Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen

Västmanlands läns museum
Kulturmiljöavdelningen rapport A
2004:A61
Krusbär eller måbär
-Vem bryr sig?
Lillhärads socken
Västmanland
Josefina Sköld och Elisabeth Åman

Krusbär eller måbär
-Vem bryr sig?
Lillhärads socken
Västmanland
Josefina Sköld och Elisabeth Åman
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM
Kulturmiljöavdelningen Rapport A
2004:A61

Utgivning och distribution:
Västmanlands läns museum
Slottet, 722 11 Västerås
Tel 021-15 61 00
Fax 021-13 20 76
E-post lansmuseet@ltvastmanland.se
© Västmanlands läns museum 2004
Omslagsfoto: Josefina Sköld
Kartor ur allmänt kartmaterial © Lantmäteriet Gävle 1998. Dnr 507-99-498
ISSN 1651-7334
ISBN 91-85395-13-7
Tryck: Just Nu, Västerås 2004

Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................................................................................... 5
Introduktion ................................................................................................................. 6
Inledning.................................................................................................................... 6
Bakgrund.................................................................................................................... 6
Syfte och målsättning ............................................................................................... 8
Metod ............................................................................................................................. 9
Resultat och diskussion............................................................................................ 10
Upplägg.................................................................................................................... 10
Beskrivning av torpen och deras omgivningar .................................................. 10
Liljanstorp ............................................................................................................ 10
Nedervi soldattorp eller Närtorpet .................................................................. 13
Vitmossen............................................................................................................. 16
Björnmyran .......................................................................................................... 19
Hjulsätra/Djursätra............................................................................................ 22
Kolartorp.............................................................................................................. 25
Rönningstorp....................................................................................................... 28
Smedstorp ............................................................................................................ 31
Svarvartorp.......................................................................................................... 35
Gräsmyran ........................................................................................................... 38
Beskrivning av växter............................................................................................. 41
Fruktträd .............................................................................................................. 41
Bärbuskar ............................................................................................................. 41
Vårdträd............................................................................................................... 43
Prydnadsväxter ................................................................................................... 43
Buskar................................................................................................................... 46
Nyttoväxter.......................................................................................................... 47
Jämförelse av växtligheten på äldre och yngre torp .......................................... 48
Slutsatser .................................................................................................................. 49
Hur går man vidare? .............................................................................................. 50
Följder av växtinventeringen ................................................................................ 50
Bilagor
Bilaga 1: ........................................................................................................................ 51
Bilaga 2: ........................................................................................................................ 52
Bilaga 3: ........................................................................................................................ 53
Bilaga 4 ......................................................................................................................... 55
Förkortningar.............................................................................................................. 56
Referenser ................................................................................................................... 56

Figur 1. Lillhärads socken i Västmanland. Utsnitt ur Gröna kartan 11G SO Västerås,
1999. På kartan är de tio torpen markerade med rött.
4

Krusbär eller måbär -Vem bryr sig?
Josefina Sköld och Elisabeth Åman
Sammanfattning
Som en följd av olika frågor som uppkom i samband med Skog & Historia-projektet i Västmanland
kom detta projekt igång. En fråga var hur gamla torpen var. Insikten hade väckts om
kulturväxternas stora betydelse för helheten. Frågan var om det var någon ide att bry sig om det
biologiska kulturarvet när kunskapen var så begränsad. Vad visste vi egentligen om kulturväxter i
torpmiljö?
Unika fotografier på Lillhäradsbor hade observerats i museets arkiv. De visade sig vara tagna av
Eva Timm kring sekelskiftet 1900. Fotografierna gav oss möjlighet att få svar på en del av våra
gamla frågor lika väl som de väckte nya sådana: Vilka var personerna på bilderna? Vad hade de för
historia? Fanns några av torpmiljöerna med sina växter kvar idag?
För att försöka svara på några av alla dessa frågor valdes tio övergivna torp i Lillhärads socken ut.
De historiska kartorna studerades för att finna ett äldsta belägg för torpen. Väl i fält vidtog arbetet
med att försäkra sig om att det verkligen var rätt ställe för torpet på bilden. När detta var klarlagt
började inventeringsarbetet.
Förvånansvärt många av torpen kunde fornminnesklassas. Färre kulturväxter än väntat hittades vid
torpen. Berodde det på att skogen konkurrerat ut dessa eller var det helt enkelt så att man förr i tiden
inte hade trädgårdsodling på samma sätt som idag? En del gamla, ursprungliga arter av fruktträd
och perenna växter hittades dock och dessa har ett klart bevarandevärde.
Men hur ska dessa miljöer kunna räddas för framtiden? Och finns det verkligen något intresse för
att bevara dem? Är det verkligen någon som bryr sig?
Tack till:
Makarna Morell för att vi fick titta i ert fotoalbum.
Stig Rudberg för all hjälp med sökandet efter fakta i Dingtuna-Lillhärad Sockengilles arkiv.
Stefan Thulin, dels för arbetet med bearbetningen av Eva Timms fotografier, dels för
fotograferandet av torpställena av idag.
Elisabeth Ögren, Länsstyrelsen Västmanlands län, för hjälpen med bestämningen av äppelsorterna.
Västerås-Badelunda Trädgårdsförening och Västerås Trädgårdssällskap för hjälpen med
bestämningen av plommonen.
Och alla andra som på olika sätt bidragit till denna rapports tillblivelse.
5

Introduktion
Inledning
Följande projekt har som ambition att levandegöra ett stycke kulturhistoria utifrån ett antal gamla
fotografier tagna på torpare i Lillhärads socken kring sekelskiftet år 1900. Tonvikten har lagts på de
kulturväxter som förekommer i anslutning till bebyggelsen och med fotografierna som
utgångspunkt har jämförelser gjorts mellan dåtid och nutid.
Bakgrund
Inventeringsprojektet Skog & Historia bedrevs i Västmanlands län under delar av åren 2001-2002.
Projektet gick ut på att inventera kulturhistoriska lämningar i skogsmark och utfördes av
arbetssökande inom Västerås kommun. Dessa inventerade i socknarna Lillhärad, Haraker,
Romfartuna, Sevalla och Skultuna. Under senare delen av 2003 ägnades tid till att kvalitetsgranska
de registrerade lämningarna som inventerats fram inom projektet. Under granskningsarbetet dök
flera frågor upp kring lämningarnas faktiska bredd på innehåll, utöver de rent fysiska. En
fördjupning kring några av frågorna skulle förutom det antikvariska värdet eventuellt även kunna
bidra till att göra lämningarna mer intressanta i allmänhetens ögon.
En av frågorna gällde torpens ålder: hur skulle man kunna fornminnesklassa dessa utan
förberedande studier av de historiska kartorna? Detta var något som det aldrig fanns tid och pengar
för att göra medan projektet pågick. För att kunna registrera torplämningar som fasta fornlämningar
krävs enligt Riksantikvarieämbetets gällande praxis att stället ska ha tillkommit 1799 eller tidigare.
En annan fråga gällde växtligheten kring torpen. Deltagarna i Skog & Historia skulle förutom att
beskriva lämningarna även anteckna vårdträd och de olika kulturväxter de kände igen vid de
övergivna torp- och gårdsmiljöerna som de kartlade och registrerade. Den vanligaste och mest
förekommande växten var förstås syren. Förutom prydnadsbuskar hade man även noterat bärbuskar
så som krusbär och vinbär, men vilka senare, i de flesta fall, visade sig vara måbär. Här var bristen
på botaniska kunskaper ledsam eftersom vi insåg att dessa växter var precis lika viktiga för torpets
helhetsbild som de döda lämningar vi registrerade i form utav grundmurar efter bostäder och uthus.
Var det någon idé att redogöra för växter vars namn vi inte var helt säkra på?
En biolog som klart kunde ange namnet på växtens familj och släkt, liksom om den skulle räknas
till nyttoväxterna eller prydnadsväxterna och vad den eventuellt hade använts till kändes som mer
än önskvärt. Hur var trädgårdarna disponerade och är det korrekt att tala om trädgårdar i vår tids
bemärkelse? Vilka växter tycks särskilt livskraftiga? Kan man se någon skillnad i förekomst av
kulturväxter beroende på om torpet övergivits tidigt eller sent? Finns hamlade träd i anslutning till
torpen? Vad kan man göra för att bevara en eventuell artrikedom? Ja dessa var några av de frågor
som sattes upp som önskvärda att få besvarade.
Intresset för och insikten om växternas betydelse som levande rester från en förgången tid har inte
bara väckts i Västmanland utan snarare i de flesta län som bedriver Skog & Historia-projekt. Dessa
växtinventeringar har var och en sitt eget syfte och är inte lika strama i sitt upplägg som Skog &
Historia-projekten.
Ytterligare en fråga dök upp under senare delen av Skog & Historia-projekttiden. Det var att
intervjua lokalbefolkningen om de kände till några lokala smånamn. Namn på ängar, hagar, skogar,
6

terrängformationer med mera är exempel på namn som är på väg att glömmas bort.
Med dessa frågor som grund formulerades några förslag på utvecklingsprojekt inom projektet Skog
& Historia som lämnades in till Länsstyrelsen i Västmanlands län hösten 2003. Länsstyrelsen gav
sitt medgivande till att en del av de beviljade 28:26-medlen för kulturmiljövård från
Riksantikvarieämbetet skulle gå till ett pilotförsök. Försöket utformades som ett projekt med
framför allt inriktning på växtinventering, men även äldsta kartbelägg för ett antal torp. I händelse
av förekomst i kartmaterialet skulle även lokala smånamn nedtecknas. Eftersom Lillhärads socken
var färdiggranskad var det materialet så bekant att det bestämdes att studierna skulle göras här.
Dessutom kände vi till att det fanns unika fotografier från sekelskiftet 1900 på många av de
torpställen som vi hade registrerat. Fotografen var Eva Timm (född Mellgren 1873-1965) som var
prästdotter i Lillhärads socken och sedan från år 1911, också prästfru i andra socknar runt om i
Västmanland. De äldsta fotografierna som hon tagit är från 1895 och visar gårdar, torp och
människor runt om i bygden kring Lillhärad. I bilderna finns en förutsättning att urskilja olika
växter och träd, eventuella rabatter och köksträdgårdar. Här uppdagades en stor möjlighet att
studera växternas livskraft, ibland trots en idag tilltagande beskogning. Platsen där Eva Timm stått
och fotograferat skulle kunna lokaliseras och göra platsen än mer levande idag.
Eftersom Skog & Historia-projekten hitintills har varit samarbetsprojekt skulle även detta så vara.
Skogsvårdsstyrelsen anställde natur- och miljövetare Josefina Sköld, med stöd från
Arbetsförmedlingen i Västerås och projektansvarig blev Elisabeth Åman, antikvarie på
Västmanlands läns museum. En referensgrupp med personer från Länsstyrelsen i Västmanlands län,
Riksantikvarieämbetet, Skogsvårdsorganisationen och Västmanlands läns museum diskuterade
projektets upplägg. En viktig del i projektet var att ha ett nära samarbete med hembygdsföreningen
Dingtuna-Lillhärad Sockengille, som har lagt ner mycket tid på att samla in fakta kring torpen och
dess invånare. I detta sammanhang bör nämnas att år 1840 brinner Lillhärads kyrka och med den
alla kyrkböckerna, förutom de som prästen hade hemma hos sig själv.
Då växtinventeringen var den huvudsakliga tanken med projektet var det viktigt att starta tidigt
under våren så att det fanns möjlighet att upptäcka tidiga vårväxter, då möjligheten att finna dessa
avtar ju längre in på sommaren man kommer. Återkommande besök skulle göras på sommaren och
hösten. Så blev tyvärr inte verkligheten, utan projektet kom att påbörjas i fält först i mitten av juni
månad och avslutades i september. Josefina arbetade med växtinventeringen och Elisabeth med den
historiska delen. Båda har ansvarat för sina egna delar av rapporten men gemensamt sammanställt
denna.
7

