Motioner till moderaternas partistämma

tycks successivt lida mot sitt slut. Därmed har legitimiteten hos de politiska
partierna som politiska aktörer och som forum för aggregation av särintressen
ställts inför nya utmaningar. Lika uppenbart är att olika politiska system
anpassat sig till och hanterat dessa förändringar med olika grad av framgång
och att förutsättningarna för att hantera framtida omvälvningar skiljer sig från
land till land. Olyckligtvis tillhör Sverige i detta avseende ett av de värst drabbade.
Masspartierna har traditionellt uppfattats som den naturliga länken mellan
medborgare och det politiska systemet. I gängse accepterade teorimodeller
beskrivs partiväsendet som en institution i vilken en förankrings- och legitimitetsreciprocitet
infinner sig genom att intresseorganisationers skilda stävanden
sammanstöps i acceptabla kompromisser, samtidigt som partiväsendets
politiska beslut förankras i medborgarkåren genom interna processer. Denna
intresseaggregerande och legitimitetsskapande funktion i demokratin glider
alltjämt ifrån de politiska partierna och i synnerhet i Sverige kan vi se hur
denna utveckling efterföljs av ett ökat misstroende för demokratiska institutioner
och för politiker. Ett antal indikatorer är i sammanhanget intressanta
att betrakta:
Människor är inte länge ”livstidsanhängare” av ett enskilt parti, utan tydliga
väljarströmningar mellan partier kan påvisas (även över blockgränserna).
Människors politiska ”köpbenägenhet” är inte lika traditionell och i allt
mindre utsträckning determinerad av klassmässig röstidentifikation. Människor
får överlag svårare att identifiera sig med enskilda partier och är mindre
benägna till att köpa hela partikoncept. Inte minst gör detta fenomen sig
gällande bland yngre väljare. Utöver flyktigare väljarströmningar tar detta
sig i tydligt i uttryck genom ett minskat intresse för partimedlemskapet. Att
människor ställer större förtroendemässiga krav på politiker genom att på ett
distinktare sätt än tidigare markera sitt missnöje genom valsedeln måste dock
i flera avseenden betraktas som sundhetstecken i demokratin. Men fortfarande
återstår flera strukturella förklaringsfaktorer till dagens ökade misstro för
det politiska systemet, vilket påpekats ovan.
Uppenbart är att partiväsendet måste börja hantera det faktum att det finns
en bristande återkoppling mellan medborgare och den politiska sfären. Om
partiväsendets minskande förmåga till legitimitetsskapande genom intresseaggregeringsprocesser
är en mer teoretisk betingad förändring i partiväsendets
roll inom det politiska systemet är medlemsbortfallet en mer praktiskt konsekvens
av hur gapet mellan den politiska och civila sfären ökar. Andelen medborgare
som är delaktiga i de interna demokratiska processernas vid till exempel
fastställandet av partiernas vallistor och därmed indirekt tillsättningen
av våra förtroendevalda, minskar i takt med att medlemssiffrorna sviktar. Inte
minst blir problemet påtagligt då den mycket höga medelåldern bland partimedlemmarna
tas i beaktning. För moderaternas del tar detta sig i uttryck i
att färre har eller utnyttjar möjligheten att delta i våra interna provval.
Utskott 5:
Så ska Sverige styras
— 200 —
Partistämma 2007
Motioner