My library in PDF format/DET VÃRMDA HJÃRTATS ... - Kristoffersen

DET VÄRMDA HJÄRTATS RELIGION 

Historien om två kvinnor och tio ledande män. 

De var med att bygga Guds rike i England, Amerika 

och utöver världen. De medverkade till 

METODISTKYRKANS grundande. Det handlar om 

Kampen mellan John Calvins predestinationslära och 

METODISTKYRKANS LÄRA OM GUDS FRIA 

NÅD OCH TROSRÄTTFÄRDIGHETEN. 

ARBETET UTFÖRD AV 

ARNE-JACOB KRISTOFFERSEN 

Dr. Teol. /Lektor em./ O. P. 

1

FÖRORD 

Alla tolv personerna som det skrivs om i detta arbete, 

Hör ihop med Metodismen och Metodistkyrkan på ett eller 

annat sätt. 

Susanna Wesley kallas ”Metodismens moder”. Hon 

måste räknas som en av de många förlöparna till Metodismen, 

och det redskap som fick vara Herrens tjänarinna och sätta 

John Wesley in i denna världen. 

Lady Selina Shirley– Grevinna av Huntingdon fick 

stor betydelse för den gren av Metodismen som George 

Whitefield var ledare för. Hon byggde flera kyrkor och 

Trevecca College i Wales som utbildade pastorer för England 

och Amerika. Den calvinska grenen av Metodismen fick aldrig 

någon dominerande plats i Metodistkyrkan. 

Jacob Arminius lade grunden för en aktiv evangelisk 

kristendom. Hans teologi som framhöll läran om Guds fria nåd 

blev en mäktig motvikt mot calvinismens predestinationslära 

eller utväljelse lära. John Wesley satte läran om Guds fria nåd 

i lågor. Läran spred sig som en prärieeld ut över världen och 

hos Arminius fann predikanterna en teologi för den 

evangeliska missionen. 

George Whitefield hade en avvikande uppfattning 

från den stora strömmen av frälsande nåd som gick fram 

genom Metodismen och strömmade in i Metodistkyrkan. Han 

blev ledare för den calvinistiska Metodismen som stöddes av 

Lady Huntingdon. Fastän denna riktning inte fick någon plats i 

Metodistkyrkans teologi, så har Whitefield betydd så mycket 

för det andliga livet, för predikokonsten och för 

väckelsearbetet att han har vunnit sig en plats i kristendomens 

2

historia. Nu är det så att metodisterna inte är på jakt efter 

kättare. Metodisterna tänker och låter andra få göra det 

samma. Metodisternas uppgift är inte att bedriva jakt på 

kättare utan att frälsa själar genom förkunnelsen av Guds fria 

nåd genom Jesus Kristus och hans försonande blod. 

Eftersom det finns så lite litteratur om Metodismen 

på de nordiska språken, är det att hoppas att denna biografiska 

samling i någon grad skall möta ett länge känt behov. 

Skriftens innehåll kan kanske också väcka intresse för 

Metodistkyrkans teologi. 

Materialet kan användas som bredvidläsning i 

kyrkohistoria, kristendomskunskap och religionskunskap i 

skolorna, vid konfirmationsläsning, i söndagsskolorna, i 

juniorföreningarna, i scoutarbetet, i mansarbetet och i 

systraföreningar och för alla som tycker om att läsa om andra 

människors arbeten och öden. 

John Calvin har medtagits för att belysa 

predestinationsläran, som presbyterianerna förde vidare i sin 

teologi. 

Jag hoppas att boken kan hjälpa till att skapa intresse 

för den stora och intressanta litteraturen som finns på området 

i den engelska språkdräkten. – Med önskan om Guds 

välsignelse över läsaren! 

ARNE-JACOB KRISTOFFERSEN 

Dr. Teol. /Lektor em./ O. P. 

3

SUSANNA WESLEY - METODISMENS MODER 

(1669 – 1742 ) 

Susanna Wesley föddes 20: de Januari 1669 i 

London, England. Hon är inte enbart moder till de tre bröderna 

John, Charles och Samuel Wesley, och hennes sju döttrar som 

växte upp medan nio barn dog i barnaåldern. Hon var också 

”Metodismens moder”. Vilket innebär en familj på över 

40.000.000 Metodister spridda utöver jorden och fördelade på 

95 länder. 

Susannas dagbok finns förvarad i Metodistkyrkans 

arkiv i London tillsammans med hennes handskar, som nu är 

symbol för kvinnosällskapets President och som tas fram vid 

presidentskifte tillsammans med familjen Annesley´ s 

vapensköld. 

SUSANNA – EN MODER I ISRAEL 

Vem var denna kvinna som har blivit som ” en moder 

i Israel” för metodister utöver världen, och som har fått sin 

minnessten utanför Wesley´ s Chapel, City Road, London? 

Hon var dotter till dr Samuel Annesley, kyrkoherden 

i den berömda St. Giles kyrka, Criplegate. I sina två äktenskap 

hade han sammanlagt tjugofem barn och Susanna var det 25: 

te barnet. 

SUSANNA BRYTER FRIKYRKOTRADITIONEN 

Susannas far, dr Samuel Annesley, utträdde ur 

engelska kyrkan på St. Bartholomeus dagen 1662 tillsammans 

med tvåtusen andra präster som protesterade mot ”the Act of 

4

Uniformity” som stred mot dessa prästernas samveten. Doktor 

Annesley blev dissenter prästerna ledare i London. Han har 

fått hedersnamnet ”Non- Conformisternas Paulus”. Han var 

släkt med ”the Earl of Anglesey”. Han var oerhörd lärd, hade 

stor begåvning och ledarskicklighet. Han hade mycket god 

kontakt med Susanna, men trots all påverkan beslöt hon sig för 

att frigöra sig från dissenter arvet, och bli medlem i 

Anglikanska kyrkan. Detta var ett mycket självständigt beslut 

av en trettonårig flicka. Det står klart för oss när vi betänker 

att hon vid sin ålder kunde motstå sin auktoritativa fader som i 

henne såg sitt älsklingsbarn, och när hon med intellektuell 

övertygelse väljer sin egen kyrka och går sin egen väg. En 

sådan kvinna skulle aldrig komma att leva i skuggan av någon 

man. Detta är en av orsakerna till att man i den engelsktalande 

världen i henne har sett en föregångare för ”kvinnans 

rättigheter”. Denna slutsats har man dragit från hennes 

frihetsälskande tankeliv och hennes oberoende livsföring i 

hennes eget pastorat. Hade hon levd i dag, så är det inte säkert 

att hon hade kastat sig ut i det offentliga livet. Det kan tänkas 

att hon hade nöjt sig med att sprida sitt inflytande och leva 

genom de hon älskade snarare än att vinna eget inflytande 

genom att vara en kändis. Hon hade något av den ”kvinnliga 

mystiken” över sig, som moderna kvinnor inte kan acceptera 

utan protesterar mot. 

Susanna Wesley var en duktig husmor, hade tålamod 

som fru till en svår make, utvisade viljestark kamp mot dålig 

hälsa, som man kanske skulle vänta, när hon fick nitton barn 

på lite över tjugo år. Hon utformade en god disciplin i sin 

familj. I förmågan att kombinera allt detta ligger den mystik 

som omnämndes här ovan. Vi skall kanske vara glada över att 

hon inte lever i dag; ty då skulle hon ha gått så upp i politiken 

att hennes största bidrag till världskulturen, John och Charles 

Wesley, aldrig skulle ha blivit födda. 

5

SUSANNA SOM MOR OCH HUSTRU 

Det har skrivits mycket om Susanna Wesley och 

hennes äktenskap med Samuel Wesley, som liksom hon själv 

hade blivit medlem i Anglikanska kyrkan genom övertygelse 

fastän hans far tillhörde non- conformisterna bland prästerna. 

Hans far hade lidit mycket för sin tro och han dog tidigt. 

Både Samuel och Susanna Wesley var starkt 

individualistiska personligheter. Detta orsakade starka 

meningsutbyten och vissa slitningar i samlevnaden, men 

kärleken och förnuftet tycktes alltid segra, liksom de stod 

förenade mot gemensamma fiender. 

Vidare har det skrivits om Susanna, som mor och den 

speciella betydelse hon fick för John Wesley, genom sin 

fostran och som hans rådgivare. Vi kan delvis tacka Susanna 

för att lekmännen och lekmannapredikanterna fick så stor plats 

i metodismen. 

SUSANNA SOM PEDAGOG 

Susannas fostringsmetod och barnpedagogik har varit 

föremål för analys. Hon lärde även sina döttrar att läsa innan 

hon lärde dom sy. 

I Wesleys dagar låg undervisningen till en stor del i 

händerna på ”tutors”, handledare eller instruktörer. Att anställa 

en handledare var dyrt, speciellt om man hade nitton barn som 

skulle undervisas. Samuel Jr., var den enda av Wesleys barn 

som fick en sådan undervisning, men han togs ut ur Mr. John 

Hollands privatskola därför att denna lärare var försupen och 

misskötte sin undervisning. 

6

Susanna Wesley tog själv över undervisningen av 

sina barn med hjälp av sin make, som undervisade i de 

klassiska språken. Han räknades som en av sin tids bästa 

klassiker. Men Samuel Wesley hade inte det tålamod med 

barn, som hans hustru Susanna; så det blev hon som förestod 

undervisningen medan Samuel fungerade som timlärare. 

Susanna lyckades så väl med sin undervisning att 

hennes tre söner skickades till två berömda Public Schools, 

där de förbereddes för universitetet. Samuel, uppkallad efter 

sin far, och Charles kom till Westminster School där Samuel 

senare blev lektor. John Wesley fick läsa och förbereda sig för 

universitetet vid Charterhouse School. 

Susannas döttrar fick inte annan utbildning än den de 

mottog hemma i Susannas College. Döttrarna Susanna och 

Hetty fick däremot gå I skola i London under tiden efter 

branden i prästgården i Epworth medan de väntade på att få 

komma tillbaks till en nyrenoverad prästgård. 

Susanna Wesley var en född lärare enligt det 

samstämmiga vittnet som historikerna ger henne. Hon hade en 

systematisk metod i sin undervisning och de planerade 

program gick som en tidtabell på järnvägen. Detta gällde både 

barnens undervisning och deras fromhetsprogram. 

Samuel Wesley satt inne på lektionen en gång och då 

förvånades han över Susannas tålamod. Han sade till henne: 

”Du har repeterad samma sak till det barnet tjugo gånger, 

medan jag skulle ha nöjd mig med mindre”. Susanna svarade: 

” Om jag hade nöjd mig med nitton gånger skulle allt mitt 

arbete ha varit bortkastat; ty det var den tjugonde gången 

arbetet kröntes med framgång”. 

7

BÅDE FLICKOR OCH POJKAR FÅR UTBILDNING 

Flickorna i Wesley-familjen fick också utbildning av 

Susanna även om latin och grekiska ombesörjdes av Samuel 

Wesley. Hetty, en av de mest intelligenta flickorna läste 

grekiska vid åtta års ålder och medverkade senare som 

skribent i ”The Gentleman´ s Magazine”. Martha blev senare i 

livet en av dr. Samuel Johnson´ s favoriter och var bland de 

litterära figurerna som var vän med den stora författaren i hans 

hus. Emilia undervisade i en internatskola i Lincoln. 

Många av de moderna pedagogerna har kritiserad 

Susanna för att vara allt för hård i sina krav på disciplin, men 

jämfört med sin samtid var hon mild. Hennes ledande princip 

var att hon skulle ha ”styrka vägledd av godhet”. 

För personlig samtalsterapi hade hon avsatt en viss 

tid för varje barn varje vecka. Detta var gemenskapsstunder 

som John Wesley i sina brev till sin mor senare i livet 

uttrycker tacksamhet för och längtar tillbaks till. 

Vi har inga skriftliga vittnesbörd från barnen om att 

de har motsatt sig sin mors uppfostringsmetoder. Däremot 

provade John Wesley förverkliga sin moders pedagogiska 

metoder och ideal i Kingswood School, en Public School, som 

John Wesley grundade och som fortfarande existerar. 

METODER I UTBILDNINGEN 

Den bästa metodiken för studier som Susanna 

Wesley gav till sina egna barn liksom till sina barnbarn, var 

inte enbart att hon fyllde deras hjärnor med all slags kunskap 

på sådant sätt att det hamrades fast i deras minne, utan också 

att hon gav sina elever en kärlek till kunskap som senare 

flödade ut i sina berömda söners liv. Det skulle kanske 

tilläggas att det var nyttig kunskap Susanna förmedlade. 

8

Speciellt John ville alltid veta orsaken bak allt som 

hände. Denna vetenskapliga nyfikenhet underlättade den 

enskilda elevens egen kunskapsinhämtning. 

John Wesley hade vid flera tillfällen frågat sin mor 

om hennes metod som hon tillämpade i undervisningen, och i 

ett brev 21/2 1732 berättar hon om de metoder som hon under 

20 års tid hade utvecklat och tillämpad i sin barnfostran. 

Hon framhåller här att den främsta målsättning med 

hennes undervisning var att hon genom den skulle kunna 

frälsa sina barns själar. Undervisningsprincipen var först och 

främst religiöst motiverat, och denna princip dyker senare upp 

när John Wesley skall utbilda sina predikanter. Han säger att 

målet för sin utbildningsfilosofi går ut på att predikanternas 

uppgift är att söka frälsa sina och sina åhörares själar. 

Barnen fick också lära sig regler för livet, så att de 

kunde klara sig själva med livets praktiska problem. Denna 

inlärning var anpassad till det ålders och mognadsstadiet varje 

barn befann sig på. Här möter vi de två principen som 

moderna pedagoger kallar självregleringens princip i 

undervisningen, och en integrerad undervisning, samt att 

undervisningen skall vara individualiserad. 

Barnens beteenden både i vaket tillstånd och i 

sömnen reglerades av uppställda princip. På detta sätt skulle 

inte tid kastas bort i onödig sömn, och ej heller onyttig 

sysselsättning i vaket tillstånd. 

När barnen hade växt sig starka nog, fick de endast 

tre mål mat om dagen. Deras personlighet tränades att tåla 

påfrestningar både av fysisk och av psykisk karaktär. Barnen 

lärdes tidigt att gråta mjukt. De fick äta det som serverades 

även om barnen inte gillade maten. De fick inte äta och dricka 

mellan måltiderna, om de inte var sjuka. 

9

Barnen lärde sig tidigt lydnad mot föräldrarna och 

respekt för sina föräldrar. I denna princip ingick också träning 

i att tåla och att ta emot kritik. 

BARNEN SKALL FOSTRAS TILL FROMHET 

Susana såg på jagiskheten som roten till all synd och 

allt elände i världen. Om man därför uppmuntrade denna 

jagiskhet i barnen, så befrämjade man irreligion. Om man 

däremot hejdar jagiskheten så hjälper man barnen till 

framtidig lycka och fromhet. 

Så snart barnen kunde tala lärde de sig fader vår, som 

användes både vid läggdags och vid uppvaknande på 

morgonen. När barnen blev äldre, fick de be korta böner för 

sina föräldrar och syskon samt tacksägelse böner. Vidare fick 

de lära sig en kort katekes och delar av Skriften i så stora 

avsnitt som deras minne kunde absorbera. 

Barnen fick också lära sig skilja helgdagar från 

vanliga dagar. De fick också lära sig vårda Guds namn samt 

att tala utan att använda onödiga ord. 

Barnen fick gå i skola sex timmar om dagen och de 

fick utnyttja sin tid ordentligt, och de fick också lära sig hålla 

god ordning. När skolan började och avslutades, sjöngs 

psalmer och stycken lästes ur gamla och nya testamenten. 

Vi kan säga att fostran och undervisningen som 

Susanna förmedlade var både praktisk och religiös, så att 

barnen kunde klara sig både i livet i kyrkan och i samhället. 

10

DE PEDAGOGISKA RESULTATEN TALAR FÖR 

SUSANNAS METODER 

Vi kan vidare säga att om den pedagogiska metod 

Bedöms av resultaten, så kan vi säga att Susanna Wesleys 

metod gav resultat. Hennes barn utvecklades till medlemmar i 

en av de mest kända familjer i den engelska historien. Barnen 

var kända både för sina vackra utseenden, sina intellekt och 

sina helgjutna karaktärer. 

Susanna hade också åtta regler till hjälp i sin 

pedagogik, som observerades av hennes elever. Dessa var: 

1. Om barnen bekände sin skuld, skulle de inte 

Få kropps aga. Detta skulle hindra ljugande av 

fruktan för kropps aga. 

2. Ingen syndfull handling skulle gå ostraffad. 

3. Inget barn skulle bli bestraffad två gånger för 

samma sak, och om de bekände skulle denna 

förseelse aldrig hållas mot dom senare. 

4. Varje lydnadshandling speciellt om det gick mot 

elevens egen böjelse skulle alltid uppmuntras och 

belönas i relation till sakens förtjänst. 

5. Varje barn som visade lydnad eller provade att 

vara trevlig skulle mottas väl även om beteendet 

inte var perfekt. De skulle undervisas om hur de 

skulle uppföra sig bättre i framtiden. 

6. Äganderätten hölls i hävd och vördnad för andras 

ägodelar, var de än så små, skulle respekteras. 

Detta var en förutsättning för att rättvishet skulle 

respekteras ute i samhället. 

7. Löften skulle hållas och gåvor givna skulle inte 

återtas om de inte var givna med förbehåll att vissa 

betingelser skulle uppfyllas av mottagaren och 

denne inte levde upp till sitt avgivna löfte. 

11

8. Ingen flicka lärdes att arbeta förrän hon kunde läsa 

ordentligt. Hon skulle inte arbeta hårdare än vad 

hon gjorde med studierna och ej heller längre tid. 

Denna regel skulle observeras med den 

motiveringen att de som sätter flickor att sy innan 

de kan läsa, så att man vill höra pp det långt 

mindre att de kan bli väl förstått. 

Susanna Wesley försummade inte barnens lek behov. 

Deras fysiska träning hade också plats på schemat. Leksakerna 

var för det mesta handarbetade saker och miljön runt 

prästgården gav utrymme för aktiviteter där barnen kunde få 

sina rörelsebehov tillgodosedda. 

Susanna skickade inte bort sina barn till dansskola, 

men dans ledare fick komma hem och undervisa barnen. Själv 

spelade Susanna Wesley kort och andra spel med sina barn i 

hemmets miljö. 

SUSANNA SOM TEOLOG 

Susana Wesleys teologiska åskådning har analyserats 

och man har funnit att hon var upphovet till de religiösa 

förnyelsegrupperna i det 18:de århundrade. Själv samlade hon 

200 själar till stugmöten i prästgården i Epworth på 

söndagskvällarna. Religion var för henne inte enbart något 

som hörde kyrkan och kammaren till utan varje ord och 

handling hade ett moraliskt innehåll. För henne var religionen 

en livsväg och därför kan vi inte skilja teologin från hennes 

person. Hon var trinitarian, och som sådan tillbad hon Gud 

Fader, Gud Son och Gud Helig Ande. Den 3: dje september 

1739 under en nattvardsgudstjänst utvidgades hennes 

förståelse av förlåtelsens visshet med en ny och fräsch 

dimension som Metodisterna utöver världen på sistone har 

understrukit. Denna dimension framkommer, när hon beder 

sin bön: 

12

” Giv mig nåd, O Herre, 

att bli helt och fullt kristen.” 

Här kan vi säga att grundstenen till hennes teologi 

ligger. Den utgör en praktisk alldaglig kristen fromhet. 

I hennes bibliotek intog Bibeln en central plats, och 

det kom den också att inta som lärobok i hennes undervisning. 

Det är mycket möjligt att grunden till John Wesleys önskan att 

bli mannen av en bok, homo unius libri, lades här. 

SUSANNA – LITTERATUR 

För den, som ytterligare vill förkovra sig i denna 

märkliga kvinnas livshistoria, och ta reda på vad hon har att 

lära oss; så har Epworth Press utgivit en bok: ”Susanna 

Wesley and The Puritan Tradition in Methodism”. Abingdon 

Press i Amerika har utgivit boken: ”Susanna - Mother of the 

Wesleys”. De som vill skriva till World Methodist Council, 

Junaluska, North Carolina, USA, får en liten bok på 30 sidor 

skrivna av Frederik E. Maser. Denna bok ger tillräckligt stoff 

till en Susanna- dag i kyrkor och föreningar. Här kan 

församlingarna slå ett slag för kvinnans betydelse och 

jämställdhet med mannen i den moderna demokratin och i 

Jesu Kristi Kyrka på jorden. 

SUSANNAS GRAV FINNS VID 

CITY ROAD CHAPEL I LONDON 

Susanna Wesley dog 23: dje juli 1742, 73 år gammal. 

Hon hade sagt till sina barn att så snart hon hade dött skulle de 

sjunga en lovsång till Herren Gud. Denna hennes sista önskan 

utfördes samvetsgrant av hennes barn och lärjungar. 

13

Susanna gravsattes på dissenter kyrkogården Bunhill 

Fields mitt emot City Road på det området som senare blev 

Wesleys Chapel. John Wesley följde engelska kyrkans ritual 

vid begravningsmässan, och han höll ett tal vid graven inför en 

stor skara människor som hedrade Susanna med sin närvaro. 

Inte långt från Susannas grav ligger John Bunyan och Isac 

Watts begravda, liksom Susannas syster Elisabeth Dunton. 

Ett verksamt och betydelsefullt människoliv hade nått 

sin slutpunkt här på jorden och väntar på ett nytt liv vid 

uppståndelsen på yttersta dagen när Kristus skall uppväcka 

alla döda och föra alla som tror på honom till evigt liv. 

JACOB ARMINIUS (1560 – 1609) 

GUDS FRIA NÅDS APOSTEL 

Arminius´ s teologi och Metodismen står i ett nära 

samband med varandra. På den ena sidan flödade 

arminianismen in i Metodismen, och på den andra sidan gav 

Metodismen religiös kraft och liv åt Arminius´ teologi. 

Metodismen har karakteriserats som arminianism satt i lågor.’ 

STUDERADE VID LEIDEN UNIVERSITET 

Jacob Arminius föddes den 10:de oktober 1560 i 

Oudewater i södra Holland. Han växte upp i en tid då hans 

hemland upplevde stora omvandlingar på det politiska, 

religiösa och kulturella området. 

Han upplevde reformationens genomförande samt att 

holländarna befriades från spanjorernas herravälde.. Då han 

var 14 år gammal förlorade han sin familj genom spanjorernas 

erövring av Oudewater. Staden Leiden sparades från 

förstörelse genom ett tappert motstånd, och staden firade 

segern genom att grundlägga sitt berömda universitet. 

14

Arminius blev en av de första studenterna vid 

universitetet i Leiden. Eftersom han var en av de bästa 

studenterna skickades han till Genève för vidare studier. Han 

var då 21 år gammal. Efter studierna var han präst i 

Amsterdam från 1588 till 1603, och de sista sex åren av sitt liv 

var han Professor i Leiden. 

ARMINIUS MOT CALVIN 

Arminius har räknats som den starkaste opponenten 

som Calvins lära framkallade. Det har varit vanligt att sätta 

arminian och calvinism upp mot varandra såsom två motsatta 

teologiska riktningar. Detta motsatsförhållande kom emellertid 

inte till uttryck förrän 1590 då han uppmanades att försvara en 

calvinistisk skrift. Genom studiet började han tvivla på den 

calvinistiska läran om nåd och predestination. Innan detta 

studiet hade han varit en framstående calvinist. I Genève hade 

han studerat under Theodore Beza, som var John Calvins 

efterträdare och en helgjuten calvinist. Efter avslutade studier 

fick Arminius de bästa rekommendationer och vitsord från 

Beza. 

Den extrema calvinism hävdade supralapsarism, som 

är läran om den dubbla predestinationen. Detta innebär att 

någon är förutbestämd till salighet och andra till evig 

förtappelse. 

Om vi förkunnar evangeliet och ingen svarar på 

kallelsen att omvända sig till Kristus, så beror detta på att Gud 

har hållit sin frälsande nåd tillbaks från dem och vill inte att de 

skall frälsas. Denna läran har sin styrka i att den understryker 

att frälsningen är från början till slutet ett Guds verk. 

Är det nödvändigt att säga att de människor, som inte 

tror, går förlorade därför att det var Guds vilja att de inte 

skulle få mottaga tron på Kristus? 

15

Arminius hade på denna punkt en helt annan åsikt än 

calvinisterna. Genom studiet av Skriften och kyrkofäderna 

kom han fram till överbevisningen att alla människor skall 

frälsa, 1Tim.2: 4. Men han säger vidare att Guds nåd kan 

motstås av människorna, och då speciellt när Gud erbjuder 

dem trons gåva. Gud förutbestämmer människornas frälsning i 

överensstämmelse med Hans förut vetande om att de antingen 

vill ta emot eller avvisa Guds gåva, som är ett med tron på 

Kristus Jesus. 

Calvinisterna riktade sina angrepp med kraft mot 

Arminius, och efter hans död sammankallades Synoden i Dort 

1618 där hans efterföljare utestängdes från den holländska 

reformerta kyrkan. Men Arminius´ lära dog inte genom ett 

kyrkomötes beslut. Hans teologi togs upp av John Wesley, 

och gjordes till en evangelisk väckelseteologi som satte sig 

som mål att förkunna evangeliet för alla människor; så att 

Guds frälsningsvilja skulle bli känd utöver hela världen. 

