fulltext - DiVA

Regionala partnerskap – ett hot mot eller ett 

förverkligande av demokrati? 

Christine Hudson 

Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet 

CERUM Working Paper 36:2001

Regionala partnerskap – ett hot 

mot eller ett förverkligande av 

demokrati? 

CERUM, Centrum för 

regionalvetenskap, 

Umeå universitet 

Christine Hudson 

Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet 

Sammanfattning: Papperet fokuserar på de nya regionala partnerskap som har införts i samband 

med de regionala tillväxtavtalen och vilka möjligheter dessa har att stärka eller försvaga 

demokrati. Partnerskap är en ny form för det politiska arbetet på regional nivå som uppmuntras 

av både staten och EU. I partnerskap skall aktörer från olika sektorer, särskilt näringslivet, 

ingå. Det övergripande målet är att genom att utveckla en helhetssyn och en bättre tvärsektoriell 

samverkan mellan olika aktörer åstadkomma en hållbar ekonomisk tillväxt. Partnerskap 

kan ses som en del i utvecklingen av en ny regionalpolitik där fokus har förskjutits från traditionellt 

industristöd till en ökad betoning av att varje region bör bygga sin utveckling på just 

sina egna förutsättningar. Detta skall stimulera utvecklingen av aktiva regioner som kännetecknas 

av inklusivitet, nätverk, samverkan och dialog mellan olika regionala intressen (stakeholders). 

Strategin är nära kopplad till framväxten av en mer holistisk regional diskurs, som 

innehåller en mer sammanhållen syn på samhällsbyggande och samhällsutveckling där hälsa, 

kultur, utbildning, miljö samt omsorg om barn och äldre ingår i ett interaktivt skapande av 

välfärd och tillväxt. 

Den preliminära slutsats som man kan dra från vår inledande undersökning är att det finns 

en potential för att regionala partnerskap, som en del av en bredare mer holistisk regional 

diskurs, skall kunna bidra till en utveckling av den regionala och lokala demokratin. Men om 

den mer exkluderande diskursen dominerar och regionala partnerskap blir ett elitprojekt finns 

det risk att demokratin i stället försämras. 

Nyckelord: partnerskap, regional utveckling, regional diskurs, demokrati 

Januari 2001 

CERUM Working Paper 36:2001 

ISBN 91-7305-175-6 

ISSN 1404–5362 

CERUM; Umeå universitet; 90187 Umeå 

Telefon: 090–786.6079 

Fax: 090–786.5121 

regional.science@cerum.umu.se 

www.umu.se/cerum

Innehåll 

Bakgrund 7 

Den nya regionala diskursens karakteristiska . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 

I) Regional självtillit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 

II) Partnerskap och solidaritet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 

III) Holism och hållbarhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 

IV) Kreativitet och innovation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 

V) Inklusivitet och demokrati . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 

Exkluderande och inkluderande diskurser . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 

Regionala partnerskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 

Form och innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 

Fallstudier: Jönköpings- och Västerbottens län . . . . . . . . . . . . . . . 13 

Slutsatser 15 

Referenser 17 

Regionala partnerskap – hot mot eller förverkligande av demokrati? 5

Bakgrund 

Papperet bygger delvis på resultat från ett tidigare forskningsprojekt om regional utveckling 

i Sverige och Storbritannien (finansierat av Landstingsförbundet) och delvis 

på ett nyligen påbörjat projekt om regionala partnerskap i Sverige (finansierat av 

Kommunförbundet). 

Den regionala nivån har fått ökad betydelse under senare år inte bara i Sverige 

utan även i många andra länder. Detta kan relateras till förändringar i ekonomin 

och samhället, på den internationella, nationella och lokala nivån, som har inneburit 

utmaningar för nationalstaten. En mer differentierad politisk ordning håller på 

att utvecklas vilket leder till en fundamental ändring i statens traditionella funktioner 

och sätt att arbeta (Rhodes, 1997). Makt sprids i större utsträckning i nätverk 

(både uppåt och neråt), något som bygger på resursberoenden av olika slag. ”Governance”, 

där politikens utformning bestäms genom interaktion mellan aktörer i 

olika nätverk, ersätter delvis den traditionella statliga styrningen. Globaliseringen av 

ekonomin, den finansiella avregleringen, kapitalets starkt ökade rörelsefrihet samt 

informationsteknikens snabba utveckling har bidragit till att staters förmåga att styra 

samhällsutvecklingen har minskat (Allardt, 1999). 

Samtidigt har, paradoxalt nog, svaret på flera av de problem som globaliseringen 

medfört utvecklats på den lokala nivån. Ett skifte har skett från ett ekonomiskt system 

baserat på massproduktion, keynesianism, makroekonomisk reglering och välfärdsstaten 

mot ett mer ekonomiskt och politiskt avreglerat system (Jessop, 1994). En mer 

decentraliserad och regionaliserad form av ekonomisk organisation har uppkommit 

(OECD, 1999). Nya livsstilar, förändringar i arbetets karaktär, nya sociala rörelser, inoch 

utvandring m.m. har lett till ökad differentiering, heterogenitet och komplexitet 

i samhället och ekonomin i västvärlden. Det finns växande skillnader inte bara mellan 

regioner utan också inom regioner. Enhetliga statliga policylösningar har blivit 

mindre lämpliga för att möta divergerande problem och mer differentierade behov 

(Hudson, 2000a). 

Staten har dragit sig tillbaka inom flera områden där den tidigare varit engagerad. 

Inom regionalpolitiken har fokus förskjutits från traditionellt industristöd till 

en ökad betoning av att varje region bör bygga sin utveckling på just sina egna förutsättningar 

(se t.ex. NUTEK 2000). Det har lett till att utveckling underifrån istället för 

från ovan understryks. Såväl forskare som politiker betonar betydelsen av en mobilisering 

av regionens egen kreativitet och resurser istället för att staten skall komma 

med färdiga lösningar 1 . En statlig styrning, där de huvudsakliga policyinstrumenten 

är byråkratisk reglering och finansiella morötter, håller på att ersättas av en mer 

decentraliserad styrning där regionen ges större ansvar för den egna utvecklingen, 

samtidigt som partnerskap, innovation och nätverk betonas (Nathan et al 1999). I 

detta syfte skall olika regionala och lokala intressen tillsammans skapa en regional 

profil som främjar tillväxt (Hudson, 2000b). Regionernas betydelse som självständiga 

aktörer och som arenor för ekonomisk konkurrens har ökat. Detta gäller även de 

av statsmakterna tidigare så beroende perifera regionerna i norra Sverige, som nu i 

högre grad själva förväntas ta vara på sina intressen och möjligheter (Gidlund et al, 

2000). Samtidigt påpekas att alla regioner behövs: ”Sverige har som nation inte råd 

att inte till fullo utnyttja regionernas förutsättningar” (NUTEK 2000:37). 

