KURSEN INVÄRTESMEDICIN - Sahlgrenska akademin

Rapport från dialoggruppen för invärtesmedicin 14 (16)
Exempelvis kan tid för praktik på vårdcentral frigöras i kursen, antingen som hela veckor
eller som enstaka dagar utspridda under en större del av kursen, då studenten har möjlighet
att följa handläggningen av en och samma patient. Då ökar givetvis komplexitetsnivån. Det
kräver omarbetning av schemat, exempelvis genom att komprimera två specialveckor till
en, ta bort någon av specialveckorna eller mer generellt korta ner specialveckorna till fyra
dagar (och därmed öppna upp för att genom hela kursen ha andra aktiviteter på fredagar –
temadagar eller primärvårdspraktik).
En annan förändring skulle kunna vara att knyta allmänläkare till kursen och
undervisningen. Att slutenvårdsspecialister ska ikläda sig rollen av allmänläkare och
undervisa primärvårdsaspekterna av sjukdomspanoramat kan upplevas onaturligt.
För att primärvårdsperspektivet ska finnas med och på allvar hitta en naturlig plats i
kursen, kan det även vara en god idé att knyta en allmänläkare till kursutveckling och
kursledning. Det är också en rimlig följd om kursens övergripande målsättning breddas till
att inkludera handläggning av invärtesmedicinska patienter i primärvården.
KURSEN
INVÄRTESMEDICIN
–
SLUTSATSER
OCH
FRAMTIDA
MÖJLIGHETER
Kursen i invärtesmedicin är en av läkarutbildningens mest centrala kurser. Innehållet är
omfattande – kunskaperna, färdigheterna och förhållningssätten studenterna ska få med sig
från kursen är grundläggande och nödvändiga, var man än hamnar i sjukvården. Dessutom
förväntas studenterna vara förberedda på att kunna fungera som AT-läkare inom
invärtesmedicin, vilket ställer höga krav både på den rent medicinska kunskapen och på
förmågan att hantera rollen som läkare.
Förutsättningarna för att kursen ska hålla hög kvalitet är goda: kursen är relativt lång,
ekonomiskt kompenseras sjukvården för sin viktiga roll i undervisningen, patientunderlaget
är stort, lärarna håller generellt hög kvalitet och studenterna är motiverade att komma ut i
kliniken och lära sig hur man arbetar som läkare.
Samtidigt är kursen också den mest decentraliserade kursen i hela utbildningen, med
undervisning inom 12 olika invärtesmedicinska specialiteter, på tre olika enheter inom SU;
AIM-placeringar ute i regionen; undervisning i smågrupper, med många involverade lärare
samt ett ansvar för integrering av prekliniska moment. På grund av de naturliga
begränsningarna för hur många studenter som avdelningarna kan ta emot, har kursen också
ett modulbaserat veckoschema, där innehållet i kursen kommer i olika ordning för
studenterna.
På många sätt möter kursen i invärtesmedicin samma utmaningar som hela
läkarutbildningen, fast i miniatyr: att hålla samman många olika delar, harmonisera många
olika viljor och intressen, garantera att varje enskilt moment håller hög kvalitet, men
samtidigt formulera och nå övergripande mål som handlar om mer än bara ren
faktakunskap.
Dessa inbyggda utmaningar till trots håller många av kursens olika delar hög kvalitet.
Däremot tror vi att det fortfarande finns en potential att ta tillvara, som kan sammanfattas i
ett enda ord: samordning. Just på grund av ämnets och kursens decentraliserade natur, är
allt som kan motverka splittring och istället betonar sammanhanget och kursens röda tråd
desto viktigare. Mot bakgrund av detta ser dialoggruppen sammanfattningsvis följande
övergripande behov och framtida möjligheter för kursen i invärtesmedicin: