Maj 2005 - Unima.nu

dockteatern 2/2005
Tidskrift för scenkonst med figurer, masker och objekt.

DOCKTEATERN
utgiven av
Dockteaterföreningen
UNIMA-Sverige
Redaktör:
Tomas Alldahl
i redaktionen:
Margareta Sörenson
Fatima Olsson
Gustaf Kull
Oskar Hejll
Lotta Rosén
*
Övriga medabetare i detta
nummer:
Annette Cegrell-Sköld
Erik Häger
Eva Selander
Mansour Shapar
Ansv.utgiv.
Helena Alvarez
Redaktionens adress:
c/o Alldahl
Söderberga Allé 1
162 51 Vällingby
tel. 08-378 216
e-mail: red@unima.se
Layout och distribution:
Gustaf Kull
Ådalens DockteaterCentrum
Tryck:
Agraphica Miljötryck
Härnösand
UNIMA-Sveriges årsmöte
Söndagen den 10 april kallade Dockteaterföreningen UNIMA Sverige till
årsmöte. Ett fyrtiotal av föreningens medlemmar anlände till Kafé Klara,
som Stockholms stadsteater hade vänligheten att upplåta för evenemanget.
Med glädje kunde konstateras att till samlingen av välbekanta vänner hade
en hel del nya och många yngre medlemmar sällat sig.
Efter genomförda årsmötesförhandlingar visades nyproducerad dockfilm på
storbildsskärm. Först ut var Lisa Björkström med sin film Rut, producerad
tillsammans med elever vid Dramatiska Institutet. Därefter visades den prisbelönta
filmen Kakan av Pia Holmqvist. Protokollet från mötet finns i sin
helhet på sidan 12.
Evenemanget avslutades med förtäring och trevligt umgänge och många passade
på att kila en trappa upp till scenen Bryggan. Där framförde dockspelarna
Anna Hallberg, Magnus Erenius och Thomas Lundqvist Marionetteaterns
senaste produktion Kan du vissla Johanna, skriven av Ulf Stark.
Glad sommar!
sidan 2...
Helena Alvarez
Ordförande
tillönskas av redaktionen och styrelsen
Manusstopp till nästa nummer är 15 augusti 2005.
(Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera i insänt material.)
UNIMA-Sverige
Box 161 98
SE-103 24 Stockholm
e-mail: info@unima.se
URL: www.unima.se
Vill du bli medlem i
UNIMA-Sverige?
Sätt in 150:- på postgiro
25 62 25-4
Skriv ”Ny medlem” i
meddelanderutan och
komplett adress som
avsändare.
För gruppmedlemskap
kontakta UNIMA för
mer information.
Ur innehållet:
Karin Westerlund på resa i Kina sid. 3
Tittut i Bangladesh sid. 5
Dockteater i gränsland, om Ronnie Burkett sid. 7
Trattar som hattar, Morgenstern som dockteater sid. 8
Festival i Åbo, avslutning för den finska utbildningen sid. 10
Årsmötet, med hela protokollet sid. 12
Troll i vården, om dockteater som hjälpmedel i vården sid. 14
Håse-nytt sid. 17
Svepet sid. 18
Kalendariet sid. 21
Festivaler sid. 23
OMSLAG: Föreställningsbild och skiss från ”Morgenstern och Vesper” med Divadlo Tineola.

Tvåtusenåriga docksjälar
Karin Westerlund, bibliotekarie på Länsbiblioteket i Härnösand, gjorde i februari en studieresa till
Kina. På en marknad i Beijing förälskade hon sig i ett par ”xiaoren”, ”små människor”, i garvat åsneskinn
….
Den danske sagoberättaren
H C Andersens 200-åriga
födelsedag firades även i
Kina. Beijings världsberömda
China Puppet Show
Artist Troupe visade Den
lilla sjöjungfrun varje lördag-söndag
februari ut på
sin nästan alldeles nya scen
i byggkomplexet Al Anhua
Xili på Tredje Ringvägen
inte långt från Himmelska
fridens torg.
Den föreställningen hade
jag gärna velat se under min
resa till Beijing, men det var
för tidigt. Alla i truppen på
och runt omkring scenen
var strängt upptagna med
repetitioner och förberedelser
inför en längre turné
på kinesiska landsbygden
och till de stora städerna.
De släppte därför ingen
utomstående innanför
tröskeln. Istället blev det
Beijingopera, akrobatik av
den högre skolan och gamla
och nya filmer på Beijings
filminstitut för min del.
På kinesiska heter film elektriska
skuggor (dianying).
Den tvåtusenåriga, mycket
folkkära och utbredda
skuggspelstraditionen, banade
också väg för den så
mycket yngre konstarten. Kinesisk film är bara drygt hundra
år men mycket framgångsrik och har genom åren på många
sätt varit stilbildande runt om i världen.
En av de allra största regissörerna, Zhang Yimou, gjorde
också 1992 en spännande och mycket prisbelönt film, Att leva
, om just skuggspelskonsten, om de mest kända artisterna och
de allra mest älskade, traditionella föreställningarna. Filmen
berättar om hur skuggspelen, genom att vara så djupt förankrade
i den kinesiska folksjälen, kunnat utmana makten och
provocera hela det politiska etablissemanget. Det är en mycket
kärleksfull och samtidigt uppskakande film av en filmmakare
som på detta sätt tackar sina stora läromästare inom skuggspelstraditionen.
I människans skugga gömmer sig hennes själ, är en tanke som
väglett många shamaner i
deras önskan att bota
sjukdomar och lindra
smärta hos sörjande människor.
I ett skuggspel kan
man låta de dödas själar
komma tillbaka och ge
tröst i de efterlevandes
sorg.
Det sägs att skuggspelen
har sina rötter i Handynastin,
som inföll strax
efter vår tideräknings
början. När den store
kejsaren Wu Dis favoritkonkubin
Lady Li dog,
lät han, för att lindra sin
stora sorg, en shaman
avbilda henne som en
liten träsilhuett. När den
belystes bakifrån, blev
skuggan mot ett tunt bomullstyg
som en levande
varelse. Kejsaren blev så
tagen vid anblicken att
han tyckte sig se hur den
älskade Lady Lis själ kom
tillbaka till honom för en
kort stund.
Sedan dess har förstås
skuggspelstraditionen utvecklats.
Trädockorna har
gett plats åt betydligt lätttare
och smidigare skuggdockor
i tunt garvat åsneskinn,
som färgats in i en
mättad skala av rött, grönt
och gult. De har blivit tredelade, hopsatta med silkessnören,
och kropparna och de ledade armarna rörs med hjälp av bambukäppar
mot en starkt upplyst bakgrund. När belysning och
rörelser är som allra bäst är dockorna inte längre skuggor utan
ser mer ut som färgstarka och rörliga filmbilder.
Under Kinas alla stora dynastier fanns det gott om teatersällskap
som specialiserade sig på skuggspel. Även mongolerna
uppskattade skuggdockorna och tog dem t.o.m. ut i fält. Till
Europa kom skuggspelen först under 1700-talet och då med
de hemvändande missionärerna till Frankrike. Det är främst i
Paris och Marseille man har fört skuggspelstraditionen vidare
med s.k. ombres chinoises.
I Kina tillhör skuggspelen de riktigt stora folknöjena och >
3

sätts upp på ställen där folk samlas: på marknader, i parker och vid de välbesökta sevärdheterna. På repertoaren finns alltid skapelseberättelserna
och folksagorna med. Ibland har de förtäckta politiska budskap. Även våldsamma kung fu-historier kan ses
som skuggspel och i dem är det lätt att se varifrån t.ex. Ang Lee hämtat inspiration till filmen Crouching Tiger, Hidden Dragon,
till alla de eleganta flygande förflyttningarna.
På den stora Panjiayuan-marknaden i Beijing förälskade jag mig i ett skuggdockpar i tunt garvat åsneskinn och med klara färger.
Försäljaren, som visade sig vara en skicklig dockspelare, sålde dem för en spottstyver och påstod att det var två uråldriga,
små människor (xiaoren som artisterna kallar sina dockor) med extra mycket själ i om de bara fick rätt belysning och en säker
käppföring.
Karin Westerlund
foton: Jonas Lundquist
Besök vår hemsida
www.unima.se
Där hittar du:
• nyheter om dockteaterlivet i Sverige och världen
• alla medlemsgrupperna
• annonser om både jobb och prylar
• tidigare nummer av Dockteatern (från #2 -04)
• länkar till andra relevanta sidor på nätet
4