Omvandlingen från industri- till kunskapssamhälle har lett till att en regions attraktionskraft 

i termer av livskvalitet, välutbildad arbetskraft, kreativitet, tillgång till 

kunskap, idéer, ny teknologi, leverantörer och kunder – m.a.o. den ”mjuka” infrastrukturen 

– ökat i betydelse. Den mer traditionella definitionen av regional utveckling, 

som konstruerar tillväxt i termer av ekonomisk, teknisk och fysisk infrastruktur, 

1 Idén om ”development from below” utvecklas av Stöhr i t.ex. Stöhr (1989) specifikt i förhållandet till 

utvecklingsländer men har också kommit att påverka tänkande om regional utveckling i västvärlden. 


ofta med städer och universitet som drivkrafter, håller på att utmanas av framväxten 

av en parallell, mer holistisk regional diskurs. Denna innehåller en mer sammanhållen 

syn på samhällsbyggande och samhällsutveckling där hälsa, kultur, utbildning, 

miljö samt omsorg om barn och äldre ingår i ett interaktivt skapande av välfärd och 

tillväxt. Sociala och ekonomiska mål är länkade till miljömål och är balanserade mot 

varandra. Vikten av kunskapsskapande och humanresursens utveckling för att åstadkomma 

ekonomisk tillväxt är erkända. Detta har stimulerat utvecklingen av aktiva 

regioner som kännetecknas av inklusivitet, nätverk, partnerskap och dialog mellan 

olika regionala intressen (stakeholders). 

Den nya regionala diskursens karakteristiska 

En ny regional diskurs är på väg att utvecklas (Hudson 2000b) som utmanar den 

etablerade, dominerande diskursen. Denna kommer till uttryck i en retorik om regionen 

och dess utvecklingsmöjligheter. Den avspeglas i offentliga dokument och 

handlingar samt i de nya institutioner i vilka aktörer från offentlig sektor, näringsliv 

och civilsamhället möts. Denna nya regionala diskurs kännetecknas av följande 

karakteristiska: 

I) Regional självtillit 

Regional självtillit är ett nyckelbegrepp i den nya regionala diskursen (Garlick 1999, 

Hudson 2000a). Syftet är att åstadkomma ”empowerment” av regioner och människor. 

Institutioner som reglerar ekonomisk aktivitet håller på att regionaliseras och 

mellanorganisationer växer fram på regional nivå. Detta skapar en ”institutionell 

tjocklek” (institutional thickness) (Amin & Thrift 1994) av t.ex. handelskammare, 

företag, frivilliga organisationer, fackliga organisationer, statliga organ, kommuner, 

utbildningsorganisationer inklusive universitet. Dessa utgör grunden för mer kooperativa 

eller associativa former av lokal styrning (Hirst 1993), vilket markerar ett skifte 

från statlig reglering till regional självreglering. I den nya retoriken omvandlas regionen 

från passiv mottagare av statlig hjälp till aktiv agent ansvarig för att skapa sin 

egen framtid 2 . Beslut som berör regionen fattas i regionen och aktiviteter anpassas 

till lokala omständigheter och behov. 

II) Partnerskap och solidaritet 

Nationalstatens försvagande medför att regioner möter internationella marknader 

på ett mer direkt sätt. En regional solidaritet växer fram, i vilken intressenter från 

alla sektorer arbetar tillsammans för att förstärka den egna och regionens konkurrenskraft. 

Hierarkiska strukturer överges och istället betonas nätverk och konsensus 

samtidigt som interaktiv praxis som organiseringsform uppmuntras (Healey 1997). 

Samverkan mellan intressenter, breddat deltagande, erkännande av olika lokal kunskapsformer 

och bygge av sociala nätverk (som institutionellt kapital) blir viktigt för 

att göra det möjligt att snabbt och legitimt kunna ta nya initiativ (Healey 1998). Detta 

understryker betydelsen av socialt kapital och värden av ”community of place” 

(Garlick 1999). En sorts regional reciprocitet håller på att utvecklas (Hudson 2000a) 

där partnerskap, syntes, dialog och synergi kännetecknar förhållandena mellan aktörerna. 

Det sker ett ömsesidigt givande och tagande mellan regionala intressenter. 

Detta är viktigt för att utveckla den ”mjuka”, möjliggörande infrastrukturen av tillit, 

normer, värderingar och underförstådd (tacit) och personligt kunskap för att åstadkomma 

tillväxt (OECD 1999). Tillgång till bredare nätverk av resurser, förmågan att 

2 Man kunde argumentera att regioner har varit aktiva tidigare men bara gentemot staten i syfte att få 

statliga resurser. Nu är det fråga om en annan sorts aktivism. 

8 Bakgrund

förhandla och bygga allianser mellan olika intressen, såsom staten, universitet, företag, 

frivilliga organisationer, m.m., blir viktigt för att generera innovation och entreprenörskap. 

III) Holism och hållbarhet 

Den smalare definitionen av tillväxt, som tidigare nämnts, utmanas av en bredare, 

mer holistisk approach. Sektorstänkande och sektorsagerande ersätts av samverkan 

mellan sektorer för att åstadkomma ett bättre utnyttjande av existerande resurser 

(Ds 1999:32) och en mer hållbar ekonomisk tillväxt (Prop. 1997/98:62). Policies och 

agerande sammanförs till en syntes i form av en mer integrerad approach. Frågor om 

livskvalitet blir viktiga till följd av humankapitalets betydelse och behovet av att hålla 

kvar och/eller attrahera välutbildad arbetskraft till regionen. 

