Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen
Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen
Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? Lillhärad, 2004 - Skogsstyrelsen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Västmanlands läns museum<br />
Kulturmiljöavdelningen rapport A<br />
<strong>2004</strong>:A61<br />
Krusbär <strong>eller</strong> måbär<br />
-<strong>Vem</strong> <strong>bryr</strong> <strong>sig</strong>?<br />
Lillhärads socken<br />
Västmanland<br />
Josefina Sköld och Elisabeth Åman
Krusbär <strong>eller</strong> måbär<br />
-<strong>Vem</strong> <strong>bryr</strong> <strong>sig</strong>?<br />
Lillhärads socken<br />
Västmanland<br />
Josefina Sköld och Elisabeth Åman<br />
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM<br />
Kulturmiljöavdelningen Rapport A<br />
<strong>2004</strong>:A61
Utgivning och distribution:<br />
Västmanlands läns museum<br />
Slottet, 722 11 Västerås<br />
Tel 021-15 61 00<br />
Fax 021-13 20 76<br />
E-post lansmuseet@ltvastmanland.se<br />
© Västmanlands läns museum <strong>2004</strong><br />
Omslagsfoto: Josefina Sköld<br />
Kartor ur allmänt kartmaterial © Lantmäteriet Gävle 1998. Dnr 507-99-498<br />
ISSN 1651-7334<br />
ISBN 91-85395-13-7<br />
Tryck: Just Nu, Västerås <strong>2004</strong>
Innehållsförteckning<br />
Sammanfattning........................................................................................................... 5<br />
Introduktion ................................................................................................................. 6<br />
Inledning.................................................................................................................... 6<br />
Bakgrund.................................................................................................................... 6<br />
Syfte och målsättning ............................................................................................... 8<br />
Metod ............................................................................................................................. 9<br />
Resultat och diskussion............................................................................................ 10<br />
Upplägg.................................................................................................................... 10<br />
Beskrivning av torpen och deras omgivningar .................................................. 10<br />
Liljanstorp ............................................................................................................ 10<br />
Nedervi soldattorp <strong>eller</strong> Närtorpet .................................................................. 13<br />
Vitmossen............................................................................................................. 16<br />
Björnmyran .......................................................................................................... 19<br />
Hjulsätra/Djursätra............................................................................................ 22<br />
Kolartorp.............................................................................................................. 25<br />
Rönningstorp....................................................................................................... 28<br />
Smedstorp ............................................................................................................ 31<br />
Svarvartorp.......................................................................................................... 35<br />
Gräsmyran ........................................................................................................... 38<br />
Beskrivning av växter............................................................................................. 41<br />
Fruktträd .............................................................................................................. 41<br />
Bärbuskar ............................................................................................................. 41<br />
Vårdträd............................................................................................................... 43<br />
Prydnadsväxter ................................................................................................... 43<br />
Buskar................................................................................................................... 46<br />
Nyttoväxter.......................................................................................................... 47<br />
Jämförelse av växtligheten på äldre och yngre torp .......................................... 48<br />
Slutsatser .................................................................................................................. 49<br />
Hur går man vidare? .............................................................................................. 50<br />
Följder av växtinventeringen ................................................................................ 50<br />
Bilagor<br />
Bilaga 1: ........................................................................................................................ 51<br />
Bilaga 2: ........................................................................................................................ 52<br />
Bilaga 3: ........................................................................................................................ 53<br />
Bilaga 4 ......................................................................................................................... 55<br />
Förkortningar.............................................................................................................. 56<br />
Referenser ................................................................................................................... 56
Figur 1. Lillhärads socken i Västmanland. Utsnitt ur Gröna kartan 11G SO Västerås,<br />
1999. På kartan är de tio torpen markerade med rött.<br />
4
Krusbär <strong>eller</strong> måbär -<strong>Vem</strong> <strong>bryr</strong> <strong>sig</strong>?<br />
Josefina Sköld och Elisabeth Åman<br />
Sammanfattning<br />
Som en följd av olika frågor som uppkom i samband med Skog & Historia-projektet i Västmanland<br />
kom detta projekt igång. En fråga var hur gamla torpen var. Insikten hade väckts om<br />
kulturväxternas stora betydelse för helheten. Frågan var om det var någon ide att bry <strong>sig</strong> om det<br />
biologiska kulturarvet när kunskapen var så begränsad. Vad visste vi egentligen om kulturväxter i<br />
torpmiljö?<br />
Unika fotografier på Lillhäradsbor hade observerats i museets arkiv. De visade <strong>sig</strong> vara tagna av<br />
Eva Timm kring sekelskiftet 1900. Fotografierna gav oss möjlighet att få svar på en del av våra<br />
gamla frågor lika väl som de väckte nya sådana: Vilka var personerna på bilderna? Vad hade de för<br />
historia? Fanns några av torpmiljöerna med sina växter kvar idag?<br />
För att försöka svara på några av alla dessa frågor valdes tio övergivna torp i Lillhärads socken ut.<br />
De historiska kartorna studerades för att finna ett äldsta belägg för torpen. Väl i fält vidtog arbetet<br />
med att försäkra <strong>sig</strong> om att det verkligen var rätt ställe för torpet på bilden. När detta var klarlagt<br />
började inventeringsarbetet.<br />
Förvånansvärt många av torpen kunde fornminnesklassas. Färre kulturväxter än väntat hittades vid<br />
torpen. Berodde det på att skogen konkurrerat ut dessa <strong>eller</strong> var det helt enkelt så att man förr i tiden<br />
inte hade trädgårdsodling på samma sätt som idag? En del gamla, ursprungliga arter av fruktträd<br />
och perenna växter hittades dock och dessa har ett klart bevarandevärde.<br />
Men hur ska dessa miljöer kunna räddas för framtiden? Och finns det verkligen något intresse för<br />
att bevara dem? Är det verkligen någon som <strong>bryr</strong> <strong>sig</strong>?<br />
Tack till:<br />
Makarna Morell för att vi fick titta i ert fotoalbum.<br />
Stig Rudberg för all hjälp med sökandet efter fakta i Dingtuna-Lillhärad Sockengilles arkiv.<br />
Stefan Thulin, dels för arbetet med bearbetningen av Eva Timms fotografier, dels för<br />
fotograferandet av torpställena av idag.<br />
Elisabeth Ögren, Länsstyrelsen Västmanlands län, för hjälpen med bestämningen av äppelsorterna.<br />
Västerås-Badelunda Trädgårdsförening och Västerås Trädgårdssällskap för hjälpen med<br />
bestämningen av plommonen.<br />
Och alla andra som på olika sätt bidragit till denna rapports tillblivelse.<br />
5
Introduktion<br />
Inledning<br />
Följande projekt har som ambition att levandegöra ett stycke kulturhistoria utifrån ett antal gamla<br />
fotografier tagna på torpare i Lillhärads socken kring sekelskiftet år 1900. Tonvikten har lagts på de<br />
kulturväxter som förekommer i anslutning till bebyggelsen och med fotografierna som<br />
utgångspunkt har jämförelser gjorts mellan dåtid och nutid.<br />
Bakgrund<br />
Inventeringsprojektet Skog & Historia bedrevs i Västmanlands län under delar av åren 2001-2002.<br />
Projektet gick ut på att inventera kulturhistoriska lämningar i skogsmark och utfördes av<br />
arbetssökande inom Västerås kommun. Dessa inventerade i socknarna Lillhärad, Haraker,<br />
Romfartuna, Sevalla och Skultuna. Under senare delen av 2003 ägnades tid till att kvalitetsgranska<br />
de registrerade lämningarna som inventerats fram inom projektet. Under granskningsarbetet dök<br />
flera frågor upp kring lämningarnas faktiska bredd på innehåll, utöver de rent fysiska. En<br />
fördjupning kring några av frågorna skulle förutom det antikvariska värdet eventuellt även kunna<br />
bidra till att göra lämningarna mer intressanta i allmänhetens ögon.<br />
En av frågorna gällde torpens ålder: hur skulle man kunna fornminnesklassa dessa utan<br />
förberedande studier av de historiska kartorna? Detta var något som det aldrig fanns tid och pengar<br />
för att göra medan projektet pågick. För att kunna registrera torplämningar som fasta fornlämningar<br />
krävs enligt Riksantikvarieämbetets gällande praxis att stället ska ha tillkommit 1799 <strong>eller</strong> tidigare.<br />
En annan fråga gällde växtligheten kring torpen. Deltagarna i Skog & Historia skulle förutom att<br />
beskriva lämningarna även anteckna vårdträd och de olika kulturväxter de kände igen vid de<br />
övergivna torp- och gårdsmiljöerna som de kartlade och registrerade. Den vanligaste och mest<br />
förekommande växten var förstås syren. Förutom prydnadsbuskar hade man även noterat bärbuskar<br />
så som krusbär och vinbär, men vilka senare, i de flesta fall, visade <strong>sig</strong> vara måbär. Här var bristen<br />
på botaniska kunskaper ledsam eftersom vi insåg att dessa växter var precis lika viktiga för torpets<br />
helhetsbild som de döda lämningar vi registrerade i form utav grundmurar efter bostäder och uthus.<br />
Var det någon idé att redogöra för växter vars namn vi inte var helt säkra på?<br />
