Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Långtåsnäppan <strong>vid</strong> <strong>Ottenby</strong> upptäcktes av Nils Kjellén den 4 oktober 1977. Fågeln stannade sedan en dryg månad<br />
Foto: Bruno Sundin<br />
Hösten 1977 läste jag C-kursen i zooekologi i<br />
Lund. I utbildningen ingick bland annat att<br />
göra två egna arbeten. Eftersom endast ett av<br />
dessa fick handla om fåglar genomfördes<br />
först ett försurningsförsök med vattengråsuggor<br />
tillsammans med Anders Kjellberg.<br />
Efter detta kände vi att vi ville åka till <strong>Ottenby</strong><br />
och skåda. Det gällde då att hitta på ett<br />
projekt som krävde att man var på Öland. Eftersom<br />
andfågelsträcket förbi Skånes sydosthörn<br />
var i stort sett okänt på den tiden, argumenterade<br />
vi för få åka till <strong>Ottenby</strong> och studera<br />
artsammansättningen i andflockar. Denna<br />
studie ledde faktiskt, med statistikhjälp från<br />
Magnus Sylvén, fram till en uppsats i Anser<br />
17:1 med titeln: Artsammansättningen i<br />
flockar av flyttande änder – några spekulationer.<br />
MEGA RETRO<br />
Långtåsnäppan <strong>vid</strong> <strong>Ottenby</strong><br />
Det här är den sjunde artikeln i vår<br />
serie där vi blickar tillbaka på megaarter<br />
som ligger före sökarnas tid. Den<br />
här gången handlar det om långtåsnäppan<br />
<strong>vid</strong> <strong>Ottenby</strong> 1977. Sveriges<br />
första och enda fynd. Det var Nils<br />
Kjellén som upptäckte fågeln och här<br />
berättar han hur det gick till.<br />
var en myrsnäppa vi sett, men vi tyckte att datumet<br />
var misstänkt sent. Någon timme senare<br />
hade Anders klättrat upp i fyren för att se<br />
om han kunde se sträcket bättre därifrån.<br />
Jag uppmärksammade då en mindre, mörk<br />
vadare i en kärrsnäppeflock ute på Sälön. Ute<br />
på spetsen stod jag snart och studerade en vadare<br />
som jag inte kunde bestämma, men som<br />
rimligen måste vara en ny art för landet. Den<br />
var tydligt mindre än de sällskapande kärrsnäpporna,<br />
men kändes större än en småsnäppa,<br />
förhållandevis mörk i dräkten och<br />
märkligt långbent. Dessutom var benen ljust<br />
grönaktiga i färgen.<br />
Jag försökte få kontakt med Anders uppe i<br />
fyren, men det dröjde en stund innan han fattade<br />
att mitt vinkande betydde att hans närvaro<br />
var önskvärd.Ytterligare en skådare tillstötte<br />
och efter att ha studerat fågeln en<br />
stund, gick jag in till fågelstationen och hävdade<br />
att det stod en ny art för landet ute på<br />
Sälön.<br />
Mörk vadare passerade<br />
Nåväl, närmast på nåder lyckades vi boka in<br />
oss för några dagar på <strong>Ottenby</strong> fågelstation.<br />
Således befann jag mig tillsammans med Anders<br />
Kjellberg <strong>vid</strong> vindskyddet på Ölands<br />
södra udde den 4 oktober för att kontrollera<br />
blandflockar av sträckande andfåglar.<br />
Ungefär 10.30 passerade en liten flock<br />
kärrsnäppor med en mindre mörk vadare<br />
strax utanför stranden. Flocken rundade<br />
udden och försvann upp längs västsidan utan<br />
att slå. Något konfunderade gissade vi att det<br />
Långtåsnäppan fångades natten mellan den 27 och 28<br />
oktober. På morgonen ringmärktes och fotograferades<br />
den innan den släpptes.<br />
Foto: Kalle Källebrink<br />
Fingranskning<br />