IV) Kreativitet och innovation 

Utbildning, kompetens och forskning anses grundläggande för att åstadkomma regional 

utveckling (SOU 1995: 27, SOU 1997:13). Regioner borde vara lärande samhällen 

(Klich 1999) eller kunskapsskapande (Florida 1995, Kanter 1995) och fokusera på kontinuerlig 

förbättring, producerandet av nya idéer, organistiskt lärande och överförande 

av kunskap. Humaninfrastrukturen och institutionella mekanismer som uppmuntrar 

interaktivt lärande uppfattas som nyckelfaktorer. Universiteten som lärdomssäten 

och kunskapsproducenter har en framträdande position i denna process. 

De har en central roll i reproducerandet och anpassningen av mänskliga resurser 

(Goddard 1998) och kan utveckla kunskapslänkar som drar samman olika partners 

att dela med sig av de kunskaper som var och en innehar (Walshok 1995). Detta kan 

vara ett sätt att få tillgång till lokala kunskaper som regionen ”äger” och som kan 

användas för att producera regionala strategier som är mer känsliga för olika behov 

och problem, samt för att utveckla regionens egen speciella profil. 

V) Inklusivitet och demokrati 

Den nya regionala retoriken betonar att alla behövs och måste ”dra åt samma håll” 

för att regionen skall kunna konkurrera i den globala ekonomin. Regionen måste 

utnyttja alla sina resurser i skapandet av en identitet som kan uppmuntra inhemsk 

tillväxt, samtidigt som den attraherar och behåller investeringar. Utifrån detta perspektiv 

blir social exklusion ett slöseri med resurser som regioner har inte råd med. 

Hög kriminalitet, otrevliga slumområden och andra aspekter som påverkar livskvaliteten 

i negativ riktning kan minska regionens attraktionsförmåga för investeringar 

eller göra att välutbildad, högt kvalificerad arbetskraft inte flyttar till eller flyttar 

ifrån regionen. I inklusivitet ingår ett ”hyllande av skillnader” i både kulturell och 

geografisk mening. Olika grupper anses alla kunna bidra till regionens icke materiella 

resurser t.ex. kunskaper, kompetens, kultur och institutionell ”tjocklek” – dess 

sociala kapital (Putnam et al 1992). Etniska minoriteter kan t.ex. ha kunskaper eller 

kulturella resurser som gör att de kan få tillgång till nya marknader eller nischer i 

den global ekonomin. Städer ses ofta som drivkrafter i den regionala utvecklingen 

men landsbygden kan också tillhandahålla viktiga bidrag. Om områden som lider av 

avfolkning tillåts bli ”places of abandonment” (King 1995), kan detta vara kostsamt 

för regionen både i termer av sin image och av sin sociala infrastruktur. 

Vidare betonas vikten av att det regionala utvecklingsarbetet ges en mer demokratisk 

förankring och delaktighet. Fördjupning av demokratin genom decentralisering, 

ökat deltagande och ansvarsutkrävande genom direktvalda regionala organ är nära 

kopplat till inklusivitet. Deltagande ska inte bara omfatta de traditionella aktörerna 

men också andra grupper. 


Exkluderande och inkluderande diskurser 

Men den nya regionala diskursen är inte oproblematisk. Regional policy används inte 

längre som ett sätt att upprätthålla en territoriell balans. Överlämnandet av ansvar 

för den regionala utvecklingen till regionerna själva har ökat risken för större skillnader 

mellan regioner. I Sverige har tidigare en socialdemokratisk modell dominerat 

som kombinerat decentralisering med stark centralstyrning och standardisering för 

att minska skillnader och säkerställa jämlikhet i servicekvalitet för alla människor 

oavsett vilken klass de tillhör och var de bor. Övergivandet av denna princip i regionalpolitiken 

håller på att leda till en ökad geografisk ojämlikhet och fragmentering 

av välfärd (Hudson 2000b). Regioner och lokalsamhällen har sina egna specifika villkor. 

Det gäller t.ex. historia, traditioner, kultur (social, politisk, institutionell), resurser 

(mänskliga och materiella), sociala förhållanden och andra förutsättningar. Dessa 

filtrerar de mer övergripande förändringar som sker i samhället och ekonomin samt 

genererar olika utvecklingsprocesser (Hudson 1995, Garofoli 1991, Pickvance 1990). I 

denna process gynnas vissa regioner/städer och de kan ta fördel av förändringar medan 

andra missgynnas och har svårt att hävda sig i den ökade globala konkurrensen. 

Det är också viktigt att påpeka att trots denna retorik av ’empowerment’, inklusion 

och solidaritet, kan människors verklighet vara väldigt olika beroende på t.ex. 

gender, klass, etnicitet och handikapp. Den nya regionala diskursen rymmer elitistiska 

inslag i den meningen att några är mer inkluderade än andra. Parallellt med 

framväxten av en välbetald, högutbildad central kärna finns också en ’exkluderad’ 

periferi av lågutbildade, arbetslösa och tillfälligt anställda. En konsekvens av detta är 

att alla aktörer inte har samma möjligheter att påverka eller skapa den nya regionala 

utvecklingsdiskursen (Hudson & Rönnblom 2000). Beroende på tillgång till resurser 

i termer av politisk och ekonomisk makt samt de kunskaper man besitter, kan 

man ha större eller mindre möjligheter att delta i och forma den regionala diskursen. 

Man kan tänka sig att representanter för den etablerade politiken (det vill säga 

politiker och tjänstemän på lokal och regional nivå) samt näringslivets ledare men 

även universitetsledningar har större möjligheter att medverka i och skapa utvecklingsdiskursen. 

Andra aktörer, exempelvis kvinnoorganisationer, miljöorganisationer 

och byalag som, enligt det snäva tillväxtperspektivet kan anses sakna en självklar 

koppling till ekonomisk tillväxt, kan hamna i en svagare ställning. Detta trots att tillväxt, 

enligt det bredare perspektivet, förutsätter ekologisk hållbarhet och mäns och 

kvinnors lika möjligheter. Traditionella definitioner av vilka som inbegrips i näringslivet 

tenderar exempelvis att utesluta olika former av småföretagande, och då särskilt 

kvinnors småföretagande (se exempelvis Nilsson, 1997). 

