BÃƒÂ¤vern - en nyckelart - VÃƒÂ¤rldsnaturfonden WWF

Denna rapport är en av många rapporter som tagits fram inom Världsnaturfonden 

WWFs projekt Levande Skogsvatten. 

Levande Skogsvatten är ett projekt som ska: 

- öka kännedomen om skogsvattnens biologiska mångfald 

- öka intresset för vattenfrågor bland olika aktörer i skogslandskapet 

- utveckla enkla verktyg för att hantera vattenfrågor i skogslandskapet 

- visa på praktiska åtgärder i s.k. modellprojekt 

- demonstrera hur vattenhänsyn kan integreras i det skogliga arbetet, från planering till 

konkreta åtgärder 

Författarna är ensamma ansvariga för rapportens ställningstagande. 

Lennart Henrikson 

Världsnaturfonden WWF 

Författare: Johan Törnblom och Lennart Henrikson 

Omslagets foto: Ola Jennersten/WWF 

2

Sammanfattning ................................................................................................................. 4 

Bakgrund ............................................................................................................................. 5 

Introduktion.........................................................................................................................7 

Bäverns historiska förekomst och utbredning .................................................................... 9 

Varför bygger bävern dammar? ......................................................................................... 14 

Hur påverkar bävern vattendragen? ................................................................................. 20 

Kan bävern verkligen reglera lågvattenflöden? ................................................................ 23 

Landskapsekologiska effekter av bäverns aktiviteter ....................................................... 24 

”Bäverlandskapet” ........................................................................................................ 25 

”Produktionslandskapet”.............................................................................................. 26 

Bävern - en nyckelart? .................................................................................................. 27 

Bäverns betydelse för olika organismgrupper .................................................................. 30 

Växtsamhällens olika successionsstadier ..................................................................... 30 

Plankton ......................................................................................................................... 31 

Evertebrater ................................................................................................................... 31 

Fisk ................................................................................................................................ 32 

Amfibier ........................................................................................................................ 34 

Fåglar ............................................................................................................................ 34 

Däggdjur ....................................................................................................................... 34 

Är bäverdammar vandringshinder? ................................................................................. 35 

Skötselfrågor om bäverns framtida roll i skogslandskapet .............................................. 37 

Slutsats .............................................................................................................................. 40 

Erkännanden ..................................................................................................................... 41 

Referenser ......................................................................................................................... 42 

Förteckning över WWF-rapporter .................................................................................... 46 

Övriga publikationer ......................................................................................................... 47 

3

I det svenska landskapet har bävern dämt, byggt och grävt de senaste 8000 åren. Dess 

skinn och gäll uppskattades tidigt av människan liksom den produktiva mark som bävern 

skapade. En omfattande jakt utrotade bävern i slutet av 1800-talet vilket föranledde 

en inplantering av bävrar från Norge. Detta inplanteringsprojekt betraktas idag av 

många naturvårdare som ett av de kanske framgångsrikaste inhemska naturvårdsprojekten 

som utförts i modern tid då man idag har en bäverpopulation som uppgår till omkring 

100 000 djur i Sverige. 

Bävern påverkar vattendragen genom att dämma upp, förlänga och fördröja avrinningen 

vilket påverkar många organismer och ekosystem på vägen från källorna till havet. Insikten 

om bäverns ekologiska betydelse ökar i samma takt som urbanisering och människans 

anspråk på nya naturresurser ökar. Idag uppfattar vi inte bävern som en hotad art 

och kan kosta på oss att skjuta bort en koloni om den stör våra anspråk för mycket. 

Inom miljö- och naturvård råder idag ett något ensidigt fokus på klimatmål och växthusgaser. 

Den biologiska mångfalden har man inte prioriterat i samma omfattning trots att 

vi har miljömål, habitat- och vattendirektiv som formulerat samhällets naturvårdsambitioner 

om att ha livskraftiga stammar av alla naturligt förekommande arter och vatten 

med god ekologisk status. Det är i detta sammanhang som bäverns anspråk på vattenlandskapet 

ibland går på tvärs mot de mänskliga anspråken på naturresurser som skog 

och vatten. Därför behövs en strategisk, taktisk och operativ planeringsmodell för hur vi 

ska hantera den svenska bäverpopulationen i framtidens avrinningsområden. 

Inom vattenförvaltningen diskuteras idag vilka referenstillstånd som skall ligga till grund 

för antagna miljökvalitetsnormer som ska vägleda morgondagens skötsel, skydd och restaurering 

av avrinningsområden och vattenförekomster. Sammanställningen av bäverns 

historiska utbredning och täthet indikerar att bävern med stor sannolikhet förekommit i 

tätheter som vi idag har mycket svårt att föreställa oss och om möjligt ännu lägre beredskap 

för att hantera. Det borde därför vara rimligt att söka ytterligare kunskap om bäverns 

landskapsekologiska roll på land och i vatten med avrinningsområdet som utgångspunkt 

i ett historiskt sammanhang. 

Syftet med denna rapport är att glänta på dörren till hur vi tror att forna tiders bäverlandskap 

kan ha sett ut och sätta bävern i ett landskapsekologiskt sammanhang. Genom 

att studera bäverns ekologiska funktion ur ett avrinningsområdesperspektiv kan man 

inte bortse från det mänskliga fotavtryckets betydelse och hur mycket bäver det en gång 

faktiskt fanns i det svenska skogslandskapet och hur landskapet då måste ha sett ut innan 

vi utrotade den förste skogsmästaren. 

4

I en dagstidning (Nerikes Allehanda 2007-08-07) kunde man läsa om ”bäverattacker” på 

badande människor i ett vattendrag i Bergslagen. För att undvika ytterligare attacker 

”utrotar” man den lokala bäverkolonin. Man vill skjuta åtta djur och planerar för att 

spränga bäverhyddan. Incidenten upprör många läsare och leder till flera upprörda insändare. 

Vissa går så långt att man till och med hör av sig och hotar den kommunala 

tjänstemannen och den lokale jaktvårdaren till livet. Inte nog med detta, denna incident 

fick dessutom ett stort internationellt genomslag. Bävrarna i Bottenån blev en världsnyhet 

som till och med kom att pryda en av USA: s största dagstidningar - USA Today. 

I en annan Bergslagskommun har den kommunala miljöövervakningsverksamheten 

uppmärksammat att bävrar täppt igen avloppsledningar och i en mellansvensk ort har 

bävrar grävt sönder strandbrinken längs ån samt observerats i trädgårdar av oroliga villaägare. 

Bävern Castor fiber är verkligen en art som påverkar sin omgivning. Den dämmer vattendrag 

med sina dammar, fäller träd och bygger hyddor. Bävern utrotades i Sverige och 

i många andra delar av världen i slutet på 1800-talet. Den återintroducerades till Sverige 

från Norge i början på 1900-talet då man planterade ut ett 80-tal djur som kom att bilda 

den bäverpopulation som idag överstiger 100 000 individer. Detta bäverprojekt betraktas 

idag som ett av de kanske mest lyckade inhemska naturvårdsprojekten genom tiderna. 

Hur såg våra landskap ut innan bäverns skinn och gäll blev så eftertraktat att arten utplånades 

från de svenska vattensystemen? Hur mycket bäver fanns det egentligen i de 

svenska dalgångarna innan människan började jaga den och vad är det bävern gör med 

vattnet i landskapet egentligen? Det är frågor som vi i denna skrift vill försöka skildra 

mot bakgrund av det aktuella svenska miljömålsarbetet, Natura 2000-arbetet och det 

”nya” EU-direktivet för vatten där begrepp som biologisk mångfald, gynnsam bevarande 

status, referensförhållanden, god ekologisk vattenstatus och betydelsen av restaurering 

samt återskapande av livsmiljöer nämns. I dessa dokument finns ambitioner och riktlinjer 

som stödjer sig på olika kriterier och normer som associerar till mer eller mindre naturliga 

tillstånd som så småningom ska användas som referenstillstånd för att jämföra 

vilken status ett vattendrag, en sjö eller ett helt vattensystem har. 

I diskussionen om referenstillstånd nämns allt oftare begreppet ”ekologisk integritet” 

(Karr & Chu 1999; Stoddard m.fl. 2006). Det är ett begrepp som används för att beskriva 

tillståndet i ett ekosystem eller en miljö utifrån graden av mänsklig påverkan. Visar det 

sig att den mänskliga påverkan är omfattande med konsekvenser som leder till att ekosystem 

utarmas och arter försvinner menar man att det råder en låg ekologisk integritet. 

Detta skapar ekosystem som är känsliga för ytterligare störningar och som saknar flera 

av sina tidigare ekologiska funktioner. Risken finns att det plötsligt inträffar ett skifte 

från ett naturtillstånd, där vissa arter anpassat sig, till ett nytt tillstånd som får drama- 

5

tiska följder för ett antal specialister. I ekosystem med liten mänsklig påverkan kan man 

fortfarande finna arter som har försvunnit från andra mer exploaterade delar av världen. 

Där kan man även finna rikligt med strukturer som t.ex. död ved, gammal lövskog och 

äldre naturskog. Processer som brand och översvämningar präglar och styr successioner 

och dynamiken i sådana områden och en art som kan bidra till denna dynamik är naturligtvis 

bävern. 

Arbetet med att nå miljömålet för EU: s vattenresurser, enligt vattendirektivet, skall inriktas 

mot att både vattnet som sådant och vattenmiljön som helhet uppnår ”God vattenstatus” 

senast år 2015. ”Referensförhållanden” är ett bland flera nyckelord i bedömningen 

av vilken status eller kvalitet en vattenförekomst har och följaktligen hur långt från 

målet god vattenstatus denna förekomst är. Ju mer vattnet avviker från referenstillståndet 

– hög status – desto sämre är dess kvalitet eller status. ”God ekologisk” status innebär 

att ytvattnets växt- och djurliv, vattnets vägar och flöden, botten- och strandstruktur, 

samt de fysikaliska och kemiska förhållandena inte får avvika från vad som betraktas 

som naturliga referensförhållanden för en typ av vatten i ett visst avrinningsområde. 

Frågan som då inställer sig är; känner vi idag verkligen till hur referensförhållandena såg 

ut för bävern i Sverige och hur mycket bäver accepterar dagens samhälle inom ett avrinningsområde? 

6

Historiskt fanns bävern i hela det norra skogsbältet 

från Kanada och Nordamerika till Europa 

och Asien. Inom hela dess nordliga utbredningsområde 

kunde bävern kolonisera ett brett 

spektrum av eko-regioner från subtropiska till 

subarktiska områden. Den eurasiatiska bävern 

hade tidigare en utbredning som sträckte sig 

från de Brittiska öarna till de östra delarna av 

Sibirien, genom löv- och barrskogszonen och 

expanderade in i skogsbeklädda dalgångar långt 

in på tundran i norr och ner på stäppen i söder 

(Macdonald & Barret 1993). 

Fossila fynd visar att det har funnits många föregångare 

till dagens bävrar. Den mest spektakulära 

av dessa utdöda arter är den nordamerikanska 

jättebävern Castoroides som var två meter 

lång och kunde väga upp till 300 kg (Rosell 

& Pedersen 1999). Idag finns det två bäverarter, 

den nordamerikanska Castor canadensis och 

den eurasiatiska Castor fiber. Arterna är lika, 

Ordet bäver 

Bäver är ett gammalt ord av indoeuropeiskt 

ursprung. Det löd ”bebhru” 

och dyker upp i många språk. På 

fornsvenska blev det biur eller bjur. 

Namnet betyder ”den brune”. Det 

gamla svenska namnet ”bjur” går 

igen i en mängd namn på orter och 

vatten som Bjurfors och Bjurträsk. 

På grund av den omfattande handeln 

med pälsverk trängde det tyska 

namnet ”biber” undan ”bjur” och vi 

fick ordet ”bäver”. Det vetenskapliga 

namnet kommer från det grekiska 

ordet castor som just betyder bäver. 

Detta kommer i sin tur från det indiska 

namnet Kasturi eller Kastura 

för myskhjorten (Moschus mosciferous) 

från Himalaya. Det latinska 

ordet fibrae betyder fiber och troligtvis 

syftar att de växtfibrer som bävern 

lever av. 

både till utseende och beteende. Inte förrän 1973 kunde man säkert fastslå att det rörde 

sig om två arter. Då kunde ryska forskare nämligen visa att kromosomantalet skilde sig 

mellan dessa båda arter (Rosell & Pedersen 1999). Bävern är Europas största gnagare 

och kan väga upp till 30 kg och är sålunda även vårt lands största gnagare. Den kan bli 

cirka 70-100 cm lång (svansen därtill 30-40 cm) och väga 18-22 kg. 

Bävern är främst vattenlevande och nattaktiv och kan därför vara svår att få syn på. Däremot 

ser man mer av dess påtagliga aktivitet i form av fällda träd utmed sjöstränderna, 

vid bäverhyddorna och dammarna. Normalstora hyddor blir 1-2 meter höga, 2-4 meter 

breda och 8-10 meter långa. I sällsynta extremfall kan hyddorna bli 2,0 - 3,5 meter höga 

med en omkrets på 30 meter. Bävern är också ett djur som, liksom människan, historiskt 

har haft stor påverkan på landskapets utseende. Förmågan att kunna fälla fullvuxna träd 

och bygga dammar gör att bävern kraftigt påverkar livet i och runt de flackare partierna 

av framförallt mindre vattendrag. Bäverdammar gör att landområden svämmar över, 

vattnets hastighet sjunker och vattenkemin förändras. Nya livsmiljöer skapas och många 

arter påverkas. Bävern var skogslandskapets förste skogsmästare. 