En biolog som klart kunde ange namnet på växtens familj och släkt, liksom om den skulle räknas<br />
till nyttoväxterna <strong>eller</strong> prydnadsväxterna och vad den eventuellt hade använts till kändes som mer<br />
än önskvärt. Hur var trädgårdarna disponerade och är det korrekt att tala om trädgårdar i vår tids<br />
bemärkelse? Vilka växter tycks särskilt livskraftiga? Kan man se någon skillnad i förekomst av<br />
kulturväxter beroende på om torpet övergivits tidigt <strong>eller</strong> sent? Finns hamlade träd i anslutning till<br />
torpen? Vad kan man göra för att bevara en eventuell artrikedom? Ja dessa var några av de frågor<br />
som sattes upp som önskvärda att få besvarade.<br />
Intresset för och insikten om växternas betydelse som levande rester från en förgången tid har inte<br />
bara väckts i Västmanland utan snarare i de flesta län som bedriver Skog & Historia-projekt. Dessa<br />
växtinventeringar har var och en sitt eget syfte och är inte lika strama i sitt upplägg som Skog &<br />
Historia-projekten.<br />
Ytterligare en fråga dök upp under senare delen av Skog & Historia-projekttiden. Det var att<br />
intervjua lokalbefolkningen om de kände till några lokala smånamn. Namn på ängar, hagar, skogar,<br />
6
terrängformationer med mera är exempel på namn som är på väg att glömmas bort.<br />
Med dessa frågor som grund formulerades några förslag på utvecklingsprojekt inom projektet Skog<br />
& Historia som lämnades in till Länsstyrelsen i Västmanlands län hösten 2003. Länsstyrelsen gav<br />
sitt medgivande till att en del av de beviljade 28:26-medlen för kulturmiljövård från<br />
Riksantikvarieämbetet skulle gå till ett pilotförsök. Försöket utformades som ett projekt med<br />
framför allt inriktning på växtinventering, men även äldsta kartbelägg för ett antal torp. I händelse<br />
av förekomst i kartmaterialet skulle även lokala smånamn nedtecknas. Eftersom Lillhärads socken<br />
var färdiggranskad var det materialet så bekant att det bestämdes att studierna skulle göras här.<br />
Dessutom kände vi till att det fanns unika fotografier från sekelskiftet 1900 på många av de<br />
torpställen som vi hade registrerat. Fotografen var Eva Timm (född Mellgren 1873-1965) som var<br />
prästdotter i Lillhärads socken och sedan från år 1911, också prästfru i andra socknar runt om i<br />
Västmanland. De äldsta fotografierna som hon tagit är från 1895 och visar gårdar, torp och<br />
människor runt om i bygden kring Lillhärad. I bilderna finns en förutsättning att urskilja olika<br />
växter och träd, eventuella rabatter och köksträdgårdar. Här uppdagades en stor möjlighet att<br />
studera växternas livskraft, ibland trots en idag tilltagande beskogning. Platsen där Eva Timm stått<br />
och fotograferat skulle kunna lokaliseras och göra platsen än mer levande idag.<br />
Eftersom Skog & Historia-projekten hitintills har varit samarbetsprojekt skulle även detta så vara.<br />
Skogsvårdsstyrelsen anställde natur- och miljövetare Josefina Sköld, med stöd från<br />
Arbetsförmedlingen i Västerås och projektansvarig blev Elisabeth Åman, antikvarie på<br />
Västmanlands läns museum. En referensgrupp med personer från Länsstyrelsen i Västmanlands län,<br />
Riksantikvarieämbetet, Skogsvårdsorganisationen och Västmanlands läns museum diskuterade<br />
projektets upplägg. En viktig del i projektet var att ha ett nära samarbete med hembygdsföreningen<br />
Dingtuna-Lillhärad Sockengille, som har lagt ner mycket tid på att samla in fakta kring torpen och<br />
dess invånare. I detta sammanhang bör nämnas att år 1840 brinner Lillhärads kyrka och med den<br />
alla kyrkböckerna, förutom de som prästen hade hemma hos <strong>sig</strong> själv.<br />
Då växtinventeringen var den huvudsakliga tanken med projektet var det viktigt att starta tidigt<br />
under våren så att det fanns möjlighet att upptäcka tidiga vårväxter, då möjligheten att finna dessa<br />
avtar ju längre in på sommaren man kommer. Återkommande besök skulle göras på sommaren och<br />
hösten. Så blev tyvärr inte verkligheten, utan projektet kom att påbörjas i fält först i mitten av juni<br />
månad och avslutades i september. Josefina arbetade med växtinventeringen och Elisabeth med den<br />
historiska delen. Båda har ansvarat för sina egna delar av rapporten men gemensamt sammanställt<br />
denna.<br />
7
Syfte och målsättning<br />
De förväntade resultaten av projektet var att om möjligt få en korrekt bedömning av torpens ålder<br />
och bebyggelseutveckling samt att få en klarare uppfattning om växtlighetens omfattning kring<br />
torpen. En lista på vilka kulturväxter som förekommer och varför de har odlats skulle berika vår<br />
kunskap om torparens liv i Lillhärad. Att finna rara och hotade arter liksom numera bortglömda<br />
fruktsorter var också möjligt. Vi lånar några rader ur Jan Danielssons bok ”Bondeboken” för att på<br />
ett talande sätt beskriva hur vi tänkte inför denna del av projektet:<br />
”Synintryck från forna tider har bevarats på fotografier och målningar. Ljudintryck är det sämre<br />
med, men det finns trots allt gamla inspelningar. Men dofter och smaker från det förgångna kan vi<br />
inte framkalla på annat sätt än att ta vara på de gamla sorter av frukter, bär och grönsaker som<br />
man odlade i det gamla bondelandskapet. Detta är mångdubbelt viktigare i dessa dagar då EUbestämmelser<br />
har utfärdats som snabbt gör att alla gamla sorter försvinner ur kommersiell<br />
hantering. Snart har vi i handeln bara ’röda äpplen’ och ’gröna äpplen’. Då är det en sublim<br />
njutning och en mild form av civil olydnad att hugga tänderna i en Sommarkalvill, en Vaxgylling<br />
<strong>eller</strong> en Menigasker”.<br />
Förutom information och föredrag om projektets resultat för markägare och sockenbor skulle<br />
lättillgängliga torp kunna skyltas upp med Eva Timms fotografier och tillsammans med torpens<br />
växtinventering och historik göras mer levande för allmänheten. Om vi skulle lyckas med denna<br />
intention, att fånga allmänhetens intresse, skulle kanske ett upprop kring lokala smånamn ge<br />
resultat.<br />
8
Metod<br />
Utgångspunkten var alltså de bilder som Eva Timm fotograferade vid sekelskiftet år 1900. Bilderna<br />
förvaras i Västmanlands läns museums topografiska arkiv under respektive gårdsäga, varför<br />
samtliga mappar över Lillhärads gårdar gicks igenom. Fotografierna studerades och ju mer<br />
växtlighet det fanns kring torpen desto intressantare. Alla dessa är inte övergivna idag vilket<br />
givetvis är ett måste. Utifrån fotografierna på de torp som idag är övergivna och belägna tillräckligt<br />
isolerade från nuvarande bebyggelse, återstod drygt tio olika ställen. Avgörande var att vara helt<br />
säker på vilket torpställe som var fotograferat. Vid genomgången av bilderna visade det <strong>sig</strong> att den<br />
information som fanns i bildtexten oftast endast bestod av ett namn, antingen torpets <strong>eller</strong> familjens<br />
som var med på bilden. Någon relation till en karta fanns alltså inte, vilket förstås försvårade<br />
identifieringen.<br />
De tio torpställen som studien bygger på är belägna inom gårdsägorna Nedervi; med torpen<br />
Liljanstorp, Nedervi soldattorp <strong>eller</strong> ”Närtorpet” och Vitmossen, Skästa; med torpen Björnmyran<br />
och Hjulsätra, Slagårda; med torpen Kolartorp, Rönningstorp, Smedstorp och Svarvartorp och<br />
slutligen på Tuhundra häradsallmänning torpet Gräsmyran. Hälften av de övergivna ställena ligger i<br />
skogsmark, ett par i betesmark och övriga i skogsbrynet intill öppen mark.<br />
För att få fram ett äldsta belägg för torpen, dess bebyggelseutveckling, liksom för att säkerställa<br />
bebyggelsens lokalisering vid fotograferingstillfället, studerades de historiska kartorna dels på<br />
Lantmäteriets arkiv i Västerås, dels via Lantmäteriverkets skannade kartor på Internet. Se bilaga 2,<br />
sidan 52. Uppgifterna kring de personer som finns med på Eva Timms fotografier, liksom vilka som<br />
var sista brukare av torpen, har hämtats från Dingtuna-Lillhärad Sockengilles arkiv i Dingtuna.<br />
Inför fältarbetet skannades och kopierades fotografierna på de utvalda torpen. Med dessa i handen<br />
besöktes varje torpställe, varefter ett ibland mödosamt arbete vidtog för att finna den exakta platsen<br />
som Eva Timm stått vid när hon fotograferade. Ett digitalt foto har sedan tagits från samma plats<br />
och får visa på hur området ser ut idag. Generellt för alla torpbilderna gäller att Eva Timm har haft<br />
något mera vidvinkel på sitt objektiv än vad vi har haft på vår kamera. Platsen från vilken<br />
fotograferingen skett är markerad med en kameraikon. Växterna på bilden har identifierats och<br />
eftersökts.<br />
En ungefärlig situationsplan behövdes över varje torplämning. Flertalet fick upprättas och resten<br />
kunde vi använda de som sockengillet hade skissat upp. På denna markerades de olika typer av<br />
kulturväxter som förekommer idag. Observera att dessa inte gör anspråk på att vara exakta, vid ett<br />
par ställen har vi varit tvungna att skjuta ihop planen av utrymmesskäl.<br />
De tio torpen har besökts vid minst tre tillfällen vardera. Det första besöket skedde i mitten av juni<br />
då träd, buskar och tidiga sommarväxter inventerades. Vid andra besöket i slutet av juli,<br />
inventerades sommarväxterna och hamlade träd eftersöktes i terrängen runt torpen. Vid det tredje<br />
besöket i början av september inventerades senblommande växter och mogen frukt samlades in för<br />
bestämning. Bestämning och namngivning av växterna följer Krok & Almquist 1994, 28:e<br />
upplagan.<br />
9
Resultat och diskussion<br />
Upplägg<br />
Vi inleder med en beskrivning av de olika torpen. Först kommer de tre torpen på Nedervi; därefter<br />
de två torpen på Skästa; följt av de tre torpen på Slagårda. Slutligen kommer torpet på Tuhundra<br />
häradsallmänning. För teckenförklaring till situationsplanerna över torpen, se bilaga 1, sidan 51.<br />
Därefter går vi vidare med en beskrivning av de växter som hittats vid torpen under inventeringarna<br />
under sommaren och början av hösten. Beskrivningen omfattar fruktträd, bärbuskar, vårdträd,<br />
prydnadsväxter, buskar och avslutas med nyttoväxter. För sammanställning av vilka växter som<br />
hittats vid vilka torp, se bilaga 3, sidan 53.<br />
På detta följer en jämförelse mellan torpen beroende på om de övergivits tidigt <strong>eller</strong> sent under<br />
1900-talet. Detta gjorde vi för att se om det finns någon tydlig skillnad i växtmaterialet som kan<br />
vara daterande. Avslutningsvis redogör vi för våra slutsatser samt försöker svara på hur man kan gå<br />
vidare.<br />
Beskrivning av torpen och deras omgivningar<br />
Liljanstorp<br />
Den kvinna som vi kan se på Eva Timms bild är förmodligen Carolina Frid (född 1849), fru till Lars<br />
Petter Person (född 1840). Familjen flyttade in i torpet år 1903, men när de ska ha avflyttat är inte<br />
känt. Den som sist bodde i stugan var dock Harald Jansson vilken dog 1986. Stället brinner strax<br />
