Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen
Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen
Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Hallon, Rubus idaeus, har påträffats i anslutning till flera av torpen, men har inte markerats ut då<br />
det med största sannolikhet handlar om vilda hallon. Parksmultron, Fragaria moschata, är ingen<br />
buske, men tas med under denna rubrik på grund av sina bär. Den kallades innan dagens jordgubbar<br />
introducerades för jordgubbar. Parksmultron var under 1700- och 1800-talen vanlig i odling, men<br />
ersattes under slutet av 1800-talet av jordgubbe (F. x ananassa), troligen på grund av den<br />
förstnämndas ofta dåliga fruktsättning. Parksmultronets frukter är också mindre än jordgubbarnas<br />
och har en lite säregen smak, vilket också kan ha bidragit till att man övergick till jordgubbsodling.<br />
Parksmultron återfinns främst på tomter som har anknytning till större gårdar och herrgårdar.<br />
Torparna fick ta med <strong>sig</strong> plantor hem, men man tog bara honplantan eftersom man sett att den bar<br />
bär, hanplantan ansågs oduglig och fick stå kvar, <strong>eller</strong> drogs upp. Men utan hanblommor blev det<br />
h<strong>eller</strong> inga bär… (Carlberg, 1988).<br />
Figur 39: Nyponros, Rosa sp. Figur 40: Berberis, Berberis vulgaris. Figur 41: Krusbär, Ribes uvacrispa.<br />
Figur 42: Måbär, Ribes alpinum.<br />
Även andra bärbärande buskar har påträffats under inventeringen. Den vanligaste av dessa är<br />
måbär, Ribes alpinum, <strong>eller</strong> degbär som den också kallas, som man påfallande ofta finner i sällskap<br />
med skogstry (Lonicera xylosteum). Måbär är mycket tålig och har god skottskjutningsförmåga och<br />
redan under 1700-talet propagerades det för att använda måbär till häckar (Carlberg, 1988). Bären<br />
är ätliga, men kan inte mäta <strong>sig</strong> med vinbärens (Lindman, 1974, band 5). En, Juniperus communis,<br />
är en annan buske där man dragit nytta av bären som använts som pikant viltkrydda och till<br />
enbärsdricka. Bären är kolhydratrika och innehåller höga halter av eteriska oljor. Barr och skott kan<br />
jäsas med socker och jäst till en dryck (Holmberg et al, 1999). Även hassel, Corylus avellana, är en<br />
buske som man utnyttjat för dess bär (i detta fall nöt). Hasseln nämns redan i Upplandslagen år<br />
1295. Namnet ingår också i medeltida ortsnamn som Hæslaby, nuvarande Hässelby. Att plocka<br />
hasselnötter ingår inte i allemansrätten, så om man vill plocka nötter måste man först ha<br />
markägarens tillstånd. Redan på medeltiden var det förbjudet att plundra hasselskogar, men 1879<br />
skriver Hildebrand i Sveriges medeltid att "man hade dock så pass mycket undseende med den<br />
begärelse, som anblicken af nötklasarne måste väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var<br />
vandraren medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten ända upp till<br />
hattbandet <strong>eller</strong> vanten ända upp till öppningen för tummen". Berberis, Berberis vulgaris, är en<br />
buske som kallats för surtorn eftersom busken har tornar och sura bär. Den fördes till Europa av<br />
morerna då den ansågs vara en värdefull läkeväxt. Berberis användes förr både som läkeväxt, som<br />
ersättning för citron, som färgväxt och till häckar. Barken betraktades som laxerande, men användes<br />
också till färgning av tyg, läder, papper och trä och gav olika gula nyanser (Lindman, 1974, band 4).<br />
Hela växten, utom bären är giftig och innehåller alkaloiden berberin (Olsson, 1982). Berberis är<br />
mellanvärd för rostsvampen svartrost (Puccinia graminis) som angriper stråsäd. År 1976 kom en<br />
lag som stadgade utrotning av berberis, denna lag upphävdes dock 1994 eftersom de moderna<br />
sädessorterna inte är lika mottagliga för svartrost som de äldre och man därför inte längre anser att<br />
berberis är något större problem för jordbruket (Carlberg, 1988).<br />
42