MED TITTUT I BANGLADESH
I början av året flög Dockteatern Tittut till Bangladesh. De var inbjudna att leda en serie workshops
på temat ”teater för små barn”. Med i bagaget fanns den uppskattade Kattresan. Vi bad teaterns
producent Susanne Lind att förmedla sina intryck.
Långt, långt borta från Sverige, strax norr om Bengaliska
viken, finns ett litet land som heter Bangladesh. Landet sägs
vara världens absolut fattigaste. Mer än 140 miljoner människor
delar på en yta, som inte är större än Götaland. Varenda
plätt är uppodlad och överallt myllrar det av folk.
Dit åkte sex personer från Dockteatern Tittut en kall och snöig
februarifredag för att genomföra två veckors workshops kring
dockteater för små barn. Vårt besök ingick i ”Barnens röst”,
ett treårigt SIDA-projekt som leds av Svensk Teaterunion.
Efter 18 timmars flygresa och 7 timmars skakig och skräckfylld
bussfärd i 30 graders värme - från huvudstaden Dhaka
ner till Khulna i södra Bangladesh - leddes vi mörbultade,
förvirrade och sömndruckna in på Teater Rupantar, som var
värd för våra workshops. Därefter jobbade vi oavbrutet i två
veckor för att sen göra samma resa tillbaka.
Teater Rupantar förfogar över en imponerande byggnad
med flera teaterlokaler, och ateljéer där man tillverkar allt
från väskor och banderoller till dekorer, samt sovutrymmen.
Teatern har ca 160 anställda, varav 60 musiker, dansare och
skådespelare.
Tre teatrar ingår i SIDA:s projekt. I våra Khulna-workshops
deltog drygt 30 personer, de flesta från Teater Rupantar, samt
foto: Sven Wagelin-Challis
en mindre grupp från Teater Rakhal i huvudstaden Dhaka. En
bengalisk grupp från Indien kom inte på grund av visumtrassel.
Detta innebar att vi hastigt och lustigt fick kasta oss iväg
på en tvådagars extratur för att göra en förkortad workshop i
Calcutta för ca 30 personer på Teater Nandikar. Syftet med
hela SIDA-projektet är att introducera de tre teatrarna i konsten
att spela för barn. De har alla arbetat med föreställningar
av och för barn, men inte med vuxna skådespelare på scenen.
Fantastiskt jobb
Dockteatern Tittut fick här representera teatern för den allra
yngsta publiken. Att spela för två-, tre- och fyraåringar kräver
sin alldeles speciella teknik och dramaturgi. Och detta skulle
vi nu lära ut på 14 dagar!
Vi började med det allra enklaste: namnövningar, enkla gestaltningar,
spegelövningar (där deltagarna, som ju var lika
skickliga dansare som skådespelare, fick tillfälle till komplicerade
rörelser). Träna minne, förmåga till koncentration och
inlevelse. Och sedan det mer komplicerade: samspelet mellan
deltagarna i gruppen, enklare docktillverkning, improvisationer
och samspelet mellan dockspelare och docka.
Allt utifrån det viktiga perspektivet - att spela för små barn.
Vi arbetade ofta med små grupper, som byttes av. Resten av
deltagarna tittade på, och sedan diskuterade vi resultatet.
5
>

inte bara en utan fyra katter och fyra Lillan! De deltagare som
inte för tillfället agerade, satt i en stor halvcirkel och illustrerade
historien med sång och musik. Det hela blev mycket
suggestivt. Men allra störst intryck gjorde nog scenen, när
skräddaren syr ihop den gallskrikande katten under barnens
vilda jubelskrik!
Under våra två veckor fick vi också tillfälle att se delar ur alla
tre teatrarnas repertoar. Rupantar visade oss en s.k. pot-föreställning
med musik, dans och teater. Pjäsens handling visas
på en stor bildrulle i fonden, ungefär som en tecknad serie.
Allteftersom handlingen fortskrider, rullar skådespelarna
fram nya bilder samtidigt som de berättar och kommenterar
handlingen. Föreställningen, ämnad en stor publik, var välgjord,
mycket slagkraftig och pedagogisk.
6
Även om arbetet ibland blev väldigt förvirrat, lyssnade deltagarna
verkligen på varandra. När språksvårigheter och kulturskillnader
retts ut, gjorde alla ett fantastiskt jobb. Fast vi ofta
höll på från nio på morgonen till sju på kvällen, visade ingen
någonsin trötthet eller brist på lust.
I övningarna som avsåg att träna samspelet mellan dockspelare
och docka ingick bl.a. fysisk manipulation. Två aktörer
fick gemensamt skulptera och manipulera den tredje, som föreställde
docka. Tillsammans skulle de få dockan att gå, visa
olika känslor och situationer. Att vara åskådare var mycket
roligt! I början raglade dockorna än hit och än dit. Om ingen
hållit i dem hade de ramlat omkull! Än gick ena delen av
kroppen åt ena hållet. Än stod den andra envist kvar. Också
dockornas minspel skapade underbara förvecklingar. Men
efter att ha gjort övningen flera gånger marscherade dockorna
utan att falla fram och tillbaka över teatergolvet.
Arbetet med animeringar var både underhållande och intressant.
Här användes både lin och tyger. Efter att ha att hittat
materialets andning och karaktär, blåste deltagarna så småningom
liv i sina tygstycken och skapade spännande relationer
mellan dem.
Könsrollsskillnaderna visade sig ofta tydligt i övningarna.
Kvinnorna hade svårare att ta för sig medan männen visade
musklerna. Männen improviserade fram krigiska scener medan
kvinnorna mest höll sig till hem och hus. I det till större
delen muslimska Bengalen hålls kvinnorna i bakgrunden.
Även om det var högre i tak på teatern, märktes ojämlikheten
även här.
Gallskrikande katt
Manuset till vår föreställning Kattresan hade översatts till
bengali, och vi hade fraktat med oss skuggspelsfigurerna som
hör till pjäsen. Men redan i Sverige hade vi mycket klart sagt
ifrån att vi inte på några villkors vis tänkte spela några egna
föreställningar. Vi hade också helt tagit avstånd från att göra
en föreställning med deltagarna. Så naturligtvis blev det både
Tittutföreställningar av Kattresan och en version som deltagarna
själva framförde! Samtliga för massor av inbjuden publik,
lika många barn som vuxna. Den första föreställningen
av Kattresan gav vi på teatern i Khulna, övriga två föreställningar
gjordes för specialinbjuden publik på Teater Rakhals
palmbladsteater i Dhaka.
Den bengaliska versionen av Kattresan framfördes av fyra
grupper, som tagit var sin del av historien. Kattresan innehöll
Föreställningen handlade om traficking. Hur stor den kriminella
rovhandeln med barn och kvinnor är i Bangladesh, insåg
vi inte förrän vi mötte elever i en byskola. Vi fick se en av
deras föreställningar. Och vad var pjäsens viktiga tema? Jo,
att man mycket ofta kunde råka ut för farliga människor, som
kom till byn. Pjäsen ville varna alla barn just för trafficking!
I Dhaka fick vi smakprov på ett mer traditionellt berättande
i form av en dansföreställning, som visades speciellt för oss.
Dessutom hade skådespelarna från Dhaka gjort en egen version
av Kattresan, som de tagit med sig till vår workshop.
Våra veckor var rika på innehåll och lärdomar både för oss
och våra deltagare. Det är självklart att man i Bengalen inte
kan spela barnteater som vi gör i Sverige. I byarna myllrar
det av små barn. Här når inte Tittuts lågmälda tilltal fram.
Inte heller kan man begränsa publikantalet till 40 – 60 barn
per föreställning. Men grunden är lagd och entusiasmen född
hos alla de tre bengaliska teatrarna att fortsätta arbetet med
föreställningar för små barn.
Susanne Lind
Nandikar (Indien)
Teatern har funnits sedan 1960 och är mycket välkänd. Den blandar
kroppsliga, visuella och musikaliska uttrycksmedel. Förutom
att göra egna föreställningar arbetar Nandikar med teater i ca 150
skolor i Västbengalen och gör också föreställningar i Calcuttas slum
med bl.a. gatubarn.
Rupantar (Bangladesh)
Teatern startade 1992 och arbetar professionellt med teater, sång och
musik. Den arbetar med traditionella former av musik- och berättarteater.
För närvarande bedriver Rupantar också teaterprojekt i ca 20
olika byskolor inom Khulna- och Sundarbandistrikten.
Rakhal (Bangladesh)
Rakhal spelar både för vuxna och tillsammans med och för barn.
Teatern har funnits sedan 1981 med huvudsäte i Dhaka. Den arbetar
med ca 75 skol- och barnteatergrupper, som regelbundet gör föreställningar.
Med hjälp av teaterns uttrycksmedel försöker man lära
illitterata barn att läsa. Man arbetar också på att införa teater /
drama som hjälpmedel i skolorna.
Pedagogisk skuggspelsworkshop
Förutom Tittuts lilla skara deltog också Mårten Hedman från
Mårten Hedmans teater med en särskild workshop om skuggspel,
tillverkning och teknik. Som arbetsmaterial använde han delar av
Kattresans figurer och berättelse. Deltagare var ca 12 personer, som
alla själva hade pedagogisk inriktning. Syftet var att de skulle lära
sig enkla grunder för att arbeta vidare med skuggspel på skolor och
andra institutioner. Även denna grupp avslutade sin workshop med
en fantastisk uppvisning.

