JAKTEN MOT NOLLPUNKTEN

JAKTEN MOT
NOLLPUNKTEN

Carl Johan De Geer
JAKTEN MOT
NOLLPUNKTEN
Albert Bonniers Förlag

Tidigare utgivna titlar
Pengar eller livet (m. Jan Hannerz) 1970
Ernst Billgren 2000
På andra förlag
Med kameran som tröst, del 1 1980
Det bombade ögat 1982
Privatdetektiven Kant (m. H. Alexandersson) 1983
Kyss mej dödligt 1985
Trivsel 1990
Sagan om Molly och den trötta pappan 1992
Örnis bilar 1994
Mandrake finns inte mer 1995
Det bombade ögat / Kyss mej dödligt / Solens sista strålar 1996
Flosklernas rike 2000
Konstapel Katt kräver kakor 2000
Citatet på sid. 87–88 ur Prosadikter av Charles Baudelaire
är översatt av Erik Blomberg
Citatet på sid. 89 ur Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht
är översatt av Ebbe Linde
Citatet på sid. 158 ur Det susar i säven av Kenneth Grahame
är översatt av Signe Hallström
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-011817-4
Omslag och 51 illustrationer av författaren
© Carl Johan De Geer 2008
Tryck och bindning Korotan, Slovenien 2008

Kungaparet
hälsade de ca 200 gästerna
välkomna i inre Drabantsalen innan
middagen intogs i Vita havet.
Bland gästerna deltog Presidentens
officiella svit, representanter från diplomatiska kåren,
riksdag, regering, län och myndigheter samt svensk
vetenskap, kultur och näringsliv. Menyn bestod av stekta
pilgrimsmusslor med citronmelisspesto och tartar på tomat,
pocherad hälleflundra med pinjenötstäckt sparris och stekt
dovhjortfilé med tillbehör. Till dessert serverades
smultronmousse med fläderblomsskum och
jordgubbssorbet med mynta och citron.
Hovets hemsida
Ingen ocean är så djup som klasskänslan.
Mao Tse-tung
5

ag glömmer aldrig de långa förhören i polishuset
på Kungsholmen. Jag visste inte att en snäll polis
och en stygg polis var en uppdelning de gjort mellan
sig, ett teatralt knep som de lärt sig på polisskolan (som på
den tiden inte var högskola). Om jag då, på 1960-talet, hade
läst mer deckare och mindre science fiction så skulle jag ha
förstått upplägget. De försökte knäcka mig. Jag satt på en liten
stol mitt i rummet. Den snälle polismannen ville bjuda på
kaffe och cigaretter. Kaffet var inte gott, det skulle jag också
ha känt igen från polisromaner om jag hade studerat dem
bättre. Inte ens poliserna själva har tillgång till gott kaffe på
polisstationerna, det vet jag nu. Jag rökte inte och avvisandet
gjorde den stygge polisen ännu styggare. Han gick av och an,
7

tvärstannade framför mig, blåste ut rök, lutade sig fram och
viftade med knutna nävar. Han föreföll rasande. Han ville
att jag skulle erkänna följande: Kina, alternativt Albanien,
alternativt Kuba, hade anställt alla dessa svenska ungdomar
som demonstrerade mot USA. De hade lön från en sådan
främmande makt och borde kallas yrkesdemonstranter. Men
egentligen var de spioner, inte minst jag, som tagits på bar
gärning på ett konstgalleri under försök att sälja grafiska blad
med olagligt innehåll. Jag var gripen för brotten skändande
av statssymbol, skändande av utländsk statssymbol samt uppvigling,
det senare efter att ha använt en text som löd svik fosterlandet,
var onationell. Att hålla masken var inte lätt, jag visste inte
om jag skulle skratta eller gråta. De där staterna var fattiga
och skulle omöjligt ha haft råd att anställa tusentals svenska
amatörspioner. Det var en orimlig tanke. Ett resultat av den
polarisering mellan vänster och höger som rådde. Mina
vänner och jag trodde att svenska poliser var fascister, som i
Spanien, Portugal, Sydafrika och Grekland. Poliserna trodde
att vanliga engagerade ungdomar var farliga förrädare som
hotade den svenska nationens existens. Även efter mitt
frisläppande, i brist på spioneribevis, trodde poliserna att jag
var skyldig till mycket mer än jag blev dömd för. Jag fick bara
75 dagsböter. Och mina grafiska blad blev förverkade. Senare
besökte två män med klumpiga svarta skor varje vernissage
på konstgalleriet. Vi kallade dem för Säpos konstförening.
Jakten mot nollpunkten (Vanishing Point) från 1971 är
en film om bilar. I centrum står en Dodge Challenger med
400 hästkrafter som kan göra 240 kilometer i timmen.
Man glömmer inte filmen ens efter nästan 40 år fast den är
8

