LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-
LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-
LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
LERUM<br />
Jan Jörnmark
INNEHÅLL<br />
inledning<br />
1 innerstaden<br />
2 globaliseringen och storstädernas samhälle<br />
avslutning<br />
4<br />
6<br />
36<br />
70
inledning<br />
Den 1 januari 1969 skapades storkommunen Lerum. Den<br />
bestod avtre och en halv äldre kommuner (Östad delades mellan<br />
Alingsås och Lerum), och som ny och utspridd storkommun<br />
stod den inför flera problem som behövde lösas. Arbetet<br />
med Generalplan 70, som blev Lerums första hade redan börjat,<br />
och i den presenterades de utmaningar som fanns på ett<br />
tydligt sätt:<br />
”Kommunen består idag av ur servicesynpunkt ofullständiga<br />
tätorter och spridd bebyggelse… Kraven på allmän<br />
standardhöjning och en rättvis fördelning av kommunservicen<br />
kan ej på annat sätt tillgodoses än genom att underlaget<br />
kompletteras så att önskade servicefunktioner kan etableras.”<br />
För att klara utbyggnaden förutsåg planen att kommunen<br />
skulle växa till 35 000 invånare i början av 1980-talet och sedan<br />
nå 75 000 personer på 2010-talet. Verkligheten blev en annan:<br />
2014 har befolkningen fortfarande inte nått 40 000 personer.<br />
I ett läge där Lerums centrum i början av 2010-talet stod<br />
utan fullsorterad livsmedelsbutik och kommunen byggt upp<br />
en miljardskuld under det senaste decenniet i fåfänga försök<br />
att klara en snabb ökning av både antalet pensionärer och<br />
ständigt växande kommunala åtaganden är det också intressant<br />
att citera vad den för länge sedan bortglömda planen<br />
skrev om alternativet till att växa vidare:<br />
”Om kommunen skulle vilja säga nej till fortsatt utbyggnad<br />
skulle det bl.a. innebära förändringar i befolkningssammansättningen<br />
och begränsade möjligheter till standardförbättringar.<br />
Den förändrade befolkningssammansättningen medför på<br />
lång och kort sikt ett förändrat investeringsbehov. Ett mycket<br />
begränsat bostadsbyggande i kommunen skulle således inte<br />
utan vidare ställa sig billigare än en fortsatt utbyggnad utifrån<br />
de förutsättningar kommunen har för närvarande, nämligen<br />
en stor andel ny bebyggelse, unga familjer och många barn.”<br />
Det här är helt enkelt historien om vad som hände när just<br />
det alternativet valdes. Vid 1970-talets mitt stod Lerum vid en<br />
absolut vändpunkt, och det som valdes då var att gå från att var<br />
en av de tre storstadsregionernas absolut mest snabbväxande<br />
kommuner till att bli en av de allra mest långsamväxande. Det<br />
gör dessutom att utvecklingen har ett intresse till och med i ett<br />
nationellt perspektiv. Dessutom ställer det naturligtvis dagens<br />
politiker inför rent formidabla utmaningar.<br />
5
DEL ETT den regionala bilden<br />
Den här studien syftar till att sätta denna bild i ett historiskt<br />
perspektiv, och dessutom peka på möjliga lösningsvägar. De<br />
problem Lerum konfronteras med idag påminner om de som<br />
finns i stort sett hela Göteborgsregionen. Kommunen kan i allt<br />
västenligt ses som ett derivat av den utveckling som skett i först<br />
huvudorten och sedan regionen som helhet.<br />
Rötterna till dagens situation återfinns då i 1950- och<br />
1960-talet unika tillväxtsituation. Göteborgsregionen hamnade<br />
då i centrum för den starkaste exportledda tillväxt som<br />
Sverige hade befunnit sig i på ett sekel. I mitten av 1960-talet<br />
hade landets vid den tiden två största företag – Volvo och SKF<br />
– båda sina huvudkontor i staden. Framförallt var det Volvo<br />
som växte starkt under den här perioden, men utvecklingen<br />
präglades också av varven och den nyanlagda Skandiahamnen.<br />
Allt detta ledde till att regionen såg en mycket stark inflyttning<br />
och befolkningsökning. Sett i perspektiv var det här som<br />
regionen närmast extrema utspridning inleddes, och som slutligen<br />
skull göra Göteborg till det som inte utan fog har kallats<br />
”Europas glesaste storstad”. Situationen har naturligtvis i extremt<br />
hög grad både format och präglat Lerum.<br />
Huvudförklaringarna ligger i två faktorer. Dels var den här<br />
tiden starkt formad av den tidens stenhårda hyresreglering,<br />
som både gjorde att innerstaden förlorade alltmer befolkning,<br />
och att samma mekanismer också styrde utvecklingen i de nya<br />
förorter som byggdes under 1950-talet (Biskopsgården, Kortedala,<br />
Frölunda etc.).<br />
Hyresregleringen infördes under andra världskriget och<br />
låste helt enkelt fast hyrorna på 1942 års nivå. Enkelt uttryckt<br />
7
innebar den att hyresnivån i det gamla beståndet sedan föll i takt<br />
Frölunda, Kortedala och Biskopsgården) som byggdes i rela-<br />
Det var de här mekanismerna som gjorde att städer och<br />
problem, som dessutom kraftigt förvärrades under åren runt<br />
med inflationen. Framemot 1950 hade till exempel penning-<br />
tivt snabb takt under 1950- och 60-talen. Nya hyresnivåer eta-<br />
stadsregioner måste expandera utåt, och det samtidiga ge-<br />
1960. Fram till dess hade tillväxten trots allt gynnat centralor-<br />
värdesförsämringen gjort att de gamla hyrorna i innerstäderna<br />
blerades varje år, och dessa blev sedan kvar på en oförändrad<br />
nombrottet för bilismen skapade dessutom medlen för att ge-<br />
tens nyinkorporerade perifera delar, i ett mönster där nya stads-<br />
fallit med nästan 50 procent, och göteborgare i medelåldern<br />
nivå, samtidigt som nyproduktionen ökade i pris. På den tiden<br />
nomföra den växande utspridningen. På grund av det enorma<br />
delar etablerades med nydragna spårvägslinjer som naturliga<br />
minns fortfarande hur de sista gamla reglerade ettorna gick att<br />
kallades detta för att hyrorna hade ”årsringar”, och problemen<br />
trycket mot storstäderna prioriterades också storskaligheten<br />
centralpunkter. Bilismens genombrott i slutet av 1950-talet än-<br />
hyra på Linnégatan och i Vasastan för mindre än hundra kro-<br />
var föremål för serier av utredningar. När flyttviljan snabbt föll<br />
i byggandet, vilket gjorde att det ställdes stora krav på effek-<br />
drade en gång för alla detta, och redan här öppnades Sverige<br />
nor i månaden i slutet av 1970-talet.<br />
även i de områden som byggdes under 1950- och 60-talet ta-<br />
tiviteten både vad gällde sammanhängande exploateringsom-<br />
för samma tendenser som hade synts i Förenta staterna ungefär<br />
De stabilt fallande hyrorna fick naturligtvis effekten att flyt-<br />
lade man om att de efterhand ”förgubbades”.<br />
råden och användningen av kapital och arbetskraft. Samman-<br />
tio år tidigare. I USA kunde man dessutom redan då se hur<br />
tviljan begränsades drastiskt, och att medelåldern på den exis-<br />
Den extremt orörliga bostadsmarknaden gjorde att varje ny<br />
taget förstärkte detta en trend mot ”industriellt byggande”, i<br />
de centrala massproducerade förnyelseområdena fick problem<br />
terande befolkningen i bostadsområdena i princip ökade med<br />
årskull ungdomar som skulle in på marknaden stod inför ett<br />
områden som relativt snart kom att kritiseras för ”monotoni”<br />
att hävda sig i konkurrensen med de nybyggda villaförorterna.<br />
ett år för varje år som gick. Med stigande ålder ökade också<br />
jätteproblem. ”Bostadsbristen” innebar helt enkelt att det fanns<br />
och bristfälliga sociala kvaliteter.<br />
Jane Jacobs blev 1960 portalgestalten i den nya stadsplaner-<br />
dödligheten, och efterhand tunnades sedan den kvarvarande<br />
en i princip oändlig marknad för de äldre och ”billiga” bos-<br />
Men det fanns alternativ till storskaligheten. Samtliga större<br />
ingsdebatt som nu startade, och som tog sin utgångspunkt i<br />
befolkningen ut. I både centrala Göteborg och Stockholm föll<br />
täderna, samtidigt som flyttningarna var nästan obefintliga.<br />
svenska städer hade under 1960- och 1970-talen kranskom-<br />
cityområdenas långtgående förtvining.<br />
befolkningen med ungefär hälften under de tre decennierna<br />
efter 1945, samtidigt som andelen pensionärer ökade drastiskt.<br />
Den starka expansionen i Göteborgstrakten gjorde des-<br />
Allt det här betydde att landet i princip tvingades bygga nya<br />
bostäder till varje ny årgång av människor som kom in på bostadsmarknaden.<br />
Det innebar att 1950- och 60-talens byggande<br />
muner som lade en större del av sin årliga bostadskvot på att<br />
uppföra villor. Villorna var inte bara ett effektivt sätt att locka<br />
till sig skattestarka medel- och höginkomsttagare, de var dessu-<br />
den nya kransen<br />
sutom att utspridningstendenserna blev värre i Västsverige än<br />
i huvudstaden, vilket under 1950- och 60-talen tvingade centralkommunen<br />
till en serie beslut om att försöka genomföra<br />
nya inkorporeringar. I grunden berodde det på att hyresregleringen<br />
stabilt utarmade Göteborg på en yngre befolkning,<br />
samtidigt som den försvårade produktionen av nya bostadsområden<br />
inom de gamla kommunala gränserna. Expansionen<br />
hotade istället ständigt att hamna i industriellt och befolkningsmässigt<br />
växande kranskommuner som Torslanda eller Askim.<br />
Orsaken till att det var svårt att etablera nya bostadsområden<br />
inom de gamla gränserna hade samma rötter. Hyresregleringen<br />
fungerade helt enkelt likadant i de nya områden (som<br />
drevs upp till nivåer som vi fortfarande inte är i närheten av.<br />
Figur 1. Bostadsbyggande i Stockholms- och Göteborgsregionen<br />
tom ett sätt att försäkra sig om att de mindre kommunerna inte<br />
drabbades av en annan av tidens starka trender: att inkorporeras<br />
med den större och starkare huvudkommunen.<br />
Vi ser hela den här utvecklingen i de diagram som visar hur<br />
Göteborg förlorade befolkning under perioden. Delar man in<br />
staden i tre delar framträder dragen dessutom mer tydligt än<br />
vad vi är vana vid. Centrumet – i form av centrum och Linné<br />
– mer än halveras befolkningsmässigt mellan 1950 och 1980,<br />
och redan under 1950- och 60-talen sker den tillväxt som ändå<br />
pågår nästan helt i de områden som inkorporerades 1945-1947,<br />
främst Frölunda och Backa.<br />
Allt det här betydde att de centrala delarna fick växande<br />
Det som hände under de expansiva åren fram till 1973 präglar<br />
fortfarande hela regionen, och det är därför centralt att hålla<br />
i minnet att Göteborg under den här tiden var landets mest<br />
snabbväxande region. Det gjorde att regionen blev centrum för<br />
både cityutarmningen och det nya villabyggandet. Allra mest<br />
snabbväxande var Lerum (se figur 2). Utvecklingen präglar<br />
fortfarande hela regionen, och är det som mer än något annat<br />
förklarar de bekymmer som finns idag.<br />
För det första betydde det här att kranskommunerna kunde<br />
växa mycket snabbt, både befolkningsmässigt och industriellt.<br />
Situationen på Hisingen, där Volvo etablerade sin nya fabrik<br />
8 9
i Torslanda samtidigt som den större kommunen hotades av<br />
en utflyttning av mer välbetalda invånare till samma kommuns<br />
växande villaområden var det tydligaste exemplet på de starka<br />
trenderna. Eftersom expansionen hade en av sina huvudinriktningar<br />
mot Hisingen ledde detta omedelbart till att en motsättning<br />
uppstod mellan hisingskommunerna och Göteborg.<br />
Efter stora motsättningar – som innefattade en ansökan till<br />
regeringen där Torslanda. Säve och Tuve ansökte om att skapa<br />
en egen Hisinge kommun – kom de till sist att inkorporeras<br />
med huvudkommunen under 1967.<br />
Men den verkligt stora inkorporeringen kom istället att<br />
ske österut. Lerums grannkommuner Angered-Bergum var de<br />
enda som innehöll så stora sammanhängande markområden<br />
att de kunde tillfredsställa en expansion som sträckte sig upp<br />
mot tal på närmare 200 000 människor. Här startade de stora<br />
markköpen i början av 1960-talet, och framåt 1965-67 var de<br />
stora planerna för Hisingen och Angered/Bergum i stort sett<br />
färdigproducerade.<br />
Tvärtemot vad man normalt sett tror var det Göteborgs<br />
svaghet som drev fram de extremt offensiva satsningarna. Huvudorten<br />
hade hamnat i ett läge där inkorporeringar var nödvändiga<br />
för att förhindra att kranskommunerna åt upp större<br />
delen av befolkningsökningen. Mellan 1955 och 1970 växte<br />
Göteborgs befolkning (med 1966 års gränser) med 8 procent.<br />
Som en jämförelse växte Partille och Lerum växte med 75 respektive<br />
89 procent. En annan trend gjorde situationen än mer<br />
allvarlig, för mellan 1955 och 1965 växte andelen pensionärer i<br />
Göteborg med 50 procent, och efter 1960 började till och med<br />
befolkningen i åldern mellan 30-39 att minska i absoluta tal.<br />
Det var precis de här människorna som flyttade till Lerum,<br />
som under de här åren hörde till landets allra mest snabbväxande<br />