därefter och är därmed det enda torp i denna studie som existerat efter år 1950. Någon elektricitet<br />
till torpet installerades aldrig, däremot fanns en vattenledning med självtryck från en källa i skogen.<br />
Torpet finns belagt på Generalstabskartan från år 1852, där det är markerat med en hussymbol och<br />
texten ”Torp”.<br />
Terräng: Lämningarna efter torpet är belägna i svagt västsluttande, delvis blockrik moränmark.<br />
Området är öppet vilket delvis beror på att det övergavs så sent som 1986, men även att man<br />
schaktat här. Söder respektive väster om hustomten är gamla åkerytor beskogade respektive<br />
åkerytor som brukas idag.<br />
Beskrivning: Grunden efter stugan, som är cementerad, är 10x5 meter, med längdriktningen i östväst.<br />
Ingången har varit i söder och spismursröset är beläget intill och mitt på norra långväggen.<br />
Norr om stuggrunden är dels en källargrop, dels ett utedass som rasat ihop. Grunden efter uthuset<br />
som syns i bilden finns inte kvar idag.<br />
Skador: Området är schaktat och skräpigt.<br />
Växter: Körsbär, trädgårdsvinbär (röda), svarta vinbär, brandlilja, trädgårdsstormhatt, toppklocka,<br />
lupin och syren.<br />
Växtligheten runt källargropen och utedasset domineras av måbär och skogstry. I kanten finns två<br />
körsbärsträd på vilka det i år endast observerades ett körsbär under inventeringen. Öster om<br />
torpgrunden finns rester av en rabatt <strong>eller</strong> liknande, med trädgårdsstormhatt, toppklocka och röda<br />
och svarta vinbär. Strax bakom finns syrener och brandliljor. Vägen till torpet kantas av syrener på<br />
höger sida och ett par bestånd av lupin på vänster sida. I väster och öster finns två större områden<br />
med nässlor som troligen är spår efter gödselstack respektive höstack. Träjon saknas helt.<br />
Trädgårdsstormhatten är av intresse för POM och perennuppropet och kommer att om möjligt<br />
delvis flyttas till Vallby friluftsmuseum.<br />
10
Figur 2 och 3 Liljanstorp: Kvar idag finns syrenbuskarna, till höger bakom kvinnan. Längst till<br />
vänster i bild skymtar vad som kan vara gödselstacken och mellan bostadshuset och uthuset syns<br />
höstacken. På båda dessa platser finns idag stora bestånd av nässlor.<br />
11
Figur 4: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.<br />
12
Nedervi soldattorp <strong>eller</strong> Närtorpet<br />
På Eva Timms bild ser vi soldat Erik Alfred Blad Näär (född 1845) och hans hustru Edla Kristina<br />
Högberg (född 1842). Torpet övertas av sonen, soldat och lantbrevbärare Karl Erik Näär (1872-<br />
1949). Denne är siste brukare av torpet och avflyttar år 1922. Enligt kartmaterialet har det funnits<br />
två soldattorp samtidigt och detta fotografi föreställer det södra utav dessa. Äldsta kartbelägg är vid<br />
en skattläggning av Nedervi från år 1714. Vid storskiftet år 1792/94 står ”Soldattorp” och visar två<br />
torp med sammanlagt fyra byggnader. Vid en rågångsutstakning år 1871/72 finns inte det norra<br />
torpet kvar och i akten står det ”Soldatbostället”. På gamla ekonomiska kartan från år 1907, är det<br />
återigen två torp markerade och frågan är om denna uppgift är helt riktig <strong>eller</strong> om man haft ett<br />
gammalt underlag. Om det fanns två torp, varför har Eva Timm inte fotograferat det andra, <strong>eller</strong> var<br />
det övergivet och så förfallet att det inte var värt att fotografera? På den ekonomiska kartan från år<br />
1990 står namnet ”Närtorpet” vid platsen för den södra torpgrunden.<br />
Terräng: Lämningarna är belägna dels på krönet, dels i svag sydsluttning från en låg moränhöjd<br />
med uppstickande berghällar. Intill och väster om lämningarna ligger dagens odlade åkerytor. I<br />
öster vidtar ett vidsträckt skogsområde med steniga och blockrika backar. Området är dels<br />
igenbuskat, dels granplanterat.<br />
Beskrivning: Det norra och förmodligen äldsta av de två torpen ligger högst i terrängen och består<br />
idag endast av ett fundament till spismuren, ca 2x2 meter stort. Ett tjugotal meter väster om detta<br />
och strax intill åkermarken är en terrasskant, 12x2,5 meter med längdriktningen i norr-söder. Denna<br />
är förmodligen en del av en uthusgrund. Det yngre torpet, vars grund man hittar djupt inne i en tät<br />
granskog och förmodligen detsamma som fotografiet visar, är beläget ca 25 meter sydsydöst om det<br />
förstnämnda. Denna husgrund, liksom uthusgrunden söder därom, ger ett modernare intryck genom<br />
de borrade och tuktade stenblocken som utgör stenfoten. Denna har måtten 8x5 meter med<br />
längdriktningen i norr-söder. Fundamentet till spismuren är beläget intill den östra väggen.<br />
Anmärkningsvärt för båda dessa torplämningar är att tegelstenar saknas nästan helt i<br />
spismursfundamenten. Förmodligen har man tagit tillvara dessa och använt dem på annat håll. De<br />
båda torpen hade en gemensam källare norr om hustomterna.<br />
Skador: I samband med en granplantering, för cirka trettio år sedan, har man markberett området,<br />
främst runt den södra husgrunden, varvid lämningarna delvis skadats, samt växtlighet i form av att<br />
fruktträd mejats ner. Fårornas djup uppgår till 0,7 meter.<br />
Växter: Päron, krusbär, kaukasiskt fetblad, storrams, syren och snöbär.<br />
Den äldre bebyggelsen domineras av en stor ask med dubbla stammar, som troligen är ett gammalt<br />
vårdträd. I dess skugga står syrener kvar och norr om dessa breder ett stort buskage med snöbär ut<br />
<strong>sig</strong> bort mot den gamla källaren. Flera krusbärsbuskar finns i området. På stenhällen under asken<br />
växer kaukasiskt fetblad i stor mängd. Några exemplar av storrams finns bland granarna mellan de<br />
båda husgrunderna. Vid den yngre bebyggelsen finns inte mycket av växtligheten kvar på grund av<br />
granplanteringen. Ett delvis nermejat päronträd sträcker trot<strong>sig</strong>t grenarna mot skyn och ett<br />
ståndaktigt syrenbuskage blommar högt ovan granarnas kvävande grenar. Päronträdet har slutat<br />
bära frukt varför sortbestämning varit omöjligt. Träjon saknas helt. Öster om den äldre bebyggelsen<br />
och norr om den yngre, finns en stenrik höjd, med flera krusbärsbuskar. Denna är inte utsatt på<br />
situationsplanen.<br />
13
Figur 5 och 6 Närtorpet: Päronträdet, framför vilket paret Näär sitter, finns fortfarande kvar idag,<br />
trots att det blivit omkullvält vid markberedningen av torpområdet.<br />
14
Figur 7: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51<br />
15
Vitmossen<br />
Vid tiden för Eva Timms fotografering av Lillhäradsborna, finns det många olika brukare av torpet<br />
Vitmossen. De flesta stannar bara ett par år och vid flera tillfällen står det till och med tomt, så vilka<br />
de tre flickorna på bilden är, går inte att säga. Den senaste torparen hette Gustaf Teodor Björk (född<br />
1899) och hans fru Märta Sofia Konstantina Danielsson (född 1906). De flyttar in 1934, efter att<br />
Vitmossen stått tomt i tio år och flyttar därifrån 1944 till Västerås. 1947 arrenderas stället ut men<br />
rivs strax efteråt.<br />
Äldsta kartbelägg är från en geometrisk avmätning av torpet ”Witmåsen” år 1753, vilket visar på att<br />
det då skattlagts. Två generationer byggnader på två olika platser har funnits vid Vitmossen. Den<br />
stuga vi ser på bilden är den äldsta och efter denna finns ingen husgrund kvar idag, bara en<br />
upphöjning i markytan visar var stugan har stått. Uthusgrunden liksom källargrunden finns däremot<br />
kvar. Ungefär 75 meter norrut byggs det nya bostadshuset, liksom ny källare och uthuslänga någon<br />
gång mellan åren 1910-20.<br />
Terräng: Lämningarna ligger i flack moränmark öster om och i kanten av en kuperad, blockrik<br />
moränhöjd. I norr, öster och söder är åkermark som fortfarande delvis brukas.<br />
Beskrivning: Lämningarna efter den södra och äldsta torpstugan syns idag endast som en ca 7x7<br />
meter stor upphöjning i markytan med längdriktningen i norr-söder. Grundstenar liksom<br />
spismursröse saknas helt. Tio meter åt väster finns däremot uthusgrunden kvar, med måtten 18x5,5<br />
meter i norr-söder. Den norra och yngsta husgrunden är 9x8 meter, med längdriktningen i öst-väst.<br />
Stenfoten består av tuktade stenar och mitt i grunden är ett stort spismursröse. Intill södra väggen<br />
finns grunden efter en förstukvist. Den tillhörande ladugårds- och uthusgrunden ligger 60 meter mot<br />
norr, denna finns inte med på situationsplanen på grund av utrymmesbrist.<br />
Skador: Den yngsta ladugårdsgrunden har nya skador efter plöjning av åkern intill.<br />
Växter: Äpple, svarta vinbär, krusbär, berberis, kanadensiskt gullris, höstaster, såpnejlika,<br />
åkervinda, snöbär, syren och humle.<br />
Växtligheten runt den äldre bebyggelsen i söder, domineras av syrener och krusbär. Öster om<br />
boningsgrunden står ett äppelträd och bakom den slingrandes i buskaget, finns ett par plantor av<br />
humle. Det är troligen frågan om honplantor som odlats för öltillverkning. Kanske finns det här ett<br />
samband mellan vårt fynd av humle och det faktum att torpet en gång i tiden skattlagts? Vid den<br />
nya husgrunden finns ett stort buskage med snöbär och syrener. I husgrunden återfinns såpnejlika<br />
och åkervinda. Vitmossen är det enda torpet med vita syrener, på alla de andra finns den blålila<br />
bondsyrenen. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns mer växtlighet runt den äldre än den yngre<br />
lämningen. Runt den äldre lämningen finns stora mängder av träjon och likaså mot skogen i väster<br />
hela vägen bort mot och förbi den yngre delen. Äppelträdet är av sorten Trogsta, som har dragits<br />
upp av Karl Erik Johansson, Trogsta, Enköpings Näs församling. Detta skedde någon gång under<br />
senare delen av 1800-talet. Johansson som avled 1907, hade en plantskola och förökade där bland<br />
annat Trogstaäpplet. Han försökte på alla sätt att få folk att plantera fruktträd. Det berättas att han<br />
gick omkring i Enköpingstrakten och bar sina fruktplantor i en ryggsäck. Vare <strong>sig</strong> folk ville <strong>eller</strong> ej,<br />
så planterade han fruktträd åt dem. En son till honom startade Enköpings plantskola (Nilsson,<br />
1986). Äppelträdet är av intresse för Vallby friluftsmuseum och ympris kommer att tas så att de kan<br />
bevara sorten för framtiden. Höstastern är av intresse för POM:s perenna upprop och plantor av<br />
astern kommer att flyttas till Vallby.<br />
16
Figur 8 och 9 Vitmossen: Stenen som delvis finns med längst till vänster i bild finns kvar idag,<br />
liksom stenen längre fram i bilden, vilken återfanns under en stor gran. Ytterligare bevis på var<br />
vedbacken låg ges av att sågen finns kvar än idag, inväxt i ett träd strax till vänster, utanför dagens<br />
bild.<br />
17
Figur 10: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.<br />
18
Björnmyran<br />
Eva Timm besökte tydligen detta torp vid två olika tillfällen. På det äldsta fotografiet, som är taget<br />
