Restaurering av flodpärlmusselvatten - Världsnaturfonden WWF

fektionen. Till och med hos fiskar som
utsätts för en infektion första gången
kan det vara en stor dödlighet av mussellarver
(Young & Williams 1984b).
Värdfiskar för flodpärlmussla kan
vara öring eller lax (Young & Wil liams
1984a;b, Larsen 2005, 2006). I Sverige
har endast öring observerats vara
värd, men ett antal musselbestånd som
finns i de större älvarna kan möjligen
ha lax som värd, till exempel i Lagan
och Ätran på svenska västkusten (Ingvarsson
2006). I Norge är lax den vanligaste
värdfisken i de större laxälvarna
och öring i de mindre, eller i älvar
uppströms laxens utbredningsområde.
Lax anses inte kunna fungera som värd
för flodpärlmusslor ovanför sin naturliga
utbredningsgräns i norska älvar
(Larsen m.fl. 2000; 2002, Larsen 2004).
Detta innebär att flodpärlmusslor som
etablerat sig i ett vattensystem tillsammans
med lax tycks vara hänvisade till
enbart lax som värdfisk och musslor
som etablerats tillsammans med öring
fungerar bara tillfredsställande på
öring. I norska älvar med både lax och
öring som värdfisk så släpper ”öringmusslorna”
sina glochidier 3–8 veckor
före ”laxmusslorna” (Larsen 2002).
Denna långtgående anpassning mellan
musslorna och värdfisk kan troligen
vara sådan att endast vissa stammar
av värdfisk passar musslorna från
ett vattendrag. Från Tyskland finns
uppgifter som visar att lokal öringstam
i samexistens med flodpärlmusslan
fungerade bäst som värdfisk (Altmüller
& Dettmer 2006, Buddensiek 1995).
Motsvarande observationer finns också
från Sverige (Söderberg m.fl. 2008a)
och Norge (Marit Ladegaard muntl.,
Larsen 2009a) där det konstaterades
att olika öringstammar fungerade
olika bra som värdfisk för flodpärlmusslorna.
Figur 8. Vänstra bilden: Mussellarver på öring. Foto: Jakob Bergengren.
Högra bilden: Mikroskopibild av mussellarver på fiskgälar. Foto: Bjørn Mejdell Larsen.
Längd, mm
0,45
0,40
0,35
0,30
0,25
0,20
0,15
0,10
0,05
0,00
0,15 mm Ingen tillväxt
0,20 mm
1/8 1/9 1/10 1/11 1/12 1/1 1/2 1/3 1/4 1/5 1/6 1.7 1.8
Datum
Figur 9. Tillväxten hos glochidielarverna är uppdelad i två faser: höst och vår–försommar.
Exempel från Sørkedalselva (Oslo/Akershus Fylke) i Norge. Data från Bjørn Mejdell Larsen, NINA.
Temperaturberoende
Inte bara glochidiestadiet, utan även
parasitstadiet, är temperaturberoende.
I Tjeckien och Tyskland har man sett
att på altituden 750 meter över havet
behövs cirka 1 350 dygnsgrader för att
utvecklingen från glochidielarv till en
cirka 0,4–0,5 millimeter stor flodpärlmussla
ska kunna genomföras (Hruska
2001). När larven väl fäst på gälarna
hos en värdfisk är det först en period av
2–3 månader då larven tillväxer svagt.
Sedan övervintrar larven utan att den
växer (Figur 9). Därefter, under apriljuni
då vattentemperaturen stiger, accelererar
tillväxten och differentieringen
från larv till ung mussla fullföljes. Totalt
varar således parasitstadiet 9–11 månader
beroende på lokalt klimat i Skandinavien
och Kolahalvön, Ryssland (Larsen
2005, Ziuganov m.fl. 2000).
Juvenila musslor
I maj–juni släpper den unga musslan
(som då är 0,4 millimeter lång) från
värdfisken och följer med vattenströmmen
tills den slutligen hamnar nere i
vattendragets bottensubstrat. Bara de
som hamnar i lämpligt bottensubstrat,
från sandiga till grusiga bottnar, har
möjlighet till att överleva. Musslan ligger
normalt nedgrävd i bottnen under
de första 4–8 åren. Att vara begravd i
bottensubstratet är troligen en anpassning
för att minska risken att spolas
Världsnaturfonden WWF – restaurering av flodpärlmusselvatten | 13