kommuner.<br />
Alf Hermansson, som 1955 hade blivit en av Göteborgs<br />
första kommunalråd, summerade i slutet av 1970-talet hur<br />
problemen hade sett ut två decennier tidigare och varför inkorporeringar<br />
i slutet av 1950-talet hade blivit en alltmer akut<br />
fråga för Göteborgs del: ”Det var 90 000 i bostadskön när det<br />
var som värst… Ett år hade vi en nettoinflyttning av utländsk<br />
arbetskraft på 10 000 personer. Då kom Bergsjön och Kortedala<br />
till som ju låg på Angereds mark.”<br />
Men problemen var större än så, för när arbetarna stabiliserade<br />
sig ekonomiskt kom nästa problem, när de unga människorna<br />
flyttade vidare. Redan i skiftet av 1950- och 1960-talen<br />
hade det problem som allt sedan dess karaktäriserat Göteborg<br />
I Gråbo och Sjövik finns minnena av kommunens industriella<br />
förflutna. Härifrån hämtades inte minst stora delar av materialet<br />
till det som skulle bli “Europas Brasilia.” med nästan 200<br />
tusen drömda invånare.<br />
Din vidsträckta och vildmarksliknande grusgropen och de<br />
intilliggande övergivna fastigheterna är dessutom ovanligt<br />
vackra fotobjekt (sid. 6-17)<br />
10
örjat uppträda. Hermansson utvecklade problematiken: ”De<br />
bästa skattebetalarna flyttade nämligen ut ur stan i stor omfattning<br />
och stan förlorade en stor inkomst samtidigt som de<br />
utflyttade gjorde anspråk på den kulturella verksamheten som<br />
fanns inne i staden. Och dessutom fick Göteborg ta hand om<br />
en åldrande befolkning, medan de yngre flyttade ut sin skattekraft<br />
till villorna i förorten. Detta var naturligtvis viktiga aspekter,<br />
även om de inte betonades så starkt”.<br />
Om de stagnerande centrumen var det första strukturella<br />
draget i utvecklingen och de nya kollektivtrafikorienterade<br />
förorterna var den andra, så var de nybyggda villaförorterna<br />
det tredje draget. De nya förorterna började etableras just vid<br />
den kritiska tidpunkten i början av 1960-talet när det svenska<br />
bilinnehavet passerade den första miljonen och när dessutom<br />
de första motorvägarna drogs ut i en radie av ett par mil utanför<br />
Stockholm, Göteborg och Malmö.<br />
Tvärtom vad man kan vänta sig fanns de snabbast växande<br />
förorterna inte i huvudstaden utan utanför Malmö och Göteborg.<br />
I Malmötrakten blev Staffanstorp senare en symbol för<br />
det som den svenska stadsplanerareliten menade var ett ”asocialt”<br />
villabyggande. Den lilla skånska orten som mellan 1960-<br />
1973 växte med 153 procent ger dessutom tydliga insikter om<br />
de mekanismer som låg bakom Lerums tillväxt på 103 procent<br />
under samma tid, vilket var den högsta i Göteborgsregionen.<br />
Staffanstorp hade skapats 1952 av tolv mycket små landsortskommuner,<br />
och den nya kommunen upplevde under sina<br />
första år en mycket långsam tillväxt. Det struktursvaga jordbruket<br />
gjorde att befolkningen minskade så sent som 1958.<br />
Svagheten gjorde självklart också att Lund och Malmö som<br />
var de båda större och snabbväxande kommunerna i närheten<br />
visade intresse för den lilla grannkommunens mark. I en närmaste<br />
exakt parallell till vad som hände i Angered-Bergum<br />
samtidigt – och som ledde till att Stora Lundby ganska snart<br />
fick lämna ifrån sig halva sin landyta till Göteborg – hade<br />
kommunala markköpare från Lund gjort entré i Staffanstorp.<br />
Försöken att köpa in släkten Wachtmeisters storgods ledde<br />
dock till en annorlunda utveckling.<br />
Som en följd av trycket mot den lilla orten inledde de kommunala<br />
ledarna en utveckling som nästan omedelbart skapade<br />
en årlig befolkningstillväxt på närmare tio procent om<br />
året. Hela den årliga bostadsbyggnadskvoten styrdes över till<br />
produktionen av villor. Strategin kulminerade 1970 med den<br />
stora ”Bo i Villa”-mässan som hölls på orten. Vid det laget hade<br />
befolkningen fördubblats på tio år. Den befolkning som den<br />
lilla Skånekommunen attraherade var dessutom exakt den som<br />
dess båda större grannar helst ville ha: unga medelklasshushåll<br />
med hög skattekraft och (åtminstone inledningsvis) relativt<br />
små krav på kommunal service.<br />
I ett svenskt sammanhang har de fulla implikationerna av<br />
det som hände i kommuner som Lerum och Staffanstorp under<br />
1960-talet sällan analyserats. Det som hände bröt radikalt mot<br />
1950-talets expansion i inkorporerade delar av storstäder, och<br />
istället spreds redan i detta skede den svenska bebyggelsen ut i<br />
ett allt vidare mönster. Det innebar att vi redan 1965 hade gått<br />
in i ett svenskt stadsbyggnadsmönster som innebar att kärnornas<br />
försvagning nu följdes av en försvagning i ringen av om-<br />
13
Figur 2. Befolkningstillväxt mellan år 1960 och 1970 (procent).<br />
råden av Frölunda och Vällingby-typ.<br />
För de större städerna fanns det bara ett svar – men i motsats<br />
till vad man i förstone tror var inte besluten att anlägga<br />
t.ex. Angered, Rinkeby eller Rosengård fattade ifrån någon<br />
styrkeposition. Det var helt enkelt framtvingade av den växande<br />
utmaning som de större städerna konfronterades med<br />
från kombinationen av bilism och förorter.<br />
Det är lätt att se hur Lerum passar in i mönstret, och flera<br />
faktorer gjorde dessutom att den nya storkommunen var närmast<br />
extremt gynnad i sammanhanget. Pendlingskulturen<br />
hade etablerats här redan under mellankrigstiden när Aspenäs<br />
villaområde etablerades, och när sedan E 20 drogs fram genom<br />
den nya kommunens kärnområde under den första halvan av<br />
1960-talet sopades de sista resterna av hindren för expansionen<br />
bort.<br />
14
Vi ser från figur 2 hur stark tillväxten var. Ingen del av<br />
Göteborgsregionen växte lika snabbt. Ser man till exempel till<br />
Kungsbacka som i ett senare skede kom att passera Lerum (och<br />
som idag befinner sig i en mycket bättre position) växte hallandskommunen<br />
betydligt långsammare under tiden fram till<br />
1973.<br />
Sett till hela regionen framstår de båda östra kommunernas<br />
extremt starka situation ännu tydligare. Under den här perioden<br />
var de hela regionens absolut snabbast växande. Förskjutningen<br />
i tyngdpunkten i regionens tillväxt mot Kungsbacka-Mölnlycke<br />
kom i ett senare skede. Den enorma tillväxten och<br />
den starka inbromsning som sedan skedde är nyckelfaktorer<br />
för att förstå dagens situation.<br />
Förklaringen ligger både i kommunikationerna och i den<br />
industriella utveckling som skapade Göteborgs starka intresse<br />
för sina norra och östra grannkommuner. Dåvarande E3:an<br />
byggdes ut till motorväg till Lerum och Floda redan i början<br />
av 1960-talet, och det placerade dessa orter i ett perfekt läge för<br />
att expandera med hjälp av villabyggande. Ett betydande antal<br />
mycket stora arbetsgivare som SKF, de stora textilföretagen och<br />
Turitz låg i rätt riktning för inpendling från de östra förorterna,<br />
där de bostäder som 30-åringarna inte kunde hitta i Göteborg<br />
fanns.<br />
Men det betydde också att tillväxten var mycket starkt<br />
knuten till huvudortens. Pendlare har alltid varit en huvudgrupp<br />
i befolkningen och något eget starkt näringsliv etablerades<br />
aldrig.<br />
göteborgs kris<br />
För Göteborgs del var situationen i längden ohållbar. De första<br />
motorvägarna och bilismen fick utflyttningen till villorna<br />
att accelerera i mitten av 1960-talet, och nu inleddes stadens<br />
största offensiva satsning någonsin. Till yttermera visso har<br />
den präglat hela regionen sedan dess.<br />
Det är väsentligt i sammanhanget att inse att Angereds utbyggnad<br />
inleddes från en svaghets- snarare än en styrkeposition.<br />
Det gällde nu att bygga de moderna 3- och 4-rumslägenheter<br />
som det antogs att den flyttande unga medelklassen ville<br />
ha. Med början i Hjällbo öppnades det nya expansionsområdet<br />
upp, och precis som när Frölunda inkorporerats två decennier<br />
senare fick staden nu en ny front där befolkningen kunde växa.<br />
I resten av staden föll den däremot vidare.<br />
Det har egentligen aldrig fullt ut klargjorts vad som sedan<br />
hände under de kritiska åren 1969-1972, som avslutades med<br />
att det svenska bostadsbyggandet mer eller mindre fullständigt<br />
ändrade karaktär – och det i kanske högre grad i Göteborg än<br />
någon annanstans. Det vi vet är att landets allmännyttiga bostadsbolag<br />
under 60-talets allra sista år plötsligt började konfronteras<br />
med ett fenomen de aldrig tidigare stött på mer än<br />
under kortare perioder: nämligen stabilt ökade reserver av<br />
tomma lägenheter. Situationen gällde också för HSB och Riksbyggen,<br />
som var den tidens helt dominerande bostadsrättsföretag.<br />
Det som däremot fanns var en exceptionellt expansiv villamarknad.<br />
Som vi sett hade den växt redan under 60-talet,<br />
16
Hela vägen fram till sidan 25 är vi fortfranade kvar i Gråbo,<br />
som sedan länge befunnit sig i en svag utveckling. När<br />
utbyggnaden av Angered stannade av blev den norra kommundelen<br />
avskuren från regionens nya centrala dfelar, och på<br />
många sätt känns det nu som att resa bakårt i tiden när man<br />
rör sig längs väg 190.<br />
men det fanns ett drag i den som fortfarande höll tillbaka<br />
tillväxten. Den allmänna hyreskontrollen hade alltså redan<br />
från början flankerats av en allomfattande kontroll över bostadsrättspriser<br />
(Bostadsrättskontrollagen) och dessutom var<br />
även överlåtelsepriser på villor byggda efter 1947 med statliga<br />
lån formellt sett kontrollerade.<br />
Ända sedan 1950-talet hade de styrande socialdemokraterna<br />
haft en ambition om att släppa på de kostnadsdrivande<br />
regleringarna på den svenska bostadsmarknaden, och den 1<br />
januari 1969 togs två som det skulle visa sig avgörande steg, när<br />
både villa- och bostadsrättspriserna liberaliserades. Med detta<br />
kunde inte bara en nybyggnads- utan även en andrahandsmarknad<br />
för främst villor etableras.<br />
Samtidigt hade även den allt snabbare inflationen och<br />
löneökningarna gjort att marginalskatterna för alltfler medelinkomsttagare<br />
passerade femtio procent. Eftersom ränteavdragen<br />
för bostadslån på den tiden var hundraprocentiga uppstod<br />
nu en situation som absolut ingen hade räknat med: för de<br />
allra flesta svenska medelinkomsttagare var det i det här läget<br />
billigare att köpa en villa än att bo i någon av de nyproducerade<br />
lägenheterna i Angered, Rinkeby eller Rosengård.<br />
Det var dessutom svårt att undvika att få information om<br />
de nya förhållandena, för ett nytt drag på den svenska bostadsmarknaden<br />
som etablerades dessa år var en synnerligen<br />
aggressiv reklam för nya bostadsprojekt (se bilden). Här presenterades<br />
inte bara de nya områdena (ofta belägna i Lerum),<br />
de var dessutom kompletterade med bostadskostnadskalkyler<br />
som inte gick att missförstå. Alla dessa kalkyler visade på<br />
samma sak – att den som köpte villa skulle få ”betalt för att bo”,<br />
som Sveriges mest berömde nationalekonom några år senare<br />
uttryckte det i en starkt kritisk debattbok.<br />
I de nybyggda områden som redan hade fått namnet ”miljonprogrammet”<br />
blev situationen snabbt kritisk. I motsats till<br />
vad som ofta hävdats i efterhand hade inte bostadskrisen något<br />
egentligt samband med den industri- och varvskris som inleddes<br />
efter oljeprishöjningarna 1973. I januari 1974 förklarade<br />
Lennart Sävenstrand, som var vd för Göteborgs Bostads AB<br />
den betydligt mer komplicerade problematiken: ”Under de två<br />
senaste åren har nära 20 000 människor flyttat från Göteborg.<br />
Därigenom har 7 000 lägenheter blivit lediga. Dessutom har<br />
10 000 lägenheter blivit klara. Nettotillskottet är alltså 17 000<br />
samtidigt som efterfrågan minskar.”<br />
19
Det innebar egentligen att den kamp om skattekraften som<br />
startat mellan Göteborg och kranskommunerna 1960 nu en<br />
gång för alla hade avgjorts till förorternas fördel. Ända sedan<br />
dess har Göteborgs interna situation i regionen försämrats och<br />
någon vändning i det förhållandet kan fortfarande inte skönjas<br />
(se figur 5).<br />
Det fanns två komplicerande delar av detta problem. Det<br />
ena var att Göteborgs allmännyttiga bostadsföretag aldrig hade<br />
skapat några ekonomiska reserver, utan var helt beroende av<br />
ett fortsatt byggande för sin likviditet. Den situationen förändrades<br />
nu omedelbart. Och de konkurshotade bolagen blev nu<br />
deras ägares – kommunens – absolut viktigaste prioritet. All<br />
politisk kraft fick nu vändas mot två mål. Det ena var att få<br />
staten att ta en större del av kostnaderna för de tomma lägenheterna.<br />
Dels sökte man få direkta räntebidrag, och dels drev<br />
man på för att staten också skulle höja bostadsbidragen, vilket<br />
