Full text PDF - Index of - Uppsala universitet

Carin Davidsson
En symfoni i fyra satser? ...
– Kosta vad det kosta vill! Som det nu ligger till, allernådigste herr biskop! Jag
kräver, att det blir så!
Efter honom kom abbedissan från det avlägsna klostret. Och när hon hade åkt sin
väg, klämtade man till aftonsången, och han måste gå till kyrkan.
Den kvällen sjöng munkarna samstämt, själfullt, en ung prästmunk med svart skägg
förrättade mässan; och då hans högvördighet hörde om brudgummen, som kom vid
midnatt, och om bröllopsfesten, kände han inte ånger för synderna, inte sorg, utan ett
inre lugn, en stillhet, och han fördes i tankarna till det avlägsna förflutna, till
barndomen och ungdomen, då man också hade sjungit om brudgummen och om
bröllopsfesten, och nu framstod detta förflutna som levande, vackert, glädjefyllt, så
som det antagligen aldrig hade varit. Och kanske skall vi i den andra världen, i det nya
livet komma ihåg det avlägsna förflutna, vårt liv här med samma känsla. Vem vet?
Hans högvördighet satt i altarrummet, här var det mörkt. Tårarna rann utför ansiktet.
Och han tänkte på, att nu hade han uppnått allt, som var möjligt att uppnå för en
människa i hans ställning, han hade tron, men trots det var allt inte klart, någonting
fattades ännu, dö ville han inte; och ännu alltjämt tyckte han, att han saknade något av
det allra viktigaste, som oklart funnits i drömmarna en gång i tiden, och nu är det
alltjämt samma förhoppning om framtiden som oroar, densamma som under
barndomen, och vid akademien, och utomlands.
– ”Så vackert de sjunger idag! – tänkte han och lyssnade till sången. – Så vackert!”
IV
På torsdagen förrättade han liturgin i katedralen, det var tvagningen av fötterna. När
gudstjänsten hade slutat i kyrkan och folket var på väg hem, då var det soligt, varmt,
gemytligt, vattnet porlade i dikena, och från fälten utanför staden trängde lärkornas
ihållande, ljuva sång in och manade till ro. Träden hade redan vaknat och log vänligt,
och ovanför dem utbredde sig – gud vet vart – den bottenlösa, ogripbara himlen.
Då hans högvördighet kommit hem, släckte han törsten med te, sedan klädde han
om sig, lade sig i sängen och befallde klostermunken att stänga luckorna för fönstren. I
sovrummet blev det halvmörkt. Men vilken trötthet, vilken värk i benen och i ryggen,
en tung, kall värk, vilket sus i öronen! Han hade inte sovit på länge, som det tycktes
nu, inte på mycket länge, och han hindrades från att somna av någon sorts bagatell,
som glimmade till i hjärnan, så fort ögonen höll på att sluta sig. Precis som kvällen
innan hördes det från rummen intill röster, klirret av glas, av teskedar… Maria
Timofejevna berättade glatt, med lustigheter om något för fader Sisoj, och han svarade
i butter ton, med missnöjd röst: ”Ja, de där ja! Det går bara inte! Vad skall det vara bra
till!” Och för hans högvördighet kändes det återigen bittert och sedan sårande, att
gumman uppförde sig helt vanligt och enkelt tillsammans med främlingar, men
tillsammans med honom, sonen, var hon generad, talade sällan och sade inte det, som
hon ville, och dessutom hade hon, som det föreföll honom, under alla dessa dagar i
57