LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-

Det innebar egentligen att den kamp om skattekraften som
startat mellan Göteborg och kranskommunerna 1960 nu en
gång för alla hade avgjorts till förorternas fördel. Ända sedan
dess har Göteborgs interna situation i regionen försämrats och
någon vändning i det förhållandet kan fortfarande inte skönjas
(se figur 5).
Det fanns två komplicerande delar av detta problem. Det
ena var att Göteborgs allmännyttiga bostadsföretag aldrig hade
skapat några ekonomiska reserver, utan var helt beroende av
ett fortsatt byggande för sin likviditet. Den situationen förändrades
nu omedelbart. Och de konkurshotade bolagen blev nu
deras ägares – kommunens – absolut viktigaste prioritet. All
politisk kraft fick nu vändas mot två mål. Det ena var att få
staten att ta en större del av kostnaderna för de tomma lägenheterna.
Dels sökte man få direkta räntebidrag, och dels drev
man på för att staten också skulle höja bostadsbidragen, vilket
ökade antalet hushåll som hade möjlighet att hyra. Å andra
sidan var detta också ett säkert sätt att öka segregationen, vilket
alltsedan dess blivit ett ökande problem i regionen.
En annan strategi var att söka minska det allmänna byggandet
i regionen via Göteborgsregionens olika samarbetsorgan.
Alltsedan dess har GR varit en dominerande aktör i regionens
bostadsproduktion. Och effekterna för Lerums del sammanfattades
på ett tydligt sätt av Lennart Jonsson, som under ett
par decennier var Lerums ledande socialdemokrat: ”I början av
80-talet hade Göteborg ett överskott av lägenheter. Lerum hade
brist. Men kvoteringen gjorde att vi inte fick bygga. Göteborg
sa nej…”.
Effekterna av de första nedskärningarna fanns beskrivna
redan i Lerums första Generalplan 70 – som trots namnet inte
blev klar förrän 1973 – vilket också är det år som tillväxten
i kommunen föll från 7-8 procent om året ned mot 1-2 procent.
Det är sannolikt också därför citatet i inledningen om vad
som kan hända om tillväxten bromsas finns med: de första signalerna
från Regionen om att det var nödvändigt att bromsa
hade kommit redan hösten 1972 och under valåret 1973 blev
den snabba tillväxten också den stora debattfrågan i Lerum,
som nu fick sitt första riktiga missnöjesparti. Därför visste man
redan när planen publicerades att en uppbromsning var på väg
– det man däremot inte kunde ana var hur oerhört stark den
skulle bli.
Och det är här som rötterna till dagens situation finns, samtidigt
som det är en oerhört intressant frågeställning i sig: hur
kunde det komma sig att det som var regionens absolut snabbaste
växande del fram till 1973 sedan blev den långsammaste?
Den andra delfrågan är lika given – vilka effekter får detta, och
hur förklarar det att kommunens ekonomi långsamt kommit
att urholkas från och med 1990-talet.
Innan vi går in på den konkreta händelseutvecklingen
och siffrorna är det ändå viktigt att peka på de strukturella
dragen: regionen spreds fram till GRs beslut om en planerad
inbromsning ut längs de artärer som de nya motorvägarna
innebar. Att sedan stanna kvar inom den ram som GR drev
innebar för de olika kommunerna att man hade möjlighet att
stanna kvar i den roll man hade 1973, vilket i sin tur innebar en
begränsad lokal sysselsättning och en begränsad handel.
20