ökade antalet hushåll som hade möjlighet att hyra. Å andra<br />
sidan var detta också ett säkert sätt att öka segregationen, vilket<br />
alltsedan dess blivit ett ökande problem i regionen.<br />
En annan strategi var att söka minska det allmänna byggandet<br />
i regionen via Göteborgsregionens olika samarbetsorgan.<br />
Alltsedan dess har GR varit en dominerande aktör i regionens<br />
bostadsproduktion. Och effekterna för Lerums del sammanfattades<br />
på ett tydligt sätt av Lennart Jonsson, som under ett<br />
par decennier var Lerums ledande socialdemokrat: ”I början av<br />
80-talet hade Göteborg ett överskott av lägenheter. Lerum hade<br />
brist. Men kvoteringen gjorde att vi inte fick bygga. Göteborg<br />
sa nej…”.<br />
Effekterna av de första nedskärningarna fanns beskrivna<br />
redan i Lerums första Generalplan 70 – som trots namnet inte<br />
blev klar förrän 1973 – vilket också är det år som tillväxten<br />
i kommunen föll från 7-8 procent om året ned mot 1-2 procent.<br />
Det är sannolikt också därför citatet i inledningen om vad<br />
som kan hända om tillväxten bromsas finns med: de första signalerna<br />
från Regionen om att det var nödvändigt att bromsa<br />
hade kommit redan hösten 1972 och under valåret 1973 blev<br />
den snabba tillväxten också den stora debattfrågan i Lerum,<br />
som nu fick sitt första riktiga missnöjesparti. Därför visste man<br />
redan när planen publicerades att en uppbromsning var på väg<br />
– det man däremot inte kunde ana var hur oerhört stark den<br />
skulle bli.<br />
Och det är här som rötterna till dagens situation finns, samtidigt<br />
som det är en oerhört intressant frågeställning i sig: hur<br />
kunde det komma sig att det som var regionens absolut snabbaste<br />
växande del fram till 1973 sedan blev den långsammaste?<br />
Den andra delfrågan är lika given – vilka effekter får detta, och<br />
hur förklarar det att kommunens ekonomi långsamt kommit<br />
att urholkas från och med 1990-talet.<br />
Innan vi går in på den konkreta händelseutvecklingen<br />
och siffrorna är det ändå viktigt att peka på de strukturella<br />
dragen: regionen spreds fram till GRs beslut om en planerad<br />
inbromsning ut längs de artärer som de nya motorvägarna<br />
innebar. Att sedan stanna kvar inom den ram som GR drev<br />
innebar för de olika kommunerna att man hade möjlighet att<br />
stanna kvar i den roll man hade 1973, vilket i sin tur innebar en<br />
begränsad lokal sysselsättning och en begränsad handel.<br />
20
På samma sätt innebar det att kommunikationerna fortsatte<br />
att vara knutna mot Göteborg, snarare än på tvären mot an-<br />
centrumen för regionens allra starkaste tillväxt när vägsystemen<br />
efterhand stod klara på 1980- och 90-talen. Det gjorde att<br />
Figur 3. Skattekraftens andel av riksmedelvärdet i Lerum och Kungsbacka<br />
1995-2014.<br />
Figur 4. Befolkningstillväxt i Kungsbacka och Lerum mellan år 1970 och 2013<br />
(procent).<br />
dra delar av kransen. Det är också lätt att se hur uppehållandet<br />
det från och med 1970-talet både blev möjligt att etablera ett<br />
av det här mönstret är det som gör det möjligt för Göteborg<br />
nytt verksamhetsområde i trakterna av Åbro/Fässberg/Sisjön,<br />
att upprätthålla sin hegemoni inom området – egentligen vilar<br />
samtidigt som direktpendling hela vägen mellan till exempel<br />
denna på en ytterst bräcklig grund så länge huvudorten inte<br />
Kungsbacka och Torslanda blev möjlig. Det gjorde också att<br />
kan utveckla nya attraktiva verksamhetsområden och bostäder<br />
det ”traditionella” Göteborg i ganska liten grad berördes av den<br />
(vilket egentligen bara skett i Eriksbergs-Lindholmenområdet<br />
nya tillväxten – tvärtom förstärktes den svaga utvecklingen i<br />
under den här perioden).<br />
huvudorten. Ironiskt nog var de områden som berördes allra<br />
minst av den nya motorvägskanten de områden som byggts i<br />
the edge - suburbias<br />
nya centrum<br />
Det allra mest påtagliga draget i regionens utveckling efter<br />
1975 är dock förskjutningen i regionens tyngdpunkt från en<br />
expansion som rörde sig österut till att istället röra sig söderut.<br />
Självklart är det också den förskjutningen som mer än något<br />
annat haft betydelse för Lerums utveckling.<br />
En betydande del av förklaringen ligger i den annorlunda<br />
infrastrukturutvecklingen i det senare skedet. När E6:an till<br />
sist blev klar genom Mölndal och vidare ned till Kungsbacka<br />
fick den en naturlig förlängning med Söderleden. I realiteten<br />
fungerade Söderleden som en av regionens få tvärförbindelser,<br />
som knöt ihop både E6:an och väg 158/Dag Hammarskjöldsleden<br />
med de nyinkorporerade perifera delarna av Göteborg<br />
(Frölunda och södra delen av Hisingen).<br />
Utan att någon hade avsett det blev Åbro och Sisjön, som<br />
var de två platser där Söderleden mötte E6an och 158an de två<br />
Nordost, och som nu istället blev centrala för den tilltagande<br />
segregation som sedan 1980-talet har karaktäriserat Göteborg.<br />
Det som Göteborgsregionen nu istället utvecklade var en<br />
egen variant av det som amerikanen Joel Garreau i början av<br />
1990-talet döpte till en ”Edge City”. Den vildvuxna västra delen<br />
av Göteborg-Mölndalsområdet stämmer i det närmaste exakt<br />
in på den definition som Garreau gav till de nya kantstäder som<br />
växte upp på olika håll i västvärlden efter 1970. Han menade<br />
att en typisk ny ”Edge” hade cirka en halv miljon kvadratmeter<br />
kontorsutrymme, drygt 50 000 kvadratmeter handel, mer arbetsplatser<br />
än bostäder, sågs av befolkningen som en plats, och<br />
inte alls uppfattades som en ”stad” år 1960, då området bestod<br />
av ängar och enstaka jordbruk.<br />
Området och moten mellan Sisjön och Åbro stämmer<br />
nästan exakt in på det mönster som Garreau beskriver för hur<br />
”Kantstäder” spontanetableras utefter trafikplatser, där han gav<br />
namnet ”Boomers” till de som växte fram runt spontantetablerade<br />
handelscentrum. Att de delas mellan olika redan exis-<br />
terande kommuner har heller inte varit något hinder för deras<br />
framväxt. Snarare är det faktiskt tvärtom, för det betyder i normalfallet<br />
att den som vill etablera sig kan förhandla med flera<br />
aktörer som det går att spela ut mot varandra.<br />
I fallet Sisjön, där Göteborgs politiker länge gjorde allt<br />
som stod i deras makt för att förhindra den dynamiska handelsutvecklingen<br />
är det draget tydligt. Det är också tydligt på<br />
det sättet att Ericssons etablering på Lindholmen – som varit<br />
huvudortens starkast växande del de senaste decennierna –<br />
startade efter att den stora IT-koncernens ledning presenterat<br />
planer på att flytta ned mot Jolen-Åbro-hållet.<br />
Nya handels- och verksamhetsområden av Edge-typ skapar<br />
helt enkelt de olikheter som aldrig kan planeras fram och som<br />
driver marknadsekonomisk expansion. Utvecklingen i Kungsbacka,<br />
som låg närmast perfekt till i förlängningen av både<br />
E6an och Väg 158, demonstrerar dessutom hur mycket effektivt<br />
arbetande kranskommuner har kunnat uppnå. Hallandskommunen<br />
tog oerhört mycket mindre hänsyn till de beslut som<br />
togs i GR om bostadsbyggande, och pressade dessutom för<br />
systematiskt större kvoter när det var nödvändigt. Resultatet<br />
i skillnader mellan Kungsbacka och Lerum ses i figur 3 och<br />
4. Var sig det handlar om skattekraft, befolkningsutveckling<br />
eller nyföretagande är den skilda utvecklingen drastisk. Som<br />
vi senare kommer att se bröt även Härryda (Mölnlycke) och<br />
Partille i högre grad med sina tilldelade roller från och med det<br />
sena 1990-talet, vilket sannolikt under det närmaste decenniet<br />
kommer att konfrontera Lerum med akuta utmaningar – men<br />
också nya möjligheter.<br />
22 23
Figur 5. Utveckling av medianinkomst i 1990-2010 i Göteborgsregionen.<br />
Garreau betonar också ytterligare ett drag i de expansiva<br />
kanternas struktur: allra helst skall det även finnas en orientering<br />
mot nybyggda flygplatser. Här hade Åbro-Sisjön via E6<br />
och Rv40 relativt goda och snabba förbindelser, även om de<br />
knappast kan beskrivas som idealiska. Å andra sidan öppnade<br />
det till sist också möjligheter till expansion i Göteborgsregionens<br />
östra del.<br />
mölnlycke, öjersjö, partille:<br />
den andra kanten<br />
För länge var det av avgörande betydelse för Lerum-Partille att<br />
regionens första Edge skapades i sydväst snarare än i öst. Det<br />
betydde att de nya arbetstillfällena under en lång tid skapades<br />
någon annanstans, både inom kontor och handel. Trycket mot<br />
väster reflekteras inte minst i de siffror som presenteras i figur<br />
5 över skattekraften i regionen.<br />
Den svagare utvecklingen i den östra delen av Göteborgsregionen<br />
blev alltmer uppenbar i början av 1990-talet och i en<br />
utvecklingskedja som kulminerade 2005-2007 skulle det leda<br />
fram till dagens mycket levande stadsbyggnadsdebatt i Lerum.<br />
Man kan tveklöst säga att hela utvecklingen skedde utan att<br />
kommunen egentligen hade någon aning om vad som pågick<br />
fram till dess, och att det som följt därefter har varit serier av<br />
reaktiva händelser, utan egentligt sammanhang.<br />
När Sisjöområdets utveckling till sist både mognade och legaliserades<br />
var det som sagt lika uppenbart var de stora hålen<br />
i utvecklingen fanns. Tillväxten mot öster hade fram till mitten<br />
av 1970-talet dominerats av bostads- och industribyggande<br />
efter motorvägen, men handeln och kontorsutvecklingen<br />
släpade långt efter. Det var den ”modernare” delen av efterkrigstidens<br />
ekonomi som behövde utvecklas här.<br />
Den utveckling som intensifierades från och med 1970-talets<br />
gynnade som sagt systematiskt de delar av regionen som<br />
förmådde omorientera sig mot den nya snabbväxande Åbro-<br />
Sisjö-Edgen. Det som skapat ytterligare möjligheter och kompletterat<br />
utvecklingen har varit Landvetters betydelse och den<br />
fortsatta utbyggnaden av motorvägen mot Borås. Därför passar<br />
även de sista decenniernas utveckling extremt väl in i Garreaus<br />
schema. Förloppet är dessutom redan nu på god väg att göra regionen<br />
minst två-kärnig på ett helt spontant och oplanerat sätt.<br />
För Lerums och Partilles del har det här inneburit att tillväxtmöjligheterna<br />
i hög grad avgjorts av möjligheten att haka på<br />
och integreras i den nya Rv40 expansionen. I sammanhanget<br />
är det svårt att inte gång efter annan slås av oförmågan att utveckla<br />
en tvärförbindelse mellan Lerum och Landvetter och i<br />
det perspektiv som nu kommer att presenteras blir utvecklingen<br />
av Jerikomotet mer väsentlig än någonsin. Projektet har ju<br />
drivits under flera decennier av kommunen, och i den fördelningsmentalitet<br />
som blivit förhärskande i regionen är det av yttersta<br />
vikt att kraften i arbetet för att skapa resurser för det som<br />
kanske är regionens allra mest logiska vägbygge prioriteras.<br />
Två komponenter framstår som allra väsentligast i den utveckling<br />
som hittills egentligen bara ”drabbat” Lerum (för att<br />
låna den terminologi som brukar användas i kommunen när<br />
nya byggen planeras och startas). Händelseskedet startade<br />
26 27
egentligen med Landvetters etablering 1977, varefter en falsk<br />
start inleddes redan under 1980-talet, varefter de nödvändiga<br />
förutsättningarna skapades under 1990-talet och vilket till sist<br />
fick utveckling att intensifieras efter millennieskiftet. Det ena<br />
faktorn i skeendet är etableringen av Mölnlycke företagspark<br />
och Nya Öjersjövägen, den andra är tillkomsten av Allum.<br />
Företagsparken vid Mölnlycke-motet planerades redan under<br />
1980-talet och är till sin karaktär en typisk Edge-satsning<br />
av samma typ som Sisjön. Tillgången till större områden i kanten<br />
av Sisjö-reservatet gör avsevärda och expansionsbara anläggningar<br />
möjliga, både för logistik och produktion. Här finns<br />
inte heller grannar som kan tänkas överklaga planer, och inte<br />
minst är den här typen av områden idealiska för företag som<br />
hamnat inklämda mellan vägar i halvcentrala lägen. Flera företagsflyttar<br />
till den nya företagsparken har därför i nästa steg<br />
även blivit avgörande för Partilles centrumförnyelse.<br />
Mjörnbotorget i Gråbo är en av kommunens mer borglömda<br />
platser. Efter ett par större bränder är den dessutom omgivven<br />
av ödemarker på flera sidor, vilket ger ett ovanligt intryck<br />
för en ny torgbesökare.<br />
Centrumet har dessutom skjutits fram i nya plaläggningsprocesser,<br />
men där har den nystart det ofta talats om gång efter<br />
annat stött på en fler mer elller mindre oväntade hinder (sid.<br />
28- 31)<br />
Utvecklingen av företagsparken är också typisk i den mening<br />
att 1980-talsstarten följdes av ett ganska långt stillestånd,<br />
