to Uppsala! - Ergo
to Uppsala! - Ergo to Uppsala! - Ergo
28 / RECENSIONER Ergo #7 / 2010 Betygen sätts i skala 0–5 MUSIK Provkarta som skapar nyfikenhet Bring Down The Beat Bring Down The Beat (Egen utgivning) ”I’ll be robbin’ Robbin Hood, just to get mine”. Raden kommer från rapparen Siz låt ”Loose it”. När hiphop-projektet Bring Down The Beat från Gottsunda albumdebuterar är det späckat med sådana guldkorn. Som helhet skulle skivan också fungera som en provkarta på olika hiphop-stilar, vilket bör betyda att projektledarna inte inverkat för mycket på ungdomarnas musikaliska utveckling. Variationen är stor och växlar mellan spoken word-inspirerad rap på svenska till amerikansk bling bling, amerikansk östkusthiphop och den franska urbana traditionen. Även produktionens ledstjärna är variation och anpassning efter respektive artists stil. Housebeats bryts av med akustiska gitarrer som bryts av med klassiska hiphopbeats. Flexibiliteten imponerar, men de olika stilarna gör också att det känns splittrat, vilket samlingsskivor i 99 procent av fallen gör. De starka smakproven gör dock sitt jobb. Man blir oundvikligen sugen på framtida egna album av Siz, Big O, Flex, Bita och Hassman, där var och en kan presentera en helhet som inte störs av varandras egensinne. På väg mot fulländning Generous Men “Sweden Rock Promo 2010” (www.myspace.com/generousmen) ANDREAS JAKOBSSON Det är en enorm talang som ligger nedgrävd i den unga Uppsalakvintetten Generous Mens kollektiva kunnande. Förmågan till intrikat progrockmusicerande är imponerande, Robert Bärlin och Anton Dromberg tycks klara vad som faller dem in på gitarr respektive klaviatur, och i Robin Sangheim hör vi en sånghjälte i vardande. En god känsla för melodi, harmoni och dramatik besitter man också i den stundtals komplicerade musik som skapas i anda av de Flower Kings och Dream Theater vilka namedroppas som influenser. Generous Men är ett band som ligger rysligt nära betyget 4. Så varför ges det inte? Dels är tre låtar för lite för att avgöra bandets förmåga till storverk (även om den sammanlagda låtlängden tangerar den man fann hos åtskilliga 60-talsalbum), dels känns det som Generous Men har en bit kvar innan de finslipat sin genuint egna skapelsekrona. Sjukdom tvingade nyligen Generous Men att ställa in sitt uppträdande på Uppsala Progressive Rock Festival. Hoppas inbjudan kvarstår till 2011 och att snickarverket nått fulländning tills dess. Står stadigt på egna ben Hasse Fröberg & Musical Companion “Future Past” (Reingold Records) DANIEL REICHBERG Med en singeldebut daterad 1978, näst högsta betyg i hårdrockbibeln Kerrang 1986, seger i Rock-SM 1991 och alltsedan 1997 turnéer på snart sagt samtliga kontinenter är Knivstasonen och sångaren Hasse Fröberg en av de Uppsalamusiker med fetast CV att förevisa. Ändå har det dröjt ända tills nu innan Fröberg givit ut något på egen hand. ”Har inte haft låtarna tidigare”, lyder förklaring- Efter de praktfulla sockerchockerna ”Amelie från Montmartre” och ”En långvarig förlovning” inger grundhistorien i Jean-Pierre Jeunets senaste visuella misshandel av publiken hoppet om att han har sökt sig tillbaka till mörkare trakter. Upplägget i ”MicMacs” påminner om ”Delikatessen” och ”De förlorade barnens stad”, samarbetena med Marc Caro där sackarinet uppvägdes av en mardrömslik laddning och en viss svärta. Dessvärre är det förhoppningar som snabbt grusas för märkligt nog är dessa element helt frånvarande i den i grunden tragiska berättelsen om Bazil. Inte bara har han förlorat sin far i vad filmen skildrar som en lustiger dödsolycka med en landmina utan dessutom råkar Bazil få en kula i huvudet en kväll när han jobbar i videobutiken. Istället för att tas om hand av sjukvård och samhälle så slungas han