På den norra delen av halvklotet hade bävern byggt och dämt i mindre vattendrag, innan 

människan började odla jorden, i en utsträckning som idag är svårt att föreställa sig. I 

princip hyste varje strömvattenekosystem som omgavs av buskar och träd en bäverpopulation 

som på ett omfattande sätt kom att forma strömvattenlandskapet. 

7

Bävern skapade bäverdammar och på så vis även strömvattensystem med djupare partier 

och långsamt strömmande vatten samt våtmarker som domineras av unga lövsuccessioner 

och buskvegetation. De mindre vattendragens geomorfologiska (hur vattendraget 

rör sig och formar landskapets sammansättning) egenskaper med omgivande 

växtsamhällen har genomgått dramatiska förändringar inom den norra hemisfären efter 

bäverns försvinnande (Rea 1983; Naiman m.fl. 1988). 

På senare tid har man insett att bäverdämmen har en avgörande betydelse för bevarandet 

och variationen av funktionella ekologiska strukturer som lövskogsförekomster, 

kantzoner, död ved, erosion och sedimentationsmönster, tillsammans med andra akvatiska 

och terrestra livsmiljöer. Inte minst viktigt är det att börja fundera på dessa djurs 

populationsmönster och spridningshastighet ur ett samhällsplanerings- och restaureringsperspektiv. 

Då svenska miljömål och europeiska habitat-, fågel-, och vattendirektiv 

har en uttalad ambition att försöka fastställa referenstillstånd och normer för det fortsatta 

naturvårdsarbetet både på land och i vatten, med ett avrinningsområde och ett 

landskapsperspektiv som utgångspunkt, är bäverns historiska populationsstruktur minst 

sagt intressant. 

Bild 1. Bäverdamm 

i Lekhytteåns vattensystem i Närke. 

Foto: Johan Törnblom. 

8

Till Sverige tror man att bävern kom för cirka 8 000 år sedan. Inlandsisen hade lämnat 

mycket vatten efter sig och bävrarna kunde snabbt sprida sig över hela landet. Bävern 

vandrade in i Norden i takt med att inlandsisen drog sig tillbaka och lövskogen bredde ut 

sig. Under 1300- och 1400-talet var bävern vanligt förekommande i våra landskap men 

började påverkas så sakta av människans jakt och konkurrens om produktiv och uppodlingsbar 

jordbruksmark redan på 1500-talet. I mitten av 1700-talet hade den blivit sällsynt, 

och vid slutet på 1800-talet var den helt utrotad från vårt land. Från en liten spillra 

av den kvarvarande norska populationen inplanterades 1920 några djur i Bjurälven i 

Jämtland. Denna inplantering följdes av några till. Från dessa har nu arten återhämtat 

sig och spridit sig till större delen av Sverige och det finns nu en stam på cirka 100 000 

djur. På vissa håll är den så vanlig så att den kommit att bli jaktbart vilt, medan den och 

dess boende på andra håll fortfarande är fridlysta. Av vårt överskott har vi haft möjligheten 

att sända bävrar till Donaus stränder i Österrike (Källa: Naturhistoriska riksmuseet). 

Bävern blev tidigt även ett viktigt byte för människan. Skinnet, köttet och framför allt 

bävergället med dess ”undergörande egenskaper” var värdefullt. Hos båda könen lagras 

ett speciellt sekret i två "pungar" på buken, s.k. bävergällpungar. Dessa är i själva verket 

utbuktningar på urinledarna som ligger vid urinrörets mynning, tätt invid könsorganen. 

Urin som rinner in i bävergällpungen koncentreras och genomgår en kemisk process. 

Detta urinkoncentrat är en gulgrå - svartbrun ostliknande massa, och kallas för bävergäll 

eller castoreum. När det torkar i luften blir det brunt. Själva ordet castoreum kommer 

från det indiska namnet Kasturi eller Kastura för myskhjorten (Moschus mosciferous) 

från Himalaya. Ordet gäll kommer från gälla som betyder kastrera, då man först trodde 

att bävergällpungar var bäverns testiklar. Bävergällpungen är hudsäckar av tvärstrimmig 

muskulatatur och således inga äkta körtlar i anatomisk mening. Bävern använder sekretet 

som revirmarkering och avger långsamt sin doft. Gället har ansetts ha många läkande 

egenskaper och har använts mot sjukdomar, allt från tandvärk till sinnessjukdom. Efterfrågan 

på bävergäll var länge hög. Det har visat sig att bävergället innehåller över 75 

olika kemiska komponenter, varav vissa är desinficerande, andra bakteriehämmande och 

vissa stimulerar blodtillströmningen till huden. Man har faktiskt jämfört bävergället med 

några av dagens läkemedel. Salicylsyra som finns i bäverns asp diet, i bark och löv, ingår 

i många läkemedel. Den extraherades förr ur sälgbark, men framställs nu på syntetisk 

väg. Vidare är salicylsyran utgångssubstansen för tillverkning av acetylsalicylsyra, som 

ingår i många av dagens mediciner, exempelvis huvudvärkspreparat. Halten bävergäll 

förändras med bäverns ålder. Nyfödda bävrar saknar det helt. Hos ettåriga djur innehåller 

bävergällpungarna främst urin, medan hos tvååriga djur börjar bävergällproduktionen 

för att nå sitt maximum vid fyra års ålder. Hos vuxna djur kan mängden bävergäll 

uppgå till 150-200 gram. 

Människans intresse för bäverns bävergällpungar är bäverns olycka. Redan Hippokrates 

på 400-300-talet före Kristus var väl bekant med bävergällets verkningar. I ett latinsk 

9

verk, Castrologica, på 1700-talet finns recept på över 200 användningsområden för bävergället, 

några exempel är mot feber, tandvärk, magproblem, kramplösande och epilepsi. 

Det har även brukats som snus för att orsaka nysningar för att skapa klarhet i hjärnan. 

Det har också används som ingrediens i parfym, för att skapa en vulgär sexuell doft. 

Dock har ingen säker verkningsgrad kunnat dokumenteras, varvid forskningsfältet ligger 

öppet. Vidare har det används för att få bin att producera mera honung och hålla sjöormen 

borta. Det är inte svårt att förstå att priset på detta undergörande medel kom att bli 

högt. Siffror från Sverige på 1830-talet visar att för 15,5 gram fick man betala 4-7 riksdaler 

- vilket kan jämföras med 3 riksdaler som en dräng hade som årslön! Dessvärre ledde 

det till en allt intensivare jakt på bäver som slutade med utrotning i vårt land. Det används 

även idag som exklusiv krydda i brännvin. 

Det hårda jakttrycket i kombination med ett intensifierat skogsbruk gjorde att bävern 

minskade kraftigt under 1800-talet. Man tror att den sista bävern sköts i Sverige 1871, 

två år innan arten fridlystes (Hartman & Georén 1987; Rosell & Pedersen 1999). De huvudsakliga 

motiven till att bävern jagades till utrotningens gräns var inte bara därför att 

deras gäll och päls var eftertraktade handelsvaror, de konkurrerade även med nya bosättningar 

och deras anspråk på produktiva jordar i dalgången (MacDonald m.fl. 1995; 

Mackie 1997; Halley & Rosell 2002; Pollock m.fl. 2003). 

I Nordamerika och Nordeuropa har bäverpopulationerna generellt sett minskat i samma 

takt som den mänskliga populationen ökat. På båda kontinenterna överlevde endast ett 

fåtal bäverpopulationer slutet av 1800-talet (Naiman m.fl. 1988; MacDonald m.fl. 1995; 

Nolet & Rosell 1998; Halley & Rosell 2002). Man tror att i början av 1900-talet fanns det 

endast 1200 djur kvar av den eurasiatiska stammen. I ett försök att vända den negativa 

trenden för de båda arterna skyddade man de få kvarvarande bäverpopulationer som 

fortfarande fanns kvar på de båda kontinenterna och omfattande återintroduktionsprogram 

påbörjades under 1920-talet. Idag uppskattar man att det finns någonstans mellan 

6 – 12 miljoner bävrar i USA (Naiman m.fl. 1986). Återhämtningen för den eurasiatiska 

bävern har varit något långsammare men stadigt ökande och räknas uppgå till närmare 

640 000 bävrar (Halley & Rosell 2002). 

10

Några intressanta hållpunkter 

i svenska bävrars historia 

1700-talets mitt: Sällsynt, förekommande 

i norra Sveriges stora 

skogar 

1700-talets slut: Uppgifter i Utkast 

till Beskrifning om Mälaren av J. 

Fischerström från 1785, säger 

han att "Bäfrar, desse undransvärde 

byggmästare, som nedhygga 

stora aspar hvaraf de äta 

barken, hafva på några ställen 

blifvit sedde i fjärdarne och vid 

strömlopp” 

1800-talet: Sällsynt förekommande 

i de sista orörda delarna 

av landet 

1871: Sista svenska bävern dödades. 

1873: Arten fridlystes. 

1882: Arten troligen utdöd enligt 

samtida uppgifter 

1922: Två norska djur inplanterades 

i Jämtland. 

1923-1939: Ytterligare 78 djur 

inplanterades på olika ställen i 

Sverige. 

1939: Populationen bedömdes till 

ca. 400 individer. 

1961/1962: Populationen omkring 

2.200 djur. 

1969: Ca 7.000 djur. 

1973: En viss jakt tillåten i områden 

där stora skador på skog 

uppstod. 

1980: Population på ca. 40.000 

djur. 

2000: En population på ca. 

100.000 djur spridd över i stort 

sett hela landet. 

I ett historiskt perspektiv var det bävern som 

skapade dynamik i de mindre vattendragen 

högt upp i avrinningsområdet, med avsnitt med 

långsammare vattenhastighet, dammar, djuphöljor 

och våtmarker. Rent geomorfologiskt 

och ur ett växtsamhälles perspektiv förändrades 

en stor del av den norra hemisfärens 

mindre vattendrag då en dramatisk reducering 

av de förekommande bäverpopulationerna påbörjades 

(Rea 1983; Naiman m.fl. 1988). I 

Eurasien och Nordamerika har förekommande 

bäverpopulationer generellt sett minskat i 

samma takt som urbaniseringen och befolkningen 

ökat. På båda kontinenterna överlevde 

endast mindre populationer i slutet av 1800- 

talet (Naiman m.fl. 1988; MacDonald m.fl. 

1995; Nolet & Rosell 1998; Halley & Rosell 

2002). Idag finns en utbredd kunskap om bäverns 

ekologiska funktion och vilken betydelse 

bäverdämmen har när det gäller ett vattendrags 

variation och kantzoners utformning (Naiman 

m.fl. 1988; Pollock m.fl. 1994; Gurnell 1998; 

Collen & Gibson 2001; Pollock m.fl. 2003). 

Källa: Naturhistoriska riksmuseets hemsida 

11

Efter vissa efterforskningar och försök 

till uppskattningar av hur många 

djur man tror att det en gång kan ha 

funnits har man kommit fram till att 

någonstans mellan 60–400 miljoner 

individer fanns på den Nordamerikanska 

kontinenten innan människan 

gjorde sitt inträde (Seton 1929; 

Pollock 2003). Ett försök till att 

översätta dessa antal till den 

eurasiatiska bäverpopulationen låter 

sig egentligen inte göras direkt då 

den eurasiatiska bävern har en långsammare 

reproduktionstakt och en 

lägre genomsnittlig kolonistorlek 

Diagram 1. Bäverns dramatiska återhämtning. Från att ha 

varit försvunnen räknar man med att det idag finns cirka 

100 000 djur i Sverige. 

(3.8 djur/koloni jämfört med 5.2 djur/koloni). Gör man ändå ett försök till ett överslag 

innebär det någonstans mellan 10 och 75 miljoner bävrar att jämföra med mer aktuella 

siffror som idag uppgår till cirka 640 000 bävrar. 

En återintroduktion började diskuteras bara några år efter det att bävern hade utrotats 

från Sverige. Det dröjde dock till 1922 innan introduktionen genomfördes på 19 lokaler 

från söder till norr men framförallt längs de svenska fjällen i gränstrakterna till Norge. 

Ett åttiotal individer från ett bestånd från södra Norge planterades ut i olika delar av 

landet. Till en början ökade beståndet långsamt. 1939 fanns ca 400 djur, 1960 hade antalet 

vuxit till 2 200. Under 1970-talet ökade bäverbeståndet kraftigt och nådde sitt max på 

början 1990-talet med ca 100 000 individer. Sedan dess har antalet bävrar minskat något. 

Tillbakagången har diskuterats livligt i forskningskretsar. Eftersom beståndet byggts 

upp av ett fåtal individer har inavel diskuterats som en trolig anledning till minskningen. 

DNA-tester visar att den genetiska variationen inom beståndet är mycket liten. Det finns 

dock inga undersökningar som visar på några sådana samband. Jakten på bäver har 

också ökat under 1990-talet, men den kanske viktigaste anledningen till att bäverbeståndet 

inte längre ökar tror man beror på likriktningen av skogsbruket. Lövträden, som bävrarna 

är beroende av, har tidigare bekämpats och ersatts av barrträd. Dagens skogsbruk 

är inriktat mot tall och gran och lövet förekommer inte längre i samma omfattning som 

det tidigare gjort i det svenska landskapet. 

