Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen

Några slingerväxter återfinns bland torpväxterna. Den första är åkervinda, Convolvulus arvensis,
vilken är ett åkerogräs som förr odlades för sin vackra blommas skull (Lindman, 1974, band 7) och
där roten har haft viss betydelse som laxermedel (Carlberg, 1988). Den andra, kaprifol, Lonicera
caprifolium, odlas än idag som trädgårdsväxt och har gjort så sedan 1800-talet (Carlberg, 1988).
Den odlade kaprifolen skiljs från den vilda genom att bladen är hopväxta runt stjälken medan de på
den vilda varianten är fria (Mossberg et al, 1992). Några slingerväxter återfinns bland torpväxterna.
Den första är åkervinda, Convolvulus arvensis, vilken är ett åkerogräs som förr odlades för sin
vackra blommas skull (Lindman, 1974, band 7) och där roten har haft viss betydelse som
laxermedel (Carlberg, 1988). Den andra, kaprifol, Lonicera caprifolium, odlas än idag som
trädgårdsväxt och har gjort så sedan 1800-talet (Carlberg, 1988). Den odlade kaprifolen skiljs från
den vilda genom att bladen är hopväxta runt stjälken medan de på den vilda varianten är fria
(Mossberg et al, 1992).
Två suckulenta perenner har påträffats under inventeringen: Kärleksört, Sedum telephium, kallas
även fetblad, käringkål och St. Hansknopp. Artnamnet
telephium ska syfta på Telefos, kung i Mysien, som då han
sårats svårt av Akilles, botade sig genom att lägga blad av
kärleksört på såren. Det svenska namnet kärleksört har den
troligen fått för att den ansågs kunna spå i kärleksfrågor.
Som medicinalväxt användes den mot liktornar och
brännsår. Örten rekommenderas som salladsväxt och fräst i
lite smör eller olja är den utmärkt till fisk (Holmberg et al,
1999). Kaukasiskt fetblad, Sedum spurium, benämns även
gravfetblad och har odlats i Sverige sedan 1800-talet, men
blev inte vanlig i trädgårdarna förrän på 1900-talet
(Carlberg, 1988).
Figur 55: Kaukasiskt fetblad, Sedum spurium.
Gränsen mellan prydnadsväxter och nyttoväxter är ibland lite luddig då man ibland använt
prydnadsväxter till fler saker än att bara njuta av deras utseende och doft. Andra växter är
ursprungligen vilda i Sverige och har först använts inom exempelvis medicinen, för att sedan bli
uppskattad som prydnadsväxt. Exempel på en sådan är kungsljuset, Verbascum thapsi. Torkade
blad har använts som fnöske, den filtaktiga beklädnaden till ljusvekar och hela den torkade växten
indränkt med brännbara ämnen användes som fackla (Carlberg, 1988). Växten har i torkad form
funnits på apoteken som bot mot katarrer, sår och svullnader. De giftiga fröna, lagda i vatten anses
bedöva fisk (Lindman, 1974, band 8).
Buskar
Ett antal prydnadsbuskar har hittats vid torpen. Det är häckspirea, Spiraea salicifolia, som förökar
sig med rotskott och därigenom bildar stora bestånd. Den har odlats i Sverige sedan tidigt 1700-tal,
men blev vanlig först på 1800-talet (Carlberg, 1988). Snöbär, Symphoricarpus albus, kallas ibland
snöbärsbuske eller smällbär och odlas ofta som häckväxt. Den upptäcktes i Amerika runt år 1800
och kom till Sverige 50 år senare (Carlberg, 1988). Syren, Syringa vulgaris, har odlats i Sverige
sedan 1600-talet (Carlberg, 1988). Dess hårda ved har använts till att göra räfspinnar på höräfsor
(Hamilton, 1995). Syren återfinns på nio av de tio torpen och i alla fall utom ett rör det sig om den
blålila bondsyrenen. På ett torp, Vitmossen, finns vita syrener. Skogstry, Lonicera xylosteum, är
antagligen ingen odlad buske, men påträffas ofta tillsammans med måbär (Ribes alpinum). Den har
även benämnts benved och bentry. Det förstnämnda används numera endast på arten Euonymus
europaeus. Vedens hårdhet gjorde att den i äldre tider användes bland annat till harvpinnar och
vävskedar.
46