när planer på nyetableringar slutade i återvändsgränder. Möjligheterna<br />
för Partilleföretag att flytta till det mycket bättre<br />
läget ökades sedan radikalt när Nya Öjersjövägen byggdes och<br />
förbättrades under första halvan av 90-talet, och även om den<br />
nybyggda vägen långt ifrån är i nivå med Söderleden visar den<br />
ändå än en gång på betydelsen av förbättrade tvärförbindelser<br />
i regionen.<br />
Under andra halvan av 90-talet öppnade detta för en allt<br />
snabbare utveckling av södra Partille (Öjersjö) och Mölnlycke<br />
företagspark. Under 00-talet skulle sedan området bli ett av<br />
regionens allra mest expansiva, en fortsättning som mer eller<br />
mindre garanteras en fortsättning genom bygget av Slambymotet<br />
och (förhoppningsvis) vägen ned mot Jeriko under det<br />
kommande decenniet.<br />
Mölnlycke Företagsparks verkliga uppsving kom när den<br />
svenska ekonomin åter tog fart runt millennieskiftet. Högkonjunkturen<br />
ledde både till nyetableringar och expansionsplaner<br />
och byggtakten har ända sedan dess varit intensiv härute. Till<br />
de för regionen mest betydelsefulla etableringarna hör Daros<br />
och Christian Berner, eftersom de båda företagsflyttarna förändrade<br />
konkurrensläget och lokaliseringsmöjligheterna inom<br />
hela Lerum/Mölnlycke/Partilleområdet.<br />
Om den nya företagsparken och den förbättrade tvärförbindelsen<br />
kraftigt förändrade förutsättningarna för bostadsbyggande<br />
och sysselsättningsmöjligheter inom regionen gjorde<br />
Allum detsamma för handelsmöjligheter. Handeln var ju den<br />
29
andra strukturella svagheten – och därmed sysselsättningsmöjligheten<br />
– som 1960- och 70-talets nya förortskommuner konfronterades<br />
med.<br />
Eftersom de nästan helt och hållet bestod av utspridd villabebyggelse,<br />
blev byggandet av större externcenter det logiska<br />
svaret på förortsexpansionen. Men under 1970-talet hade utvecklingen<br />
hejdats av en stor mängd nya regleringar som syftade<br />
till att skydda existerande handel. Eftersom utflyttningen<br />
av människor till de nya förorterna däremot redan skett var regleringarna<br />
i grunden både ologiska och dysfunktionella, och<br />
de ledde gång efter annan till att spontana handelsområden<br />
etablerades. Det var till exempel så som Sisjön fick sitt genombrott<br />
och det var på det sättet som Willy Schlee etablerade sin<br />
epokgörande Willy-butik i (typiskt nog) den norra kanten av<br />
Kungsbacka.<br />
I slutet av 1980-talet hade både kritiken mot regleringarna<br />
och trycket från den framväxande kapitalmarknaden gjort situationen<br />
ohållbar. Under den borgerliga regeringen 1991-94<br />
liberaliserades lagstiftningen, och trots en viss återreglering<br />
efter 1995 har ända sedan dess villkoren för nyetableringar i<br />
svensk handel varit radikalt annorlunda. Den genomsnittliga<br />
storleken för en nybyggd livsmedelsbutik har mer än fyrdubblats<br />
sedan början av 1990-talet.<br />
I och med den liberaliserade och uppsnabbade galleria- och<br />
externcenterutvecklingen blev det därför självklart att ett nytt<br />
större centrum stod på tur att etableras i det östra området,<br />
som växt först men där sedan handelsregleringarna gjort att<br />
någon klassisk stormarknad av 1970-talstyp aldrig etablerats.<br />
30
Figur 6. Befolkningsutveckling i Lerum och Partille (index, 2006=100).<br />
Figur 7. Andelen pensionärer (65 år-) i Lerum och Partille år 2000, 2005 och 2013 (procent).<br />
I Härryda, Partille och Lerum skedde därför bortemot två<br />
verklighet. Motståndet har varit väldigt stort mot allt ifrån att<br />
tredjedelar av kommuninvånarnas sällanköpshandel utanför<br />
den egna kommunen. Redan 1993-94 var det också tydligt att<br />
det fanns två eller möjligen tre alternativa lägen för den nya<br />
marknaden, men efter en serie politiska manövrar föll både<br />
SKFs fabriksområde och Torpavallen bort.<br />
Kvar fanns Partille centrum, där de lokala politikerna vid<br />
mitten av 1990-talet hade bestämt sig för att göra det som Henrik<br />
Ripa i en intervju menade att man systematiskt missat i<br />
Lerum under en följd av år när han häromåret kommenterade<br />
centrumutvecklingens läge. ”Det är klart att det ligger på mig<br />
som kommunstyrelsens ordförande att se till att planerna blir<br />
man bygger lite på höjden till motorvägsavfarten till att bygga<br />
bostäder vid ån. Och det är klart att alla som är emot detta gör<br />
ju att det inte händer någonting.”<br />
I Partille har processerna skötts på ett mer bestämt sätt,<br />
och efter inledande problem med finansieringen löste sig den<br />
frågan också när konjunkturen förstärktes 1997-98. Dessutom<br />
var det i det här läget som norskt kapital på allvar började läcka<br />
in i västra Sverige. Grannlandet fick efter oljeboomen på 1970-<br />
och 80-talen ett helt nytt liv, och inte minst har expansionen<br />
varit stark inom handel och servicegrenarna. Petter Stordalen<br />
och Stein Erik Hagen var två av de nya entreprenörerna som<br />
med utgångspunkt i olika handelskoncept vitaliserade både de<br />
norska och svenska servicesektorerna. Under Stordalens och<br />
Hagens ledning förvandlades Steen och Ström från att ha varit<br />
ett Oslobaserat varuhus till att bli en snabbväxande aktör på<br />
den skandinaviska köpcentrummarknaden. I Sverige kom den<br />
nya gruppen in på marknaden genom ett mycket lyckat förvärv<br />
av den då största och krisdrabbade svenska aktören 1994 – mitt<br />
under den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet.<br />
Det betydde också att landet under den andra halvan av<br />
1990-talet fick en ny aktör på köpcentrummarknaden som<br />
både hade starka finansiella resurser och innovativ energi. I<br />
Västsverige är förnyelsen av Torp och bygget av Allum de tydligaste<br />
exemplen på den norska förnyelsekraften. Allum var<br />
dessutom ett av den norska företagets första svenska nybyggnadsprojekt.<br />
Allum visade också hur långt begreppet ”handelscentrum”<br />
har utvecklats. De stora hålen i centrum på orter som Partille<br />
(och Lerum) gjorde det till sist möjligt för kapitalstarka och innovativa<br />
aktörer att utveckla effektiva och centrala projekt som<br />
låg mycket långt från 1970-talets monotona köplador. Redan<br />
32 33
tidigt presenterades dessutom Allum som ett sätt att utveckla<br />
Partille från ”förort” till ”förstad”, och när den hypermodena<br />
anläggningen stod klar 2006 visade det sig att den blev starten<br />
till en betydligt snabbare utveckling i Partille som länge stagnerat<br />
befolkningsmässigt. Ser man till den relativa utvecklingen<br />
mellan de två grannkommunerna är skillnaden drastisk sedan<br />
dess (se figur 6-7).<br />
Uppsvinget i Partille fortsätter dessutom, och de närmaste<br />
åren planeras en omfattande ytterligare utbyggnad av Allum ut<br />
över hela det gamla Kyrktorget. Vitaliseringen av det tidigare<br />
nedgångna och närmast Törnrosa sovande centrumet stannar<br />
dock minst av allt där. Den nya attraktionen i förortens tidigare<br />
näst intill obefintliga centrum har nu även öppnat de före detta<br />
Daros- och Christian Berner tomterna för en omfattande nyutveckling.<br />
Antalet lägenheter i Partille Port, som det nya området<br />
kallas, kommer att uppgå till 800, en siffra som ökades<br />
under det jämförelsevis mycket snabba detaljplanearbetet. Till<br />
detta kommer bygget av den nya Partille Arena, vilket sammantaget<br />
gör det här till ett av regionens just nu allra starkaste<br />
expansionsområden.<br />
Lekplatserna och flerfamiljshusen i Sjövik är idag några av<br />
kommunens allra tydligaste minnen av den epok som gick<br />
under namnet “Miljonprogrammet”.<br />
34
DEL TVÅ fallet lerum<br />
Men det väsentliga är att kranskommunernas envisa kvarhängande<br />
i sitt invanda beroende av Göteborg varit improduktivt.<br />
Den svagare ekonomiska tillväxt, befolkningstäthet och lägre<br />
byggande som efterhand präglat centralorten (se figur 5) har<br />
gjort att de pendlingsorter som inte förmått skapa någon egen<br />
ekonomisk dynamik – eller orientera dem mot ett nytt centrum-<br />
egentligen har blivit en funktion av centralortens allt<br />
långsammare tillväxt. Pendlingsmöjligheterna har inte växt<br />
som förut (eller har förskjutits mot någon annan del av regionen),<br />
och någon egen generering av nya verksamheter har<br />
inte skett.<br />
Trendmässigt har sådana här delar av regionen. och Lerum är<br />
sannolikt det bästa exemplet på dem, präglats av en stabilt fallande<br />
befolkningstillväxt, vilket i sig inte skulle behöva ses som<br />
ett problem om det inte på sikt riskerade att skapa det stora<br />
strukturella problem som antyddes i den här rapportens inledande<br />
citat.<br />
Vi kan fullfölja analysen från Generalplan 70 i figurerna på<br />
de följande sidorna. I det första ser vi hur Lerums drifts- och investeringsbudgetar<br />
utvecklas mellan 1969-2000. Det vi ser där<br />
är hur den starka befolkningstillväxten under 1960-talet driver<br />
en enorm kommunal expansion under 1970 – och 1980-talen.<br />
Karaktären på expansionen skiljer sig dock på et betydelsefullt<br />
sätt åt redan under de här två decennierna, och vi kan sedan<br />
se att mönstren även fortsättningsvis kommer att förändras i<br />
ungefärliga tio-årsintervaller.<br />
Den nya kommunens första tio år karaktäriseras sålunda<br />
av en mycket stark skattekraft hos det som så sent som min-<br />
37
Figur 8. Investeringsbudgetens andel av driftsbudgeten i Lerum 1969-2005<br />
(procent).<br />
Figur 9. Antal anställda i Lerums kommun, 1973-2012.<br />
nesskriften över storkommunens 25-års-jubileum kallades ”en<br />
ung befolkning”. Befolkningen är dessutom inte bara ung, den<br />
har en sysselsättningsnivå och skattekraft i absolut rekordnivå.<br />
Samtidigt har den här befolkningen barn som når både<br />
grundskole- och gymnasieåldern vilket reflekterades i stora<br />
skolinvesteringar, och det behövdes dessutom betydande nyinvesteringar<br />
i standarden på kommunens räddningstjänst.<br />
Det här är alltså år där kommunens fasta utgifter fortfarande<br />
befinner sig på en låg (men snabbt stigande) nivå, men<br />
behovet av och utrymmet för investeringar däremot är mycket<br />
stort. Vi ser av figur 8 att investeringsbudgeten som proportion<br />
av driftsbudgeten här når nivåer som den sedan aldrig kommer<br />
att vara i närheten av.<br />
Det nästföljande decenniet präglas av en annorlunda utveckling.<br />
Investeringarna i nya grundskolor, det nya gymnasiet<br />
och biblioteket/ kulturhuset är nu gjorda. Men de har istället<br />
drivit en betydande ökning av den kommunala personalen (se<br />
figur 9). Det betyder att driftsbudgetarna växer, vilket i längden<br />
kommer att göra kommunen alltmer känslig för både konjunkturella<br />
och strukturella förändringar. I slutet av det expansiva<br />
1980-talet utvecklade kommunen för första gången också ett<br />
skuldproblem, som under några år gjorde en omfattande kommunal<br />
ekonomisk sanering nödvändig.<br />
Det är också här som besluten om investeringar i ett nytt<br />
vattenpalats görs. Inte minst är den intressant som uttryck både<br />
för 1980-talets tidsanda och som exempel på hur allokeringen<br />
av kommunala resurser tenderar att göras.<br />
38
Flooda får renare vatten och Lerum får skiten....”sade man när<br />
den nya kommunen bildades, och reningsverket i Aspenäs var<br />
verkligen en av den nya kommunens riktigt stora satsningar.<br />
När det blev dags att expandera och modernisera verksamheten<br />
valde man under 1990-talet istället att ansluta<br />
kommunens avlopp till Göteborgs. och sedan flera år står<br />
Aspenäs nu lämnat i en Törnrosasömn som förhoppningsvis<br />
snart kan brytas för att bygga nya TOD-inspirerade bostadsområden<br />
(sid. 36-46)<br />
40
Beslutet att bygga Vattenpalatset togs i mitten av 1980-talet,<br />
i en era när svensk ekonomi befann sig i den starkaste lånedrivna<br />
högkonjunkturen i mannaminne. De första nya kommersiella<br />
sommarlanden hade precis byggts på platser som<br />
Skara och Tanum, och klassiska kommunala badhus utsattes<br />
för en konkurrens som ingen hade räknat med. Runtom i Sverige<br />
bestämde sig kommunerna för att konkurrera på denna nya<br />
i grunden hyperkommersiella nöjesmarknad, och Lerum blev<br />
tillsammans med en handfull andra pionjärerna för att bygga<br />
nya vattenpalats med attraktioner som tidigare aldrig hade<br />
skådats i landet. Attraktionen har alldeles klart gett Lerum ett<br />
ansikte utåt, inte minst eftersom Göteborgs planer att bygga<br />
om Valhalla till ett liknande bad föll i samband med den kraftfulla<br />
lågkonjunkturen 1991-94. Det har gjort att Vattenpalatset<br />
länge fortsatte att vara regionens starkaste aktör i den nya vattenbranschen.<br />
Trots det är det svårt att beskriva badet som en god affär för<br />