Olika aktörer har med sig olika förväntningar och uppfattningar om hur regional 

utveckling ska åstadkommas och besitter även i olika utsträckning tolkningsföreträde 

i frågan om vad en regional utvecklingspolitik bör innefatta. Det är därför rimligt att 

anta att olika diskurser utvecklas om innehållet i den regionala utvecklingspolitiken 

– särskilt om vissa aktörers intressen står i motsättning till varandra. På så sätt kan 

det finnas parallella och delvis motstridiga diskurser (Hudson & Rönnblom 2000) 

vilka kan betecknas på följande sätt: 

1. Den exkluderande diskursen – En diskurs förs av de ”centrala” aktörerna, som 

konstruerar tillväxt i termer av ekonomisk, teknisk och fysisk infrastruktur, 

ofta med städer och universiteten som drivkrafter. Denna diskurs omfattar en 

utveckling av regionen med betoning på ekonomiska förhållanden, samverkan 

med näringslivet, men med hänsynstagande till miljö och sociala förhållanden. 

Satsning på konsensusbildning mellan ”nyckel” aktörer (företrädare för 

det lokala/regionala näringslivet, politisk elit från landsting och kommuner 

samt högre tjänstemän). Tillväxt definieras i termer av teknisk rationalitet, vilket 

begränsar de kunskapsformer och meningssystem som dras in i diskursen. 

2. Den inkluderande diskursen – Denna utvecklas parallellt bl.a. av de mer ’perifera’ 

aktörerna, där tillväxt konstrueras i termer av ’empowerment’, d.v.s. att alla 

aktörer ska få möjlighet att utvecklas samt utöva inflytande och vara delaktiga 

i policyskapandet. Betonar konsensus men är samtidigt öppen för mångfald. 

10 Bakgrund

Nya sociala rörelser utmanar den traditionella debatten om tillväxt i termer av 

teknisk rationalitet. Detta medför att bredare kunskapsformer och meningssystem 

dras in i diskursen. 

Om den exkluderande diskursen får dominera kan tillväxt komma att definieras i 

snäva ”traditionella” termer och på så sätt riskeras den demokratiska dimensionen. 

Alternativet är en mer holistisk syn på utveckling som även innefattar välfärd som en 

tillväxtfaktor. Detta kan å sin sida innebära problem med den ekonomiska tillväxten, 

om än främst i ett kortsiktigt perspektiv. Behovet av att människor känner sig delaktiga 

i utvecklingen betonas av Näringsdepartementet vilket kan tolkas i linje med 

att den inkluderande diskursen inbegriper den syn på tillväxt som anses behövas om 

regioner skall ha en hållbar utveckling och därmed öka möjligheterna att konkurrera 

i den globala ekonomin. ”Tillväxtpolitik måste bygga på allas delaktighet både 

i produktionslivet och i fördelning av produktionsresultat. Tillväxt får vi inte bara 

genom kompetensen hos experterna och de mest välutbildade; uthållig tillväxt får vi 

när allas kraft och kompetens tas tillvara.” (Ds 1999:32 s5). Med andra ord bör varje 

region bygga sin utveckling på just sina egna förutsättningar. 

Regionala partnerskap 

I Sverige har de regionala tillväxtavtalen inneburit en decentralisering av regionalpolitiken 

till den regionala nivån, till en del även i fråga om politikens övergripande 

målsättningar. Samtidigt har staten givit direktiv om nya former för det politiska 

arbetet på regional nivå – att arbetet i högre grad ska ske i så kallade partnerskap. 

Motsvarande krav ställs av EU:s strukturfonder, som också kommit att bli allt viktigare 

instrument i den regionala utvecklingspolitiken. Till partnerskapen ska olika 

aktörer inbjudas, och i de statliga direktiven framhålls särskilt vikten av att inkludera 

representanter från näringslivet. Även intresseorganisationer och andra lösa grupperingar 

av medborgare kan och bör dock enligt regeringen få ta plats i dessa. Det 

övergripande målet är att genom att utveckla en helhetssyn och en bättre tvärsektoriell 

samverkan mellan olika aktörer åstadkomma en hållbar ekonomisk tillväxt (Prop. 

1997/98:62). Tillväxtavtalen innebär inte att det tillkommer några utökade statliga resurser 

till regionalpolitiken, målsättningen är att befintliga resurser skall användas 

mer effektivt. 

Förutom krav från EU och staten har samarbetstänkandet även drivits på av aktörernas 

egna ambitioner att uppnå effektivare resursutnyttjande, bättre anpassning 

till specifika lokala och regionala förhållanden samt väl förankrade och demokratiskt 

legitima beslut. Inte minst för den medelstora staden, som ständigt måste arbeta 

strategiskt för sin egen utveckling, kan denna form av samverkan vara ett sätt 

att stärka resurserna, bredda verksamhetens bas och öka diversifieringen. Samarbete 

och partnerskap syftande till utveckling behöver inte vara begränsat till traditionell 

näringslivsutveckling, utan är dessutom, i allt högre grad fokuserat på att stärka såväl 

humant som socialt kapital. Kultur, hälsa, utbildning och en god livsmiljö ges också 

en strategisk roll i utvecklingspolitiken och anses därigenom ge viktiga konkurrensfördelar 

för lokalsamhället. 

Partnerskap är emellertid fortfarande ett nytt begrepp i Sverige och de nya regionala 

partnerskapen har kännetecknas av osäkerhet i fråga om innehåll och status 

(Westholm, 1999, Olsson 2000). En preliminär definition av partnerskap i regionala 

utvecklingssammanhang föreslås av Hallin (2000) som ”. . .en form av samverkan 

mellan aktörer vars mål, utgångspunkter och villkor är olika, men som inom ramen 

för sina olika inbördes mål identifierat en gemensam delmängd kring vilken samverkan 

kan byggas” (Hallin, 2000:19). 