Ronnie Burkett - dockteater i gränsland.
Nyligen gästade
marionettekvilibristen
Ronnie Burkett
Sverige med sin
föreställning Provenance.
Kanadensaren
Burkett har
tidigare gästspelat
här med Street of
Blood (se Dockteatern
nr. 2-2002).
Burkett är känd
som en av världens
bästa trådmarionettspelare,
men i
Provenance har
han givit sig längre
ut på dockteaterns
tunna is, och har
använt sig av för
honom nya grepp
för att berätta sina
historier.
Ronnie Burkett och hans “Ronnie Burkett Theatre of Marionettes”
har sedan starten 1986 gjort hela nio produktioner.
Burkett skriver själv sina pjäser, han står även för regi, scenografi
och dockdesign. I arbetet men en ny föreställning utgår
han alltid från texten. Dockor och scenografi skall illustrera
föreställningens dialoger, monologer och recitativ. Orden är
viktiga för Burkett. Han vill berätta om utanförskap, sexuallitet,
okända världar och människors hemliga drivkrafter. I
hans föreställningar är inte handlingen viktigast. Handlingen
är bara en avlägsen ram inom vilken Burkett har möjligheten
att berätta tusen och åter tusen historier som i varierande grad
anknyter till huvudhandlingen.
Det är mycket som måste berättas. Om det finns något slags
rekord för flest ord per minut i en teaterföreställning, så måste
det innehas av Ronnie Burkett. Den som orkar hänga med i
svängarna får sig dock en ordentlig resa. Burkett är en skicklig
dramatiker, som trots sina miljoner bihandlingar lyckas att
inte tappa bort huvudhandlingen. Hans texter är strålande.
Hans höga tempo och avancerade associationslekar gör dock
att man måste se hans föreställningar ett par gånger, eller läsa
hans manus för att verkligen till fullo förstå.
För att vara dockteaterman, tycker jag att Burkett visar
mycket lite förtroende för sina dockor. Allt som händer måste
beskrivas i ord. Trots fantastiskt dockspel händer det ofta mer
i texten än i dockspelet, ändå inser man att vissa partier skulle
bli mycket mer gripande eller komiska om texten försvann.
Ibland kanske för gripande. Fegar han ur, tro?
Burkett har hittills alltid arbetat med trådmarionetter, men i
Provenance ger han sig ut i det okända och blandar även in
andra, för honom nya docktekniker: bordsdockor, mycket lika
Arne Högsanders dockor till Spöksonaten, klassiska handdockor
och miniatyrmasker .
Provenance är verkligen en anledning till diskussion kring
vad dockteater är. Min personliga åsikt är att upphovsmannen
eller -kvinnan är den som definierar sitt verk. I sina tidigare
föreställningar har Burkett valt att arbeta som mer eller mindre
dold dockspelare. I Provenance tar han ett rejält kliv ner
på scenen och ger sitt eget agerande mycket större plats än
tidigare. Han spelar delar av dialogerna själv, utan dockor, och
han finns hela tiden med, väl synlig på scenen. Han tar steget
in i ”Non puppet theatre” och gör en enmansföreställning där
han själv spelar alla roller, men använder dockor för att hjälpa
publiken att hänga med i hans höga tempo.
Vad ska vi tycka då? Det beror på vem man är. För en ”Non
puppet theatre” -publik så ter sig kanske Burketts nya berättarmetod
nyskapande och spännande. Både enmansteater och
dockteater är otroligt svåra genrer, och Burkett behärskar dem
båda.
Som dockteaterkille ur ”den gamla skolan”, så måste jag dock
tycka att mycket lite är nytt under solen. Även om jag var född
i Irkutsk för 40 år sedan skulle jag tycka att jag sett allt förut.
Men Burkett är inte från Irkutsk, han är från Kanada och
uppväxt med dockspelare som Bill Baird som läromästare.
Burketts kliv ner på scenen är ett litet steg för dockteatern,
men ett stort skutt i Kanada. Är det något jag föraktar och
hatar, så är det stagnation. Jag är den förste att applådera
experiment, både lyckade och misslyckade. Burketts försök
att använda masker i dockstorlek må till exempel ha visat sig
vara uselt, men han gjorde det. Och säga vad man vill: det
finns ingenting som liknar ”The Ronnie Burkett Theatre of
Marionettes”.
Oskar Hejl.
7

Trattar som hattar
Nonsensdikt blir dockteater med Divadlo Tineola
En teatergrupp från f.d. östeuropa, som i många år drabbat Skandinavien, är Divadlo Tineola från
Prag. Första gången de dök upp i Dockteatern var med en annons om en workshop på danska Dukkemagergården
i Silkeborg i nummer 4/2000. Då höll gruppen också på att skapa sin produktion
Hövagnen inspirerad av Hieronymus Boschs målningar. Dockteaterentusiasten och vännen Renate
Wätte i Lund jobbade för att marknadsföra Tineola och föreställningen visades på många håll i
Skandinavien under de kommande åren. Även detta skrev vi om i samma nummer. Fler produktioner
följde, tillika med ett antal workshops i dockmakeri. Den senaste produktionen Morgenstern och aftonstjärnan
berättar Blanka Kaplan om härnedan.
Michaela Bartonova och Ralf Lücke - två av Teater Tineolas
medlemmar - turnerade i april i Sverige med sin senaste
produktion Morgenstern och aftonstjärnan. Bl.a. gästspelade
man på Frölunda Kulturhus.
Morgensterns poesi är full av fantasi, ordlekar och nonsenshumor
vilket gav designern Michaela Bartonova många idéer
till de finurligaste dockor som hennes make Antonin Müller
snidade i lindträ. Att översätta nonsens-dikterna från tyska
har Peter Zbornik lyckats förträffligt med. En av dikterna
i samlingen Galgenlieder (1905), Två trattars glada resa
genom den nattmörka skogen, låg till grund för Tineolas
föreställning.
Utöver de två glada trattarna förekom i föreställningen Skjortilortan
som fladdrade i vinden, korpen som kraxade ”kå em
tjugotvå”, blåsgåsen som dansade på stranden, midnattstomten
i helfigur med en lykta, en långsam snigel i vars hus satt
två förälskade mullvadar som kysstes varenda sekund, månlammet
som väntade på ängen för klippningstid, en bökande
träskgris på hjul - för att nämna några av de minst dussinet figurer
som förekommer i pjäsen. Det finns ingen gräns för den
säregna formen av abstrakt lyrik hos Morgenstern, och inte
heller för det underfundiga skapandet av fantasifulla dockor
hos Teater Tineola.
Föreställningen spelades på en bordsscen av synliga dockspelare
med trattar som hattar i det svaga månskenet, och med
mystisk bakgrundsmusik av Ralf Lücke.
Under nonsens-pratet (översatt till svenska), som dockspelarna
ibland viskade till varandra, hördes ett par röster ur
barnpubliken: ”Vilket språk pratar de? Norska?” ”Nej, jag
tror det är finska”.
Läs mer om Morgenstern på sidan 10
Blanka Kaplan
8
Antonin Müller dockmakare
Divadlo Tineola

Kursdeltagare Karin Jacobsson vid Tineolas workshop hos ÅDC 2003
Home is not where you live, but where they understand you!
Christian Morgernstern
http://tineola.hyperlinx.cz/
9
>

Christian Morgenstern
(1871- 1914)
”Morgenstern anses vara den
tyska nonsens-poesins grundare.
Samlingen Galgenlieder,
ur vilken vi har valt våra
dikter, grundar sig på ordlekar
och nonsens-humor som ligger
nära barns fantiserande. Morgenstern
använder sig av en
helt säregen form av enkel, abstrakt
lyrik, vilken ger ett stort utrymme för improvisationer
med dockorna. Hans stil är inte helt olik Povel Ramels i visan
Lingonben eller Robert Brobergs ordvändningar.
Hos barn ligger skrattet ofta nära gråten. På samma sätt kan
man säga att Morgensterns lyrik ligger på skiljelinjen där det
komiska möter det tragiska, skratt möter allvar, det hemska
möter det vitsiga. I vår drömbild av en nattvandring genom
skogen sker saker som kan vara både gulliga, galna, löjliga
eller finurliga.”
Dockteatern kan inte missunna läsekretsen en av Morgensterns
mest betagande dikter (i Sebastian Lybecks svenska
översättning):
”Små rådjuren ber om natten försagt,
giv akt!
Halv nio!
Halv tio!
Halv elva!
Halv tolv!
Tolv!
Små rådjuren ber om natten försagt,
giv akt!
De knäpper ihop liten tå mot tå,
rådjuren små.”
(Ur programbladet till Teater Tineolas Morgenstern och aftonstjärnan
)
Fanatiska Figurer Från Finland
foto: Kario Vainio
10

