Restaurering av flodpärlmusselvatten - Världsnaturfonden WWF
Restaurering av flodpärlmusselvatten - Världsnaturfonden WWF
Restaurering av flodpärlmusselvatten - Världsnaturfonden WWF
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
i 10,4 procent. Eftersom kräftorna både<br />
expanderar i landet (Degerman m.fl.<br />
2009) och dessutom når höga tätheter<br />
(Degerman m.fl. 2007) kan man förvänta<br />
sig att kräftornas påverkan på flodpärlmusslor<br />
kan öka. O<strong>av</strong>sett konkreta bevis<br />
för kräftornas negativa påverkan blir rekommendationen<br />
att signalkräftor aldrig<br />
bör tillåtas utplanteras i vattensystem<br />
med flodpärlmusslor. Prelimi nära undersökningar<br />
antyder att musslor (spetsig<br />
målarmussla, Unio tumidus, användes i<br />
försöken) under 20 millimeter kan ätas<br />
<strong>av</strong> signalkräftor (Hylander 2004).<br />
Införda musslor<br />
Musslor införs inte aktivt till Skandin<strong>av</strong>ien,<br />
men sprids genom fartygs ballastvatten<br />
och via akvarieverksamhet<br />
(Lundberg & Bergengren 2008). Vandrarmusslan<br />
(Dreissena polymorpha) har<br />
genom barlastvatten spridits från Svarta<br />
H<strong>av</strong>et till norra Europa och Nordamerika.<br />
Den lever i helt andra habitat<br />
än flodpärlmusslan, men vilka parasiter<br />
och sjukdomar som kan överföras<br />
är inte känt. I Nordamerika där arterna<br />
uppträder i samma habitat missgynnas<br />
flodpärlmusslor <strong>av</strong> vandrarmusslorna,<br />
troligen genom näringskonkurrens<br />
(Baker & Levinton 2003).<br />
Pärlfiske<br />
Slutligen har flera studier antytt att<br />
pärlfiske var en viktig faktor bakom<br />
många bestånds tillbakagång (Ekman<br />
1910, Young & Williams 1984a, Grundelius<br />
1987, Ross 1990, Beasley & Roberts<br />
1999, Cosgrove m.fl. 2000). Pärlmusselfiske<br />
är numer förbjudet i artens hu<br />
vudutbredningsområde; Finland (1955),<br />
Norge (1993), Sverige (1994) och Storbritannien<br />
(1998). I Skandin<strong>av</strong>ien är pärlfisket<br />
så gott som obefintligt och bedöms<br />
därför inte som något hot längre.<br />
I sällsynta fall kan flopärlmusslan bilda värdefulla<br />
pärlor. Pärlfiske är i dag förbjudet över större<br />
delen <strong>av</strong> artens utbredningsområde.<br />
Foto: Lennart Henrikson<br />
Hur man undersöker de främsta hotfaktorerna<br />
mot skandin<strong>av</strong>iska musselbestånd<br />
Utgående från sammanställningen ovan,<br />
samt Strayer m.fl. (2004), Direktoratet<br />
for naturforvaltning (2006), Arvidsson<br />
& Söderberg (2006) samt Söderberg<br />
m.fl. (2008a,b) har ett antal faktorer ansetts<br />
utgöra de konkreta hoten. Bakom<br />
många <strong>av</strong> dessa hot ligger en storskalig<br />
förändring <strong>av</strong> <strong>av</strong>rinningsområdet på<br />
grund <strong>av</strong> land- och vattenutnyttjande.<br />
Låga syrenivåer<br />
i den hyporheiska zonen<br />
1) Ökad sedimentdeposition<br />
2) Eutrofiering & organisk förorening<br />
3) Ökad humushalt i vatten<br />
Förstörda habitat<br />
4) Ändrad vattenföring<br />
(vattenkraft, utdikat landskap)<br />
5) Avsaknad <strong>av</strong> stora strukturer<br />
(block & död ved)<br />
6) Avsaknad <strong>av</strong> lämpliga substrat<br />
för små musslor<br />
Försämrade förhållanden<br />
för musslornas värdfiskar<br />
7) Förlust <strong>av</strong> värdfisk<br />
8) Fragmentering <strong>av</strong> landskapet<br />
9) Försurning<br />
Låga syrenivåer<br />
i den hyporheiska zonen (1–3)<br />
Hoten 1–3 orsakar syrebrist i den hyporheiska<br />
zonen vilket försvårar unga<br />
musslors överlevnad. Effekten <strong>av</strong> ökad<br />
sedimentation <strong>av</strong> finpartikulärt inorganiskt<br />
material eller eutrofiering och<br />
organisk förorening kan undersökas direkt<br />
genom att mäta redoxpotential eller<br />
syrgasförhållanden i bottensedimentet<br />
(Geist & Auerswald 2007; Figur 25). Avgörande<br />
är egentligen om det föreligger<br />
en skillnad i redoxpotential eller konduktivitet<br />
mellan den fria vattenmassan<br />
precis ovan bottnen och nere i den<br />
hyporheiska zonen. På platser med god<br />
reproduktion är skillnaden ringa (op.<br />
cit.). Förslagsvis mäts på 10–15 transekter<br />
i områden med flodpärlmussla.<br />
I varje transekt tas minst tre prov på<br />
5 respektive 10 centimeter bottendjup.<br />
Redoxpotentialen mäts som spänningsskillnaden<br />
mellan platina och en<br />
lösning <strong>av</strong> Ag/AgCl2. Den uppmätta redoxpotentialen<br />
kan korrigeras för temperatur.<br />
En sådan uppmätt korrigerad<br />
Figur 25. Övre bilden: Jürgen Geist mäter redoxpotential i ett svenskt vattendrag assisterad <strong>av</strong> Håkan<br />
Söderberg och Askia Wittern. Foto: Andreas Karlberg. Nedre bilden: En närbild <strong>av</strong> utrustningen. Denna redoxmätare<br />
kan köpas från Elana – Boden wasser monitoring (epost: frank.krueger@ufz.de). Foto: Håkan Söderberg<br />
Världsnaturfonden <strong>WWF</strong> – restaurering <strong>av</strong> flodpärlmusselvatten | 27
Change language