Motioner till moderaternas partistämma

Polisbristen i Sverige är ett problem, även om det egentligen inte ämnet för
den här propositionen. Tillräckligt med resurser till polisens verksamhet är
dock grundläggande för att följande delar av rättsystemet ska fungera. Inom
just detta område kan man – till skillnad från många andra offentliga verksamheter
– se ett direkt samband mellan tillgängliga resurser och resultat.
De sanktioner – straff – som döms ut av svenska domstolar tenderar att bli
milda. För milda i de flesta fall. Grundproblemet ligger dock egentligen inte
i att lagstiftningen inte medger hårda straff, utan snarare på en flummentalitet
hos landets domstolar. Man tycker synd om förövaren och resultatet blir
att man ofta undviker den övre delen av straffskalan. Till stor del är detta ett
ansvar som också vilar tungt på åklagarna. Inte sällan är de dåligt förberedda
och har påföljdsyrkanden som ligger på pinsamt låg nivå. Då tar även domstolarna
intryck av detta och vågar i många fall inte döma ut hårdare straff än
vad som åklagaren yrkat på.
Situationen i landets domstolar är orimlig. Man måste sluta dalta med brottslingarna
och istället ge medborgarna det skydd som de ska ha – och betalar
för.
På senare år har det också blivit allt mer förekommande att vanliga fängelsestraff
ersätts med samhällstjänst eller fotboja. Det är en högst olycklig
utveckling. Inte minst samhällstjänst är ytterligare ett steg i att flumma till
påföljdssystemet. Istället för det fängelsestraff man gjort sig förtjänt av får
man plocka löv, kratta grus eller kanske träna ett ungdomslag i fotboll. Ska
det föreställa ett straff som motsvarar fängelse!?
En av poängerna med just straff är att effekten av dem ska ha en avskräckande
kraft på människor. Det har för länge sedan slutat fungera i Sverige. Om man
som brottsling både lyckats bli tagen av polisen och dömd till fängelse – vilket
allt mer framstår som en bedrift – kan man ju tycka att daltandet borde ta
slut. Men så är naturligtvis inte fallet.
Hur många gånger bara de senaste månaderna har vi inte sett historier – i
kvällspressen och på tv – om brottslingar som gråter ut för att de tvingas dela
cell med en annan intern, eller för att de tvingas städa själva? Interner ska
behandlas på ett schysst och korrekt sätt, men det ska inte blandas ihop med
dagens flathet. Har man knivskurit någon på stan, eller kört rattfull och mejat
ned ett barn på en landsväg, borde man ha allvarligare saker att fundera på än
samboendet med en annan intern.
Inte ens det mest grundläggande konceptet med ett fängelse – att hålla människor
inlåsta mot sin vilja – verkar fungera särskilt väl i Sverige. Allt som
oftast noteras i media om farliga brottslingar som avviker från permissioner
eller helt enkelt rymmer från fängelset.
Utskott 9:
Trygghet från våld och brott
— 318 —
Partistämma 2007
Motioner