Desto roligare då att se med vilken självklar oförvägenhet
de gav sig ut i äventyret. Här märktes redan en yrkesmässig
identitet och stolthet som kändes lovande för framtiden. Här
fanns också både tekniskt handlag och uppfinningsrikedom i
dockgestaltning och spel. Flera iscensättningar byggde på avancerade
bildlösningar, ibland med scenografin till synes fritt
svävande i osynliga spindelnät av linor kors och tvärs. Alla
nio föreställningar som jag såg, utspelade sig i svarta rum där
spelet ofta var mycket suggestivt ljussatt. Musiken låg på ljudband,
ibland även texten (förutom en finsktalande Mr. Punch,
som pladdrade på med sin traditionella swazzle-röst).
De flesta föreställningarna var föredömligt korta (ca 30 min),
ett format som ju ofta är i nivå med formen när det gäller
dockteater. Flera program, men inte alla, var soloföreställningar.
Många hade valt att inte bara vara dockspelare, utan
också framträda själva i ett spel med och mot sina dockor.
Med titlar som t.ex. En natt i helvetet och Jekyll vs. Hyde
förstår man att merparten vände sig till en vuxenpublik. Majoriteten
i salongen var förresten ungefär jämnårig med de
uppträdande (låt vara att de flesta säkert var kompisar, men
trots det: löftesrikt för dockteaterns framtid!) Det inbjöd ibland
till ironiska och igenkännande blinkningar till fenomen
inom populärkulturen, t.ex. till blodiga ”splatterfilmer” – något
som väckte publikens förtjusta bifall.
Annars var det rätt mycket som framfördes med ett gravitetiskt
allvar som nog gjorde flera program mer svårtillgängliga
än de hade behövt vara. Ibland gjorde fascinationen för de
egna uttrycken också att spelet bitvis ”trampade vatten”. Att
undersöka materialens möjligheter är ett nödvändigt led i den
konstnärliga processen, men blir inte lika nödvändigtvis intressant
för publiken. Själv kan jag känna en viss tveksamhet
inför det introspektiva draget hos en del av det jag såg.
Mellan den 6 och 15 maj var det dockteaterfestival i Åbo.
Tretton nybakade studenter från Konstakademins dockteaterutbildning
bjöd på ungefär lika många föreställningar
under samlingsnamnet ”Fanatik Figuras”.
Dockteaterns utsände smög omkring i kulisserna.
Utbildningen i Åbo är på fyra år. Gedigen och mångsidig,
alltså, precis som den numera nedlagda DI-utbildningen i
Stockholm var det: docktillverkning, scenografi, spel, regi och
dramaturgi. Kursledare är Anna Ivanova-Brashinskaya, tidigare
verksam vid dockteaterfakulteten på Teaterakademin i S:
t Petersburg. Under festivalen var hon också moderator för det
avslutande seminariet med rubriken ”Who needs these puppets?”,
och som bl.a. ägnades presentationer av utbildningarna
i Finland, Ryssland, Polen och Frankrike.
Föreställningarnas form och format under festivalen präglades
förstås av själva tillkomstsituationen. De var examensarbeten
som både skulle visa upphovskvinnornas och -männnens
konstnärliga personligheter, samtidigt som de skulle vara en
redovisning av flera års studier och som sådana bli föremål för
en kritisk granskning av skolans betygskommitté. En situation
som skulle vara nog så prestige- och prestationsladdad även
för mer rutinerade artister än dessa unga studenter.
Paradoxalt nog var det den kanske mest traditionella dockteaterföreställningen
som kom att skilja ut sig från de övriga
jag såg. I Ariadnes labyrint återberättades den antika myten.
Men här blev Ariadne i högre grad än i originalberättelsen
ett aktivt handlande subjekt: det är hon själv (och inte hennes
älskare Theseus) som besegrar vidundret Minotaurus och
finner en väg ut ur labyrinten. Här fanns en ny vinkling av
grundberättelsen, kombinerad med en tillit till att de vackert
skulpterade dockorna själva skulle förmå bära fram historien
till publiken. Vilket de gjorde tack vare ett distinkt dockspel,
helt utan stöd i någon talad text.
En rad dockteatercelebriteter gästade festivalen: Lucile
Bodson (chef för Institut International de la Marionnette
i Charleville-Mézière), Marek Waszkiel (rektor för dockteaterutbildningen
i Bielsko-Biala i Polen), Greta Bruggeman
(dockteatern Arketal i Frankrike) m.fl. Och inte minst: Dockteaterns
flygande reporter Margareta Sörenson, som anförtrotts
den grannlaga uppgiften att ingå i betygskommittén.
Tomas Alldahl.
Senaste Ånd i Hanske, nr 1-2005, har dockteaterutbildning
som tema; informativt om situationen i våra nordiska grannländer
– och i Sverige.
Rekvirera från Unima-Norge eller från Dockteaterns redaktion!
11

Protokoll från Dockteaterföreningen Unima-Sveriges årsmöte
11 april 2005 på Café Klara Stockholms Stadsteater
12
§ 1 Mötets öppnande
Ordförande Helena Alvarez förklarade mötet öppnat
§2 Fastställande av dagordning, fråga om mötet utlysts i behörig ordning
Dagordningen fastställdes. Vid frågan om årsmötet utlysts i behörig ordning svarade årsmötet ja.
§3 Val av ordförande för årsmötet
Som ordförande valdes Karl- Erik lindgren
§4 Val av sekreterare för årsmötet
Som sekreterare valdes Sophia Segrell
§5 Val av justerare tillika rösträknare för årsmötet
Valdes Ing-mari Tirén och Gustaf kull
§6 Fastställande av röstlängd
Alla som betalat medlemsavgift får rösta
§7 Styrelsens berättelse för det gångna verksamhetsåret samt ekonomisk berättelse
Helena läste upp verksamhetsberättelsen som godkändes av årsmötet efter begäran om ett förtydligande i stadgarna
där det ska stå att Unima arbetar för att “främja dockteatern”.
Ekonomi: Anders Olsson redogjorde för bokslut. Bidrag kulturrådet 45.000 kr
Svensk Institutet 20.000 kr, extra bidrag kongressen i Kroatien 16.000 kr.
Medlemsavgifter ca 30.000 kr. Kongressen i Kroatien var den största utgiften under året.
Specialtidskriften kostade ca 30.000 kr. På kontot finns nu 87.000 kr och ekonomin ser bra ut.
Bokföringen ligger nu på dator vilket kommer att underlätta arbetet. Anders tackar härmed för sig!
§8 Revisorernas berättelse,
Arne Hamping läste upp revisorernas redovisning.
§9 fråga om ansvarsfrihet för styrelse och kassaförvaltare
Räkenskaperna godkändes och styrelsen beviljades full ansvarsfrihet av revisorer och av årsmötet.
§10 Beslut om styrelsens storlek
Enligt stadgarna beslutades att styrelsen ska bestå av minst 5 ledamöter och 5 suppleanter, ej fler!
§11 Val
Årsmötet beslutade enligt valberedningens förslag enligt följande:
a) Val av ordförande
Helena Alvarez sitter kvar till -06
b) Val av kassaförvaltare
Arne Hamping valdes på två år till -07
c) Val av ordinarie styrelseledamöter
Pia Holmqvist, Sophia Segrell och Kay Tinbäck du Rees sitter kvar till -06
Lisa Björkström, Gustaf Kull och Annette Cegrell-Sköld valdes om på två år till -07
d) Val av suppleanter
Louise Strandberg, Erik Häger, Miriam Castillo-Eidem och Birgitta Robinger valdes om på ett år till -06
Anders Olsson valdes in på ett år till -06