Wesley´ s arminska tankar kom inte at stå oimotsagda. En av 

hans närmaste medarbetare, George Whitefield, var calvinist, 

och han upprördes starkt över John Wesley´ s predikan om 

”Guds fria nåd”, som hölls1740. Den calvinska riktningen 

fick aldrig någon makt inom Metodismen. De trogna 

metodisterna fortsätter med frimodighet att förkunna Guds 

fria nåd till människornas frälsning oavsedd kyrkomötens 

majoritetsbeslut. 

WESLEY ANKLAGAS FÖR ATT VARA ARMINIAN 

Året 1770 utbröt det en storm mot Wesley och hans 

arminianska tendenser. Han angreps av Toplady och Hill. 

Toplady skrev psalmen ”Klippa du som brast för mig” som en 

kamppsalm mot Wesley´ s lära. Året 1772 skrev Wesley en 

försvarsskrift mot Hill och hans lära om absolut 

16

predestination. Wesley säger i denna skrift att han aldrig 

trodde på predestinationsläran eller de lärosatser som hör ihop 

med denna. Calvinisterna utgav en tids skrift som hade namnet 

”Gospel Magazine”. I detta magasin angreps Wesley kraftigt 

av calvinisterna. Som en motvikt mot den calvinistiska 

tidningen utkom ”Arminien Magasin”, som nu har ändrat 

namnet till ”Methodist Magasin”. Wesley skrev i förordet att 

varje nummer av tids skriften skulle försvara den härliga 

kristna läran som framhåller att det är Guds vilja att alla 

människor skall frälsas och komma till kunskap om sanningen. 

Arminius intresserade sig för en enda sak, som har 

utformats i läran om frälsning genom Jesus Kristus. Wesley 

satte denna lära i lågor, och som en prärieeld spreds den runt 

jordklotet. I korthet innehöll läran sanningen om den frälsning 

som Gud erbjuder alla människor, och som är Guds fria och 

obegränsade nåd. 

Alla pastorer i Metodistkyrkan har i sin ordination 

eller prästvigning fått som en av sina uppgifter att förmedla 

Guds frälsande nåd genom Jesus Kristus till människorna, så 

att de kan uppnå evigt liv. Här förkroppsligas frälsningsläran 

till en dynamisk kraft i kyrkans liv. 

I Ur kyrkan stod kampen på denna punkt mellan 

Augustinus och Pelagius. Den syntes som framkom mellan 

dessa två riktningarna kallades Semi- Pelagianism eller Semi- 

Augustinianism. Detta var den teologiska synpunkten som fick 

den största utbredningen bland de förnuftiga kristna. 

17

GAMLA TANKAR ÅTERFÖDS I PROTESTANTISMEN 

Genom protestantismens genombrott återupplivades 

de gamla tankarna åter. Den radikala reaktionen mot den 

protestantiska augustinianism framkom i socianismen och 

rationalismen i det 18: de århundrade. Dessa synpunkter 

korresponderade med pelagianismen i Urkyrkan. De nämnda 

rörelserna avvisades av kyrkan liksom pelagianismen i ett 

tidigare skede. Arminianismen däremot kunde inte avvisas på 

samma sätt eftersom dess lära korresponderade med Semi- 

Pelagianismen i Urkyrkan. Detta är en lära som alla förnuftiga 

protestanter accepterar. 

Semi- Pelagianismen kan acceptera Augustinus 

arvsynds lära, men framhäver att det är den gudomliga nåden 

vi har att tacka för frälsningen och det nya livet i Kristus. 

Enligt denna lära förblir också viljan fri hos människan, så att 

hon kan antingen förkasta eller älska Guds nåd. Alla 

människor som förgås, förgås mot Guds vilja. 

Humanisterna och socianismen avvisade helt och 

hållit alla de idékomplex som under skolastikens tid hade 

förklarat Kristi lidande på korset som en nödvändighet för att 

tillfredsställa Guds vrede. Socianismen påvisade vidare att den 

uppfattning av lagen som låg till grund för satisfaktions läran 

gjorde det kristna evangeliet om gudomlig förlåtelse och 

kärlek ogiltigt. 

I våra dagar har en kraftig teologisk rörelse gåt ut 

över hela den protestantiska världen. Denna rörelse har sin 

utgångspunkt i professor Karl Barth´ s teologi. Vi kan kalla 

hans teologi för en kristeologi, som innebär en doms teologi 

där domen utgår från Kristi kors. Hans lära representerar en 

extrem form av augustinsk- calvinistisk teologi. Barth´ s 

teologi har sin stora förtjänst däri att den understryker Guds 

storhet. Men denna betoning är så stark att människan tycks 

18

komma bort i sammanhanget och blir till en nolla. Resultatet 

blir en passivitetens teori istället för en teologi som sporrar till 

en aktiv evangeliserande kristendom. 

Vid Emory University, Atlanta, Georgia, hävdade jag 

vid försvaret av min magisteravhandling att Wesley´ s position 

var semi- augustinsk snarare än semi- pelagiansk. Detta 

framkallade livlig diskussion bland de professorer som var 

opponenter. Men antingen vi väljer den ena eller den andra 

positionen, så blir saken den samma. 

Den arminska läran om Guds fria nåd skulle vara 

levande i Metodistkyrkan i dag liksom den var det i 

Metodismen på Wesley´ s tid. Läran om Guds fria nåd är den 

bästa medicinen mot den dödliga passiviteten, som den 

tidigare nämnde objektiva eller kontinentala teologin har fört 

Jesu Kristi kyrka in i. 

Alla sanna kristna borde vara med att tända kärlekens 

eld som en moteld mot den kallbrand som den så kallade 

dialektiska teologin har framkallad i det kristna livet, och 

speciellt när det gäller omvändelsens möjlighet. Låt den 

glädjefulla kristna sången på nytt ljuda ut över världen! Låt 

budskapet ljuda klart; att Guds nåd är fri och fullständig för 

alla som vill söka frälsning och helgelse i Jesus Kristus, som 

är Herrens och Frälsarens namn. 

Kristna borde på nytt tända elden som vittnar om att 

Kristus dog för alla människor. Låt det ropas ut att där är 

ingen gräns för i vilken utsträckning en människa kan frälsas 

ifrån sina synder i detta livet. Den återlösning som Gud utför 

är från Hans sida fullkomlig. Möjligheten till fullkomlighet 

finns för alla människor i denna världen. Detta gäller all 

människor som vill svara ”Ja” på Guds kallelse. Här måste vi 

prova få bort all isolationism och familjeegoism som 

utestänger människorna från Gudsgemenskapen i kyrkan. 

19

Till de kristna går maningen att gå ut i världen för att 

vittna om denna nåd, och praktiskt låta kyrkodörrarna stå 

öppna; så att människorna kan få komma in i kyrkan för att 

hämta kraft tillsammans med de kristna. På detta sätt kan vi 

praktiskt visa för världen att Guds nåd är fri för alla som vill ta 

emot den. 

Vi skall nu ge en kort framställning av calvinismens 

och arminianismens teologiska grundsatser om människan och 

hennes frälsning. Detta har intresse eftersom Metodismen har 

fått smeknamnet ”Arminianism satt i lågor”. 

CALVINISM OCH ARMINIANISM 

De fem punkterna som calvinisterna underströk i 

diskussionen med Arminius, och som slutligen stadfästes på 

synoden i Dort 1619, är följande: 

1. Synoden hävdar tron på en obetingad utväljelse. 

2. Synoden hävdar att försoningen begränsas till de 

utvalda. 

3. Synoden hävdar tron att syndafallet är fullständigt 

om vi ser det i relation till människans egna 

möjligheter av förtjänst och frälsning. 

4. Synoden hävdar att nåden är oemotståndlig. 

5. Synoden hävdar tron på de heligas fullständiga 

frälsning. De heliga kan inte falla ur nåden. De 

som utvalds av Gud upprätthålls i ett nådens 

tillstånd fastän de utvisar svaghet och fall, och 

sålunda ges de visshet om den slutliga frälsningen. 

Året 1610 ingav arminianerna en protestskrivelse i 

fem punkter, The Remonstrance. Skrivelsen var riktad mot 

calvinismens fem punkter som antogs på Synoden i Dort 1619. 

De fempunkterna i protestskrivelsen hade varit levande i 

20

församlingarna, men uttrycktes skriftligen först nu efter 

utlåtandet i Synoden. Protestskrivelsen var sammanställt av 

teologen Uytenbogaert, och underskrevs av 45 pastorer. De 

fem punkterna mot Synodens beslut, kan kort sammanfattas i 

följande meningar: 

1. Vi tror att utväljelsen eller fördömelsen betingas 

av tro eller otro hos människan. 

2. Vi tror at försoningen är fri för alla människor, 

men att endast de troende får del av dess 

välsignelser. 

3. Vi tror att människan inte kan komma till Gud om 

hon inte får hjälp av den Helige Ande. 

4. Vi tror att nåden kan motstås. 

5. Vi tror att det är nödvändigt att de omvända utvisar 

uthållighet. Läran att de troende inte kan falla från 

nåden måste utredas och diskuteras. 

Metodismen, som förs vidare av Metodistkyrkan, 

följer arminianismen och hävdar Guds fria nåd samt 

rättfärdiggörelsen genom tro allena. Metodistkyrkan har vidare 

förnyat läran att människan kan falla från nåden, men att hon 

åter kan ympas in i Kristi kropp genom tron och med hjälp av 

Guds nåd. Metodistkyrkan har vidare förnyat läran om kristlig 

fullkomlighet som innebär en fullkomlighet i kärlek där vi kan 

älska Gud över alla ting och vår nästa som oss själva. 

Kan en människa ha ett härligare mål för sitt 

kroppsliga tempel, som skall vara en boning för Guds Helige 

Ande; än att utstråla Kristi kärlek? 

21

JOHN WESLEY ( 1703 - 1791 ) 

ENGLANDS JOHANNES OCH 

METODISTKYRKANS STATSMAN 

Vi kan inte studera det 18: de århundradets engelska 

Profan historia och kyrkliga historia utan att ta John Wesley 

med i bilden. Han var en av de stora kyrkobyggarna genom 

tiderna, och hans namn är för all tid knuten till 

Metodistkyrkan. När vi studerar denna kyrkas administration, 

styrelseform, teologi, predikokonst, liturgi, 

evangelisationsform och kyrkolivet i övrigt; så anar vi att John 

Wesley har vidrört allt detta. Han satte också sin prägel på det 

sociala, kulturella och politiska livet i sin samtid. När vi därför 

skall skriva biografier över kända män och kvinnor från denna 

tid, kommer det delvis att röra sig om John Wesley och hans 

inflytande på deras liv, lära och utveckling. 

Det har skrivits mycket om John Wesley både i 

populär form och i lärda avhandlingar. Det gör att Wesleylitteraturen 

har blivit en av de största samlingarna på engelska 

språket. Många universitet har egen Wesleyana samlingar 

liksom Metodistkyrkans världsråd i Lake Junaluska, North 

Carolina, USA. Det är därför svårt att skriva om John Wesley; 

ty vi vet inte vad vi skall ta med och vad vi skall utelämna. 

BARN NUMMER FEMTON 

John Wesley föddes i en anglikansk prästgård den 

17: de Juni år 1703. Han var nummer femton av Samuel och 

Susanna Wesley´ s nitton barn. Hans far var kyrkoherden 

Samuel Wesley, och hans mor var Susanna, född Annesley. 

Vid undersökning visar det sig att John hade non- comformist 

eller frikyrklig tradition i sin familj både på mödernet och o 

faderns släkt. Dr. Annesley, Wesley´ s mor far, ordinerade 

22

eller prästvigde Edmond Calarny och sex andra kandidater till 

präster i sin egen möteslokal i Little St. Helens. Dr. Annesley 

assisterades av andra anglikanska präster under 

ordinationsakten. Här finns en parallell mellan Dr. Annesley 

och docenten John Wesley, som också Adam Clarke påpekar i 

sitt arbete om John Wesley. 

Då the Book of Common Prayer, den engelska 

bönboken, reviderades 1604 var där omkring 1000 präster som 

avstod från att svärja trohet mot boken. Bland dessa präster 

var Bartholomew och John Wesley, farfars far och farfar till 

John och Charles Wesley. Där fanns alltså en non - conformist 

eller frikyrklig tradition både på John Wesley´ s möderne och 

fars släkt, och denna tradition fullkomnades i Metodistkyrkan, 

som utvecklades till en världsvid frikyrka. 

Från sitt hem tog John Wesley med sig varaktiga 

intryck från den Anglikanska kyrkans fromhet sådan den 

praktiserades i präst hemmet i Epworth. Här upplärdes han i 

kärlek till Bibeln och studiet av den samma. Det är mot denna 

bakgrund att vi kan förstå honom, när han senare i livet 

yttrade: ”La mig bliva homo unius libri, vilket betyder 

´mannen av en bok´”. Detta innebar inte att John Wesley inte 

studerade andra böcker, utan att studiet av Bibeln var det 

förnämsta av alla studier. Vidare lärde han sig att älska den 

engelska bönboken som en vägvisare både för den dagliga 

andakten och för det offentliga gudstjänstlivet. 

SUSANNA WESLEY UNDERVISAR 

I hemmet fick John sin första utbildning i sin mors 

skola. Susanna Wesley har räknats som en duktig pedagog, 

och hennes metoder har givit forskarna material för 

specialstudier. Då John var fem år fick han lära sig alfabetet 

på en dag liksom alla sina fjorton syskon före honom, och de 

23

fyra som kom efter honom. När detta var över, kunde 

läsövningarna börja. 

Susanna gav sina barn en grundlig 

religionsundervisning. Hon samlade folket i församlingen till 

stugmöten i sitt hem vilket var mot tidens tradition, och för 

detta sitt arbete har hon fått namnet: ”Metodismens moder”. 

Under barnaåren i Epworth höll John på att brinna inne i 

prästgården, men räddades i sista stunden innan taket på huset 

ramlade samman. Han blev som det står skrivit hos profeten 

Amos: ”…….såsom en brand, ryckt ur elden”. Amos 4:11. 

Då John 1714 var i sitt elfte år, fick han ett 

stipendium, och kunde få utbildning vid Charterhouse School i 

London. Resan från Epworth till London gick i två etapper. 

Först red kyrkoherden i Epworth, Samuel Wesley, in till 

Linkoln med sin lilla son, John, sittande bak sig i sadeln. Från 

Linkoln tog de postvagnen till London. 

John´ s äldre bror, Samuel, som hade fått samma 

namn som sin far, var lektor vid den berömda Westminster 

School, en Public School. Det var för dyrt att skicka John till 

denna skola, men då han var 17 år skrev hans bror Samuel till 

sin far och meddelade att John var mogen för Oxford 

universitetet. Det ordnades nu så att John skulle intervjuas av 

dr Sacheverell, en inflytelserik högkyrklig präst. Dr 

Sacheverell mötte den lilla unga John, som i vuxen ålder 

endast var 164 cm lång. Han sa till honom : ”Du är allt för ung 

att studera vid universitetet. Det är omöjligt att du redan kan 

grekiska och latin, så du får gå tillbaks till skolan”. John 

Wesley säger att han såg på honom som David på Goliat, och 

han föraktade honom i sitt hjärta. Wesley skriver i en av sina 

böcker: ”Jag tänkte att om jag inte kunde grekiska och latin 

bättre än dr Sacheverell, då borde jag gå tillbaks till skolan. 

Jag gick ifrån honom och ingenting i världen skulle kunna få 

mig att gå tillbaks till honom”. Detta visar oss att John Wesley 

24

vid Charterhouse och Epworth var den samma som senare 

förändrade England. John Wesley kom från och med nu att se 

på livet som han mötte i samhället omkring sig, liksom ”David 

ser på Goliat”. 

JOHN WESLEY TILL OXFORD 

John Wesley tilldelades ett stipendium till Christ 

Church College, Oxford. Det var en utmärkelse för sina fina 

studiebetyg vid Charterhouse School. Han anlände till Oxford 

1720. Här utmärkte han sig som en duktig student. Men fastän 

han var en samvetsgrann student tog han sig tid till 

förströelseläsning, kortspel, promenader musik, sång och dans. 

Detta utvisar att det fanns många mänskliga drag hos den unga 

Wesley, som gör honom till en sympatisk ung man. Att han till 

de världsliga förströelserna inte inräknade kortspel motiverade 

han med att hans mor spelade kort. Detta visar att också 

Susanna Wesley var en levnadskonstnär och modern kvinna, 

som oaktad allt arbete i den barnrika familjen hade förståelse 

för och tog sig tid till rekreation. 

Samuel Wesley, John Wesley´ s far, fick John till att 

låta sig prästvigas eller ordineras i Den anglikanska kyrkan. 

John var då endast 22 år gammal. Det var dr Potter, biskop i 

Oxford, som ordinerade John till diakon söndagen den 19: de 

September 1725 på morgonen i Christ Church Cathedral. 

Denna katedral tillhör Christ Church College i Oxford, och är 

Englands minsta katedral. Från och med nu kan vi märka ett 

nytt alvar i John´ s kristendom och i hans förhållande till de 

världsliga förströelserna. I ett brev till sin far i december 1726 

säger han att han och fritiden har tagit farväl av varandra. 

Detta kunde möjligtvis bero på att han fick en ökad 

arbetsbörda genom att han valdes till Fellow, docent, of 

Lincoln College, Oxford, den 17: de Mars 1726, och han 

25

utnämndes samma år till lektor i logik. Detta innebar en ökad 

arbetsbörda eftersom han samtidigt arbetade på sin M. A.- 

grad, Master of Arts. Denna sin magistergrad tog han den 14: 

de februari 1727, och här fick han beröm för sin disputation 

för graden. I sin examen ingick det att han skulle ge tre 

föreläsningar över sitt ämne. Den första föreläsningen 

handlade om naturfilosofi, den andra rörde sig om 

moralfilosofi och den tredje behandlade religions filosofi. Året 

1728 ordinerades John Wesley till präst eller äldste i Den 

Anglikanska kyrkan. 

Under sin tid vid Oxford Universitet blev John 

Wesley den naturliga ledaren för den studentgrupp som 

Charles Wesley hade organiserad, och som fick namnet ”the 

Holy Club”, men som av medstudenterna fick öknamnet 

”Metodister”. Detta namn förvandlades till ett hedersnamn 

som i dag bärs av millioner människor ut över världen. 

Oxfordstudenterna hade tagit namnet från den humanistiska 

historien. Gammal Metodisterna levde omkring 50 år före 

Kristus i Egypten. De tillhörde en humanistisk läkarförening 

som praktiserade psyko- somatisk medicin. Ordet ”Metodist” 

användes på oxfordmetodisterna för att karakterisera deras 

metodiska livsstil och studieprogram. Namnet syftade inte till 

att man skulle följa något speciellt omvändelseschema, som 

det felaktigt har antytts i litteraturen; utan på deras välordnade 

studieprogram. 

KYRKLIGT TEOLOGISKT ARV 

FLÖDAR IN I METODISMEN 

Stora delar av ett gemensamt kyrkligt arv i teologi 

och fromhetsliv har flödat in i Metodismen genom John 

Wesley. Från den gemensamma kyrkliga fromhetslitteraturen 

är det tre författare som har haft stor betydelse för Wesley. 

26

Tankar som är besläktade med dessa tre författare kan vi 

återfinna i Metodismen. 

Thomas á Kempis berömda bok ”Om Kristi 

efterföljelse” förmedlade något av det bästa i den katolska 

fromheten. Denna fromhet bevarades för eftervärlden genom 

Metodismen. 

Jeremy Taylor skrev en bok ”Om regler och övningar 

för ett heligt liv”; som har fått betydelse för helgelse läran 

inom Metodismen. Taylor talade till John Wesley från det 17: 

de århundrades anglikanska fromhetsliv. Hans lära om 

nödvändigheten av den kristnas renhet i motiv är ett viktigt 

etiskt- religiöst bidrag till det kristna fromhetslivet. 

Den tredje författaren, som fick stor betydelse för 

John Wesley, var också Anglikan. Det var William Law som 

skrev en bok om ”Kristlig fullkomlighet”. Den uppräknade 

litteratur medverkade till att det kristo- centriska elementet 

underströks i Wesley´ s teologi, och flödade genom honom in i 

Metodismen. I tillägg till detta kommer att John Wesley var en 

flitig student av de gamla kyrkofäderna och deras teologi. 

Genom påverkan från denna litteratur kom Metodismen att 

upprätthålla kontakten med urkyrkan. 

Inom den anglikanska kyrkan hade något av den 

andliga kväkarfromheten utbredds. John Wesley kom också i 

kontakt med denna riktning, och det värmde hans hjärta då 

hans far, kyrkoherden Samuel Wesley, låg på sin dödsbädd. 

Samuel Wesleys avskeds ord till sin son, John Wesley, 

formulerade han i följande satser: ”Det inre ljuset. Det inre 

ljuset, min son!”. 

Det bästa från Luther och den kontinentala pietismen 

flödade också in i Wesleys fromhetsliv. Från Luther var det 

speciellt läran om tron och trosrättfärdigheten som tilltalade 

John Wesley och fängslade hans intresse. Denna lära fick så 

stor plats i Metodismen att ärkebiskop Nathan Söderblom 

27

kallade Metodismen för den lutherska frälsningslärans 

anglikanska översättare. 

John Wesley såg det inte som sin mission att 

presentera ett fullt utvecklat teologiskt system för sin samtid. 

Han proklamerade ingen ny teologi utan den gamla kyrkans 

teologi sådan vi finner den hos kyrkofäderna och i Den 

anglikanska kyrkan. Det, som tycks vara nytt, var en 

återupptäckt och upplevelse av Guds frälsande nåd genom 

Jesus Kristus. Nåden skulle mottagas i tro såsom en medveten, 

levande och kontinuerlig upplevelse. 

DET VÄRMDA HJÄRTATS RELIGION 

Den gamla religion, som John Wesley upplevde och 

förnyade, har kallats ”Det värmda hjärtats religion”, och går 

tillbaks till John Wesleys evangeliska upplevelse i Alders Gate 

Street den 24: de Maj 1738. Den erfarenhet, som Wesley 

gjorde, har framkallat mycken diskussion, och har möjligtvis 

fått en allt för stor plats i Metodismen och i Metodistkyrkans 

teologi. De romersk katolska teologerna med dr Maxim Piette 

i spetsen hävdar att John Wesley omvändes 1725, då han 

ordinerades till diakon i Oxford eller 1727 då han kom under 

inflytande av Thomas á Kempis, Jeremy Taylor och William 

Laws kristna läror och undervisning. 

Dr Piette menar att om Wesley inte hade tagit med 

avsnittet om sin upplevelse 1738 i den första utgåvan av sina 

dagböcker, så är det möjligt att Wesley hade glömt denna 

händelse, och allt som rörde sig omkring den. 

Den stora majoriteten av Metodistkyrkans historiker 

har däremot hållit fast vid den 24: de Maj 1738 som en stor 

dag i mänsklighetens historia. Om vi håller oss till Wesleys 

eget vittnesbörd, så finner vi att han lägger ett visst värde i 

28

denna sin upplevelse. I sitt brev till sin bror Samuel skriver 

han den 30: de oktober 1738: ”Jag var inte en kristen förrän 

den 24: de maj i år”. I ett brev till pastor Thomas Church, 

kyrkoherde i Bettersea, säger Wesley: ”Från 1725 till 1729 

predikade jag mycket, men jag såg ingen frukt av mitt arbete. 

Från 1729 till 1734 underströk jag mera ångerns betydelse, 

och jag såg då någon frukt. Det var väl för att jag inte 

predikade tro på förbundsblodet att jag såg så lite frukt. Från 

1734 till 1738 predikade jag mera tro på Kristus, och jag såg 

då mera frukt av min predikogärning. Från 1739 till denna dag 

har jag predikat om Jesus Kristus och gjort honom till allt i 

allting. Resultatet har inte uteblivit. Stora skaror har ropat efter 

frälsning, och har efteråt vittnat: ´Av nåd är vi frälsta genom 

tron` ”. 

WESLEY PREDIKAR TRO DÄRFÖR ATT HAN HAR TRO 

De stora framgångarna efter 1738 måste bero på att 

Wesley hade upplevd vad han predikade, och han kunde 

därför med kraft tala om andlig frigörelse av nåd genom tro. 

Dr Umphrey Lee har provat att sätta ett frågetecken vid 1738 

eftersom han kan påvisa tre utlåtanden av Wesley efter 1738, 

som visar att Kristi Andes frukt hade uteblivit. Det rörde sig 

om två yttranden av Wesley 1739 och ett 1766. Men mot 

dessa synpunkter har dr Philip S. Watson påpekat att det mest 

karakteristiska med Wesley var att oavsett hurudan han kände 

sig, så fortsatte han sitt arbete. Detta måste innebära att 

Wesley levde av tro - på – Kristus och inte av känslor – inom 

– sig – själv. Som en lösning på problemet har dr Rattenbury 

godkänt dr J. H. Riggs karakterisering av upplevelsen den 24: 

de Maj 1738 som en ” evangelisk omvändelse”. Genom denna 

definition kan vi godta den synpunkt som säger att John 

Wesley var en kristen också 1725 och 1727 samt att dessa 

29

årtal var viktiga vändpunkt på John Wesleys kristna 

pilgrimsvandring genom världen. John Wesley skulle nog 

kunna godkänna denna synpunkt eftersom han skriver i sin 

dagbok att före 1738 hade han en tjänares tro, men efter denna 

dag hade han en sons tro. 

