LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-

också viktigt, eftersom det minimerade antalet protesterande
närboende, samtidigt som skyddet för både sjöar och jordbruk
gjorde att ett relativt höglänt skogsområde hamnade längst
fram i exploateringskön.
Norra Hallsås hade funnits med i planer redan på 1980-talet,
men det var inte förrän år 2000 som det nämnts i ett konkret
byggsammanhang. Storleken i olika översiktsplaner reflekterar
också hur både konjunkturen och strukturella problem påverkat
Lerum under de senaste decennierna. I Översiktsplanen
1990 hade det förutsetts en byggnation av drygt 300 lägenheter
i område, men i en första planeringsskiss som gjordes i
högkonjunkturens 1991 hade ambitionerna ökats till 500. ÖP
2000 producerades däremot under den långsamma tillväxtens
90-tal, när Lerum till och med såg ökade utflyttningstal under
flera år. Därför förutsåg man så sent som i denna plan en utbyggnad
av 270 lägenheter i området, vilket dessutom rimmar
väl med den begränsade byggvilja som de ledande partierna
redovisade inför valet 1998.
Å andra sidan var redan det en utbyggnad som skulle blivit
den största sedan 80-talet. Föga förvånande förväntade sig
därför politikerna att det skulle bli den största som överhuvudtaget
kom i fråga under någon överskådlig tid. Det innebar
att man ville ha en blandning av villor och flerfamiljshus i alla
tänkbara upplåtelseformer och dessutom en kraftig variation i
storlekar på lägenheterna. Området skulle helt enkelt tillgodose
alltifrån unga enpersonshushåll till familjer och pensionärer.
Att kommunen dröjt så länge var alltså ingen slump, det gällde
att vänta sig ikapp flera marknader samtidigt: ”Vi har väntat
med det här tills barnkullarna minskar. Skolan och barnomsorgen
måste ha kapacitet för att ta emot alla”, förklarade Henrik
Ripa i juni 2000.
Att både dra upp nya planer som skulle tillfredsställa i stort
sett alla konsumentgrupper, när man inte genomfört den här
typen av stora insatser på länge var förstås arbetskrävande.
Att storleken på området ökades under planeringsperioden
gjorde inte saken enklare, liksom att uppgiften ytterligare komplicerades
av att planeringsmyndigheterna också bestämde sig
för att vara de som valde arkitekter. Därför dröjde det många
år innan mer konkreta planer presenterades, vilket Ripa 2004
menade att han faktiskt inte kunde förklara: ”Jag har inget riktigt
bra svar på varför vi inte kommit igång ännu. Men vi har
väl varit upptagna av annat och arbetet med planeringen har
tagit längre tid än väntat. Men nu är det mycket viktigt att vi
kommer till skott med det här. Det är många som vill flytta till
Lerum och det får inte gå ett val till utan att det här blir av.”
I ljuset av de orden – och att det dessutom hade varit val
igen hösten 2006, är det lätt att förstå att samme man uttryckte
en viss tacksamhet när han genomförde invigningsceremonin
för att starta bygget av det nya bostadsområdet vintern 2007: ”I
15 år har vi diskuterat att bebygga det här området. Det känns
skönt att det nu äntligen blir av”. Förutom att 15 år var en smärre
underdrift av tidsåtgången hade han förstås rätt. Gränserna för
planeringens möjligheter skulle däremot snart visa på ett annat
sätt, när det visade sig att bygget startats nästan samtidigt som
den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet träffade världsekonomin.
52