Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen

Figur 56. Syren, Syringa vulgaris. Figur 57: Snöbär, Symphoricarpus albus. Figur 58: Häckspirea,
Spiraea salicifolia.
Nyttoväxter
Humle, Humulus lupulus, har funnits vild i Sverige sedan forntiden. För odling infördes den under
1300-talet av cisterciensermunkar som medicinalväxt (Carlberg, 1988). Det är en bitter harts,
lupulin, som endast finns i honblommorna, som ger ölen dess smak och ökar dess hållbarhet. I
norden användes ursprungligen den vilda växten, men på 1400-talet påbjöds odling i lag. Varje
hemman skulle enligt 1734 års lag ha humlegård och varje sådan hålla tuhundra stänger. Humle
ingick även i det tionde man var skyldig att leverera till kyrkan (Lindman, 1974, band 3). Vid
mitten av 1800-talet upphävdes de sista bestämmelserna om humleodling (Carlberg, 1988). Numera
är humleodling sällsynt i Norden. Dess huvudområde är Bayern och Böhmen, och den stora
humlemarknadens medelpunkt är Nürnberg. De svenska bryggerierna importerar humle från
sydtyskland (Lindman, 1974, band 3). Humlets innehåll av olika alkaloider har gjort att den använts
som stoppning i sömngivande humlekuddar. Humlens stjälkar är rika på fibrer och har därför också
använts som spånadsväxt till enklare grova vävar. Rotskotten lär ha använts som besk sparris
(Carlberg, 1988). En annan växt som de flesta känner till är nässla, Urtica dioica. Brännässlan är
den ätliga växt som plockas mest i vårt land och som alla lär sig redan som barn, inte minst för att
man bränner sig på den. Nässlan är rik på C-vitamin och mineraler och är dessutom relativt
proteinrik. Nässlan har använts för sina urindrivande egenskaper, till att rena blod och mot lungsot
och skörbjugg. Färsk rot kokad i vatten användes förr för att färga ägg till påsk, men kan också
användas till växtfärgning. I äldre tider utnyttjades stjälkens starka bastfibrer till att göra ett fint tyg,
nättelduk (Lindman, 1974, band 3). Nässlor påträffas idag runt torpen där hö-, och gödselstackarna
var placerade förr i tiden, eftersom marken där är kväverik.
Figur 59: Humle, Humulus lupulus. Figur 60: Honblomställning, humle. Figur 61: Såpnejlika,
Saponaria officinalis. Figur 62: Lungrot, Chenopodium bonus-henricus.
47