Idag finns bävern i alla landskap utom på Öland och Gotland (Bjärvall & Ullström 1995), 

och dess ekologiska betydelse i södra Sverige anses fortfarande vara relativt ringa (Niklasson 

& Nilsson 2005). I Finland skedde introduktioner på 1930-talet med både 

eurasiatisk och nordamerikansk bäver. Den sistnämnda arten konkurrerade ut den 

eurasiatiska bävern som bara finns kvar i ett litet bestånd i västra Finland (Rosell & Pedersen 

1999). 

12

Tabell 1. Uppskattningar av kolonitäthet för Nordamerikanska och Eurasiska bäverpopulationer i skyddade, oskyddade 

och i populationer under återhämtning (från Pollock m.fl. 2003). 

Plats 

Täthet, antal/km 

2 

Status 

Referens 

Massachusetts 0.92 Skyddad Howard & Larsson 1985 

Minnesota 0.92 Skyddad Johnston & Naiman 1990a 

Maine 0.15-0.32 Genom skötsel McCall m.fl. 1996 

Ontario 0.38-0.76 (3.0) Naturligt Voigt m.fl. 1976 

Newfoundland 0.2-0.3 (4.2) Naturligt Bergerud & Miller 1977 

Northwest Territories 0.38 Naturligt Aleksiuk 1970 

Lettland 0.37 Återhämtning MacDonald m.fl. 1995 

Sverige 0.25 Återhämtning Hartman 1994 

Polen 0.15 Återhämtning Zurowski & Kasperczyk 

1986 

Argentina 1.9 Introducerad Jaksic m.fl. 2002 

13

Bävern, Castor fiber, är en växtätare som livnär sig på barken på lövträd, vattenväxter, 

gräs och andra örter. De lever oftast i familjegrupper eller kolonier om 3-6 djur och bygger 

dammar och kanaler i och intill sjöar och vattendrag. Hittar bävern lämpliga och 

passande livsmiljöer kan kolonitätheten uppgå till i genomsnitt 2-3 kolonier per km vattendrag. 

Passande livsmiljöer innebär vattendrag och åar som är omgivna av asp, björk 

och videväxter samt ett permanent och relativt stabilt vattenflöde. Detta innebär dalbottnar 

som har en bredd på minst 50 m och en lutning som understiger 15 %. I bäverns 

fall handlar det om dess vana att bygga dammar och hyddor. Genom att fälla träd dämmer 

den upp vattendrag och skapar dammar där en konstant vattennivå bibehålls. Detta 

är nödvändigt för att den ska kunna bygga hyddor där ingången är under vatten men där 

själva bohålan inte riskerar att vattenfyllas och för att ge skydd från predatorer. En dämning 

av ett låglänt område gör att stora arealer sätts under vatten varvid bävern kommer 

närmare sin födoresurs och minskar sin exponering för predatorer. Med sina aktiviteter 

bidrar bävern till att skapa, bibehålla och modifiera habitat (olika biotoper och livsmiljöer), 

att skapa sjöar och våtmarker i områden där detta annars inte skulle finnas. 

Bild 2. Bäverdamm omgiven av viktiga ekologiska strukturer som död ved, torrakor och småvatten som 

skapas kring bäverdammen. Foto Johan Törnblom. 

14

Det främsta biotopkravet för bävern är ett vattendrag som inte bottenfryser på vintern 

och där det även finns god tillgång till lövträd på stranden. Den bor vid vatten av alla 

slag, främst vid bäckar och andra mindre flöden, men också vid älvar och sjöar, dock inte 

vid långgrunda sandstränder (Schmitz 1981). 

Bävern är en mycket god simmare och kan tillbringa 

upp till 15 minuter under vattnet. Den kan 

även gnaga under vattnet genom att stänga igen 

munhålan med ett hudveck. Andra anpassningar 

till ett liv i vatten är de simhudsförsedda bakfötterna, 

den stora hårlösa svansen och den mycket 

täta pälsen. I själva vattenmiljön har bävern få 

naturliga fiender, den gör därför ogärna några 

längre utflykter uppe på land, där den är ganska 

sårbar. 

Bäverns svans 

Bävern varnar för fara genom att slå 

den platta svansen mot vattnet. Det 

blir en ljudlig smäll. 

Bävern använder inte svansen för att 

simma. Ser man ett bäverliknande 

djur som simmar med svansen, är 

det nog en bisamråtta. 

Bäverns syn är dålig och utvecklad för nattsyn. Synen är begränsad under vattnet och 

först och främst till för att se i luften. Den kan skilja mellan olika färger, och man antar 

att den är närsynt. Bäverns öga har inte de reflekterande kristallerna, som nattseende 

djur vanligtvis har, exempelvis det reflekterande kattögat. Denna avsaknad och förmågan 

att skilja på färger är något som karakteriserar dagaktiva djur. Det finns en del 

som tyder på att bävern en gång i tiden var dagaktiv och kan fortfarande vara det i avlägsna 

orörda trakter. Att den ändrat beteende kan vara ett sätt att försöka undkomma 

människans jakt. 

Hörseln är välutvecklad, trots de små öronen. Den stora öronkanalen kan göra att bävern 

har möjligheten att uppfatta vibrationer under vattnet. Man tror även att bävrarna kan 

ha en utvecklad ljudkommunikation med varandra. 

Bäverns luktsinne är väl utvecklat. Den kan troligtvis känna doften av vattendrag och 

träddungar på långt håll. Den kan komma upp ur vattnet vid dammen och vädra sig till 

var det finns aspar på flera hundra meters håll. Olika växter kan den även skilja på med 

hjälp av lukten. Vidare är luktsinnet ett viktigt redskap att hålla rätt på fiender, exempelvis 

oss människor. Luktsinnet är även viktigt i kommunikationen bävrarna emellan. Vomeronasalorganet 

är ett sinnesorgan som är beläget i skiljeväggen mellan näsborrarna. 

Med hjälp av detta organ kan bävern analysera olika kemiska substanser som är lösta i 

vätska - det vill säga - bävern kan lukta under vattnet. Smaksinnet är som hos de flesta 

andra däggdjur - den kan skilja på sött, surt, salt och beskt med hjälp av receptorer på 

tungan - vilket är till hjälp när den ska smaka på olika typer av mat. 

Bäverns morrhår är grova och ungefär 3,5 cm långa. Dessa är till god hjälp när bävern 

skall ta sig fram i mörkret, och även för att registrera strömningar i vattnet. Vidare, har 

den känsliga nerver i bakfötterna som kan uppfatta vibrationer i marken, vilka eventuellt 

skulle kunna varna för annalkande fiender. 

15

Större delen av året har bävern en 

dygnsrytm som innebär att den är 

nattaktiv. Den lämnar sitt bo på 

kvällen för att ge sig ut och söka föda 

och underhålla sin damm och hydda, 

för att sedan återvända till hyddan 

vid soluppgången. På vintern håller 

sig bävern mest under isen, eller i 

hyddan, och lever av det matförråd 

som den lagt upp i vattnet utanför 

hyddan på hösten. Vid sjöar och 

större älvar kan man finna riktigt 

stora matförråd med volymer på 

bortåt 80 m3. 

Vinterförrådet består av små träd, 

kvistar och grenar. Det kalla vattnet 

fungerar som ett kylskåp och bevarar 

näringsämnena i barken (Hoffman 

1992). Bävern håller vanligen ett hål 

i isen öppet för att kunna ta sig upp 

på land och söka föda även på vintern, 

men vid sträng kyla kan den 

komma att vistas långa tider i boet. 

Man har observerat att den inträder 

i ett s.k. ”29-timmars dygn”, en 

dygnsrytm där dygnet förskjuts eftersom 

den då lever i mörker oberoende 

av solen (Macdonald 1984). 

Därför bygger bävern dammar 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bävern är beroende av en jämn vattennivå, 

för att deras ingång ska hållas under vatten, 

men ändå inte riskera att bohålan vattenfylls. 

Om detta erbjuds av platsen i sig är inte något 

byggande av dammar nödvändigt, men 

om det råder vattenbrist eller vattennivån 

fluktuerar stimuleras bäverns dammbyggarinstinkt 

för att skapa en jämn och hög vattennivå. 

Med en ingång under vattnet får bävern 

skydd mot predatorer och kan röra sig 

in och ut ur boet osedd, vilket minskar risken 

för upptäckt. 

Bävern är tryggare i vatten än på land och 

har där större chans att komma undan fiender. 

Tillgängligheten till lövträd nära vattenkanten 

ökar, vilket minskar sträckan bävern måste 

röra sig på land för att få tag på mat och 

därmed även exponeringen för eventuella 

predatorer. 

Transporter av trä för byggmaterial eller matförråd 

underlättas. 

Fällda träd hålls kvar i området. 

Det minskar risken att dammen bottenfryser, 

vilket skulle vara en katastrof för bävern. 

Det ökar möjligheten att lägga upp ett tillräckligt 

stort matlager framför ingången inför vintern 

och minskar risken att detta ska frysa 

fast. 

Det ger bävern möjlighet att öppna fördämningen 

under vintern och på så sätt skapa en 

luftficka, vilket ger den möjlighet att simma 

längre sträckor under isen för att hämta mat, 

m m. 

Bävern lever i livslånga parförhållanden, 

med ett stabilt familjeliv och 

låg reproduktivitet. Parningstiden infaller i februari och de får sedan små kullar av 

ungar, med 1 till 4 ungar i varje kull, i början av juni. Ungarna har en hög överlevnad, 

och föräldraomsorgen är omfattande. Ungarna blir tidigt simkunniga och kan snabbt 

börja inta fast föda. Bäverfamiljen består vanligtvis av de två vuxna föräldrarna, årets 

ungar och fjolårets ungar. De senare är normalt könsmogna men det är bara den äldsta 

honan som reproducerar sig. På våren, vanligtvis innan den nya kullens ungar kommer, 

lämnar tvååringarna hyddan för att söka upp en partner. Vandringarna är sällan längre 

än en mil från föräldrahyddan men det finns exempel på individer i Nordamerika som 

har förflyttat sig över 30 mil. Om de inte hittar någon partner är det inte ovanlig att de 

återvänder till föräldrahyddan för övervintring. 

När bävern kommer till en ny plats börjar den bygga en hydda om det inte finns någon 

annan möjlighet till skydd för dem. Ensamma bävrar eller par utan ungar kan leva 

16

många år endast i enklare gömställen. Vid födseln av de första ungarna stimuleras dock 

instinkten att bygga stabila, solida hyddor som erbjuder ett fullgott skydd. Byggande och 

renovering av hyddan och dammen är ofta kopplat till bäverns reproduktion. 

Om bävern har möjlighet att gräva ut en håla i marken, föredrar den ofta det som ett 

alternativ till hyddan. Sådana s.k. älvhyddor kräver att stranden har rätt utformning och 

är möjlig för bävern att gräva i. Om det inte är möjligt att gräva i marken, eller om stranden 

är för platt, bygger bävern istället till en hög av kvistar och grenar som den sedan 

gräver ut sitt bo i, dessa hyddor kallas bäckhyddor (Hartman & Georén 1987) se Bild 3. 

Den eurasiatiska bäverns fördämningar kan bli upp till 150 meter långa och 3 meter 

höga. I Nordamerika finns exempel på fördämningar som är upp till 1390 meter 

långa.(Rosell & Pedersen 1999). Dammar byggs sällan i vattendrag som är bredare än tio 

meter eftersom det i vattendrag med större flöden finns en ökad risk att dammen förstörs 

vid vårfloden eller andra perioder med starkt flöde. 

Bäverns byggarinstinkt är medfödd. Ungar uppfödda i fångenskap har uppvisat byggarinstinkt, 

men inlärning av byggbeteendet är också viktigt. Försök har visat att ljudet 

av rinnande vatten kan utlösa bäverns byggarinstinkt, men det är inte nödvändigt för att 

bävern ska börja bygga. Den huvudsakliga stimulansen för byggande tros vara att öka 

säkerheten då bävern utsätts för hot, speciellt då bäverhonan är gravid eller paret har 

ungar. Ljudet från strömmande vatten tros kunna fungera som en sekundär stimulans 

som styr var bävern ska bygga, eller reparera dammen, när bygginstinkten väl väckts. 

Hos den eurasiatiska bävern deltar hela familjen i byggandet. Så är inte fallet med den 

kanadensiska bävern, där byggandet sker individuellt utom vid stora skador på hydda 

eller damm. Hos den eurasiatiska bävern är det den vuxna honan som är mest aktiv i 

dammbyggandet. Bävern använder gärna bestämda bäverstigar när den transporterar 

födo- och byggnadsmaterial från områden där de fällt träden eller hämtat sin föda. Dessa 

fördjupas och grävs också ut där rötter grävs bort tills de bildar djupa, släta vägar där 

bävern kan transportera stammar och grenar. De gräver också ut vattenfyllda kanaler för 

att kunna transportera material ut till bäverdammen, där det är säkert för dem att äta. 

Bäverns byggteknik vid dammbygge går kortfattat till så att trädstammar och grenar placeras 

i strömriktningen i ett smalare parti av bäcken så att de fastnar där. Sedan transporterar 

bävern simmande med grenar i munnen ytterligare material till dämmet. Grenarna 

borras ner i bottenslammet och kläms fast bland de som redan sitter fast. Dessutom 

lägger bävern på stenar som håller grenarna på plats. Man har sett att bävern kan 

lyfta stenar som väger upp till åtta kilo. Dämmet tätas efterhand med utgrävt bottenmaterial 

som bävern trycker på plats med sina framtassar (Rosell & Pedersen 1999). 