Jan Pettersson och Jan Österberg ur personalen<br />
följde strax med ut på udden. Där fingranskade<br />
vi fågeln under ytterligare minst en<br />
halvtimme och gjorde en första dräktbeskrivning.<br />
Ingen visste emellertid vad det var för<br />
art som stod framför oss.<br />
Efter att ha tillbringat några månader i Kalifornien<br />
föregående år, var jag övertygad om<br />
att det varken var en tundrasnäppa eller en<br />
dvärgsnäppa, vilka jag lärt känna där. Jag föreslog<br />
därför gulbröstad snäppa, som borde<br />
Roadrunner<br />
1/2004
vara i ungefär den storleken och ingen av de<br />
andra hade något bättre förslag. Under eftermiddagen<br />
försämrades vädret snabbt med<br />
frisk vind och regn, varför vi retirerade till stationen.<br />
Litteraturstudier<br />
På kvällen genomlästes all tillgänglig litteratur<br />
och gulbröstad snäppa förkastades, då vår<br />
fågel definitivt hade långa, ljusa ben.<br />
Först när någon hittade DIM Wallace artikel<br />
om identifiering av små Calidris i British<br />
Birds 67:1 (1974) gick det upp ett ljus. Där beskrivs<br />
långtåsnäppan för första gången på ett<br />
någorlunda ”modernt”sätt. Även om ungfågeln<br />
uppges sakna V-teckning på ryggen<br />
(medan vår fågel hade en småsnäppelik tydlig<br />
sådan), insåg vi nu att det nog var en sådan.<br />
Kommer ihåg att jag utbrast: ”Men den är<br />
ju inte påträffad i Europa”.<br />
– Nä inte förrän nu, svarade någon av de<br />
övriga.<br />
Jag somnade med förhoppningen att fågeln<br />
skulle vara kvar nästa dag så att vi verkligen<br />
skulle kunna säkerställa fyndet. Förväntningarna<br />
infriades och den 5 oktober kunde<br />
långtåsnäppan studeras väl på ned till 30 meters<br />
håll i Sandvik mitt på dagen.<br />
Alla karaktärer<br />
Vi kunde nu kontrollera alla karaktärer och<br />
jämföra med beskrivningen från litteraturen.<br />
En utförlig dräktbeskrivning gjordes innan fågeln<br />
lyfte och flög söderut. Den gav ett mörkt<br />
helhetsintryck både på marken och i flykten.<br />
Benen var påtagligt långa och den skred fram<br />
på de stora fötterna, nästan som en jacana.<br />
Fågeln sågs sedan inte förrän den 16 oktober<br />
då den återupptäcktes i Sandvik av en<br />
grupp göteborgsskådare ledda av Lasse Larsson.<br />
Den fanns sedan kvar på lokalen åtminstone<br />
till den 5 november och en rad ornitologer<br />
hade möjlighet att studera den i detalj.<br />
Fångades<br />
I samband med ficklampsfångst av dvärgbeckasiner<br />
på Sälön natten mellan den 27 och<br />
28 oktober påträffades och fångades långtåsnäppan<br />
av Bo Larsson, som ingick i stationspersonalen.<br />
Efter att ha ringmärkts och fotograferats<br />
släpptes den åter på morgonen den<br />
28:e.<br />
Vid tidpunkten fanns inga andra fynd i<br />
Västpalearktis. Långt senare har emellertid en<br />
fågel från Cornwall i Storbritannien i juni<br />
1970, först publicerad som dvärgsnäppa, med<br />
hjälp av foton ombestämts till långtåsnäppa.<br />
Tredje europafyndet gjordes <strong>vid</strong> Cleveland,<br />
Storbritannien i augusti 1982. Därefter har<br />
den bland annat påträffats i Israel. Häckningsområdet<br />
sträcker sig från floden Ob och<br />
österut i Sibirien och de flesta övervintrar i<br />
Sydostasien. Det är nog inte en alltför vågad<br />
gissning att fler fynd görs i Sverige inom en<br />