LEVANDE TROSVISSHET 

Den upplevelse som John Wesley hade 1738 vill 

alltid stå som en påminnelse för eftervärlden att det är de 

kristnas förmån att veta att de är Guds barn. De kristna skulle 

därför se det som sitt privilegium att genom tron få ta emot 

vittnesbördets anda som säger att de genom Jesus Kristus är 

adopterade som Guds barn. 

John Wesley har fått vara med om att förnya läran 

om rättfärdiggörelse eller frälsning genom tron allena. Han har 

vidare förnyat läran om att helgelsen tas emot genom tron 

allena. Denna lära är ett mäktigt vittnesbörd om vad Gud kan 

göra med en stackars syndig människa. Wesley har också 

framsatt läran om frälsningsvisshet, som liksom 

rättfärdiggörelsen och helgelsen, mottas i tro. Hela denna 

teologi vilar på Guds nåd och kärlek, som är riktad mot 

människornas barn. 

Wesley har vidare understrukit det alvarliga som 

följer med att vara människa och kristen. Allvaret med att vara 

människa har resulterat i att han har utvecklat läran om att vi 

kan falla ifrån nåden. Med denna vetskap som bakgrund har 

han uppmanat de kristna till att stå fasta i sin tro, och inte falla 

från den levande Guden. En klar lära om att en kristen kan 

falla från sin tro finns endast inom Metodistkyrkan, men 

praktiseras inom alla kyrkor. Denna erfarenhet ger läran ett 

erfarenhetsmaterial med bred basis. 

30

På det praktiska, sociala, kulturella och intellektuella 

områden har Wesley givit ett stort bidrag till den mänskliga 

historien. Hans inflytande kan vi märka också i dag, och hans 

namn har för all tid knutits till Metodistkyrkan. Han har varit 

ett Guds redskap att uppbygga Metodistkyrkan både 

organisatorisk och andligt. Alla kristna i alla länder tackar 

Gud för John Wesley, den lilla mannen, som blev den stora 

kyrkobyggaren och nådens apostel. 

CHARLES WESLEY (1707- 1788) 

METODISMENS STORA POET 

Då Metodismen gick sitt segertåg ut över England 

och världen, lade den en ny sang i människornas hjärtan. Det 

John Wesley predikade översatte Charles Wesley till poesi, så 

att den gamla läran om Guds nåd och kärlek, om syndernas 

förlåtelse och frälsningsvisshet banade sig väg till 

människornas hjärtan genom sången. 

Den Metodistiska väckelsen blev en sjungande 

Väckelse, som skapade glada och lyckliga kristna. John 

Wesley sade att en sur kristendom var djävulens religion. 

Det hände ofta att metodisterna angreps av mobben 

när de höll sina möten. När de angreps rådde Charles Wesley 

dem att sjunga psalmer istället för att springa sin väg. Sången 

kunde också användas istället för att disputera med 

motståndarna. Han menade att sången ville överraska 

angriparna och styrka de som angreps. 

31

VEM VAR CHARLES WESLEY? 

Han var son till kyrkoherden Samuel Wesley, och 

hans mor var Susanna Wesley, född Annesley. Hon har fått 

hedersnamnet ”Metodismens moder”. 

I hemmet mottog Charles varaktiga intryck från det 

anglikanska fromhetslivet. Kyrkans liturgiska liv lärde han sig 

tidigt att älska genom gudstjänsterna i St. Andrew` s kyrka där 

hans far tjänstgjorde som präst. Från sin far ärvde Charles den 

poetiska ådern, och från sin mor förmågan till organisation. I 

den stora prästgården med de många barn och allt arbete som 

var förknippat med att vara husmor, skulle vi tro att Susanna 

inte skulle få tid till något intellektuellt arbete. Men detta var 

inte fallet. Hon hade inredd ett rum intill köket där hon höll 

skola. Här fick barnen tidigt lära sig att läsa och skriva. Här 

höll hon också andakt, och det gamla hus spöket Jeffrey störde 

aldrig andakten. När även spöken kunde ha respekt för Guds 

ord på den tiden, hur mycket mera skulle inte vi som lever i 

dag respektera Guds ord, läsa det och leva efter det ? 

Charles Wesley kom från Epworth till Westminster 

School där hans äldre bror, Samuel Wesley, var lektor. Från 

denna berömda ”Public School” kom han så till Christ Church 

College i Oxford där han skrevs in 1726. Charles hade en 

enastående förmåga att vinna vänner samt att påverka dem. I 

Oxford samlade han studenter i en grupp som senare kom att 

bli känd under namnet ”The Holy Club”, och som John 

Wesley senare kom att bli ledare för. Många av Charles 

vänner kom att bli ledande män inom Metodistkyrkan. Det kan 

vara tillräckligt att nämna namn som Robert Kirkham, 

Morgan, Whitefield, Ingham och William Delamotte. Oxford 

32

Metodismen, som Charles startade, kom indirekt att bli starten 

till Metodismen vid Cambridge University. 

PRÄSTVIGD I ANGLIKANSKA KYRKAN 

Charles Wesley ordinerades till Diakon i Den 

Anglikanska kyrkan söndagen den 5 oktober 1735 av dr 

Potter, biskop i Oxford. Det var biskop Potter som tidigare 

också hade ordinerad John Wesley och Benjamin Ingham till 

präster. 

Charles Wesley´ s ordination gick snabbt från Diakon 

till Presbyter eller Äldste eftersom han skulle resa till kolonin 

Georgia i Amerika. Redan söndagen den 12 oktober 1735 

ordinerades han till Presbyter av dr Gibson, biskop av London. 

Sin första predikan höll Charles i Cowes på Isle of Wight 

medan båten som förde honom till Georgia, Amerika, låg i 

hamnen där. Han hade skrivit predikan ombord på båten 

Simmonds. Då Charles kom till Georgia blev han sekreterare 

till general Oglethorp. Men det var ingen lycklig lösning att ha 

en samvetsgrand anglikansk präst inblandad i den sociala, 

ekonomiska och kulturella orättfärdigheten som florerade i 

samhället. Charles kom därför snart tillbaks till England. 

Charles Wesley´ s möte med den pietistiska pastorn 

Peter Böhler kom att få betydelse för honom. Det var Peter 

Böhler, som hade sagt till Charles att en människa kunde inte 

finna frid genom att göra något utan snarare genom att vara 

något. Det stod snart klart för Charles att goda gärningar 

frälsar ingen människa, utan en frälst människa gör goda 

gärningar. Den inre oron och tvivlet i hans själ var med på att 

förbereda den förändring i hans själslivs inriktning som vi 

kallar omvändelse. Denna upplevelse kom till Charles Wesley 

den 21 maj 1738, då han vaknade under Kristi beskydd, och 

övergav sig själv med själ och kropp till sin Frälsare. Nu 

33

yttes tvivlet ut mot tro, ensamhet mot gemenskap med Gud 

och oron mot vila i Gud. Charles Wesley var den första, som 

kallades Metodist i Oxford, och nu var han den första som 

upplevde frälsningsvissheten. Denna erfarenhet, som genom 

John Wesley´ s upplevelse fyra dagar senare, har kommit att 

bli känd som ” Det värmda hjärtats religion”. 

DEN ANDLIGA UPPLEVELSEN 

UTLÖSER POESINS ÅDROR 

Genast efter denna upplevelse utlöstes Charles´ 

poetiska förmåga, och psalmer och hymner strömmade från 

hans penna till hungriga själar. Han skrev i sin tid 6500 

psalmer varav många skrevs medan han red på hästryggen. 

Ibland kunde det hända att han kom ridande in i en by, tog on 

hos vänner och ropte till dom: ”Penna och papper!” Då måste 

vännerna ha allt klart för honom, så att han kunde sätta sig ner 

och överföra sina tankar till papperet. Charles använde sig ofta 

av Byron´ s stenografiska system för att det skulle gå fort att 

få ner tankarna innan de försvann. Ett studium av Charles 

Wesley´ s hymner visar oss en stark erfarenhetsteologi, som 

vill ge ett rikt utbyte för den som vill studera hans psalmer 

teologiskt eller som vill använda dom i sin andakt. Ta och 

meditera över följande psalm, som uttrycker upplevelsen av 

människans litenhet och Guds storhet och nåd: 

O djup av nåd, säg är det så, Att nåd för mig 

Finns än at få, Att vredes domen ej mig når, Fast 

störst bland syndare jag står? 

Säg, varför älskar han mig så? Av Sonen kan jag 

svaret få. Han som vid nådens tron nu står, Han 

Friköpt mig med sina sår. 

34

Han är hos Gud min talesman. Han med sin död 

Min frälsning vann. Att Jesus skänkt mig salighet, 

Att Gud är kärlek, nu jag vet. 

Charles och John Wesley höll mycket av varandra, 

och de hjälpte varandra i arbetet. Som exempel kan vi nämna 

att då Charles Wesley predikade inför Oxford University den 4 

april 1742 samlade John Wesley några vänner omkring sig och 

hade förbön för Charles. Där var också en skillnad mellan 

Charles och John. Charles har uttryckt detta på följande sätt: 

” Skillnaden mellan min bror och mig var att min brors första 

intresse var metodisterna och därefter kyrkan. Mitt intresse var 

först kyrkan och därefter metodisterna”. 

CHARLES WESLEY LEDER ARBETET I BRISTOL 

Charles Wesley blev ansvarig för metodisternas 

arbete i Bristol 1739. Charles predikade med en eld som 

påminde om George Whitefield. Det är en paradox att 

åhörarna, som lyssnade till dessa två predikanterna, kom 

aldrig i sådan stark fysisk och psykisk rörelse som när de 

lyssnade till John Wesley; som framförde sitt budskap med 

stort lugn och större balans. 

Tag fram din psalmbok och sjung Charles Wesleys 

hymn: 

Jesus, du som älskar mig, Låt mig fly intill 

din barm ! Stormen rasar gruvelig, Vågen för 

mig på sin arm. Göm mig, Jesus i din famn, 

Till dess stormen rasat ut. För mig lyckligt 

Uti hamn. Och tag mot min själ till slut. 

35

Kristus, du är mitt begär, Mer än allt i dig 

Jag har. Lyft då upp den sjunken är Och den 

Blindes ögon var. Heligt är ditt namn och rätt. 

Jag är idel skröplighet, Arm och syndig på 

Allt sätt; Du är all rättfärdighet. 

Det var om denna psalm Henry Ward Beecher sade: 

”Jag ville hellre ha skrivit denna hymn än att ha alla jordiska 

kungars berömmelse.” 

Charles Wesley gifte sig med Miss Sally Gwynne 

1748, och tillsammans byggde de upp ett lyckligt familjeliv. 

Detta var kanske en av orsakerna till att Charles fick en mera 

tillbakadragen ställning inom kyrkans arbete. Charles flyttade 

från Bristol till London 1771, där han verkade som 

tillsynsman eller distriktsföreståndare för metodisterna till sin 

död. 

BRÖDERNA HÅLLER IHOP MOT FIENDER 

I John Wesleys dagböcker finner vi att han citerar 

ofta från Charles hymner. Här kan vi också läsa att John hade 

hört att Mr. Garrick hade kastat Charles hymner över bord, då 

han var ute på en resa. Till denna händelse kommenterade 

John att han kunde inte tro att det var sant eftersom Garrick 

Borde veta att de som skrev för teatrarna inte kunde mäta sig 

med Charles i kunskap eller i poesi. Ingen av dem kunde ej 

heller mäta sig med Charles i språkets renhet eller elegans, 

sade John Wesley om sin poetiska broder. Vem kan inte 

välsignas av att sjunga följande psalm, och vem finner inte sin 

egen situation i följande ord: 

Mig välsigna, Jesus Krist. Hjälp mig du i all 

min brist. Livets tröst, din kraft mig giv, Av din 

fullhet har jag liv. 

36

Lik den svaga gren jag är, vissnar om ej du mig 

Bär. Hjälplös som ett barn jag står, Tills från 

Dig jag hjälpen får. 

Stöd mig, annars faller jag. Giv mig kraft, ty jag är 

svag, Svagare än krossat rö. Utan hjälp jag måste dö. 

Allt mitt hopp på dig beror, Dig jag helt mig 

anförtror. Du allena är min frid, Dig ske pris till evig 

tid. 

En av de vackraste julpsalmerna är skrivit av Charles 

Wesley. I norsk översättning lyder första versen: 

Hör den englesang så skjönn: ”Hill deg, himlens 

kongesönn! Fred på jorden !” ropes ut, synderen 

förlikt med Gud! Kom nu alle folk på jord, Lytt og 

hör det glade ord! :/: Med i englekoret stem: Krist er 

fött o Betlehem.:/: 

EN HÖGKYRKLIG ANGLIKANSK METODIST 

Charles Wesley förblev, i hela sin livstid, en 

högkyrklig anglikansk Metodist. Han dog 29: de Mars 1788 i 

sitt hem i Chesterfield Street, Marylebone. Då han dog, höll 

John Wesley gudstjänst i Shropshire, där John Fletcher hade 

varit präst. I den stund Charles dog, sjöng församlingen 

Charles psalm: ”Come, let us join our friends above That have 

obtained the prize.” Charles Wesley begravdes i Marylebone 

Old Parish kyrkogård därför att metodisternas City Road 

kyrkogård inte var invigd enligt Den anglikanska kyrkans 

ordning. Läran om invigning av kyrkogårdar grundar sig på en 

37

gammal katoliserande anglikansk lära. Men enligt en 

undersökning, så visar livets ironi sig däri att Marylebone 

kyrkogård var inte heller invigd fastän Charles dog i tron att 

den var invigd enligt det gamla ritualet. 

Pastor Samuel Bradbury höll Charles Wesleys 

begravningspredikan söndag 6: te April 1788 i West Street 

Chapeloch i City Road Chapel över texten hämtad från 2 

Samuels bok 3:38, där det står skrivit: ” I veten nogsamt att en 

furste och stor man har i dag fallit i Israel”. 

Charles Wesley har genom sin poesi funnit sig en väg 

till människornas hjärtan, och genom sina psalmer tillhör han 

de odödliga bland andens hövdingar. Hans psalmer tillhör det 

värmda hjärtats religion, och de fortsätter att väcka och värma 

människornas hjärtan till Guds namns ära och förhärligande 

genom Jesus Kristus vår Herre och Frälsare. 

GEORGE WHITEFIELD ( 1714 – 1770 ) 

EN OMDISKUTERAD VÄCKELSEPREDIKANT 

George Whitefield föddes i Bell Inn, Gloucester, 

England, 16:de December 1714. Han växte upp i värdshuset 

och tog med sig många intryck härifrån av både gott och ont. 

Han kom 1726 till St. Mary de Crypt School. Han var då 12 år 

gammal. Han skrevs in vid Pembroke College, Oxford 

University, i en ålder av 18 år. Denna upplevelse att han som 

föddes i ett värdshus skulle komma till Oxford universitet, och 

att han mot all förväntan fick plats med en gång, kunde inte 

betyda något annat än att han var utvald av Gud. Denna 

upplevelse ger oss säkert nyckeln till förståelsen av varför han 

senare i livet kom att försvara utväljelse läran eller 

predestinationsläran i sin teologi. Hela hans liv förberedde 

honom för prästtjänsten. Han var en född skådespelare, och 

genom skoltiden utvecklade han sitt dramatiska sinne. En dag, 

då han läste ett drama för sin syster, ropade han ut: ”Gud har 

38

estämt något för mig, som vi inte vet något om !” Från denna 

stund blev hans liv ett svar på Guds försyn, och Gud 

förberedde vägen för honom. 

VÄRDSHUS SONEN – OXFORDSTUDENT 

Då han kom till Pembroke, tjänstgjorde han som 

uppassare och serverade de äldre och rikare studenterna, och 

tjänade sålunda en del pengar, som han kunde använda för att 

nedbringa sina egna studieutgifter. Han levde själv ett 

asketiskt liv och snart kom han i kontakt med bröderna 

Wesley. Den bekantskap innebar ekonomiska förluster för 

honom, då hans medstudenter inte ville ha honom som 

uppassare, eftersom han var i sällskap med läsare. Då han var 

20 år fann hans själ den andliga frid, glädje och 

frälsningsvisshet som han hade sökt i flera år. Det var sju 

veckor efter påsk 1735 att han hade sin upplevelse av 

omvändelse. Gud hade talat till honom, och han hade inget 

annat val än att profetera om den nya födelsens glädje, och om 

sanningen av att vi måste rättfärdiggöras genom tro allena. 

Lady Selina anbefallde Whitefield för ordination till 

präst i Den anglikanska kyrkan inför Martin Benson, biskop i 

Gloucester. Ordination till diakon förrättades i Gloucester 

katedralen söndag den 20: de Juni 1736. George Whitefield 

var då endast 21 år gammal. 

Ordinationen var en högtid, som omgavs av 

kyrkohistorisk miljö och ståt, men framför allt kände 

Whitefield sig så förunderligt rörd av den Helige Ande i sitt 

hjärta. I juli månad samma år mottog han sin Bachelor of Arts 

grad från Oxford universitet. Whitefield var så ung att många 

kallade honom för ”pojk- prästen”, men så snart han hade 

ordinerats till diakon tvivlade han inte utan talade med 

auktoritet. Han samlade snart stora skaror människor omkring 

39

sig i London liksom på de andra platserna där han predikade. 

Fastän han hade stor popularitet, som förkunnare i England, 

reste han som missionär till staten Georgia i USA. Det var 

John Wesley som först kallade honom att resa, till Georgia. 

Senare avrådde Wesley honom från att resa, men då hade 

kallelsen redan stadfästs hos honom genom det inre 

vittnesbördet, och Whitefield hade därför inte längre något 

val. Han var ständigt upptagen av sin vittnestjänst, och han tog 

det som sin kallelse att genom sitt budskap väcka människorna 

till det nya livet som börjar med den nya födelsen. Från och 

med nu rörde hans lära sig ständigt omkring den nya födelsen, 

och han kände sig alltid bättre efter att ha predikat om 

omvändelsen. Han var inte ensidig i sin verksamhet; ty 

parallellt med evangelisationsarbetet gick hans sociala och 

humanitära intressen. Han samlade alltid in pengar till 

barnhem och skolor. Redan då han var 25 år hade han blivit en 

populär predikant som ofta stod i centrum för livliga 

kontroversiella diskussioner både i England och i USA. 

SIN TIDS BILLY GRAHAM 

Från sommaren 1736 och till september månad 1770 

predikade han inte mindre än 18000 gånger. Han predikade i 

kyrkor och under öppen himmel, i järngjuterier, i rättssalar, i 

loger, från balkonger och från hästryggen, från båtar och 

fönster. I tusental flockade åhörarna sig omkring honom. Han 

var vän med och predikade för aristokraterna i Bath likasom 

för människorna i slummen i London. Han var de ”väckta 

kristnas” idol på två kontinenter. Han genomkorsade De 

brittiska öarna, och sju gånger besökte han Amerika. Hans 

budskap mottogs på olik sätt. Han kallades helgon och djävul, 

riddare och idol. Biskopar skrev emot honom, jurister skällde 

ut honom och präster stängde sina kyrkor för honom. Med 

40

mod trängde han in i fiende lägren och ingen kunde stå emot 

hans charm, frimodighet, ironi och vältalighet. Trots allt 

välsignade människorna Whitefield och respekterade denna 

Guds budbärare. 

Det var George Whitefield som började med 

friluftspredikningar. Senare övertogs denna gudstjänstform av 

John Wesley och gjordes till ett kraftfullt instrument i 

evangelisationens tjänst. Två dagar efter att Whitefield 

återkom till London från Amerika skriver han i sin dagbok: 

”Fem kyrkor har redan stängts för mig och några av prästerna 

ville gärna se mig resa från De engelska kusterna”. Men även 

om Whitefield fick motstånd från prästerna, så ordinerades 

han till äldste eller präst av biskop Benson i Oxford 14: de 

Januari 1739. Dagens höjdpunkt blev för honom icke 

handpåläggningen av biskopen utan gudstjänsten i St. Albans 

där han senare på dagen predikade för en stor skara 

människor. Under denna gudstjänsten kände han sig så 

välsignad och full av kraft att han kunde lyfta upp sin röst, så 

att den ljöd såsom en trumpet. 

UNDER LADY SELINAS BESKYDD 

Det var vid denna tid att Lady Selina, grevinna av 

Huntingdon blev Whitefields beskyddarinna. Hon kallade den 

berömde unga metodistpredikanten till sin hovpredikant. Här 

fick han, som kaplan, tala till personer som hertiginnan av 

Marlborough, Lady Chesterfield, Lord Bolingbroke, Lady 

Suffolk, George II: s älskarinna, Horace Walpole och Lord 

Chatham. Trots sina goda förbindelser stängdes kyrkorna för 

honom, och han måste predika och undervisa ute under öppen 

himmel. När han först hade brutit med traditionen och börjat 

predika ute under öppen himmel, så tyckte han mera och mera 

om friluftsgudstjänsterna. Han predikade ofta till stora skaror 

41

människor i England. Till exempel kan vi nämna att han en 

gång predikade till 20000 åhörare på Rose Green Common. 

Utomhuspredikningarna praktiserade han också i Amerika där 

han hade sådana beundrare som Benjamin Franklin. 

KÄLLA TILL ANDLIGT LIV I USA 

I de amerikanska kolonierna väckte han folket till 

nytt andligt liv, och till intellektuell aktivitet. Hans 

predikningar var livaktiga och hade så stark dramatik att de 

fick åhörarna att komma i starka rörelser. Det var 

skådespelaren David Garrick som sade att Whitefield kunde 

smälta en publik endast genom att säga ordet Mesopotamien. 

Whitefield var också en duktig debattör. 

Då Whitefield kom till Boston, predikade han också 

mot de oomvända prästerna. En dag mötte han en doktor i 

teologi på Bostons gator, som sade till honom: ”Jag tycker det 

är tråkigt att se dig här i Boston”. Whitefield svarade genast: 

”Ja, det tycker också djävulen ”. 

Whitefield besökte både Harvard och Yale 

universiteten. Han fick inte något gott intryck av dessa 

lärdomssäten, och båda universiteten gav honom motståndare 

under en längre tid. Men då han kom till Philadelphia hade 

hans vänner byggd ett tabernakel för honom, så att han kunde 

predika där. Detta tabernakel kom att utgöra grunden för 

University of Pennsylvania, som Whitefields namn för all tid 

är knuten till. I dag har universitetet ungefär 16000 studenter 

och 3000 lärare, och nu övervakar Whitefields staty 

universitetsområdet. Fastän han fick en del motstånd i 

Amerika, så hedrades han med en Master of Arts grad från 

College of New Jersey 1754, och detta visar att han hade 

kolonisternas förtroende. 

42

Då Whitefield kom till England 1741 hände tre saker: 

1) Han gifte sig 14: de November 1741 med en änka vid namn 

Elizabeth James. Detta hände efter att han friade till fröken 

Elizabeth Delamott och fått avslag. I sitt äktenskap fick han tre 

barn, men ingen av dem växte upp eftersom alla dog en för 

tidig död, och Whitefield fick sålunda endast andliga arvingar. 

2) Han reste till Skottland, där calvinismen eller 

presbyterianismen var stark. 3) Han bröt med John Wesley. 

Whitefield var populär i Skottland där calvinismen 

hade slagit rot. Han företog 14 predikoturer till Skottland och 

predikade för stora skaror människor. 

FRI NÅD ELLER GUDS UTVÄLJELSE? 

John Wesley höll en predikan om den fria nåden, som 

fick stor spridning, och George Whitefield kunde inte låta 

denna predikan vara obesvarad. 

Whitefield skrev en pamflett som fick namnet: ”Ett 

brev till pastor Mr. John Wesley. Ett svar på hans predikan 

kallad FRI NÅD ”. I pamfletten hävdade han utväljelse läran. 

Whitefields samtid räknade honom för att vara en calvinist, 

och hans teologi har aldrig fått plats i Metodismen. Vad 

metodisterna har övertagit från Whitefield är hans evangeliska 

värme och hans dynamiska predikokonst. Själv förnekade han 

att han var calvinist; ty han hade sin teologi från Kristus och 

hans apostlar, hävdade han. Bibeln var för honom den 

grundläggande auktoritet, och han trodde på verbalinspirationen. 

Han var vi i våra dagar kallar en biblicist eller 

fundamentalist. Han kunde sin Bibel, men han förstod den inte 

alltid. Hans teologiska lärosatser var få, men de presenterades 

i ständigt nya variationer. 