Utifrån denna definition kan partnerskap karaktäriseras som ett omfattande begrepp 

som antyder att aktörer har möjligheter att förhandla på lika villkor. Idén om 

partnerskapet betonar nätverk och samarbete mellan jämlikar, ett icke hierarkiskt 

förhållande där alla intressen ska inkluderas. I vår kommande studie om regionala 


partnerskap i Sverige aktualiseras en rad frågor om partnerskapens karaktär och dess 

demokratikonsekvenser (Hudson & Rönnblom 2000). Vilka möjligheter ger denna 

organisationsform för så kallade svaga intressen, som exempelvis små kommuner i 

glesbygd, ideella organisationer, grupper som kvinnor, invandrare och så vidare, att 

komma till tals? En möjlig slutsats är att en sådan form av organisation skulle kunna 

gynna kvinnor utifrån att icke-hierarkiska organisationsformer i vissa sammanhang 

definieras som ”kvinnliga”. Studier visar också att kvinnor föredrar att arbeta 

i nätverksliknande organisationsformer framför etablerade hierarkier (se exempelvis 

Bull, 1995, Rönnblom, 1997). Men hur ser det ut när man tittar på specifika fall 

av partnerskap? Infinner sig denna icke hierarkiska ordning där alla är med på lika 

villkor eller skapas en ny myt där jämlikhet och jämställdhet bara blir en yttre etikett? 

På samma sätt som det finns parallella diskurser om regional utveckling kan man 

anta existensen av två parallella partnerskapsdiskurser: en exkluderande och en inkluderande, 

som båda konstrueras i relation till synen på demokrati och tillväxt i 

olika lokala kontexter. Att begripliggöra partnerskap i termer av parallella diskurser 

kan också bidra till att förstå varför partnerskap har ansetts både som ett hot mot 

demokratin och ett sätt att bredda demokratin (Hudson & Rönnblom 2000). Om 

partnerskap uppfattas i enlighet med den exkluderande diskursen kan det innebära 

en fara för demokratin. I demokratiutredningens slutbetänkande problematiseras 

hur partnerskap, som förhandlingssystem, kan riskera att skapa slutenhet och involvera 

bara ett fåtal (SOU 2000: 1). Partnerskapens informella karaktär kan leda till 

svårigheter för medborgare att få insyn och i formell mening utkräva ansvar, med 

risk för demokratiskt underskott (Elander 1999). Det finns inte samma transpararens 

som i den offentliga verksamheten i övrigt. I detta perspektiv kan partnerskap 

föreställas som ett maktspel där en konstellation av aktörer med gemensamma intressen 

är engagerade i en process av ”ge och ta” (Olsson, 2000). Med andra ord, om 

man ska få något måste man ha något att ge. Detta innebär att de svaga, resursfattiga 

utestängs från att delta i beslutsfattandet. Om däremot partnerskap uppfattas i enlighet 

med den inkluderande diskursen kan det bidra till att fördjupa demokratin i och 

med att fler parter involveras i den samhälliga beslutsprocessen. I detta perspektiv 

kan partnerskap innebära en ny väg för olika medborgargrupper och intressen att få 

inflytande i politiken (Elander, 1999). 

Form och innehåll 

Framför allt är det två aspekter av partnerskapet – form och innehåll – som på olika 

sätt aktualiserar frågor om demokratins framtid, särskilt ur ett genus- och glesbygdsperspektiv 

(Hudson & Rönnblom 2000). Vilka förutsättningar finns att skapa ickehierarkiska 

partnerskap under rådande könsmaktsförhållanden? Vilka möjligheter 

har mindre kommuner i glesbygd att göra sina intressen gällande i partnerskapet? 

Förutom dessa principiella problematiker finns även fler ”motsättningar” i partnerskapet. 

Innebär partnerskap att näringslivet kan komma att få en mer dominant roll i 

offentligt beslutsfattande? Även denna fråga aktualiserar partnerskapets konsekvenser 

för demokratin genom att fokusera huruvida ansvar för policyformulering och 

beslutsfattande flyttas ut ur det etablerade politiska rummet och in i marknadens 

rum. 

Följande frågor bör ställas i syfte att belysa partnerskapsdiskursernas två centrala 

aspekter (Hudson & Rönnblom 2000). När det gäller formen för partnerskapen: På 

vilka sätt etableras ambitionen om det icke-hierarkiska partnerskapet i praktiken? 

Vilka är konsekvenserna av det nya regionala arbetssättet för olika regionala intressen? 

Gynnas vissa grupper framför andra? Vilken roll har kvinnoorganisationer som 

lokala och regionala resurscentra för kvinnor spelat i processen? Hamnar kvinnor 

i ett underläge? Eller erbjuder partnerskap möjlighet för kvinnor att förbättra sin 

maktposition? Vilken roll och position i partnerskapet har byalag och andra ”nya” 

glesbygdsgrupperingar? När det gäller innehållet i partnerskapen: Vilken dignitet ges 

olika frågor? Vilka problem betraktas som särskilt viktiga och vilka identifiera dessa? 

12 Bakgrund

Vilka aktörer representerar vilka sakområden? Hur ser kön, etnicitet och klassaspekterna 

ut? 

Redan nu har en viss kritik riktats mot partnerskap som arbetsform, exempelvis 

har Svenska Kommunförbundet i sin skrift Kommunerna och tillväxtavtalen – erfarenheter 

från det inledande arbetet (1999), angett att trots en positiv inställning till den 

grundläggande idén bakom tillväxtavtalen, har många kommuner upplevt en del negativa 

erfarenheter av arbetet med tillväxtavtal. Det gäller t.ex. att Länsstyrelsen helt 

har dominerat och styrt arbetet, att kommunernas förslag har negligerats eller avvisats 

samt att maktkamp och revirtänkande präglat processen. I sin rapport om de 

regionala tillväxtavtalen uppmärksammar NUTEK bristfälligheter vad gäller andelen 

kvinnor i de grupper som arbetat med utformningen av tillväxtavtalen, hur resurser 

fördelats mellan kvinnor och män samt kvinnors möjligheter till inflytande i formuleringen 

av verksamhetens inriktning och arbetsformer (NUTEK, 1999). I rapporten 

dras slutsatsen att jämställdhet fortfarande är ett område som behöver utvecklas i 

tillväxtavtalen. Samma slutsatser återkommer i Näringsdepartementets utvärdering: 

”På det hela taget saknas jämställdhetsperspektivet också i version två av tillväxtavtalen”. 

(Ds 2000:7 s 16). Men några län anses dock ha ”kommit längre” vad gäller 

jämställdheten, däribland Västerbotten. I den ex-anteutvärdering av utkasten till regionala 

tillväxtavtal som gjorts av NORDREGIO (1999) påpekas att könsaspekterna är 

otillfredsställande behandlade i de flesta tillväxtavtal. De flesta analyserna är bristfälliga 

ur ett könsperspektiv, statistiken eller SWOT-analysen har ofta inte specificerats 

efter kön, och könsperspektivet är allt för koncentrerat till enstaka teman som inte 

överensstämmer med jämställdhets/integreringsprincipen. 

