”. I: Festskrift till Henrik Tham, Brott i välfärden. Om brottslighet, utsatthet och
kriminalpolitik, s. 190-192, Kriminologiska institutionen och författarna 2007
Nordström B (2000) ”Metoder och verktyg för kvalitet”. En redovisning av kvalitetsarbete
inom IFO, 2000, Artikelnr. 2000-31-001, s. 20-78
Perelman A (2009)“Beliefs about what in juvenile rehabilitation. The influence of attitudes on
support for “Get tough” and evidence – based interventions”. Criminal Justice and Behavior,
February 2009 vol. 36 no. 2 s. 184-197
Von Sydow Å (2009)”Kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall i brott.
Verkställighetsplanering och samverkan inför de intagnas frigivning”. RiR 2009:27, ISBN
978 91 7086 001, s. 3-140
Sandberg, B & Faugert, S (2007) Perspektiv på utvärdering. Lund, Studentlitteratur
Sherman L & MacKenzie L (2001) “Thinking About Crime Prevention” & Criminal Justice
and Crime Prevention”. Preventing Crime: What Works, What doesn´t, What´s promising,
2001, Department of criminology and Criminal Justice University of Maryland, chap 2 and
chap 9.
Öberg J & Holmberg S (2008) ”Behandling av narkotikamissbrukare i fängelse”,
Brottsförebyggande rådet Rapport 2008:21, En effektstudie, ISBN 978-91-86027–09-4, s. 3-
54
Internetkällor
Edström, E (2003): Beskrivning av PRISM för KVS. PRISM – Programme for reducing
individual substance misuse (”program för att minska individuellt drogmissbruk”).
Kriminalvårdsmyndigheten Stockholm
www.kriminalvarden.se/upload/Informationsmaterial/PRISM_1003.pdfepslanguage=sv
(hämtad 2010-12-01)
Kriminalvården 2010a: Kriminalvårdens FoU – strategi 2008-2010
http://www.kriminalvarden.se/upload/om_kriminalvarden/Forskning/FoU-strategi_2008-
2010.pdf (hämtad 2010-06-29)
64

Kriminalvården 2010b: FoU - Policy
http://www.kriminalvarden.se/upload/om_kriminalvarden/Forskning/FoU-policy.pdf (hämtad
2010-06–17)
Kriminalvården 2010c: Forskning och utveckling i Kriminalvården
http://www.kriminalvarden.se/Om-Kriminalvarden/Forskning-och-utveckling-i-
Kriminalvarden/ (hämtad 2010-06-29)
Kriminalvården 2010d: Ackreditering av Brotts – och Missbruksrelaterade program i svensk
Kriminalvård
http://www.kvv.se/upload/fangelse/Arbete_utbildning_behandling/Ackreditering_av_program
_i_Kriminalvarden.pdfepslanguage=sv (hämtad 2010-07-14)
Förordningar och propositioner
Förordning (2007:1172 2§) med instruktion för kriminalvården
Prop. 1997/98:19
Övrigt
”Uttagning och certifiering av programledare för brotts – och missbruksrelaterade program”,
Kriminalvårdens riktlinjer Nr 2009:1, Kriminalvårdens intranät 2009, s. 2-5
”PRISM, Programme for Reducing Individual Substance Misuse”, Bedömningsunderlag för
ceritifiering av programledare, Kriminalvårdens intranät 2009, s.3-6
Kriminalvårdens riktlinjer Nr 2010:2 angående extern samverkan, Kriminalvårdens intranät
2010, s. 3-8
Bilaga Intervjuguide
Intervjuguide
Klienturval:
1 Vilka klienter är programmet avsett för
2 Hur sker urvalet, med tanke på inkludering (lämpliga) och exkludering (olämpliga)
Urvalsmetoder:
1 Hur säkerställs att klienter inte utesluts på grund av sin bakgrund (etnicitet, ålder,
religion, sexualitet etc)
2 Bedömningsinstrument (varför de används eller relevanta aspekter)
Förändringsmodell:
1 Hur avser PRISM att framkalla relevanta förändringar hos klienten
2 Hur sker uteslutning av klienter, efter programmet startat
Dynamiska riskfaktorer:
1 Vilka dynamiska riskfaktorer inriktar sig programmet mot
2 Hur värderas och mäts riskfaktorerna
3 Hur riktar sig programmet mot var och en av riskfaktorerna
4 På vilket sätt visar programmet att dessa riskfaktorer kommer att finnas hos den
enskilde deltagaren
65

