LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-

örjat uppträda. Hermansson utvecklade problematiken: ”De
bästa skattebetalarna flyttade nämligen ut ur stan i stor omfattning
och stan förlorade en stor inkomst samtidigt som de
utflyttade gjorde anspråk på den kulturella verksamheten som
fanns inne i staden. Och dessutom fick Göteborg ta hand om
en åldrande befolkning, medan de yngre flyttade ut sin skattekraft
till villorna i förorten. Detta var naturligtvis viktiga aspekter,
även om de inte betonades så starkt”.
Om de stagnerande centrumen var det första strukturella
draget i utvecklingen och de nya kollektivtrafikorienterade
förorterna var den andra, så var de nybyggda villaförorterna
det tredje draget. De nya förorterna började etableras just vid
den kritiska tidpunkten i början av 1960-talet när det svenska
bilinnehavet passerade den första miljonen och när dessutom
de första motorvägarna drogs ut i en radie av ett par mil utanför
Stockholm, Göteborg och Malmö.
Tvärtom vad man kan vänta sig fanns de snabbast växande
förorterna inte i huvudstaden utan utanför Malmö och Göteborg.
I Malmötrakten blev Staffanstorp senare en symbol för
det som den svenska stadsplanerareliten menade var ett ”asocialt”
villabyggande. Den lilla skånska orten som mellan 1960-
1973 växte med 153 procent ger dessutom tydliga insikter om
de mekanismer som låg bakom Lerums tillväxt på 103 procent
under samma tid, vilket var den högsta i Göteborgsregionen.
Staffanstorp hade skapats 1952 av tolv mycket små landsortskommuner,
och den nya kommunen upplevde under sina
första år en mycket långsam tillväxt. Det struktursvaga jordbruket
gjorde att befolkningen minskade så sent som 1958.
Svagheten gjorde självklart också att Lund och Malmö som
var de båda större och snabbväxande kommunerna i närheten
visade intresse för den lilla grannkommunens mark. I en närmaste
exakt parallell till vad som hände i Angered-Bergum
samtidigt – och som ledde till att Stora Lundby ganska snart
fick lämna ifrån sig halva sin landyta till Göteborg – hade
kommunala markköpare från Lund gjort entré i Staffanstorp.
Försöken att köpa in släkten Wachtmeisters storgods ledde
dock till en annorlunda utveckling.
Som en följd av trycket mot den lilla orten inledde de kommunala
ledarna en utveckling som nästan omedelbart skapade
en årlig befolkningstillväxt på närmare tio procent om
året. Hela den årliga bostadsbyggnadskvoten styrdes över till
produktionen av villor. Strategin kulminerade 1970 med den
stora ”Bo i Villa”-mässan som hölls på orten. Vid det laget hade
befolkningen fördubblats på tio år. Den befolkning som den
lilla Skånekommunen attraherade var dessutom exakt den som
dess båda större grannar helst ville ha: unga medelklasshushåll
med hög skattekraft och (åtminstone inledningsvis) relativt
små krav på kommunal service.
I ett svenskt sammanhang har de fulla implikationerna av
det som hände i kommuner som Lerum och Staffanstorp under
1960-talet sällan analyserats. Det som hände bröt radikalt mot
1950-talets expansion i inkorporerade delar av storstäder, och
istället spreds redan i detta skede den svenska bebyggelsen ut i
ett allt vidare mönster. Det innebar att vi redan 1965 hade gått
in i ett svenskt stadsbyggnadsmönster som innebar att kärnornas
försvagning nu följdes av en försvagning i ringen av om-
13