före år 1903, ser vi Fru Larsson, förmodligen med sina två söner. Fru Larsson hette som barn Anna<br />
Kristina Ekbom och var född 1866. Hon gifte <strong>sig</strong> 1892 med torparen Carl Johan Larsson (född<br />
1867). De brukar torpet till 1903. På nästa bild som är tagen omkring år 1907 ser vi torparen Ernst<br />
Conrad Lindström (född 1876) med sin fru Eugenia Maria Larsdotter Albeström (född 1879) och<br />
deras barn. Familjen övertar torpet 1903 och stannar till 1916. Siste brukaren av torpet är Frits<br />
Bertil Berglund (född 1900) och Margareta Viola Eriksson (född 1906) vilka flyttar in 1932. När<br />
dessa avflyttar är okänt. Vid Björnmyran har det funnits två torp, varav det ena finns kvar och är<br />
bebott. Det senare är beläget ca 100 meter nordnordväst om denna studies lämning. På en<br />
sockenkarta över Lillhärad daterad 1688 (LMV J. Carlsten. T34-1:T8:14) finns ett torp<br />
”Börnmyran” markerat, men vilket av dessa båda torp som avses är osäkert. Äldsta säkra belägg blir<br />
därför på generalstabskartan år 1852.<br />
Terräng: Husgrunden är belägen i en kraftig västsluttning intill och nedanför en storblockig<br />
moränhöjd. Hustomten är tämligen öppen och i söder och väster finns åkermark som idag är<br />
bevuxen med energiskog.<br />
Beskrivning: Husgrunden, som består av natursten, är 8x5,5 meter, med längdriktningen i norrsöder.<br />
Spismursröset ligger intill och mitt på östra väggen. Ladugårds- och källargrunder ligger i<br />
söder i flackare terräng.<br />
Växter: Äpple, päron, körsbär, svarta vinbär, parksmultron, hassel, brandliljor och kirskål.<br />
I och väster om husgrunden finns ett kraftigt bestånd av kirskål, som mot äppelträdet sydväst om<br />
grunden, uppblandas med parksmultron. Cirka 10 meter söder om husgrunden finns ett stort<br />
päronträd som kan ha tjänat som vårdträd. Mellan hus- och ladugårdsgrunderna finns resterna av en<br />
fruktträdgård med 15-20 körsbärsträd, av vilka endast ett fåtal bar frukt vid inventeringen. Mellan<br />
dessa finns svarta vinbär. Väster om källaren breder ett stort område med nässlor ut <strong>sig</strong>, där<br />
förmodligen hö- och gödselstack har legat. Öster om husgrunden uppe på branten finns ett bestånd<br />
med hassel. Björnmyran är enda torpet utan syren. Ett fåtal plantor av träjon finns i öster mot<br />
branten till, i höjd med päronträdet.<br />
19
Figur 11, 12 och 13 Björnmyran: Inga av växterna på de gamla bilderna har återfunnits.<br />
20
Figur 14: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.<br />
21
Hjulsätra/Djursätra<br />
Den krumma gubben på bilden lär vara torparen Carl Gustaf Pettersson, född 1835 i Lillhärad, som<br />
var allmänt känd som ”Hjulsäter-Kalle”. Förutom att sköta torpet och göra dagsverken på Skästa<br />
gård, skall han ha varit en duktig, självlärd urmakare (Ljungberg, 1880, s. 190). Det är okänt när<br />
han dog, men torpet lär ha funnits in på början av 1900-talet. Ser man på fotografiet slås man av<br />
husens ålderdomliga utseende, speciellt taktäckning och fönster, men även gyttret av byggnader på<br />
hustomten. Utbyggnaden på bostadshuset, kan det vara en väl tilltagen förstuga? Eller mindre<br />
troligt, låg ingången till stugan på dess norra sida? Enligt generalstabskartan gick nämligen vägen<br />
från Skästa gård och österut strax norr om torpstället. Hur det än var så visar detta fotografi att<br />
Hjulsätra var ett unikt ställe vid sekelskiftet 1900. Torpet finns belagt på generalstabskartan från år<br />
1852, där det är markerat med en hussymbol och texten ”Torp”, men förmodligen är det betydligt<br />
äldre än så. På 1907 års ekonomiska karta är torpet övergivet och på 1962 års ekonomiska karta har<br />
namnet Hjulsätra förvanskats till Djursätra.<br />
Terräng: Husgrunden ligger på en liten låg moränhöjd i flack åkermark. Området nyttjas idag som<br />
betesmark.<br />
Beskrivning: Torpgrunden, som är av natursten, är 9x5,5 meter, med längdriktning i öst-väst.<br />
Spismursröset ligger intill och mitt på norra väggen. Grundstenarna till utbyggnaden på stugans<br />
södra sida visar att denna var 5x3 meter. Några lämningar efter uthuset bakom det stora flyttblocket<br />
finns inte kvar, men däremot finns rester efter en förmodad uthusgrund närmare 20 meter i nordväst<br />
från husgrunden räknat.<br />
Växter: Krusbär och en död syren.<br />
Krusbärsbuskar finns längs husgrundens kortsidor, samt mellan grunden och den igenlagda<br />
brunnen. Ingen av buskarna bar vid inventeringen bär. Busken mellan grunden och brunnen kapas<br />
varje år vid slåttern. En död syren står fortfarande kvar söder om brunnen. Träjon saknas helt.<br />
Figur 15: Den döda syrenbusken vid den av sprängsten igenfyllda brunnen.<br />
22
Figur 16 och 17 Hjulsätra: Stenen till vänster i bild är idag söndersprängd och kvar finns endast<br />
en stor grop som visar var den en gång legat. Till höger i bild syns ett syrenbuskage av vilket det<br />
idag endast återstår en död buske. Till vänster om syrenen skymtar brunnen som numera är<br />
igenfylld med bitar från den sprängda stenen. Vid huset, där det på fotot skymtar buskar av något<br />
slag, finns idag rester av krusbärsbuskar.<br />
23
Figur 18: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.<br />
24
Kolartorp<br />
År 1894 flyttar torparen Lars Erik Larsson (född 1826) med sin maka Lovisa Lindbom (född 1827)<br />
till Kolartorp. Möjligen är detta fotografi som Eva Timm tagit ungefär från denna tid. När de<br />
avflyttar är okänt men mannen dör år 1906 och frun år 1909 och någon ny torpare flyttar aldrig in i<br />
Kolartorp. Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695, ”Kåhlartorp”. På 1907 års<br />
ekonomiska karta finns ett par byggnader markerade på platsen, men inget av dessa är avsedda till<br />
boningshus, så vi kan räkna med att torpet övergivits innan dess.<br />
Terräng: Lämningarna ligger i östsluttning från en småkuperad, stenig och blockrik moränhöjd. Här<br />
växer gammal blandskog, medan det på den igenplanterade före detta inägomarken i öster, växer<br />
40-åriga granar.<br />
Beskrivning: Husgrunden, som är byggd av natursten, är 10x6 meter, med längdriktningen i norrsöder.<br />
Intill och mitt på västra sidan är ett kraftigt spismursröse bevuxet med två stora granar. Runt<br />
husgrunden är en tydlig gårdsplan som begränsas av en terrasskant i öster. Två källargrunder, en<br />
äldre och en yngre, ligger i anslutning till torpgrunden, medan uthusgrunderna finns på andra sidan<br />
inägomarken i nordöst.<br />
Växter: Äpple, körsbär, spirea och syren.<br />
Öster och söder om husgrunden finns spireabuskage, liksom ett mindre sådant norr om grunden.<br />
Vid den yngre källaren finns ett mindre buskage av hassel. Syren finns dels öster om husgrunden,<br />
dels söder därom. Ett par stora askar finns i området, varav den största med dubbla stammar<br />
sannolikt är ett vårdträd. Söder om grunden finns ett äppelträd och även två körsbärsträd, som vid<br />
inventeringen bar ytterst sparsamt med frukt. Runt källaren samt i södra delen finns flera bestånd av<br />
träjon.<br />
25
Figur 19 och 20 Kolartorp: Till höger om mannen på bilden skymtar en häck. Detta är troligen<br />
ursprunget till det stora spireabuskage som idag syns vid torpet. Till höger närmast kameran syns<br />
även syrener vilka återfinns på samma plats idag.<br />
26
Figur 21: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.<br />
27
Rönningstorp<br />
På bilden ser vi torparen Gustaf Bernhard Kolén (född 1868) med familj och häst. Hustrun heter<br />
Sofia Vilhelmina Sahlen (född 1866). Dessa brukar torpet mellan 1901 och 1912. Den siste torparen<br />
var dock Oskar Pettersson (född 1877) och dennes maka Anna Charlotta Bergström (född 1889).<br />
Familjen flyttar till Dingtuna år 1923, varefter huset rivs. Bostadshuset och småhusen lär ha flyttats<br />
till Fullerö där de blev sommarstugor, medan ladugården flyttades till torpet Axelborg, <strong>eller</strong><br />
Slängrompan som det hette tidigare. Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695.<br />
Terräng: Lämningarna efter torpbebyggelsen ligger i småkuperad, mycket stenig och blockrik<br />
moränmark. Området är skogbevuxet idag och mycket nerskräpat av slöa bilister. I norr och söder<br />
ligger åkermarken som fortfarande brukas.<br />
Beskrivning: Husgrunden som är byggd av natursten är 8x5,5 meter stor, med längdriktningen i<br />
nordöst-sydväst. Spismursröset ligger intill norra väggen och i söder är ingången markerad med en<br />
trappsten. Strax norr om denna husgrund, finns ytterligare en diffus grund med spismursrest, som<br />
möjligen kan härröra från ett tidigare, äldre boningshus. Källar- och ladugårdsgrunder finns 40-60<br />
meter i sydöst och i söder.<br />
Växter: Plommon, krusbär, snöbär och syren.<br />
Öster om husgrunden finns ett stort snöbärsbuskage som österut övergår i syrener. I kanten växer<br />
kirskål. Nordöst om grunden står en skogsalm med flera krusbärsbuskar under. Ingen av dessa bar<br />
vid inventeringen några bär. Här finns även stubben efter ett gammalt fruktträd. Minst ett<br />
plommonträd finns inklämt i vegetationen och det är troligen frågan om Mälarplommon, en sort<br />
som var vanlig på 1920-30-talen. Den har haft stor utbredning i Mälarområdet och har benämnts<br />
Svartsjölandsplommon, Upplandsplommon, Mälardalens gulplommon och någon gång Mirab<strong>eller</strong>.<br />
Namnet Mälarplommon har använts sedan 1927 och på 1930–talet var den en av de viktigaste<br />
sorterna i Stockholmshandeln. Där var den ett tag så vanlig att den pressade ner plommonpriserna<br />
(Nilsson, 1989). Söder om husgrunden finns ett ståndaktigt syrenbuskage som trots granplantering<br />
härdat ut. Här finns även en mindre stubbe från en alm, troligen den som på fotot är behängd med<br />
liar. Sydväst om ladugårdsgrunden finns nässlor, troligen spår efter gödselstacken. Flera bestånd av<br />
träjon finns vid ladugården, källaren samt husgrunderna.<br />
28
Figur 22 och 23, Rönningstorp: Stenarna i framkant finns kvar även om den stora till höger<br />
sprängts. Av almen till höger i bild finns idag endast stubben kvar. Syrenen framför pojken vid<br />
hästens mule står kvar än idag. Almen som skymtar till höger bakom huset finns kvar och likaså den<br />
stora stenen till höger om almen med liarna.<br />
29
Figur 24: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.<br />
30
Smedstorp<br />
<strong>Vem</strong> kvinnan och den lille pojken framför stugan på bilden är, är okänt. Mellan åren 1893 och 1913<br />
bebos torpet nämligen av tillfälliga kolare och skogshuggare. Måhända är kvinnans make sysselsatt<br />
med den tjärdal som ligger ett stycke norrut i skogen, när Eva Timm kommer med sin kamera för<br />
att fotografera. På nästa bild ser vi Eva Timm själv sittande bredvid kvinnan och pojken. Den siste<br />
torparen är Johan Allan Andersson (född 1875) och dennes maka Hilma Lovisa Karlsson (född<br />
1877). De flyttar 1921 och därefter är det bara tillfälliga boende på torpet fram till 1938 då det rivs.<br />
Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695, ”Smestorpet”.<br />
Terräng: Husgrunden ligger på en bred avsats i svag sydsluttning, av en något stenig och blockig,<br />
låg moränhöjd. I öster till väster är åkermark som nyttjas som betesmark idag.<br />
Beskrivning: Husgrunden, av natursten, är 9x6 meter med längdriktning i öst-väst och med<br />
spismursröset intill norra väggen. Den generösa gårdsplanen begränsas i öster till söder av en bitvis<br />
meterhög terrasskant. I övrigt finns ett flertal uthusgrunder, liksom ladugårdsgrund som samtliga är<br />
belägna intill åkermarken i söder. En äldre källargrund finns söder om gårdsplanen, medan en delvis<br />
gjuten och intakt jordkällare ligger norr om stuggrunden.<br />
Växter: Äpple, krusbär, berberis, syren och lungrot.<br />
Öster om husgrunden finns ett gammalt äppelträd som idag är ihåligt men fortfarande bär frukt.<br />
Sydväst om husgrunden står ännu ett äppelträd och öster om brunnen ytterligare ett. Ingen av<br />
äppelsorterna kunde bestämmas. Äppelträdet vid brunnen bar inte tillräckligt med frukt för att en<br />
bestämning skulle vara möjlig och frukten på trädet vid uthuset var vid sista fältbesöket ännu inte<br />
mogen. Syrener finns på flera ställen runt om husgrunden. Berberis finns vid den intakta<br />
jordkällaren liksom flera bestånd med träjon. Lungrot finns på ett par ställen, likaväl som krusbär.<br />
Ask är det dominerande trädslaget runt torpet och flera kraftiga träd står på området. Vid brunnen<br />
finns ett större bestånd med nässlor, troligen efter gödselstacken.<br />
31
Figur 25 och 26, Smedstorp boningshuset: Till höger i bild skymtar stammen på ett fruktträd.<br />
Detta finns inte kvar idag. Däremot finns äppelträdet som är förbundet med det första trädet med<br />
en planka och vars grenar hänger ner i bild, kvar. Till vänster om huset skymtar växtlighet. Där<br />
finns idag både syrener och en stor ask.<br />
32
Figur 27 och 28, Smedstorp uthusen: Stenen nere till höger i bilden finns kvar idag, liksom asken<br />
vars grenar hänger ner i överkant på fotot.<br />
33
Figur 29: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.<br />
34
Svarvartorp<br />
På bilden, som är tagen år 1905, ser vi familjen Wetter. Från vänster är Mathilda (född Söderberg<br />
1842), dotterdotter Ebba, dotter Lovisa och fadern Johan Gustaf (född 1842) med hatt och häst.<br />
Familjen inflyttar till torpet år 1893 och avflyttar år 1908. Ett interiört fotografi finns på familjen<br />
där Eva Timm fotograferat dem framför spisen i köket (VLM: A 4602). Den siste torparen heter<br />
Karl Gustaf Johansson (född 1870) med hustrun Karolina Elisabet Jansson (född 1875). De brukar<br />
torpet mellan åren 1912 och 1917. Därefter rivs torpet, men redan 1913-14 har ett nytt ställe, med<br />
namnet Söräng, byggts upp ca 100 meter norr om Svarvartorp. Detta blir skogvaktarboställe. Äldsta<br />
kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695, ”Svarfvartorpet”.<br />
Terräng: Husgrunden ligger i svag västsluttning från en låg moränhöjd. Området är skogbevuxet<br />
idag, liksom den forna inägomarken som ligger i öster och väster.<br />
Beskrivning: Husgrunden, som består av natursten, är 9x6 meter, med längdriktningen i öst-väst.<br />
Spismursröset ligger invid den norra väggen. Uthusgrunderna, som finns ett fyrtiotal meter i öster,<br />
är svåra att få någon uppfattning om på grund av mycket hög och tät gräsvegetation (dessa är ej<br />
markerade på situationsplanen). Här kan det eventuellt finnas en grund efter ett äldre bostadshus.<br />
Växter: Äpple, krusbär, gullris, syren, kaprifol, kärleksört och akleja.<br />
Väster om husgrunden finns ett bestånd av mörkblå/lila akleja som är av intresse för POM:s<br />
perenna upprop, varför delar av beståndet kommer att flyttas till Vallby friluftsmuseum. Nordöst<br />
om husgrunden är marken mer <strong>eller</strong> mindre täckt av kaprifol. Flera krusbärsbuskar finns på<br />
området. Sydöst om grunden finns ett stort syrenbuskage och i anslutning till dessa finns två lönnar<br />
som tillsammans med ytterligare en lönn tjänat som vårdträd. Söder om husgrunden finns två<br />
äppelträd. Inget av dessa har kunnat sortbestämmas. Trädet längst i söder bar inte tillräckligt med<br />
frukt. Kärleksört finns på en stor sten vid stenmuren och i samma område återfinns även två bestånd<br />
av gullris. Flera stora lönnar och almar finns i området och ett flertal av de sistnämnda har dött.<br />
Träjon saknas helt.<br />
35
Figur 30 och 31, Svarvartorp: Bakom lönnen till höger i bild, syns på det gamla fotot syrener.<br />
Dessa har idag brett ut <strong>sig</strong> så mycket att lönnen skyms. Mittlönnen med stenen framför, står kvar<br />
och till vänster om denna står äppelträdet nu precis som då. Den vänstra lönnen har fallit och<br />
stammen ligger i gräset.<br />
36
Figur 32: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.<br />
37
Gräsmyran<br />
På bilden syns Dr Jakob Billström, som tycks inspektera det förmodligen övergivna torpet. Damen<br />
som håller i stegen är fotografen själv, Eva Timm. Fotot är, liksom de övriga i denna studie, taget<br />
omkring år 1900. År 1872 flyttade ”löskarl” Erik Magnus Apelgren, med sin familj, in på<br />
Gräsmyran, som vid den tiden tillhörde gården Åby. Med löskarl menades en person som var en<br />
skicklig mångsysslare och som gick omkring i gårdarna och gjorde småjobb (muntl. Stig Rudberg,<br />
Dingtuna-Lillhärad Sockengille). Siste brukaren skall ha varit Axel Teodor Pettersson från<br />
Skultuna, som arrenderar torpet till 1916. En bild på stugan som uppges ha tagits år 1937 finns i<br />
sockengillets arkiv. Obekräftade källor säger att stugan skall ha varit bebodd in på 1940-talet.<br />
Torpet finns belagt på 1907 års ekonomiska karta, ”Gräsmyren”.<br />
Terräng: Lämningarna ligger dels i småkuperad moränmark dels i sluttningen från en mindre<br />
bergshöjd. Området är skogbevuxet idag, liksom den gamla inägomarken i norr och öster.<br />
Beskrivning: Husgrunden är 8x5 meter, med längdriktningen i nordöst-sydväst. Stenfoten består av<br />
natursten och spismursröset ligger invid och mitt på den nordvästra väggen. Omkring tjugo meter<br />
norr om husgrunden ligger källar- och uthusgrund.<br />
Skador: Inägomarken är sönderkörd av skogsmaskiner.<br />
Växter: Päron, äpple, spirea, syren och kungsljus.<br />
Öster, söder och väster om husgrunden breder ett stort spireabuskage ut <strong>sig</strong>, liksom ett mindre öster<br />
om husgrunden, där det även finns syrener. Vid uthusgrunden finns några plantor av kungsljus.<br />
Väster om husgrunden finns ett päronträd och strax intill syrenerna ett äppelträd. Inget av<br />
fruktträden bar vid inventeringen någon frukt, varför sortbestämning varit omöjlig. Träjon finns runt<br />
källaren.<br />
38
Figur 33 och 43, Gräsmyran: Stenen ungefär mitt i bild finns kvar.<br />
39
Figur 35: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51.<br />
40
Beskrivning av växter<br />
Fruktträd<br />
Äpple, Malus domestica, är en mycket uppskattad frukt och är det vanligast förekommande<br />
fruktträdet på torpen som inventerats. Äpple finns på sex av de tio torpen. Äppelodlingen tros ha<br />
kommit till Sverige med klosterväsendet på 1100-talet, då munkarna kunde konsten att ympa, vilket<br />
var en förutsättning för odling. Päron, Pyrus communis, har i Sverige påträffats som frö i gravar<br />
från yngre stenålder och odling är känd sedan medeltiden. På 1600-talet fanns fler päronsorter än<br />
äpplesorter i Sverige. Virket var förr populärt och utnyttjades till finare snickerier (Carlberg, 1988).<br />
Päronträd finns på tre av torpen, varav det på Björnmyran troligen tjänat som vårdträd. Plommon,<br />
Prunus domestica, är känd från svenska klosterträdgårdar sedan 1400-talet. Frukten äts färsk, <strong>eller</strong><br />
kokas till kompott, sylt och marmelad, men kan även torkas (Carlberg, 1988). Plommon har bara<br />
hittats på ett av torpen, Rönningstorp och det är troligen frågan om Mälarplommon, en mycket<br />
gammal plommonsort. Körsbär, Prunus avium, finns på tre av torpen, på Björnmyran i riklig<br />
mängd. Förr var det vanligt att man hämtade hem fågelbärsplantor som man hittade i skogen och<br />
planterade vid torpet. Bären är söta och det var en fördel på den tiden då socker var en dyr lyxvara<br />
(Danielson, 1998).<br />
Figur 36: Plommon, Prunus domestica. Figur 37: Äpple, Malus domestica. Figur 38: Körsbär, Prunus avium.<br />
Bärbuskar<br />
Till bärbuskarna räknas buskar med bär som kan användas som de är <strong>eller</strong> till saft, sylt, gelé och<br />
liknande. Hit hör till exempel krusbär, Ribes uva-crispa, även kallad stickelbär, som är den enda<br />
arten i släktet ripsar (Ribes) som har tornar. Den har odlats hos oss åtminstone sedan 1600-talet<br />
(Lindman, 1974, band 5) och är vanlig vid äldre torplämningar (Carlberg, 1988). Svarta vinbär,<br />
Ribes nigrum, har även kallats solbär och tistron. Det senare ingår i namn på platser i Stockholms<br />
skärgård, till exempel Tistronskär. Både blad och bär kan användas som brännvinskrydda. Bladen<br />
används också i inläggningar och till te (Holmberg et al, 1999). Svarta vinbär utnyttjades förr inom<br />
medicinen, bladen användes då som svettmedel och bären ansågs vara kylande och antiseptiska.<br />
Vinbärslikör sades vara bra mot rabies (Carlberg, 1988)!! Trädgårdsvinbär (röda), Ribes rubrum,<br />
har funnits i odling sedan 1500-talet och används till sylt, gelé, saft och vin (Carlberg, 1988). De är<br />
inte lika aromatiska som svarta vinbär och blandas därför ofta med andra bär och frukter, till<br />
exempel i billig lingonsylt. Bären utnyttjades förr inom farmakologin och ansågs vara "lösande,<br />
kylande, stillande och antiseptiska" (Nyman 1868). Vinbär påträffas ofta vid yngre torplämningar.<br />
Olika arter av rosor, <strong>eller</strong> nypon, Rosa sp, har påträffats vid flera av torpen. Ingen närmare<br />
bestämning av dessa har dock gjorts. Rosor används för framställning av rosenolja till<br />
parfymindustrin och av de C-vitaminrika nyponen görs nyponsoppa.<br />
41
Hallon, Rubus idaeus, har påträffats i anslutning till flera av torpen, men har inte markerats ut då<br />
det med största sannolikhet handlar om vilda hallon. Parksmultron, Fragaria moschata, är ingen<br />
buske, men tas med under denna rubrik på grund av sina bär. Den kallades innan dagens jordgubbar<br />
introducerades för jordgubbar. Parksmultron var under 1700- och 1800-talen vanlig i odling, men<br />
ersattes under slutet av 1800-talet av jordgubbe (F. x ananassa), troligen på grund av den<br />
förstnämndas ofta dåliga fruktsättning. Parksmultronets frukter är också mindre än jordgubbarnas<br />
och har en lite säregen smak, vilket också kan ha bidragit till att man övergick till jordgubbsodling.<br />
Parksmultron återfinns främst på tomter som har anknytning till större gårdar och herrgårdar.<br />
Torparna fick ta med <strong>sig</strong> plantor hem, men man tog bara honplantan eftersom man sett att den bar<br />