Effektiva metoder:
1 Om, och i så fall vilka metoder används för att påverka de dynamiska riskfaktorerna
(metoder – gå vidare till fråga 2, annars gå till nästa tema)
2 Hur anpassas metoden beroende på klientens bakgrund
3 Vad finns det för stöd för att den valda metoden har effekt i relation till urvalet av
klienten
4 Vilka teoretiska motiv finns för att metoden ska kunna användas utifrån de
dynamiska riskfaktorerna
5 Om det finns flera metoder – hur används de och hur är de integrerade i varandra
Färdighetsriktning:
1 Vilka färdigheter lär sig klienten
2 Hur ska dessa färdigheter relateras till minskad kriminalitet
3 Hur uppnås färdigheterna
4 Hur bedöms klienten, i avseende om deras färdigheter före, under och efter
programmet
Ordningsföljd, varaktighet och intensitet:
1 Hur anpassas styrkan, varaktigheten och ordningsföljden efter klienternas skilda
risknivåer, behandlingsbehov och inlärningsstil
2 Förekommer hemläxor, och i så fall ge exempel på vad klienten ska göra inför varje
sammankomst
3 Vad händer om klienten missar en sammankomst eller om han visar otillräckliga
framsteg
Engagemang och motivation:
1 Hur bedöms klientens motivation före programmet
2 Vilka insatser ges för att förbättra en klients motivation
3 Vilka metoder används för att upprätthålla motivationen hos klienten under
programmet
4 Förekommer motivationshöjande insatser, utifrån klientens ålder, etnicitet,
inlärningsstil och personaliga erfarenheter
5 Hur uppmuntras behandlingsattityder hos chefer och den övriga personalen som
klienten kommer i kontakt med
Kontinuitet i programmet och andra insatser:
1 Hur integreras PRISM i klientens verkställighetsplan
2 Hur arbetar anstalten med klientens behov, efter avslutat program (boende,
sysselsättning, socialt nätverk, familj o s v )
3 Hur upprätthålls anknytningen och kommunikationen mellan programledaren och
andra som kommer i kontakt med klienten
4 Vilka åtgärder finns för de klienter som inte fullföljer programmet
5 Hur upprätthålls programdeltagandet
6 Ger programledaren några rekommendationer för ytterligare behandling eller
stödjande insatser
7 Hur informeras programledaren om programmets mål och syfte
Program – behandlingsintegritet – system för kvalitetssäkring:
1 Hur sker urvalet av programledare
2 Vad ges för utbildning
3 Hur kontrolleras programgenomförandet
66

4 Hur används kvalitetskontrollen av programmet (video – ljudbandsupptagningar,
deltagande observationer)
5 Hur upptäcks och hanteras till exempel klientens återfall i missbruk
Fortlöpande utvärdering:
1 Finns någon utvärdering av PRISM eller när kommer det ske
2 Finns någon utvärderingsuppläggning Till exempel:
2.1 Hur klienterna beskrivs utifrån relevanta faktorer som antas ha betydelse för återfall i
brott
2.2 Hur de förändringar i de dynamiska riskfaktorerna som PRISM riktar mot beskrivs
2.3 Vad återfallssiffrorna visar
2.4 Hur närvaro, fullföljandesiffror och avbrottsskäl redovisas (programuppgifter) samt
2.5 Hur anstalten får information angående de deltagande klienternas synpunkter på
programmet (programutvärdering)
67