Motioner till moderaternas partistämma

Detta är ett mycket allvarligt problem! I dag är endast ett tusental personer
delaktiga i att tillsätta våra politiska representanter som senare kommer att
representera miljoner (vilka dessutom inte kommer i närheten av att vara
åldersmässigt representativa för befolkningen i övrigt). Håller utvecklingen
i sig kommer situationen att bli fullständigt ohållbar inom ett till två decennier.
Detta tillsammans med det svenska valsystemet med flermansvalskretsar
och en stark och homogen partikultur har resulterat i latenta problem för den
demokratiska återkopplingen mellan medborgare och förtroendevald. Flermansvalkretsar
och stränga krav på att följa partilinjen har gjort den enskilde
politiken anonym och detta tillsammans med det låga numerära medborgliga
stödet bakom politiker genom den interna tillsättningsprocessen har marginaliserat
den enskilde politikern. Därmed har folkrepresentativiteten kommit
att vila allena på partiväsendet.
Är personval lösningen?
Som lösning till den allmänt bristande återkopplingen mellan medborgare och
politiker har moderaterna sedan en tid tillbaka varit starkt drivande i frågan
om ökat personval. Genom personvalet skulle enskilda politiker få ett tyngre
politiskt mandat men samtidigt ett tydligare ansvar gentemot sina väljare.
Detta skulle bidra till att banden mellan väljare och politiker stärktes och att
den enskilde politikern kunde komplettera partiväsendets rollen som intresseaggregator
mellan olika intresseorganisationer och samtidigt legitimera den
förda politiken genom sina kontaktkanaler in i medborgarkåren.
Men det praktiska utfallet talar sitt tydliga språk. Andelen väljare som utnyttjar
personvalet minskade överlag under valet 2002 jämfört med 1998. Procentuellt
räknat utnyttjade som mest 38 procent och som minst 15 procent
av de röstande i Stockholms län möjligheten att proaktivt stödja en enskild
kandidat. Personvalet har således inte i något relevant hänseende förbättrat
situationen.
Mycket av förklaringen till personvalets relativa misslyckande är att systemet
fortfarande gör det mycket komplicerat för enskilda kandidater att bli personvalda,
då spärren för antalet kryss i förhållande till partiets totala röstantal
i valkretsen som en kandidat måste erhålla är för alldeles för hög (fem procent
för primärkommunval och åtta procent för riksdagsval). Men merparten av
förklaringen återfinns i att det i praktiken inte finns någon skillnad mellan
att erhålla många kryss eller att bli personvald är marginella för politiker på
valbar plats. Eftersom det svenska partiväsendet har en stark kultur av partidisciplin
som har liten tolerans för avvikande uppfattningar är skällen för
väljare att lyfta in icke valbara kandidater ganska små, då väljarna i allmänhet
inte uppfattar reella alternativ inom ramen för samma valsedel. Incitamenten
för väljare att aktivt kryssa en personkandidat är därför ganska små, liksom
därmed incitamenten för den enskilde politikern att aktivt söka ett förtroendemandat.
Partistämma 2007
Motioner
— 201 —
Utskott 5:
Så ska Sverige styras