Syfte och målsättning
De förväntade resultaten av projektet var att om möjligt få en korrekt bedömning av torpens ålder
och bebyggelseutveckling samt att få en klarare uppfattning om växtlighetens omfattning kring
torpen. En lista på vilka kulturväxter som förekommer och varför de har odlats skulle berika vår
kunskap om torparens liv i Lillhärad. Att finna rara och hotade arter liksom numera bortglömda
fruktsorter var också möjligt. Vi lånar några rader ur Jan Danielssons bok ”Bondeboken” för att på
ett talande sätt beskriva hur vi tänkte inför denna del av projektet:
”Synintryck från forna tider har bevarats på fotografier och målningar. Ljudintryck är det sämre
med, men det finns trots allt gamla inspelningar. Men dofter och smaker från det förgångna kan vi
inte framkalla på annat sätt än att ta vara på de gamla sorter av frukter, bär och grönsaker som
man odlade i det gamla bondelandskapet. Detta är mångdubbelt viktigare i dessa dagar då EUbestämmelser
har utfärdats som snabbt gör att alla gamla sorter försvinner ur kommersiell
hantering. Snart har vi i handeln bara ’röda äpplen’ och ’gröna äpplen’. Då är det en sublim
njutning och en mild form av civil olydnad att hugga tänderna i en Sommarkalvill, en Vaxgylling
eller en Menigasker”.
Förutom information och föredrag om projektets resultat för markägare och sockenbor skulle
lättillgängliga torp kunna skyltas upp med Eva Timms fotografier och tillsammans med torpens
växtinventering och historik göras mer levande för allmänheten. Om vi skulle lyckas med denna
intention, att fånga allmänhetens intresse, skulle kanske ett upprop kring lokala smånamn ge
resultat.
8

Metod
Utgångspunkten var alltså de bilder som Eva Timm fotograferade vid sekelskiftet år 1900. Bilderna
förvaras i Västmanlands läns museums topografiska arkiv under respektive gårdsäga, varför
samtliga mappar över Lillhärads gårdar gicks igenom. Fotografierna studerades och ju mer
växtlighet det fanns kring torpen desto intressantare. Alla dessa är inte övergivna idag vilket
givetvis är ett måste. Utifrån fotografierna på de torp som idag är övergivna och belägna tillräckligt
isolerade från nuvarande bebyggelse, återstod drygt tio olika ställen. Avgörande var att vara helt
säker på vilket torpställe som var fotograferat. Vid genomgången av bilderna visade det sig att den
information som fanns i bildtexten oftast endast bestod av ett namn, antingen torpets eller familjens
som var med på bilden. Någon relation till en karta fanns alltså inte, vilket förstås försvårade
identifieringen.
De tio torpställen som studien bygger på är belägna inom gårdsägorna Nedervi; med torpen
Liljanstorp, Nedervi soldattorp eller ”Närtorpet” och Vitmossen, Skästa; med torpen Björnmyran
och Hjulsätra, Slagårda; med torpen Kolartorp, Rönningstorp, Smedstorp och Svarvartorp och
slutligen på Tuhundra häradsallmänning torpet Gräsmyran. Hälften av de övergivna ställena ligger i
skogsmark, ett par i betesmark och övriga i skogsbrynet intill öppen mark.
För att få fram ett äldsta belägg för torpen, dess bebyggelseutveckling, liksom för att säkerställa
bebyggelsens lokalisering vid fotograferingstillfället, studerades de historiska kartorna dels på
Lantmäteriets arkiv i Västerås, dels via Lantmäteriverkets skannade kartor på Internet. Se bilaga 2,
sidan 52. Uppgifterna kring de personer som finns med på Eva Timms fotografier, liksom vilka som
var sista brukare av torpen, har hämtats från Dingtuna-Lillhärad Sockengilles arkiv i Dingtuna.
Inför fältarbetet skannades och kopierades fotografierna på de utvalda torpen. Med dessa i handen
besöktes varje torpställe, varefter ett ibland mödosamt arbete vidtog för att finna den exakta platsen
som Eva Timm stått vid när hon fotograferade. Ett digitalt foto har sedan tagits från samma plats
och får visa på hur området ser ut idag. Generellt för alla torpbilderna gäller att Eva Timm har haft
något mera vidvinkel på sitt objektiv än vad vi har haft på vår kamera. Platsen från vilken
fotograferingen skett är markerad med en kameraikon. Växterna på bilden har identifierats och
eftersökts.
En ungefärlig situationsplan behövdes över varje torplämning. Flertalet fick upprättas och resten
kunde vi använda de som sockengillet hade skissat upp. På denna markerades de olika typer av
kulturväxter som förekommer idag. Observera att dessa inte gör anspråk på att vara exakta, vid ett
par ställen har vi varit tvungna att skjuta ihop planen av utrymmesskäl.
De tio torpen har besökts vid minst tre tillfällen vardera. Det första besöket skedde i mitten av juni
då träd, buskar och tidiga sommarväxter inventerades. Vid andra besöket i slutet av juli,
inventerades sommarväxterna och hamlade träd eftersöktes i terrängen runt torpen. Vid det tredje
besöket i början av september inventerades senblommande växter och mogen frukt samlades in för
bestämning. Bestämning och namngivning av växterna följer Krok & Almquist 1994, 28:e
upplagan.
9

Resultat och diskussion
Upplägg
Vi inleder med en beskrivning av de olika torpen. Först kommer de tre torpen på Nedervi; därefter
de två torpen på Skästa; följt av de tre torpen på Slagårda. Slutligen kommer torpet på Tuhundra
häradsallmänning. För teckenförklaring till situationsplanerna över torpen, se bilaga 1, sidan 51.
Därefter går vi vidare med en beskrivning av de växter som hittats vid torpen under inventeringarna
under sommaren och början av hösten. Beskrivningen omfattar fruktträd, bärbuskar, vårdträd,
prydnadsväxter, buskar och avslutas med nyttoväxter. För sammanställning av vilka växter som
hittats vid vilka torp, se bilaga 3, sidan 53.
På detta följer en jämförelse mellan torpen beroende på om de övergivits tidigt eller sent under
1900-talet. Detta gjorde vi för att se om det finns någon tydlig skillnad i växtmaterialet som kan
vara daterande. Avslutningsvis redogör vi för våra slutsatser samt försöker svara på hur man kan gå
vidare.
Beskrivning av torpen och deras omgivningar
Liljanstorp
Den kvinna som vi kan se på Eva Timms bild är förmodligen Carolina Frid (född 1849), fru till Lars
Petter Person (född 1840). Familjen flyttade in i torpet år 1903, men när de ska ha avflyttat är inte
känt. Den som sist bodde i stugan var dock Harald Jansson vilken dog 1986. Stället brinner strax
därefter och är därmed det enda torp i denna studie som existerat efter år 1950. Någon elektricitet
till torpet installerades aldrig, däremot fanns en vattenledning med självtryck från en källa i skogen.
Torpet finns belagt på Generalstabskartan från år 1852, där det är markerat med en hussymbol och
texten ”Torp”.
Terräng: Lämningarna efter torpet är belägna i svagt västsluttande, delvis blockrik moränmark.
Området är öppet vilket delvis beror på att det övergavs så sent som 1986, men även att man
schaktat här. Söder respektive väster om hustomten är gamla åkerytor beskogade respektive
åkerytor som brukas idag.
Beskrivning: Grunden efter stugan, som är cementerad, är 10x5 meter, med längdriktningen i östväst.
Ingången har varit i söder och spismursröset är beläget intill och mitt på norra långväggen.
Norr om stuggrunden är dels en källargrop, dels ett utedass som rasat ihop. Grunden efter uthuset
som syns i bilden finns inte kvar idag.
Skador: Området är schaktat och skräpigt.
Växter: Körsbär, trädgårdsvinbär (röda), svarta vinbär, brandlilja, trädgårdsstormhatt, toppklocka,
lupin och syren.
Växtligheten runt källargropen och utedasset domineras av måbär och skogstry. I kanten finns två
körsbärsträd på vilka det i år endast observerades ett körsbär under inventeringen. Öster om
torpgrunden finns rester av en rabatt eller liknande, med trädgårdsstormhatt, toppklocka och röda
och svarta vinbär. Strax bakom finns syrener och brandliljor. Vägen till torpet kantas av syrener på
höger sida och ett par bestånd av lupin på vänster sida. I väster och öster finns två större områden
med nässlor som troligen är spår efter gödselstack respektive höstack. Träjon saknas helt.
Trädgårdsstormhatten är av intresse för POM och perennuppropet och kommer att om möjligt
delvis flyttas till Vallby friluftsmuseum.
10

Figur 2 och 3 Liljanstorp: Kvar idag finns syrenbuskarna, till höger bakom kvinnan. Längst till
vänster i bild skymtar vad som kan vara gödselstacken och mellan bostadshuset och uthuset syns
höstacken. På båda dessa platser finns idag stora bestånd av nässlor.
11

Figur 4: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.
12

Nedervi soldattorp eller Närtorpet
På Eva Timms bild ser vi soldat Erik Alfred Blad Näär (född 1845) och hans hustru Edla Kristina
Högberg (född 1842). Torpet övertas av sonen, soldat och lantbrevbärare Karl Erik Näär (1872-
1949). Denne är siste brukare av torpet och avflyttar år 1922. Enligt kartmaterialet har det funnits
två soldattorp samtidigt och detta fotografi föreställer det södra utav dessa. Äldsta kartbelägg är vid
en skattläggning av Nedervi från år 1714. Vid storskiftet år 1792/94 står ”Soldattorp” och visar två
torp med sammanlagt fyra byggnader. Vid en rågångsutstakning år 1871/72 finns inte det norra
torpet kvar och i akten står det ”Soldatbostället”. På gamla ekonomiska kartan från år 1907, är det
återigen två torp markerade och frågan är om denna uppgift är helt riktig eller om man haft ett
gammalt underlag. Om det fanns två torp, varför har Eva Timm inte fotograferat det andra, eller var
det övergivet och så förfallet att det inte var värt att fotografera? På den ekonomiska kartan från år
1990 står namnet ”Närtorpet” vid platsen för den södra torpgrunden.
Terräng: Lämningarna är belägna dels på krönet, dels i svag sydsluttning från en låg moränhöjd
med uppstickande berghällar. Intill och väster om lämningarna ligger dagens odlade åkerytor. I
öster vidtar ett vidsträckt skogsområde med steniga och blockrika backar. Området är dels
igenbuskat, dels granplanterat.
Beskrivning: Det norra och förmodligen äldsta av de två torpen ligger högst i terrängen och består
idag endast av ett fundament till spismuren, ca 2x2 meter stort. Ett tjugotal meter väster om detta
och strax intill åkermarken är en terrasskant, 12x2,5 meter med längdriktningen i norr-söder. Denna
är förmodligen en del av en uthusgrund. Det yngre torpet, vars grund man hittar djupt inne i en tät
granskog och förmodligen detsamma som fotografiet visar, är beläget ca 25 meter sydsydöst om det
förstnämnda. Denna husgrund, liksom uthusgrunden söder därom, ger ett modernare intryck genom
de borrade och tuktade stenblocken som utgör stenfoten. Denna har måtten 8x5 meter med
längdriktningen i norr-söder. Fundamentet till spismuren är beläget intill den östra väggen.
Anmärkningsvärt för båda dessa torplämningar är att tegelstenar saknas nästan helt i
spismursfundamenten. Förmodligen har man tagit tillvara dessa och använt dem på annat håll. De
båda torpen hade en gemensam källare norr om hustomterna.
Skador: I samband med en granplantering, för cirka trettio år sedan, har man markberett området,
främst runt den södra husgrunden, varvid lämningarna delvis skadats, samt växtlighet i form av att
fruktträd mejats ner. Fårornas djup uppgår till 0,7 meter.
Växter: Päron, krusbär, kaukasiskt fetblad, storrams, syren och snöbär.
Den äldre bebyggelsen domineras av en stor ask med dubbla stammar, som troligen är ett gammalt
vårdträd. I dess skugga står syrener kvar och norr om dessa breder ett stort buskage med snöbär ut
sig bort mot den gamla källaren. Flera krusbärsbuskar finns i området. På stenhällen under asken
växer kaukasiskt fetblad i stor mängd. Några exemplar av storrams finns bland granarna mellan de
båda husgrunderna. Vid den yngre bebyggelsen finns inte mycket av växtligheten kvar på grund av
granplanteringen. Ett delvis nermejat päronträd sträcker trotsigt grenarna mot skyn och ett
ståndaktigt syrenbuskage blommar högt ovan granarnas kvävande grenar. Päronträdet har slutat
bära frukt varför sortbestämning varit omöjligt. Träjon saknas helt. Öster om den äldre bebyggelsen
och norr om den yngre, finns en stenrik höjd, med flera krusbärsbuskar. Denna är inte utsatt på
situationsplanen.
13