§12 Val av redaktör samt val av redaktionskommitté för tidskriften “Dockteatern”
Som redaktör valdes Thomas Alldahl om på ett år till -06
Som redaktionskommitté valdes:
Margareta Sörenson, Gustaf Kull, Oskar Hejll och Fatima Olsson på ett år till -06
Charlotta Rosén valdes också in på ett år till -06
§13 Val av revisorer samt val av revisorsuppleant
Agneta Götlind och Lena von Strokirch valdes som revisorer, ett år till -06
Som suppleant valdes Per Löfblad omval på ett år till -06
§14 Övriga val
Inga övriga val
§15 Val av valberedning
Anna Hallberg, sammankallande, Jonna Grimstoft och Andreas Braula valdes.
§16 Nästa årsmöte
Förslag på andra halvan av mars 2006. Styrelsen fick i uppgift att bestämma datum.
§17 Övriga frågor
Margareta Sörenson redogjorde för tidskriften.
Redaktionen tar gärna emot synpunkter angående den nya tidskriften. Redaktionen arbetar på att vidga prenumationen
till bla bibliotek. Ett samarbete med Norges dockteatertidning diskuteras också. Margareta påpekar att ju större
tidskriften blir ju mer av en tidskrift blir den och mindre medlemsblad. Bara positiva kommentarer om den nya skriften
av årsmötet!
Anders Olsson uppmanade alla dockteatergrupper att skicka in uppgifter till kalendariet.
Gustaf Kull meddelade att han har flera lådor av “glassnumret” hemma hos sig. Grupper på turné får gärna ta emot
och sprida tidningen. Gustaf uppmanade också alla att skicka in uppgifter till hemsidan.
Karl-Erik meddelar att på Picknick teatern finns nummer av äldre tidskrifter för intresserade.
Helena meddelar att Unimas arkiv nu flyttats till teatermuseet.
Besked har kommit att dockteaterutbildningen på DI ej förlängs. De har lovat skicka ett brev om beslutsgången, detta
har ej kommit. När detta görs kan sedan Unima göra ett uttalande.
§18 Fastställande av medlemsavgift
Medlemsavgiften beslöts vara oförändrad.
§19 Mötets avslutande
Karl-Erik tackade Anders Olsson för kassörskapet och Arne Hamping välkomnades som ny kassör.
Helena tackade valberedningen som slutar och även Margareta Sörenson och Kate Thorild som slutar i styrelsen.
Alla nya förmågor hälsades välkomna! Helena tackade även Karl-Erik och Margareta Lindgren med blommor då de
nu blivit hedersmedlemmar i Unima Sverige.
Karl- Erik förklarade årsmötet avslutat.
Vidare visades nu två dockteaterfilmer av Lisa Björkström och Pia Holmqvist. Sedan kaffe och mingel i kaféet
Stockholm 050414
Karl-Erik Lindgren var mötesordförande
och Sophia Segrell mötessekreterare
Ing-Mari Tirén och Gustaf Kull justerade protokollet.
13

Nu har det gått troll i vården!
Näva Björkkrona i knät på syster Eva Könberg
14

som råkade stå mitt i rummet är det inte längre någon
som kan ana. Och uppe i trädkronan bor alltså
Löve och Näva. Man märker dem kanske inte
först. Inte förrän de böjer sig fram och ”säger hej”.
Rörelsen kan besökaren själv åstadkomma genom
att vrida på två svampar på klotet. Men hur de små
figurerna sedan omärkligt lyckas klättra ner ur
trädet och smita in i syster Evas mottagningsrum,
det förblir ett mysterium. Men plötsligt sitter de i
alla fall där inne, uppklättrade på en hylla. (Kanske
är det helt enkelt så att Jonna tillverkat två par
likadana dockor?)
Näva och Löve Björkkrona i väntan på flytten till BVC
Jonna Grimstofts dockor möter barnen på BVC
Dockor och dockspel i pedagogiska sammanhang är inget
ovanligt. Men att använda dockor inom vården är vi kanske
mindre vana vid, även om det förekommer t.ex. inom
lekterapi med barn.
Bildkonstnären och dockmakaren Jonna Grims-toft fick
för ett par år sedan en förfrågan från en barnavårdscentral
om att göra den konstnärliga utsmyckningen. Resultatet
borde inspirera till liknande projekt.
Ögonen är svarta som små skogstjärnar. Blicken som möter är
både outgrundlig och öppen. Deras vänliga nyfikenhet gör att
man känner sig varm inombords. De heter Löve och Näva och
bor i björkens krona. Kanske är de skogstroll. Fast till vardags
arbetar de på barnavårdscentralen i ångermanländska Nyland
(några mil norr om Härnösand).
När lokalerna där för en tid sedan skulle få en ”ansiktslyftning”,
gick uppdraget att göra den konstnärliga utsmyckningen
till bildkonstnären och dockmakaren Jonna Grimstoft.
Hon var under många år drivande kraft i Raja-teatern, som
med först Kramfors och sedan Härnösand som bas, spelade
dockteater för barn och vuxna i länet och på turnéer runt om i
landet. Numera driver Jonna tillsammans med sin man Gustaf
Kull verksamheten vid ÅDC (Ådalens Dockteatercentrum),
som bl.a. har eget dockteatermuseum på Sandslån (tvärs över
Ångermanälven, från Nyland räknat). Men parallellt med
detta utför hon också uppdrag för offentlig utsmyckning. Det
var personalen på BVC i Nyland som föreslog att Jonna skulle
ta sig an försköningen av deras väntrum.
Jonna presenterade sina idéer i form av en modell, och uppdraget
slutfördes sedan hösten 2003. Och nu står det där: det
grönskande trädet mitt i väntrummet hos BVC. Rötterna har
stadigt fäste i det ångermanländska jordklotet som välver sig
på golvet; man kan ana både älven och Sandöbron. Kronans
lövverk sträcker sig högt upp i den av små lysdioder skimrande
stjärnhimlen. Att trädstammen döljer en rätt ful pelare
Trösta och lugna
För Eva Könberg, distriktssköterska på BVC i
Nyland, är Löve och Näva goda medhjälpare i
kontakten med barnen. Hon håller sina skogstroll
med van hand, låter dem sitta i sitt knä, röra sig
och prata som den naturligaste sak i världen.
- Dockorna kan fråga barnen om de har ont, berättar
hon. De kan förklara och de kan trösta och
lugna.
Inte minst det sista kan vara viktigt nog om man är fem år och
t.ex. ska få en poliospruta. Då kan det vara en lättnad att få
dela sin oro med någon som är lika liten som man själv känner
sig, men som samtidigt kan förmedla en vuxens trygga lugn.
- Dessutom är det roligt med de här dockorna för de är så
otroligt välgjorda, säger Eva Könberg. Även de vuxna som
kommer hit blir fascinerade av det fina hantverket och av det
levande uttrycket.
Och visst är Löve och Näva långt från de mestadels själlösa
produkter som varuhusens leksaksavdelningar tillhandahåller.
Jonna Grimstoft har snidat sina dockor i lind. Armar och ben
hålls på plats av läderband, vilket gör dockorna rätt slittåliga.
Och det är nog tur eftersom alla, både barn och vuxna, vill
hålla i och känna på dem. Stryker man med fingret kan man
känna hur deras små kroppar skulpterats fram ur det levande
materialet. Håret är samma sorts perukhår som används på
teatrarna. Och så var det det där med ögonen. De är gjorda
av vanliga träkulor som målats svarta och sedan lackats med
fem lager nagellack. Det är, rent tekniskt, hemligheten bakom
att dockorna känns så levande.
De som forskar på området dockspel och terapi, talar ibland
om ”dockans projektiva förmåga”. Kanske är det det som
Löve och Näva i Nyland visar sig vara så bra på. Deras skogstjärnar
till ögon speglar egentligen betraktarens egna tankar,
känslor och önskningar. Eller som den danska pedagogen Ida
Hamre har formulerat det: ”När jag skapar en figur, har den
alltid något av mig själv i sig - ofta något som varit gömt för
mig. Och när jag ger liv åt figuren, ger jag liv åt något inom
mig själv.”
Tomas Alldahl.
fortsättning på nästa sida >
15