17

Bild 3. Bäckhydda längs Österdalälven, Älvdalen. Foto Erik Degerman. 

Bild 4. En bäverdamm underhållen av den lokala bäverkolonin som tätar och håller efter dammen med färska kvistar, 

växter och lera. Foto: Johan Törnblom. 

18

Bild 5. Ett exempel på bäverdämme i en damm som åtgärdats av den lokale markägaren genom att bygga in ett rör i 

dammkonstruktionen så att dammens nivå sänkts. Här har dammvallen torkat sedan vattenytan sjunkit undan och man 

kan tydligt se hur bävern konstruerat dammvallen. Tidigare rann vattnet över vallen. Foto: Johan Törnblom. 

19

Den direkta påverkan på vattendragets olika livsmiljöer utgörs av att bävern dämmer 

vattendrag så dammar, större pooler och våtmarker skapas. Dessa dämmen fångar upp 

sediment som också bidrar till de produktiva och varierade våtmarksmiljöer som skapas 

i anslutning till dessa vattendrag och som i sin tur har positiva inverkningar på vattenkvaliteten 

och återbildning av grundvatten. Alla dessa funktioner är ett resultat av dämmen 

som reducerar vattenhastigheten och sprider vattnet över större ytor. Bäverns levnadssätt 

innebär förändringar på ekosystemen då den ändrar förhållanden från strömmande 

till stillastående vattenmiljöer. Bäverns aktiviteter skapar en stor mängd habitat 

(livsmiljöer) för växter och djur som i sin tur blir föda åt andra djur i och i anslutning till 

dess kanaler och dämmen. Man kan tydligt se hur bävern modifierar landskapet genom 

att fälla träd och bygga dammar. Dammbygget bidrar till stora förändringar både på land 

och i vattnet (Naiman m.fl. 1994). Bäverns aktivitet förändrar strandzonens struktur och 

sammansättning. Artsammansättningen påverkas liksom växtlighetens utseende tillsammans 

med vattnets kemiska egenskaper, och kvantiteten organiskt och oorganiskt 

material som förs med i vattendraget (Naiman m.fl. 1986). 

Vid uppdämning av vattendrag sätts låglänta områden under vatten och försumpade 

skogar kan skapas. De träd och den växtlighet som översvämmas av vattnet dör och träden 

faller så småningom ner i dammen (Naiman m.fl. 1986). Dammen bidrar till att förlänga 

rinntiden eller uppehållstiden i ett vattendrag, och genom detta ökar inlagringen 

av organiskt material och finsediment på botten av dammen. Då bävern fäller träd och 

buskar i strandkanten av dammen bidrar den till att släppa fram mer ljus som gynnar 

växtligheten i dammen. Syrehalten i dammen minskar vilket kan leda till syrebrist som i 

sin tur kan medföra att nedbrytningshastigheten sjunker och mer näring lagras successivt 

in i sedimenten (Ganzhorn & Harthun 1999). Detta pågår under hela dammens livslängd 

och när den sedan överges sjunker vattenståndet. 

Då sedimentet kommer i kontakt med syre startar en snabb nedbrytning och näringsämnen 

blir tillgängliga för vegetation såsom örter och högt gräs. Detta resulterar i så kallade 

bäverängar, som kan beskrivas som en dynamisk och produktiv successionsfas mellan 

bäverdamm och skogstillstånd (Naiman m.fl. 1994). Bäverängarna kan finnas kvar i över 

50 år, som på grund av de nya förhållandena med hög ljusintensitet, leriga bottnar och 

stigande kvävehalter. Bäverns sökande efter föda har visat sig ha en betydelsefull effekt 

på den skogliga successionen runt aktiva dammar genom att minska tätheten bland de 

arter som den föredrar skapas en luckighet som även gynnar mer ljusälskande växtarter 

och på så viss skapas en luckdynamik (Wright m.fl. 2002). 

Flera studier har visat att bäverdammen bromsar och stabiliserar vattenflödet. Även 

grundvattennivån i området har man sett kan påverkas genom att den höjs och stabiliseras. 

Då strömhastigheten minskar ökar depositionen av sediment till botten (Collen & 

Gibson 2001). Generellt ökar näringsämnen som nitrat och fosfor i koncentration vilket 

20

gör att effekterna på området blir mer märkbara om miljön var näringsfattig före dammens 

etablering och mindre märkbara om miljön var näringsrik. 

Man har även sett att sedimenten i bäverdammar omsätter mer kväve per kvadratmeter 

än sediment i strömmande vatten. Kvävefixeringen ökar även i vattnet som omger bäverdammen. 

Detta beror på den stora ansamlingen sediment samt det minskade vattenflödet 

som båda bidrar till att syrefria zoner skapas i sedimenten. Den mikrobiella aktiviteten 

i dessa syrefria zoner ökar omsättningen av närsalter och därmed produktionen i 

systemet (Collen & Gibson 2001). Bakteriellt styrda reaktioner sker, där exempelvis nitrat, 

järn och sulfat reduceras och konsumerar vätejoner. Detta ger upphov till reducerande 

förhållanden (d.v.s. mer eller mindre syrefria förhållanden). Först reduceras nitrat 

till kvävgas och sedan till ammonium, järn reduceras från trevärt järn till tvåvärt järn 

och sulfat till sulfit. Dessa reaktioner kan äga rum i bäverdammens bottensediment och 

kan även agera som en källa för vattnets buffertkapacitet då man sett att pH ofta ökar en 

aning nedströms en bäverdamm. Den reducerande miljön gör dammen till en fälla för 

nitrat och en källa för ammonium. Halten löst organiskt kol och flertalet joner som järn 

och mangan ökar medan halten av aluminiumjoner och löst syre minskar (Collen & Gibson 

2001; Margolis m.fl. 2001). Ansamlingen av vatten och sedimentationen av organiskt 

material kan bidra till att biokemiska reaktioner liknande de reaktioner som sker i 

våtmarker förekommer. Flera studier har visat att dessa reaktioner ger upphov till en 

självrenande funktion hos vattnet och bidrar till förbättrad vattenkvalitet (Collen & Gibson 

2001; Rosell & Pedersen 1999). I och med ett mer stabiliserat vattenflöde och större 

solexponerade vattenyta kan vattentemperaturen öka både uppströms och nedströms 

från dammen (Collen & Gibson 2001). 

Vissa menar att man kan skilja mellan två olika sorters bäverdammar, en mindre långsmal 

variant som högst täcker cirka en halv hektar och en större som kan sträcka sig över 

flera hektar och kan uppnå en hög ålder. Dammens ålder, storlek och djup, mängden 

sediment, vattennivå och strömmar samt bäverns underhåll av dammen påverkar omgivningens 

flora och fauna (Collen & Gibson 2001; Hägglund & Sjöberg 1999). 

Bäverdammarna har ofta ett rikt insektsliv eftersom näring frigörs när vegetationen 

dränks. Det myllrande djurlivet lockar många insektsätande arter som till exempel groddjur, 

knipor, gräsänder, krickor och skogssnäppor. Bävern påverkar den terrestra omgivningen 

med en radie på ungefär 60-100 m från strandkanten räknat. Hur långt bävern 

går för att hämta föda beror på hur mycket det finns i närheten och vilka arter som 

finns samt var de växer. Exempelvis är asp en högt föredragen växt som bävern kan ta sig 

en bra bit för att få tillgång till. 

Kraftig nedbetning och slitage i ett bälte runt vattnet där bävern vistas visar att lokalen 

varit utnyttjad en längre tid. Långvarig nedbetning visar sig i form av förbuskning av 

träd som normalt skulle funnits i större dimensioner. Man kan ibland se att bävern faktiskt 

i vissa fall även gynnar barrträd genom att hålla nere och transportera bort snabbväxande 

lövträd som asp och björk, som kan skugga undantryckta gran- och tallplantor. 

21

Bild 6. Flodpärlmusslan kan man finna nedströms bäverdämmen och iakttagelser har gjorts av föryngring av flodpärlmussla 

i omedelbar närhet nedströms bäverdämmen. Bäverdammen med dess kvistar och grenar utgör ofta ett skydd för 

öring och nivåskillnaden bidrar till att det uppstår en syrerik miljö med ett bottensubstrat direkt nedströms dammen, ett 

substrat som även tycks gynna nyrekrytering av unga flodpärlmusslor. I en bäck i Kilsbergen hade bävern under minst 10 

år dämt upp en sträcka där flodpärlmusslorna satt både uppströms och nedströms dammen. Då bävern övergav området 

satt de äldre musslorna kvar i den gamla bäckfåran. Foto: Lennart Henrikson. 

Eftersom bävern kan betraktas som en sparsmakad generalist då det gäller föda, medför 

detta ofta en förändring i vegetationssammansättningen och vegetationsstrukturen i området. 

De arter som betas först och mest är lövträd som asp, björk, rönn och sälg. Örter 

och buskar betas också medan barrträd såsom gran och tall ofta lämnas eller bara används 

till dammbygge. Många av de lövträd som bävern har som föda skjuter vid betning 

rotskott vilket kan leda till en ökning av buskskiktet. Den ökade ljusintensiteten bidrar 

till en rik markvegetation och en relativt varierad miljö (Histol, 1989). 

Bäverns fällande av lövträd, ger utrymme och upphov till nytt liv som till exempel tickor, 

vedlevande svampar och insekter, lavar och mossor som kommer att växa på de döda 

stubbarna och stammarna som bävern lämnar efter sig. Uppväxande sly gynnar skogens 

andra växtätande djur. Fåglar söker sig gärna till dessa trakter som är rika på insekter. 

Uppdämning och översvämning av mark gynnar vattenlevande djur och sådana som söker 

sin föda bland dessa. När dessa vattensamlingar så småningom växer igen bildas 

näringsrika ängar - s.k. ”bäverängar”. Så bäverns omdaning av landskapet utgör en ekologisk 

viktig funktion. 

22

Vissa forskare har hävdat att bäverdammar och andra strukturer som bromsar upp och 

håller kvar vattenflöden bidrar till återbildningen av grundvatten som i sin tur gör så att 

lågvattenperioder och sommarflöden blir mindre dramatiska. Det finns en hel del anekdotiska 

uppgifter och rapporter som stödjer denna hypotes trots att det egentligen finns 

väldigt få publicerade studier som gjorts inom detta område. Wilen m.fl. (1975) jämförde 

förändringar i sommar-låg-vattenflöden i vattendrag i USA, utan bäver och i vattendrag 

med bäver. Vad man såg var att när bävern koloniserade ett av vattendragen så torkade 

det vattendraget inte ut nedströms bäverdammarna under sommarens lågflödesperiod, 

vilket det andra vattendraget gjorde. I en annan studie av Tappe (1942) konstaterades att 

sommarflödena i flera vattendrag i norra Kalifornien ökade efter att bävern hade koloniserat 

de övre strömsträckorna. Från Missouri rapporterade Dalke (1947) att återkomsten 

av bävern i mindre vattendrag hade återställt flödet i ett antal bäckar så att de inte torkade 

ut och att de nu kunde hålla fisk, vilket de inte tidigare hade gjort. På samma vis 

rapporterade Finley (1937) att vattenflödet i ett vattendrag i Silver Creek i en Nationalskog 

i östra Oregon minskade avsevärt efter att ett antal bäverdammar hade försvunnit. 

Det var bäverjägare som skjutit bortemot 600 djur i Silver Creeks källflöden och flera 

vattendrag torkade ut de följande åren då flödena minskade. Finley menade att grundvattennivåns 

sänkning var så omfattande att ängsmarker längs vattendragen inte längre 

var grästäckta vilket resulterade i en förlust av cirka 15 000 ton växtfoder. Längre nedströms 

fanns inte längre tillgång till vatten för bevattning av jordbruksmarken vilket 

ledde till ännu större ekonomiska förluster. 

I östra Oregon såg man att grundvattennivåerna i anslutning till en bäverdamm var betydligt 

högre jämfört med de sträckor som saknade bäverdammar, vilket enligt Lowry 

(1993) ledde till att dammar ökar grundvattenytan i kantzonen upp till omkring 50 meter 

från själva dammen. Konstruktioner byggda av människan har visat på liknande resultat. 

Till exempel visade Brown (1963) att mindre sjöar och dammar som bildats på sandiga 

jordarter möjliggjorde snabb infiltration av högflöden som i sin tur påverkade tidigare 

temporära vattenflöden till att bli mer stabila och kontinuerliga. På ett annat ställe i British 

Columbia kunde man visa att en mindre regleringsdamm knappt större än en normalstor 

bäverdamm, kunde användas för att hålla kvar överflödsvatten och högflöden i 

den 27 hektar stora konstgjorda damm som bidrog till att vattendraget nedströms inte 

torkade ut under hela sommaren (Wood 1997). 

I ytterligare studier från den Nordamerikanska kontinenten har man sett att fleråriga 

och kontinuerliga flöden har utvecklats i nedströms liggande partier som tidigare bara 

hade temporära flöden, då man installerade 132 mindre regleringsdammar (DeBano 

1984). Man hade även observerat spår av äldre bäverdammar där man anlade de nya 

artificiella konstruktionerna och efter omkring 14 år från att projektet hade börjat observerade 

man att bävrar återkoloniserade vissa delar av vattensystemet som höll vatten 

året runt (Stabler 1985). Stabler kunde även notera att tidigare arbeten med installation 

av dessa mindre flödesreglerande dammar i andra vattendrag hade lett till att vattendra- 

23

gen återfått ett stabilare ”året-runt-flöde” och att man kunde konstatera att man lyckats 

återfå sådana flöden som återigen kunde hysa självreproducerande öringbestånd. 