Figur 5 och 6 Närtorpet: Päronträdet, framför vilket paret Näär sitter, finns fortfarande kvar idag,
trots att det blivit omkullvält vid markberedningen av torpområdet.
14

Figur 7: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51
15

Vitmossen
Vid tiden för Eva Timms fotografering av Lillhäradsborna, finns det många olika brukare av torpet
Vitmossen. De flesta stannar bara ett par år och vid flera tillfällen står det till och med tomt, så vilka
de tre flickorna på bilden är, går inte att säga. Den senaste torparen hette Gustaf Teodor Björk (född
1899) och hans fru Märta Sofia Konstantina Danielsson (född 1906). De flyttar in 1934, efter att
Vitmossen stått tomt i tio år och flyttar därifrån 1944 till Västerås. 1947 arrenderas stället ut men
rivs strax efteråt.
Äldsta kartbelägg är från en geometrisk avmätning av torpet ”Witmåsen” år 1753, vilket visar på att
det då skattlagts. Två generationer byggnader på två olika platser har funnits vid Vitmossen. Den
stuga vi ser på bilden är den äldsta och efter denna finns ingen husgrund kvar idag, bara en
upphöjning i markytan visar var stugan har stått. Uthusgrunden liksom källargrunden finns däremot
kvar. Ungefär 75 meter norrut byggs det nya bostadshuset, liksom ny källare och uthuslänga någon
gång mellan åren 1910-20.
Terräng: Lämningarna ligger i flack moränmark öster om och i kanten av en kuperad, blockrik
moränhöjd. I norr, öster och söder är åkermark som fortfarande delvis brukas.
Beskrivning: Lämningarna efter den södra och äldsta torpstugan syns idag endast som en ca 7x7
meter stor upphöjning i markytan med längdriktningen i norr-söder. Grundstenar liksom
spismursröse saknas helt. Tio meter åt väster finns däremot uthusgrunden kvar, med måtten 18x5,5
meter i norr-söder. Den norra och yngsta husgrunden är 9x8 meter, med längdriktningen i öst-väst.
Stenfoten består av tuktade stenar och mitt i grunden är ett stort spismursröse. Intill södra väggen
finns grunden efter en förstukvist. Den tillhörande ladugårds- och uthusgrunden ligger 60 meter mot
norr, denna finns inte med på situationsplanen på grund av utrymmesbrist.
Skador: Den yngsta ladugårdsgrunden har nya skador efter plöjning av åkern intill.
Växter: Äpple, svarta vinbär, krusbär, berberis, kanadensiskt gullris, höstaster, såpnejlika,
åkervinda, snöbär, syren och humle.
Växtligheten runt den äldre bebyggelsen i söder, domineras av syrener och krusbär. Öster om
boningsgrunden står ett äppelträd och bakom den slingrandes i buskaget, finns ett par plantor av
humle. Det är troligen frågan om honplantor som odlats för öltillverkning. Kanske finns det här ett
samband mellan vårt fynd av humle och det faktum att torpet en gång i tiden skattlagts? Vid den
nya husgrunden finns ett stort buskage med snöbär och syrener. I husgrunden återfinns såpnejlika
och åkervinda. Vitmossen är det enda torpet med vita syrener, på alla de andra finns den blålila
bondsyrenen. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns mer växtlighet runt den äldre än den yngre
lämningen. Runt den äldre lämningen finns stora mängder av träjon och likaså mot skogen i väster
hela vägen bort mot och förbi den yngre delen. Äppelträdet är av sorten Trogsta, som har dragits
upp av Karl Erik Johansson, Trogsta, Enköpings Näs församling. Detta skedde någon gång under
senare delen av 1800-talet. Johansson som avled 1907, hade en plantskola och förökade där bland
annat Trogstaäpplet. Han försökte på alla sätt att få folk att plantera fruktträd. Det berättas att han
gick omkring i Enköpingstrakten och bar sina fruktplantor i en ryggsäck. Vare sig folk ville eller ej,
så planterade han fruktträd åt dem. En son till honom startade Enköpings plantskola (Nilsson,
1986). Äppelträdet är av intresse för Vallby friluftsmuseum och ympris kommer att tas så att de kan
bevara sorten för framtiden. Höstastern är av intresse för POM:s perenna upprop och plantor av
astern kommer att flyttas till Vallby.
16

Figur 8 och 9 Vitmossen: Stenen som delvis finns med längst till vänster i bild finns kvar idag,
liksom stenen längre fram i bilden, vilken återfanns under en stor gran. Ytterligare bevis på var
vedbacken låg ges av att sågen finns kvar än idag, inväxt i ett träd strax till vänster, utanför dagens
bild.
17

Figur 10: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.
18

Björnmyran
Eva Timm besökte tydligen detta torp vid två olika tillfällen. På det äldsta fotografiet, som är taget
före år 1903, ser vi Fru Larsson, förmodligen med sina två söner. Fru Larsson hette som barn Anna
Kristina Ekbom och var född 1866. Hon gifte sig 1892 med torparen Carl Johan Larsson (född
1867). De brukar torpet till 1903. På nästa bild som är tagen omkring år 1907 ser vi torparen Ernst
Conrad Lindström (född 1876) med sin fru Eugenia Maria Larsdotter Albeström (född 1879) och
deras barn. Familjen övertar torpet 1903 och stannar till 1916. Siste brukaren av torpet är Frits
Bertil Berglund (född 1900) och Margareta Viola Eriksson (född 1906) vilka flyttar in 1932. När
dessa avflyttar är okänt. Vid Björnmyran har det funnits två torp, varav det ena finns kvar och är
bebott. Det senare är beläget ca 100 meter nordnordväst om denna studies lämning. På en
sockenkarta över Lillhärad daterad 1688 (LMV J. Carlsten. T34-1:T8:14) finns ett torp
”Börnmyran” markerat, men vilket av dessa båda torp som avses är osäkert. Äldsta säkra belägg blir
därför på generalstabskartan år 1852.
Terräng: Husgrunden är belägen i en kraftig västsluttning intill och nedanför en storblockig
moränhöjd. Hustomten är tämligen öppen och i söder och väster finns åkermark som idag är
bevuxen med energiskog.
Beskrivning: Husgrunden, som består av natursten, är 8x5,5 meter, med längdriktningen i norrsöder.
Spismursröset ligger intill och mitt på östra väggen. Ladugårds- och källargrunder ligger i
söder i flackare terräng.
Växter: Äpple, päron, körsbär, svarta vinbär, parksmultron, hassel, brandliljor och kirskål.
I och väster om husgrunden finns ett kraftigt bestånd av kirskål, som mot äppelträdet sydväst om
grunden, uppblandas med parksmultron. Cirka 10 meter söder om husgrunden finns ett stort
päronträd som kan ha tjänat som vårdträd. Mellan hus- och ladugårdsgrunderna finns resterna av en
fruktträdgård med 15-20 körsbärsträd, av vilka endast ett fåtal bar frukt vid inventeringen. Mellan
dessa finns svarta vinbär. Väster om källaren breder ett stort område med nässlor ut sig, där
förmodligen hö- och gödselstack har legat. Öster om husgrunden uppe på branten finns ett bestånd
med hassel. Björnmyran är enda torpet utan syren. Ett fåtal plantor av träjon finns i öster mot
branten till, i höjd med päronträdet.
19

Figur 11, 12 och 13 Björnmyran: Inga av växterna på de gamla bilderna har återfunnits.
20

Figur 14: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.
21

Hjulsätra/Djursätra
Den krumma gubben på bilden lär vara torparen Carl Gustaf Pettersson, född 1835 i Lillhärad, som
var allmänt känd som ”Hjulsäter-Kalle”. Förutom att sköta torpet och göra dagsverken på Skästa
gård, skall han ha varit en duktig, självlärd urmakare (Ljungberg, 1880, s. 190). Det är okänt när
han dog, men torpet lär ha funnits in på början av 1900-talet. Ser man på fotografiet slås man av
husens ålderdomliga utseende, speciellt taktäckning och fönster, men även gyttret av byggnader på
hustomten. Utbyggnaden på bostadshuset, kan det vara en väl tilltagen förstuga? Eller mindre
troligt, låg ingången till stugan på dess norra sida? Enligt generalstabskartan gick nämligen vägen
från Skästa gård och österut strax norr om torpstället. Hur det än var så visar detta fotografi att
Hjulsätra var ett unikt ställe vid sekelskiftet 1900. Torpet finns belagt på generalstabskartan från år
1852, där det är markerat med en hussymbol och texten ”Torp”, men förmodligen är det betydligt
äldre än så. På 1907 års ekonomiska karta är torpet övergivet och på 1962 års ekonomiska karta har
namnet Hjulsätra förvanskats till Djursätra.
Terräng: Husgrunden ligger på en liten låg moränhöjd i flack åkermark. Området nyttjas idag som
betesmark.
Beskrivning: Torpgrunden, som är av natursten, är 9x5,5 meter, med längdriktning i öst-väst.
Spismursröset ligger intill och mitt på norra väggen. Grundstenarna till utbyggnaden på stugans
södra sida visar att denna var 5x3 meter. Några lämningar efter uthuset bakom det stora flyttblocket
finns inte kvar, men däremot finns rester efter en förmodad uthusgrund närmare 20 meter i nordväst
från husgrunden räknat.
Växter: Krusbär och en död syren.
Krusbärsbuskar finns längs husgrundens kortsidor, samt mellan grunden och den igenlagda
brunnen. Ingen av buskarna bar vid inventeringen bär. Busken mellan grunden och brunnen kapas
varje år vid slåttern. En död syren står fortfarande kvar söder om brunnen. Träjon saknas helt.
Figur 15: Den döda syrenbusken vid den av sprängsten igenfyllda brunnen.
22

Figur 16 och 17 Hjulsätra: Stenen till vänster i bild är idag söndersprängd och kvar finns endast
en stor grop som visar var den en gång legat. Till höger i bild syns ett syrenbuskage av vilket det
idag endast återstår en död buske. Till vänster om syrenen skymtar brunnen som numera är
igenfylld med bitar från den sprängda stenen. Vid huset, där det på fotot skymtar buskar av något
slag, finns idag rester av krusbärsbuskar.
23