rätt ut i rännstenen där han plockas upp av andra utslagna krymplingar som bor på ett skrotupplag. Precis utanför deras krypin springer Bazil på de två konkurrerande vapenföretagen, som förutom att utrusta fjärran land med krigsvapen som lemlästar barn, också har tillverkat ammunitionen som är skyldig till Bazil och hans fars öden. Bazil beslutar sig för att hämnas och tar sin nyfunna ”familj” till hjälp. Det är ändå en historia som anmodar ett visst allvar eller åtminstone en gnutta medkänsla, eller hur? Inte då. Jeunet bryr sig inte ett skvatt om vapenindustrin, dess offer eller ens sina egna karaktärer. Han är på tok för upptagen av sina egna infernaliska påhittigheter för att ägna sig åt att bygga spänning eller skapa stämning. Det enda djup man kan hitta här är i scenografin, allt annat är platt, så livlöst platt. Säga vad man vill om ”Amelie från Montmarte”, men där fanns det ändå en centralfigur att engagera sig i. Den här ensemblen känns bara som cirkusartister, om än synnerligen yrkesskickliga sådana. För briljant teknik har Jeunet alltid haft och i ”Mic- Macs” är den onekligen i någon slags högform. Filmrefeen, men nu har han dem, så det räcker och blir över. ”Future Past” är en närmast sensationell samling låtar, där den stämbandsvige Hans blandar häxbrygd på alla sina gamla Stones-, Queen-, Led Zeppelin- och i synnerhet Yes-influenser. Här boxas retrointrycken för fullt, men alltid med fräschheten som domare. Hör jag ”Piece of the Sky” finns stunder då jag faktiskt snuddar vid den himmel som efterlyses. Under ”The Ultimate Thrill” skänks jag klassisk hårdrock i paritet med dess bästa nutida utövare. Ja, den akustiska popstorfavoriten ”Song for July” excellerar magnifikt i sitt uppsåt att måla en böljande sommar, reflekterad ur vinterkylans perspektiv. Just det, kanske ska nämna att det var Barrellhouse respektive Spellbound, Solid Blue och The Flower Kings jag orerade om i öppningsstycket. FILM Sötsliskig och kallhjärtad MicMacs Regi: Jean-Pierre Jeunet Premiär 27 augusti på SF DANIEL REICHBERG Jean-Pierre Jeunets senaste verk “MicMacs“ är lite av en besvikelse. Foto: Scanbox Entertainment renserna haglar och de trixiga bildlösningarna står som spön i backen, men filmen blir aldrig mer än en högljudd uppvridningsbar leksak som bara går och går. I avsaknad av varje tillstymmelse till värme eller glädje så blir de aldrig sinande upptågen bara mekaniskt stolliga och ansträngt charmiga. Då hjälper det inte hur mycket man krämar på med frejdigt pianoklink och dragspel i ompa ompa-takt. Den hurtiga burlesken klingar entonigt och allt ihåligare ju längre den förutsägbara storyn segar sig mot sin korkade upplösning. Jeunets mest överlastade film hittills är både drypande sötsliskig och isande kallhjärtad. Därmed lyckas han med konststycket att kombinera det värsta från sina tidigare filmer och dessutom ta det ett steg längre. Inte ens hans mest ihärdiga beundrare borde stå ut. Irrande intriger Puss Regi: Johan Kling Royal Johan Kling lär ha inspirerats av självaste Bergman i uppföljaren till rosade ”Darling”. Den var nedtonad och vardagsnära, här ser vi istället ett försök till livfullt och stiliserat ensemblespel. En ”Sommarnattens leende” förflyttad till samma kyliga stockholmsmiljö som i debuten, och gestaltad i samma förströdda bildspråk. Till och med den nästan parodiskt flyktiga jazzmusiken från ”Darling” finns kvar, låt vara med bas som dominerande instrument istället för gitarr. I förhandsmaterialet talas om en fjäderlätt komedi. Det är nog främst denna ständigt närvarande och egenartade jazzmuzak som kan upplevas så. Känslomässigt och berättarmässigt blir detta snarast en tung film som låter ett antal människor skava mot varandra i ett svårfångat intrigmönster. Miljön