Dockor i vård och terapi - några exempel
Svensk pionjär
Något av en svensk pionjär på området dockspel i terapi med
barn, var Ingrid Lagerquist. Hon var f.ö. en av dem som var
med om att grunda
U N I M A- Sver ige,
och var UNIMA och
dockteatern trogen
fram till sin död för
ett par år sedan. I
början av åttiotalet
presenterade hon sina
tankar om ”dockteater
- också på de
svagas villkor” i det
som då hette UNI-
MA-bulletinen. Och
senare (Dockteatern
nr. 4-1995) återkom
hon med ett koncentrat
av sina tankar
kring dockteater i
terapi och specialundervisning.
Ingrid Lagerquist var
till yrket arbetsterapeut
och speciallärare,
men kom tidigt
att intressera sig för
drama, dockteater
och senare musikterapi.
Hon arbetade på
barnsjukhus, psykkliniker
och ”särskolor”,
där hon gärna använde
sig av skapande
Nävas och Löves hemträd på BVC i Nyland verksamheter som led
i det terapeutiska och
pedagogiska arbetet. Hon betonade särskilt lekens betydelse
för barnens utveckling, liksom att dockteaterverksamheten
måste utgöra en integrerad och kontinuerlig del av helhetsbehandlingen
för att få effekt. Viktigt, menade hon, är också att
alla leden från tillverkning till spel finns med. Det är, skriver
hon, ”först genom rollgestaltningen denna terapiform får sin
betydelse”. Därför blir det också viktigt att den personal som
arbetar med dockspel själv har både lust och kunskaper kring
dockteaterns konstnärliga uttryck.
När barnet tillverkar sin docka får denna ofta rollen av en
”önskeperson” (som inte sällan är ett djur!), och blir i den
egenskapen ett symboliskt uttryck för den människa barnet
egentligen är, eller önskar sig vara. Dockan, menade Ingrid
Lagerquist, ”bör alltid ses som ett värdefullt, djupt personligt
uttryck (...), en skapelse av tillverkaren - väl värd att älskas.”
I terapi kan dockor alltså vara viktiga redskap för barnen när
de ska förmedla och gestalta sina ibland tunga livserfarenheter.
Särskilt för svårt traumatiserade barn kan de rollekar där
man agerar ut med den egna kroppen och rösten bli alltför
påträngande. Det alltför plågsamma kan ändå göras uthärdligt
om det får gestaltas indirekt och symboliskt via en figur.
Också där språket inte räcker till kan dockorna ta vid. Det en
liten människa av olika skäl inte vågar eller vill säga direkt
till en vuxen, kanske dockan vågar. Därmed avlastar den barnet
ansvaret för det som sägs.
Ellen och Erik - en liten vänskap
På Gustavsgården, ett äldreboende i Värmdö kommun utanför
Stockholm, bor det många svårt dementa. Där ville man pröva
om det gick att minska användningen av läkemedel (tio piller i
snitt till äldre, säger statistiken) för att i stället hitta andra metoder
att möta de gamlas oro . Sagt och gjort: färre piller och
mer mjukmassage, musik, kvällssmörgåsar - och dockor!
I ett reportage (29 mars) berättar DN-journalisten Kari Molin
bl.a. om Ellen, som bor på Gustavsgården:
”Hon är liten och tunn och hennes språk har glidit bort med
demensen. Så får hon mjukisdockan Erik i sin famn. Dockan
är rund och gosig att hålla i och den ger ögonkontakt. Efter
en liten stund kvicknar Ellen till och talar med dockan på sitt
eget sätt.”
Personalen på Gustavsgården berättar att Ellen ofta kan vara
jätteledsen, ”och så blir hon glad på en sekund när hon får
dockan i sin famn”.
Kanske blir mjukisdockor AstraZenecas nästa storsäljare?
Handikappade barn spelar dockteater
Från Värmdö till Arkhangelsk i Ryssland. Där startade man
i februari en dockteaterkurs på ett och ett halvt år, som ger
handikappade barn en chans att tillsammans med andra barn
skapa egna dockteaterföreställningar med dockor som man
tillverkat själva. Projektet organiseras av ett barnbibliotek
i Arkhangelsk län, och ska förutom teaterföreställningarna
utmynna i en pedagogisk handledning.
Meningen är att genom kreativ aktivitet stärka självförtroendet
hos handikappade barn och skapa en känsla av samhörighet
och acceptans hos barnen.
Lästips:
I Tyskland finns en särskild förening för ”terapeutiskt
dockspel”, som givit ut en antologi i ämnet.
Gudrun Gauda (red.): Puppen- und Maskenspiel in der
Therapie - Aus der Arbeit der Deutschen Gesellschaft für
Therapeutisches Puppenspiel (förlaget Puppen&Masken,
Frankfurt, 2004).
I Norge utkom för några år sedan Bjørg Mykles avhandling
inom samma ämnesområde. En högst läsvärd artikel av henne
finns i Ånd i Hanske nr. 2-2000: ”The Puppet and Children´s
Creative Thought”.
Fler böcker i ämnet hittar man på dockteaterbiblioteket,
Frölunda Kulturhus i Göteborg.
Tomas Alldahl
PS! Redaktionen vill gärna ha kontakt med personer som på
olika sätt använder sig av dockor och dockspel inom pedagogik,
vård och terapi. Adress och tel. på sidan 2.
16

Tjeckiska marionetter
på Turistmässan i Göteborg
Det är inte bara de påkostade, brokiga turistbroschyrerna som
lockar besökare på en turistmässa. Det kan även vara sådana
okonventionella knep som dockteater.
I H C Andersens saga Gåspennan och Bläckhornet tjafsar
de båda figurerna, vilkas namn också utgör berättelsens
titel, med varandra om vem som har mest betydelse för
diktarens verk. Bläckhornet påpekar att ”från mig utgår
alla diktarens verk”, medan Gåspennan menar att ”pennan
är den som skriver!”. I slutscenen sätter HCA själv
punkt genom att tala om vem som äran tillkommer.
Endast honom tillkommer äran!
.... är slutorden i ett collage om H C Andersen, av och med
amatörer inom Figur & Dockteater på Frölunda Kulturhus.
Premiären var den 2 april, på själva jubileumsdagen 200 år
efter diktarens födelse.
Teaterpojektet startade 2003 när sju personer anmälde sig till
en produktionsgrupp i dockteater. Redan vid första sammankomsten
stod målet klart: att producera något av H C Andersen
inför jubileet. Först var sagorna aktuella, men snart blev HCA
som person mer intressant. Skuggteater var ett önskemål, och
att allt skulle utspelas i ett rum med HCA själv framställd av
en skådespelare och hans alter ego gestaltad av en docka.
Arbetet gick över förväntan. Andersens intresse för siluetter
och collage togs upp. Skärmar fylldes med collage, manus
skrevs och figurer började tillverkas: ena delen av ett salladsbestick
fick bli stomme till Dansösen, och den andra till Tennsoldaten.
Alter Ego tillverkades av tre personer gemensamt,
och figuren blev en mycket porträttlik HCA. Sista terminen
blev intensiv med mycket repetitioner. Gruppen svetsades
samman och kämpade med repliker, dockföring och ljussättning.
Vid kaffepauserna kom förlösande skratt och så gick
arbetet vidare, och det man inte trodde man skulle klara gick
bättre och bättre.
Resutltatet blev en 30 minuters pjäs. Efter föreställningarna
inbjöds publiken till kaffekalas där man skålade och hurrade
för Håse. Själva kaffekalaset gjorde att gruppen efter varje
föreställning fick möta sin publik samtidigt som det blev en
fin avslutning med trevliga samtal. Det blev hela åtta föreställningar,
och önskemål finns att spela några gånger till i höst.
På årets TUR-mässa i Göteborg i mars använde tjeckiska
utställare dockteater som lockbete. De hade tagit med sig en
marionetteaterscen i klassisk 1700-talsstil, tillverkad av obehandlade
träplankor. Den hade en tung gobelängridå, naivistiskt
handmålade fonder och vackra marionetter snidade efter
historiska originaldockor från den tiden.
Upphovsmannen till dockteaterscenen och de sju marionetterna
för pjäsen Doktor Johannes Faust var Robert Smolik,
närvarande på plats både som dockspelare och docksnidare.
Han är verksam i Prag där han skapar scenografi och dockor
för olika dockteatrar i landet och även undervisar vid Dockteaterakademin.
Mellan föreställningarna på turistmässan i Göteborg skapade
han det ena vackra dockhuvudet efter det andra. Det var imponerande
att åse hans yrkesskicklighet. Sittande framför scenen
snidade han i lindträ – ett konsthantverk med flerhundraårig
tradition i Tjeckien.
Pjäsen som Smolik framförde, är en rekonstruktion från
den gamla folkliga tjeckiska dockteatern, och tillhörde
standardrepertoaren hos de tidigaste dockteatergrupperna på
1700- och 1800-talet. ”En hemsk komedi med djävulen och,
ännu hemskare, den till helvetet tagne stackars Faust”, enligt
programbladet. Replikerna var skrivna med dåtidens språkbruk.
Utöver Faust fanns tre skräckinjagande djävlar med i
pjäsen samt en ängel, kungen av Portugallien och givetvis
även Kasper. Han får inte fattas i en gammaldags tjeckisk
dockteater.
Djävlarna flyger in och ut och lockar stackars Faust med all
världens frestelser. Ängeln försöker förmå Faust att sansa sig,
men han har redan undertecknat djävulens kontrakt i blodsskrift.
Kasper sprattlar fram och tillbaka och undrar vad
som händer, alltmedan han hånar de dumma djävlarna. I den
tjeckiska sagovärlden är djävlar nämligen alltid mindre begåvade,
och blir jämt överlistade av Kasper. Den i sig sorgliga
historien förvandlas i slutänden till en komedi.
Huruvida de tjeckiska resebyråerna sålde fler resor till mässbesökarna
tack vare Faust, det vet jag inte. Men både barn
och vuxna som passerade montern hade utan tvivel roligt. Inte
minst jag själv.
Blanka Kaplan.
En stolt grupp - bestående av Kenneth Brudal, Eva Selander,
Eva Stenlund, Malla Täckholm, Erik Wallmon och Annika
Wänström - är värd alla applåder.
Annette Cegrell-Sköld
dockteaterpedagog och samordnare för gruppen
17