Tillväxt kopplas ofta till städer och större kommuner medan små glesbygdskommuner 

betecknas som beroende och resurssvaga. Denna föreställning kan vara allt 

för grov, tillväxtkraft behöver inte nödvändigtvis vara beroende av storlek (Hudson 

& Rönnblom 2000). Det finns små dynamiska kommuner där utvecklingen går 

starkt framåt. Trots detta kan de på grund av storleken och de mer begränsade resurser 

detta innebär hamna i ett underläge i ett regionalt partnerskap. Just genom att 

de har en förhållandevis liten befolkning kan små kommuner ha svårt att hävda sig 

mot större i diskussioner om riktlinjer för regionens framtida satsningar. Det finns 

emellertid stora variationer mellan kommuner när det gäller tillväxt. En grupp av 

små kommuner i den norrländska glesbygden brottas med utflyttning och en negativ 

tillväxt, vilket skapar svåra ekonomiska problem. T.ex. Vilhelmina, Dorotea 

och Åsele har haft en negativ tillväxt och befolkningsminskning på över 6% under 

1990-talet. Det blir en nedåtgående spiral där kommunal service avvecklas på 

grund av vacklande befolkningsunderlag och ökande arbetslöshet. Neddragningar 

inom den offentliga sektorn bidrar till att det framför allt är kvinnorna som lämnar 

glesbygden. Men det finns också tillväxtregioner med små kommuner som Gnosjö/Gislaved/Värnamo/Vaggeryd 

(så kallad GGVV-regionen) vilka toppar tillväxtligan 

för hela Sverige. Kommuner i GGVV-regionen är i dynamisk utveckling, arbetslösheten 

är låg, det finns många små driftiga företagare och regionen är bäst på att sätta 

invandrare i arbete (Affärsvärlden 2000, nr1). 

Fallstudier: Jönköpings- och Västerbottens län 

I vår kommande studie (Hudson & Rönnblom 2000) jämförs regionala partnerskap 

från olika delar av landet, från Jönköpings respektive Västerbottens län. Det finns 

några skillnader mellan de två regionerna när det gäller både innehållet i och sättet 

att arbeta med tillväxtavtalen. Processen i Jönköpings län präglas av länets fragmentariska 

struktur medan den i Västerbotten har kännetecknats av försök att brygga 

över gamla motsättningar mellan olika delar av länet. Västerbotten har lagt sig vinn 

om att öka samspelet mellan de olika delarna och ser dessa som kompletterande och 

beroende av varandra (NORDREGIO, 1999). När det gäller jämställdhet dras i rapporten 

slutsatsen att Jönköpings analyser tillhör en av de bättre. En kritik som emellertid 

framförs är att könsfrågor i analysen ensidigt betraktas som ett problem och inte som 


möjligheter. I Ds 2000:7 framhålls att även i version två av de regionala tillväxtavtalen 

behöver analyserna bli mycket bättre på jämställdhetsområdet. Några län uppmärksammas 

dock, däribland Västerbottens län, för att ha hunnit lite längre än flertalet. 

Västerbotten beaktar i sina analyser att olika villkor gäller för kvinnor och män och 

lyfter fram strukturella förklaringar till varför villkoren är olika för kvinnor och män 

på arbetsmarknaden. Jämställdhetsaspekter berörs vid varje åtgärd genom hänvisning 

till en matris, kallad jämställdhetsreflexen, som ska användas för att bedöma 

hur jämställdheten främjas i respektive åtgärd. Men NUTEKs (1999) rapport De regionala 

tillväxtavtalen – visar att kvinnor har deltagit i partnerskapen i ganska blygsam 

omfattning i bägge länen. I Jönköpings län har kvinnornas andel av deltagarna i det 

regionala partnerskapet varit cirka 17 procent medan motsvarande siffror för Västerbotten 

är 29 procent. 

14 Bakgrund

Slutsatser 

Den preliminära slutsatsen som man kan dra från vår inledande undersökning är att 

det finns en potential för att regionala partnerskap, som en del av en bredare mer 

holistisk regional diskurs, skall kunna bidra till en utveckling av den regionala och 

lokala demokratin. Men om den mer exkluderande diskursen dominerar och regionala 

partnerskap blir ett elitprojekt finns det risk att demokratin i stället försämras. 

Det är främst slutenheten som skapar problem. Partnerskap har inte samma krav 

på öppenhet och ansvar som den verksamhet som i mer renodlad form bedrivs i 

landsting och kommuner. Ordet partnerskap har en väldigt positiv klang och ger associationer 

att alla deltar på samma villkor men vi vet från andra sammanhang att så 

inte brukar vara fallet. Det finns en viss maktordning när det gäller bland annat kön, 

klass och etnicitet och mellan centrum och periferi. Beroende på tillgång till resurser 

i termer av politisk och ekonomisk makt samt de kunskaper man besitter, kan olika 

aktörer ha större eller mindre möjligheter att delta i det regionala partnerskapet 

och ha olika tolkningsföreträden i formandet av den regionala utvecklingspolitiken. 

Detta innebär att det finns en risk att den gamla ordningen upprätthålls genom partnerskapsarbetet. 


Referenser 

✗ Affärsvärlden (2000) ”Gnosjö slår Stockholm” Affärsvärlden nr 1, 2000 

✗ Allardt, Erik (1999) ”Globalisering, demokratin och välfärdssamhället” I SOU 

1999:56 Globaliseringen och demokratin, Fakta Info Direkt: Stockholm 

✗ Amin Ash, Thrift Nigel J, 1994, Globalization, Institutions & Regional Development 

in Europe, Oxford University Press, Oxford 

✗ Bull, Marianne (1995) Framtidens kommuner behöver dagens kvinnor – en rapport 

om KOD-projektet. Glesbygdsverkets skriftserie, 2. 