idiotisk. Att denna obskyra rulle fäster sig i minnet kan bero
på den oförklarliga och Beckett-liknande slutscenen. 1960-
och 1970-talens amerikanska populärkultur är intressant på
många sätt. De svenskar som av borgarpressens skribenter
kallades (och även nu kallas) USA-hatare älskade – och älskar
fortfarande – amerikansk film, konst, litteratur och musik
mycket mer än de älskade (och älskar) motsvarande svenska
företeelser. De älskade också alla de amerikanska medborgare
som hade framställt denna kultur och dessutom skildrades
av den. Däremot tyckte de som av ledarsidorna kallades
anti-amerikaner illa om den amerikanska utrikespolitiken
omkring 1970, så till den grad att de ställde till bråk på
offentliga platser.
Jag föddes den trettonde juli 1938 på St Mary’s Hospital i
Montreal, Kanada. Jag minns inget därifrån men har sett i ett
fotoalbum att gatan där vi bodde var full av snö. Hur pappa
kunde köra sin stora LaSalle (den kanadensiska versionen av
Cadillac) i den där oplogade röran är svårt att förstå men det
var ju inte vinter hela tiden.
Vi reser med den polska ångaren Pilzudski över Atlanten
och anländer till Köpenhamn, Danmark, den 30 juni 1939.
På tillbakaresan sänks Pilzudski av en tysk ubåt men då är
vi inte ombord. Pappa är diplomat och arbetar på svenska
legationen. Danmark ockuperas av tyskarna den nionde
april 1940. 16 danska soldater dör, sedan kapitulerar landet.
Pappa har berättat att han såg den danske kungen rida av
och an på en vit häst för att trösta danskarna. Vad gatan
hette har jag glömt. Jag var klädd i kolt med sjömanskrage.
9

Tyska officerare klappade mig på huvudet när jag lekte i
sandlådan i parken. De tyckte sig se en blond arisk flicka
med goda framtidsutsikter inom det tusenåriga riket. Detta
är hörsägen. Jag minns det inte på bokstavligt sätt. Min syster
föds i Köpenhamn. Pappa flyttas igen, han flyttas gång på
gång, var det något fel på honom? Han jobbar i Bern och
i Mariehamn 1942 och -43. Han kommer till Stockholm
1944. Min bror föds av någon anledning i södra Sverige, i
Kristianstad. Antagligen var familjen tidvis i upplösning, på
grund av pappas yrke. Jag går första klass i folkskolan, på
Linnégatan i Stockholm, under ledning av den söta fröken
Barkman som har grön stickad klänning. Jag minns henne
med åtrå. Den första maj 1946 flyttar familjen till Avenue
Edmond Mesens 41 i Bryssel som då stavades Bruxelles. Trots
att det just varit krig är staden oförstörd. Jag fyller nio och
lär mig, som man gör i den åldern, att prata franska lika
bra som svenska. Går i den originella skolan École Amélie
Hamaïde, Avenue Hamoir 31. Skolans motto var Pour la vie
par la vie och den experimentella pedagogiken var utarbetad
av doktor Ovide Decroly. För livet genom livet. Skolan var
religionsfri och hade höns, kaniner, marsvin och grodor. När
de levde matade vi dem, när de dog dissekerade vi dem. Jag
åker rullskridskor till skolan, längs Boulevard Saint-Michel.
Tre år går som jag minns i detalj. Pappas bil är från 1939,
tysk, svart och heter Hanomag. Jag flyttas till Warszawa 1949.
Kriget har gjort den staden till en ruin. Bara Stalins gåva till
polska folket, det nybyggda Kulturpalatset på Aleja Stalina,
ett krokanliknande höghus, är helt och snyggt. Lär mig inte
polska. Pappas bil är en Volvo PV 444 med två mycket små
10