bär, hanplantan ansågs oduglig och fick stå kvar, <strong>eller</strong> drogs upp. Men utan hanblommor blev det<br />
h<strong>eller</strong> inga bär… (Carlberg, 1988).<br />
Figur 39: Nyponros, Rosa sp. Figur 40: Berberis, Berberis vulgaris. Figur 41: Krusbär, Ribes uvacrispa.<br />
Figur 42: Måbär, Ribes alpinum.<br />
Även andra bärbärande buskar har påträffats under inventeringen. Den vanligaste av dessa är<br />
måbär, Ribes alpinum, <strong>eller</strong> degbär som den också kallas, som man påfallande ofta finner i sällskap<br />
med skogstry (Lonicera xylosteum). Måbär är mycket tålig och har god skottskjutningsförmåga och<br />
redan under 1700-talet propagerades det för att använda måbär till häckar (Carlberg, 1988). Bären<br />
är ätliga, men kan inte mäta <strong>sig</strong> med vinbärens (Lindman, 1974, band 5). En, Juniperus communis,<br />
är en annan buske där man dragit nytta av bären som använts som pikant viltkrydda och till<br />
enbärsdricka. Bären är kolhydratrika och innehåller höga halter av eteriska oljor. Barr och skott kan<br />
jäsas med socker och jäst till en dryck (Holmberg et al, 1999). Även hassel, Corylus avellana, är en<br />
buske som man utnyttjat för dess bär (i detta fall nöt). Hasseln nämns redan i Upplandslagen år<br />
1295. Namnet ingår också i medeltida ortsnamn som Hæslaby, nuvarande Hässelby. Att plocka<br />
hasselnötter ingår inte i allemansrätten, så om man vill plocka nötter måste man först ha<br />
markägarens tillstånd. Redan på medeltiden var det förbjudet att plundra hasselskogar, men 1879<br />
skriver Hildebrand i Sveriges medeltid att "man hade dock så pass mycket undseende med den<br />
begärelse, som anblicken af nötklasarne måste väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var<br />
vandraren medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten ända upp till<br />
hattbandet <strong>eller</strong> vanten ända upp till öppningen för tummen". Berberis, Berberis vulgaris, är en<br />
buske som kallats för surtorn eftersom busken har tornar och sura bär. Den fördes till Europa av<br />
morerna då den ansågs vara en värdefull läkeväxt. Berberis användes förr både som läkeväxt, som<br />
ersättning för citron, som färgväxt och till häckar. Barken betraktades som laxerande, men användes<br />
också till färgning av tyg, läder, papper och trä och gav olika gula nyanser (Lindman, 1974, band 4).<br />
Hela växten, utom bären är giftig och innehåller alkaloiden berberin (Olsson, 1982). Berberis är<br />
mellanvärd för rostsvampen svartrost (Puccinia graminis) som angriper stråsäd. År 1976 kom en<br />
lag som stadgade utrotning av berberis, denna lag upphävdes dock 1994 eftersom de moderna<br />
sädessorterna inte är lika mottagliga för svartrost som de äldre och man därför inte längre anser att<br />
berberis är något större problem för jordbruket (Carlberg, 1988).<br />
42
Vårdträd<br />
Träd som planterats i anslutning till huset och som tilldelades övernaturlig, beskyddande verkan<br />
benämns vårdträd. Ett träd står ofta framför huset för att beskydda dess invånare <strong>eller</strong> också har<br />
man planterat ett träd på vardera sidan om grinden (Carlberg, 1988). Ett vanligt vårdträd är ask,<br />
Fraxinus excelsior, som har otaliga sägner förknippade med <strong>sig</strong>. Vid världsträdet Yggdrasils tre<br />
rötter fanns källan där nornorna spann och klippte av människornas livstrådar. Yggdrasil uppges<br />
dock vara evigt grön och flera författare påpekar att 'askr' också kan tolkas som idegran (Taxus<br />
baccata). Ask används om spjut vars skaft ska ha tillverkats av ask (Carlberg, 1988). Den förste<br />
mannen hette Ask och ska ha skapats av ett askträd. Fösta kvinnan, Embla ska på samma sätt ha sitt<br />
ursprung i alm, Ulmus glabra (Carlberg, 1988). I äldre tider då nöden stod för dörren efter<br />
missväxt, användes vilda växter för att dryga ut det lilla mjöl man hade. Innebarken av alm ansågs<br />
ge det bästa barkbrödet, vanligast var dock att man använde tallens innebark (Holmberg et al,<br />
1999). Förr skördades löv till ett omtyckt kreatursfoder och det hårda, sega och lätta virket<br />
användes till redskap och som möbelvirke (Lindman, 1974, band 7). Som vårdträd ansågs almen<br />
kunna skydda mot onda makter (Carlberg, 1988). Ett annat vårdträd är lönnen, Acer platanoides,<br />
som är väldigt vanlig i Bergslagen och har odlats åtminstone sedan 1700-talet. Löven användes till<br />
kreatursfoder och virket till slöjd och finare snickeriarbeten, som musikinstrument och intarsia<br />
(Carlberg, 1988). Barken har använts som gult och rött färgmedel. Stammens saft är under<br />
savstigningen på våren mycket riklig och kan liksom den nordamerikanska sockerlönnen inkokas<br />
till socker (Lindman, 1974, band 6). Arten odlas ofta för sina vackra höstfärgers skull.<br />
Figur 43: Träjon, Dryopteris filix-mas. Figur 44: Ask, Fraxinus excelsior. Figur 45: Lönn, Acer<br />
platanoides.<br />
En annan växt som inte är ett träd och som förvisso växer vild i Sverige är träjon, Dryopteris filixmas.<br />
Den förekommer så ofta vid gamla husgrunder att man kan börja fundera på om den inte<br />
avsiktligt hamnat där, då den ansågs ge skydd mot häxor och onda makter (Olsson, 1982). Träjon<br />
användes förr mot inälvsmask, en mycket diskutabel kur, eftersom man idag vet att den är<br />
cancerframkallande och mycket giftig (Carlberg, 1988).<br />
Prydnadsväxter<br />
En prydnadsväxt som syns på långt håll när man kommer genom skogen är den tåliga brandliljan,<br />
Lilium bulbiferum, som även kallas brandgul lilja och kejsarkrona. Det senare namnet används idag<br />
endast på arten Fritillaria imperialis. Benämningen getarsel förekommer också, kanske på grund av<br />
den inte helt angenäma lukten (Carlberg, 1988). Brandlilja har odlats som prydnadsväxt sedan<br />
1500-talet och var mycket spridd även bland fattigt folk (Danielson, 1998).<br />
43
Akleja, Aquilegia vulgaris, kallas även tyska klockor och innehåller blåsyra. I den nordiska<br />
gudasagan sägs den ha varit alvernas växt och helgad åt himlagudinnan. På 1600-talet ansågs den ha<br />
11 dygder; mot gulsot, rubbningar i lever och mjälte, njursten, hjärtebäva, skörbjugg, sår, skabb,<br />
maktlöshet, kräkningar och fallandesjukan (Beyron, 1977). Linné underkände dock dess medicinska<br />
egenskaper då kloka gummor hade ordinerat så stora doser mot skabb att barnen avled (Carlberg,<br />
1988). Den ska även ha använts som afrodisiakum (Olsson, 1982), men numera pryder den bara<br />
våra rabatter.<br />
En av våra kanske giftigaste trädgårdsväxter är stormhatten, som även kallats munkhatt,<br />
munkmössa, häst och vagn, venusvagn och duvvagn. Växten uppstod enligt sägen då underjordens<br />
vakthund Cerberus för första gången fick se dagsljuset. Han blev då så rädd att han fick fradga i<br />
munnen och ur denna uppstod stormhatten (Carlberg, 1988). Asaguden Tor använde <strong>sig</strong> av<br />
stormhatt i strider med vargarna och ännu heter växten wolf’s bane på engelska och samerna kallar<br />
den vargdöd (Beyron, 1977). Växtens avkok har också använts av allmogen som medel mot ohyra<br />
på boskap och hundar (Lindman, 1974, band 4). De gamla gallerna och germanerna doppade sina<br />
spjut och pilar i ett extrakt av stormhatt. Akonitin, den giftiga alkaloid som växten innehåller, har<br />
varit känd sedan historiens gryning och verkar som ett krampgift. Den har använts för att förgifta<br />
folk till döds och det var till följd av det ökande modet att giftmörda folk som kejsar Trajanus<br />
förbjöd odlandet av stormhatt i romerska trädgårdar 117 e Kr. (Vetvicka, 1980). I Kina användes en<br />
blandning av stormhatt och hampa som bedövning vid trepanationer (öppning av hjärnan). På 1700-<br />
talet användes den även i västerlandet, som smärtstillande och lugnande medel, likaså vid fronten<br />
under första världskriget. Stormhatt odlas än idag för läkemedelsframställning, i Italien, Spanien<br />
och på Balkan (Olsson, 1982). En ofta odlad variant är trädgårdsstormhatten, Aconitum x<br />
stoerkianum, som påträffades vid Liljanstorp.<br />
Figur 46: Akleja, Aquilegia vulgaris. Figur 47: Brandlilja, Lilium bulbiferum. Figur 48:<br />
Trädgårdsstormhatt, Aconitum x stoerkianum.<br />
Gullris, Solidago sp, är en annan prydnadsväxt med mycken folktro knuten till <strong>sig</strong>. Namnet<br />
anspelar på en grundmurad folktro på begravda skatter i mark där det växte gullris, både sådana<br />
som lagts ner av mänskliga händer och av älvor (MacFayden & Westrup, 1982). I Sverige finns tre<br />
arter av Solidago-släktet; Den vilt växande Solidago virgaurea, kan användas vid problem vid<br />
urinering, gikt, reumatism, ödem, åderbrock, hemorrojder, svullna underben och bensmärtor<br />
(Holmberg et al, 1999). Gullris har en sårläkande förmåga som gjorde den till värdefull handelsvara<br />
i England, innan man mot slutet av 1500-talet upptäckte att den växte vild i Hampstead och botten<br />
föll ur marknaden (MacFayden & Westrup, 1982). De kraftiga stjälkarna ansågs en gång i tiden<br />
fungera lika bra för att leta källådror som hasselgrenar. De två andra är Kanadensiskt gullris, S.<br />
canadensis, och höstgullris, S. gigantea.<br />
44
Figur 49: Kanadensiskt gullris, Solidago canadensis. Figur 50: Toppklocka, Campanula<br />
glomerata. Figur 51: Gullris, S. virgaurea.<br />
Några andra perenna växter som klarat <strong>sig</strong> kvar, men som det inte finns så mycket kuriosa skrivet<br />
om är toppklocka, Campanula glomerata, vilken odlats sedan 1700-talet. Enligt Linné kallas den i<br />
Dannemora för Moses rosor och i några trakter i norrland kallas den för gammaldags blåklocka<br />
(Carlberg, 1988). Storrams, Polygonatum multiflorum, kallas också kungskonvalj och kung<br />
Salomos <strong>sig</strong>ill. Den har använts för invärtes bruk <strong>eller</strong> i salvor mot sår och benbrott, bulnader och<br />
blåmärken (MacFayden & Westrup, 1982). Även mot diabetes sades den vara bra, men på senare tid<br />
har den visats innehålla hjärtglykosider och är alltså giftig (Vetvicka, 1980). Höstaster, Aster novibelgii,<br />
tillhör samma familj som prästkrage, Chrysanthemum lacustre, som började odlas på 1800-<br />
talet (Holmberg et al, 1999), men är troligen inhemsk i den Nordiska floran (Lindman, 1974, band<br />
9). Lupin, Lupinus polyphyllus, har odlats som prydnadsväxt sedan mitten av 1800-talet, men blev<br />
populär på allvar först en bit in på 1900-talet (Carlberg, 1988). I gamla örtaböcker prisas lupinen<br />
som magmedicin och maskmedel, framför allt hos barn. I det senare fallet skulle man bereda en<br />
salva av lupinmjöl och bittermandel och stryka det runt naveln på den lille, varefter maskarna så<br />
småningom skulle krypa fram den vägen, döda <strong>eller</strong> levande (MacFayden & Westrup, 1982). Förr<br />
användes lupiner som föda under namnet vargbönor. Lupinerna finns i många färgvarianter, men<br />
den blåa är den mest ålderdomliga (Danielson, 1998).<br />
Figur 52: Åkervinda, Convolvulus arvensis. Figur 53: Kaprifol, Lonicera caprifolium. Figur 54:<br />