Hans bild av människan var mörk. När han 

betraktade den naturliga människan, så såg han henne som 

halvt djävulsk och halvt djurisk. Människan kan inte frälsa sig 

själv, och därför måste hon utväljas för frälsning, var hans 

43

lära. För att utväljas för frälsning måste människan frälsas 

genom den nya födelsen. Det var Guds ord som hade denna 

kraft till att förvandla personerna och föda dem på nytt till ett 

nytt liv. Från sin egen erfarenhet visste han att Anden kunde 

tala visshet genom känslan. När människan föds på nytt, så 

innebär det att hon får delaktighet i Guds natur. I sina 

predikningar var han inte rädd för att omtala helvetets pinor. 

Detta gjorde han för att folket skulle veta att de hade något att 

frälsas ifrån. Sin Kristologi grundade han på den Kalkedoniska 

bekännelsen, som säger att Sonen var av samma väsen, 

evighet, makt och majestät som Fadern. KRISTUS var för 

honom SANN GUD och sann människa. Hans teologi var 

teocentrisk, men den kan ibland tolkas så att vi kan kalla 

honom en trinitarian, och ibland kan han uppfattas som en 

triteist. Han säger att Fadern skapar, Sonen försonar och den 

Helige Ande helgar allt Guds utvalda folk. Han fasthöll 

utväljelse läran, inte endast därför att Jesus Kristus hade lärt 

honom att Gud var suverän. Han hade vidare i sitt eget liv 

upplevd att han, som var född i ett värdshus, fick noblessen till 

sin vänkrets, fick studera vid Oxford universitet, och blev en 

av sin tids största predikanter. Kunde detta vara resultatet av 

något annat än utväljelsen? 

EN TEOLOGI OCH EN ANNAN TRO 

Det förblir trots allt en av livets paradoxer att 

Whitefield, som var en stor väckelsepredikant skulle tro på 

utväljelse läran på samma gång, som han predikade 

omvändelse. Undersöker vi saken finner vi att Whitefield hade 

en teologi och en annan tro. I sina predikningar framhöll han 

Jesus, som den kärleksfulla advokaten, Jesus som Frälsaren 

och Jesus som Försonaren. Hurudan han kunde få detta att 

harmonera med utväljelse läran, kan endast förklaras genom 

44

att påpeka det faktum att logik inte var Whitefields starka sida. 

Han trodde ju att människorna, om de ville, kunde vänds sina 

hjärtan till Gud. Vi kan därför säga att Whitefield var en 

calvinist i teorin, en arminian i praktiken, och i predikningarna 

kombinerade han båda synpunkterna. Genom sina teorier och 

genom sin verksamhet kom han i konflikt med både de kristna 

samfunden, och de sekulära maktgrupperna. Men en sak kan 

vi inte låta bli att lägga märke till, och det är att över allt där 

Whitefield gick fram skapte han liv och rörelse omkring sig. 

VAD VAR HEMLIGHETEN MED 

DENNA EVANGELISTS LIV ? 

Det är inte en lätt uppgift att förklara varför de stora 

skarorna flockades omkring honom, och förtrollades av hans 

predikningar. Några forskare visar till den eviga sanningens 

magnetism, andra pekar på diaboliska krafter hos honom 

medan åter andra kallar honom för ett helgon. 

Det är däremot ett faktum att Whitefield såg på sig 

själv, liksom Paulus tidigare, som en människa där hade 

kallats med en gudomlig kraft till en stor uppgift, och som 

därför hade utvalts från före världens grundval hade lagts. 

Whitefield var en paradox. Han kombinerade ödmjukhet och 

stolthet, svaghet och styrka; och dessutom var han en utmärkt 

skådespelare. Han mötte människornas förtvivlan med Guds 

goda nyheter. Han var sig själv och hade upplevd den nya 

födelsen som han predikade, och genom upplevelsens glöd 

värmde han människornas nerfrysta hjärtan och själar. Tiull 

hans stora framgångar hör säkert också bönen, som vi inte får 

glömma; ty den var en kraft i hans liv. Människor kom i 

opposition till honom på grund av hans tro medan andra kom i 

opposition till honom på grund av hans teologi. Det 

paradoxala i hans liv framkom också genom att han höll sig 

45

till en bekännelse medan han predikade en annan tro. Men på 

en punkt var han klar, och det var i frälsningsfrågan där alla 

fick svar på frågan; vad de skulle göra för att bli frälsta. 

WHITEFIELD LÄGGER NER 

SIN VANDRINGSKÄPP 

Den 30:de september 1770 dog George Whitefield i 

Newbury Port, och det hölls minnesgudstjänster för honom 

både i Amerika och i England. John Wesley höll själv, på flera 

platser i England, en av de mera kända predikningarna över 

George Whitefield. Denna predikan vittnar om Wesley´ s 

vänskap och beundran för predikanten och gudsmannen 

Whitefield. 

Några av Whitefields metodister associerades med en 

liten gren inom Metodismen, som kallade sig ”calvinistiska 

metodister”, men de flesta gick över till de 

congregationalistiska independenterna. Vi kan vara oeniga 

med Whitefield på många punkter, men både metodister och 

andra kristna tackar Gud för det kraftfulla vittnesbörd som 

George Whitefield förhärligade Gud och hans namn med. 

Detta tack går till Gud antingen människorna accepterar 

Whitefields teologi och hans tro eller godtar båda två eller 

ingendera. 

46

LADY SELINA – GREVINNA AV HUNTINGDON 

( 24/8 1707 – 1791 ) 

Under åren 1972- 1973 studerade jag vid Cambridge 

University. Jag hade fått M. A. - gradens privilegier vid 

universitetet, och jag hade därmed säte i Senaten. Det var 

denna myndighet som också hade beviljat min status i 

universitetet. Detta innebar bland annat att alla föreläsningar 

och kurser var öppna för mig. Jag tog del i så många av 

universitetets akademiska aktiviteter för att få en bild av vad 

som rörde sig på forskningens område där jag själv var 

verksam. Det gällde främst teologi, filosofi och psykologi. 

Huvudstudierna gällde ett ekumeniskt program, som 

gick under namnet ”Cambridge Theological Colleges´ 

Certificate in Pastoral Theology”. Det var fem Colleges som 

samarbetade i programmet; Cheshunt College, Ridley Hall, 

Westcott House, Wesley House och Westminster College. Det 

först nämnda College var kongregationalistisk, de två nästa 

var Anglikanska kyrkans, det fjärde var Metodistkyrkans och 

det femte var presbyterianskt. Själv tillhörde jag Wesley 

House och Fizwilliam College. Varför tar jag upp detta 

moderna ekumeniska samarbete? Orsaken är att Cheshunt 

College och Westminster College har historiskt samband med 

Lady Huntingdon. Jag skall återkomma till detta längre fram i 

presentationen av grevinnan. 

FÖDD IN I EN ADLIG SLÄKT 

Vem var denna kvinna, som levde sitt liv parallellt 

med John Wesley under hela 1800-talet, och som dog samma 

år som han? 

47

Låt oss ge en glimt av hennes bakgrund och 

familjeförhållanden. Selina Shirley föddes den 24: de August 

1707, dotter till Washington Shirley, second Earl of Ferrars. 

Slottet Shirley hade address Ashby, Leicestershire. 

Sir Robert Shirley var farfar till Lady Selina. Han 

var ättling efter ”The Earl of Essex”, som var en av favoriterna 

vid drottning Elisabeth I´ s hov. Selinas farmor var, Sir 

Roberts fru; Elizabeth Washington. Hon var avkomling efter 

Lawrence Washington från slottet Sulgrave. Låt mig i parentes 

nämna att titeln Earl är den engelska grevetiteln. 

Sir Robert var borgmästare i Northampton, England, 

i det 16: de århundrade. Den berömde amerikanska 

presidenten George Washington härstammar från samma släkt. 

En sommar var jag och besåg George Washingtons 

barndomskyrka i Warton nära Nottingham. På väggen i ett 

litet sidokapell fanns släkten Washingtons vapensköld med tre 

stjärnor och vågiga tvärlinjer. Denna sköld är förebilden för 

den amerikanska flaggan, ”stars and sripes”, som 

konstruerades för den nyfödda amerikanska nationen. 

Lady Selina gifte sig med Theophilus, nionde ”Earl 

of Huntingdon”. Bröllopet stod 1728 strax innan hennes 

21:ste födelsedag. I äktenskapet fick hon och greven sju barn 

av vilka endast tre barn växte upp till mogen ålder. 

Det traditionella sociala livet för den engelska adeln 

var inte precis den kristna väckelsefromhetens liv eller det 

djupa andliga livets tradition. Med Lady Selina kom något nytt 

och mera andligt allvar in bland noblessen i England. 

VÄCKELSEN SPRIDS GENOM 

DET KRISTNA VITTNESBÖRDET 

Det var 1739, året efter John Wesleys hjärtevärmande 

upplevelse i Alders Gate Street, att Lady Margaret Hastings, 

48

greven av Huntingdons syster hade blivit djupt rörd av den 

metodistiska förkunnelsen sådan den framfördes av pastor 

Benjamin Ingham. Han var en av John Wesleys tidiga 

medarbetare. Lady Margarets eldiga beskrivning av sitt 

nyvunna nådestillstånd gjorde sådant intryck på hennes 

svägerska att Lady Selina önskade att hon också ägde det nya 

andliga livet. 

Under en mycket svår sjukdom överlämnade sig 

Lady Huntingdon till Jesus Kristus. Från och med nu fick 

hennes liv en ny inriktning. Hon skickade genast bud till John 

och Charles Wesley, som predikade väckelse i närheten, att 

hon hade nu blivit en av dom i anden. 

Denna märkliga andliga kvinnan levde nu ett kristet 

liv, som kom att få betydelse både för det kyrkliga livet och 

speciellt för kulturlivet på den högre utbildningens område. 

Det var om denna kvinna, läkaren Dr. John Coakley Lettsom 

sade; att hon visade i sitt liv den högsta grad av kristet 

beteende, som han hade bevittnat. 

SELINA BLIR ÄNKA OCH BÖRJAR 

MISSIONSARBETE I WALES 

Lady Selina blev änka 1746, 39 år gammal. Hon drog 

sig nu tillbaks från det omfattande sociala arbetet, som hon 

och greven var engagerad i. Hela sin energi överförde hon till 

det evangeliska väckelsearbetet, som nu gick som en våg 

utöver England. Hon såg stora möjligheter för en insats på alla 

kulturområden genom det nya väckelsearbetet. 

Mycket av Lady Huntingdon´ s arbete koncentrerades till 

Wales, England och Scottland i nära anknytning till George 

Whitefields predikoverksamhet som hon delvis sponsrade 

genom att utnämna honom till kaplan på sitt gods. 

49

Lady Huntingdon gav sig ut på sin första predikotur 

till Wales, som hon själv kallade en missionsresa. Detta var i 

maj månad 1748. I sitt sällskap hade hon sina två döttrar 

Elizabeth och Selina, samt sina svägerskor Lady Anne och 

Lady Frances Hastings. Vid gränsen möttes hon av en grupp 

predikanter från Wales, och den evangeliska karavanen drog 

genom ett stort antal byar där de stannade för predikningar vid 

flera tillfällen varje dag. 

I början av hennes andliga aktivitet hade hon mycket 

nära kontakt med bröderna Wesley. Denna nära kontakt 

bevittnas av John Wesleys brev, och av hans anteckningar i 

dagböckerna. Lady Selina sökte råd hos John Wesley i 

teologiska frågor. Ett exempel är att hon skrev brev till John 

Wesley, och sökte råd från honom. Ett brev av 23/10 1741 

handlar om ”de tysta”. Det var teologiska problem i samband 

med kväkarna, som hon diskuterade med kyrkofadern John 

Wesley. 

LADY SELINA BYGGER KAPELL OCH 

COLLEGE OCH UTNÄMNER PRÄSTER 

TILL PREDIKANTER 

Lady Huntingdon utnämnde George Whitefield till 

kaplan på sitt gods, och började med regelbundna gudstjänster 

i sitt hem. Hon medverkade till att bygga kapell runt om i 

England. Det berättas att när hon byggde kapellet i Brighton 

1760 fick hon bjuda ut sina juveler till försäljning för att 

finansiera bygget. Hon öppnade nya kapell runt om i landet, 

men hennes mest berömda kapell var i kurorten Bath där både 

Wesley och Whitefield predikade. Enligt Wesleys brev från 

juni 1743, så var det Lady Huntingdon som fick Wesley att 

predika för gruvarbetarna nära Newcastle. 

50

Lady Huntingdon satte upp 64 kapell under sin livstid 

och anställde predikanter som var villiga att samarbeta med 

henne. Hon behövde flera predikanter, och för detta ändamål 

grundades 1768 Trevecca College i Södra Wales. Hon hyrde 

ett gammalt gods för ändamålet. På området var där tillräckligt 

många byggnader för att det skulle bli ett College med riktigt 

internat. Skolan öppnades på Lady Selinas 61: te födelsedag. 

Till öppningen hade hymnförfattaren William Williams från 

Welsh skrivit sin mest berömda hymn: ”Guide me, O Thou 

Great Jehovah”. George Whitefield var predikanten för dagen. 

Wesley var inte med på invigningen, men kom med senare, 

som vi kan läsa i hans dagböcker. I Wesleys dagböcker finns 

också fotografier av godset och Trevecca College. 

Kyrkoherden John Fletcher från Madeley var den 

första inspektorn på Trevecca College. Han tjänstgjorde utan 

lön. Det är intressant att Lady Huntingdon gav studenterna fri 

undervisning och betalde utgifterna i samband med studierna. 

Hon gav också studenterna en ny kostym varje år. När 

prästkandidaterna hade tagit sina examina var de fria att 

tjänstgöra i vilken protestantisk kyrka de själva ville välja. 

John Wesley kom tidigt i kontakt med Lady 

Huntingdon. I hans dagböcker läser vi att han var på sin första 

inspektionsresa i midlands efter sin omvändelse. Det var i 

början av juni 1741. Denna resan företog han på inbjudan av 

Lady Huntingdon, som var en mycket gudfruktig kvinna efter 

sin omvändelse. Wesley besökte henne också 15: de april 

1741 på Enfields Chase, där de intog te och hade andliga 

samtal. 

51

JOHN WESLEY BESÖKER WALES 

OCH TREVECCA COLLEGE 

John Wesley var också i Wales, och enligt hans 

dagböcker besökte han Trevecca tolv år innan Lady 

Huntingdon hyrde godset. Det var fredag den 19/3 1756. 

På ettårsdagen för Trevecca College och grevinnans 

födelsedag, predikade Wesley. Den 24/8 1769, som var 

Selinas födelsedag, administrerade John Wesley HHN till 

familjen, och kl.1000 predikade John Fletcher. Kapellet var 

för litet, så gudstjänsten hölls på gårdsplanen. William 

Williams från Pantycelyn talade på Welsh språket. Redan 

klockan 15 talade Wesley och Fletcher fram till klockan 17. 

Mellan klockan 19 och 20 började ”kärleksfesten” med 

”kärleksmåltiden”. Det var en fulltecknad ettårsdag för 

Trevecca College. 

Wesley bodde på ”Trevecca Farmhouse” när han 

besökte Trevecca College. Wesley, som hade varit docent oich 

lektor vid Lincoln College, Oxford, var bekymrad över 

studieplanen vid Trevecca College. Skolan hade nära 

anknytning till väckelsen i Wales där ledarna var Howell 

Harries, David Rowlands, William Williams, Walter Shirley 

och John Fletcher. Den senare var fullt ut accepterad av John 

Wesley. 

CHESHUNT COLLEGE NU I CAMBRIDGE 

Året efter att Lady Huntingdon dog, flyttades 

Trevecca College till Cheshunt nära London. Det var året 

1792. Trevecca College hade då varit i drift i 24 år i Wales. 

Nu skedde ett namnbyte till Cheshunt College. Skolan var i 

funktion på den nya platsen i 113 år tills den 1905 flyttades till 

52

Cambridge University där den redan hade varit i funktion i 82 

år då jag studerade vid Cambridge University 1972-1973. 

Det var i Cambridge jag kom i kontakt med Cheshunt 

College, som nämndes i början av denna framställning. Själva 

byggnaderna i Cambridge har förvärvats av Frimurarna. I 

statsbilden går byggnaderna under sitt gamla namn, men det 

intellektuella College, som är Congregationalistisk, fortsätter 

sin existens i samband med det Presbyterianska Westminster 

College. 

Det var i den stora undervisningssalen i andra 

våningen i Westminster College att jag upptäckte stora 

målningar av greven och grevinnan av Huntingdon. Det var 

naturligt att jag skulle påträffa Lady Selinas bild här. Hon 

hörde kanske mer hemma bland den presbyterianska eller 

calvinistiska väckelsen, som representerades av George 

Whitefield. Hennes egna församlingar hade ett 

kongregationalistisk system. 

Lady Selinas församlingar kom att bli en rörelse 

bredvid den metodistiska väckelsen eftersom det kom till en 

brytning mellan John Wesley och Lady Huntingdon 1770. 

Hon tyckte att Wesley lade för stor vikt vid gärningarna, och 

för lite vikt vid tron. Men Wesley var den fria nådens apostel, 

som underströk tron som bas för det kristna livet. Tjugo år 

senare hade motsättningarna mildrats, och hon talade då 

uppskattande om John Wesley. Hon hade sina administrativa 

bekymmer med den del av väckelsen, som stod under hennes 

beskydd. George Whitefield hade startad en skola i Savannah, 

Georgia, men så dog han 1770 och Lady Huntingdon fick ta 

över arbetet. Hon skickade en grupp förra detta Travecca 

studenter på en evangelisk mission till Georgia. År 1784 

korresponderade hon med sin släkting George Washington om 

att etablera en missionsskola i Georgia, men drömmen 

förverkligades inte. 

53

GREVINNAN BRYTER MED 

ANGLIKANSKA KYRKAN 

Det kom till ett brott med Anglikanska kyrkan 1779 

då hon köpte ett nöjescentrer i London, och gjorde om det till 

ett andligt Center. Hon utnämnde själv predikanter för centret. 

De anglikanska prästerna opponerade sig, och hon lämnade 

statskyrkan och blev en dissenter eller en frikyrklig kristen. 

Lady Huntingdons dröm om en andlig koloni i 

Amerika grusades, men hennes namn lever vidare i Amerika, 

ty 1854 grundades Huntingdon College, Montgommery, 

Alabama. Det är ett College som tillhör de förenade 

Metodistkyrkorna. Det har både kvinnliga och manliga 

studenter till et antal av runt 1000, och ungefär 60 professorer. 

De ord, som Lady Huntingdon sade, när hon lämnade 

statskyrkan i England, kan mycket väl stå som motto över 

denna aktiva kristna kvinnliga predikant, som levde 250 år 

innan vi officiellt fick kvinnliga präster i Norden. Hon sa: 

” Tron befaller mig att fortsätta framåt utan fruktan och utan 

tvivel”. 

Lady Huntingdon var en modig kristen kvinna, som 

manar till efterföljelse. Om vi tänker på hennes bakgrund, så 

blir det mer naturligt för oss att hon kunde säga strax innan sin 

död: ” Mitt arbete är avslutat. Jag har inte något annat att göra 

än att gå till min Fader”. Det var en 84 årig kvinna som sade 

dessa hälsosamma och trosvissa orden. 

Vi tar med en framställning av John Calvin för att få 

en bättre förståelse av George Whitefield och Lady 

Huntingdon, som lutade sig mot John Calvins läror. Calvin 

kan inte räknas tillhöra det värmda hjärtats religion, men han 

fungerade som en katalysator för att rena den fria nådens och 

kärlekens trosreligion. 

54

JOHN CALVIN ( 1509 – 1564 ) 

GUDSSTATENS GRUNDARE I GENÈVE 

Det är 437 år sedan John Calvin dog. Han var en man 

med många fel och brister, men också med stora förtjänster. 

Dr. Arne-Jacob Kristoffersen skriver här om mannen som 

framträdde som en Guds diktator, därför att han trodde sig 

vara Guds representant i kyrkliga och politiska sammanhang. 

Vidare var han övertygad om att hans egen tolkning av Bibeln 

var den rätta Guds lära. 

Det teokratiska systemet i Genève föddes år 1555, då 

det libertinska partiet föll efter en lång och bitter strid. 

Libertinerna var fritänkare och de ville leva fritt och 

oberoende av ett kristet upplyst samvete. Mannen, som 

krossade motståndarna och upprättade Guds styre i kyrka och 

stat i Genève, var John Calvin. 

FAMILJFÖRHÅLLANDEN 

John Calvin föddes i Noyon, Picardy, den 10: de juli 

1509. Familjenamnet var Cauvin, men John gick tidigt över 

till att bokstavera namnet Calvin, som han skulle bli känd 

under för eftervärlden. Hans far, Gérard Cauvin, var advokat 

och hade stort inflytande som stiftssekreterare i katedralen i 

Noyon. Familjen var lojala katoliker, och fastän de inte hade 

så stora rikedomar, så hade de en rätt så betydande social 

position i Noyon. 

JOHN CALVINS UTBILDNING 

John Calvin var som barn mycket försiktig, och tidigt 

visade han både intellektuella och personliga anlag, som skulle 

55

komma att sätta sina märken på hans livsverk. Då han var 14 

år började han sina studier vid Paris universitet. Här visade 

han sin ovanliga skicklighet i latin, dialektik eller logik. Här 

lades grunden till hans senare förmåga att skriva ett latin, som 

nästan är utan motsvarighet i klarhet och kraft. Nitton år 

gammal avslutade han sina studier vid Paris universitet, som 

är känt under namnet Sorbonne. Innan han hade avslutad sina 

studier hade hans far beslutad att hans framtid inte skulle bli 

teologens utan juristens. Theodor Beza säger att fadern 

menade att juridiken öppnade en säkrare väg till rikedom och 

ära än teologin, som John nu var mästare i. 

TEOLOG OCH JURIST 

Fastän John hade en stark dragning mot religionen 

uppfyllde han sin fars önskning. Han reste till Orléans för att 

studera juridik. Hans studie av lagen fortsatte vid universitetet 

i Bourges där han studerade under den berömda italienska 

juristen Alciati. Då John var 22 år, dog hans far, och John var 

därmed inte längre under något press för att slutföra sina 

studier i juridik, men han slutförde sina studier, och han fick 

licens för praktik i juridik. 

John Calvin öppnade aldrig praktik, som advokat; ty 

han var mera intresserad av religionen än av juridiken. Han 

fick däremot god användning för sina kunskaper i juridik 

under sitt arbete med att bygga upp sin Gudsstat i Genève. Vi 

kan märke det klara juridiska tänkande både i hans kyrkliga 

organisation och i hans teologi. Olikheten mellan calvinismen 

och lutherdomen kan till en viss grad bero på att Calvin 

började sin reformatoriska bana som jurist och teolog medan 

Luther började reformationsarbetet som teolog och munk. 

56

CALVINS PÅVERKAN OCH 

PURITANSKA OMVÄNDELSE 

John Calvin påverkades av bland andra Zwingli, 

Luther och Erasmus av Rotterdam, och med sin puritanska 

etiska inställning började han kritisera katolska kyrkan och det 

omoraliska prästerskapet. 

Under hans andra tid i Paris genomlevde Calvin det 

han kallar ”En plötslig omvändelse”, som kom direkt från 

Gud. Det är svårt att tidfästa omvändelsen annat än att säga att 

det var någon gång mellan april 1532, då hans kommentar till 

Seneca utkom, och november 1533, då hans yttre konflikt med 

katolska kyrkan började. Det var det senast nämnda datum att 

hans vän Nicolas Cop installerades som rektor för Paris 

universitet. 

CALVIN SKREV FÖRELÄSNINGEN FÖR COP 

Traditionen säger att Calvin skrev 

installationsföreläsningen, som Cop höll. Talet innehöll för 

mycket av Erasmus och Luthers läror för att det skulle 

accepteras av de konservativa katolska lärarna vid Sorbonne 

fakulteten. Både Cop och Calvin befann sig nu vara i et 

obehagligt läge. Calvin tvangs fly från Paris. 

Han kom till sin hemstad Noyon och arresterades för 

”uppror i kyrkan”. Detta berodde möjligtvis på en ovilja mot 

honom på grund av att hans bror Charles hade kommit i onåd i 

den katolska kyrkan. Fängelsevistelsen blev av kort varighet, 

och han kom därefter till Basel, där han 1536 utgav 

förstautgåvan av sitt teologiska verk ”Institutes”. Det 

fullständiga namnet var: ”The Institutes of the Christian 

Religion”. Detta verk studerades flitigt vid utländska 

universitet, som jag la märke till på 1950 talet, då jag 

studerade vid flera utländska universitet. 

57

Förordet till boken är ett brev till Francis I av 

Frankrike. I brevet protesterar han mot förföljelsen av 

protestanterna. Brevet betraktas som ett mästerverk i 

apologetik. 

CALVIN KALLAS TILL GENÈVE 

AV WILLIAM FAREL 

Senare, då Calvin var på väg till Strasbourg, måste 

han lägga om sin resa till Genève därför att den raka vägen om 

Lorraine var spärrad av krig. I Genève mötte han William 

Farel, som var mitt uppe i arbetet med att upprätta den nya 

protestantiska kyrkan i Genève. Han behövde en 

organisatorisk förmåga i arbetet, och en sådan såg han i 

Calvin, som under hot om Guds straff, om han inte ville hjälpa 

Farel, tvangs till att stanna i Genève. Calvin accepterade och i 

augusti 1536 började hans pastorala tjänst i Genève, och 

calvinismen föddes nu. 