inte alltför avlägsen framtid.<br />
– NILS KJELLÉN<br />
Spola av lösa partiklar under vattenkran. Ta en droppe diskmedel på fingertoppen och gnid försiktigt runt. Avsluta med<br />
att skölja rent.<br />
Foto: Bister<br />
Bästa rengöringen av kikare:<br />
Ljummet vatten och diskmedel<br />
Släng putsduken! Den kan allvarligt<br />
skada din kikare om du använder den<br />
fel.<br />
Den skonsammaste rengöringen är<br />
diskmedel och vanligt kranvatten. Förutsatt<br />
att kikaren är vattentät förstås...<br />
TEKNIK<br />
Råden om hur du bäst rengör din kikare kommer<br />
från representanter för två av våra största<br />
leverantörer – Focus Trading (Swarovski) och<br />
Zeiss. De har sett hur olika rengöringsmetoder<br />
kan skada optiken. Högst upp på deras<br />
hatlista hamnar putsduken, du vet den där<br />
lilla mirakeltrasan som brukar följa med när<br />
du köper din kikare ny.<br />
– Det enda den möjligen duger till är att<br />
försiktigt torka bort ett litet fingeravtryck på<br />
en i övrigt kliniskt ren kikare, säger Håkan<br />
Lindström på Focus Trading.<br />
– Annars avråder vi från användande av<br />
putsduk. En normalsmutsig lins innehåller<br />
både fett och mikroskopiskt små partiklar,<br />
ofta sand. Om man torkar torrt blir putsduken<br />
rena slippapperet! Ofta har man ju dessutom<br />
putsduken i fickan där den suger åt sig alla<br />
partiklar man har där.<br />
– Det första som repas är antireflexbehandlingen,<br />
säger Per Nordgren på Zeiss. Hans<br />
kollega Håkan Lindström har i mikroskop sett<br />
hur skadorna även gått ner i själva glaset. Och<br />
det är ingen rolig syn.<br />
Båda rekommenderar istället följande rengöringsmetod:<br />
Spola av kikarens linser under ljummet<br />
kranvatten. Då får du bort de lösa partiklarna.<br />
Ta en droppe diskmedel på fingertoppen och<br />
bred försiktigt ut över glasytan. Skölj sedan<br />
rent under kranen. Torka torrt med en luddfri<br />
servett (t ex Mölnlyckes) eller en ren linneduk.<br />
Linne har den goda förmågan att suga<br />
upp fukt utan att ludda.<br />
– Var dock noga med att torka från centrum<br />
och utåt så att du inte drar runt eventuell<br />
smuts som sitter kvar i kanterna, säger Per<br />
Nordgren.<br />
Hur gör man när man i fält och behöver rengöra<br />
kikaren<br />
– Det finns ett medel som heter Siclair, en<br />
spray som finns i småförpackningar<br />
och som vi kan rekommendera.<br />
Sprayen lyfter upp<br />
smutsen och man kan efteråt<br />
torka av lätt med en servett.<br />
Det viktigaste är alltså att aldrig<br />
torrengöra optiken.<br />
Hur tuffa medel kan man använda<br />
om man fått fläckar som inte går<br />
bort med diskmedel<br />
– Du kan faktiskt använda aceton,<br />
men då måste du vara försiktig så att<br />
gummidetaljer inte skadas.Teknisk sprit är ett<br />
skonsammare medel. Fönsterputs som innehåller<br />
ammoniak är också bra<br />
– Zeiss själva använder <strong>vid</strong> rengöring av<br />
linser en blandning som till 85 procent består<br />
av kemiskt ren bensin och 15 procent propanol,<br />
berättar Per Nordgren. – BISTER<br />
Använd<br />
luddfria,<br />
mjuka servetter<br />
när du<br />
torkar rent.<br />
Börja torka<br />
från mitten<br />
och gå försiktigt<br />
ut mot<br />
kanterna.<br />
Roadrunner<br />
1/2004
Change language