Höstaster, Aster novi-belgii.<br />
45
Några slingerväxter återfinns bland torpväxterna. Den första är åkervinda, Convolvulus arvensis,<br />
vilken är ett åkerogräs som förr odlades för sin vackra blommas skull (Lindman, 1974, band 7) och<br />
där roten har haft viss betydelse som laxermedel (Carlberg, 1988). Den andra, kaprifol, Lonicera<br />
caprifolium, odlas än idag som trädgårdsväxt och har gjort så sedan 1800-talet (Carlberg, 1988).<br />
Den odlade kaprifolen skiljs från den vilda genom att bladen är hopväxta runt stjälken medan de på<br />
den vilda varianten är fria (Mossberg et al, 1992). Några slingerväxter återfinns bland torpväxterna.<br />
Den första är åkervinda, Convolvulus arvensis, vilken är ett åkerogräs som förr odlades för sin<br />
vackra blommas skull (Lindman, 1974, band 7) och där roten har haft viss betydelse som<br />
laxermedel (Carlberg, 1988). Den andra, kaprifol, Lonicera caprifolium, odlas än idag som<br />
trädgårdsväxt och har gjort så sedan 1800-talet (Carlberg, 1988). Den odlade kaprifolen skiljs från<br />
den vilda genom att bladen är hopväxta runt stjälken medan de på den vilda varianten är fria<br />
(Mossberg et al, 1992).<br />
Två suckulenta perenner har påträffats under inventeringen: Kärleksört, Sedum telephium, kallas<br />
även fetblad, käringkål och St. Hansknopp. Artnamnet<br />
telephium ska syfta på Telefos, kung i Mysien, som då han<br />
sårats svårt av Akilles, botade <strong>sig</strong> genom att lägga blad av<br />
kärleksört på såren. Det svenska namnet kärleksört har den<br />
troligen fått för att den ansågs kunna spå i kärleksfrågor.<br />
Som medicinalväxt användes den mot liktornar och<br />
brännsår. Örten rekommenderas som salladsväxt och fräst i<br />
lite smör <strong>eller</strong> olja är den utmärkt till fisk (Holmberg et al,<br />
1999). Kaukasiskt fetblad, Sedum spurium, benämns även<br />
gravfetblad och har odlats i Sverige sedan 1800-talet, men<br />
blev inte vanlig i trädgårdarna förrän på 1900-talet<br />
(Carlberg, 1988).<br />
Figur 55: Kaukasiskt fetblad, Sedum spurium.<br />
Gränsen mellan prydnadsväxter och nyttoväxter är ibland lite luddig då man ibland använt<br />
prydnadsväxter till fler saker än att bara njuta av deras utseende och doft. Andra växter är<br />
ursprungligen vilda i Sverige och har först använts inom exempelvis medicinen, för att sedan bli<br />
uppskattad som prydnadsväxt. Exempel på en sådan är kungsljuset, Verbascum thapsi. Torkade<br />
blad har använts som fnöske, den filtaktiga beklädnaden till ljusvekar och hela den torkade växten<br />
indränkt med brännbara ämnen användes som fackla (Carlberg, 1988). Växten har i torkad form<br />
funnits på apoteken som bot mot katarrer, sår och svullnader. De giftiga fröna, lagda i vatten anses<br />
bedöva fisk (Lindman, 1974, band 8).<br />
Buskar<br />
Ett antal prydnadsbuskar har hittats vid torpen. Det är häckspirea, Spiraea salicifolia, som förökar<br />
<strong>sig</strong> med rotskott och därigenom bildar stora bestånd. Den har odlats i Sverige sedan tidigt 1700-tal,<br />
men blev vanlig först på 1800-talet (Carlberg, 1988). Snöbär, Symphoricarpus albus, kallas ibland<br />
snöbärsbuske <strong>eller</strong> smällbär och odlas ofta som häckväxt. Den upptäcktes i Amerika runt år 1800<br />
och kom till Sverige 50 år senare (Carlberg, 1988). Syren, Syringa vulgaris, har odlats i Sverige<br />
sedan 1600-talet (Carlberg, 1988). Dess hårda ved har använts till att göra räfspinnar på höräfsor<br />
(Hamilton, 1995). Syren återfinns på nio av de tio torpen och i alla fall utom ett rör det <strong>sig</strong> om den<br />
blålila bondsyrenen. På ett torp, Vitmossen, finns vita syrener. Skogstry, Lonicera xylosteum, är<br />
antagligen ingen odlad buske, men påträffas ofta tillsammans med måbär (Ribes alpinum). Den har<br />
även benämnts benved och bentry. Det förstnämnda används numera endast på arten Euonymus<br />
europaeus. Vedens hårdhet gjorde att den i äldre tider användes bland annat till harvpinnar och<br />
vävskedar.<br />
46
Figur 56. Syren, Syringa vulgaris. Figur 57: Snöbär, Symphoricarpus albus. Figur 58: Häckspirea,<br />
Spiraea salicifolia.<br />
Nyttoväxter<br />
Humle, Humulus lupulus, har funnits vild i Sverige sedan forntiden. För odling infördes den under<br />
1300-talet av cisterciensermunkar som medicinalväxt (Carlberg, 1988). Det är en bitter harts,<br />
lupulin, som endast finns i honblommorna, som ger ölen dess smak och ökar dess hållbarhet. I<br />
norden användes ursprungligen den vilda växten, men på 1400-talet påbjöds odling i lag. Varje<br />
hemman skulle enligt 1734 års lag ha humlegård och varje sådan hålla tuhundra stänger. Humle<br />
ingick även i det tionde man var skyldig att leverera till kyrkan (Lindman, 1974, band 3). Vid<br />
mitten av 1800-talet upphävdes de sista bestämmelserna om humleodling (Carlberg, 1988). Numera<br />
är humleodling sällsynt i Norden. Dess huvudområde är Bayern och Böhmen, och den stora<br />
humlemarknadens medelpunkt är Nürnberg. De svenska bryggerierna importerar humle från<br />
sydtyskland (Lindman, 1974, band 3). Humlets innehåll av olika alkaloider har gjort att den använts<br />
som stoppning i sömngivande humlekuddar. Humlens stjälkar är rika på fibrer och har därför också<br />
använts som spånadsväxt till enklare grova vävar. Rotskotten lär ha använts som besk sparris<br />
(Carlberg, 1988). En annan växt som de flesta känner till är nässla, Urtica dioica. Brännässlan är<br />
den ätliga växt som plockas mest i vårt land och som alla lär <strong>sig</strong> redan som barn, inte minst för att<br />
man bränner <strong>sig</strong> på den. Nässlan är rik på C-vitamin och mineraler och är dessutom relativt<br />
proteinrik. Nässlan har använts för sina urindrivande egenskaper, till att rena blod och mot lungsot<br />
och skörbjugg. Färsk rot kokad i vatten användes förr för att färga ägg till påsk, men kan också<br />
användas till växtfärgning. I äldre tider utnyttjades stjälkens starka bastfibrer till att göra ett fint tyg,<br />
nättelduk (Lindman, 1974, band 3). Nässlor påträffas idag runt torpen där hö-, och gödselstackarna<br />
var placerade förr i tiden, eftersom marken där är kväverik.<br />
Figur 59: Humle, Humulus lupulus. Figur 60: Honblomställning, humle. Figur 61: Såpnejlika,<br />
Saponaria officinalis. Figur 62: Lungrot, Chenopodium bonus-henricus.<br />
47
Kirskål, Aegopodium podagraria, benämns även kers, djurkål, qualler och skvallerkål. Det senare<br />
namnet kommer <strong>sig</strong> av dess förmåga att sprida <strong>sig</strong> (Carlberg, 1988). Det latinska namnet fick<br />
växten av att munkarna och nunnorna som införde den till Norden på medeltiden (Lindman, 1974,<br />
band 7) flitigt rekommenderade den mot podager, gikt i stortån. Den sjuke fick med <strong>sig</strong> en planta<br />
hem för att kunna genomföra sin giktkur. Kanske är det därför som ogräset är så allmänt spritt<br />
(Holmberg et al, 1999). På 1700-talet rekommenderades kirskål som grönsak och odlades som<br />
sådan fram till 1800-talet (Carlberg, 1988). Lungrot, Chenopodium bonus-henricus, heter även<br />
lungmålla <strong>eller</strong> gode Henriks målla. Roten har använts till att bota hosta hos får, vilket numera<br />
avråds från på grund av naturvårdsskäl. I Sverige finns ett 20-tal mållor som alla går att äta och<br />
lungrot är en utmärkt spenatväxt (Holmberg et al, 1999). Såpnejlika, Saponaria officinalis, har<br />
även kallats tvålnejlika och är känd i kryddgårdar sedan 1500-talet, då munkarna tog med den från<br />
södra Europa och odlade i trädgårdarna (Beyron, 1977). Om rötterna rivs <strong>eller</strong> skrapas i vatten blir<br />
det löddrigt som av tvål och kan användas till att skura träfat, tenntallrikar och textilier. Det<br />
löddrande ämnet i roten heter sponin och är giftigt. Som medicinalväxt användes roten mot gikt och<br />
reumatism och som slemlösande vid katarrer i luftrören. I folkmedicinen ingick den i en ofta använd<br />
kryddblandning, så kallade blodrenande kryddor (Lindman, 1974, band 4).<br />
Jämförelse av växtligheten på äldre och yngre torp<br />
Till de äldre torpen räknas de fyra torpen på Slagårda: Kolartorp som övergavs före 1907,<br />
Rönningstorp som övergavs 1923, Smedstorp som övergavs 1938 och Svarvartorp som revs 1917-<br />
18. Hjulsätra under Skästa övergavs i början av 1900-talet och Närtorpet under Nedervi övergavs<br />
1922. Till de yngre torpen räknas Björnmyran under Skästa som övergavs någon gång efter 1932<br />
och de två torpen under Nedervi: Vitmossen som revs 1950 och Liljanstorp som brann 1986.<br />
Päronträd finns på två yngre torp, Björnmyran och Gräsmyran, samt på yngre delen av Närtorpet.<br />
Äpple och körsbär finns i lika stor utsträckning på äldre och yngre torp. Detta tyder på att päron inte<br />
blir så gamla som övriga fruktträd <strong>eller</strong> att det är en nyare företeelse att odla dessa träd. Krusbär<br />
hittas på de äldre torpen Hjulsätra, Närtorpet, Rönningstorp, Smedstorp och Svarvartorp och på den<br />
äldre delen av Vitmossen. Däremot återfinns de inte på något av de yngre torpen. Vinbär finns<br />
däremot på de yngre torpen Björnmyran, Liljanstorp och Vitmossen. I samtliga fall rör det <strong>sig</strong> om<br />
svarta vinbär förutom på Liljanstorp där det även finns röda trädgårdsvinbär. På Vitmossen finns<br />
vinbären på gränsen mellan den yngre och den äldre bebyggelsen. Detta stämmer överens med<br />
iakttagelserna i boken ”Gömda växter i glömda trädgårdar” (Carlberg, 1988), där man konstaterar<br />
att krusbär ofta hittas på äldre torp, medan de på yngre torp ersätts av vinbär. Berberis finns på<br />
Smedstorp och äldre delen av Vitmossen. Att den bara finns på äldre torp kan bero på att man<br />
upptäckte att berberis är mellanvärd för svartrost och att man därför försökt utrota den i modern tid.<br />
Brandlilja liksom de flesta perenna växterna återfinns bara på de yngre torpen, men i så ringa antal<br />
att en ordentlig jämförelse inte kan göras.<br />
Samtliga fruktträd har undersökts i jakten på spår efter ympningar. I samtliga fall har resultatet<br />
uteblivit. Detta kan antingen bero på att trädet är en vildapel som flyttats in på området och således<br />
inte är ympat, <strong>eller</strong> på att ympningen utförts så långt ner på trädet <strong>eller</strong> så tidigt att det idag inte<br />
finns några spår efter det. Hamlade träd har eftersökts i terrängen i och omkring torpen. Dock har<br />
inte ett enda sådant påträffats. Detta beror troligen på att de hamlade träden ofta låg på utmarkerna<br />
en bit från själva torpen. Dessa träd finns i dag inte kvar eftersom skog planterats runt de flesta<br />
torpen.<br />
48
Slutsatser<br />
Genomgången av de historiska kartorna har visat att av de tio torp, <strong>eller</strong> snarare lämningarna efter<br />
dessa, som studerats, är åtminstone sex stycken klara fornlämningar som är etablerade före år 1754.<br />
Dessa är Vitmossen och soldattorpet på Nedervi ägor och samtliga torp på Slagårda ägor.<br />
