Full text PDF - Index of - Uppsala universitet

Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 52, 2011
utlandet, en outhärdlig lust! Han tyckte, att han skulle kunna ge sitt liv för att bara
slippa se de här ynkliga, billiga fönsterluckorna, dessa låga tak, inte känna denna tunga
klosterlukt. Om det bara hade funnits en enda människa, som det skulle ha gått att
prata med, att lätta sitt hjärta för!
Länge hördes stegen från någon i rummet intill, men han kunde inte alls komma
ihåg, vem det kunde vara. Till slut öppnades dörren, och in kom Sisoj med ett ljus och
en tekopp i händerna.
– Har ers högvördighet redan lagt sig? – frågade han. – Och här kommer jag, jag
ville smörja er med vodka och ättika. Om man smörjer in ordentligt, så skall det göra
stor nytta. O, Herre Jesus Kristus… Så där ja… Så där ja… Och jag har idag varit i
vårt kloster… Jag likar det inte! I morgon bitti, biskopen, reser jag härifrån, jag vill
inte längre. O, Herre Jesus Kristus… Sisådär ja…
Sisoj kunde inte stanna länge på samma plats, och han tyckte, att han redan hade
varit ett helt år i Pankratievklostret. Och då man lyssnade på honom, var det faktiskt
svårt att förstå, var hans hem var, om han tyckte om någon eller något, om han trodde
på Gud… För honom själv var det obegripligt, varför han var munk, ja och inte
funderade han på det heller, och det var redan länge sedan den tiden suddats ut ur
minnet, då han blev munk; det var som om han rentav blivit född till munk.
– Jag ger mig iväg i morgon. Strunt i det, strunt i allt!
– Jag skulle vilja prata med er. Jag kan inte alls få ordning på allt, – fick hans
högvördighet fram svagt, med möda. – Jag känner ju inte till någon eller något här…
– Tills på söndag, om ni vill, kan jag stanna, så må det vara, men längre vill jag
inte.
– Vad är jag för en biskop? – sade hans högvördighet stilla. Jag borde vara bypräst,
diakon… eller en enkel munk… Jag kvävs av allt detta… kvävs…
– Vad nu då? O, Herre Jesus Kristus… Så där ja… Nå, sov nu, ers högvördighet!...Vad
är det där för prat! Vad tjänar det där till!
Hans högvördighet sov inte på hela natten. Och på morgonen, vid åttatiden, började
han få tarmblödningar. Klostermunken blev förskräckt och sprang först till arkimandriten.
Sedan till klostrets läkare Ivan Andrejitj, som bodde i staden. Läkaren, en
korpulent, äldre man, med långt grått skägg, undersökte länge hans högvördighet och
skakade i ett på huvudet och såg dyster ut, sedan sade han:
– Vet ni, ers högvördighet? Ni har ju buktyfus!
Av blödningarna hade hans högvördighet på någon timme magrat mycket, blivit
blek, krympt ihop, ansiktet hade skrumpnat, ögonen var stora, och det var som om han
åldrats, blivit mindre till växten, och han tyckte redan, att han var magrare och
svagare, obetydligare än alla andras, att allt det, som hade varit, hade försvunnit
någonstans mycket, mycket långt bort och inte skulle upprepas mera, inte skulle
fortsätta.
”Vad bra! – tänkte han, – vad bra!”
60