Full text PDF - Index of - Uppsala universitet

Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 52, 2011
Under helnattsgudstjänsten i kvinnoklostret Staro-Petrovskij kvällen före palmsöndagen
liknas församlingen, som rör sig framåt mot biskopen för att ta emot
videkvisten, vid ett böljande hav. Någon kontakt med människorna har han inte. För
honom ser alla, män som kvinnor, gamla som unga, likadana ut, med samma livlösa
uttryck i ögonen (186:5–9). De levande ljusen har snart brunnit ut och det är nästan
helt mörkt i kyrkan. Själv känner sig biskopen sjuk och illa till mods.
Hela skildringen av atmosfären i kyrkan under helnattsgudstjänsten är mörk och
dyster och andas besvikelse. Att som präst stå inför en församling utan någon som
helst kontakt med de enskilda människorna måste vara helt nedbrytande för biskop
Pjotr, som när han tillträdde tjänsten hade varit full av entusiasm för sitt arbete tillsammans
med medlemmarna i församlingen.
Når vi nästa gång i berättelsen får en skildring av församlingen, är det skärtorsdag. I
katedralen pågår mässan med de tolv evangelierna om Jesu lidande. Biskopen, som nu
var mycket sjuk, bemäktigades trots detta av en livfull, frisk stämning, när han läste
det första evangeliet (198:17–18). Han var ju född med en kärlek till kyrkklockornas
klang (188:29, 198:31), och han kände sig alltid vital och aktiv i kyrkan, särskilt, när
han själv officierade (198:32–34) och läste bibeltexterna. Nu ser han hur de levande
ljusen breder ut sig som ett hav på båda sidorna i katedralen. Men människorna kan
han inte se. Med dem hade han ingen kontakt. Allt var likadant som under gågna år,
det var alltjämt samma människor som förr i tiden, under barndomen och under ungdomen,
och de skulle alltjämt komma att vara desamma varje år, men ”fram till vilka
tider – det vete Gud allena” (198:18–26). Dessa dystra tankar om att ingenting hade
förändrats, eller skulle komma att förändras, gjorde att han fysiskt höll på att falla
ihop, och att han kände sig allt mer otillräcklig i sin ställning som biskop. Detta fick
honom senare på kvällen att säga till fader Sisoj: ”Vad är jag för en biskop? Jag borde
vara präst på landet, diakon eller en enkel munk. Jag kvävs av allt detta… Jag
kvävs…” (199:34–37).
Som vi ser innebar inte sjukdomen något hinder för biskopen att officiera under
gudstjänsten. Men så snart han slutat textläsningen, knäcktes han av den uteblivna
kontakten med församlingen och var nära att falla ihop.
På tisdagen, när biskop Pjotr efter den besvärliga arbetsdagen hade gått till vespern i
klosterkyrkan för att lugna ner sig ett tag, kom han att lyssna till bibeltexten om
brudgummen, som vid midnatt kom till bröllopsfesten. Detta förde honom i tankarna
tillbaka till ungdomen, då han hade hört samma text läsas. Nu tyckte han att den tiden
hade varit så ljus och glädjefylld, något som den antagligen aldrig hade varit (195:30–
33). Och, kanske kommer vi i den andra världen att se vårt liv här så vackert och fyllt
av liv och glädje, som det antagligen aldrig hade varit. Han satt i altarrummet, och
tårarna rann. Han kom att tänka på, att han nu hade uppnått allt i livet, som var möjligt
för en människa i hans ställning (195:36–40). Han hade sin tro, men ändå var han inte
nöjd. Dö ville han inte. Samma oklara förhoppning om framtiden, som han hade närt
36