akrutor. Denna bil, vet jag nu, är byggd efter en Hanomag
som Volvo köpte 1939 för att lära sig göra en självbärande
kaross. Bor inom muromgärdat svenskt område på gatan
Bagatela. Runt muren patrullerar beväpnade vakter. Ser,
på Amerikanska ambassaden, filmfarsen Galopperande
flugan (Hellzapoppin) från 1941 med komikerna Olsen och
Johnson, minns filmen tydligt, den påverkade min framtid.
På USA-ambassaden är det barnkalas varje söndag för
diplomatbarnen från västsidan. Mitt i ett stort amerikanskt
vardagsrum står en filmprojektor för sextonmillimetersfilm
som smattrar igång klockan tre. Varma sommardagar gör
stridsvagnar djupa spår i gatornas asfalt. Kallt på vintern.
Ryska kvinnliga soldater med kjol, stövlar och kpist marscherar
framför stridsvagnarna. Kvinnor i uniform blir ett
intresse för livet. Jag är elva år. Jag flyttas till farfars slott i
norra Skåne. Cyklar den långa vägen genom skogen varje
dag till Kviinge folkskola. Anses av klasskamraterna vara
representant för adel och överklass. Får därför mycket
stryk av dem på rasterna. Har ofta näsblod. Farmor är den
goda fen som tröstar. Flyttas till mormor som bor på Erik
Dahlbergsgatan 28 i Stockholm. Mormors status som god fe
anfräts av det faktum att hon ansåg att Adolf Hitler var en
bra människa och att det var judarna som satte igång andra
världskriget och dessutom tvingade morfar att ta sitt liv.
Förstod snart att detta var grovt felaktigt. Jag är tretton år och
går sex dagar i veckan i Gärdesskolan på Valhallavägen. Jag vet
inte var mina syskon bor. Mamma blir skild och flyttar också
till Stockholm efter att i ett par år ha rest runt i olika länder
för att undvika man och barn. Pappa gifter om sig, arbetar
11

i 30 år runt om i världen: USA, Belgien igen, Indonesien,
Chile, Turkiet. Träffar sina barn två timmar vartannat år,
när han är på sina sändebudsmöten i Stockholm. Han tar oss
då till Restaurang Solliden på Skansen, den övre våningen,
där servitriserna har svensk folkdräkt på sig. Berättar gärna
om sådant som att diktatorn Sukarno under de diplomatiska
festerna brukar kurtisera hans nya fru. Vilket skapade behov
av finkänsligt manövrerande. Jag går i Östra real, en dyster
pojkskola. Huset liknar ett medeltida munkkloster.
Mamma är sinnessjuk men det förstår inte vi barn förrän
långt senare. Hennes (och vårt) hem förfaller. Vi tre syskon
lever konstigt men tror att det ska vara så. Allting är ruttet.
Sopberg i sju rum. Mörker, migrän. Ingen mat. Tiden går. Vi
blir trots allt vuxna. Vi hatar mamma och är bittra på pappa
för att han lämnade oss i den där sophögen. Vi tycker att
mamma är en ond häxa. Som unga vuxna får vi för första
gången se televisionsprogram. Vad som är normalt och inte
normalt klarnar en smula. Detta var en torr sammanfattning.
Kommer att gå lite närmare in på vissa detaljer, i hopp om att
det går att dra några slutsatser av dem.
12

I stället för att ta studenten började jag på Konstfackskolan
i Stockholm. Jag ville utbilda mig till något konstnärligt,
inte av intresse för konst utan för att smita från det där
andra. Då insåg jag inte de båda nackdelar som detta val
skulle föra med sig: att vara fattig under mer än 30 år och att
alltid vara utan struktur i tillvaron. Att sakna rutiner, sakna
bestämda tider, därför ofta få migrän och dålig nattsömn.
Jag levde på tillfälliga uppdrag och egna påhitt. Fortfarande,
på 2000-talet, har jag kvar känslan från min tonårstid på
1950-talet: lönearbete är grått och slavliknande. Det kan låta
snobbigt men denna känsla grundlades när jag var konstelev,
då den bekräftades på många sätt. Till exempel genom samtal
på fester med många stearinljus där rödvinet halsas direkt ur
13

