Full text PDF - Index of - Uppsala universitet

41
Carin Davidsson
En symfoni i fyra satser? ...
nu överlevt sin tolfte biskop. Fader Sisoj hade alltså uppnått det för honom så eftertraktade
och heliga tolvtalet.
Påskdagen med sitt traditionella firande, då biskopen skulle fortsätta samtalen med
systerdottern Katija och modern, fick biskop Pjotr aldrig uppleva. Klockklangen från
stadens fyrtiotvå kyrkor och kloster genljöd under den soliga vårdagen från den tidiga
morgonen till sena kvällen samtidigt som vårens ankomst firades med marknadsgyckel
av alla de slag på stadens gator och torg. Allt var precis som det hade varit året innan
och som det med all sannolikhet också skulle bli i framtiden (201:9–10).
I dessa ord ”precis som det varit året innan och som det med all sannolikhet också
kommer att bli i framtiden” ligger ett av berättelsens budskap: varje år kommer en ny
vår, och en ny påskdag…
Berättelsen ”Biskopen” postade Tjechov till redaktören B.S. Miroljubov den 20
februari 1902, alltså ungefär tio år efter det att Tjechov börjat att skissera berättelsen.
Det medföljande brevet lyder: ”Käre Viktor Sergejevitj, ursäkta att jag dragit ut så
länge med den här musiken… Skicka ovillkorligen korrekturet. Jag kommer att lägga
till ytterligare ett par tre meningar i slutet. Censuren kommer jag inte att ge vika för
med ett enda ord, ha det för ögonen. Om censuren så bara kastar ut ett enda ord, så
skicka tillbaka berättelsen till mig, och jag skall skicka en annan i maj”.
Fullt möjligt är det att tolka den första frasen ”ursäkta att jag dragit ut så länge med
den här musiken…” så som Eigil Steffensen 4 gör: ”klimpret så länge på denne melodi”
(Steffensen 208). Själv är jag snarare böjd för att tolka ordet ”musik” här i dess
bokstavliga betydelse.
Tjechovs musikalitet skolades redan från det att han var barn tillsammans med sina
syskon i faderns kör i den ortodoxa kyrkan i hemstaden Taganrog. Som vuxen kunde
han ofta falla in med sin stämma, när familjen och vänner hemma hos honom roade sig
med att sjunga de gamla kyrkosångerna (Potapenko 26–32). 5 Potapenko berättar också
om, hur Tjechov tyckte om att lyssna till Tjajkovskis romanser, när han sjöng dem till
I.S. Misinovas pianoackompanjemang (Potapenko 226:26–32). Tjechovs studiekamrat
professorn och neuropatologen G.I. Rossolimo berättar i sina minnesanteckningar, att
Tjechov så sent som den 16 december 1903, då de båda var närvarande vid begravningen
av en annan kurskamrat, hade stämt in ”med sin mjuka bas i kyrkokörens sång”
(Rossolimo 500).
Denne Rossolimo hade tät kontakt med Tjechov under dennes sista år i livet. I sina
anteckningar skriver han också bl.a. följande om ett av dessa möten: ”Detta möte har
stannat kvar i mitt minne huvudsakligen därför att Tjechov då delade med sig till mig
av sina iakttagelser i sin skaparprocess. Jag frapperades särskilt av att han – då han
avslutade ett stycke eller ett kapitel – särskilt ansträngde sig att välja de sista orden
efter deras klangfärg, då han liksom eftersträvade ett musikaliskt avslutande på
meningen” (Rossolimo 498–499). Musikaliskt skolades Tjechov alltså redan från
barnsben. Men kunskapen om målarkonsten måste han tillägna sig genom studier. När