I jämförelser av hur stor betydelse själva volymen av dammarna har i relation till de omgivande 

jordarternas lagringskapacitet för att förhindra att ett vattendrag torkar ut, har 

man sett att själva vattenvolymen i dammarna tycks ha en mindre betydelse än de omgivande 

jordarternas förmåga att lagra vatten som stora underjordiska vattenmagasin 

(Dunne & Leopold 1978; Lowry 1993). Huruvida en serie av bäverdammar kan bidra till 

att fylla på detta underjordiska vattenmagasin och hur tillgängligt detta vatten är för att 

förse vattendrag med vatten under sommarens lågvattenflöden bestäms främst av läget 

och de hydrauliska flödena i underjorden inom ett avrinningsområde. I finkornigare jordar 

tar det längre tid att fylla på vattenmagasinen men det tar också längre tid att tömma 

dem jämfört med mer genomsläppliga jordarter som fylls på och töms snabbare (Pollock 

m.fl. 2003). 

. 

Bild 7. En nyetablering av en bäverdamm höjde grundvattenytan och vattnet steg cirka en meter från normal vattennivå 

vilket skapar helt nya våtmarksmiljöer ibland med höga inslag av al. 

Foto Johan Törnblom 

24

”Bäverlandskapet” 

Figur 1. Var det så här våra skogslandskap en gång såg ut eller är det så här det ska se ut i ett avrinningsområde med ”god 

ekologisk status”? Här finns ett naturligt högt lövinslag, olikåldrig skog, brand och översvämningssuccessioner, rikligt 

med död ved på land och i vatten, intakta och odikade våtmarker och utströmningsområden och en bäverdamm var hundrade 

meter och orensade vattendrag. Illustration Martin Holmer. 

25

”Produktionslandskapet” 

Figur 2. Dagens trakthyggesbruk dominerar det svenska skogslandskapet och präglas av omfattande dikningsverksamhet, 

skogsbilvägar, markberedning, flottledsrensning, dränering och vattenreglering tillsammans med en likåldrig skog 

som domineras av gran och tall. Hur påverkar detta produktionslandskap vattnets ekologiska status? Illustration Martin 

Holmer. 

26

Bävern - en nyckelart? 

Nyckelarter eller så kallade ”keystone species” är arter som ofta har en stor ekologisk 

betydelse, ofta större än vad deras förekomst eller antal antyder. Ofta är de inte ens hotade 

eller rödlistade (d.v.s. finns upptagen på någon rödlista över utrotningshotade 

djur). Ett exempel på en sådan art är spillkråkan som är den enda hackspetten som 

hackar ut stora bohål till arter som mård, ekorre, kaja, knipa, skogsduva, pärluggla och 

hökuggla. Spillkråkan är alltså ett exempel på en art som skapar viktiga livsmiljöer som 

många andra arter är beroende av. 

Olika arter i ett landskap eller inom ett avrinningsområde har mer eller mindre överlappande 

krav på livsmiljöns kvalitet och populationernas areal. Inom de områden där livsvillkoren 

för mycket krävande arter är tillgodosedda, kan flera andra arters livsmiljöer 

gynnas betydligt. En paraplyart är en krävande art vars bevarande ger skydd åt flera arter 

med liknande kvalitativa krav på livsmiljöer. Paraplyartsbegreppet har föreslagits 

som ett verktyg som kan underlätta naturvårdsarbetet i skogen och föreslås nu ligga till 

grund för ett tillvägagångssätt för att arbeta med arter inom hela avrinningsområden 

(Törnblom 2006; Törnblom m.fl. 2006; 2007). 

Bild 7 & 8. Bäverdammar i Karpaterna i sydöstra Polen. En miljö där även svart stork trivs. Den svarta storken är en art 

som gärna häckar i vida, sanka skogsmarker, helst i högåldrig barrblandskog genomfluten av åar eller med insprängda 

kärr och myrar. På 1930-talet upphörde den svarta storken att häcka i Sverige vilket man tror till stor del var en konsekvens 

av den omfattande diknings och markavvattningsverksamheten. Foto: Johan Törnblom. 

Bävern är en i naturlandskapet ytterst viktig art, som med sitt dammbyggande i mindre 

vattendrag både skapar små produktiva våtmarker och ansamlingar av med grövre död 

ved. Det verkar troligt att hundratals arter var beroende av bävern i naturlandskapen, 

men något sådant referenslandskap finns inte kvar att studera i Syd- eller i delar av Mellansverige. 

Fortfarande är bäverns ekologiska betydelse i Götaland ganska obetydlig i 

jämförelse med delar av Svealand och Norrland där den spelar en viss roll (Niklasson & 

Nilsson 2005). Kunskapen om bävern som nyckelart i Sverige är dock fortfarande något 

27

egränsad, men erfarenhet från bland annat Lettland visar på stora ekologiska effekter. 

Det har visat sig att de småvatten som bäverns dämningar skapat är viktig för många 

arter i Lettland som till exempel svart stork. 

Det mänskliga minnet är kort och därför glömmer vi ofta bort hur viktig bävern 

var innan den utrotades av människan i Sverige. Ännu sämre är minnet eller 

kunskapen om hur landskapet såg ut innan vi ens börjat jaga bävern, alltså när 

den fortfarande levde kvar i livskraftiga populationer över hela landet för en sådär 

600-700 år sedan. När bävern lever vid bäckar och mindre åar anlägger den 

dämmen som gör att det bildas små våtmarker ovanför dessa dämmen. Direkt 

efter att dämmena byggts dödas många träd av det höga vattenståndet vilket 

främst drabbar granen som inte överlever en längre överdämning. Vid riklig förekomst 

av bäver fälls flertalet lövträd nära vattnet och när födoresurserna uttömts 

överges området för en tid. Eftersom bävern lever på kvistar och grenar lämnar 

den efter sig de grövre dimensionerna. Utbudet av substrat för vedlevande arter 

blir därför stort vid en bäverdamm. Efter en tid, när fördämningen inte längre 

underhålls, öppnar det strömmande vattnet upp fördämningen och högörter och 

lövträd kan åter etablera det tidigare uppdämda området. Närmast öppet vatten 

skapas en zon där olika Salix-arter kan etablera sig och expandera. På torrare 

marker kan al, överleva och där innanför en lövdominerad blandskog med asp, 

björk, ask, ek och tall. Det sker alltså en dynamisk förändring över tiden som 

styrs av bävern. Studier i Nordamerika har visat att bäverns dämningar kan påverka 

en mycket stor andel av ett flackt naturlandskap. 

28

Figur 3. Ett antal terrestra, 

akvatiska och semiakvatiska 

paraplyarter kan kanske 

hjälpa oss förstå hur vi bästa 

ska kunna förvalta och sköta 

ett landskap ur ett avrinningsområdes-perspektiv 

på 

kort och lång sikt där ambitionen 

är att återskapa strukturer, 

livsmiljöer och processer 

som kan göra det möjligt 

att återigen få tillbaka arter 

som på ett eller annat sätt 

genom historien försvunnit 

på grund av mänsklig påverkan. 

Illustration: Martin Holmer. 

29

Då bävern dämmer upp ett vattendrag förändras förutsättningarna för vattenväxterna, 

en del missgynnas och försvinner medan flera nya arter som gynnas tillkommer. 

Utvecklingen av olika växtsamhällen (makrofytsuccession) kan delas in i 3 stadier: 

1. Tidig succession 

2. Mellansuccession 

3. Sen succession 

Växtsamhällens olika successionsstadier 

1) Tidig succession år 1–10 

Arter som sprider sig lätt och är snabba kolonisatörer 

är typiska flytande vattenväxter såsom andmatväxter 

och bläddror eller lätt rotade vattenväxter 

såsom särvväxter och lånkeväxter. Dessa 

makrofyters funktion startar direkt vid ankomst 

eftersom de tar upp näring direkt från vattnet. 

Hela individer av dessa arter kan transporteras 

med hjälp av vadar- och sjöfåglar. Smalbladiga 

nateväxter sprider sig också otroligt snabbt och 

koloniserar störda områden. 

2) Mellansuccession år 11-40 

Dammar i denna fas innehåller en rik kombination 

av både undervattensväxter och flytande makrofytarter. 

I vissa dammar ersätts undervattensväxterna 

gradvis av flytbladsväxter. Då dessa arter konkurrerar 

om ljus kan resultatet bli en dominans av 

flytbladsväxter i de grunda delarna av dammen och 

dominans av undervattensväxter på djupare vatten. 

Anledningen till att vit och gul näckros etablerar sig 

på ett senare stadium beror på att de är stora och 

har svårare att sprida sig från damm till damm på 

långa avstånd. 

Bild 9. Foto Johan Törnblom. 

Bild 10. Foto Johan Törnblom. 

30

3) Sen succession år >40 

I senare successionsstadier spelar konkurrensen 

om resurser och andra interaktioner mellan arter 

en större roll i växtsamhällets utveckling. En tät 

vegetation av näckrosväxter kan begränsa tillväxten 

hos undervattensväxter genom beskuggning. 

De arter som klarar sig bäst är de som inte kräver 

så mycket ljus. 

Herbivori spelar troligen också en viss roll i 

makrofytsammansättningen i bäverdammar, 

speciellt de som befinner sig i ett senare stadium, 

då herbivorerna ofta väljer sin föda selektivt. 

Därigenom kan arter gynnas som inte utgör favoritfödan 

(Ray m.fl. 2001). 

Bild 11. Foto Erik Degerman. 

Plankton 

Ökad näringstillgång i vattendrag med bäver ökar primärproduktionen av växtplankton 

(Collen & Gibson 2001). Detta kan i sin tur ge effekter på djurplankton som lever av 

växtplankton. En rysk studie visar att biomassan av djurplankton ökade vid etablering av 

en bäverdamm då produktiviteten i systemet ökade. Variationen av djurplankton ökar i 

och nedströms dammen. Efter en tid blir djurplanktonfaunan mer specifik och påminner 

om den i ett näringsrikt vatten. 

Evertebrater 

I och med förändringen från strömmande till stillastående förhållanden ökar sedimentering 

och omsättning av näringsämnen som gynnar flera ryggradslösa djur (s.k. evertebrater) 

som lever i stilla vatten. Nordamerikanska undersökningar visar att strömvattenlevande 

organismgrupper som dagsländor, bäcksländor och nattsländor minskar medan 

organismer som glattmask, fjädermygglarver, musslor, trollsländor och iglar som är typiska 

i stilla vattenmiljöer ökade. En motsvarande finsk undersökning visade att antalet 

vattengråsuggor och fjädermygglarver dominerade medan man i mindre svenska skogsvattendrag 

såg att dykarbaggar, dagsländor och buksimmare dominerade i bäverdammarna 

(Rosell & Pedersen 1999). 

Död ved och växtdelar som bävern lämnar efter sig ger mat, gömställen och på det hela 

taget en stor variation av olika livsmiljöer. Speciellt dammkonstruktionen har visat sig 

vara viktig för flera arter. I synnerhet gynnas filtrerare av den ökade ansamlingen av sediment 

och de stora skillnaderna i vattenhastighet i anslutning till konstruktionen. Den 

sammanlagda yta som består av ved inuti dammkonstruktionen är mycket större jämfört 

med grenar och annat trämaterial som vanligtvis utgör substrat för dessa evertebrater. I 

en undersökning av en bäverdamm fann man att antalet arter var nästan dubbelt så stort 

i dammkonstruktionen jämfört med i själva dammen och anslutande bäck. Även biomassan 

var större i dammkonstruktionen (Rolauffs m.fl. 2001). Även predatorer som 

31

sävsländor ökade i anslutning till dammen och i dammen ökade bottenfaunans täthet 

(Collen & Gibson 2001, Rosell & Pedersen 1999). 

Fisk 

Då bävern dämmer ett vattendrag genom att bygga sin dammvall påverkar de strömförhållandena 

på ett omfattande sätt som kan gynna ett antal olika fiskarter (Murphy m.fl. 

1989; Snodgrass & Meffe, 1998). I Sverige har Hägglund och Sjöberg (1999) konstaterat 

att elritsa och öring är vanliga i bäverdammar och att lake och gädda vanligtvis förekommer 

mer periodvis. Bäverns aktiviteter i ett skogsbäckssystem påverkar fiskfaunan 

genom att förändra vattendragets form, strömhastighet och sedimentation. Vid övergången 

från strömmande till stillastående eller lugnflytande förhållanden minskar 

strömhastigheten och syrehalten, medan näringsämnen, vattendjup och temperatur 

ökar. Bäverdammen skapar nya förutsättningar och möjligheter för andra arter att etablera 

sig och ökar på så vis även antalet arter i bäverdammen (Rosell & Pedersen 1999, 

Collen & Gibson 2001, Hägglund & Sjöberg 1999). Det finns flera undersökningar om 

hur kommersiellt viktiga arter som öring påverkas av bäver. Fördämningens minskade 

syrehalt i själva dammen kan ge sämre levnadsbetingelser för öring som samtidigt kan 

gynnas av ett ökat bestånd av evertebrater och ökad näringstillgång. Den ökade halten av 

kväve och fosfor kan ge en snabbare tillväxthastighet. Större öringar kan utnyttja bäverdammen 

som tillflyktsort under sommaren då vattenståndet är lågt. Dammen kan även 

användas som övervintringsplats och fungera som rekryteringsområde vilket även gäller 

andra fiskarter (Hartman & Georén 1987, Rosell & Pedersen 1999, Collen & Gibson, 

2001; Hägglund & Sjöberg, 1999). 