Figur 18: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.
24

Kolartorp
År 1894 flyttar torparen Lars Erik Larsson (född 1826) med sin maka Lovisa Lindbom (född 1827)
till Kolartorp. Möjligen är detta fotografi som Eva Timm tagit ungefär från denna tid. När de
avflyttar är okänt men mannen dör år 1906 och frun år 1909 och någon ny torpare flyttar aldrig in i
Kolartorp. Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695, ”Kåhlartorp”. På 1907 års
ekonomiska karta finns ett par byggnader markerade på platsen, men inget av dessa är avsedda till
boningshus, så vi kan räkna med att torpet övergivits innan dess.
Terräng: Lämningarna ligger i östsluttning från en småkuperad, stenig och blockrik moränhöjd. Här
växer gammal blandskog, medan det på den igenplanterade före detta inägomarken i öster, växer
40-åriga granar.
Beskrivning: Husgrunden, som är byggd av natursten, är 10x6 meter, med längdriktningen i norrsöder.
Intill och mitt på västra sidan är ett kraftigt spismursröse bevuxet med två stora granar. Runt
husgrunden är en tydlig gårdsplan som begränsas av en terrasskant i öster. Två källargrunder, en
äldre och en yngre, ligger i anslutning till torpgrunden, medan uthusgrunderna finns på andra sidan
inägomarken i nordöst.
Växter: Äpple, körsbär, spirea och syren.
Öster och söder om husgrunden finns spireabuskage, liksom ett mindre sådant norr om grunden.
Vid den yngre källaren finns ett mindre buskage av hassel. Syren finns dels öster om husgrunden,
dels söder därom. Ett par stora askar finns i området, varav den största med dubbla stammar
sannolikt är ett vårdträd. Söder om grunden finns ett äppelträd och även två körsbärsträd, som vid
inventeringen bar ytterst sparsamt med frukt. Runt källaren samt i södra delen finns flera bestånd av
träjon.
25

Figur 19 och 20 Kolartorp: Till höger om mannen på bilden skymtar en häck. Detta är troligen
ursprunget till det stora spireabuskage som idag syns vid torpet. Till höger närmast kameran syns
även syrener vilka återfinns på samma plats idag.
26

Figur 21: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.
27

Rönningstorp
På bilden ser vi torparen Gustaf Bernhard Kolén (född 1868) med familj och häst. Hustrun heter
Sofia Vilhelmina Sahlen (född 1866). Dessa brukar torpet mellan 1901 och 1912. Den siste torparen
var dock Oskar Pettersson (född 1877) och dennes maka Anna Charlotta Bergström (född 1889).
Familjen flyttar till Dingtuna år 1923, varefter huset rivs. Bostadshuset och småhusen lär ha flyttats
till Fullerö där de blev sommarstugor, medan ladugården flyttades till torpet Axelborg, eller
Slängrompan som det hette tidigare. Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695.
Terräng: Lämningarna efter torpbebyggelsen ligger i småkuperad, mycket stenig och blockrik
moränmark. Området är skogbevuxet idag och mycket nerskräpat av slöa bilister. I norr och söder
ligger åkermarken som fortfarande brukas.
Beskrivning: Husgrunden som är byggd av natursten är 8x5,5 meter stor, med längdriktningen i
nordöst-sydväst. Spismursröset ligger intill norra väggen och i söder är ingången markerad med en
trappsten. Strax norr om denna husgrund, finns ytterligare en diffus grund med spismursrest, som
möjligen kan härröra från ett tidigare, äldre boningshus. Källar- och ladugårdsgrunder finns 40-60
meter i sydöst och i söder.
Växter: Plommon, krusbär, snöbär och syren.
Öster om husgrunden finns ett stort snöbärsbuskage som österut övergår i syrener. I kanten växer
kirskål. Nordöst om grunden står en skogsalm med flera krusbärsbuskar under. Ingen av dessa bar
vid inventeringen några bär. Här finns även stubben efter ett gammalt fruktträd. Minst ett
plommonträd finns inklämt i vegetationen och det är troligen frågan om Mälarplommon, en sort
som var vanlig på 1920-30-talen. Den har haft stor utbredning i Mälarområdet och har benämnts
Svartsjölandsplommon, Upplandsplommon, Mälardalens gulplommon och någon gång Mirabeller.
Namnet Mälarplommon har använts sedan 1927 och på 1930–talet var den en av de viktigaste
sorterna i Stockholmshandeln. Där var den ett tag så vanlig att den pressade ner plommonpriserna
(Nilsson, 1989). Söder om husgrunden finns ett ståndaktigt syrenbuskage som trots granplantering
härdat ut. Här finns även en mindre stubbe från en alm, troligen den som på fotot är behängd med
liar. Sydväst om ladugårdsgrunden finns nässlor, troligen spår efter gödselstacken. Flera bestånd av
träjon finns vid ladugården, källaren samt husgrunderna.
28

Figur 22 och 23, Rönningstorp: Stenarna i framkant finns kvar även om den stora till höger
sprängts. Av almen till höger i bild finns idag endast stubben kvar. Syrenen framför pojken vid
hästens mule står kvar än idag. Almen som skymtar till höger bakom huset finns kvar och likaså den
stora stenen till höger om almen med liarna.
29

Figur 24: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.
30

Smedstorp
Vem kvinnan och den lille pojken framför stugan på bilden är, är okänt. Mellan åren 1893 och 1913
bebos torpet nämligen av tillfälliga kolare och skogshuggare. Måhända är kvinnans make sysselsatt
med den tjärdal som ligger ett stycke norrut i skogen, när Eva Timm kommer med sin kamera för
att fotografera. På nästa bild ser vi Eva Timm själv sittande bredvid kvinnan och pojken. Den siste
torparen är Johan Allan Andersson (född 1875) och dennes maka Hilma Lovisa Karlsson (född
1877). De flyttar 1921 och därefter är det bara tillfälliga boende på torpet fram till 1938 då det rivs.
Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695, ”Smestorpet”.
Terräng: Husgrunden ligger på en bred avsats i svag sydsluttning, av en något stenig och blockig,
låg moränhöjd. I öster till väster är åkermark som nyttjas som betesmark idag.
Beskrivning: Husgrunden, av natursten, är 9x6 meter med längdriktning i öst-väst och med
spismursröset intill norra väggen. Den generösa gårdsplanen begränsas i öster till söder av en bitvis
meterhög terrasskant. I övrigt finns ett flertal uthusgrunder, liksom ladugårdsgrund som samtliga är
belägna intill åkermarken i söder. En äldre källargrund finns söder om gårdsplanen, medan en delvis
gjuten och intakt jordkällare ligger norr om stuggrunden.
Växter: Äpple, krusbär, berberis, syren och lungrot.
Öster om husgrunden finns ett gammalt äppelträd som idag är ihåligt men fortfarande bär frukt.
Sydväst om husgrunden står ännu ett äppelträd och öster om brunnen ytterligare ett. Ingen av
äppelsorterna kunde bestämmas. Äppelträdet vid brunnen bar inte tillräckligt med frukt för att en
bestämning skulle vara möjlig och frukten på trädet vid uthuset var vid sista fältbesöket ännu inte
mogen. Syrener finns på flera ställen runt om husgrunden. Berberis finns vid den intakta
jordkällaren liksom flera bestånd med träjon. Lungrot finns på ett par ställen, likaväl som krusbär.
Ask är det dominerande trädslaget runt torpet och flera kraftiga träd står på området. Vid brunnen
finns ett större bestånd med nässlor, troligen efter gödselstacken.
31

Figur 25 och 26, Smedstorp boningshuset: Till höger i bild skymtar stammen på ett fruktträd.
Detta finns inte kvar idag. Däremot finns äppelträdet som är förbundet med det första trädet med
en planka och vars grenar hänger ner i bild, kvar. Till vänster om huset skymtar växtlighet. Där
finns idag både syrener och en stor ask.
32

Figur 27 och 28, Smedstorp uthusen: Stenen nere till höger i bilden finns kvar idag, liksom asken
vars grenar hänger ner i överkant på fotot.
33

Figur 29: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.
34

Svarvartorp
På bilden, som är tagen år 1905, ser vi familjen Wetter. Från vänster är Mathilda (född Söderberg
1842), dotterdotter Ebba, dotter Lovisa och fadern Johan Gustaf (född 1842) med hatt och häst.
Familjen inflyttar till torpet år 1893 och avflyttar år 1908. Ett interiört fotografi finns på familjen
där Eva Timm fotograferat dem framför spisen i köket (VLM: A 4602). Den siste torparen heter
Karl Gustaf Johansson (född 1870) med hustrun Karolina Elisabet Jansson (född 1875). De brukar
torpet mellan åren 1912 och 1917. Därefter rivs torpet, men redan 1913-14 har ett nytt ställe, med
namnet Söräng, byggts upp ca 100 meter norr om Svarvartorp. Detta blir skogvaktarboställe. Äldsta
kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695, ”Svarfvartorpet”.
Terräng: Husgrunden ligger i svag västsluttning från en låg moränhöjd. Området är skogbevuxet
idag, liksom den forna inägomarken som ligger i öster och väster.
Beskrivning: Husgrunden, som består av natursten, är 9x6 meter, med längdriktningen i öst-väst.
Spismursröset ligger invid den norra väggen. Uthusgrunderna, som finns ett fyrtiotal meter i öster,
är svåra att få någon uppfattning om på grund av mycket hög och tät gräsvegetation (dessa är ej
markerade på situationsplanen). Här kan det eventuellt finnas en grund efter ett äldre bostadshus.
Växter: Äpple, krusbär, gullris, syren, kaprifol, kärleksört och akleja.
Väster om husgrunden finns ett bestånd av mörkblå/lila akleja som är av intresse för POM:s
perenna upprop, varför delar av beståndet kommer att flyttas till Vallby friluftsmuseum. Nordöst
om husgrunden är marken mer eller mindre täckt av kaprifol. Flera krusbärsbuskar finns på
området. Sydöst om grunden finns ett stort syrenbuskage och i anslutning till dessa finns två lönnar
som tillsammans med ytterligare en lönn tjänat som vårdträd. Söder om husgrunden finns två
äppelträd. Inget av dessa har kunnat sortbestämmas. Trädet längst i söder bar inte tillräckligt med
frukt. Kärleksört finns på en stor sten vid stenmuren och i samma område återfinns även två bestånd
av gullris. Flera stora lönnar och almar finns i området och ett flertal av de sistnämnda har dött.
Träjon saknas helt.
35

Figur 30 och 31, Svarvartorp: Bakom lönnen till höger i bild, syns på det gamla fotot syrener.
Dessa har idag brett ut sig så mycket att lönnen skyms. Mittlönnen med stenen framför, står kvar
och till vänster om denna står äppelträdet nu precis som då. Den vänstra lönnen har fallit och
stammen ligger i gräset.
36

Figur 32: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.
37

Gräsmyran
På bilden syns Dr Jakob Billström, som tycks inspektera det förmodligen övergivna torpet. Damen
som håller i stegen är fotografen själv, Eva Timm. Fotot är, liksom de övriga i denna studie, taget
omkring år 1900. År 1872 flyttade ”löskarl” Erik Magnus Apelgren, med sin familj, in på
Gräsmyran, som vid den tiden tillhörde gården Åby. Med löskarl menades en person som var en
skicklig mångsysslare och som gick omkring i gårdarna och gjorde småjobb (muntl. Stig Rudberg,
Dingtuna-Lillhärad Sockengille). Siste brukaren skall ha varit Axel Teodor Pettersson från
Skultuna, som arrenderar torpet till 1916. En bild på stugan som uppges ha tagits år 1937 finns i
sockengillets arkiv. Obekräftade källor säger att stugan skall ha varit bebodd in på 1940-talet.
Torpet finns belagt på 1907 års ekonomiska karta, ”Gräsmyren”.
Terräng: Lämningarna ligger dels i småkuperad moränmark dels i sluttningen från en mindre
bergshöjd. Området är skogbevuxet idag, liksom den gamla inägomarken i norr och öster.
Beskrivning: Husgrunden är 8x5 meter, med längdriktningen i nordöst-sydväst. Stenfoten består av
natursten och spismursröset ligger invid och mitt på den nordvästra väggen. Omkring tjugo meter
norr om husgrunden ligger källar- och uthusgrund.
Skador: Inägomarken är sönderkörd av skogsmaskiner.
Växter: Päron, äpple, spirea, syren och kungsljus.
Öster, söder och väster om husgrunden breder ett stort spireabuskage ut sig, liksom ett mindre öster
om husgrunden, där det även finns syrener. Vid uthusgrunden finns några plantor av kungsljus.
Väster om husgrunden finns ett päronträd och strax intill syrenerna ett äppelträd. Inget av
fruktträden bar vid inventeringen någon frukt, varför sortbestämning varit omöjlig. Träjon finns runt
källaren.
38

