Full text PDF - Index of - Uppsala universitet

Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 52, 2011
mjukare uppfostringsmetoder hörde till dem som kämpade för en sådan reform. Kan
möjligen hans svarta ludna hund med sitt namn ”Sintaksis” (sammanfogning, av
blandras) ge en antydan om detta.
När biskop Pjotr tillträdde sin tjänst som biträdande biskop, hade han säkert varit
fylld av entusiasm. Nu skulle han få möjlighet att förverkliga sina drömmar från
studietiden. Men hans entusiasm förbyttes snart i besvikelse. Att finna någon tid för
detta visade sig omöjligt. Arbetsdagarna var fyllda av besök av supplikanter och andra,
som framförde sina småaktiga önskemål och krav, för att inte tala om alla de papper,
som krävde sin behandling. Det enda som gav honom tillfredsställelse var gudstjänsterna
i kyrkan, då han antingen satt och lyssnade eller själv officierade. Allting
hade förblivit så som det alltid hade varit. Han stod där isolerad utan alla de kontakter
han drömt om under utbildningstiden. Den besvikelse han kände accentuerades
allteftersom sjukdomen fortskred. Till sist kände han sig så otillräcklig, instängd och
insnärjd, att han önskade sig tillbaka till utlandet, där han upplevt förnyelse och
framåtskridande. Han hade ju arbetat i en ny, vit kyrka, och bott – inte i något gammalt
kloster – utan i en våning med höga tak och fem stora rum, haft ett nytt skrivbord och
bibliotek (193:12–16).
När sedan fader Sisoj på skärtorsdagskvällen kommer in till biskopen i sovrummet
för att smörja honom med ljustalgen, och meddelar att han tänker ge sig iväg följande
dag, ber biskopen honom att stanna någon dag till. Och han säger knappt hörbart: ”Jag
kan inte få ordning på allt, jag känner ju inte till någon eller något här…” När sedan
fader Sisoj lovat att stanna till söndagen, fortsatte biskopen svagt, nu helt medveten
om sin otillräcklighet och vanmakt då det gällde att förverkliga något av sina drömmar
från ungdomstiden: ”Vad är jag för en biskop? Jag borde vara präst på landet,
diakon… eller en enkel munk. Jag kvävs av allt detta… kvävs…” På fredagsmorgonen
efter en sömnlös natt tillkallades klosterläkaren, som konstaterade att biskopen led av
abdominaltyfus. Sjukdomen, som sedan fick ett galopperande förlopp, förändrade hans
utseende så till den grad, att modern, då hon kom in till honom – helt glömsk av att
han var biskop – omfamnade och kysste honom som sin älskade son, den lille
Pavlusja.
Vilken otrolig känsla av befrielse det måste ha varit för honom – i hans tillstånd av
fullständig vanmakt – att återigen tas om hand av sin mor Marija Timofejevna och
vara den lille Pavlusja, den älskade sonen, som nu som en enkel, vanlig människa ”går
utmed ett fält snabbt, glatt, då och då stötande i marken med sin lilla käpp”. Ovanför
sig har han ”den vida himlen, övergjuten av sol” och precis som den lille gossen
Pavlusja känner han sig nu fri som en fågel, utan alla band, ”han är fri att gå, vart han
vill!” Alla vägar ligger öppna för honom, han har bara att välja.
Fader Sisoj, som just kom in i rummet och fick se modern med sin son, förstod att
biskopens dödskamp närmade sig sitt slut. Följande dag på morgonen på påskaftonen,
låg biskopen död i sin säng och ”fader ekonomen” Sisoj, som klädde allt i siffror, hade
40