Calvin började sitt uppbyggnadsarbete i Genève med 

stor energi. Han skrev böcker, som trycktes och spreds till alla 

hushåll för att upplysa dem, Han organiserade styret i staden 

och tog upp kampen mot katolikerna och libertinerna samt mot 

all omoral. Han nekade nattvarden till de otrogna, liberalerna 

och andra fritänkare och levnads fria personer. Härmed kom 

han i konflikt med stadens styresmän, de 200: des Konsilium, 

som den 4: de Januari 1538 beslöt att nattvarden skulle inte 

nekas någon enda. I kampen mellan kyrka och stat vann staten 

första omgången och Calvin gick i landsflykt. I och med detta 

förlorade Genève sin största statsman för en tid. 

58

CALVIN BLIR PASTOR OCH 

PROFESSOR I STRASBOURG 

Calvin accepterade en inbjudan från Martin Bucer att 

komma till Strasbourg, som predikant och teologie professor. 

Här genomförde han flera liturgiska reformer och gav 

predikan en central plats i gudstjänsten. Calvin, som nu var 30 

år och ännu inte gift oroade sina vänner, som kom med flera 

förslag till giftermål. Calvin hade inte mycken intresse i 

kvinnor och deras charm, utan han hade en brinnande 

nitälskan för Guds ära och härlighet. 

CALVIN GIFTER SIG 

I augusti 1540, då han var 31 år gifte han sig med 

Idelette de Bure, en änka från sin Strasbourg församling, som 

han kände väl. År 1542 dog deras enda barn vid födelsen, och 

hans fru som från och med nu var invalid dog 1549. På kvällen 

då hon dog, gick Calvin ut för att ta del i ett möte; ty för 

honom kom de offentliga plikterna före de privata glädjer och 

sorger. Calvin hade varit mycket fäst vid sin fru, och efter 

hennes död gav han henne det bästa vitsord han kunde ge 

henne; nämligen att hon hade aldrig blandat sig i hans affärer. 

CALVIN ÅTERKALLAS TILL GENÈVE 

I Genève började folket sakna Calvin inte enbart som 

politiker utan också som kyrklig ledare. Konsiliet röstade den 

21: te september 1540 för att prova få Calvins återkomst till 

Genève. I Maj månad år 1541 bejakade Calvin motvilligt 

Konsiliets vädjan, och den 13: de september 1541 kom han 

tillbaks till Genève, och upptog sin pastorala tjänst efter tre år 

och fyra månaders frånvaro. 

59

I denna andra period, som varade från 1541 till hans 

död 1564 började uppbyggnaden av Gudsstaten i Genève. Här 

skulle Bibelns auktoritet ersätta påvemakten. Bibelns 

auktoritet var så markant att en del moderna forskare vill kalla 

styret för bibliokrati hellre än för teokrati. Bibeln med Gamla 

Testamentets moral skulle vara giltig både i stat och i kyrka. 

Bibeln i Calvins tolkning blev den nya lagboken. De kyrkliga 

tjänsterna blev fyra. 1) Pastorerna, som kallades de ärevördiga, 

möttes en gång i veckan för att studera Skriften. Vidare möttes 

de en gång var tredje månad för att utpeka varandras 

tillkortakommanden. 2) De äldsta organiserades i en grupp på 

12 lekmän, som blev kända som Konsistoriet. De skulle sköta 

om ordning och disciplin. 3) Lärarna skulle sköta den rena och 

rätta läran, och se till att den förmedlades till folket och 

speciellt till ungdomen och prästkandidaterna. 4) Diakonerna 

skulle sköta om socialvården i kyrka och samhälle. 

ETT RENT SAMHÄLLE 

Förhållandena i Genève förbättrades på många sätt 

och förvärrades på andra områden. Konsistoriet genomförde 

med tvång en formell gudlighet, så att folket skulle fostras i 

”Herrens fruktan”. Husrannsakan under tiden då gudstjänst 

pågick förekom för att ta reda på om där fanns syndare, som 

inte var i kyrkan. Det blev farligt att utebli från gudstjänsten. 

Brotten som straffades var många. Folket kunde straffas för 

opassande klädsel, och intoleransen ökade. Åren mellan 1542 

och 1546 var en tid av skräck då 58 dödsstraff fullbordades 

och 76 landsförvisningar förekom. Det uppstod en stor ovilja 

mot Calvin. Oppositionen kom från libertinerna, från de som 

hatade främlingarna och från de som ivrade för tolerans. 

Främlingshatet uppstod på så sätt att förföljda protestanter, 

60

speciellt från Frankrike, fann en fristad i Genève och de 

gynnades av Calvin. 

OPPONENTER OCH AVRÄTTNINGAR 

Det var många som opponerade sig mot Calvin och 

hans lära, men de fick snart uppleva hans hårdhet och 

obeveklighet. Detta berodde på att han trodde sig vara Guds 

representant, och att hans egen tolkning av Bibeln var Guds 

rena lära. 

Två munkar provade angripa Calvin för hans 

predestinationslära. Den ena var en reformert karmelitmunk 

Jerome Bolsec, och den andra var en ex munk Jean Trolliet; 

men båda misslyckades i sina försök att motbevisa Calvins 

lära. Båda två räddade sina liv, men sämre gick det för den 

spanska läkaren och mystikern Michael Servetus , som 

upptäckte blodomloppet 1546. Detta var 75 år innan William 

Harvey från Oxford, som har fått äran för denna upptäckt. I 

sina böcker förfäktade Servetus en position, som vi i dag 

kallar för unitarianism. Han avvisade treenighetsläran som var 

på modet. Han trodde inte på Jesu preexistens, men han 

förnekade inte att Jesus var Guds Son från Inkarnationen. 

Servetus ville hellre tala om den eviga Gudens Son än om 

Guds eviga Son. 

Servetus dömdes av den franska Inkvisitionen till 

döden genom att brinnas långsamt, men han lyckades fly till 

Genève där han greps i kyrkan. Den 26: te oktober 1553 gav 

Konsiliet besked om att Servetus skulle brännas levande nästa 

dag; för sin panteism. Domen verkställdes. 

Avrättningen av Servetus framkallade en storm av 

opposition mot Calvin. Sebastian Castellio tog upp 

toleransfrågan till diskussion med Calvin, och libertinerna tog 

61

upp kampen på det politiska planet, men det var utan resultat. 

Calvin besegrade dem alla, och den långa kampen var slut. 

Guds styre, teokratin, var en verklighet i Genève. 

DEN NYA STATEN OCH DESS STRAFFILOSOFI 

Den nya staten byggdes upp på Guds Ords principer 

sådan som Calvin tolkade Bibeln. Calvins hela livssyn var 

mera genomsyrad av Moses och Gamla Testamentets filosofi 

än av Kristi Anda och Nya testamentets livssyn. Hans lära om 

straff och predestination byggde på: 

1. Guds suveränitet. 

2. Människans litenhet. 

3. Biblisk bokstavstro, och 

4. Hebreisk etik. 

En av de betydligaste uppgifter Calvin fick utföra i 

Sitt livs slutskede var upprättandet av Genève universitet. 

Skolan i Genève utvidgades till universitet efter beslut av 

Konsiliet 1558. Calvin fick den berömda forskaren Theodore 

Beza knuten till universitetet samt flera andra duktiga lärare, 

och den 5: te juni 1559 öppnades universitetet, som då 

kallades Akademi. Beza skulle anställas som professor i 

grekiska, men installerades som rektor för Akademin. I den 

nya skolan var där en mycket sträng disciplin och en idog 

arbetsiver. Det sades att ”en pojke från Genève kunde ge en 

utförligare rationell motivering för sin tro än en doktor från 

Sorbonne”. 

Calvins sinne för utbildning fick stor betydelse för 

hans efterföljare. Sålunda ledde det puritanerna att upprätta 

Harvard College 1636, så snart de hade satt sin fot på New 

Englands jord. Calvin blev skyddshelgon för 

Kongregationalismen i New England. Rörelsen framkallade 

62

Cotton Mather och Jonathan Edward och många andra 

intellektuella jättar. 

CALVIN DÖR 

Den 27: de Maj 1564 dog John Calvin endast 55 år 

gammal, och dagen efter begravdes han i all enkelhet utan 

pomp eller prakt. Han begravdes på kyrkogården Plain- palais, 

men ingen vet var hans grav är. Turisterna får endast se en 

enkel stentavla med initialerna J. C. Om där inte var mycket 

att se i det yttre, så hade han fullfört sin historiska insats, och 

uppbyggd Guds rike i Genève, som han såg det. Innan han dog 

var staten Genève fast byggd på Guds Ords principer, så att 

vid denna tid var Genève från en moralisk synpunkt den 

renaste staden i hela Europa. Den skotska reformatorn John 

Knox yttrade om Genève, att den var ”Den mest fullkomliga 

Kristi skola, som någonsin varit på jorden sedan apostlarnas 

dagar”. 

KOMBINATIONEN TEOLOG OCH JURIST 

John Calvin var både teolog och jurist, men det var 

teologin som lade grunden för hans arbete. Han menade att 

människan var i en fruktansvärd situation. Hon var helt 

hjälplös medan Gud var absolut härskare. Genom Adams fall 

hade alla människor syndat. Kristus hade genom sitt trefaldiga 

ämbete, som profet, präst och kung kommit med försoning. 

Som profet uppenbarar Kristus Gud, som präst 

försonar Kristus genom sin lydnad, sitt liv och sin död 

människorna synder och stillar Faderns vrede, och som kung 

blir han huvudet för kyrkan, som består av de utvalda, som 

han har försonad. Det är genom Den helige ande att 

försoningsverket blir gjort åtkomligt för människorna, men det 

63

är endast Guds utvalda, som kan finna frälsning. Guds nåd är 

för de utvalda oemotståndlig, och de heliga, som av Gud är 

utvalda till frälsning blir bevarade i nåden. Det var många 

tidigare, som hävdade predestinationsläran såsom Augustinus 

och Luther, men ingen hade hävdad den med en sådan 

konsekvens som Calvin. Medan Luther gjorde kärleken till 

centrum i sin gudsbild, så gjorde Calvin Guds kraft, 

rättfärdighet och majestät till den ledande princip i sin 

gudsbild. 

Calvins teologi hade inflytande på hans och hans 

efterträdares etik och etiska liv. Ingen lathet eller moralisk 

lättja kunde rättfärdiggöras i Calvins predestinationslära fastän 

kritikerna har hävdat att det skulle vara det logiska resultatet 

av hans lära. Helighet var kardinaldygden i hans etik. 

UTVÄLJELSEVISSHET 

Hur skall människan bli säker på sin utväljelse? Vi 

kan här jämställa Luthers och Calvins synpunkter. Luther som 

var en mystiker menade att tron och andens vittnesbörd skilde 

de frälsta från de ofrälsta. Calvin däremot var en handlingens 

man. Han höll också på andens inre vittnesbörd, men tillade 

två andra egenskaper som tecken på att människorna var 

utvalda till frälsning: 1) Nödvändigheten av rättfärdighet, och 

2) moralisk aktivitet och kvaliteten av människans arbete. 

Det är punkt två, som har fått den tyska sociologen 

Max Weber och den engelska ekonomen R. Tawney att påstå: 

att Calvinismen och puritanismen medverkande till 

kapitalismens uppkomst. Calvinisterna satte Guds ära och 

härlighet över allt annat, ja, så högt att de var villiga att bli 

fördömda för Guds äras skuld. 

64

VAD ÄR MÄNNISKANS UPPGIFT? 

Människans huvuduppgift är att förhärliga Gud och 

glädja sig i honom alltid. Gud har givit oss sitt Ord; Gamla 

och Nya Testamenten för att vägleda oss till att förhärliga Gud 

och glädja oss i honom. Där finns i Calvins lära tre huvud 

synder mot Gud: 1) Avgudsdyrkan, 2) Blasfemi och 3) Heresi. 

Alla som vanärade Gud på något sätt måste straffas. Calvin 

och Hans efterträdare var hårda och intoleranta. Calvinismen 

fick ord på sig att spela samma roll inom protestantismen, som 

Dominikaner orden inom katolska kyrkan. Dominikanerna 

hade nämligen det ”ärofyllda” uppdraget att leda 

inkvisitionen. Det var därför att de på folkmun kallades 

”Domini Canes” vilket betyder ”Herrens sporhundar”. 

Calvin hävdade att människorna var så små och 

ringa, därför var det ju blasfemi att människorna skulle 

opponera sig mot Gud. 

EN FILOSOFI FÖR DEMOKRATI 

OCH VÄPNAD UPPROR 

I de dagarna hävdades det att Gud frälste de 

människor han i sin suveräna vilja hade utvald till frälsning, 

och ingen kunde protestera. I dag är det tvärtom då 

människorna provar frälsa Gud. Calvinisterna bekände att de 

var såsom maskar och alla deras egendom och positioner var 

gåvor från Gud. Så långt var allt väl och bra med 

ödmjukheten, men värre blev det när de såg på andra 

människor såsom maskar och därför kunde de döda 

människorna för Guds ära. Vanliga människor och härskare 

måste lyda den allra Högsta Makten från vilken all auktoritet 

har sin makt. De högre politiska ledarna som inte ville lyda 

Gud hade förspillt sin rätt att styra. De lägre makthavarna 

65

måste då genom konstitutionellt motstånd tillrättavisa de högre 

makthavarna. 

För Calvins efterträdare blev konklusionen att de 

hade Guds direkta befallning att störta tyrannerna, om så 

skulle vara nödvändigt även med väpnad makt. Genom denna 

filosofi kom calvinismen att ge sitt bidrag till demokratin; ty 

har människan övertygats om att vardagsmänniskan har rätt att 

försvara sina rättigheter givna av Gud, gentemot gudlösa 

härskare, ja, då är grunden för demokrati lagd. 

JOHN WILLIAM FLETCHER 

(1729 – 1785) 

ETT KRISTET HELGON OCH 

METODISMENS FÖRSTA STORA 

SYSTEMATISKA TEOLOG 

Det är i dag ut över världen ett mycket stort intresse 

för Metodistkyrkans teologi och historia. Människorna vill 

veta något om Metodistkyrkans särart och bidrag till den 

ekumeniska kristna kyrkan. Vidare vill människorna finna ut 

varför och hur Metodistkyrkan har gått den väg, som har fört 

fram till det kyrkan är i dag. 

Alla sidor av kyrkans liv belyses i litteraturen från 

kyrkans heliga och historiska platser, dess gudstjänstliv, 

missionsintresset, väckelsearbetet och teologin. Kyrkans 

ledande män och kvinnor och deras teologi undersöks likaså 

deras livs historia för att få fram det bidrag som kyrkan och 

dess kvinnor och män har givit till den ekumeniska kyrkans 

administration, tankeliv och helgonskara. 

En av de män, som har berikat kyrkolivet på alla 

dessa områden, ät John Fletcher. Han tillhörde de anglikanska 

metodisterna, och har betraktats som ett helgon från en 

samstämmig ekumenisk kyrka. Hans heliga beteende är 

66

omvittnad helt från hans första år som präst i Madeley, där han 

hade sin verksamhet förlagd i tjugofem år. 

JOHN WESLEY VILLE HA JOHN FLETCHER 

TILL SIN EFTERTRÄDARE 

Vem var John Fletcher, mannen som John Wesley 

hade utsedd till sin efterträdare i den metodistiska väckelsen? 

Det var i januari 1773 att John Wesley skrev i ett brev till John 

Fletcher. Här säger han: Det är inte bra att kyrkans högsta 

makt skall ligga i många händer. Han säger vidare i brevet att 

där bör vara en främsta ledare i kyrkan annars kan inte arbetet 

fortgå. Wesley drar upp riktlinjerna för den ideella 

presidenten, och så säger han till Fletcher: ”Du är mannen!” 

Fletcher var Wesleys bästa rådgivare, medarbetare 

och vän. Det var därför naturligt att Wesley ville att Fletcher 

skulle bli hans efterträdare, men det gick inte enligt Wesleys 

planer; ty han överlevde Fletcher med sex år. 

John Fletcher föddes den 12: te september 1729 i 

Nyon, som ligger vackert till vid Genèvesjön. Här växte John 

upp på sin fars gods. Familjen tillhörde ett grevskap och hade 

titel, som motsvarar greve. I sitt hem växte han upp under 

goda och harmoniska förhållanden. I hemmet mottog han en 

protestantism som var bättre än sin calvinistiska bekännelse. 

Det härskade ordning, kultur och trygghet i hans 

barndomshem. Den fruktan som predestinationsläran, 

utväljelse läran, kunde framkalla hade i hans hem bytts ut mot 

en atmosfär av Guds kärlek. Naturen runt omkring honom bar 

också vittnesbörd om Guds godhet, skönhet och harmoni. 

67

STUDIER VID GENÈVE UNIVERSITET 

John Fletcher fick högre utbildning vid Genève 

universitet, som grundades som en akademi 1559. Mycket 

tidigt var staden ett kulturellt center, och en mötesplats mellan 

romersk katolsk kristendom och evangelisk trosliv i reformert 

tolkning. Det var ju i Genève att John Calvin verkade från 136 

till 1564. Han omformade kyrkan och samhället i reformert 

riktning. Då Fletcher studerade i Genève, fick han en första 

hands kunskap om både reformert och romersk katolskt 

kyrkoliv och teologi. 

Det hade bestämts att John Fletcher skulle bli präst. 

Han förbereddes för prästkallelsen genom en sju års 

studiekurs. Han ordinerades eller prästvigdes icke därför att 

han kunde heller inte helt oreserverad godkänna sin kyrkas 

trosartiklar. 

Två gånger försökte han att värvas i armén mot sina 

föräldrars vilja. Det hände en gång i Spanien, och en gång i 

Holland. Det första försöket misslyckades därför att han 

brände sig oå ena foten, och det andra försöket misslyckades 

därför att hans fadder dog. Efter detta försök att bli officer 

reste han till England dit han kom 1752, då han var 23 år 

gammal. De första 18 månader i England undervisade han i en 

internatskola i Hertfordshire för att kunna bli mästare i det 

engelska språket. De följande sex och ett halvt åren var han 

privatlärare i en rik familj i Shropshire distriktet strax söder 

om staden Shrewsbury. I dag är godset där han undervisade ett 

College för vidareutbildning av män och kvinnor. 

I KONTAKT MED METODISTERNA 

Redan två år efter att Fletcher anlände till England 

kom han i kontakt med metodisterna. Han flyttade med 

68

familjen till London där de var under stora delar av den tid 

som Parlamentet var samlat eftersom godsägaren var en MP 

eller medlem av Parlamentet. Det var 1754 att han på en sådan 

resa kom i kontakt med metodister i St. Albans. Då han gick 

runt i staden för att se på minnesmärker, kom han i samtal med 

många människor, och en äldre dam, som i samtalet, vittnade 

för honom om Guds kärlek, gjorde ett starkt intryck på honom. 

Vittnesbördet om Guds kärlek och metodisternas 

Bönemöten gav honom nyckeln till att öppna upp sin egen 

själs mysterium. I början av året 1755, då han var 26 år, 

upplevde han en omvändelse där han förlossades från den 

mentala stress som han hade lidit under. Det var Guds kärlek, 

som också här blev avgörande för honom, och som 

framkallade Guds frälsande nåd i hans liv. 

Fletchers arbetsgivare, som hade inflytande både i 

politiken och i det kyrkliga livet, lovade att hjälpa honom till 

ordination i Den anglikanska kyrkan, som är den officiella 

engelska kyrkan. Detta skulle inte ske förrän Fletchers 

lärjungar hade växt upp. Det tog två år av självrannsakan för 

Fletcher innan han med andlig ärlighet kunde framställa sig 

för ordination. John Wesley hade också uppmanad honom att 

låta sig ordineras till präst. Från mars månad 1757 till oktober 

1760 hade Fletcher vunnit sig ett namn som predikant bland 

metodisterna. Då Fletcher var färdig för ordination, gick det 

snabbt framöver, och det visade sig att han var ingen vanlig 

prästkandidat. På åtta dagar hade han ordinerats till både 

Diakon och Äldste eller Präst av två olika biskopar i Den 

anglikanska kyrkan. Samma dagen som han ordinerades till 

präst, dök han upp i Snowsfields Chapel för att hjälpa John 

Wesley med utdelningen av nattvarden. Han kom som sänd 

från de Schweiziska Alperna, sade John Wesley. 

69

KYRKOHERDEN GÖR SITT PASTORAT 

TILL METODISMENS MECKA 

John Fletcher utnämndes till kyrkoherde i Madeley, 

Shropshire distriktet, och här förblev han i 25 år, och 

utvecklades till en av de intressantaste ledarna inom Den 

anglikanska kyrkan. Alla kristna finner något positivt och 

tilltalande hos honom. Anhängarna i sekterna vill ha hans iver, 

mod och tjänstvillighet utan hans kyrklighet, och anglikanerna 

framhäver hans fromhet medan metodisterna intresserar sig för 

hans metodism. 

Fletcher var en ödmjuk man, en man som kände 

bönens hemlighet och praktiserade bönens krafttillgång i sitt 

liv. Han utvecklade ett kraftfullt språk och kastade sig in i den 

apologetiska kampen mot den calvinska predestinationsläran. 

Han organiserade sitt pastorat som ett metodistiskt 

mönsterdistrikt, så att Madeley har blivit en av 

Metodistkyrkans heliga platser, och har kallats för 

Metodismens Mecka. 

Då John Fletcher var 51 år, gifte han sig med Mary 

Bosanquet. Det blev ett kort äktenskap eftersom Fletcher dog i 

en ålder av nära 56 år. Hans dödsdag var den 14: de augusti 

1785. 

SCHWEIZAREN SOM BLEV ENGELSK PRÄST 

Låt oss betrakta John Fletcher i hans praktiska arbete 

i hans anglikanska församling. Han var mera britt än 

engelsmännen själva, och han var både metodist och anglikan. 

Då han anklagades för att vara metodist sade han aldrig emot 

därför att han trodde att Metodismen var det centrala i 

religionen sådan vi finner den hos Anglikanska kyrkans fäder. 

Han organiserade sitt pastorat enligt metodistisk teologi i 

70

klasser, grupper, föreningar, predikoplatser och i distrikt med 

en predikoplan för predikanterna. Han var själv pastor, präst 

och predikant. Som pastor var det omsorgen om själarna, som 

utmärkte honom. Hans kärlek till själarna förvandlades till 

praktisk omsorg om människorna. Bönemöten och 

gruppmöten var praktiska andliga kraftcentra där 

gruppdynamiken utgjorde en krafttillgång i själens terapi. 

Söndag morgon gick runt i staden och väckte folket 

med en klocka för att de skulle komma i tid till kyrkan. Denna 

omsorg om själarna var inte utmärkande för hans tids präster, 

utan var karakteristisk för metodisterna. Som präst kan vi 

beskriva honom såsom en evangelisk högkyrklig präst. När 

folket började diskutera prästens kyrkliga skrud, sade han att 

det var bättre de tog upp kampen mot djävulen. Fletcher 

älskade kyrkans bönbok och liturgier, och han använde 

kyrkans ritual i gudstjänsterna. Han menade, att de fria 

bönerna och formerna, utgjorde inte en så utmärkt liturgi som 

fanns i ”The Book of Common Prayer”. 

Detta metodismens helgon var inte rädd varken för de 

skrivna bönerna eller de skrivna predikningarna. Hans 

skrivbord var slagfältet för predikstolen. Som predikant var 

han populär, och o motsats till de flesta prästerna i hans samtid 

drog han stora skaror till sin predikostol. Hans predikningar 

var apostolisk, och huvudsyftet med predikan var att föra 

åhörarna fram till omvändelse. Församlingen skulle väckas 

upp till goda gärningar och ett gott uppförande. Hans pastorala 

tjänst innebar en förnyelse för predikokonsten inom kyrkan. 

PRÄSTEN SOM FÖRFATTARE 

Fletcher var aktiv som författare, och han kunde 

framvisa en betydande produktion av litterär karaktär. I hans 

produktion inngick pastorala brev, poetiska verker och 

71

försvarsskrifter för den kristna tron. I sin apologetik 

demonstrerade han tålamod och vänlighet mot sina 

opponenter. Fletcher var en av de kraftfullaste medhjälparna 

som John Wesley hade i kampen mot calvinismens 

predestinationslära och för den praktiska armeninska läran om 

Guds fria och oförtjänta nåd. Metodismen satte den bibliska 

läran om Guds kärlek och nåd i lågor. Denna eld skall aldrig 

släckas så länge KRISTUS är en levande verklighet ibland 

oss. Fletchers litterära stil var kraftfull, och han har berikat 

det engelska språket med många nya och innehållsrika ord och 

meningsfulla slagord. 

John Fletcher var inte endast en bönens människa och 

ett helgon utan han har också vunnit för sig ett namn som 

kristen tänkare och filosof. Han sökte en medelväg i sitt 

tankearbete och undgick därmed de mycket extrema 

synpunkterna. Hans tänkande karakteriseras av en fin balans, 

och han når långt som protestantisk och evangelisk tänkare. 