Figur 33 och 43, Gräsmyran: Stenen ungefär mitt i bild finns kvar.
39

Figur 35: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.
40

Beskrivning av växter
Fruktträd
Äpple, Malus domestica, är en mycket uppskattad frukt och är det vanligast förekommande
fruktträdet på torpen som inventerats. Äpple finns på sex av de tio torpen. Äppelodlingen tros ha
kommit till Sverige med klosterväsendet på 1100-talet, då munkarna kunde konsten att ympa, vilket
var en förutsättning för odling. Päron, Pyrus communis, har i Sverige påträffats som frö i gravar
från yngre stenålder och odling är känd sedan medeltiden. På 1600-talet fanns fler päronsorter än
äpplesorter i Sverige. Virket var förr populärt och utnyttjades till finare snickerier (Carlberg, 1988).
Päronträd finns på tre av torpen, varav det på Björnmyran troligen tjänat som vårdträd. Plommon,
Prunus domestica, är känd från svenska klosterträdgårdar sedan 1400-talet. Frukten äts färsk, eller
kokas till kompott, sylt och marmelad, men kan även torkas (Carlberg, 1988). Plommon har bara
hittats på ett av torpen, Rönningstorp och det är troligen frågan om Mälarplommon, en mycket
gammal plommonsort. Körsbär, Prunus avium, finns på tre av torpen, på Björnmyran i riklig
mängd. Förr var det vanligt att man hämtade hem fågelbärsplantor som man hittade i skogen och
planterade vid torpet. Bären är söta och det var en fördel på den tiden då socker var en dyr lyxvara
(Danielson, 1998).
Figur 36: Plommon, Prunus domestica. Figur 37: Äpple, Malus domestica. Figur 38: Körsbär, Prunus avium.
Bärbuskar
Till bärbuskarna räknas buskar med bär som kan användas som de är eller till saft, sylt, gelé och
liknande. Hit hör till exempel krusbär, Ribes uva-crispa, även kallad stickelbär, som är den enda
arten i släktet ripsar (Ribes) som har tornar. Den har odlats hos oss åtminstone sedan 1600-talet
(Lindman, 1974, band 5) och är vanlig vid äldre torplämningar (Carlberg, 1988). Svarta vinbär,
Ribes nigrum, har även kallats solbär och tistron. Det senare ingår i namn på platser i Stockholms
skärgård, till exempel Tistronskär. Både blad och bär kan användas som brännvinskrydda. Bladen
används också i inläggningar och till te (Holmberg et al, 1999). Svarta vinbär utnyttjades förr inom
medicinen, bladen användes då som svettmedel och bären ansågs vara kylande och antiseptiska.
Vinbärslikör sades vara bra mot rabies (Carlberg, 1988)!! Trädgårdsvinbär (röda), Ribes rubrum,
har funnits i odling sedan 1500-talet och används till sylt, gelé, saft och vin (Carlberg, 1988). De är
inte lika aromatiska som svarta vinbär och blandas därför ofta med andra bär och frukter, till
exempel i billig lingonsylt. Bären utnyttjades förr inom farmakologin och ansågs vara "lösande,
kylande, stillande och antiseptiska" (Nyman 1868). Vinbär påträffas ofta vid yngre torplämningar.
Olika arter av rosor, eller nypon, Rosa sp, har påträffats vid flera av torpen. Ingen närmare
bestämning av dessa har dock gjorts. Rosor används för framställning av rosenolja till
parfymindustrin och av de C-vitaminrika nyponen görs nyponsoppa.
41

Hallon, Rubus idaeus, har påträffats i anslutning till flera av torpen, men har inte markerats ut då
det med största sannolikhet handlar om vilda hallon. Parksmultron, Fragaria moschata, är ingen
buske, men tas med under denna rubrik på grund av sina bär. Den kallades innan dagens jordgubbar
introducerades för jordgubbar. Parksmultron var under 1700- och 1800-talen vanlig i odling, men
ersattes under slutet av 1800-talet av jordgubbe (F. x ananassa), troligen på grund av den
förstnämndas ofta dåliga fruktsättning. Parksmultronets frukter är också mindre än jordgubbarnas
och har en lite säregen smak, vilket också kan ha bidragit till att man övergick till jordgubbsodling.
Parksmultron återfinns främst på tomter som har anknytning till större gårdar och herrgårdar.
Torparna fick ta med sig plantor hem, men man tog bara honplantan eftersom man sett att den bar
bär, hanplantan ansågs oduglig och fick stå kvar, eller drogs upp. Men utan hanblommor blev det
heller inga bär… (Carlberg, 1988).
Figur 39: Nyponros, Rosa sp. Figur 40: Berberis, Berberis vulgaris. Figur 41: Krusbär, Ribes uvacrispa.
Figur 42: Måbär, Ribes alpinum.
Även andra bärbärande buskar har påträffats under inventeringen. Den vanligaste av dessa är
måbär, Ribes alpinum, eller degbär som den också kallas, som man påfallande ofta finner i sällskap
med skogstry (Lonicera xylosteum). Måbär är mycket tålig och har god skottskjutningsförmåga och
redan under 1700-talet propagerades det för att använda måbär till häckar (Carlberg, 1988). Bären
är ätliga, men kan inte mäta sig med vinbärens (Lindman, 1974, band 5). En, Juniperus communis,
är en annan buske där man dragit nytta av bären som använts som pikant viltkrydda och till
enbärsdricka. Bären är kolhydratrika och innehåller höga halter av eteriska oljor. Barr och skott kan
jäsas med socker och jäst till en dryck (Holmberg et al, 1999). Även hassel, Corylus avellana, är en
buske som man utnyttjat för dess bär (i detta fall nöt). Hasseln nämns redan i Upplandslagen år
1295. Namnet ingår också i medeltida ortsnamn som Hæslaby, nuvarande Hässelby. Att plocka
hasselnötter ingår inte i allemansrätten, så om man vill plocka nötter måste man först ha
markägarens tillstånd. Redan på medeltiden var det förbjudet att plundra hasselskogar, men 1879
skriver Hildebrand i Sveriges medeltid att "man hade dock så pass mycket undseende med den
begärelse, som anblicken af nötklasarne måste väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var
vandraren medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten ända upp till
hattbandet eller vanten ända upp till öppningen för tummen". Berberis, Berberis vulgaris, är en
buske som kallats för surtorn eftersom busken har tornar och sura bär. Den fördes till Europa av
morerna då den ansågs vara en värdefull läkeväxt. Berberis användes förr både som läkeväxt, som
ersättning för citron, som färgväxt och till häckar. Barken betraktades som laxerande, men användes
också till färgning av tyg, läder, papper och trä och gav olika gula nyanser (Lindman, 1974, band 4).
Hela växten, utom bären är giftig och innehåller alkaloiden berberin (Olsson, 1982). Berberis är
mellanvärd för rostsvampen svartrost (Puccinia graminis) som angriper stråsäd. År 1976 kom en
lag som stadgade utrotning av berberis, denna lag upphävdes dock 1994 eftersom de moderna
sädessorterna inte är lika mottagliga för svartrost som de äldre och man därför inte längre anser att
berberis är något större problem för jordbruket (Carlberg, 1988).
42

Vårdträd
Träd som planterats i anslutning till huset och som tilldelades övernaturlig, beskyddande verkan
benämns vårdträd. Ett träd står ofta framför huset för att beskydda dess invånare eller också har
man planterat ett träd på vardera sidan om grinden (Carlberg, 1988). Ett vanligt vårdträd är ask,
Fraxinus excelsior, som har otaliga sägner förknippade med sig. Vid världsträdet Yggdrasils tre
rötter fanns källan där nornorna spann och klippte av människornas livstrådar. Yggdrasil uppges
dock vara evigt grön och flera författare påpekar att 'askr' också kan tolkas som idegran (Taxus
baccata). Ask används om spjut vars skaft ska ha tillverkats av ask (Carlberg, 1988). Den förste
mannen hette Ask och ska ha skapats av ett askträd. Fösta kvinnan, Embla ska på samma sätt ha sitt
ursprung i alm, Ulmus glabra (Carlberg, 1988). I äldre tider då nöden stod för dörren efter
missväxt, användes vilda växter för att dryga ut det lilla mjöl man hade. Innebarken av alm ansågs
ge det bästa barkbrödet, vanligast var dock att man använde tallens innebark (Holmberg et al,
1999). Förr skördades löv till ett omtyckt kreatursfoder och det hårda, sega och lätta virket
användes till redskap och som möbelvirke (Lindman, 1974, band 7). Som vårdträd ansågs almen
kunna skydda mot onda makter (Carlberg, 1988). Ett annat vårdträd är lönnen, Acer platanoides,
som är väldigt vanlig i Bergslagen och har odlats åtminstone sedan 1700-talet. Löven användes till
kreatursfoder och virket till slöjd och finare snickeriarbeten, som musikinstrument och intarsia
(Carlberg, 1988). Barken har använts som gult och rött färgmedel. Stammens saft är under
savstigningen på våren mycket riklig och kan liksom den nordamerikanska sockerlönnen inkokas
till socker (Lindman, 1974, band 6). Arten odlas ofta för sina vackra höstfärgers skull.
Figur 43: Träjon, Dryopteris filix-mas. Figur 44: Ask, Fraxinus excelsior. Figur 45: Lönn, Acer
platanoides.
En annan växt som inte är ett träd och som förvisso växer vild i Sverige är träjon, Dryopteris filixmas.
Den förekommer så ofta vid gamla husgrunder att man kan börja fundera på om den inte
avsiktligt hamnat där, då den ansågs ge skydd mot häxor och onda makter (Olsson, 1982). Träjon
användes förr mot inälvsmask, en mycket diskutabel kur, eftersom man idag vet att den är
cancerframkallande och mycket giftig (Carlberg, 1988).
Prydnadsväxter
En prydnadsväxt som syns på långt håll när man kommer genom skogen är den tåliga brandliljan,
Lilium bulbiferum, som även kallas brandgul lilja och kejsarkrona. Det senare namnet används idag
endast på arten Fritillaria imperialis. Benämningen getarsel förekommer också, kanske på grund av
den inte helt angenäma lukten (Carlberg, 1988). Brandlilja har odlats som prydnadsväxt sedan
1500-talet och var mycket spridd även bland fattigt folk (Danielson, 1998).
43

