Konkurrens inom valfrihetssystem - Konkurrensverket

238
Skillnader mellan obligatoriska och frivilliga
valfrihetssystem och egenregins ställning enligt LOV
Som nämnts ovan kan valfrihetssystemen delas in i obligatoriska
och frivilliga valfrihetssystem. Utöver skillnaden i upphandlande
myndighets valmöjlighet om och hur en konkurrensutsättning ska
ske, finns även en skillnad i begreppen mellan de obligatoriska och
frivilliga valfrihetssystemen. Enligt Konkurrensverket har lagstiftaren
gett uttryck för ett tydligare krav på likabehandling mellan
utförarna i de obligatoriska valfrihetssystemen, vilket kommer till
uttryck i 5 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL.
I 5 § HSL regleras att landstingen ska införa vårdvalssystem. I
bestämmelsen anges att samtliga utförare ska behandlas lika, om det
inte finns skäl för annat, när ett vårdvalssystem inrättas. Av förarbetena
framgår att såväl egenregin som externa leverantörer
omfattas av begreppet utförare (prop. 2008/09:74, s. 51). Bestämmelsen
är utformad med den så kallade likställighetsprincipen i 2
kap. 2 § kommunallagen (1991:900) som förebild. I 1 kap. 2 § LOV
som omfattar de flesta valfrihetssystem 47 anges i stället att den
upphandlande myndigheten ska behandla leverantörerna på ett ickediskriminerande
och likvärdigt sätt. 48
Begreppet leverantör i 1 kap. 2 § LOV är enligt Konkurrensverket
snävare än begreppet utförare i 5 § HSL. Med begreppet leverantör
avses de externa leverantörerna. LOV är en upphandlingslagstiftning
som reglerar offentliga inköp. I de fall tjänsteproduktionen
sker i egenregin inom upphandlande myndighet aktualiseras som
47
De grundläggande principerna för valfrihetssystem för eID-tjänster regleras i 3 § lagen
(2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering.
48
Den upphandlande myndigheten ska dessutom iaktta principerna om öppenhet,
ömsesidigt erkännande och proportionalitet när den tillämpar valfrihetssystem.