Restaurering av flodpärlmusselvatten - Världsnaturfonden WWF

Forts. Åtgärder i kantzonen
Minimering av onaturlig erosion nära ytvatten
Erosion är en naturlig process i ett
levande vattendrag. Idag har dock erosionen
ökat mångfalt på grund av vattenkraftsutnyttjande,
markanvändningen
och utdikningen av landskapet. Om
erosionen i vattensystemet är onaturligt
hög bör detta åtgärdas, främst genom
att angripa de primära orsakerna.
Om erosionen gått långt och är onaturligt
hög kan man behöva erosionssäkra
stränderna. Detta kan göras med
en mängd olika tekniker:
1) indirekta metoder
2) utformning av stränderna
3) armering av stränderna
4) avstängsling av känsliga avsnitt
5) hänsyn i skogs- och jordbruk
så att körskador undviks.
1) Till indirekta metoder räknas att styra
bort vattnet från känsliga avsnitt med
strukturer i vattnet. Stora stenar eller
död ved kan användas (Läs mer i Degerman
2008).
2) Genom utformning av framför allt
släntlutning kan erosions- och skredrisk
minskas. Åplanet, strand- eller svämzonen,
är ett landskapselement som till
stor del försvunnit ur landskapet. På
dessa låglänta områden kring vattendraget
kunde högflöden breda ut sig,
ibland flera månader i sträck. I strandzonen
trivs vadare, här växer allt från
starr till höga gräs, här kan närsalter
och sediment tas om hand. Åplanet har
försvunnit när jordbruksvattendragen
reglerats eller grävts om till djupa kanaler
med vallar runt. Samtidigt ökar
erosionen och sandtransporten i vattendraget.
I jordbrukslandskapet kan varje
löpmeter å innehålla hundratals kilo
eroderat material, främst sand.
Strandzonens funktion som habitat
och filter kan i viss mån restaureras
genom att underlätta bildandet av
våtmarker genom att tillåta översvämningar.
Sträva efter att finna ställen där
högvatten kan fås att strömma ut och
kvarhållas i åplanet (Figur 40). Åplan
måste göras så breda och svagt sluttande
att de mildrar vattnets energi. Därigenom
får vi också ett större habitat,
mer yta för självrening och sedimentkontroll.
Lämpligt utformade åplan kommer
att fungera som översilnings ängar,
som omväxlande ska översvämmas
och dräneras för att tillföra närsalter
och öka självreningen av kväve. Översilningsängen
fungerar som en pump.
Under dränerade, syrerika förhållanden
oxideras organiskt material och
ammonium nitrifieras (oxideras via
nitrit till nitrat). Under syrefria förhållanden
överförs nitrat till kvävgas.
Cykeln upprepas för varje period med
torra respektive dränkta förhållanden.
Figur 40. Dike (t.v.) som restaurerats (t.h.) så att åplanet åter fått kontakt med vattendraget.
Illustration: Thomas Nydén
Det tidvis översvämmade åplanet har
en mycket stor självrenande förmåga,
kombinerat med hög biologisk mångfald
och utgör ett naturligt landskapselement.
3) Armering av stränder görs oftast med
grövre sten (Figur 41). Detta ger ofta ett
onaturligt intryck och bör döljas så gott
det går i landskapet. Ofta kan det räcka
med en låg rad stenar i strandkanten,
eller lämpligt placerad död ved. En tät
grässvål, gärna med stabiliserande träd,
är ofta det enklaste och billigaste skyddet.
Fibermattor, av till exempel kokos,
förankras i marken och kan besås med
gräsfrö. Svårigheten är oftast att få dem
väl förankrade. Är strandbrinken högre
än cirka två meter bör alltid en skredriskanalys
genomföras.
4) Betande kor som går ned i strandkanten
av åar kan orsaka betydande
grumling och sedimenttransport. I ett
vattendrag med god rekrytering av flodpärlmussla
i Västernorrlands län gavs
bidrag till en lantbrukare för att stängsla
av korna från bäcken, totalt 600
meter, och för att bygga en bro så att
korna kunde gå över bäcken (Karlberg
2006). Att hårdgöra den botten i vattendraget
som kreaturen kliver på kan
också vara en framkomlig väg för att
minska grumling (Figur 42). Generellt
kan dock sägas att stängsling för att
undvika kreaturstramp i strandzonen
är en allt vanligare åtgärd för att minska
erosion internationellt (Figur 43).
5) Körskador uppstår ofta när skogsavverkning
sker på otjälad mark. Det
kan undvikas genom att använda
maskiner med lågt marktryck, avverka
vid tjälad mark eller torra markförhållanden,
planera körvägar så att mjuka
partier undviks och genom olika åtgärder
för att skona marken, till exempel
genom att lägga ut ”grävmaskinsmattor”
(Figur 44). Speciella transportabla och
lätta broar för skogsmaskiner har också
tagits fram i Sverige. Bron, av stål, kan
fraktas mellan områden på skogsmaskinerna
och kan sedan anpassas snabbt
för befintliga vattendrag.
40 | restaurering av flodpärlmusselvatten – Världsnaturfonden WWF