Restaurering av flodpärlmusselvatten - Världsnaturfonden WWF

12. Åtgärder för värdfisken
Öring och lax är värdfisk till
flodpärlmusslans larver. Det
är främst yngre fiskar, som på
bilden, som bär larver eftersom
öringen med tiden utvecklar en
resistens. Foto: Klas Johansson
Restaurering av strömmande vatten
gynnar generellt både musslor, fisk och
annan fauna. Det innebär att även om
man fokuserar på värdfiskarna, lax
och öring, kommer samma åtgärder att
gynna flodpärlmusslorna. Här presenteras
närmare tekniker för att öka reproduktionen
av värdfisk och att skapa
fria vandringsvägar.
Lekområden
Laxfiskars lekbäddar, det vill säga bottnar
där rommen deponeras, ska skydda
rommen under vintern, dels från att spolas
bort, dels från infrysning och rovdjur
(predatorer). Bottnarna ska vara så
stabila att de stannar på plats och rommen
inte krossas. Dessutom ska de vara
så genomsläppliga att friskt vatten förs
in och partiklar samt avfallsprodukter
förs ut. Detta är samma krav som
unga flodpärlmusslor har på sina första
habitat. Att återetablera lekområden
för laxfiskar gynnar därmed musslorna
både direkt (nytt habitat) och indirekt
(fler unga värdfiskar).
Man kan återskapa och restaurera
lekområden för laxfisk genom flera
metoder, vilka beskrivs närmare av Degerman
(2008). Här beskrivs enbart de
vanligaste metoderna, som handlar om
att återföra lämpligt substrat till vattendraget
och stabilisera det på plats.
Vi vill betona vikten av att ha värderat
de områden som kommer att grävas
om eller täckas med leksubstrat (kapitel
8). Täta bestånd av stormusslor får inte
Kostnader – lekbottnar
påverkas. I glesa bestånd utan föryngring
kan de enstaka musslorna flyttas
för hand innan arbetet och sedan läggas
tillbaka.
Det finns i princip två huvudmetoder
att etablera lekområdena, antingen
läggs de i en grävd hölja eller vid en forsnacke
(tröskel).
Om man arbetar med att lägga lekbottnar
i grävda höljor brukar bottnarna
etableras på 0,3–0,5 meters vattendjup
och i områden där vattnet vid
lågvattenföring ”gör att stövelskaften
fladdrar” (cirka 0,3 meter per sekund).
Arbetet sker vid lågvattenföring. En
grop grävs ut försiktigt med en grävmaskin
så att en stor skålformad grop
skapas. Denna brukar vara minst 3 meter
lång och minst 1 meter bred. Hela
gropen fylls med lämpligt substrat upp
till nivå med övrig botten (Figur 50). Se
dock till att lekbädden inte sticker upp
ovanför bottennivån, annars samlar
den på sig sediment och spolas lättare
bort. De största anlagda skålgroparna
har varit cirka 300 kvadratmeter. Genom
skålformen förs ytvatten naturligt
ned i bottnen och strömmar sedan upp
ur botten. Samtidigt ligger lekbädden
skyddad vid högflöden. Lekbädden stabiliseras
med ett antal stora ståndstenar
nedströms och eventuellt vid sidorna.
Dessa stenar bidrar också till att tvinga
ned vatten i bottnen, det vill säga ger en
god genomströmning.
Naturligtvis behöver man inte gräva
ur bottnarna om det finns naturliga
lägen mot forsnackar där gruset kan
ligga kvar. Alternativt bygger man upp
forsnackar/trösklar och placerar lämpligt
leksubstrat omedelbart uppströms
dessa (Figur 48, kapitel 11). Ofta ser man
att leksubstrat som läggs ut på detta sätt
inte blir stabilt. Det är därför mycket
viktigt att överdriva åtgärder som ger
stabilitet. Börja med att etablera en
tröskel av stor sten och täta denna med
mindre sten. Överdriv gärna inblandning
av grövre fraktioner i leksubstratet
för att stabilisera och lägg gärna några
extra större stenar som skydd mot för
hög vattenström.
Ska naturgrus köpas in kostar det i storleksordningen 250–500 kronor per kubikmeter.
Det är dock stora skillnader regionalt beroende på tillgången till naturgrus. Sedan
tillkommer grustransporter, utläggning, anpassning av bottnar och större strukturer.
Därmed kan man räkna med direkta kostnader i storleksordningen 500–1 000 kronor
per kubikmeter om utläggning sker manuellt.
Som beskrivits i avsnitt 11 där bottnarna byggdes främst för musslor kan kostnaden
också uttryckas som 40 000 kronor per 100 m2.
46 | restaurering av flodpärlmusselvatten – Världsnaturfonden WWF