flaskorna. Och genom direkta budskap från Joseph Heller,
Pink Floyd och Bertolt Brecht. Jag hade inte läst Marx men
vännerna på den tiden gick på marxistiska studiecirklar och
jag kunde på ett självklart sätt använda ord som alienation
och mervärde.
Det är inte lätt för en ung frilansande person att skaffa mat
för dagen och hålla sig med bostad. Oskrivna lagar måste
upptäckas och sedan följas – eller medvetet brytas. Kraven
på påhittighet är höga. Stipendierna låter vänta på sig. Men
med tiden kommer de. Nätverket tätnar. Jag lärde känna
flera befattningshavare på museer, tidskrifter och teatrar.
De tillfälliga uppdragen kom allt oftare. Efter årtionden av
bostadsproblem hade jag en bostad. Jag gjorde flera försök
att bilda familj, fick barn, hittade nya partners, stabiliserade
tillvaron, blev mer och mer en lycklig människa. Om än
omgiven av ett absurt samhälle eller möjligen ett dårhus.
En känsla som är svår att bli av med och troligen inte
drabbar unga människor på samma sätt. Nu, menar jag. Min
generation brukar skylla på Kafka. Jag förklarades i personlig
konkurs av Stockholms rådhusrätt när jag var 35 år gammal.
Ibland var jag ensamboende, ibland samboende. Det fanns
personer i min närhet som tyckte att jag var alltför fixerad vid
olika projekt: filmer, utställningar, böcker och en och annan
konsert. Mina fruar och älskarinnor har alla haft snarlika
namn. Skillnaderna mellan dem som personer har varit
stora men förnamnens skillnad har bara rört sig om någon
enstaka konsonant eller möjligen vokal. Vi pratar om Jesu
moder och de tillägg som där kan finnas. Jag är övertygad
ateist och anser inte att ateismen är en tro. Jag gifte mig för
14

fjärde gången vid 48 års ålder. Vi träffades på verkstadsgolvet
när vi jobbade på samma film. Filmen var så blodig att vi
behövde en extra maskör, hon som sedan tidigare jobbade
hos oss hann inte med att göra alla sår. Den nya sårskaparen
hade ett så pärlande skratt och spred en sådan glädje på den
smutsiga och kalla arbetsplatsen att jag träffades av blixten,
som det uttrycks i en känd film. Hennes material var latex
som numera är förbjudet. Och vanligt filmblod förstås, som
kokas i stora grytor efter ett särskilt recept. Hon sa ja redan
samma kväll. När detta skrivs har vi varit gifta i över 20 år.
Hon har lärt mig psykologins betydelse. Tidigare förstod
jag mig inte alls på människor. Hon har också lärt mig att
älska fotboll. Innan jag träffade henne var alla former av
sport utan intresse för mig. Kronofogdens besök blev allt
mer sällsynta för att helt upphöra när jag var 55. Nu har
jag fyra barn om man räknar in min älskade hustrus. Ett
av dem är gemensamt och det är jämn fördelning mellan
könen. När detta skrivs är alla barnen vuxna – vår pojke är
192 centimeter lång och har nyligen blivit myndig. På cykelns
pakethållare har jag en gul barnsadel där han kunde sitta
på 90-talet. Den utgör ett minne men passar dessutom bra
för transport av tunga matkassar från Konsum och ICA. Jag
minns ICA:s reklam på 70-talet, baserad på den förste ICAmannen,
herr ICAnder. Man ville ha en jovialisk och något
överviktig figur som symbol för livsmedel. Tanken var först
att engagera skådespelaren Sune Mangs. Den sång som var
hans slagnummer började så här:
15

Någonting att äta
och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär.
Det ansågs dock för dyrt att anlita Mangs. Synen på reklam
var annorlunda då. ICAnder blev en tecknad pappfigur i
stället. Frankensteins monster, som var en godhjärtad ensam
vandrare med lättantändligt humör, behövde en kvinna en
gång. Den jovialiske ICAnder fick också en kvinna efter ett
år av ensamhet, handlarhustrun MonICA. Hon hade inte en
lika extrem frisyr som Frankensteins brud. Jag har jobbat
med Sune Mangs, när jag var scenograf på Filmhuset i slutet
av 70-talet. Världen är liten. Det är lättare att prata om sig
själv än att skildra andra. 2005 gjorde jag Mangs gamla
paradroll som pilsk och kuplettsjungande poliskonstapel i
folklustspelet Söderkåkar.
2007, när jag stod vid mjölkhyllan på ICA, ringde min
dotter, 27 år gammal. Det var dålig mottagning längst in i
butiken och jag flyttade mig snabbt till en plats mellan tvål
och gryn för att kunna höra budskapet:
”Pappa! Jag har gift mig. Jag är i Houston, Texas.”
De andra barnen bor kvar i Stockholm, Sverige. Den
nuvarande familjebildningen är så stark att vi till och med
har julafton (vilket inte är självklart, som ni ska få veta) och
firar bröllopsdagar – och jag kommer ihåg dem – nästan
alltid.
16

Jag har alltså en hustru. Hon och jag är ett. Ibland tycket jag
att denna symbios räddar mitt liv. Ibland tänker jag att den är
alltför stor. Ibland brukar jag försvinna. Jag drabbas av yrsel.
Ingen vet var jag finns.
17