Han kommer fram till en protestantisk kunskapsteori som 

innehåller tre viktiga element, som nödvändiga för att komma 

fram till ett förnuftigt tänkande. Han säger att en protestant är 

en person som undersöker de påstådda systemen av sanning i 

ljuset av förnuftet, Skriften och samvetet. 

MÄNNISKORNA BLIR MEDVETNA 

OM GUD I FLETCHERS NÄRHET 

När John Fletcher framträdde blev människorna 

medvetna om Guds närhet. Gud uppenbarade sin härlighet 

genom Fletchers personlighet. När vi forskar i källmaterialet, 

finner vi att samstämmigt vittnesbörd om att John Fletcher var 

en Kristuslik person. Hans förkunnelse om själens förening 

med Gud hade blivit verklighet i hans egen person. Han säger 

att den fullkomlighet som Gud väntar av människorna är den 

72

fullkomlighet som det står i deras makt att åstadkomma. Den 

frälsande tron som de heliga äger uttrycker han, som tron på 

att Gud är kärlek och att Gud är min i Kristus. Denna tro är 

nog för att ge mig en plats i Paradiset. I detta helgons liv kan 

vi finna tre andliga förutsättningar för att ta emot helighet och 

växa till i nåd. 1) det första är ödmjukhet, 2) det andra är en 

förväntan om att motta den, och för det 3) en fullständig 

överlåtelse till Guds nåderika styre. 

Den helighet som Gud ger är inte en helighet som 

drar sig ut ur världen utan en helighet som är salt och ljus i 

världen. Den kristna kan bevaras från synd. Det förstår vi när 

vi hör att Fletcher definierar synd som en frivillig överträdelse 

av en känd lag. 

Detta var i korthet en presentation av mannen, som 

John Wesley hade utsedd till sin efterträdare. I brevet till 

Fletcher beskriver Wesley hurudan en sådan man skall vara. 

Han måste ha ett klart förstånd, kunskap om människor och 

ting, speciellt kännedom om Metodistkyrkans lära och 

ordning, en klar tanke, uthållighet och aktivitetsiver. Han 

måste vara gott likt av folket, och då speciellt bland 

metodisterna. Han måste ha en hög grad av utbildning 

eftersom där finns många fiender både bland lärda och olärda; 

och alla dessa måste ledaren kunna stoppa munnen på. Men 

detta kan inte göras utan sådana kvalifikationer. Wesley 

skriver: ”Vem är han?” ”Du är mannen!”, skrev Wesley till 

Fletcher. 

John Fletcher hade tidigare, då John Wesley ville ha 

honom till stora kampanjer, svarat honom att snigeln trivs bäst 

i sitt skal. Men denna gången befriade Gud Fletcher från det 

stora ansvaret, som ledarskapet inom Metodismen ville ha 

inneburit för honom. 

Då John Wesley dog och behövde en efterträdare, 

hade John Fletcher redan varit död i sex år. 

73

FRANCIS ASBURY (1754 – 1816) 

METODISTKYRKANS FÖRSTA BISKOP 

När du kommer till Washington D. C., får du se en 

ryttarstaty, som står placerad på en liten triangelformad plats 

där tre gator korsar varandra. Detta är nästan symboliskt 

eftersom mannen på hästryggen levde i en tid då den 

historiska utvecklingen i Amerika hade kommit till en 

korsväg. Mannen som sitter på hästen har en kappa slängd 

över sina axlar, och en bibel i sin hand. Hästen ser trött ut och 

den liksom snappar efter luft, som om den skulle ha varit hårt 

ridit. 

Där står skrivit på statyns sockel: ”Francis Asbury 

1745 – 1816. Pioneer Methodist Bishop in America”. Vi 

undrar vem denna man var som har hedrats på detta sätt i den 

amerikanska huvudstaden. 

TRÄDGÅRDSMÄSTARENS SON BLIR BISKOP 

Francis Asbury var son till en trädgårdsmästare i 

Wednesbury, England. I denna stad fick metodisterna tåla 

motstånd och förföljelse för sin tro, men ut ur denna 

martyrmiljö kom metodistkyrkans första biskop, Francis 

Asbury, liksom den tredje biskopen Richard Whatcoat. 

John Wesley predikade i Wednesbury år 1761, och 

den unga Francis hörde denna predikan. Han omvändes och 

började vittna om sin Frälsare. Francis bodde i Hamstead i 

Handsworth pastorat från 1762 till 1766, och här samlade han 

20 personer i en liten grupp. Han blev ledare för denna grupp. 

I denna kretsen predikade John Wesley första gången den 20: 

de mars 1768. Francis kom därefter med i det metodistiska 

resepredikantsystemet efter att han hade varit lokalpredikant i 

fem år. Under åren 1766 till 1770 hade han fyra utnämningar. 

74

I denna tid lärde han sig det metodistiska systemet, som hade 

placerat resepredikanten i centrum. Vidare tillhörde de tidiga 

morgnarna den metodistiska disciplinen liksom lekmännens 

predikningar, samt friluftspredikningarna, och society möten 

för det andliga livets utveckling, och kvartalsmöten för det 

finansiella livets kontroll. Genom konferensreglarna och 

disciplinen lärde han sig värdet av tiden, värdet av den goda 

metoden, och värdet av en god hälsa. Vidare lärde han sig 

nödvändigheten av att studera böcker, av musik och av det 

ständiga nydaningsarbetet. Tisdagen den 18: de August 1767 

upptogs Francis Asbury på prov i den engelska års konferens, 

som Metodistkyrkans kyrkomöte kallas. Detta var den 24: de 

års konferens i Metodistkyrkan i England. Francis Asbury var 

endast 17 år gammal då han fick lokalpredikantfullmakt, och 

predikade i de distrikt där de svåraste upproren mot 

metodisterna hade förkommit. 

Metodistkyrkans arbete i Amerika hade rönt 

framgång, och kyrkan måste därför ha flera arbetare. Vid den 

26: te års konferensen, som öppnades tisdagen den 1:sta 

augusti 1769 företogs de första utnämningarna till 

Metodistkyrkans arbete i Amerika. De, som valdes och 

utskickades från konferensen, var Joseph Pilmoore och 

Richard Boardman. Dessa två fick lägga grunden till 

Metodistkyrkans arbete i Amerika, men byggmästaren blev 

Francis Asbury. Bland de övriga pionjärerna lägger vi märke 

till Barbara Heck, Philip Embury och Kapten Webb 

tillsammans med en lång rad andra metodister. 

75

UNG LEDARE FÖR 

METODISTKYRKANS 

ARBETE I AMERIKA 

Året 1771 svarade Francis Asbury, ja, på John 

Wesleys kallelse till att resa till Amerika för att predika Guds 

ord, och organisera Metodistkyrkans arbete där. Francis var då 

26 år gammal. Denna unga man utvecklades till en trogen 

kopia av John Wesley på många områden. I nästan 50 år ledde 

han det växande arbetet och organiserade kyrkans arbete i 

distrikt och konferenser. Han använde en stor del av sin tid på 

hästryggen och red på kors och tvärs över den norra 

amerikanska kontinenten. Han var otröttlig i sin pastorala 

tjänst och hans valspråk var: ”Arbeta här, vila härefter”. 

Det var en svår och orolig tid, som Amerika hade 

kommit in i. Där var en längtan efter frihet och krav på 

självständighet restes, och denna anda spred sig i det 

amerikanska samhället. Folket ville styra sig själva utan att 

dirigeras från England. På grund av denna stämning måste 

flera av de engelska resepredikanterna lämna Amerika och 

resa tillbaks till England. Francis Asbury var den enda av John 

Wesleys engelska resepredikanter som var kvar i Amerika år 

1777. Han var en orädd och myndig man. Det var om honom 

Tyerman skrev i sitt historieverk: ”En finare typ kristen 

apostel än Francis Asbury har världen aldrig sett!”. 

Det har sagts om John Wesley att han räddade 

England från en liknande revolution som gick över Frankrike. 

På samma sätt kan vi säga att Francis Asbury räddade 

Amerika, och han var sålunda med på att förbereda en nations 

och en kyrkas födelse. Resultatet blev att den amerikanska 

staten och Metodistkyrkan föddes i samma dynamiska, 

demokratiska och frihetsälskande anda. Maktbefogenheterna 

hos den amerikanska Presidenten och Metodistkyrkans Biskop 

76

påminner mycket om varandra. Liksom amerikanska 

Presidenten har vittgående maktbefogenheter, så är 

Metodistkyrkans Biskop den protestantiska biskopen som har 

de största maktbefogenheterna inom sin kyrka. Detta släktskap 

i organisation och maktkoncentration kommer av att Den 

amerikanska staten och Metodistkyrkan föddes tillsammans. 

AMERIKAS JOHN WESLEY 

På många sätt påminner Francis Asbury om John 

Wesley. Denna likhet finner vi på områden som arbetets 

intensitet och otröttlighet, i de autokratiska eller enväldiga 

tendenserna, i att uthärda lidanden liksom i andlig kraft och i 

uthållighet för att nå sina mål. Vidare finner vi likheten i den 

absoluta osjälviskheten där Francis Asbury kan tävla med sin 

andliga fader och sin kyrkofader, som båda förenades i en och 

samma person, John Wesley. Från sin kyrkofader hade Francis 

Asbury lärt sig att skriva dagböcker. Det var inte endast för att 

hålla räkenskap med hur de använda tiden att de skrev 

dagböcker utan också utifrån ett själavårdande synpunkt. 

Det är en känd sak att vi kan göra våra bekännelser 

och avlasta våra problem genom att skriva dem i sin dagbok. 

Francis Asburys dagböcker har nu samlats, kommenterats och 

utgivits i tre stora volymer på Abingdon Press i Amerika. Det 

har blivit ett nytt intresse för Francis Asbury inom amerikansk 

metodism sedan hans dagböcker utgavs. Detta gör att i våra 

dagar studeras Francis Asburys liv och teologi av lärda män 

och kvinnor. Det är intressant att lägga märke till detta 

förhållandet eftersom Francis egen formella teologiska 

utbildning inte utgjordes stort mera än hans mors klassmöten, 

där han lärde sig ex tempore bön, vilket betyder fri bön, samt 

att han fick övning i att predika. Han var vad vi kallar en 

autodidakt eller självlärd man. Han lärde sig både grekiska 

77

och hebreiska, och han kunde sålunda studera bibeln på de två 

grundspråken. Han ordnade med sin fortbildning så att han 

läste all den litteratur, som han kom över. Han läste mest 

sådana böcker som gav kunskap om Gud, och som uppbyggde 

det andliga livet. 

ATT LEVA FÖR GUD 

Då Francis Asbury var på resa till Amerika, skrev 

han i sin dagbok: ”Varför reser jag till den nya världen? År det 

för att få ära och beröm? Nej, om jag känner mitt hjärta rätt! 

År det för att tjäna pengar? Nej, jag reser för att leva för Gud, 

och för att få andra till att göra sammalunda.” 

Då Asbury kom till Amerika, fick ha Philadelphia, 

som sitt verksamhetsområde, medan Pilmoore reste till Syd 

Staterna och Boardman till New England. Efter några månader 

kom där bud från Wesley att Francis Asbury skulle bli 

tillsynsman för Metodistkyrkans arbete i Amerika. Denna 

order verkställdes inte eftersom Thomas Rankin och George 

Shadford kom som förstärkning från England. Francis Asbury 

tyckte inte om att samarbeta med Rankin eller Shadford. 

Rankin övertog ledelsen av kyrkan och ville även bestämma 

över Francis´ arbete. Rankins förhållande till Asbury 

förbättrades inte av det faktum att Rankin var skotte. 

Metodistpredikanterna höll sin första konferens året 

1773. Det kom inte till något brott mellan predikanterna på 

denna konferens, men Rankin fick John Wesley att återkalla 

Francis Asbury till England. Det visade sig att Francis Asbury 

hade stationerats Norfolk i Virginia där han utförde frontiär 

arbete, och på grund av de dåliga kommunikationerna fick inte 

Francis ordern om att komma hem till England. I mellantiden 

hade den politiska situationen förändrats. Den 19: de april 

1775 kom det till sammanstötning mellan amerikanska och 

78

ittiska soldater i Lexington och Concord. Genom denna 

sammandrabbning startade amerikanska frihetskrigen. Den 4: 

de Juli 1776 samlade de amerikanska ledarna sig i 

Philadelphia och kungjorde den amerikanska 

frihetsdeklarationen. Nu gick den politiska utveckling snabbt, 

och redan 3: je september 1783 undertecknade Storbritannien 

och USA en fredstraktat i Paris, som erkände Amerikas frihet 

och självständighet. 

FRANCIS ASBURY STANNAR I AMERIKA 

Vad hade hänt med kyrkans arbete i mellantiden? 

Alla engelska prästerna hade återvänd till England. Detta 

gällde både de anglikanska prästerna och Wesleys 

metodistpredikanter. Francis Asbury var den enda prästen som 

var kvar i Amerika. Detta innebar att kyrkan var nu i nöd; ty 

hon hade inte ordinerade präster, som kunde döpa barn, 

förrätta vigslar och dela ut nattvarden. De infödda 

amerikanska metodistpredikanterna ville grunda en kyrka med 

en gång. Det var speciellt Strawbridge i Sydstaterna och John 

Dickins i New York, som ville att metodistpredikanterna 

skulle börja utöva de fullständiga prästerliga funktionerna. 

Francis Asbury bromsade upp, och var trogen John Wesley. På 

den andra sidan fick han Wesley att ta steget för att göra den 

amerikanska Metodistkyrkan fri och oberoende. Wesley bad 

de anglikanska biskoparna om hjälp att ordinera sina 

amerikanska predikanter, men det var ingen biskop, som var 

villig att göra detta. Wesley studerade därefter Den 

nytestamentliga kyrkan, och kom genom studierna fram till att 

där var ingen skillnad i orden mellan en biskop och en 

presbyter eller äldste i kyrkan. Detta innebar att vilken som 

helst presbyter hade rått att ordinera andra präster. Han 

diskuterade situationen med dr Thoma Coke, som var jurist 

79

och dessutom ordinerad till präst i Den anglikanska kyrkan. 

De två kom överens om att den amerikanska Metodistkyrkan 

skulle ha en biskoplig styrelseform och organisation. 

I September 1784 samlade John Wesley dr Thomas 

Coke, Richard Whatcoat och Thomas Vasey i sitt arbetsrum i 

Metodistkyrkans huvudkvarter i Bristol. Här ordinerade John 

Wesley dr Coke till superintendent eller Biskop för arbetet i 

Amerika, och Westcoat och Vasey till presbyters eller äldste. 

Dr Thomas Coke blev sålunda den engelska metodismens 

första och enda missionsbiskop. Metodistkyrkan hade vid 

denna tidpunkt ännu inte organiserats. 

KONFERENS- JULEN 1784 I BALTIMORE 

De nya prästerna från England kom till New York de 

första dagarna i november 1784, och reste genast på en 

predikotur söderut. Då dr Coke hade avslutad sin predikan i 

Delaware, kom Francis Asbury fram och omfamnade Coke. 

När Asbury hade informerats om Wesleys plan för den nya 

kyrkan sändes Freeborn Garettson som ”en pil” ut över landet 

för att samla resepredikanterna till en års konferens i 

Baltimore. Konferensen konstituerades i Lovely Lane Chapel i 

Baltimore julafton 1784. John Wesley hade utsedd Coke och 

Asbury till biskopar, och hade själv ordinerad Coke till biskop. 

Asbury avstod från att låta sig ordineras tills han hade valts till 

ämbetet av sina predikande kollegor i Den amerikanska 

konferensen. Juldagen ordinerades han till diakon av dr Coke, 

som assisterades av Whatcoat och Vasey. Annandag jul 

ordinerades han till presbyter eller äldste och dagen därefter 

till biskop i Den episkopala Metodistkyrkan. Under den 

sistnämnda ordinationen assisterades dr Coke också av en 

präst i Den tyska församlingen i Baltimore. Denna lutherska 

80

präst var en god vän av Asbury. Metodistkyrkan i Amerika 

föddes tre år innan USA fick sin grundlag i Philadelphia 

14: de maj 1787. Metodistkyrkan hade också en biskop fem år 

innan Amerikas första President. Det var George Washington, 

Lady Hintingdond släkting, som valdes till detta hedersamma 

och ansvarsfulla uppdrag den 30: de april 1789. 

Metodistkyrkan blev också en självständig frikyrka fem år 

innan Den anglikanska kyrkan organiserades som en 

episkopalkyrka i Amerika. 

Francis Asbury var lika enväldig i Amerika, som 

John Wesley var i England. Asbury och Coke grundade året 

1784 Metodistkyrkans första College i världen. Det 

uppkallades efter de båda biskoparna. Namnet blev Cokebury 

College. Detta visar att Metodistkyrkan och bildning liksom 

Metodistkyrkan och mission hör ihop. Det första College 

grundades som en enkel undervisningsinstitution, men Coke 

hade mera ambitiösa idéer än Asbury, och han fick 

konferensen med sig. Då Wesley fick höra att de amerikanska 

metodisterna hade avvikit från enkelheten, skrev han till 

Asbury 20: de september 1788: ”…jag studerar för att bli liten, 

du studerar för att bli stor. Jag kryper, du marscherar. Jag 

grundar en skola, du ett College”. 

KYRKAN VÄXER UNDER ASBURYS LEDNING 

Francis Asbury var en stor predikant, lärare och 

kyrklig administratör. Han blev för kyrkan i Amerika vad 

Wesley var för kyrkan i England. Under Asburys ledarskap 

växte kyrkan i Amerika mycket starkt. Då han anlände i 

Philadelphia året 1771 var där 6 predikanter och 600 

medlemmar, och då Metodistkyrkan organiserades vid jul 

konferensen i Baltimore 1784 hade han 83 predikanter och 

15000 medlemmar. Då Amerika fick sin första President fem 

81

år senare, hade Asburys nästan 200 predikanter och 40000 

medlemmar. Vid tiden för Asburys död fanns där mer än 

200000 metodister i Amerika, och han hade över 700 

predikanter i heltidstjänst. 

Francis Asbury sparade varken sig själv eller sina 

medarbetare. Han var ständig på resa, och det har räknats ut att 

han red mera än 440 000 kilometer. Året 1788 förändrade han 

sin ämbetstitel från ”generalsuperintendent” till ”Biskop”. 

Året 1816 fick den hemlösa resepredikanten, avsluta 

sin resande tjänst. Han hade tillbragt en stor del av sin tid på 

hästryggen. Resepredikanten, fick nu rida in till vilan i sin 

Faders hus, där det finns många rum, såsom Jesus Kristus, 

hans Herre hade sagt. 

THOMAS COKE ( 1747 – 1814 ) 

METODISMENS FÖRSTA MISSIONSBISKOP 

Strax innan solnedgången 14: de maj 1814 stannade 

en liten konvoj på fem skepp ute på Den indiska oceanen. 

Skeppen var på väg till Indien från England. En av 

passagerarna hade dött. Skeppet hade stannat och låg och 

rullade i den tunga sjön medan kistan bars upp på däcket. En 

missionär bland passagerarna läste begravningsritualen och i 

samma stund som solen gick ner i horisonten kastades kistan 

över bord. 

Vem var den person, som begravdes på detta sätt, och 

som inte kom fram till Indien? Det var missionären och 

Biskopen Thomas Coke. Han dog i en ålder av 67 år. 

BORGMÄSTARENS SON 

Thomas Coke föddes året 1747 i Brecon, England, 

där hans far hade varit borgmästare. Som son till borgmästaren 

82

fick han en god utbildning genom studier vid Jesu College i 

Oxford. Detta var det första College, som grundades i Oxford 

efter reformationen. 

Vid Oxford tog han den akademiska graden LL. D., 

som betyder att han var doktor i juridisk vetenskap eller i 

lagen. Han hade ordinerats både till Diakon samt till Äldste 

eller Presbyter, som de två prästvigningarna i Den anglikanska 

kyrkan kallas. Efter prästvigningen hade han tjänstgjort som 

”curate” eller hjälppräst i Södra Petherton församling. 

Thomas Coke hade andligen väckts genom att läsa 

John Wesleys predikningar och dagböcker samt genom 

bekantskap med John Fletchers böcker. Han uppsökte Johm 

Wesley och erbjöd honom sina tjänster i Den metodistiska 

väckelsen. Detta resulterade i att han förlorade sin anställning 

i Den engelska kyrkan. Som ersättning fick han ett nytt, stort 

omfamnande verksamhetsområde inom Metodistkyrkan. Det 

nya området sträckte sig från USA till Den indiska oceanen i 

öster där han slutligen fann sin grav, och till Barbados i 

Västindien samt till Irland och också hemma i England. 

Thomas Coke blev en dynamisk kraft i 

Metodistkyrkans arbete för missionen, och hans juridiska 

kunskaper utnyttjades av Wesley i kyrkans organisationsarbete 

i England, och sammalunda i den unga demokratiska 

republiken i Amerika, där Den biskopliga Metodistkyrkan 

föddes. Coke blev den första globala resepredikanten i 

Metodistkyrkan. Han drog vidare den kristnas ansvar för 

världsmissionen in i kyrkan, och han lärde kyrkans 

medlemmar och ledare att tänka universellt istället för lokalt. 

Han satte ett exempel här genom att han själv korsade 

Atlanten 18 gånger. 

83

MISSIONSANDAN INKARNERAS I COKE 

Torsdagen 18: de September 1784 ordinerades han 

till superintendent för Metodismens arbete i Amerika av John 

Wesley. Det hade ännu inte grundats någon självständig 

Metodistkyrka i Amerika. Detta hände först vid den berömda 

jul konferensen i Baltimore 1784. Vi kan tryggt säga att John 

Wesley tog det första steget till att grundanda en självständig 

biskoplig Metodistkyrka i Amerika genom att han ordinerade 

Coke till biskop för Metodistkyrkans arbete i Amerika. Detta 

står klart för oss, när vi är uppmärksamma på att när Wesley 

ordinerade egna präster var denna handling liktydig med att 

han separerade sig från den kyrka, som han själv tillhörde. 

På sin första resa över Atlanten till Amerika, läste 

Coke två biografier. Den ena boken handlade om 

jesuitmissionären Francis Xavier, som kanoniserades av 

Gregorius XV, och den andra handlade om den unga skotska 

Indianmissionären David Breinerd . Om Xavier, skrev Coke i 

sin dagbok: ” O, om jag hade en själ som hans! Jag skulle 

gärna vilja ha vingar såsom en örn och en röst lik en trumpet, 

så att jag kunde ropa ut evangeliet i öster och väster, i norr och 

söder!” 

Om Breinerd skrev Coke: ” O, om jag kunde 

efterfölja honom på samma sätt som han efterföljde Kristus!” 

Det är intressant att lägga märke till ayy samma dag som 

Breinerd dog föddes Coke, och missionsandan tog också sin 

boning I Thomas Coke. 

MISSIONSBISKOPEN VIGER PRÄSTER 

Då Coke kom till Amerika organiserades Den 

biskopliga Metodistkyrkan vid den berömda jul konferensen i 

Baltimore 1784. Kyrkan kom att bli en missionerande kyrka 

84

födelse, så att Metodistkyrkan och världsmissionen kom att bli 

oskiljaktiga. Coke skriver i sin dagbok: ”På en av 

veckodagarna tog jagupp en kollekt vid middagstider för att 

hjälpa våra bröder, som skulle resa som missionärer till Nova 

Scotia, och våra vänner gav generöst £50 eller 1000 kronor”. 

Vi ser här att världsmissionen hade sin plats i metodistkyrkan 

helt från dess födelse såsom en naturlig del i kyrkan. Själv 

reste dr Coke och några medpredikanter till Nova Scotia år 

1786. 

Samma dag som Coke landsteg i Antigua ordinerade 

han John Baxter till äldste eller presbyter. Baxter var en 

brittisk metodist, som var skeppsbyggare i Chatham. Han hade 

vid den engelska års konferens år 1778 bestämt sig för att resa 

ut som missionär för att tala Guds sak i Antigua, samt för att 

fortsätta det arbete som Nathaniel och Francis Gilbert hade 

påbörjat. 

THOMAS COKE - WILLIAM CAREY 

I den protestantiska kyrkans missionshistoria har 

Thomas Coke inte fått den plats, som han förtjänar. Han har 

kommit i skuggan av William Carey (1761 – 1834), som har 

fått hedersnamnet ”Den moderna världsmissionens fader”. 

Det är inte min mening att fråntaga Carey hans ära utan jag 

vill endast framhålla att Coke föreslog en mission till Indien 

innan Carey framkastade samma tanke. 

Det är vidare dokumenterad att, så tidigt som i 

januari 1784, hade Coke presenterad en plan för att upprätta 

mission bland hedningarna, och hans namn står först på listan 

över de som lovade att ge ekonomiskt stöd åt företaget. Det är 

därför helt naturligt att Thomas Coke skulle kallas 

”Metodismens utrikesminister”. Metodismen var i sig själv ett 

missionssystem, som såg det som sin kallelse att frälsa själar. 

85

Det var därför inte nödvändigt med något speciellt 

missionssällskap. Baptisterna i England grundade däremot ett 

missionssällskap året 1792, och därefter följde många nya 

missionssällskap i dess spår. Det låg i tidens anda att ha ett 

speciellt missionssällskap. 