En svensk undersökning om hur fiskfaunan påverkas visade att bäverdammen skapar 

förutsättningar för arter som vanligtvis inte förekommer i dessa miljöer. Elritsan som är 

en art som vanligen uppehåller sig i näringsfattiga vattendrags mer lugnflytande avsnitt 

kan använda de grundare delarna av dammen som yngelkammare. Den högre temperaturen 

i det stillastående vattnet och det ökade näringsinnehållet är gynnsamma faktorer 

för främst yngel och unga fiskar men även vuxna individer kan trivas på platsen. Andra 

arter som gynnas är gäddan som trivs i denna miljö (Hartman & Georén 1987, Hägglund 

& Sjöberg, 1999). Dammen kan även ha negativa effekter på fiskfaunan. Ägg kan kvävas 

då syrehalten minskar, dammen kan översvämma viktiga lekplatser och livsbetingelserna 

kan gynna vissa fiskparasiter (Rosell & Pedersen 1999, Collen & Gibson, 2001). Just 

att gäddan dyker upp i bäverdammar, eftersom en gynnsam och varm miljö skapas, innebär 

ofta problem för arter som lätt blir byten. Speciellt öring påverkas om gädda 

kommer in i dammen. Otaliga studier har visat att förekomst av gädda innebär minskade 

bestånd av laxfiskar i strömmande vatten (ex. Degerman & Sers 1993), speciellt uttalat 

blir detta om laxfiskarna tvingas vandra genom lugnflytande områden med gädda (Aarestrup 

m. fl. 2002; Olsson m. fl. 2001). Vid studier av kustlevande bestånd av havsöring 

har konstaterats att en damm på i medeltal 151 m längd signifikant minskar populationstätheten 

av öring uppströms dammen, troligen genom predation från gädda på utvandrande 

smolt och möjligen på återvandrande lekfisk (pers. komm. Erik Degerman, Fiskeriverket). 

32

Antal / 100 m2 

Hyttingsån i Dalarna (Borlänge) elfiskades åren 1995-99. Sista året hade vägverket dämt 

en halv meter nedströms för att bygga om en vägkulvert. Dämningen hade bara varit på 

plats två veckor. Den hade ändå direkta effekter på fiskfaunan eftersom strömlevande 

arter missgynnades (Figur 4). 

Bild 12. Bild på elfiskade årsungar av öring fångade nedströms en bäverdamm I Västernorrland. Bäverdammar skapar 

skydd och goda matplatser för öring genom att det ofta skapas en syrerik och varierad miljö med ett högt inslag av död ved 

nedströms bäverdämmet. Foto Johan Törnblom. 

Figur 4. Visar hur en konstgjord damm, i det här fallet en vägkulvert kan påverka fisk faunan i ett vattendrag, Hyttingsån 

i Dalarna (Degerman opubl.). 

20 

18 

16 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Stensimpa Bäcknejonöga Gädda Öring 

Före 

Efter 

När dammen försvinner efter kort tid kanske påverkan inte blir så stor, men flera och 

upprepade dammar kommer att förändra fiskfaunan. Är det då en återgång till naturliga 

förhållanden däremellan är det oftast inga större problem. 

33

Efter en jämförelse av fiskfaunan i 38 vattendrag där bäver kommit in i systemet förelåg 

inte statistiskt signifikanta förändringar av fiskfaunan (observera att elfiskelokalerna 

inte utgjordes av dammlägen). Antalet fiskarter var oförändrat, liksom mängden öring 

äldre än årsungar och mängd och förekomst av kräftor. Däremot var det en klar tendens 

att tätheten av årsungar av öring minskat (medelvärde före bäver 39 öringar/100 m2 och 

efter bäver 27) medan mängden gädda ökat (medelvärde 0,06 resp 0,20; opublicerat 

Erik Degerman & Johan Törnblom, data ur Svenskt ElfiskeRegiSter). Det är rimligt att 

tänka sig att detta beror av att bäverdämmen upp- eller nedströms skapat bra miljöer för 

gädda som sedan kunnat vandra ut i strömvattensträckor och påverka tätheten av ung 

öring. Detta är ett litet stickprov och klart var att i enskilda vattendrag förelåg en starkt 

påverkan, men generellt kan man inte påvisa att bävern skulle inverka signifikant negativt 

på fiskfaunan. Den ekologiska statusen, bedömd ur fiskfaunan, visade också oförändrade 

förhållanden. 

Amfibier 

Då dammen inte torkar ut under sommaren trivs amfibier i och i anslutning till bäverdammen. 

Här kan grodor, paddor och salamandrar lägga ägg, finna gömställen och föda. 

Snoken jagar gärna i dessa våtmarksmiljöer. 

Fåglar 

I bäverdammen finns tuvor och andra gömställen som utgör utmärkta häckningslokaler 

för flera andfåglar som gräsand, kricka och knipa. Även vadare, svanar och gäss trivs i 

dammen då födotillgången är god speciellt bottenfaunan är viktig för andungarna. Fiskätande 

fåglar som fiskgjuse, gråhäger och kungsfiskare utnyttjar även de bäverdammen. 

När bävern fäller träd skapas mycket död ved där insekter samlas som lockar till sig 

hackspettar. För många rastande fåglar är det viktigt med öppen markyta i skogsområden, 

därför samlas flera olika arter vid bäverdammen (Rosell & Pedersen 1999). 

Däggdjur 

Fladdermöss såsom nordisk fladdermus och vattenfladdermus finner sina jaktmarker i 

anslutning till den öppna vattenytan som bävern skapar. Andra däggdjur som utnyttjar 

dammen är mink och utter. Båda utnyttjar bäverns boplats som skydd och barnkammare 

samt dammens stora födoresurser av fisk, kräftor och groddjur. Uttern utnyttjar även att 

bävern skapar lufthål i isen och att uttern kan gräva sig in i dammkonstruktionen och få 

tillgång till vattnet då ett islager ligger på dammen (Collen & Gibson, 2001, Rosell & Pedersen 

1999). En ökad näringshalt och ljusinstrålning ökar produktionen av vattenväxter 

vilka gärna äts av älgen. Hjortdjur och gnagare äter gärna skott och bark från fällda träd 

och nyproducerade rotskott. Gamla och igensedimenterade dammar ger upphov till bäverängar 

som ofta utgör välbesökta betesmarker (Hartman & Georén 1987). 

34

Det finns förvånansvärt lite publicerad information om i vilken utsträckning bäverdammar 

rent fysiskt hindrar laxfiskars vandringar men någon typ av konsensus har ändå 

uppstått framförallt bland fiskevårdare om att bävern utgör ett problem för uppvandrande 

bestånd av laxfisk (Cunjak & Therrien, 1998; Pollock m.fl. 2003). (Det har tidigare 

nämnts om dammens funktion som ett habitat för gädda vilket ger förhöjd dödlighet 

genom predation för vandrande ung laxfisk. Här avses mer dammens funktion som ett 

fysiskt hinder för vandring.) 

Bild 13. Det är bäverdammar av denna typ som fiskevårdare m.fl. uppfattar som vandringshinder för vandrande bestånd 

av lax och öring. Oftast dämmer bävern mindre vattendrag varför man kanske kan ana att öringen skulle drabbas hårdare 

än laxen. Vad man då ofta glömmer bort är att det nästan alltid finns öringar kvar uppströms dammen så risken för att 

bävern skulle utradera hela öringpopulationer borde vara tämligen liten. Foto Johan Törnblom. 

Nordamerikanska studier har visat att bäverdammar ofta utgör ett mindre problem för 

vandrande fisk än man tidigare trott. Man har sett att många arter kan passera bäverdammar 

men också att de naturligtvis påverkas av de säsongsbundna lågvattenflöden 

som kan uppstå i samband med olika arters vandringsmönster. Gard (1961) fann i en 

studie att öring och regnbåge utan några större problem vandrade både upp- och nedströms 

genom en serie av 14 bäverdammar. Öringen passerade dessa dammar mer frekvent 

än andra fiskarter och regnbågen uppvisade en större förmåga att passera flera 

dammar på kort tid. I en annan studie i Gould Creek i Minnesota fann Schlosser (1995) 

att vandringsbeteendet bland 12 fiskarter nedströms förbi bäverdammar var svagt korre- 

35

lerat med högre vattenflöden i motsatts till vandringsbeteendet uppströms som skedde 

utan någon korrelation till vattenflöde, utan gjordes vid olika flödesregimer. 

Man har även sett att om fisken vandrar på våren är vattenståndet högre och dammen 

vanligtvis i sämre kondition. Det är då lättare för fisken att hoppa över eller finna sprickor 

och tunnlar i dammen. Höstvandrande lax kan i vissa fall få problem då vattenflödet 

minskar och dammkonstruktionen är stabil (Collen & Gibson, 2001). De flesta laxar i 

Sverige och Norge leker trots allt i större vattendrag som inte riskerar att dämmas upp av 

bäver, däremot kan öringen drabbas som vandrar i mindre bäckar och vattendrag mellan 

sjöar och lekområden (Rosell & Pedersen 1999). Samtidigt har lax, öring och flodpärlmussla 

utvecklats tillsammans med bävern under cirka 8000 år och det finns enligt Polllock 

m.fl. (2003) inget dokumenterat fall där bäverdammar eller annan bäveraktivitet 

föranlett att lokala lax-, öring-, eller flodpärlmusselpopulationer försvunnit från ett vattensystem. 

Det är ett faktum att man fortfarande river bort bäverdammar för att underlätta för laxeller 

öringuppvandring eller för att man tycker att bävern förstör lekplatser för lax- och 

öring eller miljön för flodpärlmusslan. Det kan till och med vara så att dessa åtgärder 

stöds och uppmuntras av våra myndigheter i vissa fall. Ett sådant synsätt är svårt att 

motivera ur ett ekologiskt perspektiv om det inte gäller mycket exklusiva och sällsynta 

arter som ur ett nationellt perspektiv närmast skulle kunna handla om Gullspångslaxens 

överlevnad och tillgång till reproduktionssubstrat. Ett sådant perspektiv tar inte heller 

hänsyn till arternas historiska utvecklingsscenarion, samexistens eller de naturliga processer 

och strukturer som bidrar till att arternas infrastrukturer upprätthålls på sikt. Det 

rör sig då mer om art-optimerande åtgärder där vissa arter ska gynnas på bekostnad av 

andra av ekonomiska eller sociala skäl. 

I Nordamerika har man på senare tid börjat anlägga fiskvägar förbi långlivade bäverdammar. 

Dessa fiskvägar består ofta bara av ett rör genom dammvallen. Det är i sådana 

sammanhang viktigt att påpeka att röret anläggs så att dammen inte dräneras. Många 

gånger fokuseras det kanske lite väl mycket på bara laxfisk. Många arter är duktiga på att 

vandra förbi hinder (även mört och elritsa, ål m.fl.). Problem får dåliga simmare som 

simpor. En simpa lever hela sitt liv inom 300 m. När de kläcks driftar de nedströms. Efter 

att ha blivit könsmogen (3-4 år) återvandrar simpan till ursprungsplatsen. Skulle en 

bäver då hunnit etablera en damm däremellan så är det klart att simpbestånd och även 

andra organismer påverkas. 

36

Det svenska landskapet har förändrats sedan bävern en gång var lika vanlig som nu. 

Stränder har bebyggts, lands- och järnvägar har dragits fram i landskapet, och större 

landytor har odlats upp. Detta gör även att vår civilisation och infrastruktur har blivit 

känslig för när bävern dämmer upp sjösystem, översvämmar mark, underminerar vägbankar, 

och fäller värdefulla lövträd. Saken blir än mer komplicerad då arten i vissa län 

är fridlyst och att man då faktiskt inte kan eller får göra så mycket åt problemet. I vissa 

fall har man lyckats att fånga in och flytta på djuren. Dock är flyttning inte alltid en garanti 

för att man slipper bäver. Då området i sig en gång visat sig lämpligt för bäver, så är 

det troligt att nya bävrar kommer dit i stället för de som man flyttat på. 

I England diskuterar man nu inplantering av bävern, och har långt framskridna planer. 

Det måste betraktas som en stor utmaning då förutsättningarna för att bävern skall 

kunna leva i harmoni med människan, har förändrats så markant sedan den ingick som 

en naturlig del av landskapet. I det engelska kulturlandskapet är det speciellt intressant 

eftersom bävern utrotades tidigt, redan på 1100-talet. 

Den svenska bäverpopulationens kraftiga tillväxt under 1900-talet har inneburit att konflikter 

med mänskliga aktiviteter ökar. Det är i huvudsak tre av bäverns beteenden som 

orsakar dessa problem: 

Dämning 

Trädfällning 

Grävning 

Dämning leder till översvämningar och beroende på bäversdammens placering kan de 

göra mer eller mindre skada. Vanligast är det att skogsmark översvämmas, men det händer 

också att avloppsledningar, betesmark, golfbanor, vägar och järnvägar översvämmas. 