är en teater. Kajsa (Susanne Thorson) leder en fri grupp som sätter upp hennes egenhändigt skrivna feministiska pjäser. Två veckor kvar till premiär och en rad problem uppstår. Värden vill vräka, programmet är feltryckt, kaffekassan sinar och ingen verkar intresserad av att föra projektet i hamn. Alla utom Kajsa är istället invecklade i en hejdlös kärlekskarusell där hennes egen pojkvän Alex (Alexander Skarsgård) är ett av naven. Där Bergman en gång i tiden lät sina figurer utbrista i konstfullt konstruerade teaterrepliker när han skulle gestalta erotisk cirkus i sommarnatt, går Kling en annan väg i sin dialog. Den svenska realismens väg. Kanske är det detta som hindrar förvecklingarna från att lyfta från marken – det är svårt att göra elegant komedi av det korthuggna prosaiska språk som aktörerna i ”Puss” oftast får använda. Där Bergman i sin film framhävde det teatrala – och därmed också falskhet, yta och spel – tonar Kling faktiskt ned det genom sin strama ton. Kanske är Kling inte lika hemma i teaterns värld som i den skenbart glansiga storstadsvardag som dissekerades i ”Darling”. Där var de korthuggna replikerna och den irrande kameran kongeniala redskap för att skildra falskhet, yta och spel. Här blir Klings estetiska medel länge förvirrande i en ambitiös film som tyvärr aldrig riktigt tar fart. Svår politik med barnslig ton Toy Story 3 Regi: Lee Unkrich Premiär 27 augusti på SF Bio. CHRISTOFFER OLOFSSON PER VESTERLUND Nu är den tredje filmen om de levande leksakerna Woody, Buzz Lightyear och de andra i gänget i ”Toy Story” här. Men tiderna har förändrats under de 15 år som gått sedan den första filmen, både i verkligheten och i filmen.
Ergo #7 / 2010 RECENSIONER / 29 Betygen sätts i skala 0–5 Då var ”Toy Story” banbrytande inom datoranimation. Nu är det förstås 3D som gäller och i filmen har pojken Andy vuxit upp och ska börja på universitetet. Leksakerna har inte kommit till användning på många år och det bekymrar förstås hela gänget. För att undslippa soptippen lyckas de ta sig till dagiset Solsidan. Vad som först verkar vara ett paradis ändras snabbt till ett helvete när den på ytan snälle jordgubbsdoftande björnen Teddy, som är ledare för leksakerna på dagiset, visar sig vara allt annat än god. ”Toy Story 3” har till en början en mer barnslig ton än de flesta av de senaste årens animerade filmer, som tex ”Shrek” och ”Upp”. Men ju längre filmen går desto fler blir vuxenskämten, många av dem riktigt roliga. Detta för dock med sig att filmen förlorar lite av det barnsliga tilltalet och kan nog delvis vara lite svår för de yngre barnen. Detta drar ner helhetsintrycket. Det hade varit roligt om filmen hade kunnat få förbli en riktig barnfilm hela vägen. I vanlig ordning när det handlar om animerad film haglar filmreferenserna. Här går det dock aldrig till överdrift vilket är ganska skönt. Filmen har också ett tydligt politisk budskap, nästan med satiriska drag. Björnen Teddy blir huvudperson i porträttet av Solsidan som en diktatur. Teddy är diktatorn som styr leksakerna med järnhand och visar upp mängder av psykopatiska drag. En intressant scen är när man får veta bakgrunden till Teddys beteende. Den ger visst djup. Tyvärr är ”Toy Story 3” en ganska ojämn film. Ibland glänser den till och är mycket träffande både som komedi och genom sitt budskap. Andra gånger är det inte lika skarpt. Framför allt är slutet lite utslätat och sentimentalt. ”Toy Story 3” är trots detta klart sevärd genom sin berättarglädje och uppfinningsrikedom. Oavsett vad alla filmrecensenter tycker så är en sak helt säker, barnen kommer älska den! NICLAS GILLBERG Leksakerna i “Toy Story 3“ hamnar i klorna på en despotisk teddybjörn. Foto: Pixar Animation Studios RÖSTA PÅ SOCIALDEMOKRATERNA DEN 19 SEPTEMBER 1 av 4 unga saknar jobb. 216 000 unga saknar egen bostad. Det behöver inte vara så. Engagera dig idag: www.s-studenter.se | www.ssu.se SOCIALDEMOKRATISKA STUDENTFÖRBUNDET