Denna tidsperiod karakteriserades därför som 

sällskapsmissionens tid. Metodistkyrkan, som från början var 

en missionerande kyrka och bedrev kyrkomission, kom att 

dras med i tidens anda. År 1819 organiserade Metodistkyrkan 

ett missionssällskap, som godkändes av Generalkonferensen år 

1820. Nu för tiden har tendensen åter vänd i riktning mot det 

ursprungliga, så att hela kyrkan skal vara missionerande och 

ha ansvar för Kristi rikes utbredande; för att denna världens 

riken kan bli vår Herres Jesu Kristi rike. 

Det var i Thomas Cokes anda att kyrkan skulle ta sig 

an missionsarbetet; ty han hade ett levande intresse för 

världsmissionen, och han tog själv ansvar för detta arbete. Han 

kan räknas för den första av den långa rad glada givare till det 

kristna arbetet inom Metodistkyrkan. Han gav själv mera till 

religionen än någon annan metodist, och möjligtvis mera än 

någon annan protestant eller evangelisk kristen i hans samtid. 

Han hade gjort Wesleys valspråk till sitt, och han överförde 

det till att gälla missionsarbetet. John Wesley hade sagt: 

”Världen är mitt pastorat!”. Med valspråket menade Wesley 

att han hade personligen rätt att predika evangeliet varhelst 

han var. Men allt sedan Thomas Cokes dagar har metodisterna 

ut över världen tagit dessa berömda Wesleyorden, som sitt 

missionsvalspråk. 

COKE – MISSIONSBISKOP UTNÄMND AV WESLEY 

Thomas Coke var en av de första biskoparna för 

Metodistkyrkans arbete i Amerika. Han var inte vald av 

86

amerikanska metodister till denna tjänst utan utnämnd av John 

Wesley till missionsbiskop för Amerika. 

Den första biskopen i Metodistkyrkan i Amerika, 

som valdes av amerikanerna för denna uppgift var Francis 

Asbury. Thomas Coke var också ansvarig för Metodistkyrkans 

års konferens i Irland, och han var ordförande i denna 

konferens flera gånger än John Wesley. 

Thomas Coke reste över hela England, till de 

Västindiska öarna, och han grundade missionen där samt i 

Wales. Han hade en stor förmögenhet, och nästan hela sin 

förmögenhet använde han i Metodistkyrkans missionsarbete. 

Bredvid det rent evangeliska arbetet och 

missionsverksamheten hade han mycket organisatoriskt arbete 

att syssla med. Då John Fletcher, som skulle överta arbetet 

efter John Wesley, dog år 1785, så gick Wesleys tankar till 

Thomas Coke. Wesley styrde kyrkan med autokratiska eller 

enväldiga tendenser. Han trodde vidare att om arbetet skulle 

fortgå, så måste kyrkan ha EN ledare, som kunde överta efter 

honom. Men Thomas Coke hade inte tid att administrera 

arbetet i England. Han var ju Metodistkyrkans utrikesminister, 

och han reste mellan Västindien, USA, Irland, England och 

den europeiska kontinenten. Han utvidgade ständig sitt 

arbetsområde, och därför var det omöjligt för honom att slå sig 

ner i England. Både Asbury och Wesley ville ha ett litet råd, 

Council, som högsta auktoritet i kyrkan istället för 

Generalkonferensen. På denna punkt kommer Thomas Coke in 

med mera demokratiska och juridiska tankar på båda sidor av 

Atlanten. I Amerika är Coke med att rädda kyrkan från 

enväldets tyranni. Han bygger upp det demokratiska och 

parlamentariska styret i Generalkonferensen, som utgör 

kyrkans högsta lagstiftande myndighet. Härmed räddade han 

traditionen från kyrkomöten i ur kyrkan eller 

87

kyrkokoncilierna, och han ger kyrkomötet en modern 

utformning. 

ENGLAND OCH AMERIKA GÅR OLIKA VÄGAR 

I England går utvecklingen en annan väg än i 

Amerika. John Wesley hade utnämnd en skotte vid namn 

Alexander Mather till general superintendent för Metodismens 

arbete i England. Men eftersom Mather inte ville ha något 

enmansvälde utnämnde Wesley i ”Deed of Declaration” 100 

personer, som skulle vara medlemmar i Metodistkyrkans års 

konferens i England. Dessa går under namnet ”The Legal 

Hundred”, och bland dessa 100 var där endast fyra präster 

medan de övriga 96 var representerade lekmän. De fyra 

prästerna, som skulle vara självskrivna i konferensen var John 

Wesley, Charles Wesley, James Creighton och Thomas Coke. 

Thomas Coke ordinerades av John Wesley till biskop 

för metodismens arbete i Amerika, men han blev aldrig en 

biskop i Den biskopliga Metodistkyrkan på samma sätt som de 

andra biskoparna i Amerika med Francis Asbury i spetsen. De 

senare biskoparna valdes till sina ämbeten i kyrkan av års 

konferensmedlemmar och ordinerades eller biskops vigdes 

därefter i de amerikanska konferenserna medan Thomas Coke 

biskop vigdes av John Wesley i England och var Wesleys 

personliga representant i Amerika. Det är därför att vi kan 

säga att Francis Asbury blev Metodistkyrkans första biskop i 

Amerika, medan Thomas Coke blev den Wesley Metodismens 

första och enda missionsbiskop eftersom Metodistkyrkan i 

England inte har biskopar. Den högsta ledaren för 

Metodistkyrkan i England är en President, som väljs på ett år. 

Vid speciella tillfällen kan samma person väljas till detta 

hedersuppdrag i flera perioder med vissa års mellanrum. Detta 

88

har varit fallet med flera av den engelska metodismens mest 

berömda personer. 

Thomas Coke reste över till Amerika nio gånger, 

men sammanlagd uppehöll han sig inte mera än 3 år i landet. 

Han har likväl betydd så mycket för Metodistkyrkan i 

Amerika att han måste räknas med bland de 3 grundarna av 

Den biskopliga Metodistkyrkan i Amerika. De tre 

kyrkoledarna var John Wesley, Francis Asbury och Thomas 

Coke. 

ANDLIG KRAFT FRÅN IRLAND 

Metodistkyrkans arbete i Irland sorterade under 

Thomas Coke, och från Irland gick det en ström av andlig 

kraft ut över världen. Det var från Irland att Metodistkyrkans 

pionjärer i Amerika kom. Vi kan räkna upp personer som 

Philip Embury, Barbara Heck och Robert Strawbery. 

Utvandringen tappade mycken kraft från Irland, och detta var 

en av orsakerna till att Metodistkyrkans arbete på Irland aldrig 

växte sig starkt där. Till och med Den romersk katolska 

kyrkan förlorade mycket av sin kraft på grund av 

utvandringen, men Irland kan ännu vara glad över att det har 

fått förmedla andlig kraft till andra människor. Det kan vara av 

intresse att minnas att en så framträdande kristen teolog och 

andlig ledare som Adam Clarke kom från Irland, där 

förföljelser också var medverkande orsaker till att starka 

kristna ledare för metodismen växte upp. 

Alla kristna tackar Gud för den lilla juris doktorn 

som med sina korta ben kunde fara över så stora områden i 

världen för att ropa ut evangeliets glada nyheter i öster och 

väster, i norr och söder. Han var en av de första stora 

missionsbiskoparna, och en av grundarna till den kristna 

världsmissionen inom de evangeliska kyrkorna. 

89

DRÖMMEN SOM GICK I UPPFYLLELSE 

Thomas Cokes önskan om att få en själ som Xavier, 

och att kunna följa efter Brainard i Kristi efterföljelse gick i 

uppfyllelse. Han blåste den globala missionsandan in i 

Wesleys Metodism i England, och i Den biskopliga 

Metodistkyrkan i Amerika. 

Thomas Cokes arbete och anda förpliktar 

metodisterna och alla andra kristna att inte vila förrän Guds 

namn har förhärligats i hela världen genom att alla själar har 

sett något av Guds härlighet genom att de har mottagit 

frälsningen i Jesus Kristus vår Herre. 

Thomas Cokes namn påminner alla kristna om att de 

skall dra vidare framöver i Jesu Kristi namn för att vinna 

människor för Gud och hans rike. Frågan är om den enskilda 

människan vill mottaga utmaningen från Thomas Coke, och 

låta missionsandan, som är uttryck för Kristi kärlek, 

inkarneras eller ta sin boning i sina hjärtan? 

ADAM CLARKE (1760 – 1832 ) 

METODISMENS STORA BIBEL FORSKARE 

På Abingdon Press i Amerika har det kommit en 

nyutgåva av en bibel kommentar. Verket består av sex stora 

band. Det låg ursprungligen färdig 1826, som resultat av 30 

års forskararbete. Dessa böcker innehåller 4800 sidor, och är 

resultatet av en enda mans idoga exegetiska arbete. Detta 

verket tillhör numera de klassiska exegetiska arbeten, som 

producerades inom den gren av Jesu Kristi kyrka, som går 

under namnet Metodistkyrkan. 

Vem var det som genom detta arbete hade 

demonstrerad en vetenskapsmans uthållighet och 

90

forskarglädje? Författaren var Adam Clarke. Han räknas, som 

Metodistkyrkans första och största bibel teolog liksom John 

Fletcher räknas som Metodistkyrkans första stora systematiska 

teolog. 

LÄRARENS SON SOM BLEV EXEGET 

Historien om Adam Clarke är historien om lärarens 

son som blev Metodistkyrkans första stora exeget eller bibel 

forskare, och utläggare eller tolkare av de bibliska texterna. 

Adam Clarke föddes 1760 i Coleraine i Norra Irland, 

där hans far var lärare. Han har en lysande historia i Wesleys 

Metodistkyrka. Året 1782 anställdes han som resepredikant av 

John Wesley, och han stationerades i Cornwall East. Han 

utvecklades till en kraftfull och dynamisk predikant. Han hade 

också forskaregenskaper, och som sådan erkändes han över 

hela England. Det måste ha varit både andlig och intellektuell 

kraft i hans arbete, när det trycks och kommer ut i en nyutgåva 

135 år efter att först låg färdig i tryck. Den läsare, som vill 

söka i dessa böcker, vill ännu finna intellektuell upplysning 

och berikas andligen. Själv har jag en svensk översättning och 

sammandrag av Nya testamentets kommentar tryck i Göteborg 

1875, omfattande 995 sidor. 

Den engelska staten tog också Adam Clarkes 

arbetskraft i sin tjänst genom att han anställdes av ”Public 

Record Office”, där han hade ansvar för att utge statens 

trycksaker. 

Adam Clarke hade många och inflytelserika vänner, 

som till exempel ”The Duke of Sussex”, för att nämna en dem. 

Metodistkyrkan i England hedrade honom genom att han fick 

kyrkans högsta hedersuppdrag och valdes till President för 

Den engelska konferensen året 1806. Han hedrades med 

samma uppdrag två gånger till, åren 1814 och 1828. 

91

Adam Clarke kom till Kingswood School där han 

fick en strålande mottagning av rektor Simpson och hans fru, 

som Adam Clarke kallade med smeknamnet ”The bengal 

Tiger”. 

Kingswood School grundades av John Wesley året 

1739. Detta hände året efter att Wesley hade känt sitt hjärta så 

förunderligt värmd. Denna erfarenhet hade John Wesley i 

Aldersgate Street Chapel 1738. Wesley ville skapa en skola 

för högre utbildning, som på vissa områden skulle vara bättre 

än de utbildningsprogram som han hade sett i England och 

utomlands. John Wesley utarbetade själv textböcker i 

engelska, franska, grekiska och hebreisk grammatik och 

tillsammans utgjorde de 1729 tryckta sidor text. 

ADAM CLARKE HÄLSAR PÅ JOHN WESLEY 

Adam Clarke fick företräde hos John Wesley, och 

efter mötet med Wesley blev det inte några fortsatta studier 

vid Kingswood School. Clarke skriver om det första mötet 

mellan Wesley och honom själv. Det var fredagen den 6: te 

september 1782 att de möttes. Clarke åkte in till Bristol, och 

där var det Mr. Rankin, som visade Clarke vägen till Wesleys 

studierum i Broadmead Chapel. Clarke säger i sin dagbok: 

” Wesley tog mig vänligt i handen. Han frågade mig om det 

var länge sedan jag reste från Irland? Vårt samtal var kort”. 

Wesley sade till mig: ”Broder Clarke, önskar du offra dig helt 

för Guds arbete?” ”Sir, jag önskar göra det som behagar Gud”, 

svarade Clarke. Wesley sa därefter till Clarke: 

”Vi behöver ha en predikant till Bradford. Håll dig redo att gå 

dit. Jag skall underrätta dig, när du skall resa”. Wesley vände 

sig så till honom, lade sina händer på hans huvud och bad Gud 

om att välsigna och bevara Clarke och ge honom framgång i 

arbetet, som han kallats till. 

92

Adam Clarke berättar: ”Jag gick från Wesley och 

hade utöver utnämnelsen från Gud till att förkunna hans ord, 

emottagit den enda auktoritet, som jag kunde önska mig från 

människor på det område, där jag skulle utöva min tjänst av 

det gudomliga ordet”. 

Detta var ett sammanträffande mellan den 79 årige 

John Wesley och den 20 årige Adam Clarke. Här grundlades 

ett varaktigt vänskap mellan två ledare i Guds rike på jorden. 

PREDIKANT PÅ KANALÖARNA 

Adam Clarke var predikant på ”Channel Islands”, där 

han hade utnämning under åren 1786 till 1788. Under denna 

tiden bodde han hos Mr. De Jersey. Här hade han det mycket 

gott, och på St. Hellier hade Mr. Braskenbury låtit 

metodisterna få disponera ett stort rum för sina möten. 

Måndagen den 20: de August 1787 predikade John Wesley här 

över texten hämtat från Markusevangeliets tredje kapitel. Den 

första sammankomsten var klockan fem på morgonen, och så 

hade de ett möte på kvällen. På möten uppmanade Wesley 

folket att gå fram mot helgelse, och Clark, som var predikant 

här och kände folket, sa till Wesley att det ville de ärligt sträva 

efter. 

John Wesley gjorde flera turer till öarna runt den 

engelska kusten. Den 6: te september 1787, då Wesley var 84 

år gammal, skriver han i sin dagbok att när de var på väg över 

till England från Channel Islands, så dog vinden ut. De ropade 

då till Gud och hjälpen kom. 

Adam Clarke ger en mera utförlig redogörelse för 

Wesleys kortfattade dagboksanteckning. Han säger att Wesley 

satt och läste inne i kabinen. Då han hörde att vinden hade dött 

ut, så sammankallade han till bön. Efter att Coke, Bradford 

och Clarke hade bett, så bad Wesley. Bönen var mera ett 

93

uttryck för en stark tro, än den var en begäran. Wesley sade 

bland annat: ”….befall vindarna att de lyder dig, och ta oss 

fort och tryggt till hamnen dit vi skall”. Alla, som var där, 

kände kraften i Wesleys bön. Wesley reste sig upp från 

bönen, sade ingenting, tog upp sin bok och fortsatte att läsa. 

Då Adam Clarke kom upp på däcket, blev han och alla de 

andra överraskade över att finna att båten styrde i sin rätta kurs 

och under frisk bris. Den friska brisen fortsatte och förde dem 

fram under cirka 8 till 9 knops fart intill de kunde ankra upp i 

hamnen nära St. Michals Mount. 

Adam Clarke gifte sig året 1787 med Mary Cook. 

Hon var en brorsdotter till Mrs. Joana Turner, som byggde ett 

kapell för metodisterna i Towbridge. John Wesley kallades att 

predika i denna frikyrka tisdagen den 12: te september 1780. 

Adam Clarke blev en av John Wesleys goda vänner, 

och flera gånger var Wesley och drack te hos Adam Clarke. 

Wesley skriver om detta i sina dagböcker, och alltid förekom 

där bön, då de var församlade för at dricka te. Detta kunde ju 

vara en idé, som kunde genomföras också hos oss, att när vi 

samlas till kafferep, så kunde vi låta det vara inledningen till 

ett bönemöte. 

EN MÅNGSIDIG STUDENT 

Adam Clarke var en mångsidig student. Han har givit 

ett stort bidrag till Wesleyforskningen. Bland annat studerade 

han Wesleys verk, och har genom sitt arbete givit ett stort 

bidrag till förståelsen av Metodistkyrkans historia. John 

Wesley skrev en predikan som han troligen höll vid Lincoln 

College i Oxford. Denna predikan hade Wesley skrivit på 

latin, och då Clarke fann den översatte han denna 

Wesleypredikan till engelska. 

94

I standardutgåvan av John Wesleys brev, som består 

av åtta stora volymer, finner vi att där har förekommit en 

livlig korrespondens mellan Wesley och Clarke. Genom åren 

1785 till 1791 skrev Wesley 33 brev till Clarke, och det 

senaste brevet har daterats 9: de februari, och Wesley dog 2: 

dra mars samma år. Adam Clarke hade varit sjuk, och hade 

genomlevd många prövningar. I brevet ger Wesley honom råd, 

och säger att han har utnämnd dr Whitehead till att ta sig an 

Clarkes sak, och ge honom råd. Tidigare hade Wesley 

uppmanad Clarke att söka råd hos dr Whitehead, och följa 

hans medicinska föreskrifter på alla punkter med undantag för 

hans råd att Clarke skulle sluta att predika. Wesley säger att 

om han själv skulle ha följt det rådet, som han fick för många 

år sedan; så skulle han inte ha levd i dag. 

John Wesley skriver i ett brev, som adresserades till 

Adam Clarke: ”Jag är inte rädd för att du gör för lite, utan 

snarare att du gör för mycket. Jag är själv i fara att göra för 

mycket. Gör lite i sänder, så skall du finna att du kan göra 

mera”. 

CLARKE – EN SANN WESLEYANHÄNGARE, 

SOM UTNYTTJAR TIDEN 

Av nämnda utdrag från Wesleys brev förstår vi att 

Clarke var en arbetare i Guds rike, som utnyttjade sin tid. När 

en man som John Wesley, som nästan aldrig sparade sig själv, 

måste uppmana Adam Clarke att inte överarbeta sig; då förstår 

vi vilken flitig man han var. Det år också intressant att 

samtidigt uppmärksamma vilken andlig vitalitet, som den 88 

åriga Wesley visar, när han säger till Clarke: ”Skriv till mig, 

och låt mig få höra dina tankar om djurmagnetism”. Wesley 

ville utforska tidens tankeriktningar, och ta ställning till 

problem som rörde sig i hans egen samtid. Dessa var teologer, 

95

som kunde säga, att för mig är inget mänskligt främmande. 

Som folkets ledare måste de kunde ha ett ord att säga de 

omvända också i de sekulära sammanhangen; ty Bibeln har ett 

budskap till hela människan. 

Den 26: te augusti 1832 dog Adam Clarke, 

och begravdes på kyrkogården vid City Road Chapel. Inne i 

denna metodistkyrkans helgedom har Adam Clarke fått sin 

minnesplatta tillsammans med andra framstående 

representanter för Metodistkyrkan. 

Wesleys bön året 1782, då han lade sina händer på 

Clarkes huvud, och bad Gud om välsignelse och framfång för 

Clarke i hans arbete för Guds rikes sak, hade bönhörts. 

Clarke fick vara till välsignelse för många människor 

genom sin livstid. Fortfarande är han till välsignelse för många 

människor, inte endast genom det välsignade minnet, som 

lever vidare, utan också genom sina många böcker som 

studenter och forskare fortfarande söker i efter information 

och inspiration. 

VINCENT PERRONET ( 1693 – 1785 ) 

METODISMENS ÄRKEBISKOP 

Kyrkoherden Vincent Perronet i Den anglikanska 

kyrkan i Shoreham tillhörde John Wesleys närmaste vänner 

inom Den engelska kyrkans prästerskap. 

John Wesley skriver i sin dagbok hurudan det gick 

till då han mötte Vincent Perronet för första gången. Det var 

tisdagen den 14: de augusti 1741 att han red till prästgården 

tillsammans med Mr. Piers, som introducerade honom för 

kyrkoherden i Shoreham. Wesley skriver om detta möte:” Jag 

hoppas att jag har orsak att tacka Gud för det vänskap som har 

tagit sin början i dag”. 

96

EN OXFORD UNIVERSITETS STUDENT 

Vincent Perronet föddes i London den 11: te 

december 1693, och han fick sin utbildning i Norra England, 

och de avslutande studierna bedrev han vid Oxford 

Universitet. Vincent hade avslutat sina studier vid Oxford då 

John kom in som student vid Christ Church College i Oxford, 

men John kom så småningom att ta Vincents kunskaper i 

anspråk. Vincent ordinerades eller prästvigdes i Den 

anglikanska kyrkan i England då han var 24 år gammal. Han 

utnämndes därefter till kapplan eller komminister i Sundridge 

i landskapet Kent. Här var han i 9 år tills han utnämndes till 

kyrkoherde i Shoreham, en tjänst som han behöll i 50 år. 

Vincent Perronet lärde att känna Metodismen på 

allvar 1746. Han hade tidigare varit negativt inställd till 

Metodismen, men han ändrade synpunkt efter att han hade 

talat med Mr. M. Watkins. Resultatet av mötet mellan dessa 

två män blev att Vincent sände en inbjudan genom Mr. 

Watkins till John och Charles Wesley där Vincent uppmanade 

de två bröderna att komma och hälsa på honom. 

Fastän Vincent Perronet inte var någon resepredikant, 

så hade han en mycket nära kontakt med metodisterna. Han 

försvarade Metodismens lära och ordning både från 

predikstolen och genom tryckpressen. Han stödde Metodismen 

och assisterade metodistpredikanterna så mycket att han fick 

namnet ”Metodismens Ärkebiskop” av Charles Wesley. 

Vincent tog emot metodistpredikanterna i sin prästgård, och 

här inredde han ett rum där de kunde studera Skriften i ro och 

lugn. Det nära vänskap Vincent och bröderna Wesley bestod 

obrutet till livets slut. 

Vincent Perronet hade två söner; Edward och 

Charles, som båda blev resepredikanter i Metodistkyrkan. Det 

97

är mycket som tyder på att det var Vincent, som började 

använda namnet ”Metodistkyrkan” på den metodistiska 

väckelsen. Några forskare menar att det var John Fletcher som 

var först med att forma namnet ”Metodistkyrkan”. Hur det 

förhåller sig med denna sak är inte helt klarlagt, men en sak är 

säkert och det är att de båda prästerna använda namnet. Det 

kan mycket väl tänkas att båda prästerna har börjat använda 

namnet samtidigt utan att vara påverkat av varandra. Sådant 

har hänt många gånger i historien, och då har det sagts att det 

har legat i luften eller varit i tiden. 

KLASSMÖTEN I PRÄSTGÅRDEN 

Det hände ofta att metodisterna utestängdes från den 

engelska kyrkan. Annorlunda var det med Vincent Perronet, 

som tog emot de omvända själarna i sin sockenkyrka. Detta 

bidrog till en förnyelse av det inre livet i kyrkan, och det 

offentliga vittnesbördet i hans församling. Denna positiva 

inställning till metodisterna, som fanns hos Vincent Perronet, 

var emellertid sällsynt bland prästerskapet i Den engelska 

kyrkan. Året 1763 grundades en ”Metodist Society” i 

Shoreham. Metodisterna uppmuntrades av Vincent, och senare 

samlades inte mindre än tre klasser till sina möten samtidigt i 

hans prästgård. 

Vincent Perronet stod i ständig brevkontakt med John 

Wesley, som gärna diskuterade teologiska och praktiska 

problem med sin äldre kollega. Wesley informerade honom 

om klassmötenas uppkomst, om skaffarnas funktioner i 

församlingen, om den andliga omsorgen för medlemmarnas 

utveckling och om det sociala arbetet med fattigkassor och 

sjukbesök. I ett brev till Vincent Perronet 1748 säger Wesley 

att han är rädd för att partisinnet och partiandan skall tränga 

sig in i rörelsen. Han önskade att alla Guds barn kunde säga: 

98

”Den, som gör min himmelska Faders vilja, är min broder och 

syster och moder”. Partisinnet var fjärran från Vincent 

Perronet.. Detta visar sig bland annat i det faktum att Vincent 

var Wesley behjälplig vid utdelningen av nattvarden i de 

metodistiska församlingarna. Några exempel vill visa hurudan 

Vincent Perronet deltog i arbetet bland metodisterna, och hur 

han ställde sin prästgård och sin arbetskraft till metodisternas 

förfogande. 

VINCENT PERRONET DELTAR 

I ÅRS KONFERENSEN 

Måndagen den 15: de Juni 1747 tog den 4: de Års 

konferensen i Metodistkyrkan sin början, och avslutades 

lördagen den 20: de juni. Vid tiotiden på onsdagen kom 

kyrkoherden Vincent Perronet för att delta i konferensen. 

Det kan vara av intresse att se vilka problem 

som behandlades på konferensen. Deltagarna i konferensen 

diskuterade bland annat: 

1. Den rättfärdiggörande tron såsom 

en gudomlig visshet. 