De två sistnämnda fallen kan härledas till bävrarnas förmåga att sätta igen kulvertar och 

vägtrummor. Normalt stiger vattenståndet med 30-50 cm vid ett dammbygge men det 

kan i extrema fall röra sig om 1 meter. En undersökning från Jämtland visar att en bäverkoloni 

i medeltal översvämmar ett hektar land (Rosell & Pedersen 1999). Bävern kan 

också orsaka skador för markägaren i skogen genom trädfällning. Det rör sig till största 

del om lövträd. Trädfällning kan naturligtvis även orsaka annan skada om de fälls över 

elledningar, vägar och järnvägar. Det händer också att bävrar fäller frukt- och prydnadsträd 

i trädgårdar (Hartman & Georén 1987). 

Bävrarnas grävbeteende kan orsaka kraftiga skador om det praktiseras på platser som ur 

ett mänskligt perspektiv kan uppfattas som olämpliga. Gångsystemen kan ibland vara 

hundratals meter långa och underminera vägar och jordbruksmark. Det kan resultera i 

skador både på fordon och kreatur (Rosell & Pedersen 1999). 

37

Bild 14. När markägaren fått nog av bäverns dämmen och tröttnat på att granarna står och dör intill river han dammen 

och när inte det har hjälpt har han satt in ett rör i själva dammkonstruktionen för att sänka dammens vattenyta. Bävern 

tröttnade och flyttade längre nedströms och dämde upp än mer än vad denna damm förmådde. Foto: Johan Törnblom. 

De flesta vattendrag är idag påverkade av människan i någon form antingen de är rätade, 

kulverterade eller utdikade, vilket ökar den lokala transporten av finsediment och den 

totala transporten av näringsämnen till sjöar och hav. Det svenska skogsbruket har dessutom 

under hela 1900-talet gynnat barrskog på bekostnad av lövskog i tillrinningsområdet. 

En komplex frågeställning som diskuterats livligt under lång tid är huruvida olika 

trädslag påverkar markens syra-basstatus. I Skogsstyrelsens Rapport 2 (Nilsson m.fl. 

2007) har man använt Riksskogstaxeringens och Ståndortstaxeringens stora datamaterial 

från perioden 1993-2002. Man konstaterar där att trädslagets inverkan syntes tydligast 

i humuslagret och att lövbestånd, där lövträdsandelen var lika med eller större än 

6/10 av grundytan, hade ett signifikant högre pH-värde och basmättnadsgrad jämfört 

med rena gran- och tallbestånd. De rena tallbestånden hade dessutom signifikant lägre 

pH-värde i humuslagret än rena granbestånd. Denna kunskap är inte helt oviktig när det 

gäller skogsskötsel, återskapande av lövskog och produktionsmål ur ett avrinningsområdesperspektiv 

om man ska följa vad som står i EU: s Ramdirektiv för vatten. 

I detta sammanhang intar bävern inte bara en eko-ingenjörens tjänst genom att den levererar 

ekosystemtjänster med sin förmåga att bygga och dämma, den är även en art 

som skapar förutsättningar för lövskog intill vattendraget och inom dess tillrinningsområde 

genom översvämning. För att behålla en god ekologisk status inom ett avrinningsområde 

kan det komma att vara nödvändigt att införa restriktioner om hur mycket löv 

proportionellt sett som behövs relaterat till ståndort och berggrund samt avrinningsområdets 

storlek och hur gamla dessa lövskogar måste vara för att tillgodose både terrestra 

och akvatiska naturvärden, arter, ekosystem och ekosystemtjänster från ett landskapsperspektiv. 

38

Bävern fyller otvivelaktigt en viktig ekologisk funktion eftersom den skapar, modifierar 

och upprätthåller ett nätverk av olika livsmiljöer och biotoper. Detta leder till att mångfald 

och variation i och runt vattendragen. När vattennivån höjs ställs träd under vatten 

och dör. Död ved är en bristvara i svenska skogar och vattendrag. Bäverns aktivitet bidrar 

därför till att skapa livsutrymme för en rad sällsynta och hotade arter. Uppdämningen 

av vattnet bidrar till att skapa en varierad och rik miljö som gynnar ett flertal 

olika organismgrupper inte minst öring som man har sett både ökar i täthet och frekvens 

och som dessutom blir större när det finns mer död ved i vattendragen (Degerman m.fl. 

2004). När bävern har övergett dammen och vattennivån sjunker bildas näringsrika bäverängar. 

Öppna ytor i skogen är sällsynta och de artrika bäverängarna räknas därför 

som nyckelbiotoper. Bäverns förmåga att omforma landskapet gör den till en viktig naturvårdare. 

Detta förstärks av att flera av naturvårdsverkets miljömål kan kopplas till 

bäverns aktivitet. Av dessa är ”Levande sjöar och vattendrag”, ”Levande skogar” och 

”Myllrande våtmarker” särskilt framträdande. 

Bävern i Sverige går en intressant framtid till mötes. Konflikter mellan människa och 

bäver ökar när bävern sprider sig till nya och mer tätbebyggda områden. Jakt på bäver 

blir allt mer populärt men utgör idag knappast något hot mot bäverstammen. En större 

fara för beståndet är kanske den snäva genetiska bas som den svenska bäverpopulationen 

vilar på, vilken riskerar att göra den känslig för sjukdomar och snabba miljöförändringar. 

Vissa farhågor har uttryckts över att det finska beståndet av den konkurrensstarka 

nordamerikanska bävern så småningom kan bli ett hot mot det svenska bäverbeståndet. 

Men, frågan är hur allmänheten uppfattar bävern och dess roll i det svenska 

landskapet? Finns det redan nu för mycket bäver och är den verkligen farlig för människan? 

Är det största hotet mot bävern det likriktade svenska skogsbruket som gynnat 

barrskog på bekostnad av lövskog? Eller, kan vi kanske lära oss sköta landskapet utifrån 

ett avrinningsområdesperspektiv med god vattenhushållning och ett långsiktigt naturresursutnyttjande 

genom att studera bävern och dess betydelse i det svenska skogslandskapet? 

Bävern, den förste skogsmästaren! 

39

Den omfattande jakten tillsammans med rivningsåtgärder av bäverdammar i mindre och 

medelstora vattendrag i större delen av den norra delen av halvklotet har orsakat omfattande 

förändringar vad det gäller vattendragens hydrologi och geomorfologi som har 

resulterat i en dramatisk förändring av olika växt- och djursamhällen inom våra avrinningsområden. 

Det faktum att bävern bygger sina dammar i små vattendrag gör att dess 

närvaro bildar långsamt strömmande djuphöljor i avsnitt av vattendragen som annars 

proportionellt sett skulle ha ett mycket litet inslag av denna typ av livsmiljö. Denna dynamiska 

och speciella biotop gör det möjligt för ett antal olika fiskarter att ta sig högre 

upp i ett vattensystem till delar inom ett avrinningsområde som tidigare inte skulle 

kunna härbärgera dessa arter. Närvaron av bäverdammar skapar ofta, men inte alltid, 

fiskmiljöer som är mer produktiva och varierade än om det inte skulle finnas några bäverdammar 

alls. Man har även kunnat konstatera att vissa laxfiskar är beroende av 

denna livsmiljö och att en förlust av bävern skulle medföra att dessa populationer påverkades 

negativt. 

Vissa studier hävdar att bäverdammar kan återskapa kontinuerliga och fleråriga flöden i 

vattendrag som tidigare periodvis torkat ut under vissa tider på året. Dessa påståenden 

har fortfarande inte kunnat styrkas vetenskapligt och man har ännu inte lyckats visa hur 

denna omtransformering skulle gå till. Uppskattningar på hur mycket bäverdammar kan 

påverka återbildningen av grundvatten beror till stor del på de hydrologiska och geologiska 

förhållandena i den omgivande marken. Dämmen byggda av människan av samma 

storleksordning som bäverdammar har visat sig kunna påverka flödesregimerna i ett 

antal vattendrag och stödjer delvis denna hypotes om att även bäverdammar kan påverka 

befintliga flödesregimer. Flera observationer har gjorts på den Nordamerikanska 

kontinenten av vattendrag med periodvis torrläggning som återfått kontinuerliga och 

fleråriga flöden då bäver återkoloniserat vattendragen igen. Därmed finns vissa förhoppningar 

om att i vissa mindre vattendrag som idag regelbundet torkar ut, på sikt skulle 

kunna få ett kontinuerligt flöde då bävern hittar tillbaka. 

Flera observationer av omfattande ansamlingar av sedimentdeponier i bäverdammar har 

stärkt hypotesen om att bäverdammar som är aktivt underhållna under längre tidsperioder 

på ett omfattande sätt kan förändra avrinningsområdets och vattendragets morfologi. 

Man har konstaterat att det finns en underskattad potential vad det gäller sedimentretention 

i bäverdammar. Det finns även en hel del bevis som pekar på att de omfattande 

sedimenttransporter som sker i många av världens mindre vattendrag idag kan 

ha sitt ursprung i att man en gång utrotade bävern och tog bort bäverdammarna. De historiska 

uppgifter som man tagit del av och de spår man kan se rörande vattendragens 

erosionsproblematik har visat att bävern en gång i tiden med största sannolikhet nyttjade 

dessa livsmiljöer i en utsträckning som idag kan vara svår att föreställa sig. Det är 

inte otroligt att de hydrologiska, geomorfologiska och biologiska effekterna samverkat 

och gett upphov till kumulativa effekter som faktiskt ännu idag påverkar flora och fauna 

på ett omfattande sätt i många av norra halvklotets mindre vattendrag. 

40

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det fortfarande saknas studier av hela avrinningsområden 

där man mäter effekterna av restaurerade bäverdammar utifrån en 

kontext av historiska dammtätheter och bäverpopulationer. Det är en typ av kunskap 

som behövs för en större förståelse för hur våra strömvattensystem har fungerat. Det kan 

också öppna upp för mer innovativa och storskaliga restaureringsstrategier som täcker in 

hela avrinningsområden i enlighet med EU: s vattendirektiv om att försöka erhålla god 

ekologisk vattenstatus. Idag bedrivs naturvårdsarbetet i vattenmiljöer i huvudsak mer 

objektsfixerat där art- och habitatoptimerande naturvårdsåtgärder sätts in. Men för att 

veta vad god ekologisk vattenstatus är och vilka referenstillstånd vi talar om måste vi 

först blicka tillbaka på vår egen historia och förstå den för att först då kanske förstå vart 

vi är på väg (Wohl, 2001). 

Till Erik Degerman samt Karin Ullvén för synpunkter, kommentarer och tillägg. 

41

Aarestrup, K., Nielsen, C. & Koed, A. 2002. Net ground speed of downstream migrating 

radio-tagged Atlantic salmon (Salmo salar L.) and brown trout (Salmo trutta L.) smolts 

in relation to environmental factors. Hydrobiologia 483:95-102. 

Aleksiuk, M. 1970. The seasonal food regime of arctic beavers. Ecology 51:264-270. 

Bergerud, A. T., Kolenosky, G. B. & Miller, D. R. 1977. Population dynamics of Newfoundland 

beaver. Canadian Journal of Zoology 55:1480-1492. 

Bjärvall, A. & Ullström, S. 1985. Däggdjur, alla Europas arter. Wahlström & Widstrand. 

Brown, J. B. 1963. The role of geology in a unified conservation program, Flat Top 

Ranch, Bosque County, Texas. Baylor Geological Studies Bulletin 5:1-29. 

Clive, G.J., Lawton, J.H. & Shackak, M., 1994. Organisms as ecosystem enineers. OIKOS 

69(3), pp 373-386. 

Collen, P. & Gibson, R.J. 2001. The general ecology of beavers (Castor spp.), as related to 

their influence on stream ecosystems and riparian habitats, and the subsequent effects 

on fish- a rewiew. Rewiews in Fish Biology and Fisheries 10: 439-461. 

Cunjak, R. A. & Therrien, J. 1998. Inter-stage survival of wild juvenile Atlantic salmon, 

Salmo salar L. Fisheries Management and Ecology 5:209-223. 

Dalke, P. D. 1947. The beaver in Missouri. Missouri Conservationist 8:1-3. 

Degerman, E. & Sers, B. 1993. A study of interactions of fish species in streams using 

survey data and the PCA-Hyperspace technique. Nord. J. Freshw. Res., Drottningholm, 

68:5-13. 

Degerman, E., Sers, B., Törnblom, J. & Angelstam, P. 2004. Large woody debris and 

brown trout in small forest streams – towards targets for assessment and management 

of riparian landscapes. Ecological Bulletins 51, 233-239. 

Dunne, T. & Leopold, L. B. 1978. Water in environmental planning. Freeman, New York. 

Finley, W. L. 1937. Beaver – conserver of soil and water. Transactions of the American 

Wildlife Conference 2:295-297. 

Ganzhorn, J.U. & Harthun, M. 2000. Food selection by beavers (Castor fiber albicus) in 

relation to plant chemicals and possible effects of flooding on food quality. Journal of 

zoology – London 251 (3): 391-398. 

Gard, R. 1961. Effects of beaver on trout in Sagehen Creek, California. Journal of Wildlife 

Management 25: 221-242. 

Gurnell, A. M. 1998. The hydrogeomorphological effects of beaver dam-building activity. 

Progress in Physical Geography 22:167-189. 

Halley, D. J. & Rosell, F. 2002. The beaver’s reconquest of Eurasia: status, population 

development and management of a conservation success. Mammalian Reviews 32: 153- 

178. 

Hartman, A. & Georén B. 1987. Lär känna bävern. Svenska jägareförbundet. 