Dockteatern Tittut söker producent!
Dockteatern Tittut
Lundagatan 33
117 27 Stockholm
e-mail tittut@telia.com
tel 08 720 75 99
fax 08 720 64 45
Kulturprisade kartonggubbar
februari. Då håller affärer och annat öppet och familjen Reimers
spelar modellteater.
Läs mer om Papier Theater Pollidor på:
www.papiertheater-pollidor.de
Skuggor i kyrkan
Alltid klokt att kolla vad Théâtre de la Marionnette à Paris
har för sig. Den agerar överrock till allehanda intressant och
denna vår har det lilla kompaniet Les Rémouleurs flyttat
kring bland Paris mer vardagligt brukade kyrkor med Lubie,
en fantasi.
Till musik av Bartok och Luciano Berio, intensivt tolkad av
två violinister, spelas en händernas teater. Spelaren Anne
Bitran sitter med ryggen mot menigheten och i sitt knä ”gör”
hon teater med sina händer, vilket projiceras på en stor duk
framför henne.
Olivier Vallets ”ljusuppfinning” är en blandning av skuggspel
och projektioner, och manövrerade direkt, ”live”. Som ganska
ofta med dockteater drar den tekniska fascinationen lite iväg
med helheten, och betraktaren får famla efter betydelser och
innebörd. Men när bilderna så småningom får lämna duken
och flyta ut över hela, himla kyrkvalvstaket är det bara att ge
sig. Det blir till benådade bilder som växer långt större än
människan når.
Margareta Sörenson
Mer info på www.theatredelamarionnette.com
Lille Prinsen åter i Jakarta
Modellteaterspelaren Dirk Reimers, 61, i nordtyska staden
Preetz (15 000 inv) har fått sin hemstads kulturpris för 2004.
Tillsammans med sin fru Barbara och Preetz´ kulturinriktade
folkhögskola har han varje september sedan 1988 bjudit in
likasinnade i världen att spela med sina kartonggubbar på
skolan.
Senast kom spelare från åtta länder och gav 15 olika pjäser för
över tusen åskådare.
Dirk har även varit ordförande i tio år i stadens konstförening.
År 2000 tog han dessutom initiativet till en Kulturnatt varje
I februari och mars reste Folkteatern i Gävleborg till Jakarta
och Kuala Lumpur med sin uppsättning av Antoine de Saint-
Exupérys Lille prinsen. Det är Michael Meschke som på inbjudan
av Folkteaterns Peter Oskarsson gjort denna iscensättning.
Meschke satte ju som bekant upp en numera legendarisk
version av samma pjäs på Marionetteatern 1973. Också denna
originalversion gästspelade i Jakarta: med Marionetteatern
1975, ett av stoppen på en längre Asien-turné som även gick
till Japan, Thailand m.fl. länder.
I den nu aktuella versionen är det Folkteaterns skådespelare
som också får agera dockspelare.
Enligt rapporter (SvD 11 mars) blev gästspelet en konstnärlig
fullträff med extraföreställningar och stort utrymme i medierna.
Besöket i Jakarta kombinerades också med att teatern
gav en work-shop.
18

Resan finansierades av Svenska Institutet och Statens kulturråd,
medan de lokala arrangörerna stod för alla kostnader
inom respektive land, enligt Folkteaterns pressmeddelande.
Mer kapitalstinna sponsorer som Ericsson, Tetra Pak, Volvo
och ABB bidrog också, även om det inte stod i pressmeddelandet.
En hälsning från Dario Fo …
För Dario Fo själv har dockteatern alltid varit en inspirationskälla.
Till dels handlar det om att hans hustru och medarbetare,
skådespelerskan Franca Rame, kommer från en teaterfamilj
som under en period drev en stor och framgångsrik
marionetteater. Fo själv har också använt teaterdockor i några
av sina verk. I ett av hans tidiga stycken, Grande pantomima
con pupazzi piccoli e medi utgjordes halva rollistan av marionetter.
Här blandade man också medvetet olika typer av
marionettdockor. ”På så vis demonstrerade vi hur vi, genom
att bryta med formernas och uttryckens enhet, kunde skapa ett
grundläggande teatralt värde som var oväntat även för dem av
oss som hade kommit på idén.”
Formuleringen illustrerar Dario Fos sökande efter den folkliga
teaterns estetik, som så ofta bygger på att låta olika former
och uttryck, högt och lågt, ”krocka” med varandra. Och hur
han alltså mycket tidigt tyckte sig hitta möjligheten till sådana
kreativa ”krockar” just i dockteatern. Oren, smutsig och bullrig
vardagsteater, i medveten opposition till den högkulturella
teaterns sakrala högtidlighet.
Som ni förstår, avslutar nobelpristagaren, älskar jag dockteater!
Tomas Alldahl
Hela texten finns (på engelska) på Unimas hemsida
www.unima.org
... och en annan från Kanada
Den av UNIMA proklamerade Världsdockteaterdagen den
21 mars passerade nog här i Sverige utan att väcka större
uppmärksamhet. Men i många andra länder, som kanske
har en annan tradition vad gäller firandet av sådana här ”bemärkelsedagar”,
uppmärksammas den med olika mer eller
mindre officiösa ceremonier och proklamationer. Ibland även
med föreställningar, seminarier och utställningar (se notisen
nedan!).
En celeber gratulant upplät i alla fall sin röst för att hylla
dockteaterkonsten: Dario Fo. I ett litet tal till UNIMA hyllar
han vår konstart som tillhör ”de äldsta konstnärliga uttrycken
i vår kultur”. Teaterns och den dramatiska litteraturens rötter
kan i alla kulturer länkas till dockteatern, skriver Fo. Det har
funnits ett överflöd av korsningar och gränsöverskridanden
mellan dockteatern och den ”vanliga” teatern. Fo nämner särskilt
den medeltida teatern med dess blandning av sakrala och
profana skådespel. Här finns ju de teatrala rötter som Fo själv
varit på jakt efter och använt i sin egen teater (hans bejublade
enmansföreställning Gycklarens födelse, t.ex.) I dockteatern,
menar Fo, kan man se hur teaterns alla olika språk sammanstrålar.
Fo framhåller särskilt det komiska elementet hos dockteatern,
något som inte bara finns i gesten (som ju är en viktig del av
dockteatern), utan lika mycket i ordet. Dockteatern utvecklar
sig ofta till en vild och otyglad social kritik.
Också från fransktalande Quebec i Kanada når oss en hälsning
på ”Journée mondiale de la marionnette”, alltså Världsdockteaterdagen.
Där passade man på att fira med ambitiöst
upplagd work-shop och seminarium. Claire Heggen, konstnärlig
ledare för Théâtre du Mouvement i Paris, samt Javier
Swedzky, lärare och dockspelare från Buenos Aires, ledde
work-shops kring ”kropp, rörelse, objekt”. Den efterföljande
debatten leddes av José Babin, konstnärlig chef för Théâtre
Incliné i Montreal. Det hela var ett samarrangemang mellan
UNIMA-Kanada, LʼAssociation québécoise des marionnettistes
och lʼÉcole de mime de Montréal.
Syftet var, förutom att uppmärksamma Världsdockteaterdagen,
att ”främja samhörigheten mellan dockteatern och andra
konstarter”.
Thorsten Ahlquist till minne
Ingenjör Thorsten Ahlquist, Fruängen, Stockholm, har avlidit
i en ålder av 88 år.
Efter sin pensionering blev han oerhört intresserad av modellteater
och spelade för bland andra traktens förskoleklasser och
pensionärer och en gång för prinsessan Madeleine.
På en dansk teater i standardformatet C och med egenhändigt
konstruerad scenbelysning, spelade han kända sagor med färdigtryckta
figurer och dekorer av gamla danska teaterkonstnärer
och av Harald Gripe i Nyköping. Han moderniserade
mycket och försåg till exempel Rödluvan med en mobiltelefon
klippt ur en reklambroschyr och alltså lika platt som allt annat
19