kommunen. Man har ständigt betalat driftsbidrag till den aktör<br />
som drivit badet, och de investerade och kontinuerligt tillskjutna<br />
pengarna måste i dagens penningvärde nu minst närma<br />
sig en halv miljard kronor. Däremot har Vattenpalatset varit<br />
en tydligt synlig investering för medborgarna, som det aldrig<br />
varit svårt att hänvisa till vare sig den omedelbara nyttan eller<br />
nöjet av.<br />
Om vi nu istället antar att kommunen allokerat den här<br />
investeringen till ett trafikmot och en väg som sedan knutit<br />
E20 till Rv40 hade resultatet blivit annorlunda. Ett systematiskt<br />
arbete för att anlägga en företagspark och direktförbindelse<br />
söderut mot Landvetter hade under 1990-talet med intill<br />
visshet gränsande sannolikhet resulterat i tusentals arbeten i<br />
kommunen. Möjligheten att expandera centrum hade kommit<br />
mycket tidigare, och nya medborgare hade också inneburit<br />
både nya inkomster och krav, vilket även hade inneburit krav<br />
på investeringar i samhällsplanering med tillhörande bostadsbyggande<br />
och infrastruktur.<br />
Den problembild kommunen hamnat i under 2000-talet<br />
fångas ganska tydligt av det här resonemanget. De långsiktiga<br />
investeringarna i samhällsbyggande eftersattes på ett sätt som<br />
bara kan beskrivas som systematiskt, till förmån för mer omedelbar<br />
konsumtion (se figur 8). Skall man förklara den utdragna<br />
processen måste den rimligen ta sin utgångspunkt i den närmast<br />
otroligt goda situation som rådde i början av 1960-talet:<br />
här fanns skattebetalare, och gjordes bara de initiala investeringarna<br />
i skolsystemet fanns det sedan möjligheter att i nästa<br />
skede prioritera konsumtionsorienterade utgifter. Svagheten i<br />
strategin fanns i att den initiala mängden skattebetalare någon<br />
gång riskerade att minska, samtidigt som utgifterna låg kvar på<br />
en hög nivå.<br />
Investeringar som syftar till att öka den produktiva basen<br />
riskerar dessutom att skapa ytterligare ett problem. Nya motorvägsmot,<br />
vägar och bebyggelse leder oundvikligen till att några<br />
etablerade intressen påverkas, vilket i nästa steg leder till politiskt<br />
lobbyarbete. Enligt statsvetaren Anthony Downs och Public<br />
Choice-skolan kommer den processen dessutom att domineras<br />
av olika intressegrupper som består av de kollektiv som är<br />
starkast intresserade och/eller närmast påverkade av besluten.<br />
42
För de etablerade partierna utgör sedan dess ”intresserade minoriteter”<br />
en enorm dragningskraft, då de representerar väljarkollektiv<br />
som kan nås genom en enkel typ av riktade löften<br />
eller satsningar enligt Downs.<br />
Minoritetsgrupperna som kommer att ha starkast intresse<br />
för att engagera sig emot den nya utvecklingen kan bestå av<br />
närboende som riskerar att få sin utsikt förstörd av ett nytt hus,<br />
handlare som riskerar att utsättas för hårdare konkurrens eller<br />
grannar som kommer att förlora tillgången till sin hundpromenad<br />
vid en ödetomt. De stora grupper som skulle ha fördelar<br />
av förändringen – genom bättre tillgång på arbete, kommersiellt<br />
utbud och bostäder vet däremot inte ens om att de skulle<br />
gynnas av de nya planerna. I det här perspektivet riskerar<br />
politik alltid att bli ett nollsummespel, och framförallt till att<br />
expansionsplaner stabilt skärs ned, när de etablerade politiska<br />
partierna frenetiskt söker attrahera de intresserade minoritetsgrupperna<br />
genom att skära ned på de störande nysatsningarna.<br />
slow growth<br />
Det är också i det perspektivet som lockelsen i Lerums slow<br />
growth strategi ligger. När GRs långsamma tillväxtpolicy<br />
slog igenom 1972-73 var det exakt samtidigt som God Miljö<br />
i Lerum, som blev det första av flera lokala missnöjespartier,<br />
fick ett starkt genombrott. Partiet blev näst störst av de borgerliga<br />
partierna, men helt i enlighet med Downs’ marginalväljarteori<br />
blev genomslaget oproportionellt mycket starkare än så.<br />
Man kan tveklöst säga att kombinationen av GRs långsammare<br />
strategi kombinerat med marginalväljarteorins attraktion ända<br />
sedan dess varit styrande för kommunens utveckling. God Miljös<br />
huvudkrav var enkelt: den snabba expansionstakten hotade<br />
kommunens identitet och huvudkraven summerades i jubileumsskriften<br />
1994:<br />
”De frågor God Miljö gick till val på var huvudsakligen ett<br />
småskaligt Lerum och aktsamhet om naturvärden. Man ville<br />
inte ha för höga hus och för mycket betong i Lerum och inga<br />
skattehöjningar. /De/ förordade skydd för produktiv jordbruksmark,<br />
de krävde mera småskalig egnahemsproduktion och ett<br />
bevarandeprogram för äldre bebyggelse”. En av de helt centrala<br />
frågorna för partiet var att stoppa ett mycket omfattande<br />
ingrepp för att räta ut Säveån som fick under namnet ”Spola<br />
Kröken”.<br />
God Miljö var inte bara instrumentella för det närmast unika<br />
beslutet att ta fram en ny generalplan inom bara ett par år<br />
efter att kommunen fått sin första, Den nya Generalplan 75<br />
blev också ett drastiskt brott med den tidigare utbyggnadstakten,<br />
effekterna av strömkantringen har bestått under decennier.<br />
Den nya inriktningen slogs fast redan i inledningen av den nya<br />
planen: ”Generalplanen skall tillgodose de egna invånarnas krav<br />
i första hand. Regionala åtaganden begränsas till kommunens<br />
förmåga… eftersträva en succesiv utbyggnad för att bättre undvika<br />
sociala problem… utgå från 60%-ig egensysselsättning<br />
i kommunen… utgå ifrån att åkermark och produktiv skogsmark<br />
bevaras,,, redovisa Lerums centrum som kommuncentrum<br />
med utbyggnadsmöjlighet…” På lång sikt sänktes sedan<br />
kommunens befolkningsmål från 75 000 till 50 000.<br />
45
Kraven på långsammare utbyggnadstakt fick sedan ett<br />
mycket starkt genomslag i kommunen och kom redan framåt<br />
1980-talet att karaktärisera de flesta partiers förhållningsätt.<br />
Så länge fördelarna av 1960-talets inflyttning av förhållandevis<br />
unga och välutbildade invånare dominerade kommunens skatteunderlag<br />
var ”sitta still i båten”-strategin dessutom problemfri.<br />
Det gjorde också att snart sagt ingen ifrågasatte de trendmässigt<br />
fallande investeringarna – det fanns en stark politisk<br />
samsyn om att man var nöjd med det man hade.<br />
Det som ingen verkar ha uppmärksammat under vare sig<br />
1980- eller 1990-talen var att kommunen i allt högre grad kom<br />
att släpa efter från de expansionsmål som sattes i generalplan<br />
75. Det innebar att de risker som fanns vad gällde att få en ensidig<br />
befolkningsstruktur och alltför svaga centrumområden<br />
för att kunna uppehålla en tillfredsställande servicenivå efterhand<br />
växte i allt större grad.<br />
Det första tillfälle när den svagheten visade sig var i krisen<br />
i början av 1990-talet. I detta tredje skede ökade arbetslösheten<br />
i kommunen, och med det vek kommunens intäktsmassa.<br />
Krisen löstes genom stora besparingar som för första gången<br />
ledde till att antalet kommunanställda minskade (se figur 9),<br />
samtidigt som investeringarna minskade ytterligare. Men det<br />
var också under det här skedet som de synnerligen problematiska<br />
förändringsprocesser inleddes som skulle dominera kommunens<br />
situation efter millennieskiftet.<br />
Men det dröjde ytterligare ett decennium innan problemen<br />
visade sig, och så sent som inför valet 1998 gjorde Göteborgs-Posten<br />
ett försök att under rubriken ”Här är bostäder en<br />
valfråga” analysera hur skiljelinjerna såg ut inför valet 1998.<br />
I ingressen gjorde reportern ett tappert försök att polarisera<br />
frågan till om att: ”Överdrivet beskrivet handlar en skiljelinje<br />
om kommunen ska förbli ett villasamhälle eller förvandlas till<br />
en höghusstad”, men när sedan skiljelinjerna beskrevs var de<br />
i verkligheten betydligt mindre. Moderaterna var vid den här<br />
tidpunkten fortfarande övertygade anhängare av hundraprocentigt<br />
marknära bostäder, och hade till och med drivit en annonskampanj<br />
mot centern som velat flytta en fotbollsplan för<br />
att bygga ett äldreboende i tre- fyravåningar. Socialdemokraterna<br />
och KD menade att ”utseendet på kommunen får inte<br />
förändras” och att det inte byggdes ”höghus”, men var trots det<br />
ändå mer öppna för flerfamiljshus. Egentligen var det bara Miljöpartiet<br />
som på något sätt skiljde ut sig i artikeln.<br />
Efter 1973 blev helt enkelt en begränsning av nybebyggelsens<br />
omfattning den fråga som Lerums politiker positionerade sig<br />
i. Utbyggnadstakten och förhållningssättet till inflyttning var<br />
den fråga som olika missnöjespartier profilerad sig på, och de<br />
etablerade partierna förhöll sig sedan till frågan – precis som<br />
Anthony Downs hade förutsagt – genom att dras mot ett tydligt<br />
lagomläge i mitten, vilket både tillfredsställde väljarkraven<br />
och GRs krav på en långsam utbyggnad.<br />
En företrädare för 1990-talets mest framgångsrika missnöjesparti<br />
sammanfattade isolerings- och långsamtillväxtideologin<br />
på ett pregnant sätt i Lerums jubileumsskrift 1994: ”Bevara<br />
Lerums miljö och speciella prägel… Industrin vill vi inte<br />
ha, men företagarna får gärna bo här. Vi ska ha specialist- och<br />
serviceföretag, rena företag. Här ska inte deponeras sopor eller<br />
47
Figur 10. Andel pensionärer (65 år-) i Lerum år 1970, 1980, 1990, 2000 och 2013<br />
som andel av total befolkning (procent).<br />
Figur 11. Kostnader för vård och omsorg i Lerum år 1992, 2000 och 2013 (miljoner<br />
kronor).<br />
svaret: det var både önskvärt och logiskt att få en huvudman<br />
för hela den växande åldringsvården. Eftersom det inte heller<br />
av jämförelsen med Kungsbacka i figur 3. Lerum skulle i ett<br />
sådant perspektiv ha skatteintäkter som låg cirka en halv mil-<br />
handlade om sjukvård i traditionell mening var kommunerna<br />
jard högre än idag per år.<br />
den naturliga huvudmannen.<br />
Den tredje delen av problematiken bestod i att den all-<br />
Den stora reformen genomfördes i ett strategiskt känsligt<br />
männa ekonomiska strukturomvandlingen nådde kommunen,<br />
skede, för det var precis i det här läget som befolkningen började<br />
framförallt i form av Allums etablering, som utsatte Lerums<br />
åldras på ett strukturellt sätt i en mängd svenska kommuner. I<br />
centrum för ett omvandlingstryck som det inte gick att neglig-<br />
glesbygden har det handlat om ett närmast systematiskt utfly-<br />
era, men också i form av den utdragna svaghet som den norra<br />
ttande av ungdomar på grund av bristen på arbetstillfällen. I de<br />
kommundelen hamnat i.<br />
större städernas kransregioner har situationen sett annorlunda<br />
Sett i efterhand borde det ha vara lätt att inse att de här förän-<br />
ut: här har det handlat om att 1960- och 70-talens nybyggare<br />
dringarna skulle bli i det närmaste omöjliga att hantera i en<br />
långsamt åldrats i sina villor. Särskilt en aspekt är i det samman-<br />
kommun som på 1990-talet haft svårt att hantera utvidgningen<br />
hanget viktig för Lerums del: det enda som kunnat uppväga det<br />
av en mindre ICA-butik till en normalstor Kvantum-butik, och<br />
placeras alkoholister eller värstingar. Här ska finnas hög standard<br />
för den som vill betala för det…”.<br />
Att undvika större bostads- och utbyggnadsprojekt var den<br />
politiskt minst känsliga strategin, eftersom den inte riskerade<br />
att göra någon upprörd (och de som inte kunde flytta in i de<br />
icke byggda fastigheterna visste ju var sig om de fördröjda planerna<br />
eller kunde protestera mot dem.)<br />
apokalypsens ryttare<br />
De stora riskerna med ”låt gå-strategin” ligger förstås i att det<br />
inleds omfattande omvärldsförändringar som den Rip van<br />
Winkle-sovande kommunen inte kan hantera. I början av<br />
1990-talet startade inte mindre än tre sådana förändringar, och<br />
framemot millennieskiftet började det nya förändringstrycket<br />
anas även i Lerum. Ytterligare ett decennium senare var krisen<br />
i ortens centrum ett faktum, och när vi idag nått 2014 har<br />
kommunen nått en skuldsättning på en miljard, samtidigt som<br />
grälen om framtiden ständigt når nya rekordnivåer.<br />
Den ena av dessa var den stora ÄDEL-reformen, och ungefär<br />
samtidigt genomförde den borgerliga regeringen också den<br />
nya stora LSS-reformen för handikappade.<br />
ÄDEL hade egentligen sin bakgrund i den sedan 1950-talet<br />
stabilt ökande livslängden. Den hade dels gjort att kommunerna<br />
ålades ett växande antal nya åtaganden inom åldrandes<br />
färdtjänst och hemservice, dels också att alltfler som befunnit<br />
sig i sjukvården hamnade i olika former av utdragna service-<br />
och långvårdsboenden inom ramen för landstingen och<br />
sjukvården. Frågan utreddes, och man kom fram till det logiska<br />