Hartman, G. 1994. Long-term population development of a reintroduced beaver (Castor 

fiber) population in Sweden. Conservation Biology 8:713-717. 

42

Histol, T., 1989. Summerdiet of beavers Castor fiber in some small lakes in Vennesla 

Vest Agder Norway. Fauna-Oslo, 42 (3) 96-103. 

Hoffman, H. 1992. Däggdjur. Bonniers. 

Howard, R. J., & Larson, J. S. 1985. A stream habitat classification system for beaver. 

Journal of Wildlife Management 49:19-25. 

Hägglund, Å. & Sjöberg, G., 1999. Effects of beaver dams on the fish fauna of forest 

streams. Forest Ecology and Management 115: 259-266. 

Jaksic, F. M., Iritarte, J. A., Jimenez, J. E. & Martinez, D. R. 2002. Invaders without 

frontiers: cross-border invasions of exotic animals. Biological Invasions 4:157-173. 

Johnston, C. A., & Naiman, R. J. 1990. Aquatic patch creation in relation to beaver population 

trends. Ecology 71:1617-1621. 

Karr, J. R. & Chu, E. W. 1999. Restoring life in running waters: better biological monitoring. 

Island Press. 

Kryloy, A.V., 2002. Activity of beavers as an ecological factor affecting the zooplankton of 

small rivers. Ekologiya - Moscow 5: 370-377. 

Lowry, M. M. 1993. Groundwater elevations and temperature adjacent to a beaver pond 

in central Oregon. Master’s thesis. Oregon State University. Corvallis. 

McCall, T. C., Hodgman, P., Diefenbach, & Owen, R. B. 1996. Beaver populations and 

their relation to wetland habitat and breeding water fowl in Maine, Wetlands 16: 163- 

172. 

Macdonald, D.W. (ed.) 1984. Gnagarna. Bonnier Fakta. 

Macdonald, D. W.& Barret, P. 1993. Mammals of Brittain and Europe. Collins; New edition. 

Macdonald, D. W., Tattersall, F. H., Brown, E. D. & Balharry, D. 1995. Reintroducing the 

European beaver to Britain: nostalgic meddling or restoring biodiversity? Mammalian 

Reviews 25:161-200. 

Mackie, R. S. 1997. Trading beyond the mountains. UBC Press, Vancouver. 

Margolis, B.E., Castro, M.S. & Raesly, R.L. 2001. The impact of beaver impoundments on 

the water chemistry of two Appalachian streams. Can. J. Fish. Aquat. Sci. 58: 2271-2283. 

Murphy, M. L.,Heifetz, J., Thedinga, J. F., Johnson, S. W. & Koski, K. V. 1989. Habitat 

utilization by juvenile Pacific salmon (Oncorhynchus) in the glacial Taku River, Southeast 

Alaska. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 46:1677-1685. 

Naiman, R.J., Melillo, J.M. & Hobbie, J.E. 1986. Ecosystem alteration of boreal forest 

streams by beaver (Castor canadensis). Ecology, 67(5), pp 1254-1269. 

Naiman, R. J., Johnston, C. A., & Kelley, J. C. 1988. Alteration of North American 

streams by beaver. BioScience 38: 753-761. 

Naiman, R.J., Pinay, G. Johnston, C.A., & Pastor, J. 1994. Beaver influences on the longterm 

biogeochemical characteristics of boreal forest drainage networks. Ecology-Temple, 

75 (4) 905-921. 

Naturhistoriska riksmuseets hemsida 

http://www.nrm.se/utstallningarcosmonova/jourhavandeforskare/jourhavandebiolog/d 

aggdjur/baver.273.html 

43

Nikanorov, A.S., Pogrebov, V.B. & Ryabova, V.N., 1987. Zooplankton distribution in a 

stream inhabited by beavers Castor fiber L. Vestnik Leningradskogo Universiteta Biologiya 

3: 102-105. 

Niklasson, M & Nilsson, S. G. 2005. Skogsdynamik och arters bevarande. Studentlitteratur. 

Nilsson, T., Johansson, M-B. & Nilsson, Å. 2007. Trädslagens betydelse för markens 

syra-basstatus – resultat från Ståndortskarteringen. Rapport 2, Skogsstyrelsen. 

Nolet, B. A. & Rosell, F. 1998. Comeback of the beaver Castor fiber: an overview of old 

and new conservation problems. Biological Conservation 83: 165-173. 

Olsson, C. I., Greenberg, L. A. & Eklöv, A. 2001. Effect of an artificial pond on migrating 

brown trout smolts. North American Journal of Fisheries Management 21, 498-506. 

Pollock, M. M., Naiman, R. J., Erickson, H. E., Johnston, C. A., Pastor, J. & Pinay, G. 

1994. Beavers as engineers: influences on biotic and Abiotic characteristics of drainage 

basins. – pp. 117-126. I C. G. Jones & J. H. Lawton (eds). Linking species to ecosystems. 

Chapman and Hall. New York. 

Pollock, M. M., Heim, M. & Werner, D. 2003. Hydrologic and geomorphic effects of beaver 

dams and their influence on fishes. – pp. 213-233 in S,. V. Gregory, K. L. Boyer & A. 

M. Gurnell, Editors. The ecology and management of wood in world rivers. American 

Fisheries Society. Symposium 37, Bethesda, Maryland. 

Rea, A.M. 1983. Once a river: birdlife and habitat change on the Middle Gila. University 

of Arizona Press, Tucson. 

Ray, A.M., Rebertus, A.J. & Ray, H.L., 2001. Macrophyte succession in Minnesota beaver 

ponds. Canadian J. of Botany, 79 (4) 487-499. 

Rolauffs, P., Hering, D. & Lohse, S. 2001. Composition, invertebrate community and 

productivity of a beaver dam in comparison to other stream habitat types. Hydrobiologia 

459: 201-212. 

Rosell, F., Pedersen K.V. 1999. Bever. Landbruksforlaget. 

Schmitz, A. 1981. Däggdjuren i Sverige. Bokförlaget Signum. 

Schlosser, I. J. 1995. Dispersal, boundary processes, and trophic-level interactions in 

streams adjacent to beaver ponds. Ecology 76:908-925. 

Seton, E. T. 1929. Lives of game animals. Doubleday, Doran and Co., Inc., Garden City, 

New York. 

Snoddgrass, J. W. & Meffe, G. K. 1998. Influence of beavers on stream fish assemblages: 

effects of pond age and watershed position. Ecology 79:928-942. 

Stabler, D. F. 1985. Increasing summer flows in small streams through management of 

riparian areas and adjacent vegetation – a synthesis. USDA Forest Service General Technical 

Report RM – 120:206-210, Fort Collins, Colorado. 

Stoddard, J. L., Larsen, D. P., Hawkins, C. P., Johnson, R. K. & Norris, R. H. 2006. Setting 

expectations for the ecological conditions of streams: the concept of reference conditions. 

Ecological Applications, 16(4): 1267-1276. 

Tappe, D. T. 1942. The status of beavers in California. State of California Departement of 

Natural Resources Division of Fish and Game. Game Bulletin 3:1-60. 

Törnblom, J. 2005. Tools for assessment, planning and management of ecological sustainability 

in riverine landscapes – a critical evaluation. Rapport nr 52 2006, Introduktionsuppsats 

vid Vattenbruksinstitutionen i Umeå. 

44

Törnblom, J. Angelstam, P., Degerman, E., Henrikson, L. & Andersson, K. 2006. Behovet 

av TerrAkvatisk bristanalys i skogslandskapet. Fakta skog nr 7, Sveriges Lantbruksuniversitet. 

Voigt, D. D., Kolewosky, G. B. & Pimlott, D. H. 1976. Changes in summer food of wolves 

in central Ontario. Journal of Wildlife Management 40: 663-668. 

Wilen, B. O., MacConnel, B. P. & Mader, D. L. 1975. The effects of beaver activity on water 

quality and quantity. Proceedings of the Society of American Foresters: 235-240. 

Wilsson, L., 1995. Bäver. Hundskolan i Sollefteå AB. 

Wohl, E. E. 2001. Virtual Rivers: lessons from the mountain rivers of the Colorado front 

range. Yale University Press. 

Wood, J. A. 1997. Augmenting minimum stream flows in sediment deposition reaches. 

Kap. 14 i P. Slaney & D. Zaldokas (eds.). Fish habitat rehabilitation procedures. Ministry 

of Environment, Lands and Parks, Watershed Restoration Program, Vancouver. 

Wright, J.P., Jones, C.G. & Flecker, A.S. 2002. An ecosystem engineer, the beaver, increases 

species richness at the landscape level. Oecologia 132 96-101. 

Zharkov, I. V. & Solokov, V. E.1967. The European beaver in the Soviet Union. Acta Theriologica 

12: 27-46. 

Zurowski, W. & Kasperczyk, B. 1986. Characteristics of European beaver population in 

the Suwalski lake land. Acta Theriologica 13:311-325. 

Zurowski, W. & Wirgiliusz., 1992. Building activity of beavers. Acta theriologica 37(4): 

403-411. 

45

Inom projekt Levande Skogsvatten samt närstående projekt har följande rapporter publicerats. 

Dessa kan beställas från WWF eller hämtas som pdf-filer på 

www.wwf.se/levandeskogsvatten 

Bergengren, J., Engblom, E., Göthe, L., Henrikson, L., Lingdell, P-E., Norrgrann, O. & 

Söderberg, H. 2004. Skogsälven Varzuga – ett urvatten på Kolahalvön. 

Degerman, E., Henrikson, L., Lingdell, P-E. & Weibull, H. 2004. Indikatorer på naturvärde 

i skogsvattendrag – mossor, bottenfauna, fisk och biotopegenskaper. 

Mossberg, P. 2004. Mandibler av dagsländan Ephemera vulgata som försurningsindikator. 

Degerman, E., Halldén, A. & Törnblom. 2005. Död ved i vattendrag. Effekten av skogsålder 

och naturlig skyddszon på mängd död ved. 

Zinko, U. 2005. Strandzoner längs skogsvattendrag. 

Bergengren, J. & Törnblom, J. 2005. Återintroduktion av flodpärlmussla. Uppföljning av 

utplantering av glochidieinfekterad öring i Hyttkvarnsån. 

Degerman, E., Magnusson, K. & Sers, B. 2005. Fisk i skogsbäckar. 

Degerman, E., Näslund, I. & Sers, B. 2005. Fiskbeståndens utveckling i skogsbäckar i 

Norrlands inland. 

Bisther, M. 2005. Utter i Pite älvs avrinningsområde – inventering 2002-2004. 

Bisther, M. & Roos, A. 2006. Uttern i Sverige 2006. 

Bergman, P., Bleckert, S., Degerman, E. & Henrikson, L. 2006. UNK – Urvatten, Naturvatten, 

Kulturvatten. 

Vartia, K. 2006. De sydsvenska öppna mossarna växer igen. 

Lingdell, P-E. & Engblom, E. 2007. Småkryp i skogsvattendrag. 

Lingdell, P-E. & Engblom, E. 2007. Bottenfaunan i Pite älvs avrinningsområde. Data från 

58 prov 1976-1992. 

Lindström, M. & Törnblom, J. 2007. Attityder till Pite älv och till omgivningen kring 

älven. 

Olsson, J. 2009. Skogssektorn och skogliga vattenekosystem - En undersökning av attityder, 

informationsspridning och kunskap. 

Olsson, J. 2011. Hänsyn till skogsvattendrag – En fallstudie. 

Setterberg, M. 2011. Landskapet och bottenfaunan – Exempel från små bäckar i 

Västsverige. 

Törnblom, J. & Henrikson, L. 2011. Bävern – avrinningsområdets skogsmästare. 

Österling, M. 2011. Grumlingens och sedimentationens källor och ekologiska effekter i 

vattendrag. 

Nilsson, C. & Carlborg, E. 2011.Vandringsfisk och dammar inom Östersjöns avrinningsområde. 

Nilsson, C. & Carlborg, E. 2011. Dams and migratory fish in the Baltic Sea catchment. 

46

Henrikson, L. & Petersson, P. 2006. Bör vi lägga igen skogsdiken för att återskapa våtmark? 

Ur: Wiklander, G. & Strömgren, M. (red.), 2006. Markdagen 2006. Forskningsnytt 

om mark. Rapporter i skogsekologi och skoglig marklära 92. SLU, Institutionen för 

skoglig marklära, Uppsala. ISSN 0348-3398. ISRN SLU-SKOMA-R-92-SE. 

Henrikson, L. & von Proschwitz, T. 2006. Bisam – en växtätare med smak för musslor. – 

Fauna och Flora 101(3): 2–7. 

Henrikson, L. & Vartia, K. 2006. Öppna mossar växer igen i Sydsverige. – Fauna och 

Flora 101(3): 8–15. 

47

WWF är verksamt 

i över 100 länder 

på 5 kontinenter. 

WWF grundades 1961 

i Schweiz. Det svenska 

kontoret öppnades 1971. 

För mer information, besök 

vår hemsida på wwf.se 

WWF har fler än fem miljoner 

supportrar varav 190 000 i 

Sverige. 

Världsnaturfonden WWF, Ulriksdals Slott, 170 81 Solna. Tel 08-624 74 00, info@wwf.se, 

plusgiro 90 1974-6, bankgiro 901-9746 

Foto: © NASA

BÃƒÂ¤vern - en nyckelart - VÃƒÂ¤rldsnaturfonden WWF

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?