Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen

Hallon, Rubus idaeus, har påträffats i anslutning till flera av torpen, men har inte markerats ut då
det med största sannolikhet handlar om vilda hallon. Parksmultron, Fragaria moschata, är ingen
buske, men tas med under denna rubrik på grund av sina bär. Den kallades innan dagens jordgubbar
introducerades för jordgubbar. Parksmultron var under 1700- och 1800-talen vanlig i odling, men
ersattes under slutet av 1800-talet av jordgubbe (F. x ananassa), troligen på grund av den
förstnämndas ofta dåliga fruktsättning. Parksmultronets frukter är också mindre än jordgubbarnas
och har en lite säregen smak, vilket också kan ha bidragit till att man övergick till jordgubbsodling.
Parksmultron återfinns främst på tomter som har anknytning till större gårdar och herrgårdar.
Torparna fick ta med sig plantor hem, men man tog bara honplantan eftersom man sett att den bar
bär, hanplantan ansågs oduglig och fick stå kvar, eller drogs upp. Men utan hanblommor blev det
heller inga bär… (Carlberg, 1988).
Figur 39: Nyponros, Rosa sp. Figur 40: Berberis, Berberis vulgaris. Figur 41: Krusbär, Ribes uvacrispa.
Figur 42: Måbär, Ribes alpinum.
Även andra bärbärande buskar har påträffats under inventeringen. Den vanligaste av dessa är
måbär, Ribes alpinum, eller degbär som den också kallas, som man påfallande ofta finner i sällskap
med skogstry (Lonicera xylosteum). Måbär är mycket tålig och har god skottskjutningsförmåga och
redan under 1700-talet propagerades det för att använda måbär till häckar (Carlberg, 1988). Bären
är ätliga, men kan inte mäta sig med vinbärens (Lindman, 1974, band 5). En, Juniperus communis,
är en annan buske där man dragit nytta av bären som använts som pikant viltkrydda och till
enbärsdricka. Bären är kolhydratrika och innehåller höga halter av eteriska oljor. Barr och skott kan
jäsas med socker och jäst till en dryck (Holmberg et al, 1999). Även hassel, Corylus avellana, är en
buske som man utnyttjat för dess bär (i detta fall nöt). Hasseln nämns redan i Upplandslagen år
1295. Namnet ingår också i medeltida ortsnamn som Hæslaby, nuvarande Hässelby. Att plocka
hasselnötter ingår inte i allemansrätten, så om man vill plocka nötter måste man först ha
markägarens tillstånd. Redan på medeltiden var det förbjudet att plundra hasselskogar, men 1879
skriver Hildebrand i Sveriges medeltid att "man hade dock så pass mycket undseende med den
begärelse, som anblicken af nötklasarne måste väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var
vandraren medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten ända upp till
hattbandet eller vanten ända upp till öppningen för tummen". Berberis, Berberis vulgaris, är en
buske som kallats för surtorn eftersom busken har tornar och sura bär. Den fördes till Europa av
morerna då den ansågs vara en värdefull läkeväxt. Berberis användes förr både som läkeväxt, som
ersättning för citron, som färgväxt och till häckar. Barken betraktades som laxerande, men användes
också till färgning av tyg, läder, papper och trä och gav olika gula nyanser (Lindman, 1974, band 4).
Hela växten, utom bären är giftig och innehåller alkaloiden berberin (Olsson, 1982). Berberis är
mellanvärd för rostsvampen svartrost (Puccinia graminis) som angriper stråsäd. År 1976 kom en
lag som stadgade utrotning av berberis, denna lag upphävdes dock 1994 eftersom de moderna
sädessorterna inte är lika mottagliga för svartrost som de äldre och man därför inte längre anser att
berberis är något större problem för jordbruket (Carlberg, 1988).
42