KURSEN INVÄRTESMEDICIN - Sahlgrenska akademin

More documents

Recommendations

Info

Rapport från dialoggruppen för invärtesmedicin 8 (16) Pedagogisk metod: smågruppsundervisning och veckobaserat schema  Det lilla formatet av smågruppsundervisning under specialveckorna och AIM uppfattas som mycket positivt av såväl studenter som lärare, då möjligheterna till studentaktivering och interaktion är mycket större än vid traditionella, katedrala moment. Miniföreläsningar för smågrupper bör dock undvikas. Specialveckorna avslutas med någon form av seminarium/dugga/diskussion som ofta har sin utgångspunkt i fall. Detta moment uppskattas av studenterna då utrymme finns för återkoppling samtidigt som de upplever att de får ett kvitto på att de inhämtat ”rätt” kunskaper under placeringen. AIM   Det framhålls att det är viktigt att studenterna ”ser” så många patienter som möjligt under kursen. Men vad innebär ”seendet”? Är studenten själv aktiv i handläggningen? Med alltför många och korta placeringar riskerar seendet att bli ett slags skyltfönsterseende där framför allt medicinska fakta exponeras. Studenten stimuleras då att fokusera på faktakunskaper och en förskjutning mot ytinriktning i studentens studiestrategi kan äga rum [5]. Utveckling av komplexa kliniska kompetenser gynnas däremot av läroprocesser med egenaktivitet, handledning och reflektion över tid i den kliniska miljön. Om studentens lärande av dessa kompetenser anses viktiga kan man således ifrågasätta den nuvarande schemamatrisen med specialveckor [4]. Se också stycket ”Studenternas relation till programmet” om sociala och psykologiska aspekter på lärandet i den kliniska praktiken. AIM-perioden lämpar sig väl som studentaktiverande arbetsform. Dess roll bör förstärkas, med en tydlig struktur, progression och avslutning i form av det praktiska provet. Att AIM I och AIM II är fyra respektive två veckor långa verkar i dialoggruppens ögon bakvänt. Om praktiken är uppdelad i två perioder av pedagogiska skäl, så vore det lämpligare att ha en kortare introduktion tidigt, och sedan en längre sammanhållen period mot slutet av kursen, när man kan göra mer. Även att inleda kursen med en AIM-period bör undvikas. Se också stycket ”Medicinsk professionell utveckling” för mer tankar kring AIM. Integration av biomedicin‐klinik – och progression  Preklinisk integrering  Idag förekommer den mer prekliniskt inriktade undervisningen i två sammanhang: på temadagarna under AIM-veckorna, och på tema/lab-veckan. Därutöver har studenterna även en veckas farmakologi, med kliniskt anslag. Från studenthåll är kritiken skarp kring AIM-periodens temadagar – långa dagar av tung, detaljerad teori. Att dessa dessutom körs i
Rapport från dialoggruppen för invärtesmedicin 9 (16) halvklass innebär ingen pedagogisk vinst; de lämpar sig lika bra för helklass. Här finns således utrymme för stor förbättring – och ett behov av kvalitetssäkring – från kursledningens sida. Tidig yrkeskontakt och konsultationskunskapskursen  Studenterna kommer tidigt ut på sjukhusen i regionen inom ramen för kursen Tidig yrkeskontakt (TYK, sju dagar per år under de första två åren). Före kursen i invärtesmedicin har studenterna också passerat infektionskursen och upplevt både rondarbete och patientmöten. Dessutom har en hel kurs ägnats åt att öva konsultation och status under Konsultationskunskapskursen (KKK). Det innebär att studenterna är väl rustade för en tydlig progression i mötet med patienterna. Prekliniken i kliniken  Många kliniska handledare känner dock inte till denna ökade grad av förkunskap hos studenterna, och bygger därmed inte vidare på den. Möjligheten till progression tas alltså inte tillvara fullt ut. Vissa moment framstår snarare som en upprepning (exempelvis det praktiska provet, som påminner mycket om examinationen under KKK). Fler utmanande, studentaktiverande moment (exempelvis de på andra kurser så uppskattade kandidatmottagningarna) efterfrågas Många specialveckor inleds med att den kliniskt aktiva tutorn repeterar relevanta delar av de mer prekliniska förkunskaperna, och sätter dessa i sitt sammanhang. Detta är uppskattat av studenterna, och bidrar i hög grad till att den kliniska undervisningen kopplas ihop med prekliniska kunskaper. Studenternas relation till programmet: Curriculum overload,  fragmentering och dubbelundervisning  Curriculum overload   Strukturen med ämnesbaserade specialveckor/delkurser innebär en ökad risk för curriculum overload. Delkursernas målbeskrivningar bedömer vi som sjukdoms- och ej kompetensinriktade. Dessutom är de omfattande i relation till den tid studenten har avsatt till verksamhetsförlagd utbildning och inläsning. Fragmenterade läroprocesser  Från studenthåll framhålls att det relativt konsekventa upplägget av specialveckorna ger viss igenkänning och struktur i en tillvaro där man ständigt möter nya lärare och miljöer. Samtidigt upplever många studenter att varje specialvecka har sin egen agenda och att det saknas kommunikation mellan delkurserna. Delkurserna blir därmed alltför fristående i relation till kursen som helhet. De upplever kursupplägget mer som ett pussel än som en klar, stegvis uppbyggnad av kunskaper, färdigheter och förhållningssätt.
Page 1 and 2: KURSEN INVÄRTESMEDICIN  Läkar
Page 3 and 4: Rapport från dialoggruppen för in
Page 7: Rapport från dialoggruppen för in

KURSEN INVÄRTESMEDICIN - Sahlgrenska akademin

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?