- Page 1 and 2: Uppsala studentkårs tidning. Grund
- Page 3 and 4: Ergo #7 / 2010 LEDARE / 03 SAMMA GA
- Page 5 and 6: Ergo #7 / 2010 DEBATT / 05 Feminism
- Page 7 and 8: Ergo #7 / 2010 NYHETER / 07 NYHETER
- Page 9 and 10: I HÖST KAN DU PÅVERKA SVERIGES FR
- Page 11 and 12: Ergo #7 / 2010 till frivillig kår
- Page 13 and 14: FRANK. Nöjesliv Unna dig något ri
- Page 15 and 16: Ergo #7 / 2010 VAL 2010 / 15 göra
- Page 17: Ergo #7 / 2010 NYHETER / 17 FORSKNI
- Page 20 and 21: 20 / REPORTAGE Ergo #7 / 2010 Utsik
- Page 22 and 23: STUDENTER & ARBETSMARKNADS Riv ut o
- Page 24 and 25: 24 / KULTUR Ergo #7 / 2010 ERGO VÄ
- Page 26: 26 / KULTUR Ergo #7 / 2010 ESSÄ Sk
- Page 31 and 32: Universitetskyrkan UPPSALA Körleda
- Page 33 and 34: Ergo #7 / 2010 NATIONER / 33 3q@got
- Page 35 and 36: KÅRSIDORNA Jämlikhetsansvarig mot
<strong>Ergo</strong> #7 / 2010 RECENSIONER / 29<br />
Betygen sätts i skala 0–5<br />
Då var ”Toy S<strong>to</strong>ry” banbrytande inom da<strong>to</strong>ranimation.<br />
Nu är det förstås 3D som gäller och i filmen har pojken<br />
Andy vuxit upp och ska börja på universitetet. Leksakerna<br />
har inte kommit till användning på många år och det<br />
bekymrar förstås hela gänget. För att undslippa soptippen<br />
lyckas de ta sig till dagiset Solsidan. Vad som först<br />
verkar vara ett paradis ändras snabbt till ett helvete när<br />
den på ytan snälle jordgubbsdoftande björnen Teddy,<br />
som är ledare för leksakerna på dagiset, visar sig vara allt<br />
annat än god.<br />
”Toy S<strong>to</strong>ry 3” har till en början en mer barnslig <strong>to</strong>n än<br />
de flesta av de senaste årens animerade filmer, som tex<br />
”Shrek” och ”Upp”. Men ju längre filmen går des<strong>to</strong> fler<br />
blir vuxenskämten, många av dem riktigt roliga. Detta<br />
för dock med sig att filmen förlorar lite av det barnsliga<br />
tilltalet och kan nog delvis vara lite svår för de yngre barnen.<br />
Detta drar ner helhetsintrycket. Det hade varit roligt<br />
om filmen hade kunnat få förbli en riktig barnfilm<br />
hela vägen.<br />
I vanlig ordning när det handlar om animerad film<br />
haglar filmreferenserna. Här går det dock aldrig till överdrift<br />
vilket är ganska skönt. Filmen har också ett tydligt<br />
politisk budskap, nästan med satiriska drag. Björnen<br />
Teddy blir huvudperson i porträttet av Solsidan som en<br />
diktatur. Teddy är dikta<strong>to</strong>rn som styr leksakerna med<br />
järnhand och visar upp mängder av psykopatiska drag.<br />
En intressant scen är när man får veta bakgrunden till<br />
Teddys beteende. Den ger visst djup.<br />
Tyvärr är ”Toy S<strong>to</strong>ry 3” en ganska ojämn film. Ibland<br />
glänser den till och är mycket träffande både som komedi<br />
och genom sitt budskap. Andra gånger är det inte<br />
lika skarpt. Framför allt är slutet lite utslätat och sentimentalt.<br />
”Toy S<strong>to</strong>ry 3” är trots detta klart sevärd genom<br />
sin berättarglädje och uppfinningsrikedom. Oavsett vad<br />
alla filmrecensenter tycker så är en sak helt säker, barnen<br />
kommer älska den!<br />
NICLAS GILLBERG Leksakerna i “Toy S<strong>to</strong>ry 3“ hamnar i klorna på en despotisk teddybjörn. Fo<strong>to</strong>: Pixar Animation Studios<br />
RÖSTA PÅ<br />
SOCIALDEMOKRATERNA<br />
DEN 19 SEPTEMBER<br />
1 av 4 unga saknar jobb.<br />
216 000 unga saknar egen bostad.<br />
Det behöver inte vara så.<br />
Engagera dig idag:<br />
www.s-studenter.se | www.ssu.se<br />
SOCIALDEMOKRATISKA<br />
STUDENTFÖRBUNDET
Change language