Motioner till moderaternas partistämma

ättre lösningar för den enskilde individen om dessa står i strid med kollektivavtalet.
Rätten till sitt arbete borde alltid tillkomma den enskilde individen, liksom
rätten att ingå anställningsavtal med en potentiell arbetsgivare. Arbetstagaren
ska givetvis ha rätt att delegera denna rätt till en fackförening men också ha
rätt att själv förhandla om de villkor som ska gälla vid anställning. Det vill
säga den enskildes rätt ska alltid gälla före kollektivavtalen.
I en marknadsekonomi sker prisbildningen alltid genom att utbud och efterfrågan
möter varandra. Om priset sätts på en för hög nivå som kommer
utbudet på marknaden att överstiga efterfrågan och vi får ett överskott på
den aktuella varan eller tjänsten. Om priset däremot sätts på en för låg nivå så
kommer det istället att uppstå en bristsituation. På en marknad med avtalsfrihet,
det vill säga fri prissättning, så rör sig priset mot den nivå där utbudet
och efterfrågan är lika stort, det vill säga jämvikt.
Arbetsmarknaden skiljer sig inte från någon annan marknad i detta avseende.
Om lönerna sätts på en för hög nivå uppstår med tiden arbetslöshet och om
de sätts på en för låg nivå uppstår arbetsbrist. Det är alltså ur samhällsekonomisk
synpunkt inte bra om lönenivåerna pressas tillbaka till ett minimum
utan att lönerna sätts på en nivå där efterfrågan på arbetskraft motsvarar
utbudet av arbetskraft både på arbetsmarknaden i sin helhet och på de olika
delarna av arbetsmarknaden.
En vanlig myt när det gäller arbetsrätten är att det är fackföreningarna som
skapar högre löner genom kollektivavtalsförhandlingar. Men fackföreningarna
kan inte höja lönerna med mer än vad som är ekonomiskt motiverat,
i annat fall så kommer arbetslösheten att stiga. Likaså kommer bristen på
arbetskraft att tvinga upp lönerna om de sätts på en för låg nivå. Ett starkt
inflytande för fackföreningarna över lönebildningen leder istället ofta till att
reallönerna stiger långsammare än vad de hade gjort om fackföreningen hade
haft ett svagare inflyttande. Ett exempel på detta är Hong Kong på 1960-talet
där fackföreningarna var förhållandevis små. Trots detta fördubblades reallönerna
för industriarbetare under denna period samtidigt som arbetslösheten
var närmast obefintlig och antalet arbetstillfällen ökade kraftigt.
En annan vanlig myt är att en fri lönebildning skapar en permanent underklass
av människor som lever på ett (eller flera) låglönejobb under hela livet.
Detta stämmer inte heller. Tvärtom så är många arbeten med låga löner ett
sätt för till exempel ungdomar, långtidsarbetslösa, invandrare eller andra individer
med liten arbetslivserfarenhet att ta sig in på arbetsmarknaden. När de
sedan väl har fått ett arbete och skaffat sig bra referenser så kan de sedan söka
vidare till yrken som ger en högre lön. Till exempel så är mer än hälften av de
anställda i USA som har en lön som motsvarare minimilönen (på USD 5,15)
under 25 år och bara två procent av dem som är 25 år eller äldre har en lön
som motsvarar minimilönen.
Utskott 1:
Tillväxt och arbete åt fler
— 28 —
Partistämma 2007
Motioner