✗ Ds 1999:32 Utveckling och delaktighet – agenda för Näringsdepartementets tillväxtpolitik, 

Näringsdepartement: Stockholm 

✗ Ds 2000:7 Tillväxt i hela Sverige, Näringsdepartement: Stockholm 

✗ Elander, Ingemar (1999) ”Partnerskap och demokrati: Omaka par i nätverkspolitikens 

tid?” I Brink, Anna et al, Globalisering, SOU 1999:83, Fakta Info Direkt: 

Stockholm 

✗ Garofoli, G (1991) ”Local Networks, Innovation and Policy in Italian Industrial 

Districts” in Bergman, E, Maier, G & Tödtling, F (Eds) Regions Reconsidered: 

Economic Networks, Innovation, and Local Development in Industrial Countries 

Mansell: London. 

✗ Garlick Steve, 1999, ”The role of universities in the economic development 

of regional communities – changing relationships in Australia” in Universities 

and Regional Engagement, E.d. Zbys Klich (Southern Cross University Press, 

Lismore) pp 47–72 

✗ Gidlund, Janerik, Sverker Sörlin & Susanne Gidlund (2000) Ensam hemma: 

Den norrländska elitens nya syn på regional utveckling, Cerum Working Paper 

Nr. 17:2000, Umeå universitet. 

✗ Hallin, Göran (2000) ”Partnerskap i regionalt utvecklingsarbete: lösa förbindelser 

eller lösta problem?” i Johansson, Jörgen et al (2000) Epokskifte och demokratiparadoxer, 

Landstingsförbundet: Stockholm 

✗ Healey Patsy, 1997, Collaborative Planning, Shaping Places in Fragmented Societies, 

Macmillan, Houndmills, Basingstoke 

✗ Healey Patsy, 1998, ”Building institutional capacity through collaborative approaches 

to urban planning”, Environment and Planning A, 30 1531–1546 

✗ Hudson, C (1995) ”Does the Local Context Matter? The Extent of Local Government 

Involvement in Economic Development in Sweden and Britain” in 

Walzer, N (Ed.) Local Economic Development: Incentives and International Trends, 

Westview Press: Boulder, Colorado. 

✗ Hudson, Christine (2000a) The University and Regional Reciprocity, CERUM 

Working Paper 18:2000, Umeå University, SE-901 87 Umeå 

✗ Hudson, Christine (2000b) The Role of the University in Region-Making, Paper 

prepared for the Habitus 2000 Conference in Perth, Australia, 5–9 September 

2000. 

✗ Hudson, Christine & Rönnblom, Malin (2000) Det flerdimensionella partnerskapet 

som demokratisk institution? Opublicerad ansökan om anslag från kommunförbundets 

forskningsprogram ”Kommunerna och regionaliseringen”, 

2000–04–29 

✗ Jessop, Bob (1994) ”The transition to post-Fordism and the Schumpeterian 

workfare state” in Burrows, Roger & Loader, Brian (Eds) Towards a Post-Fordist 

Welfare State? Routledge: London 

✗ Massey, Doreen (1994) Space, Place and Gender. Polity Press: Cambridge and 

Oxford. 

✗ Nathan Max, Roberts Peter, Ward Michael, Garside Ray, 1999, Strategies for 

Success? Research Paper 1, Centre for Local Economic Strategies, Barclay House, 

35 Whitworth Street West, Manchester M1 5NG 


✗ Nilsson, Pernilla (1997) ”Business counselling services directed towards female 

entrepreneurs – some legitimacy dilemmas”. I Entrepreneurship and regional 

development, 9. 

✗ NORDREGIO (1999) Ex-anteutvärdering av utkasten till regionala tillväxtavtal, 

Nordregio: Stockholm 

✗ NUTEK (1999) De regionala tillväxtavtalen – en utvärdering av regionernas utkast 

till förslag, R1999:12, NUTEK Förlag: Stockholm 

✗ NUTEK (2000) Starka regioner, människor och företag, Infonr: 057–2000, augusti 

2000, NUTEK Förlag: Stockholm 

✗ OECD (1999) The Response of Higher Education Institutions to Regional Needs, 

OECD, Paris 

✗ Olsson, Jörgen (2000) Regionala partnerskap – utveckling på bekostnad av demokratin? 

Landstingsförbundet: Stockholm 

✗ Pickvance, C (1990) ”Introduction: The institutional context of local economic 

development. Central controls, spacial policies and local economic policies” in 

Harloe, M 

✗ Pickvance, C & Urry, J (Eds) Place, policy and politics, Do localities matter? 

Unwin & Hyman: London. 

✗ Prop. 1997/98:62 Regional tillväxt – för arbete och välfärd. Riksdagens tryckeri: 

Stockholm. 

✗ Rhodes, R.A.W. (1997) Understanding Governance. Policy Networks, Governance, 

Reflexivity and Accountability, Open University Press: Milton Keynes 

✗ Robertson, Roland (1995) ”Glocalization: Time-Space & Homogeneity-Hetrogeneity”, 

In Featherstone, Mike, S. Lash & R. Robertson (Eds) Global Modernity, 

Sage: London 

✗ Robertson, Roland & Habibul Haque Khondker (1998) Discourses of Globalization, 

International Sociology, March 1998, Vol. 13 (1): 25–40. 

✗ Rönnblom, Malin (1997) ”Local women’s projects” I Gustafsson, Gunnel (red) 

Towards a New Democratic Order? Women’s Organizing in Sweden in the 1990’s. 

Publica: Stockholm. 

✗ SOU 2000:1 En uthållig demokrati! Fritzes: Stockholm 

✗ Statskontoret (1999) Nationell uppföljning och utvärdering av regionala tillväxtavtal, 

delrapportering, 1999–11–30 

✗ Stöhr, W. B. (1981) ”Development from Below: The Bottom-Up and Periphery- 

Inward Development Paradigm” in Stöhr, W.B & Taylor, D.R. F (Eds) Development 

from Above or Below? The Dialectics of Regional Planning in Developing 

Countries, John Wiley & Sons: Chichester. 