strukturella åldrandet (och de därmed stigande omsorgskostnaderna)<br />
har varit en större nyproduktion av bostäder där<br />
aktiva skattebetalare flyttat in. Det faktum att många av de nya<br />
pensionärerna dessutom varit anställda av kommunen gjorde<br />
självklart saken ännu värre, eftersom detta ledde till att den<br />
stora pensionsskulden aktiverades och behövde hanteras.<br />
För Lerums del – där självbilden alltid hade varit att man<br />
var en ”ung kommun”- har förändringen bara beskrivas som<br />
dramatisk (se figur 10). Ökningen är dessutom större än i andra<br />
kommuner, och någon tydlig vändning är svår att se, inte<br />
minst i ljuset av de svårigheterna att nyproducera centrala bostäder<br />
som visat sig de senaste åren. Ökningen av omsorgskostnader<br />
är påtaglig (figur 11) och i grunden ohanterlig. Hur<br />
annorlunda situationen skulle vara med en snabbare inflyttning<br />
där befolkningen också hade bättre skattekraft framgår<br />
där det hade tagit i det närmaste ett decennium att klara alla<br />
överklaganden och bygga klart en några kilometer lång ringled<br />
kring kommunens viktigaste industriområde. På många sätt är<br />
det därför en fascinerande historia som har spelats upp i Lerum<br />
under milleniets första femton år.<br />
fallet med den demografiska<br />
stadsdelen<br />
Efter 1990-talets ytterst långsamma tillväxt fanns det till sist<br />
anledning att släppa fram ytterligare ett perifert område. Som<br />
vi ska se var demografiska skäl viktiga redan från början när<br />
man bestämde sig för att släppa fram det länge uppskjutna<br />
projektet. Att det skulle hamna i ett utkantsliknande läge var<br />
48 49
också viktigt, eftersom det minimerade antalet protesterande<br />
närboende, samtidigt som skyddet för både sjöar och jordbruk<br />
gjorde att ett relativt höglänt skogsområde hamnade längst<br />
fram i exploateringskön.<br />
Norra Hallsås hade funnits med i planer redan på 1980-talet,<br />
men det var inte förrän år 2000 som det nämnts i ett konkret<br />
byggsammanhang. Storleken i olika översiktsplaner reflekterar<br />
också hur både konjunkturen och strukturella problem påverkat<br />
Lerum under de senaste decennierna. I Översiktsplanen<br />
1990 hade det förutsetts en byggnation av drygt 300 lägenheter<br />
i område, men i en första planeringsskiss som gjordes i<br />
högkonjunkturens 1991 hade ambitionerna ökats till 500. ÖP<br />
2000 producerades däremot under den långsamma tillväxtens<br />
90-tal, när Lerum till och med såg ökade utflyttningstal under<br />
flera år. Därför förutsåg man så sent som i denna plan en utbyggnad<br />
av 270 lägenheter i området, vilket dessutom rimmar<br />
väl med den begränsade byggvilja som de ledande partierna<br />
redovisade inför valet 1998.<br />
Å andra sidan var redan det en utbyggnad som skulle blivit<br />
den största sedan 80-talet. Föga förvånande förväntade sig<br />
därför politikerna att det skulle bli den största som överhuvudtaget<br />
kom i fråga under någon överskådlig tid. Det innebar<br />
att man ville ha en blandning av villor och flerfamiljshus i alla<br />
tänkbara upplåtelseformer och dessutom en kraftig variation i<br />
storlekar på lägenheterna. Området skulle helt enkelt tillgodose<br />
alltifrån unga enpersonshushåll till familjer och pensionärer.<br />
Att kommunen dröjt så länge var alltså ingen slump, det gällde<br />
att vänta sig ikapp flera marknader samtidigt: ”Vi har väntat<br />
med det här tills barnkullarna minskar. Skolan och barnomsorgen<br />
måste ha kapacitet för att ta emot alla”, förklarade Henrik<br />
Ripa i juni 2000.<br />
Att både dra upp nya planer som skulle tillfredsställa i stort<br />
sett alla konsumentgrupper, när man inte genomfört den här<br />
typen av stora insatser på länge var förstås arbetskrävande.<br />
Att storleken på området ökades under planeringsperioden<br />
gjorde inte saken enklare, liksom att uppgiften ytterligare komplicerades<br />
av att planeringsmyndigheterna också bestämde sig<br />
för att vara de som valde arkitekter. Därför dröjde det många<br />
år innan mer konkreta planer presenterades, vilket Ripa 2004<br />
menade att han faktiskt inte kunde förklara: ”Jag har inget riktigt<br />
bra svar på varför vi inte kommit igång ännu. Men vi har<br />
väl varit upptagna av annat och arbetet med planeringen har<br />
tagit längre tid än väntat. Men nu är det mycket viktigt att vi<br />
kommer till skott med det här. Det är många som vill flytta till<br />
Lerum och det får inte gå ett val till utan att det här blir av.”<br />
I ljuset av de orden – och att det dessutom hade varit val<br />
igen hösten 2006, är det lätt att förstå att samme man uttryckte<br />
en viss tacksamhet när han genomförde invigningsceremonin<br />
för att starta bygget av det nya bostadsområdet vintern 2007: ”I<br />
15 år har vi diskuterat att bebygga det här området. Det känns<br />
skönt att det nu äntligen blir av”. Förutom att 15 år var en smärre<br />
underdrift av tidsåtgången hade han förstås rätt. Gränserna för<br />
planeringens möjligheter skulle däremot snart visa på ett annat<br />
sätt, när det visade sig att bygget startats nästan samtidigt som<br />
den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet träffade världsekonomin.<br />
52
Men Norra Hallsås passar väl in i en struktur där namn som<br />
Koxås, Nugårds Ekar, Ramfabriken och många, många andra<br />
namn kan läggas till. I Lerum har det skapats ett mönster som<br />
gör planarbetet extremt långsamt och arbetskrävande, och dessutom<br />
ofta extremt konfliktfyllt. Den utdragna processen har<br />
inte bara stora både direkta och indirekta kostnader, den ökar<br />
också risknivån i projekten genom att öka de konjunkturella<br />
riskerna. Att den försämrar Lerums konkurrenskraft gentemot<br />
andra kommuner är också en självklar effekt av de långa<br />
handläggningstiderna.<br />
fallet med det uppbrunna<br />
torget<br />
Ramfabriken i Lerum och Garveriet i Floda är exempel på den<br />
ständiga strukturomvandling som pågår i det västerländska<br />
samhället.<br />
Att den här typen av industrier försvinner är egentligen iunte<br />
framförallt ett problemn i växande storstadsregioner - snarare<br />
representerar de en stor möjlighet att utveckla nya bostadsområden<br />
eller verksamheter.<br />
Å andra sidan är just det en process som ofta blivit ett problem<br />
i många orter av Lerums typ. Varför en del lyckats bättre<br />
med omställningen är ett problem som vi forttfarande inte<br />
har något entydigt svar på (sid. 50-57)<br />
Utan att någon egentligen uppmärksammade det hade i stort<br />
sett halva kommunen hamnat i en verkligt struktursvag situation<br />
i början av 1990-talet. När kommunen bildades talade<br />
man om att ”Floda får renare vatten, Stora Lundby får industrin<br />
och Lerum får ta skiten”, för det som förutsågs efter väg 190<br />
var en fortsatt stark expansion, som på alla sätt skulle komma<br />
att hänga samman med Angered-Bergums fortsatta utbyggnad<br />
till ”Europas Brasilia”, med närmare 200 000 invånare.<br />
Det är närmast övertydligt att jämföra det som sedan hände<br />
utefter väg 190 med det som hände längs väg 158. När den<br />
södra vägen och dess nya mot hamnade i centrum för regionens<br />
allra starkaste utveckling tog istället allt slut längs den norra<br />
sträckan i början av 1970-talet. Efter Hjällbo/Eriksbo byggdes<br />
inget mer, och istället för skyskrapor har hela området längs<br />
vägen idag fortsatt att vara en pastoral idyll, där jordbruken,<br />
nedlagda butiker, naturreservat och golfbanor avlöser varandra.<br />
Den handel som fanns har efterhand förlorat sitt underlag<br />
och grustagen och industrin lagts ned eller hårdrationaliserats.<br />
Befolkningsutvecklingen i Gråbo och Sjövik har de senaste decennierna<br />
hört till kommunens absolut svagaste.<br />
Den svaga utvecklingen syns förstås för blotta ögat när man<br />
kör utefter väg 190, och tar man sig dessutom hela vägen fram<br />
till Mjörnbotorget, som är den här kommundelens centrala<br />
mötesplats konfronteras man handgripligt med hur svårt det<br />
varit att återstarta utvecklingen i kommunens norra halva. Under<br />
1980-talet fanns det planer på att bygga på butikslängorna<br />
med bostäder och till och med bygga ett högre hus på platsen.<br />
När sedan inget hann hända under högkonjunkturdecenniet<br />
drog diskussionerna mellan fastighetsägaren och kommunen<br />
ut på tiden, och 1998 års nyinvigning var uttrycket för<br />
55
att man nått en mycket mer stagnerande epok i kommunens<br />
historia: nyinvesteringarna bestod nu i en återvinnings- och<br />
en busstation som kompletterades med en mindre parkeringsplats.<br />
Däremot kan man bara konstatera att det invigningsförrättande<br />
kommunalrådets positiva förhoppning om att ”Det är<br />
trots allt kanske bra att det har tagit så här lång tid. Den lösning<br />
vi nu kommit fram till innebär att Gråboborna äntligen får ett<br />
fungerande centrum…” visade sig mindre väl förankrad i verkligheten.<br />
Däremot är det ett bra exempel på den ”vänta och se<br />
så blir säkert allting bra”-ideologi som under många decennier<br />
var helt förhärskande i kommunen.<br />
För det var inget välfungerande centrum Gråbo-borna fick.<br />
Genom de sista decennierna har klagomålen på vandaliseringar<br />
och busliv på det ”nedgångna” och skräpiga torget varit<br />
ständiga, och när Hjällsnässkolan dessutom brändes ned 2007<br />
hamnade det dessutom i en Magritte-liknande omgivning, där<br />
tomhet omgav det på i stort sett alla sidor. Eftersom branden<br />
dessutom skedde i det läge där hela Lerum – och det gällde<br />
allra mest kommunens centrumområden – drabbades av ett<br />
kraftigt ökat förändringstryck startades nu samma planerande<br />
för nybyggen i centrala Gråbo som finns på andra håll i Lerum.<br />
De nya planerna påminner mer om de storskaliga tankar som<br />
fanns på 1980-talet, men så här långt kan man konstatera att<br />
dessa planer lett till en mycket liten nybyggnadsverksamhet.<br />
Den betryckta situationen gjorde att siktet blev högt stället<br />
när planarbetet runt det förfallna torget inleddes 2009-2011,<br />
och en moderat politiker beskrev situationen så här: ”Gråbo är<br />
i stort behov av en förändring. Helt enkelt en omstart. Vi valde<br />
att anordna en markanvisningstävling och fick ett mycket bra<br />
gensvar…”. För att vara säkra på att allt gjordes rätt engagerade<br />
kommunen dessutom Gråbos egna högstadieelever och medborgare<br />
till idétävlingar, för att i nästa skede också vända sig<br />
till arkitekturstudenter på Chalmers. Alla hade goda tankar<br />
och idéer, och slutligen engagerades även Stiftelsen Tällberg<br />
Foundation för att utföra en förstudie över hur Gråbos förnyelse<br />
kunde bli ett mönster i kommunens arbete för att bli<br />
landets ledande miljökommun 2025. I rapporten konstaterade<br />
sedan stiftelsen att med utgångspunkt i Maslows behovspyramid<br />
att Gråbo hade mycket goda förutsättningar att fungera<br />
som en spjutspets för att uppnå kommunens miljömål: ”Det är<br />
uppenbart att invånarna själva kommer att vara den positiva<br />
drivkraften för visionens förverkligande, i formav ”motiverade<br />
föräldrar och aktiva politiker”, liksom skolan, föreningsliv och<br />
kyrkan. Men beskriver också en attityd i Gråbo som kan vara<br />
en grund för en mer miljömedveten livsstil: Secondhand är<br />
coolt…” Tänkbara hinder för utvecklingen kunde var egoismen<br />
och att man tänkte på den egna ekonomin.<br />
Som vi strax kommer att se finns det ett mönster i det här<br />
sättet att arbeta med imponerande mängder av idégrupper<br />
och think-tank-förfaranden. En mindre önskvärd effekt av det<br />
arbetssättet är att detaljplanearbetet blir utdraget, vilket ökar<br />
risken för omvärldsförändringar som verkligen får ekonomin<br />
”att sätta käppar i hjulet” för eventuella ”omstarter”. Under<br />
2014 har det nu visat sig att både NCC och Peab, som var två<br />
av de tre företag som fyra år tidigare vunnit markanvisningstävlingen<br />
sett sig tvingade att lämna projektet, då de bedömer<br />
marknaden för bostadsrätter som alltför osäker i den i grunden<br />
struktursvaga delen av kommunen.<br />
56
fallet med de flyktiga<br />
skyskraporna<br />
De verkligt stora planeringsproblemen fanns dock inte i Gråbo<br />
eller i eventuella nya exploateringsområden i perifera lägen.<br />
Den verkligt stora utmaningen fanns naturligtvis i den strukturomvandling<br />
som Lerums Centrum hamnade i när Allum<br />
öppnade.<br />
När besluten att bygga Allum tagits initierades en diskussion<br />
om Lerum redan innan den nya handelsplatsen stod klar.<br />
Det betydde också att Lerumspolitikerna vintern 2003/2004<br />
inledde att arbete med att ta fram idéskisser till ett nytt utbyggt<br />
centrum. Eftersom det var Allum man reagerade på kom handelns<br />