2. Fullkomlig helgelse. 

3. Schism. 

4. En nationalkyrka. 

5. De tre ordinationer. 

6. Friluftspredikningarna. 

7. Personanseende. 

8. Sjukbesök. 

9. Ovärdiga nattvardsbesökare. 

10. Rena församlingar. 

11. Medhjälpare till resepredikanterna. 

12. Medhjälpare i de lokala församlingarna. 

13. Disciplinära frågor. 

99

14. Regler för resande predikanter. 

15. Plan för midnattsgudstjänsterna. 

Gudstjänsterna som omnämnas under punkt 15 hölls 

inte bara på nyårsaftonen utan också vid andra tillfällen. Som 

exempel kan nämnas att det hölls en midnattsgudstjänst den 

10: de November 1749 i the Foundry i London. Års 

konferensen som Vincent deltog i framhöll att Metodismens 

anda skulle vara en anda av bön, där medlemmarna skulle 

hålla sig vakna och praktisera självförsakelse. 

JOHN WESLEY FINNER EN NY STUDIEMILJÖ 

Måndagen den 20: de december 1749 red John 

Wesley till Mr. Perronet i Shoreham för att få vara i fred, så 

han kunde få skriva. Kyrkoherdens bostad var alltså en fristad 

för stressade metodistpredikanter inklusive deras ledare. John 

Wesley skriver i sin dagbok lördagen den 2: dra februari 1751 

att Vincent Perronet har rått honom att gifta sig. Tills nu hade 

John Wesley varit övertygad om att han kunde vara mera 

användbar i Guds rike som ogift än som gift. Nu övertygades 

han om det motsatta. 

I John Wesleys dagböcker finner vi många 

anteckningar om att han fick predika många gånger både i 

prästgården och i kyrkan i Shoreham. John Wesley predikade 

också i metodisternas samlingssal i Shoreham, som Vincent 

Perronet hade iordningsställd. 

Tisdagen den 7: de August 1770 började den 27: de 

Års konferensen i Metodistkyrkan. Under Års Konferensen 

diskuterades den anti nomianistiska calvinismen. 

Antinomianism är ett ord som vi använder för att beteckna 

olika etiska tankeriktningar som opponerar sig mot Mose lag. 

Läran att vi inte är bundna av lagen hade en tendens att leda 

100

fram till omoralisk lära och beteende. Denna lära hävdades av 

gnostikerna, Marcions anhängare, Manicheerna och ´The 

Ranters` sekt i England, som hävdade att ingenting är synd 

utan det som vi tror vara synd. Den baptistiska 

antinominianismen sprang fram ur calvinismen, och på 

kontinenten resulterade kampen mot denna kyrkliga irrlära i 

Konkordieformeln, som utkom 1577. 

VINCENT ENGAGERAR SIG I 

RELIGIONSDEBATTEN 

Vid M0etodistkyrkans Års konferens väckte 

debatten, om antinomianismen, stor teologisk kamp. Kampen 

stod mellan den calvinistiska grenen av Metodismen, som 

växte upp omkring Lady Huntingdon, George Whitefield och 

Howell Harris på den ena sidan. Bröderna Wesley, John 

Fletcher, Walter Sellon och de metodistiska resepredikanterna, 

som var arminianer, stod samlade på den andra sidan. I denna 

kontrovers kom John Fletcher in med sitt teologiska 

Vetande, och Vincent Perronet bidrog till diskussionen med ett 

brev, som John Wesley publicerade. Metodisterna hävdade 

mot de antinomianistiska calvinisterna att Kristus kom inte 

för att upphäva lagen, utan för att fullkomna den genom 

kärlekens lag. Den kristna är inte löst från moral lagen utan är 

förpliktad att med Guds hjälp leva ett heligt liv, som tar sig 

uttryck i kärlek till Gud och medmänniskorna. 

Vincent Perronet gick inte sorgfri genom livet. Men 

han kunde genom allt som han upplevde tacka Gud, som tog 

hans barn och barnbarn hem ifrån denna onda värld. Hans tro 

fick John Wesley bevittna, då han besökte Vincent lördagen 

den 7: de November 1767, som då sörjde sin yngsta son John, 

den fjärde av hans söner som hade tagits ifrån honom i sin 

101

ungdoms vår. Efter en timmas besök hos Vincent red John 

tillbaka till London. 

VINCENT – EN HELGAD KRISTEN 

Vincent Perronet behöll sin andliga vitalitet hela livet 

igenom. I februari 1778 hälsade Wesley på hos Perronet, som 

då var 85 år gammal, och Wesley säger att han var fortfarande 

istånd att leda hela söndagens gudstjänst. Wesley säger att när 

Gud höll Perronet frisk och i livet, så var det säkert för 

församlingens skuld. 

Fem månader innan Perronet dog, var Wesley åter på 

besök, och han skriver i sin dagbok att nu var Perronets 

kroppsliga krafter borta medan hans mentala kraft var i behåll, 

och Vincent tycktes ha mera kärlek än vanligt. Han följde med 

i dagens händelser och väntade på goda nyheter om Guds rikes 

framgång. 

Måndagen den 9: de maj 1785 dog kyrkoherden 

Vincent Perronet i sitt 92: dra år. Han var nu gammal och mätt 

av dagar. John Wesley skriver i sin dagbok att det var ett 

heligt och lyckligt liv som nu avslutades. Till sist tillfogar 

John en önskan och en bön i dagboken, när han skriver 

följande ord: 

” O, att jag kunde efterfölja 

honom i helighet, och att 

min sista stund kunde 

bliva som hans.” 

102

EDWARD PERRONET ( 1726 – 1792 ) 

EN METODISTISK PSALMFÖRFATTARE 

John Wesley hade många medhjälpare i det stora 

väckelsearbetet, som satte en hel värld i lågor för Jesus 

Kristus. En av dessa medarbetare var Edward Perronet, som 

skrev psalmen ”All hail the power of Jesu name”. Denna 

hymn har översatts till det nynorska språket av ingen mindre 

än författaren Arne Garborg. Det är stor frälsningsglädje och 

segervisshet som uttrycks i denna lovpsalm. Vi skall här för 

ovanlighetens skull återge psalmen i den nynorska versionen. 

De två första verserna har översatts på följande sätt: 

Lov Jesu namn og herredom, Högänglar 

I hans slott! Ber krona fram med 

Hyllnings ljom. Og kron han allheims 

Drott! 

Du vittneflokk i himmelkor Som 

Tolmods krans har nått, kved 

Kongskvad for den Herre stor, 

Og kron han allheims drott! 

Vem var denna man som har givit oss denna odödliga 

psalm? Han var en av Vincent Perronets sex söner. Det var 

Vincent, som av Charles Wesley fick namnet ”Metodismens 

Ärkebiskop”. Två av Vincents söner; Edward och Charles, var 

män med stor lärdom. Båda två kom att bli värdefulla tillskott 

till Wesleys predikant skara. 

Edward var en god vän till Charles Wesley, och de 

två företog flera evangelisations resor tillsammans. Edward 

var en modig man, som hade mod att stå som metodist, och 

han var redo att ta emot den kritik och det motstånd, som det 

innebar att bära namnet ”Metodist”. Charles Wesley kallade 

103

honom för ”min unga medarbetare och vän”. På sina resor fick 

han se människor övergiva sina gamla liv och börja på nytt i 

Jesu namn. Han fick se och uppleva, vad folk på den tiden 

sade om dem som trodde på Kristus Jesus, att de blev frälsta. 

Denna starka frälsningsupplevelsen kommer fram i hans 

psalm, som vi fortsätter återge i den nynorska översättningen: 

Du frelste her av Adams ätt, 

Löyst ut av naud og nott, Pris 

Han som nåden gav for rett, Og 

Kron han allheims drott! 

EDWARD ERSÄTTER JOHN WESLEY I PREDIKSTOLEN 

Edward Perronet var också god vän med John 

Wesley fastän där var stor åldersskillnad mellan de två. I 

september 1749, då John Wesley var 46 år, och Edward var 23 

år, skrev John i sin dagbok att han predikade i Whiteheaven. 

På eftermiddag predikade Mr. Perronet ute på ett torgmöte. 

Han var ställföreträdare i Johns frånvaro. Edward måste 

sålunda ha varit en duktig predikant eftersom han kunde 

ersätta en så rutinerad talare, som John Wesley utan att folket 

protesterade. Han kunde även ibland ge John Wesley råd 

såsom en närstående vän och medarbetare. 

I oktober 1749 var Edward med John på en 

predikotur, och då de kom in i Bolton följde en stor skara 

människor efter dem genom gatorna. Då de kom fram till 

huset där de skulle övernatta, så samlade hopen sig runt huset. 

De trötta vandrarna kunde inte få sova. Edward gick då ut för 

att prova lugna ner massan, men han blev nästan nertrampad 

av folkmassan. Wesley skriver i sin dagbok om vilket syn han 

fick se då Edward kom in illa tilltyglad av folket. 

104

EDWARD SOM PASTOR OCH 

REVOLUTIONÄR I CANTERBURY 

Från 1756 och till slutet av sitt liv bodde Edward i 

Canterbury där han blev pastor för en Independent Church. 

Det var också under denna tid att han skrev boken ”The 

Mitra”, som var en satir över Den engelska kyrkan. Hans bok 

kan lånas i British Museum, the Ryland Library i Manchester 

och i the Conference Office Library, London. Denna bok 

väckte förargelse hos John Wesley, som ville att boken skulle 

tystas ner, vilket också skedde. Fastän Edward på många sätt 

var en rebell, så levde han nära sin gudomliga Mästare, och 

han uppmanade också andra att göra sammalunda. Detta 

kommer också klart fram i fjärde versen av hans psalm, där 

han uppmanar alla folk på jorden att utropa Kristus Jesus till 

sin Konung, och endast be till den Gud, som är värdig 

lovsång: 

Kvartt folk i kvar ei heimsens 

Bygd Her under sol-tjeld blått, 

Giv han åleine herre-högd, Og 

Kron han allheims drott. 

Ett par exempel vill klart visa Edwards kamplystnad, 

och ibland hans upproriska sinne mot stelheten och alla hinder 

som sattes upp mot den andliga friheten. Året 1755 tog 

Edward och hans bror Charles aktivt del i agitationen för att 

metodistpredikanterna skulle få rätt att dela ut nattvarden. Det 

utvecklades en livlig brevväxling och meningsutbyte mellan 

bröderna Perronet och John Wesley. I breven kallar Wesley 

sin predikande broder Edward för Ted vilket visar det nära 

vänskap med John Wesley. Striden om nattvardsfrågan var en 

strid, som metodistpredikanterna förde fram till seger. Både 

105

Ted och hans bror Charles var med vid utdelandet av 

nattvarden redan 1755. 

EDWARD – EN RENLÄRIG ARMINIAN 

Ted och hans bror Charles var också starkt 

engagerade i den calvinistiska striden. De gick också så långt 

båda två, att de inte tillät calvinistiskt färgade predikanter att 

tala i metodistkapell och kyrkor. Detta tyckte inte John 

Wesley om; ty fastän han själv också var emot den 

calvinistiska läran, så var han så tolerant att han vilje inte 

förbjuda dem att frambära vittnesbördet till Guds namns ära. 

Detta var inte den enda punkt där Edward Perronet och John 

Wesley hade olika meningar. Wesley hade lättare för att godta 

andras vittnesbörd om sin helgelse och sina andliga 

upplevelser än Ted. Där var en kvinna, Ann Foard, som i sitt 

vittnesbörd hade sagt: ”Mitt hus är ett himmelrike på jorden”. 

John Wesley godtog hennes vittnesbörd, och sade att han 

kunde inte tvivla därpå, medan Ted sade att hon var en 

visionär entusiast och svärmare. 

Edward fick vara med att inta många personer i den 

kristna gemenskapen. Han fick inta lärarinnan Sarah Moore på 

prov i ”Methodist Society” i Sheffield den 26: te oktober 

1749. Hon utvecklades till att bli en betydelsefull kvinna inom 

Metodismen. Då hon var 18 år gammal utnämndes hon till 

tjänsten som den första klass ledare i Hallom. Hon var en av 

de många vägröjarna och föregångarna till de kvinnliga 

pastorerna inom Metodistkyrkan. 

EDWARD – JOHN WESLEYS NÄRA MEDARBETARE 

Edward fick vara med John Wesley på hans 

visitationsresor. Han var med på Wesleys resor till ”The 

106

western Societies”, och ibland sändes han att predika, som 

John Wesleys ställföreträdare. Han fick vara med om en 

glädjefull midnattsgudstjänst i The Foundry i London 1749, 

och han var med bland de 37 assisterande prästerna som 

Wesley omnämnde i sin dagbok i april 1764. 

John Wesley besökte Canterbury torsdagen den 17: 

de December 1789, och han var tillsammans med Edward 

Perronet en halv timmas tid. Detta var den sista intervju John 

Wesley hade med författaren till psalmen: ”Lov Jesu namn 

och herredom”. Wesley säger att Ted var nästan helt utsliten, 

och när vi läser hans dagbok har vi en känsla av att det var 

med sorg Wesley konstaterade att Ted var den tredje och enda 

levande av Vincent Perronets sex söner. Men samma dags 

kväll hade John och Ted en stor samling människor i kyrkan, 

och alla var de djupt alvarliga under den mäktiga gudstjänsten, 

som följde. 

Edward Perronet levde ett impulsivt liv, och utgav 

anonymt små böcker med hymner och poem tills han 1792 

slutade sin excentriska karriär såsom en independentisk pastor. 

Edward Perronet dog 1792. Han fick sin gravplats i ”The 

Cloisters of Canterbury Cathedral”. Han förenades nu med 

den skara av människor, som han själv sjunger om I den bäst 

bevarade och kända av hans hymner: 

Ja giv med Guds kvite her 

Av all vår hug og hått Syng 

Sangen ny for Herren kjär, 

For Jesus, allheims drott! 

107

INNEHÅLLS ÖVERSIKT 

FÖRORD s. 2 

SUSANNA WESLEY – METODISMENS 

MODER (1669 – 1742)…. ” 4 

Susanna – En moder i Israel… ” 4 

Susanna bryter frikyrkotraditionen… ” 4 

Susanna som mor och hustru… ” 6 

Susanna som pedagog… ” 6 

Både flickor och pojkar 

får utbildning… ” 8 

Metoder i utbildningen… ” 8 

Barnen skall fostras till fromhet… ” 10 

De pedagogiska resultaten talar 

För Susannas metoder… ” 11 

Susanna som teolog… ” 12 

Susanna- litteratur… ” 13 

Susannas grav finns vid 

City Road Chapel… “ 13 

JACOB ARMINIUS (1560 – 1609) 

GUDS FRIA NÅDS APOSTEL… “ 14 

Studerade vid Leiden universitet… ” 14 

Arminius mot Calvin… ” 15 

Wesley anklagas för att 

Vara arminian… ” 16 

Gamla tankar återföds i protestantismen… ” 18 

Calvinism och arminianism… ” 20 

108

JOHN WESLEY (1703 – 1791 ) 

ENGLANDS JOHANNES OCH 

METODISTKYRKANS STATSMAN….. “ 22 

Barn nummer femton… ” 22 

Susanna Wesley undervisar… ” 23 

John Wesley till Oxford… “ 25 

Kyrkligt teologiskt arv flödar 

in I Metodismen… ” 26 

Det värmda hjärtats religion… ” 28 

Wesley predikar tro därför 

Att han har tro… ” 29 

Levande trosvisshet…. ” 30 

CHARLES WESLEY ( 1707 – 1788 ) 

METODISMENS STORA POET… ” 31 

Vem var Charles Wesley?… ” 32 

Prästvigd i Anglikanska kyrkan… ” 33 

Den andliga upplevelsen 

Utlöser poesins ådror… ” 34 

Charles Wesley leder arbetet i Bristol… ” 35 

Bröderna håller ihop mot fiender… ” 36 

En högkyrklig anglikansk metodist… ” 37 

GEORGE WHITEFIELD ( 1714 – 1770 ) 

EN OMDISKUTERAD VÄCKELSEPREDIKANT…” 38 

Värdshus sonen – Oxfordstudent… ” 39 

Sin tids Billy Graham… ” 40 

Under Lady Selinas beskydd… ” 41 

Källa till andligt liv i USA… ” 42 

Fri nåd eller Guds utväljelse?… ” 43 

En teologi och en annan tro… ” 44 

109

Vad var hemligheten med denna 

Evangelists liv?… ” 45 

Whitefield lägger ner sin vandringskäpp… ” 46 

LADY SELINA – GREVINNA AV 

HUNTINGDON ( 24/8 1707 – 1791 )… ” 47 

Född in i en adlig släkt… ” 47 

Väckelsen sprids genom 

Det kristna vittnesbördet… ” 48 

Selina blir änka, och börjar 

Missionsarbete i Wales… ” 49 

Lady Selina bygger kapell och 

College och utnämner präster 

till predikanter… ” 50 

John Wesley besöker Wales och 

Trevecca College… “ 52 

Cheshunt College nu i Cambridge… “ 52 

Grevinnan bryter med 

Anglikanska kyrkan… ” 54 

JOHN CALVIN ( 1509 – 1564 ) 

GUDSSTATENS GRUNDARE I GENÈVE… ” 55 

Familjeförhållanden… ” 55 

John Calvins utbildning… ” 55 

Teolog och jurist… ” 56 

Calvins påverkan och 

puritanska omvändelse… ” 57 

Calvin skrev föreläsningen för Cop… ” 57 

Calvin kallas till Genève av 

William Farel… ” 58 

Calvin blir pastor och professor i Strasbourg ” 59 

Calvin gifter sig… ” 59 

Calvin återkallas till Genève… ” 59 

110

Ett rent samhälle… ” 60 

Opponenter och avrättningar… ” 61 

Den nya staten och dess straffilosofi… ” 62 

Calvin dör… ” 63 

Kombinationen; teologi och juridik… ” 63 

Utväljelsevisshet… ” 64 

Vad är människans uppgift?… ” 65 

En filosofi för demokrati och väpnad uppror ” 65 

JOHN WILLIAM FLETCHER (1729 – 1785) 

ETT KRISTET HELGON OCH 

METODISTKYRKANS FÖRSTA 

STORA SYSTEMATISKA TEOLOG… ” 66 

John Wesley ville ha John Fletcher 

Till sin efterträdare… ” 67 

Studier vid Genève universitet… ” 68 

I kontakt med metodisterna… ” 68 

Kyrkoherden gör sitt pastorat 

till Metodismens Mecka… ” 70 

Schweizaren som blev engelsk präst… ” 70 

Prästen som författare… ” 71 

Människorna blir medvetna om 

Guds i Fletchers närhet… ” 72 

FRANCIS ASBURY (1754 – 1816) 

METODISTKYRKANS FÖRSTA BISKOP… ” 74 

Trädgårdsmästarens son som blev biskop,,, ” 74 

Ung ledare för Metodistkyrkans 

Arbete i Amerika… ” 76 

Amerikas John Wesley… ” 77 

Att leva för Gud… ” 78 

Francis Asbury stannar i Amerika… ” 79 

Konferens- Julen 1784 i Baltimore… ” 80 

111

Kyrkan växer under Asburys ledning… ” 81 

THOMAS COKE (1747 – 1814) 

METODISMENS FÖRSTA MISSIONSBISKOP… ” 82 

Borgmästarens son… ” 82 

Missionsandan inkarneras i Coke… ” 84 

Missionsbiskopen viger präster… ” 84 

Thomas Coke – William Carey… “ 85 

Coke – Missionsbiskop utnämnd av Wesley..” 86 

England och Amerika går olika vägar… ” 88 

Andlig kraft från Irland… ” 89 

Drömmen, som gick i uppfyllelse… ” 90 

ADAM CLARKE (1760 – 1832) 

METODISMENS STORA BIBEL FORSKARE… ” 90 

Lärarens son som blev exeget… ” 91 

Adam Clarke hälsar på John Wesley… ” 92 

Predikant på kanalöarna… ” 93 

En mångsidig student… ” 94 

Clarke - En sann Wesley-anhängare 

som utnyttjar tiden… ” 95 

VINCENT PERRONET (1693 – 1785) 

METODISMENS ÄRKEBISKOP… ” 96 

En Oxford universitets student… ” 97 

Klassmöten i prästgården… ” 98 

Vincent Perronet deltar i Års konferensen… ” 99 

John Wesley finner en ny studiemiljö… ” 100 

Vincent engagerar sig i religionsdebatten… ” 101 

Vincent- en helgad kristen… ” 102 

112

EDWARD PERRONET (1726 – 1792) 

EN METODISTISK PSALMFÖRFATTARE… ” 103 

Edward ersätter John Wesley i predikstolen...” 104 

Edward som pastor och 

revolutionär i Canterbury… ” 105 

Edward – En renlärig Arminian… ” 106 

Edward – John Wesleys nära medarbetare… ” 106 

STUDIEPAKET: 

Till studiemanuskriptet har jag utarbetat ett 

studiepaket med följande innehåll. 

1. Ett häfte med instuderingsfrågor 

2. Ett häfte med svar på instuderingsfrågorna. 

3. Ett häfte med flervalsalternativ till 

tentamensfrågorna. 

4. Svarsblankett till flervalsfrågorna i 

tentamenshäftet. På blanketten finns 

betygsfördelningen enligt de rätta 

Svarsalternativen. 

5. Rättningsmall. 

Studiepaketet kan erhållas från författaren till 

självkostnadspris. 

113

ÖVERSIKT ÖVER LITTERATUR, SOM KAN 

LÄSAS I SAMBAND MED MANUSKRIPTET: 

DET VÄRMDA HJÄRTATS RELIGION: 

The Letters of John Wesley, Standard Edition, vol. I - VIII 

The Journals of John Wesley, “ “ , “ I - VIII 

John Wesley, The Standard Sermons, vol. I – II 

Metodistkyrkans Lära och Kyrkoordning, 1960. 

Luccock – Hutchinson – Goodloe, The Story of methodism 

Leslie F. Church, The Early Methodist People. 

Henry Carter, The Methodist Heritage. 

Rev. George Whitefield, A.M., Sermons on Important 

Subjects. London: William Tegg & Co., Cheapside, 1849, 799 

pages. 

Adam Clarke, LL.D., F.S.A., & C., Nya Testamentet, 

Förklaringar och Anmärkningar, Göteborg, Boktryckeriet 

Wesleyana, 1875, 994 sidor. 

Francis J. McConnell, John Wesley. 

Laura Petri, John Wesley. 

May McNeer and Lynd Ward, John Wesley. 

Burtner and Chiles, A Compend of Wesleys Theology. 

William R. Cannon, The Theology of John Wesley. 

Harald Lindström, Wesley and Sanctification. 

Colin W. Williams, John Wesleys Theology Today. 

Arne-Jacob Kristoffersen, Rider With Love and Holiness, 

John Wesleys Systematic Theology, med instuderinsfrågor, 

135 sidor. 

Stuart C. Henry, George Whitefield. 

George Lawton, Shropshire Saint, A Study in the Ministry and 

Spirituality of Fletcher of Madeley. 

Rebecca Lamor Harmon, Susanna Mother of the Wesleys. 

114

G.Elsie Harrison, Son to Susanna. The private Life of John 

Wesley. 

Carl Bangs, Arminis. A Study in the Dutch Reformation. 

Ole E.Borgen, John Wesley on the Sacraments, Publishing 

House of the UM Church, Zurich, 307 pages. 

Arne-Jacob Kristoffersen, 

TEOLOGER REKOMMENDERADE AV JOHN WESLEY. 

Forskningen i detta arbete har sökt svar på frågan om vad som 

tilltalade John Wesley hos de för- nicenska kyrkofäderna, som 

han ville att hans predikanter skulle studera. 234 sidor. 

Arne-Jacob Kristoffersen, KVINNORNA RUNT JOHN 

WESLEY I HEMMET OCH UTE I SAMHÄLLET, 61 sidor 

+ 8 sidor historiska bilder. 

Arne-Jacob Kristoffersen, EN PRESENTATION AV JOHN 

WESLEYS SYSTEMATISKA TEOLOGI, 119 sidor + 22 

sidor svar på instuderingsfrågorna som ingår i texten.+ 9 sidor 

med Provhäfte + 1 sida svarsblankett + 1 sida rättningsmall. 

Arne-Jacob Kristoffersen, EN STUDIE I DEN TIDIGA 

METODISMEN – OCH DEN FÖRENADE 

METODISTKYRKAN, 77 SIDOR. 

115

I tacksamhet till mina lärare i metodistisk teologi, 

som inte är ansvariga för mina fel och brister, utan som har 

varit mig till inspiration. Lärare vid Överås Teologiska 

Seminarium: Axel Lager, Odd Hagen, Thorvald Källstad och 

Harald Lindström. Lärare vid Emory University: Mack B. 

Stokes, Bard Thomson, William R. Cannon, och Claud 

Holmes Thompson. Vid Camnbridge University: Gordon 

Rupp. Vid Oxford Institute of Methodist Theological Studies, 

Lincoln College, många ledande teologer från de fem 

världsdelarna. Från Boston University, at that time, L.Harold 

DeWolf: ”In the Coinonia of Oxford University”. Professor 

DeWolf blev Dean for Wesley Theological Seminary, Wesley 

University, Washongton D.C. 

116

My library in PDF format/DET VÃRMDA HJÃRTATS ... - Kristoffersen

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?

My library in PDF format/DET VÃRMDA HJÃRTATS ... - Kristoffersen