✗ Törnqvist, Gunnar (1998) Renässans för regioner: om tekniken och den sociala 

kommunikationens villkor, SNS Förlag: Stockholm 

✗ Westholm, Erik (1999) ”From State Intervention to Partnerships” i Westholm, 

Erik, Moseley, Malcolm & Stenlås, Niklas (Red) Local Partnerships and Rural 

Development in Europe, Dalarna Research Institute: Falun 

18 Referenser

CERUM Working Papers 

1. Einar Holm, Ulf Wiberg (Red.) (1995) Samhällseffekter av Umeå universitet 

2. Örjan Pettersson, Lars Olof Persson, Ulf Wiberg (1996) Närbilder av västerbottningar 

– materiella levnadsvillkor och hälsotillstånd i Västerbottens län 

3. Jeanette Edblad (1996, på engelska) The Political Economy of Regional Integration 

in Developing Countries 

4. Lena Sahlin, Lars Westin (1996) Prissättning av subventionerad kultur. Vilka är 

de internationella erfarenheterna? 

5. Lars Westin, Mats Forsman (1997) Regionerna och finansieringen av infrastrukturen: 

Exemplet Botniabanan 

6. Erik Bergkvist, Lars Westin (1997, på engelska) Estimation of gravity models by 

OLS estimation, NLS estimation, Poisson, and Neural Network specifications 

7. Niklas Nordman (1998, på engelska) Increasing Returns to Scale and Benefits 

to Traffic. A Spatial General Equilibrium Analysis in the Case of Two Primary 

Inputs 

8. Lars Westin, Niklas Nordman (1998, på engelska) The dialogue of universities 

with their partners: The case of Umeå University, Sweden 

9. Robert Sörensson (1998) Systemanalys av godstransporter. Simulering av en uppgraderad 

Inlandsbana 

10. Carina Sundgren (1998) Beräkning av bruttoregionprodukter för Sveriges regioner. 

En analys av metodvalet och regionindelningens betydelse 

11. Erik Sondell (1999) Halvtidsutvärdering av Interreg-projektet Virtual Education 

Environment MittSkandia 

12. Erik Sondell (1999) Det regionala uppdraget: En fjärde uppgift? 

13. Örjan Pettersson (1999, på engelska) Population Changes in Rural Areas in Northern 

Sweden 1985–1995 

14. Robert Pettersson (1999, på engelska) Foreign Second Home Purchases: The Case 

of Northern Sweden, 1990–96 

15. Patrik Asplund, Niklas Nordman (1999, på engelska) Attitudes toward the Third 

Mission: A Selection of Interviews from Seven Universities in Sweden 

16. Kent Eliasson, Magnus Johansson, Lars Westin (1999, på engelska) European 

Integration: Eastern Europe and the Swedish Regions 

17. Janerik Gidlund, Sverker Sörlin, Susanne Gidlund (2000) Ensam hemma. Den 

norrländska elitens nya syn på regional utveckling 

18. Christine Hudson (2000, på engelska) The University and Regional Reciprocity 

19. Linda Helgesson (2000, på engelska) Why Some Girls Go to School and Others 

Don’t. A study about girls’ education on an upper primary level in northern Mozambique 

20. Hans Åkerlind (2000) Framtidens stad 

21. Göran Aldskogius (2000, på engelska) Urban Policy in the Structural Policy of 

the European Union 

22. Leif Kåpe (2000) Förändringar i medelstora svenska städer 

23. Örjan Petterson, Anna Nordström, Linda Rislund (2000) Utvärdering av LEADER 

II Stad och Land – Hand i Hand 

24. Sören Olsson (2000) Stadens attraktivitet och det offentliga stadslivet 

25. Maria Asplund (2000) Elektronik- och dataingenjörsutbildningen i Pajala, Studentperspektivet 

26. Lars Marcus (2000, på engelska) On Architectural Knowledge 

27. Henry Etzkowitz, Patrik Aslund, Niklas Nordman (2001, på engelska) Beyond 

Humboldt: Emergence of Academic Entrepreneurship in the U.S. and Sweden 

28. Maria Asplund (2001) Om måluppfyllelsen för Umeå universitets elektronik- och 

dataingenjörsutbildning i Pajala 

29. Maria Asplund, Anna Nordström (2001) Utvärdering av SAMS-projektet 


30. Eva Bergdahl, Magnus Rönn (2001) Planering för funktionsintegrering – problem 

och utgångspunkter 

31. Maria Asplund (2001) Ex Ante utvärdering av E12 Alliansen 

32. Olof Stjernström (red.), Stig-Olof Holm, Johan Håkansson, Urban Lindgren, 

Håkan Myrlund, Jesper Stage, Kerstin Westin, Lars Westin, Ulf Wiberg (2001) 

Den hållbara regionen. Om förutsättningar och framtidsmöjligheter för en hållbar 

samhällsutveckling i Västerbottens län – ett projektförslag 

33. Gemma Francès, Ian Layton, Jordi Rosell, Joan Santana, Erik Sondell, Lourdes 

Viladomiu (2001, på engelska) The Measurement of On-Farm Diversification 

34. Johan Lundberg (2001, på engelska) On the Determinants of Average Income 

Growth and Net Migration at the Municipal Level in Sweden 

35. Johan Lundberg (2001, på engelska) A Spatial Interaction of Benefit Spillovers 

from Locally Provided Public Services 

36. Chris Hudson (2001) Regionala partnerskap – ett hot mot eller ett förverkligande 

av demokrati? 

37. Krister Sandberg, Jörgen Johansson (2001, på engelska) Estimation of Hedonic 

Prices for Co-operative Flats in the City of Umeå with Spatial Autoregressive GMM 

38. Elin Lundmark (2002) Fastighetstaxeringsvärdets spridningsmönster i centrala 

Umeå 

20 CERUM Working Papers

Centrum för regionalvetenskap vid Umeå universitet, CERUM, har till 

uppgift att initiera och genomföra forskning om regional utveckling, 

bedriva flervetenskapliga forskningsprojekt samt sprida forskningens 

resultat till skilda samhällsorganisationer. Forskningsprojekten sker i 

interaktion med de många vetenskapliga discipliner som berör det 

regionalvetenskapliga forskningsfältet. 

Publikationer i serien CERUM Working Paper är arbetsrapporter 

som, efter omarbetning, är avsedda för framtida publicering i andra 

sammanhang. Rapporterna distribueras enbart i begränsad upplaga. 

CERUM, Centrum för regionalvetenskap 

Umeå universitet, 90187 Umeå 

Telefon: 090–786.6079, Fax: 090–786.5121 

regional.science@cerum.umu.se 

www.umu.se/cerum 

ISSN 1404–5362

fulltext - DiVA

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?