LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-

Beslutet att bygga Vattenpalatset togs i mitten av 1980-talet,
i en era när svensk ekonomi befann sig i den starkaste lånedrivna
högkonjunkturen i mannaminne. De första nya kommersiella
sommarlanden hade precis byggts på platser som
Skara och Tanum, och klassiska kommunala badhus utsattes
för en konkurrens som ingen hade räknat med. Runtom i Sverige
bestämde sig kommunerna för att konkurrera på denna nya
i grunden hyperkommersiella nöjesmarknad, och Lerum blev
tillsammans med en handfull andra pionjärerna för att bygga
nya vattenpalats med attraktioner som tidigare aldrig hade
skådats i landet. Attraktionen har alldeles klart gett Lerum ett
ansikte utåt, inte minst eftersom Göteborgs planer att bygga
om Valhalla till ett liknande bad föll i samband med den kraftfulla
lågkonjunkturen 1991-94. Det har gjort att Vattenpalatset
länge fortsatte att vara regionens starkaste aktör i den nya vattenbranschen.
Trots det är det svårt att beskriva badet som en god affär för
kommunen. Man har ständigt betalat driftsbidrag till den aktör
som drivit badet, och de investerade och kontinuerligt tillskjutna
pengarna måste i dagens penningvärde nu minst närma
sig en halv miljard kronor. Däremot har Vattenpalatset varit
en tydligt synlig investering för medborgarna, som det aldrig
varit svårt att hänvisa till vare sig den omedelbara nyttan eller
nöjet av.
Om vi nu istället antar att kommunen allokerat den här
investeringen till ett trafikmot och en väg som sedan knutit
E20 till Rv40 hade resultatet blivit annorlunda. Ett systematiskt
arbete för att anlägga en företagspark och direktförbindelse
söderut mot Landvetter hade under 1990-talet med intill
visshet gränsande sannolikhet resulterat i tusentals arbeten i
kommunen. Möjligheten att expandera centrum hade kommit
mycket tidigare, och nya medborgare hade också inneburit
både nya inkomster och krav, vilket även hade inneburit krav
på investeringar i samhällsplanering med tillhörande bostadsbyggande
och infrastruktur.
Den problembild kommunen hamnat i under 2000-talet
fångas ganska tydligt av det här resonemanget. De långsiktiga
investeringarna i samhällsbyggande eftersattes på ett sätt som
bara kan beskrivas som systematiskt, till förmån för mer omedelbar
konsumtion (se figur 8). Skall man förklara den utdragna
processen måste den rimligen ta sin utgångspunkt i den närmast
otroligt goda situation som rådde i början av 1960-talet:
här fanns skattebetalare, och gjordes bara de initiala investeringarna
i skolsystemet fanns det sedan möjligheter att i nästa
skede prioritera konsumtionsorienterade utgifter. Svagheten i
strategin fanns i att den initiala mängden skattebetalare någon
gång riskerade att minska, samtidigt som utgifterna låg kvar på
en hög nivå.
Investeringar som syftar till att öka den produktiva basen
riskerar dessutom att skapa ytterligare ett problem. Nya motorvägsmot,
vägar och bebyggelse leder oundvikligen till att några
etablerade intressen påverkas, vilket i nästa steg leder till politiskt
lobbyarbete. Enligt statsvetaren Anthony Downs och Public
Choice-skolan kommer den processen dessutom att domineras
av olika intressegrupper som består av de kollektiv som är
starkast intresserade och/eller närmast påverkade av besluten.
42