LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-

Kraven på långsammare utbyggnadstakt fick sedan ett
mycket starkt genomslag i kommunen och kom redan framåt
1980-talet att karaktärisera de flesta partiers förhållningsätt.
Så länge fördelarna av 1960-talets inflyttning av förhållandevis
unga och välutbildade invånare dominerade kommunens skatteunderlag
var ”sitta still i båten”-strategin dessutom problemfri.
Det gjorde också att snart sagt ingen ifrågasatte de trendmässigt
fallande investeringarna – det fanns en stark politisk
samsyn om att man var nöjd med det man hade.
Det som ingen verkar ha uppmärksammat under vare sig
1980- eller 1990-talen var att kommunen i allt högre grad kom
att släpa efter från de expansionsmål som sattes i generalplan
75. Det innebar att de risker som fanns vad gällde att få en ensidig
befolkningsstruktur och alltför svaga centrumområden
för att kunna uppehålla en tillfredsställande servicenivå efterhand
växte i allt större grad.
Det första tillfälle när den svagheten visade sig var i krisen
i början av 1990-talet. I detta tredje skede ökade arbetslösheten
i kommunen, och med det vek kommunens intäktsmassa.
Krisen löstes genom stora besparingar som för första gången
ledde till att antalet kommunanställda minskade (se figur 9),
samtidigt som investeringarna minskade ytterligare. Men det
var också under det här skedet som de synnerligen problematiska
förändringsprocesser inleddes som skulle dominera kommunens
situation efter millennieskiftet.
Men det dröjde ytterligare ett decennium innan problemen
visade sig, och så sent som inför valet 1998 gjorde Göteborgs-Posten
ett försök att under rubriken ”Här är bostäder en
valfråga” analysera hur skiljelinjerna såg ut inför valet 1998.
I ingressen gjorde reportern ett tappert försök att polarisera
frågan till om att: ”Överdrivet beskrivet handlar en skiljelinje
om kommunen ska förbli ett villasamhälle eller förvandlas till
en höghusstad”, men när sedan skiljelinjerna beskrevs var de
i verkligheten betydligt mindre. Moderaterna var vid den här
tidpunkten fortfarande övertygade anhängare av hundraprocentigt
marknära bostäder, och hade till och med drivit en annonskampanj
mot centern som velat flytta en fotbollsplan för
att bygga ett äldreboende i tre- fyravåningar. Socialdemokraterna
och KD menade att ”utseendet på kommunen får inte
förändras” och att det inte byggdes ”höghus”, men var trots det
ändå mer öppna för flerfamiljshus. Egentligen var det bara Miljöpartiet
som på något sätt skiljde ut sig i artikeln.
Efter 1973 blev helt enkelt en begränsning av nybebyggelsens
omfattning den fråga som Lerums politiker positionerade sig
i. Utbyggnadstakten och förhållningssättet till inflyttning var
den fråga som olika missnöjespartier profilerad sig på, och de
etablerade partierna förhöll sig sedan till frågan – precis som
Anthony Downs hade förutsagt – genom att dras mot ett tydligt
lagomläge i mitten, vilket både tillfredsställde väljarkraven
och GRs krav på en långsam utbyggnad.
En företrädare för 1990-talets mest framgångsrika missnöjesparti
sammanfattade isolerings- och långsamtillväxtideologin
på ett pregnant sätt i Lerums jubileumsskrift 1994: ”Bevara
Lerums miljö och speciella prägel… Industrin vill vi inte
ha, men företagarna får gärna bo här. Vi ska ha specialist- och
serviceföretag, rena företag. Här ska inte deponeras sopor eller
47