Motioner till moderaternas partistämma

Det är inte faktiska kostnader utan standardkostnader som styr utjämningssystemets
utfall. Standardkostnaden är den teoretiskt uträknade kostnaden
för en verksamhet givet att den bedrivs med en genomsnittlig effektivitet.
Standardkostnader under genomsnittet ger avdrag och standardkostnader
över genomsnittet ger tillägg för respektive kostnadsslag.
År 2004 omfördelade kostnadsutjämningen totalt 4,7 miljarder mellan kommunerna
och 1,1 miljarder mellan landstingen. En faktor som i dag inte ingår
i kostnadsutjämningen är skillnader i lönekostnader. Detta finns det anledning
att ompröva. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har konstaterat
att de regionala löneskillnaderna är stora i Sverige, och att lönerna är särskilt
höga i Stockholm. Det gäller för det privata näringslivet och det gäller i allt
större utsträckning för kommun- och landstingsanställda. Bland annat Kommunförbundet
i Stockholms län, Stockholms läns landsting, Länsstyrelsen i
Stockholm och Svenskt Näringsliv har framfört synpunkten att löneskillnader
bör beaktas i kostnadsutjämningen. Detsamma bör gälla höga kostnader
för lokaler, enligt Stockholms kommun. Det kan tyckas inkonsekvent att
storstädernas höga lokalkostnader inte beaktas medan höga lokalkostnader
till följd av överkapacitet på avfolkningsorter är en faktor som räknas.
Från kommunalpolitiskt håll har kostnadsutjämningen även kritiserats för att
vara för komplicerad. Utfallet för en enskild kommun beror på kommunens
förutsättningar i relation till andra kommuners förutsättningar. För att förutse
kostnadsutjämningens framtida utfall krävs därför inte bara prognoser
för den egna kommunens utveckling, utan även prognoser för utvecklingen
i resten av landets kommuner. Kostnadsutjämningens utfall blir i praktiken
omöjligt att förutse, vilket försvårar kommunernas ekonomiska planering.
Syftet med kostnadsutjämningen
En övergripande ambition för riksdagen och regeringen är att kommuner och
landsting ska ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar oberoende av strukturella
förhållanden. En grundprincip är att endast utjämna strukturella skillnader
i verksamheter som är obligatoriska för kommunerna och landstingen.
Kostnadsutjämningens huvudprincip är att utjämning ska ske för all obligatorisk
verksamhet. Utjämningen för de verksamheter som omfattas ska avse
samtliga strukturellt betingade kostnadsskillnader av större betydelse.
Wetterbergsutredningen
Den 18 oktober kom utredningen ”Deluppföljning av den kommunalekonomiska
utjämningen” (Statens offentlig utredningar 2006:84) som ytterligare
en gång slår fast att de regionala löneskillnaderna inte är övergående. Tvärtom
tycks de öka över tiden. Kommunernas lönekostnader är högst i Stockholmsregionen.
Landstingens lönekostnader är högst i Stockholms län och i Uppsala
län. Utredningen föreslår att en ny delmodell som tar hänsyn till lönekostnader
införs i kostnadsutjämningen för såväl kommuner som landsting.
Partistämma 2007
Motioner
— 193 —
Utskott 5:
Så ska Sverige styras