Akleja, Aquilegia vulgaris, kallas även tyska klockor och innehåller blåsyra. I den nordiska
gudasagan sägs den ha varit alvernas växt och helgad åt himlagudinnan. På 1600-talet ansågs den ha
11 dygder; mot gulsot, rubbningar i lever och mjälte, njursten, hjärtebäva, skörbjugg, sår, skabb,
maktlöshet, kräkningar och fallandesjukan (Beyron, 1977). Linné underkände dock dess medicinska
egenskaper då kloka gummor hade ordinerat så stora doser mot skabb att barnen avled (Carlberg,
1988). Den ska även ha använts som afrodisiakum (Olsson, 1982), men numera pryder den bara
våra rabatter.
En av våra kanske giftigaste trädgårdsväxter är stormhatten, som även kallats munkhatt,
munkmössa, häst och vagn, venusvagn och duvvagn. Växten uppstod enligt sägen då underjordens
vakthund Cerberus för första gången fick se dagsljuset. Han blev då så rädd att han fick fradga i
munnen och ur denna uppstod stormhatten (Carlberg, 1988). Asaguden Tor använde sig av
stormhatt i strider med vargarna och ännu heter växten wolf’s bane på engelska och samerna kallar
den vargdöd (Beyron, 1977). Växtens avkok har också använts av allmogen som medel mot ohyra
på boskap och hundar (Lindman, 1974, band 4). De gamla gallerna och germanerna doppade sina
spjut och pilar i ett extrakt av stormhatt. Akonitin, den giftiga alkaloid som växten innehåller, har
varit känd sedan historiens gryning och verkar som ett krampgift. Den har använts för att förgifta
folk till döds och det var till följd av det ökande modet att giftmörda folk som kejsar Trajanus
förbjöd odlandet av stormhatt i romerska trädgårdar 117 e Kr. (Vetvicka, 1980). I Kina användes en
blandning av stormhatt och hampa som bedövning vid trepanationer (öppning av hjärnan). På 1700-
talet användes den även i västerlandet, som smärtstillande och lugnande medel, likaså vid fronten
under första världskriget. Stormhatt odlas än idag för läkemedelsframställning, i Italien, Spanien
och på Balkan (Olsson, 1982). En ofta odlad variant är trädgårdsstormhatten, Aconitum x
stoerkianum, som påträffades vid Liljanstorp.
Figur 46: Akleja, Aquilegia vulgaris. Figur 47: Brandlilja, Lilium bulbiferum. Figur 48:
Trädgårdsstormhatt, Aconitum x stoerkianum.
Gullris, Solidago sp, är en annan prydnadsväxt med mycken folktro knuten till sig. Namnet
anspelar på en grundmurad folktro på begravda skatter i mark där det växte gullris, både sådana
som lagts ner av mänskliga händer och av älvor (MacFayden & Westrup, 1982). I Sverige finns tre
arter av Solidago-släktet; Den vilt växande Solidago virgaurea, kan användas vid problem vid
urinering, gikt, reumatism, ödem, åderbrock, hemorrojder, svullna underben och bensmärtor
(Holmberg et al, 1999). Gullris har en sårläkande förmåga som gjorde den till värdefull handelsvara
i England, innan man mot slutet av 1500-talet upptäckte att den växte vild i Hampstead och botten
föll ur marknaden (MacFayden & Westrup, 1982). De kraftiga stjälkarna ansågs en gång i tiden
fungera lika bra för att leta källådror som hasselgrenar. De två andra är Kanadensiskt gullris, S.
canadensis, och höstgullris, S. gigantea.
44

Figur 49: Kanadensiskt gullris, Solidago canadensis. Figur 50: Toppklocka, Campanula
glomerata. Figur 51: Gullris, S. virgaurea.
Några andra perenna växter som klarat sig kvar, men som det inte finns så mycket kuriosa skrivet
om är toppklocka, Campanula glomerata, vilken odlats sedan 1700-talet. Enligt Linné kallas den i
Dannemora för Moses rosor och i några trakter i norrland kallas den för gammaldags blåklocka
(Carlberg, 1988). Storrams, Polygonatum multiflorum, kallas också kungskonvalj och kung
Salomos sigill. Den har använts för invärtes bruk eller i salvor mot sår och benbrott, bulnader och
blåmärken (MacFayden & Westrup, 1982). Även mot diabetes sades den vara bra, men på senare tid
har den visats innehålla hjärtglykosider och är alltså giftig (Vetvicka, 1980). Höstaster, Aster novibelgii,
tillhör samma familj som prästkrage, Chrysanthemum lacustre, som började odlas på 1800-
talet (Holmberg et al, 1999), men är troligen inhemsk i den Nordiska floran (Lindman, 1974, band
9). Lupin, Lupinus polyphyllus, har odlats som prydnadsväxt sedan mitten av 1800-talet, men blev
populär på allvar först en bit in på 1900-talet (Carlberg, 1988). I gamla örtaböcker prisas lupinen
som magmedicin och maskmedel, framför allt hos barn. I det senare fallet skulle man bereda en
salva av lupinmjöl och bittermandel och stryka det runt naveln på den lille, varefter maskarna så
småningom skulle krypa fram den vägen, döda eller levande (MacFayden & Westrup, 1982). Förr
användes lupiner som föda under namnet vargbönor. Lupinerna finns i många färgvarianter, men
den blåa är den mest ålderdomliga (Danielson, 1998).
Figur 52: Åkervinda, Convolvulus arvensis. Figur 53: Kaprifol, Lonicera caprifolium. Figur 54:
Höstaster, Aster novi-belgii.
45

Några slingerväxter återfinns bland torpväxterna. Den första är åkervinda, Convolvulus arvensis,
vilken är ett åkerogräs som förr odlades för sin vackra blommas skull (Lindman, 1974, band 7) och
där roten har haft viss betydelse som laxermedel (Carlberg, 1988). Den andra, kaprifol, Lonicera
caprifolium, odlas än idag som trädgårdsväxt och har gjort så sedan 1800-talet (Carlberg, 1988).
Den odlade kaprifolen skiljs från den vilda genom att bladen är hopväxta runt stjälken medan de på
den vilda varianten är fria (Mossberg et al, 1992). Några slingerväxter återfinns bland torpväxterna.
Den första är åkervinda, Convolvulus arvensis, vilken är ett åkerogräs som förr odlades för sin
vackra blommas skull (Lindman, 1974, band 7) och där roten har haft viss betydelse som
laxermedel (Carlberg, 1988). Den andra, kaprifol, Lonicera caprifolium, odlas än idag som
trädgårdsväxt och har gjort så sedan 1800-talet (Carlberg, 1988). Den odlade kaprifolen skiljs från
den vilda genom att bladen är hopväxta runt stjälken medan de på den vilda varianten är fria
(Mossberg et al, 1992).
Två suckulenta perenner har påträffats under inventeringen: Kärleksört, Sedum telephium, kallas
även fetblad, käringkål och St. Hansknopp. Artnamnet
telephium ska syfta på Telefos, kung i Mysien, som då han
sårats svårt av Akilles, botade sig genom att lägga blad av
kärleksört på såren. Det svenska namnet kärleksört har den
troligen fått för att den ansågs kunna spå i kärleksfrågor.
Som medicinalväxt användes den mot liktornar och
brännsår. Örten rekommenderas som salladsväxt och fräst i
lite smör eller olja är den utmärkt till fisk (Holmberg et al,
1999). Kaukasiskt fetblad, Sedum spurium, benämns även
gravfetblad och har odlats i Sverige sedan 1800-talet, men
blev inte vanlig i trädgårdarna förrän på 1900-talet
(Carlberg, 1988).
Figur 55: Kaukasiskt fetblad, Sedum spurium.
Gränsen mellan prydnadsväxter och nyttoväxter är ibland lite luddig då man ibland använt
prydnadsväxter till fler saker än att bara njuta av deras utseende och doft. Andra växter är
ursprungligen vilda i Sverige och har först använts inom exempelvis medicinen, för att sedan bli
uppskattad som prydnadsväxt. Exempel på en sådan är kungsljuset, Verbascum thapsi. Torkade
blad har använts som fnöske, den filtaktiga beklädnaden till ljusvekar och hela den torkade växten
indränkt med brännbara ämnen användes som fackla (Carlberg, 1988). Växten har i torkad form
funnits på apoteken som bot mot katarrer, sår och svullnader. De giftiga fröna, lagda i vatten anses
bedöva fisk (Lindman, 1974, band 8).
Buskar
Ett antal prydnadsbuskar har hittats vid torpen. Det är häckspirea, Spiraea salicifolia, som förökar
sig med rotskott och därigenom bildar stora bestånd. Den har odlats i Sverige sedan tidigt 1700-tal,
men blev vanlig först på 1800-talet (Carlberg, 1988). Snöbär, Symphoricarpus albus, kallas ibland
snöbärsbuske eller smällbär och odlas ofta som häckväxt. Den upptäcktes i Amerika runt år 1800
och kom till Sverige 50 år senare (Carlberg, 1988). Syren, Syringa vulgaris, har odlats i Sverige
sedan 1600-talet (Carlberg, 1988). Dess hårda ved har använts till att göra räfspinnar på höräfsor
(Hamilton, 1995). Syren återfinns på nio av de tio torpen och i alla fall utom ett rör det sig om den
blålila bondsyrenen. På ett torp, Vitmossen, finns vita syrener. Skogstry, Lonicera xylosteum, är
antagligen ingen odlad buske, men påträffas ofta tillsammans med måbär (Ribes alpinum). Den har
även benämnts benved och bentry. Det förstnämnda används numera endast på arten Euonymus
europaeus. Vedens hårdhet gjorde att den i äldre tider användes bland annat till harvpinnar och
vävskedar.
46

Figur 56. Syren, Syringa vulgaris. Figur 57: Snöbär, Symphoricarpus albus. Figur 58: Häckspirea,
Spiraea salicifolia.
Nyttoväxter
Humle, Humulus lupulus, har funnits vild i Sverige sedan forntiden. För odling infördes den under
1300-talet av cisterciensermunkar som medicinalväxt (Carlberg, 1988). Det är en bitter harts,
lupulin, som endast finns i honblommorna, som ger ölen dess smak och ökar dess hållbarhet. I
norden användes ursprungligen den vilda växten, men på 1400-talet påbjöds odling i lag. Varje
hemman skulle enligt 1734 års lag ha humlegård och varje sådan hålla tuhundra stänger. Humle
ingick även i det tionde man var skyldig att leverera till kyrkan (Lindman, 1974, band 3). Vid
mitten av 1800-talet upphävdes de sista bestämmelserna om humleodling (Carlberg, 1988). Numera
är humleodling sällsynt i Norden. Dess huvudområde är Bayern och Böhmen, och den stora
humlemarknadens medelpunkt är Nürnberg. De svenska bryggerierna importerar humle från
sydtyskland (Lindman, 1974, band 3). Humlets innehåll av olika alkaloider har gjort att den använts
som stoppning i sömngivande humlekuddar. Humlens stjälkar är rika på fibrer och har därför också
använts som spånadsväxt till enklare grova vävar. Rotskotten lär ha använts som besk sparris
(Carlberg, 1988). En annan växt som de flesta känner till är nässla, Urtica dioica. Brännässlan är
den ätliga växt som plockas mest i vårt land och som alla lär sig redan som barn, inte minst för att
man bränner sig på den. Nässlan är rik på C-vitamin och mineraler och är dessutom relativt
proteinrik. Nässlan har använts för sina urindrivande egenskaper, till att rena blod och mot lungsot
och skörbjugg. Färsk rot kokad i vatten användes förr för att färga ägg till påsk, men kan också
användas till växtfärgning. I äldre tider utnyttjades stjälkens starka bastfibrer till att göra ett fint tyg,
nättelduk (Lindman, 1974, band 3). Nässlor påträffas idag runt torpen där hö-, och gödselstackarna
var placerade förr i tiden, eftersom marken där är kväverik.
Figur 59: Humle, Humulus lupulus. Figur 60: Honblomställning, humle. Figur 61: Såpnejlika,
Saponaria officinalis. Figur 62: Lungrot, Chenopodium bonus-henricus.
47