behov omedelbart i centrum för arbetet, och eftersom<br />
det nuvarande centrumet ligger fel i förhållande till motorvägsavfarterna<br />
var ett nytt mot som kunde klara en större trafik<br />
en hörnsten i de nya planerna. Ett nytt resecentrum och olika<br />
planer för mer eller mindre höga hus på olika tomma eller underutnyttjade<br />
tomter har ända sedan dess också varit självklara<br />
element i centrumutvecklingsprojekten. För att vidga centrumet<br />
och klara trafiken in till den mer livliga kärnan har också<br />
en ytterligare bro över Säveån varit ett återkommande element<br />
i planerna.<br />
handeln som utgångspunkt<br />
När det nu gått i stort sett ett decennium sedan de första centrumskisserna<br />
lades fram tvingas man konstatera att resultatet<br />
hittills blivit mycket få nya detaljplaner och än färre startade<br />
byggen. Så här långt är det faktiskt bara runt den före detta<br />
telestationen som någon form av synlig aktivitet utvecklats.<br />
Även efter svenska förhållanden får ett sådant svagt utfall anses<br />
anmärkningsvärt, särskilt när man jämför med t ex Sundbyberg<br />
eller Solna, som i betydande grad har förutsättningar som<br />
påminner om Lerum.<br />
Det som då först slår den som ser på processen utifrån är<br />
att ansvariga politiker och tjänstemän 2004-2007 gick in i ett<br />
omfattande planarbete utan att först analysera vilken betydelse<br />
den svaga tillväxt som karaktäriserat kommunen under 1980-<br />
och 90-talen kunde ha för fortsättningen. Även den kraftigt<br />
nedbromsade Generalplan 75 förutsåg till exempel att kommunen<br />
skulle ha 35 000 invånare i slutet på 80-talet, vilket inte<br />
uppnåddes förrän tio år senare.<br />
Det innebar i sin tur att de strukturella problem som Generalplan<br />
70 förutsåg – och som citerats i inledningen av den<br />
här rapporten – redan fanns på plats, men i mycket större om-<br />
58
fattning än någon visste om. Det innebar, uttryckt i fysiska en-<br />
ett strukturellt underskott, både av bostäder och verksamheter.<br />
kommunicera varför utbyggnaden sker till kommuninvånarna,<br />
Från exemplet Sundbyberg är det dock lätt att se kraften i<br />
heter, att uppskattningsvis 1 500-2 000 lägenheter/villor inte<br />
I allra högst grad gällde dock det för kommunens centrum-<br />
så att förändringen inte möter alltför stora hinder. Därefter är<br />
en sådan utveckling, och precis som i de amerikanska fallen<br />
hade byggts, vilket i sin tur att betydde att den kvarvarande<br />
delar, eftersom expansionen under 1960- och 70-talen främst<br />
en relativ snabbhet central i processen, inte bara därför att<br />
har också värdeökningarna på central bebyggelse varit stark<br />
befolkningen hade åldrats mer än man förutsett vilket hade ko-<br />
varit inriktad på ett utspritt villabyggande. Svagheten märktes<br />
kommunen konkurrerar med andra aktörer om de tillgängliga<br />
i stockholmskommunen. I grunden förklarar det också hur<br />
stnadsmässiga effekter som gjorde relativt snabba förändringar<br />
dessutom med blotta ögat för den som besökte Lerums, Gråbos<br />
investeringarna. Som vi kommer att se i det här avsnittet finns<br />
samspelet mellan centrum och periferi ser ut: när bostadspris-<br />
nödvändiga.<br />
och Flodas centrum, och det är fortfarande lika enkelt att se<br />
det även andra risker med ett alltför långsamt agerande.<br />
erna i centrum (i Göteborg främst Linne och Vasastan) nått<br />
Den samhälleliga strukturomvandlingen (det som Marx en<br />
att situationen är på väg att försvåras på grund av Partilles allt<br />
Den strukturomvandling som framförallt Lerums och<br />
ett tillräckligt högt läge kan yngre hushåll som etablerar sig på<br />
gång kallade produktivkrafternas utveckling) hade också an-<br />
snabbare utbyggnad. Den beskrivna utvecklingen gäller därför<br />
Flodas centrala delar stod inför representerade till att börja<br />
bostadsmarknaden inte längre köpa där. Sekundära centrum<br />
dra effekter på en kommun som hamnat bredvid den allmänna<br />
självklart också för de närmaste åren fram till 2025.<br />
med en mycket stor möjlighet. Att sätta det som pågår i ett<br />
som Sundbyberg och Lerum som ändå kan uppvisa både stads-<br />
tillväxten. Det innebar att handeln efterhand blev underdimensionerad,<br />
och äldre verksamheter befinner sig dessutom<br />
i ständigt förändringstryck där de i normalfallet efterhand<br />
krymps eller flyttas till andra platser. Framförallt har utrymmeskrävande<br />
industriverksamheter rört sig ut från centrumlägen<br />
ända sedan 1930-talet.<br />
Det betyder att alltfler centrala utrymmen på grund av den<br />
normala strukturomvandlingen lämnas tomma eller utnyttjas i<br />
allt mindre grad. Exempel på det i Lerum var Televerkstomten,<br />
där ny teknik gjorde att det krävdes mindre utrymme och Konsumtomten,<br />
där den gamla handelsdominanten några år in på<br />
1990-talet inte ansåg sig ha möjligheter att driva verksamheten<br />
vidare. Något senare frigjordes också den tomt som sedermera<br />
fått namnet Triangeltomten. Den planerade anslutningen av<br />
kommunens avloppssystem till Ryaverket i Göteborg skulle<br />
också inom kort frigöra det gamla reningsverket i Aspedalen,<br />
vilket möjliggjorde en betydande expansion av centrum.<br />
Den långsamma tillväxten och strukturomvandlingen innebar<br />
därför att kommunen som helhet hade hamnat i ett läge med<br />
tod och tad: problem<br />
och möjligheter<br />
Det är förhållandevis enkelt att se vilka problem men också möjligheter<br />
som skapas om man gör ett försök att röra sig från en<br />
ytterst långsam till en betydligt snabbare samhällsutbyggnad.<br />
För det första behövs det i ett sådant läge ny kompetens i organisationen,<br />
vilket kan tillföra kunskap om alla de svårigheter<br />
som dagens plan- och bygglag kan innebära. För en centrumbildning<br />
som Lerum som ligger inklämd mellan ett känsligt<br />
vattendrag och två potentiellt ytterst bullriga transportslag var<br />
problemen tydliga redan från början. Det faktum att kollektivtrafiken<br />
stod inför en utbyggnad med större kapacitet och<br />
behov av nytt resecentrum var också tidigt känt.<br />
Dessutom behöver man hitta strategiska partners (främst<br />
fastighetsägare) som är villiga att delta i utveckling av ett eller<br />
annat skäl. Det gör identifikationen av kommunens starka<br />
punkter central i arbetet. Till detta kommer att man behöver<br />
större perspektiv är inte minst intressant därför att de så väl<br />
stämmer överens mot en internationell trend mot förtätning<br />
i tidigare extremt bilberoende förstäder. Runt om i Förenta<br />
Staterna och Västeuropa har många äldre förorter fått ett nytt<br />
liv sedan 1990-talet. I motsats till 1950- och 60-talens motorvägsorienterade<br />
tillväxt är de sista decenniernas tillväxt koncentrerad<br />
mot de gamla järnvägsförbindelserna, som fått en<br />
ny betydelse när tätare och snabbare tåg introducerats. I bästa<br />
fall har de gamla centrumen dessutom fått tillgång till andra<br />
förbättrade kollektivtrafikmöjligheter, vilket gjort mer hållbara<br />
pendlingsmönster möjliga. I Sverige är Sundbybergs oerhört<br />
starka och centrumorienterade tillväxt sedan millennieskiftet<br />
ett bra exempel på tendensen, som getts namnet Traffic Oriented<br />
Development (TOD i motsats till det gamla motorvägsorienterade<br />
Traffic Adjacent Development (TAD).<br />
Tveklöst kan man säga att hela utvecklingen av Lerums<br />
Centrum från Dergården, via Torpskolans parkering och sedan<br />
bort till Aspenäs är ett ovanligt kraftfullt exempel på denna<br />
TOD-tendens, vilket sällan diskuterats på ett systematiskt sätt.<br />
mässiga fördelar, vattennära lägen och goda kollektivtrafikförbindelser<br />
kan då bli fullt acceptabla alternativ.<br />
lerums centrum - planer<br />
utan detaljplaner<br />
I Lerum har dock utvecklingen blivit en annan än i den snabbväxande<br />
huvudstadskommunen. Från det att de första mer<br />
konkreta planerna presenterades körde planerna omedelbart<br />
fast i olika hinder. Med tanke på den symboliska betydelse den<br />
avbrutna centrumutvecklingen 1973-1976 fick var det knappast<br />
förvånande. Här behövdes det med andra ord inte skapa<br />
en ny opinion som vände sig mot nya höghus och järnvägsoch<br />
vägförbindelser – ända sedan den avgörande debatten<br />
som ledde fram till Generalplan 75 var den fast etablerad och<br />
dominerande i kommunen.<br />
När den första idéskissen till det nya centrumet presenterades<br />
vintern 2005 framhöll GPs reporter hur radikalt brottet<br />
mot de senaste tre decennierna var. ”Det mest kontroversiella<br />
60 61
förslaget torde vara idén att bygga två höghus där det så kallade<br />
sociala huset tidigare låg. Politikerna har förkunnat att ingen<br />
fastighet får bli högre än kommunhuset på Bagges torg som<br />
med sina fem våningar är Lerums högsta hus.” Henrik Ripa<br />
kommenterade det pågående arbetet med olika workshops där<br />
handelsidkare, Trafikverket, gymnasieungdomar och olika intresseorganisationer<br />
fick tillfälle att delta med att: ”Det är lite av<br />
Älvstrandsanda över det hela. I det projektet fick göteborgarna<br />
delta. Nu hoppas vi att Lerumsborna vill vara med och utforma<br />
det framtida centrumet…”. Med tanke på det haveri som Södra<br />
Älvstranden formats till är det intressant att parallellerna mellan<br />
de båda projekten framhölls på ett så tidigt stadium.<br />
Samtidigt rörde sig situationen under 2006-2007 mot ett<br />
skapare läge. När Allum öppnat blev det gamla centrumhuset<br />
Solkattens läge snart allt mer utsatt och när handelsexperten<br />
Triangel- och Konsumtomterna i Lerums centrum är två av<br />
de absolut största möjligheterna som kommunen har. Så här<br />
långt har dock nyutvecklingen gång efter annan fastnat i<br />
återvändsgränder, där det tagit ovanligt lång tid att ta fram<br />
nya konkreta planer.<br />
När dessa sedan till sist blivit klara har nästa steg i problmatiken<br />
blivit oerhört tydligt; det finns idag nmycket starka<br />
motsättningar om hur man vill att framtidenhs Lerum ska se<br />
ut (sid. 59-69)<br />
62
Ove Krafft kallades in för att genomföra en studie av köpkraft<br />
och handelsströmmar var hans reaktion när han intervjuades<br />
av Lerums Tidning hösten 2006 talande – Krafft berättade<br />
då att han hade genomfört en liknande undersökning i kommunen<br />
på 1980-talet, och sedan dess ”har det hänt oerhört<br />
mycket i omvärlden, men inte särskilt mycket i Lerum…”. Hans<br />
råd var sedan att bygga ut handeln kraftigt, men eftersom handelssektorn<br />
redan var struktursvag på grund av Allum, var en<br />
strategi som främst byggde på att försöka göra city till en handelsplats<br />
behäftad med betydande problem.<br />
Programmet som togs av Kommunstyrelsen för att utveckla<br />
Lerums Centrum hette ”Forma Lerum för framtiden”. I<br />
det skissades det både på stora nya handelsytor men också ett<br />
flertal höga bostadshus. Otydligheten beträffande dessa ”landmärken”<br />
framgår dock tydligt för den som läser programmet,<br />
för de verkar flyta runt mellan olika platser i olika delar av programmet.<br />
Precis som i fallet Södra Älvstranden lyckades man<br />
inte heller binda upp några tydliga medaktörer.<br />
Diligentia, som äger Solkatten var ett självklart alternativ,<br />
men ett problem var att bolaget i liten grad ägnar sig åt nyproduktion<br />
av bostäder. Under hela 2007 förde kommunen<br />
förhandlingar med Diligentia utifrån det program som antagits<br />
samma vår, men det var en taktik som snart skulle visa sig behäftad<br />
med avgörande svagheter. Enligt bolagets centrumchef i<br />
Göteborg erbjöds Diligentia betydande nya möjligheter i samband<br />
med programarbetet 2007: ”Kommunen erbjöd oss en<br />
byggrätt för ett 18-våningshus samt att köpa en del fastigheter<br />
i centrum. Efter det har vi funderat och analyserat. Men i<br />
förra veckan bestämde vi oss för att tacka nej…”. Det innebar<br />
också att den starkaste aktören vad gällde ägande av handelsytor<br />
bestämde sig för att ha en begränsad roll i processen. Det<br />
fanns helt enkelt en avgörande svaghet den handelsorienterade<br />
strategi kommunen valt i det faktum att det begränsade konsumtionsunderlaget<br />
i centrum gjorde det svårt att nyplanera<br />
det utifrån handelns behov, särskilt i ett läge där Allum redan<br />
byggts.<br />
Däremot fanns det ett flertal tomma tomter som kunde<br />
bebyggas, och som dessutom var synnerligen attraktiva eftersom<br />
centrum hade nära till både järnväg och vatten och därför<br />
låg perfekt för att skapa de eftertraktade TOD-lägena. Nästan<br />
tio år senare kan man konstatera att det funnits stora och systematiska<br />
problem i den mer bostadsorienterade process som<br />
nu startade, för än i denna dag befinner sig nästan alla dessa<br />
tomter fortfarande i en utdragen och konturlös planeringsprocess.<br />