i den här typen av dockteater.
Barnen fick gärna väsnas under föreställningarna. De tjugo
minuterna var deras. Men som regel satt de moltysta medan
de tuggade i sig av godiset som låg serverat i orkesterdiket
framför prosceniet.
Thorsten förberedde en uppsättning av Fröken Julie när han
dog. Den var dock inte för barn.
Björn von Bahr
(Se också Björn von Bahrs intervju med Thorsten Ahlquist. i
Dockteatern 2-2001)
Pippi på teater
Jubileerna, litterära och andra, står som spön
i backen i år (vilket de f.ö. gör varje år).
Således kan vi förutom H.C. Andersen
och Cervantes (400 år sedan Don
Quixote ) också fira att det är 60 år
sedan Pippi Långstrump började möblera
om i den svenska barnkammaridyllen.
På den populära Astrid Lindgrens Värld
i Vimmerby (340.000 besökare förra
säsongen) missar man förstås inte chansen
att uppmärksamma detta. Det görs bl.a.
genom en sprillans ny dockteaterföreställning,
byggd på några av episoderna
ur Pippi-böckerna. Det är Andreas
Braula som bytt King Kong mot den
till formatet något hanterligare Herr
Nilsson. (Andreas hörde
till gruppen DI-studenter som
i höstas turnerade med den uppmärksammade Kong .) Nu gör
han manus, dockor och regi till den nya Pippi-föreställningen,
som kommer att spelas i ett litet teatertält på Astrid Lindgrens
Värld. Förutom Andreas Braula själv medverkar också Erik
Häger och Cecilia Thorsell.
Dockteater har blivit litet av en tradition, berättar Bo Thulin,
teaterproducent på ALV. För tre år sedan inledde man, och
sedan dess har både Emil och Karlsson på taket figurerat på
dockteaterscenerna. Också på stora scenen blir det teater,
men skådespelarna gör även korta scener som spelas ute i de
välbekanta miljöerna från Astrid Lindgrens böcker, och som
man återskapat i denna ”upplevelsepark”. Dessutom kommer
de populära figurerna att mingla med besökarna och skapa
improviserade möten.
Pippi-pjäsen har premiär 11 juni och spelas t.o.m. 28 augusti.
Marionetteatern på Japanturné!
Marionetteatern reser i augusti till Japan med sin
rosade barnföreställning Kan du vissla Johanna,
med manus av Ulf Stark och i regi av Helena
Alvarez.
Marionetteatern har inbjudits till en festival på
temat ”EU Theatre Arts for Children and Young
People”. Barnpjäser från 18 EU-länder deltar.
För Marionetteaterns del blir det en turné till
Tokyo, Tottori, Okinawa och Kagoshima.
Kan du vissla Johanna hade premiär på Marionetteatern
den 12 mars i år.
foto: Lesley Leslie-Spinks
20
foto: Lesley Leslie-Spinks

kalendariet
Dansmuseet, Stockholm
Magiska masker
17 juni – 2 oktober 2005
Dansmuseet har en av världens främsta samlingar av kompletta
afrikanska masker, som museet nu visar för första gången.
Sedan den afrikanska masken ”upptäcktes” för nästan hundra
år sedan av europeiska konstkännare och den kom att påverka
tidens moderna konst, har masken oftast setts och ställts ut
som ett fristående konstverk. Men själva masken på huvudet
är en del av en större helhet, den är oskiljaktig från en dräkt
av tyg, en s.k. raffia. Tillsammans med dans och musik är
den en del i en ritual eller ceremoni. I utställningen Magiska
masker vill Dansmuseet försöka skriva in masken i sitt rätta
sammanhang och visa den magi som uppstår då den kan ses
i sin helhet.
Masker och maskspel är ständigt föremål för förändring.
Somliga av de masker som visas i utställningen kanske inte
längre existerar i Afrika. Men de flesta gör det. Maskdansen
är troligen Afrikas mest motståndskraftiga konstform och
utvecklas ständigt för att möta nya behov.
Halmstads slott, Halmstad
Apan och mytens spegel
Teaterdockor och masker från Asien, Afrika och Europa
Utställning på Halmstads slott 15 april – 28 maj.
Initiativtagare och guide: Birgitta Robinger
Info: 035 – 606 40; 0703 – 19 44 96
Dockteaterbiblioteket i Göteborg
Hämta inspiration! Titta i roliga handböcker och nyutkomna
tidskrifter.
Öppettider 27/6-21/8
Måndag till Torsdag 10-19
Lördag 10-18
Söndag Stängt
Biblioteket Frölunda Kulturhus, Västra Frölunda
Hållplats Frölunda Torg
Tel. till biblioteket: 031-366 28 40
21

Skriv så du syns!
Dockteatern Tittut, Stockholm
Dansråttan
av Christer Dahl
För barn 3-7 år
Premiär: 25 maj 2005 kl. 09.30 & 10.50
Speldagar: 25, 26, 27 maj kl. 09.30 + 10.50 samt
21, 22, 28, 29 maj kl. 13.00 + 15.00
En annorlunda skrivarkurs med inriktning på sceniskt
berättande
Ordet och texten möter dockan och figuren
Hampnäs folkhögskola (utanför Örnsköldsvik)
13 - 17 juni 2005
Arr.: Länsbiblioteket Västernorrland, Hampnäs folkhögskola,
Ådalens DockteterCentrum.
Mer info och anmälan på:
0611 – 865 53, eller
www.ylb.se
Biljetter: 08-720 75 99 / 08-720 64 45; tittut@telia.com
Dockteaterhuset, Örebro
Öppen dockverkstad med Evelyn Savert-Liedström och Helena
Jarnebo-Schough 22 maj, kl. 10 – 15.
Dockteatern nu i färg på
www.unima.se
Sagan om kastanjeträdet
För barn fr. 2 år, av och med Lisbeth Hamping
7 juni kl. 10.00 och 14.00; 12 juni kl. 15.00
Nallesagor
För barn fr. 2 år
19 juni kl. 15.00
Biljetter: 019 – 32 33 20
dockteaterhuset@brevet.com
22

FESTIVALER!
NORGE
Stamsunds internasjonale teaterfestival den 31/5 - 4/6 har sitt
program på nätet. Läs mer om festivalen på:
www.stamsund-internasjonale.no
KRETA
”Euro Marionette 2005” kallas
den, en riktigt pretentiös
festival som också är en tävling!
Den går av stapeln 26
- 29 oktober i Chania på Kreta.
Mer information finns på vår
hemsida.
MERA NORGE
Agder Teater inbjuder alla intresserade till internationell
figurteaterfestival i Kristiansand 11 – 15 oktober.
SCHWEIZ
Internationell dockteaterfestival i Basel l 7 – 11 september
TJECKIEN
Liberec 24 – 28 juni, en dockteaterfestival för barn 3-7 år.
UNIMA:s festivalkommission passar på att sammanträda
under festivalen.
PALESTINA
Hakawati-teatern (som är Palestinas nationalteater) anordnar
en dockteaterfestival i Jerusalem och andra orter 10 – 25
november.
Festival of Wonder
POLEN
En ”resväskefestival”, dvs. för mindre föreställningar med
max. 4 medverkande, anordnas i Lomza 31 maj – 3 juni.
BULGARIEN:
Pierrot-festivalen i Stara Zagora 24 – 29 september. Föreställningar,
seminarier, tävlingar och utställningar.
USA
För 14:e året i rad avhålles den s.k. ”Ko Festival of Performance”
vid Amherst University väster om Boston. Den
pågår från 11 juli till 8 augusti med en mängd spännande
workshops och föreställningar.
Så här skriver festivalgeneralen Sabrina Hamilton:
“The theme this year CREATING BIOGRAPHICAL THEA-
TER, STORYTELLING, CLOWNING, and SHADOW
PUPPETRY and the listing of the performances we will be
hosting at the Ko Festival of Performance. Now in its 14th
year in Amherst, MA, the theme of this yearʼs festival is
the construction of alternate existences resulting from the
struggle between traditional values and the desire for new
identities or cultural assimilation. This will be followed by
”World Puppet Week.” All performances are accompanied
by displays that contextualize the work and by facilitated,
post-performance discussions. I hope you will pass this
information along to all appropriate colleagues and
students.”
Mer info finns på: www.kofest.com
Workshop med Neville Tranter
Stuffed Puppettheatre
Silkeborg 10 - 11 november 2005
En tvådagars workshop i samband med Silkeborg-festivalen.
Plats: KunstCentret Silkeborg Bad
Torsdag 10 november kl 9- 13 och fredag d. 11. november
kl 10 - 13 och 14- 17.
Deltagarna får möjlighet att skapa och framföra en kort scen
med en docka. Medtag enkelt musikinstrument, en monolog,
en dikt och en sång.
Kursen vänder sig till dockspelare, skådespelare m.fl. scenkonstnärer.
Seminariespråk är engelska.
Anmälan till dengsoe@silkeborg.bib.dk
Rättelse:
I förra numret av Dockteatern uppgavs fel datum för ”5th Barent
Puppet Festival” i Kalix. Rätt datum skall vara 19 - 23
oktober. Vi återkommer i nummer 3 av Dockteatern med mer
information om denna, söder om Umeå, okända festival.
23

B - föreningsbrev
PORTO BETALT
Returadress: UNIMA Box 161 98, 103 24 Stockholm