Kirskål, Aegopodium podagraria, benämns även kers, djurkål, qualler och skvallerkål. Det senare
namnet kommer sig av dess förmåga att sprida sig (Carlberg, 1988). Det latinska namnet fick
växten av att munkarna och nunnorna som införde den till Norden på medeltiden (Lindman, 1974,
band 7) flitigt rekommenderade den mot podager, gikt i stortån. Den sjuke fick med sig en planta
hem för att kunna genomföra sin giktkur. Kanske är det därför som ogräset är så allmänt spritt
(Holmberg et al, 1999). På 1700-talet rekommenderades kirskål som grönsak och odlades som
sådan fram till 1800-talet (Carlberg, 1988). Lungrot, Chenopodium bonus-henricus, heter även
lungmålla eller gode Henriks målla. Roten har använts till att bota hosta hos får, vilket numera
avråds från på grund av naturvårdsskäl. I Sverige finns ett 20-tal mållor som alla går att äta och
lungrot är en utmärkt spenatväxt (Holmberg et al, 1999). Såpnejlika, Saponaria officinalis, har
även kallats tvålnejlika och är känd i kryddgårdar sedan 1500-talet, då munkarna tog med den från
södra Europa och odlade i trädgårdarna (Beyron, 1977). Om rötterna rivs eller skrapas i vatten blir
det löddrigt som av tvål och kan användas till att skura träfat, tenntallrikar och textilier. Det
löddrande ämnet i roten heter sponin och är giftigt. Som medicinalväxt användes roten mot gikt och
reumatism och som slemlösande vid katarrer i luftrören. I folkmedicinen ingick den i en ofta använd
kryddblandning, så kallade blodrenande kryddor (Lindman, 1974, band 4).
Jämförelse av växtligheten på äldre och yngre torp
Till de äldre torpen räknas de fyra torpen på Slagårda: Kolartorp som övergavs före 1907,
Rönningstorp som övergavs 1923, Smedstorp som övergavs 1938 och Svarvartorp som revs 1917-
18. Hjulsätra under Skästa övergavs i början av 1900-talet och Närtorpet under Nedervi övergavs
1922. Till de yngre torpen räknas Björnmyran under Skästa som övergavs någon gång efter 1932
och de två torpen under Nedervi: Vitmossen som revs 1950 och Liljanstorp som brann 1986.
Päronträd finns på två yngre torp, Björnmyran och Gräsmyran, samt på yngre delen av Närtorpet.
Äpple och körsbär finns i lika stor utsträckning på äldre och yngre torp. Detta tyder på att päron inte
blir så gamla som övriga fruktträd eller att det är en nyare företeelse att odla dessa träd. Krusbär
hittas på de äldre torpen Hjulsätra, Närtorpet, Rönningstorp, Smedstorp och Svarvartorp och på den
äldre delen av Vitmossen. Däremot återfinns de inte på något av de yngre torpen. Vinbär finns
däremot på de yngre torpen Björnmyran, Liljanstorp och Vitmossen. I samtliga fall rör det sig om
svarta vinbär förutom på Liljanstorp där det även finns röda trädgårdsvinbär. På Vitmossen finns
vinbären på gränsen mellan den yngre och den äldre bebyggelsen. Detta stämmer överens med
iakttagelserna i boken ”Gömda växter i glömda trädgårdar” (Carlberg, 1988), där man konstaterar
att krusbär ofta hittas på äldre torp, medan de på yngre torp ersätts av vinbär. Berberis finns på
Smedstorp och äldre delen av Vitmossen. Att den bara finns på äldre torp kan bero på att man
upptäckte att berberis är mellanvärd för svartrost och att man därför försökt utrota den i modern tid.
Brandlilja liksom de flesta perenna växterna återfinns bara på de yngre torpen, men i så ringa antal
att en ordentlig jämförelse inte kan göras.
Samtliga fruktträd har undersökts i jakten på spår efter ympningar. I samtliga fall har resultatet
uteblivit. Detta kan antingen bero på att trädet är en vildapel som flyttats in på området och således
inte är ympat, eller på att ympningen utförts så långt ner på trädet eller så tidigt att det idag inte
finns några spår efter det. Hamlade träd har eftersökts i terrängen i och omkring torpen. Dock har
inte ett enda sådant påträffats. Detta beror troligen på att de hamlade träden ofta låg på utmarkerna
en bit från själva torpen. Dessa träd finns i dag inte kvar eftersom skog planterats runt de flesta
torpen.
48

Slutsatser
Genomgången av de historiska kartorna har visat att av de tio torp, eller snarare lämningarna efter
dessa, som studerats, är åtminstone sex stycken klara fornlämningar som är etablerade före år 1754.
Dessa är Vitmossen och soldattorpet på Nedervi ägor och samtliga torp på Slagårda ägor.
Skästatorpen, Björnmyran med en eventuell etablering redan före 1688 och Hjulsätra med dess
ålderdomliga karaktär på bebyggelsen, har tyvärr ännu inte kunnat beläggas före år 1800 i
kartmaterialet.
Lämningar med modernt utseende utesluter inte ett tidigare och äldre bebyggelseläge där tydliga
rester efter en husgrund saknas, så som vid Vitmossen.
Studien belyser problematiken kring fornlämningsbegreppet där 1799 satts som övre gräns för att
kunna betrakta torplämningar som fasta fornlämningar. Därmed är forskning om och kring
historiska kartor och andra källor helt nödvändigt för att fastställa äldsta belägg.
Värdet av Eva Timms fotografier kan inte nog betonas. Utan dessa hade detta projekt inte fått
samma omfattning. Med hjälp av bilderna kunde vi med säkerhet identifiera flertalet av torpen.
Framför allt vid torpet Vitmossen stod det snart helt klart att det rörde sig om äldre bebyggelse på
annan plats än de grunder som finns där idag. Upplevelsevärdet av en bild förstärks genom närvaron
av människorna i den. Lägger vi dessutom till personernas namn och historia ökar detta värde
ytterligare. Att slutligen kunna jämföra fotografierna med hur det ser ut idag, i verkligheten, gör
upplevelsen total. Men trots all information som bilderna ger oss har de tyvärr visat sig odugliga
som ett redskap för att se vilka växter som finns kvar idag. Fotot visar bara ett utsnitt av torpets
helhet och vad som fanns utanför bilden kan vi idag bara gissa oss till med hjälp av de växter vi
hittar.
Inventeringen har resulterat i att kulturväxterna på varje torp kartlagts. För samtliga torp gäller att
buskar som syren, spirea och snöbär verkar vara de stora vinnarna. Inte många perenner har
påträffats. Detta kan bero antingen på att man inte hade trädgårdar på samma sätt som vi har idag
med rabatter dignande av blommande växter. Ett litet undantag utgör Smedstorp, där man på fotot
har solrosor framför huset. Eller kan det vara så att perennerna tynar bort när skötseln försvinner
och skogen tränger sig på? Tendenser i inventeringsmaterialet visar på att krusbär förekommer
framför allt på de äldre torpen medan de på de yngre torpen ersatts av vinbär.
Några av torplämningarna uppvisar skador efter dagens moderna jord- och skogsbruk. Inte bara
lämningarna utan även kulturväxternas miljö påverkas negativt av plöjning i olika former och
granskogens kvävande täthet. Detta faktum gör att vi kommer tillbaka till problematiken kring
fornlämningsbegreppet.
Via Staffan Nyström på Riksantikvarieämbetet har mer fakta om platserna och deras namn
framkommit. Tyvärr var tiden alltför knapp för att studiet av dessa skulle komma med i denna
rapport. I händelse av fortsatt projekt kommer detta att vidare studeras och presenteras i
kompletterande rapport.
49

Hur går man vidare?
Att på något sätt åskådliggöra några av torpen i undervisningssyfte och för allmänheten är önskvärt.
Förslag på hur detta kan genomföras är att man på exempelvis turistbyrån får kvittera ut kartor och
Eva Timms foton, för att man i fält själv med hjälp av dessa ska kunna se vad som finns kvar idag.
Någon form av uppmärkning av platsen där Eva Timm stått och fotograferat kan underlätta detta.
Torp som är lämpliga för torpvandringar är Närtorpet, Vitmossen, Björnmyran, Rönningstorp och
Smedstorp. Ytterligare skogliga lämningar i torpens närmiljöer, såsom tjärdalar, kolbottnar med
mera, kan ingå i en sådan vandring. Röjning på och omkring flera av torpen är en förutsättning för
ovan nämnda torpvandringar och för att kunna bevara dessa miljöer i sin helhet för framtiden.
Trots försök kunde endast ett av äppelträden sortbestämmas. Det är äppelträdet på äldre delen av
Vitmossen som visade sig vara av sorten Trogsta. Flera av äppelträden på de andra torpen bar rikligt
med frukt, men kunde inte bestämmas eftersom dessa träd alltför länge varit utan skötsel i form av
beskärning och gödsling. En del av dem har tyvärr redan slutat bära frukt. För att bestämning av
dessa träd ska bli möjlig krävs att det röjs runt träden så de inte har konkurrens från andra träd, samt
att träden beskärs av någon kunnig person så att ljus och luft kommer in i kronan. Detta är åtgärder
som inte görs endast under ett år, utan måste följas upp under flera år framöver, innan man
eventuellt kan se något resultat.
En inventering av vårväxter för att komplettera årets inventering i Lillhärad, så den sträcker sig över
hela växtsäsongen, är önskvärt. En tidig vårinventering skulle kanske förutom vårväxter även visa
på lågväxande kulturväxter och lämningar som senare på säsongen döljs av kraftig vegetation. En
förhoppning inför framtiden är även att gå vidare med bestämning av krusbärssorter och de olika
nypon- och rossorterna.
En utveckling av projektet skulle kunna vara att utöka antalet torpställen för att utröna om vissa
växter kan indikera torpbebyggelse. Kan man kanske rent av säga något om torpets ålder och hur
länge det har varit övergivet? För att kunna verifiera detta är studier av historiska kartor även i detta
fall nödvändigt. Valet av torpen är förstås beroende av att de inte är belägna i planterad granskog.
Prydnadsbuskar som syren, spirea och snöbär förökar sig med rotskott och breder ut sig när skötseln
upphör. Kan man kanske med ledning av hur fort utbredningen sker få en uppfattning om hur länge
de varit utan tukt?
Följder av växtinventeringen
Redan nu märks effekter av denna studie genom att vissa av fruktsorterna är intressanta för Vallby
friluftsmuseum, som har en viss odling av gamla lokala fruktsorter. Detta är fallet med
plommonträdet på Rönningstorp, om det visar sig att det verkligen är Mälarplommon, samt
äppelträdet Trogsta på Vitmossen.
Tre av de funna prydnadsväxterna, aklejan vid Svarvartorp, höstastern vid Vitmossen och
trädgårdsstormhatten vid Liljanstorp, är av intresse för POM och perennuppropet som bedrivs i
deras regi. Dessa växter har dokumenterats och registrerats i POM:s perennregister. Ett framtida
mål är att dessa växter ska bevaras och kanske kunna visas för allmänheten, varför även dessa
kommer att flyttas till Vallby friluftsmuseum.
Eventuella narcisser, om det påträffas några sådana vid en tidig vårinventering, skulle kunna vara av
intresse för POM:s narcissupprop? Kan humleplantan på Vitmossen vara intressant för Julita
herrgård, där odling av gamla humleplantor bedrivs?
50

Bilagor
Bilaga 1:
Teckenförklaring med vetenskapligt namn och svenskt namn för växterna funna vid
torpinventeringarna.
51