För de flesta saknas det fortfarande detaljplaner som ens<br />
kan överklagas.<br />
Ända sedan 2008-2009 har arbetet fortsatt med olika avsiktsförklaringar<br />
och uppstartade planprocesser med en uppsjö av<br />
ständigt nya intressenter som JM, Mölnlycke Fastighet och<br />
Flodéns, Skanska, HSB med flera, men det mest påtagliga i processen<br />
har varit de snart sagt enorma politiska motsättningar<br />
som skapats runt omvandlingen samt den konkreta brist på detaljplaner<br />
som rått för de olika tomterna. De ständigt växande<br />
motsättningarna har sedan lett till att det inte heller rått någon<br />
brist på vare sig konspirationsteorier kring olika byggplaner<br />
eller överklaganden.<br />
Mest tydlig är utvecklingen som påminner om en ond<br />
cirkel – i fråga om Konsumtomten, där det finns en klar bygg-<br />
65
herre och sedan augusti 2013 en färdig detaljplan som kunnat<br />
ligger och jäser som Aspedalen och Aspevallen, Torpskolans<br />
tiden för att ta fram detaljplaner, vilket i sin tur skapar gro-<br />
snämnderna. Här finns ingen lista med ärenden där vi skall ta<br />
överklagas. Här köpte Hökerums Bygg – som är ett av landets<br />
parkering, nya parkeringsplatser i hela centrum, markanvis-<br />
grunden för den onda cirkeln av konspirationsteorier och<br />
ställning till HUR olika frågor som rör våra verksamheter skall<br />
mer expansiva bostadsrättsutvecklingsföretag – tomten i mars<br />
ningar för Dergården och Bagges torg, bostäder vid Stations-<br />
meningslösa skyttegravskrig. I det sammanhanget framstår<br />
utföras. Detta är numera kommunstyrelsens bord. Nej, vår up-<br />
2010, och eftersom projektet passade väl i programmet för cen-<br />
vägen och Pomonavägen, och Västra Stambanans utbyggnad.<br />
också Lennart Wassenius analys från 2009 av centrumplaner-<br />
pgift är att, precis som namnet säger, jobba med visioner och<br />
trum samtyckte kommunstyrelsen relativt snabbt till bygget av<br />
Och vad kunde ha hänt i centrum? För Aspevallen finns ett<br />
ingen som mycket välgrundad:<br />
mål”.<br />
ett 15 våningar högt hus. Höjden på huset har alltsedan dess<br />
färdigt förslag till bostadsbebyggelse sedan flera år. För Asped-<br />
”Det går trögt för Lerums centrum. Att kommunlednin-<br />
Fem år senare känns det som att begreppet ”torrsim” bättre<br />
varit satt under stark debatt, men ända sedan 2007 har det varit<br />
alen finns ett tävlingsförslag och ett ofullständigt planprogram.<br />
gen med Henrik Ripa i spetsen leder utvecklingsarbetet på ett<br />
än något annat sammanfattar det som pågått sedan dess, både<br />
tydligt att det funnits en stark vilja i den politiska majoriteten<br />
Vid Torpskolans parkering ligger ett samrådsförslag, så också<br />
oprofessionellt och nonchalant sätt är en sak. Men finns det<br />
politiskt, detaljplanmässigt och byggmässigt. Redan sensom-<br />
att gå på höjden i de nya byggena. Att ett av de kringseglande<br />
för Solkatten och triangeltomten vid Stationsvägen. Ingent-<br />
även andra faktorer som kan ha betydelse? .... Tyvärr har pro-<br />
maren 2007, under förhandlingarna med Diligentia, hade des-<br />
höghusen skulle hamna på Konsumtomten borde inte kunna<br />
ing mera har hänt. Vad kunde ha gjorts utöver dessa projekt?<br />
cessen hittills sprungit förbi en tillräckligt ambitiös tänk- och<br />
sutom en av de planansvariga sammanfattat hur hårt man var<br />
förvåna någon.<br />
Alla ropar efter nya bostäder i centrala Lerum. Möjligheter<br />
analysfas.<br />
på väg att knyta upp sig till en lösning och en aktör. På frågan<br />
Det som sedan startade var en ovanligt lång detaljplanepro-<br />
finns att bygga på privatägd mark, men kommunen tar inga<br />
Från centerpartiets sida förutsätter vi en professionell och<br />
när det äntligen kan komma att hända något svarar Christian<br />
cess. Ser vi till vad företrädare för Hökerum, som bygger över<br />
initiativ varken till en översiktlig studie som redovisar dessa<br />
demokratisk process, där kommunens visions- och utveck-<br />
Mattsson: Så fort vi har skrivit avtal med ett företag villig att<br />
snart sagt samtliga expansiva delar av landet är beskeden tyd-<br />
möjligheter eller till förhandlingar med markägarna för att ut-<br />
lingsnämnder initialt kan spela en unik och viktig roll, utifrån<br />
vara med och bygga ut handelsytorna i centrum. Han bekräf-<br />
liga: ”Det är lite segt i Lerum, segare än på andra ställen. Jag har<br />
veckla nya projekt.”<br />
perspektiven miljö, kultur- och socialt sammanhang. Dessa<br />
tar att det i dagsläget förs långt gångna förhandlingar med<br />
aldrig varit med om att det har tagit ett och ett halvt år mellan<br />
Det är svårt att inte hålla med. Det som överhuvudtaget kar-<br />
nämnder har ju hittills, i två år, nästan enbart ägnat sig åt torr-<br />
fastighetsbolaget Diligentia, som redan äger Solkatten … Vad<br />
samråd och utställning” sade företagets ägare Sigvard Ståhl i en<br />
aktäriserat arbetet med centrumfrågor det sista decenniet har<br />
sim”.<br />
som händer då är att arbetet med att ta fram en detaljplan för<br />
intervju, medan Maria Ståhl varit ännu tydligare: ”Lerum har<br />
varit långsamheten och konturlösheten i arbetet (som också<br />
Visionsnämnderna, som hade införts efter valet 2006 och<br />
Lerums centrum kan fortsätta.”<br />
tagit extremt lång tid. Tiden mellan samråd och utställning har<br />
demonstreras väl i både Gråbo och Floda). Stora idéer och<br />
som koncentrerade mer av besluten till kommunstyrelsen var<br />
Risken med att koncentrera alla planresurser till en plats<br />
varit väldigt lång…”.<br />
översikter tas ständigt fram, kontakter med byggare initieras,<br />
säkert en del av förklaringen till den förlamning som kom-<br />
och en strategi summerade han också lika tydligt: ”Han un-<br />
Den långa tiden mellan köpet våren 2010 och detaljplanen<br />
arkitekttävlingar genomförs – men sedan händer ingenting.<br />
munen verkade hamna i vid mitten av 00-talet. ”Visionsnäm-<br />
derstryker dock att blir det klartecken till en utbyggnad i<br />
sommaren 2013 skapade underlaget för en synnerligen infe-<br />
Och under dessa långa mellanrum när ingenting sker fram till<br />
ndernas” arbete påminner dessutom också det oväntat mycket<br />
Lerum, kommer mycket kraft och resurser att läggas där – för<br />
kterad debatt som sedan fortsatt. Å andra sidan nådde den<br />
(i bästa fall) detaljplaner produceras skapas istället utrymme<br />
om det visionerande som ersatt stadsbyggande i Göteborg det<br />
då ska väldigt mycket hända på en gång … När det gäller ut-<br />
till sist fram till ett läge som gjorde detaljplanen möjlig att<br />
för oändliga och starkt infekterade debatter i lokala medier.<br />
senaste decenniet. En av de ledande politikerna beskrev det nya<br />
vecklingen av handeln i Floda och Gråbo kommer det att ta<br />
överklaga, vilket är mer än man kan säga om nästan alla an-<br />
Inte sällan kompletteras dessa med hotbrev och uppmaningar<br />
arbetet så här i sin blogg: ”Vi som varit med i politiken ett tag<br />
lite längre tid. – Får vi bara en strategi och plan som stöder<br />
dra planerade byggen i Lerum. För att citera Martin Zollitsch<br />
till motståndarna att flytta någon annanstans.<br />
är vana vid att ett nämndmöte innebär att man sitter med en<br />
handeln så kan det ta fart i Floda, säger Christian Mattsson<br />
översikt i Lerums Tidning i januari ser centrumplaneringen i<br />
Det som skiljer kommunen från t.ex. de framgångsrika<br />
dagordning framför sig med ett antal ärenden som man skall<br />
och tillägger:– I Floda finns det ett förslag på planprogram som<br />
övrigt likadan ut i stort sett varje år: ”Det är gamla projekt som<br />
kommunerna i Stockholmsregionen är just den extremt långa<br />
ta ställning till. Så kommer det inte längre att vara i vision-<br />
kommer att presenteras för politikerna inom ett halvår. Gråbo<br />
66<br />
67
kommer steget efter, säger Christian Mattsson”.<br />
Skulle man summera orsakerna till det torrsim som pågått<br />
finns alla element där: när den första strategin misslyckades<br />
kom strukturen (plantjänstemännen och politikerna) att<br />
hamna i ett läge där de var frigjorda från tydliga intressenter,<br />
vilket fick hela processen att dras in i en konturlös långbänk.<br />
Resurser bands till Lerums fortsatta centrumplanering, vilket<br />
försvårades utvecklingen av de andra orterna. Den sammanhållande<br />
faktorn var däremot i stort sett alltid samma: bristen<br />
på konkreta detaljplaner, som istället ständigt hotar att förvandla<br />
hela centrumförnyelsen till ett utdraget gräl.<br />
68
avslutning<br />
Det skapades flera avgörande svagheter när Göteborg växte<br />
snabbt under 1950- och 60-talen. I hög grad är dagens situation<br />
i både regionen och Lerum en funktion av den tidens utveckling.<br />
När tillväxten satte fart fanns det inga möjligheter att lösa en<br />
växande befolknings bostadsbehov inom ramen för den gamla<br />
och starkt hyresreglerade kärnan. Huvudortens lösning på<br />
problemet blev att inkorporera nya landområden som fylldes<br />
med storskalig hyreshusbebyggelse.<br />
Samtidigt byggdes regionens vägnät ut med en centrering<br />
mot Göteborg, vilket skapade en ny möjlighet att lösa bostadsproblemet<br />
med hjälp av kringliggande samhällen som tidigare<br />
hade fungerat som järnvägs- eller bruksorter. Nu blev de<br />
istället expansiva villaförorter, som växte som enklaver utefter<br />
det nya motorvägssystemet. Det var en effektiv lösning på en<br />
akut boendesituation, men var underförsörjda med både handel<br />
och arbetsplatser. Allt det här har ställt Lerum (och andra<br />
förortskommuner) inför ett svårt problem under de fyra senaste<br />
decennierna. När Göteborgs bostadssatsningar misslyckades<br />
uppstod ett omfattande problem med tomma lägenheter<br />
i huvudorten, vilket direkt förde till att samarbetsorganet GR<br />
började driva en linje om långsammare expansion. För många<br />
kommuner – inte minst Lerum – var det här ett val som var<br />
lätt att anamma. Eftersom den tidigare snabba tillväxten lett till<br />
motsättningar mellan olika befolkningsgrupper och framväxten<br />
av missnöjespartier som betonade önskvärdheten av ”slow<br />
growth”.<br />
71
Eftersom kärnans försvagning blivit permanent, har kranskommunerna<br />
– utan att någon egentligen förstått det- riskerat<br />
att dras in i ett tillstånd där deras situation blir en avspegling<br />
av denna försvagning. Lerums märkliga centrum, som karaktäriseras<br />
av både bristfällig tillgänglighet och rader av tomma<br />
eller underutnyttjade tomter, är till exempel en i det närmaste<br />
perfekt spegel av Göteborgs glesa och svaga kärna. Oförmågan<br />
att planera och bebygga det potentiellt synnerligen attraktiva<br />
området är på samma sätt en liknande spegel av den svaghet<br />
som råder i liknande sammanhang i huvudorten.<br />
För den långsammare tillväxten löste egentligen inga problem,<br />
och i regionen som helhet blev det istället nya och mer utspridda<br />
tillväxtområden som etablerades, i stort sett exakt efter<br />
det mönster som beskrivits av Joel Garreau. De olika motorvägsanknutna<br />
”edgens” har sedan efterhand knutits samman,<br />
och den starkaste dragningen ligger sedan länge i riktning mot<br />
Riksväg 40 och E6. Landvetter har haft en särskilt stark dragningskraft.<br />
Göteborgsområdet har blivit som en galax som ständigt<br />
sprids ut i allt högre grad, och där man efterhand försöker binda<br />
ihop delarna med alltfler förbindelser in till den försvagade kärnan.<br />
Kommunikationernas centrering mot Göteborg har gjort<br />
huvudortens trafiksituation svårlösbar, och efterhand förvandlat<br />
ett växande område runt Olskroken till en trafikspagetti som<br />
sväljer alltmer resurser i form av både mark och pengar. Nu senast<br />
är E45:s utbyggnad till motorväg tillsammans med den nya<br />
järnvägen till Trollhättan ett exempel på strategin. Västlänken är<br />
ytterligare ett uttryck för samma strategi – att mata kärnan med<br />
de människor den saknar. Bristen på täthet har fått namnet ”regionförstoring”.<br />
Ett mått på den enorma glesheten är att Göteborgs<br />
kommun har 535 000 invånare på 463 kvadratkilometer,<br />
medan Stockholm, Nacka, Sundbyberg, Solna och Sollentuna<br />
har 1,8 miljoner invånare på 243 kvadratkilometer, en yta som<br />
alltså är 48 procent mindre. Antalet invånare per kvadratkilometer<br />
i de båda regionerna är idag 7 400 respektive 1 550.<br />
Kommuner som misslyckats med att skapa egen tillväxtkraft<br />
och nya förbindelser mot den växande ”yttre kärnan” har efterhand<br />
fått allt svårare att klara sig i den regionala konkurrensen.<br />
Det är i den här situationen som Lerum befinner sig, och där de<br />
närmaste årens agerande kommer att bli helt avgörande för hur<br />
framtiden kommer att se ut.<br />
72