Bilaga 2:
Tabell 1: Torpens förekomst i kartmaterialet samt referenser till lantmäteriakter
Nedervi Liljanstorp Generalstabskartan 1852. ”Torp”
Rågångsutstakning 1871/72. LM: akt 37. ”Liljas torp”
1907 års ekonomiska karta. ”Lilljanstorp”
1962 års ekonomiska karta. ”Liljanstorp”
Nedervi
soldattorp/
Närtorpet
Skattläggning 1714. LM akt 5. ”Soldat torp”
Storskifte 1792/94, L. Horneman och J. Boman. LMV T34-9:4 och
LM akt 20. ”Soldattorp”
Generalstabskartan 1852. ”Torp”
Rågångsutstakning 1871/72. LM akt 37. ”Soldatbostället”: Det norra av de två
soldattorpen är borta.
1907 års ekonomiska karta. Två hussymboler.
1962 års ekonomiska karta. -
1990 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Närtorpet”.
Vitmossen Geometrisk avmätning av torpet Witmåsen 1753, A. Upling. LMV T34-9:2.
Storskifte 1792/94, L. Horneman och J. Boman. LMV T34-9:4 och LM akt 20.
”Hvitmossen”
Generalstabskartan 1852. ”Torp”
Rågångsutstakning 1871/72. LM akt 37. ”Hvitmosstorpet”
1907 års ekonomiska karta. ”Hvitmossen”
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Vitmossen” och en uthusbyggnad.
Skästa Björnmyran Generalstabskartan 1852. ”Torp”
Rågångsutstakning 1862. LM akt 34. ”Björnmyran”
1907 års ekonomiska karta. ”Björnmyren”
1962 års ekonomiska karta. -
Hjulsätra/
Djursätra
Generalstabskartan 1852. ”Torp”
Rågångsutstakning 1862. LM akt 34. ”Hjulsätra”
1907 års ekonomiska karta. Hus, ej avsett till boningshus, markerad.
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet som förvrängts till ”Djursätra”.
Slagårda Kolartorp: Skattläggning 1695. LM akt 4. ”Kåhlartorp”
Arealavmätning 1823. LM akt 23. ”Kohlar torpet”.
Generalstabskartan 1852. Hussymbol vid terrängnamnet ”Vargmyren”
1907 års ekonomiska karta. Två hus, ej avsedda till boningshus, markerade.
Laga skifte 1913-17. LM akt 48. ”Kohlartorpet”, dock inget bostadshus markerat.
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Kolars”.
Tuhundra
häradsallmänning
Rönningstorp
Smedstorp
Svarvartorp
Gräsmyran
Skattläggning 1695. LM akt 4. Namnet otydbart i akten.
Arealavmätning 1823. LM akt 2. ”Rönnings torp”
Generalstabskartan 1852. ”Rönnings Tp”
1907 års ekonomiska karta. ”Rönningstorp”
Laga skifte 1913-17. LM akt 48. ”Rönningstorp”
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Rönningstorp”.
Skattläggning 1695. LM akt 4. ”Smestorpet”
Arealavmätning 1823. LM akt 23. ”Smeds torp”
Generalstabskartan 1852. ”Smedstorp”
1907 års ekonomiska karta. ”Smedtorp”
Laga skifte 1913-17. LM akt 48. ”Smedtorp”
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Smedstorp”.
Skattläggning 1695. LM akt 4. ”Svarfvartorpet”
Arealavmätning 1823. LM akt 23. ”Svarfvar torp”.
Generalstabskartan 1852. ”SvarfvarTp”
1907 års ekonomiska karta. ”Svarfvartorp”
Laga skifte 1913-17. LM akt 48. ”Svarvtorp”
1962 års ekonomiska karta. -
1907 års ekonomiska karta. ”Gräsmyren”
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Gräsmyran”.
52

Bilaga 3:
Tabell 2: Tabell över de olika växterna och de torp de återfunnits vid.
Växter
Dryopteridaceae
Träjon X X X X X X
Liliaceae
Brandlilja X X
Convallariaceae
Storrams
X
Corylaceae
Hassel X X
Ulmaceae
Alm
X
Cannabaceae
Humle
X
Urticaceae
Nässlor X X X X
Chenopodiaceae
Lungrot
X
Charyophyllaceae
Såpnejlika
X
Liljanstorp
Närtorpet
Vitmossen
Björnmyran
Hjulsätra
Kolartorp
Rönningstorp
Smedstorp
Svarvartorp
Gräsmyran
Ranunculaceae
Akleja
Trädgårdsstormhatt
X
X
Berberidaceae
Berberis X X
Crassulaceae
Kärleksört
Kaukasiskt fetblad
X
X
Grossulariaceae
Krusbär X X X X X X
Måbär X X X X X X X X
Trädgårdsvinbär X
(röda)
Svarta vinbär X X X
53

Växter
Hjulsätra
Rosaceae
Päron X X X
Äpple X X X X X X
Plommon
X
Körsbär X X X
Parksmultron
X
Nypon X X X X X X
Spirea X X
Liljanstorp
Närtorpet
Vitmossen
Björnmyran
Kolartorp
Rönningstorp
Smedstorp
Svarvartorp
Gräsmyran
Fabaceae
Lupin
X
Aceraceae
Lönn
X
Apiaceae
Kirskål X X
Oleaceae
Syren X X X X X X X X X
Ask X X X X
Scrophulariaceae
Kungsljus
X
Convolvulaceae
Åkervinda
X
Caprifolaceae
Skogstry X X X
Kaprifol
Snöbär X X X
X
Campanulaceae
Toppklocka
X
Asteraceae
Gullris
Kanadensiskt
gullris
Höstaster
X
X
X
54

Bilaga 4
Referenslista foto:
Sid 11, figur 2: foto Eva Timm, Liljanstorp, Nedervi. VLM: A 4598.
Sid 11, figur 3: foto Stefan Thulin, Liljanstorp.
Sid 14, figur 5: foto Eva Timm, Soldattorp, Nedervi. VLM: A 4607.
Sid 14, figur 6: foto Stefan Thulin, Nedervi.
Sid 17, figur 8: foto Eva Timm, Vitmossen, Nedervi. VLM: A 4625.
Sid 17, figur 9: foto Stefan Thulin, Vitmossen.
Sid 20, figur 11: foto Eva Timm, . Björnmyran, Skästa. VLM: A 4612.
Sid 20, figur 12: foto Eva Timm, Björnmyran, Skästa. VLM: A 4608.
Sid 20, figur 13: foto Stefan Thulin, Björnmyran.
Sid 22, figur 15: foto Josefina Sköld, Död syren, Syringa vulgaris, Hjulsätra.
Sid 23, figur 16: foto Eva Timm, Hjulsätra, Skästa. VLM: A 4596.
Sid 23, figur 17: foto Stefan Thulin, Hjulsätra.
Sid 26, figur 19: foto Eva Timm, Kolartorp, Slagårda. VLM: A 4590.
Sid 26, figur 20: foto Stefan Thulin, Kolartorp.
Sid 29, figur 22: foto Eva Timm, Rönningstorp, Slagårda. VLM: A 4632.
Sid 29, figur 23: foto Stefan Thulin, Rönningstorp.
Sid 32, figur 25: foto Smedstorp, Slagårda. VLM: A 4568.
Sid 32, figur 26: foto Stefan Thulin, Smedstorp.
Sid 33, figur 27: foto Eva Timm, Smedstorp, Slagårda. VLM: A 4569.
Sid 33, figur 28: foto Stefan Thulin, Smedstorp.
Sid 36, figur 30: foto Eva Timm, Svarvartorp, Slagårda. VLM: A 4601.
Sid 36, figur 31: foto Stefan Thulin, Svarvartorp.
Sid 39, figur 33: foto Eva Timm, Gräsmyran, Tuhundra häradsallmänning. VLM: A 4628.
Sid 39, figur 34: foto Stefan Thulin, Gräsmyran.
Sid 41, figur 36: foto Josefina Sköld, Plommon, Prunus domestica, Rönningstorp.
Sid 41, figur 37: foto Josefina Sköld, Äpple, Malus domestica, Vitmossen.
Sid 41, figur 38: foto Josefina Sköld, Körsbär, Prunus avium. Björnmyran.
Sid 42, figur 39: foto Josefina Sköld, Nyponros, Rosa sp, Kolartorp.
Sid 42, figur 40: foto Stefan Thulin, Berberis, Berberis vulgaris, Vitmossen.
Sid 42, figur 41: foto Josefina Sköld, Krusbär, Ribes uva-crispa, Smedstorp.
Sid 42, figur 42: foto Josefina Sköld, Måbär Ribes alpinum, Kolartorp.
Sid 43, figur 43: foto Josefina Sköld, Träjon, Dryopteris filix-mas, Smedstorp.
Sid 43, figur 44: foto Stefan Thulin, Ask, Fraxinus excelsior, Närtorpet.
Sid 43, figur 45: foto Josefina Sköld, Lönn, Acer platanoides, Vitmossen.
Sid 44, figur 46: foto Josefina Sköld, Akleja, Aquilegia vulgaris, Svarvartorp.
Sid 44, figur 47: foto Josefina Sköld, Brandlilja, Lilium bulbiferum, Liljanstorp.
Sid 44, figur 48: foto Josefina Sköld, Trädgårdsstormhatt, Aconitum x stoerkianum, Liljanstorp.
Sid 45, figur 49: foto Josefina Sköld, Kanadensiskt gullris, Solidago canadensis, Vitmossen.
Sid 45, figur 50: foto Josefina Sköld, Toppklocka, Campanula glomerata, Liljanstorp.
Sid 45, figur 51: foto Josefina Sköld, Gullris, S. virgaurea, Svarvartorp.
Sid 45, figur 52: foto Josefina Sköld, Åkervinda, Convolvulus arvensis, Vitmossen.
Sid 45, figur 53: foto Josefina Sköld, Kaprifol, Lonicera caprifolium, Svarvartorp.
Sid 45, figur 54: foto Josefina Sköld, Höstaster, Aster novi-belgii, Vitmossen.
Sid 46, figur 55: foto Josefina Sköld, Kaukasiskt fetblad, Sedum spurium, Närtorpet.
Sid 47, figur 56: foto Stefan Thulin, Syren, Syringa vulgaris, Kolartorp.
Sid 47, figur 57: foto Josefina Sköld, Snöbär, Symphoricarpus albus, slottet, Västerås.
Sid 47, figur 58: foto Josefina Sköld, Häckspirea, Spiraea salicifolia, .Kolartorp.
Sid 47, figur 59: foto Josefina Sköld, Humle, Humulus lupulus, Vitmossen.
Sid 47, figur 60: foto Josefina Sköld, Honblomställning av humle, St. Månslyckans koloniområde, Lund.
Sid 47, figur 61: foto Josefina Sköld, Såpnejlika, Saponaria officinalis, Vitmossen.
Sid 47, figur 62: foto Josefina Sköld, Lungrot, Chenopodium bonus-henricus, Smedstorp.
55

Förkortningar
LM= Lantmäteriet, Västerås.
LMV= Lantmäteriverket, Gävle.
VLM= Västmanlands läns museum, Västerås.
POM= Programmet för Odlad Mångfald
Referenser
Otryckta källor
Dingtuna-Lillhärad Sockengilles arkiv
Litteratur
Beyron, U. 1977. Blommor från mormors tid. LTs förlag Stockholm AB
Carlberg, B. 1988. Gömda växter i glömda trädgårdar. Wahlström & Widstrand
Danielson, J. 1998. Bondeboken. Norstedts.
Hamilton, H. 1995. Arvet – Bilder och röster från ett fjärran land. Skogens hus, Täby.
Holmberg, P., Eklöf, M-L., Pedersen, A. 1999. Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso- och
kroppsvård. Svenska turistföreningen, Bokförlaget Prisma
Krok, Th.O.B.N. & Almquist, S. 1994. Svensk flora – fanerogamer och ormbunksväxter. 28:e
upplagan, Liber AB.
Lindman, C.A.M. 1974. Nordens flora Wahlström & Widstrand
Ljungberg, P.A. 1880. Westerås stifts herdaminne. Ny följd 1800-1880. Örebro.
MacFayden, D. & Westrup, J. P. 1982. Blommor ur örtagården. Bokförlaget Trevi
Mossberg, B., Stenberg, L., Ericsson, S. 1992. Den Nordiska floran. Wahlström & Widstrand
Nilsson, A. 1989. Våra päron-, plommon- och körsbärssorter. Nordiska Genbanken. Karlebo
Förlag AB.
Nilsson, A. 1986. Våra äppelsorter. Nordiska museet, Stockholm. AB Allmänna förlaget,
Stockholm.
Olsson, S. (Projektledning). 1982. Örtmedicin och växtmagi. Reader´s Digest AB, Stockholm
Vetvicka, V. 1980. En handbok i färg om vilda blommor på åker, äng och i skog. Nybloms förlag
Länkar
POM med perennuppropet www.pom.info Kart- och arkivmaterial
56