Skästatorpen, Björnmyran med en eventuell etablering redan före 1688 och Hjulsätra med dess<br />
ålderdomliga karaktär på bebyggelsen, har tyvärr ännu inte kunnat beläggas före år 1800 i<br />
kartmaterialet.<br />
Lämningar med modernt utseende utesluter inte ett tidigare och äldre bebyggelseläge där tydliga<br />
rester efter en husgrund saknas, så som vid Vitmossen.<br />
Studien belyser problematiken kring fornlämningsbegreppet där 1799 satts som övre gräns för att<br />
kunna betrakta torplämningar som fasta fornlämningar. Därmed är forskning om och kring<br />
historiska kartor och andra källor helt nödvändigt för att fastställa äldsta belägg.<br />
Värdet av Eva Timms fotografier kan inte nog betonas. Utan dessa hade detta projekt inte fått<br />
samma omfattning. Med hjälp av bilderna kunde vi med säkerhet identifiera flertalet av torpen.<br />
Framför allt vid torpet Vitmossen stod det snart helt klart att det rörde <strong>sig</strong> om äldre bebyggelse på<br />
annan plats än de grunder som finns där idag. Upplevelsevärdet av en bild förstärks genom närvaron<br />
av människorna i den. Lägger vi dessutom till personernas namn och historia ökar detta värde<br />
ytterligare. Att slutligen kunna jämföra fotografierna med hur det ser ut idag, i verkligheten, gör<br />
upplevelsen total. Men trots all information som bilderna ger oss har de tyvärr visat <strong>sig</strong> odugliga<br />
som ett redskap för att se vilka växter som finns kvar idag. Fotot visar bara ett utsnitt av torpets<br />
helhet och vad som fanns utanför bilden kan vi idag bara gissa oss till med hjälp av de växter vi<br />
hittar.<br />
Inventeringen har resulterat i att kulturväxterna på varje torp kartlagts. För samtliga torp gäller att<br />
buskar som syren, spirea och snöbär verkar vara de stora vinnarna. Inte många perenner har<br />
påträffats. Detta kan bero antingen på att man inte hade trädgårdar på samma sätt som vi har idag<br />
med rabatter dignande av blommande växter. Ett litet undantag utgör Smedstorp, där man på fotot<br />
har solrosor framför huset. Eller kan det vara så att perennerna tynar bort när skötseln försvinner<br />
och skogen tränger <strong>sig</strong> på? Tendenser i inventeringsmaterialet visar på att krusbär förekommer<br />
framför allt på de äldre torpen medan de på de yngre torpen ersatts av vinbär.<br />
Några av torplämningarna uppvisar skador efter dagens moderna jord- och skogsbruk. Inte bara<br />
lämningarna utan även kulturväxternas miljö påverkas negativt av plöjning i olika former och<br />
granskogens kvävande täthet. Detta faktum gör att vi kommer tillbaka till problematiken kring<br />
fornlämningsbegreppet.<br />
Via Staffan Nyström på Riksantikvarieämbetet har mer fakta om platserna och deras namn<br />
framkommit. Tyvärr var tiden alltför knapp för att studiet av dessa skulle komma med i denna<br />
rapport. I händelse av fortsatt projekt kommer detta att vidare studeras och presenteras i<br />
kompletterande rapport.<br />
49
Hur går man vidare?<br />
Att på något sätt åskådliggöra några av torpen i undervisningssyfte och för allmänheten är önskvärt.<br />
Förslag på hur detta kan genomföras är att man på exempelvis turistbyrån får kvittera ut kartor och<br />
Eva Timms foton, för att man i fält själv med hjälp av dessa ska kunna se vad som finns kvar idag.<br />
Någon form av uppmärkning av platsen där Eva Timm stått och fotograferat kan underlätta detta.<br />
Torp som är lämpliga för torpvandringar är Närtorpet, Vitmossen, Björnmyran, Rönningstorp och<br />
Smedstorp. Ytterligare skogliga lämningar i torpens närmiljöer, såsom tjärdalar, kolbottnar med<br />
mera, kan ingå i en sådan vandring. Röjning på och omkring flera av torpen är en förutsättning för<br />
ovan nämnda torpvandringar och för att kunna bevara dessa miljöer i sin helhet för framtiden.<br />
Trots försök kunde endast ett av äppelträden sortbestämmas. Det är äppelträdet på äldre delen av<br />
Vitmossen som visade <strong>sig</strong> vara av sorten Trogsta. Flera av äppelträden på de andra torpen bar rikligt<br />
med frukt, men kunde inte bestämmas eftersom dessa träd alltför länge varit utan skötsel i form av<br />
beskärning och gödsling. En del av dem har tyvärr redan slutat bära frukt. För att bestämning av<br />
dessa träd ska bli möjlig krävs att det röjs runt träden så de inte har konkurrens från andra träd, samt<br />
att träden beskärs av någon kunnig person så att ljus och luft kommer in i kronan. Detta är åtgärder<br />
som inte görs endast under ett år, utan måste följas upp under flera år framöver, innan man<br />
eventuellt kan se något resultat.<br />
En inventering av vårväxter för att komplettera årets inventering i Lillhärad, så den sträcker <strong>sig</strong> över<br />
hela växtsäsongen, är önskvärt. En tidig vårinventering skulle kanske förutom vårväxter även visa<br />
på lågväxande kulturväxter och lämningar som senare på säsongen döljs av kraftig vegetation. En<br />
förhoppning inför framtiden är även att gå vidare med bestämning av krusbärssorter och de olika<br />
nypon- och rossorterna.<br />
En utveckling av projektet skulle kunna vara att utöka antalet torpställen för att utröna om vissa<br />
växter kan indikera torpbebyggelse. Kan man kanske rent av säga något om torpets ålder och hur<br />
länge det har varit övergivet? För att kunna verifiera detta är studier av historiska kartor även i detta<br />
fall nödvändigt. Valet av torpen är förstås beroende av att de inte är belägna i planterad granskog.<br />
Prydnadsbuskar som syren, spirea och snöbär förökar <strong>sig</strong> med rotskott och breder ut <strong>sig</strong> när skötseln<br />
upphör. Kan man kanske med ledning av hur fort utbredningen sker få en uppfattning om hur länge<br />
de varit utan tukt?<br />
Följder av växtinventeringen<br />
Redan nu märks effekter av denna studie genom att vissa av fruktsorterna är intressanta för Vallby<br />
friluftsmuseum, som har en viss odling av gamla lokala fruktsorter. Detta är fallet med<br />
plommonträdet på Rönningstorp, om det visar <strong>sig</strong> att det verkligen är Mälarplommon, samt<br />
äppelträdet Trogsta på Vitmossen.<br />
Tre av de funna prydnadsväxterna, aklejan vid Svarvartorp, höstastern vid Vitmossen och<br />
trädgårdsstormhatten vid Liljanstorp, är av intresse för POM och perennuppropet som bedrivs i<br />
deras regi. Dessa växter har dokumenterats och registrerats i POM:s perennregister. Ett framtida<br />
mål är att dessa växter ska bevaras och kanske kunna visas för allmänheten, varför även dessa<br />
kommer att flyttas till Vallby friluftsmuseum.<br />
Eventuella narcisser, om det påträffas några sådana vid en tidig vårinventering, skulle kunna vara av<br />
intresse för POM:s narcissupprop? Kan humleplantan på Vitmossen vara intressant för Julita<br />
herrgård, där odling av gamla humleplantor bedrivs?<br />
50
Bilagor<br />
Bilaga 1:<br />
Teckenförklaring med vetenskapligt namn och svenskt namn för växterna funna vid<br />
torpinventeringarna.<br />
51
Bilaga 2:<br />
Tabell 1: Torpens förekomst i kartmaterialet samt referenser till lantmäteriakter<br />
Nedervi Liljanstorp Generalstabskartan 1852. ”Torp”<br />
Rågångsutstakning 1871/72. LM: akt 37. ”Liljas torp”<br />
1907 års ekonomiska karta. ”Lilljanstorp”<br />
1962 års ekonomiska karta. ”Liljanstorp”<br />
Nedervi<br />
soldattorp/<br />
Närtorpet<br />
Skattläggning 1714. LM akt 5. ”Soldat torp”<br />
Storskifte 1792/94, L. Horneman och J. Boman. LMV T34-9:4 och<br />
LM akt 20. ”Soldattorp”<br />
Generalstabskartan 1852. ”Torp”<br />
Rågångsutstakning 1871/72. LM akt 37. ”Soldatbostället”: Det norra av de två<br />
soldattorpen är borta.<br />
1907 års ekonomiska karta. Två hussymboler.<br />
1962 års ekonomiska karta. -<br />
1990 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Närtorpet”.<br />
Vitmossen Geometrisk avmätning av torpet Witmåsen 1753, A. Upling. LMV T34-9:2.<br />
Storskifte 1792/94, L. Horneman och J. Boman. LMV T34-9:4 och LM akt 20.<br />
”Hvitmossen”<br />
Generalstabskartan 1852. ”Torp”<br />
Rågångsutstakning 1871/72. LM akt 37. ”Hvitmosstorpet”<br />
1907 års ekonomiska karta. ”Hvitmossen”<br />
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Vitmossen” och en uthusbyggnad.<br />
Skästa Björnmyran Generalstabskartan 1852. ”Torp”<br />
Rågångsutstakning 1862. LM akt 34. ”Björnmyran”<br />
1907 års ekonomiska karta. ”Björnmyren”<br />
1962 års ekonomiska karta. -<br />
Hjulsätra/<br />
Djursätra<br />
Generalstabskartan 1852. ”Torp”<br />
Rågångsutstakning 1862. LM akt 34. ”Hjulsätra”<br />
1907 års ekonomiska karta. Hus, ej avsett till boningshus, markerad.<br />
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet som förvrängts till ”Djursätra”.<br />
Slagårda Kolartorp: Skattläggning 1695. LM akt 4. ”Kåhlartorp”<br />
Arealavmätning 1823. LM akt 23. ”Kohlar torpet”.<br />
Generalstabskartan 1852. Hussymbol vid terrängnamnet ”Vargmyren”<br />
1907 års ekonomiska karta. Två hus, ej avsedda till boningshus, markerade.<br />
Laga skifte 1913-17. LM akt 48. ”Kohlartorpet”, dock inget bostadshus markerat.<br />
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Kolars”.<br />
Tuhundra<br />
häradsallmänning<br />
Rönningstorp<br />
Smedstorp<br />
Svarvartorp<br />
Gräsmyran<br />
Skattläggning 1695. LM akt 4. Namnet otydbart i akten.<br />
Arealavmätning 1823. LM akt 2. ”Rönnings torp”<br />
Generalstabskartan 1852. ”Rönnings Tp”<br />
1907 års ekonomiska karta. ”Rönningstorp”<br />
Laga skifte 1913-17. LM akt 48. ”Rönningstorp”<br />
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Rönningstorp”.<br />
Skattläggning 1695. LM akt 4. ”Smestorpet”<br />
Arealavmätning 1823. LM akt 23. ”Smeds torp”<br />
Generalstabskartan 1852. ”Smedstorp”<br />
1907 års ekonomiska karta. ”Smedtorp”<br />
Laga skifte 1913-17. LM akt 48. ”Smedtorp”<br />
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Smedstorp”.<br />
Skattläggning 1695. LM akt 4. ”Svarfvartorpet”<br />
Arealavmätning 1823. LM akt 23. ”Svarfvar torp”.<br />
Generalstabskartan 1852. ”SvarfvarTp”<br />
1907 års ekonomiska karta. ”Svarfvartorp”<br />
Laga skifte 1913-17. LM akt 48. ”Svarvtorp”<br />
1962 års ekonomiska karta. -<br />
1907 års ekonomiska karta. ”Gräsmyren”<br />
1962 års ekonomiska karta. Endast namnet ”Gräsmyran”.<br />
52
Bilaga 3:<br />
Tabell 2: Tabell över de olika växterna och de torp de återfunnits vid.<br />
Växter<br />
Dryopteridaceae<br />
Träjon X X X X X X<br />
Liliaceae<br />
Brandlilja X X<br />
Convallariaceae<br />
Storrams<br />
X<br />
Corylaceae<br />
Hassel X X<br />
Ulmaceae<br />
Alm<br />
X<br />
Cannabaceae<br />
Humle<br />
X<br />
Urticaceae<br />
Nässlor X X X X<br />
Chenopodiaceae<br />
Lungrot<br />
X<br />
Charyophyllaceae<br />
Såpnejlika<br />
X<br />
Liljanstorp<br />
Närtorpet<br />
Vitmossen<br />
Björnmyran<br />
Hjulsätra<br />
Kolartorp<br />
Rönningstorp<br />
Smedstorp<br />
Svarvartorp<br />
Gräsmyran<br />
Ranunculaceae<br />
Akleja<br />
Trädgårdsstormhatt<br />
X<br />
X<br />
Berberidaceae<br />
Berberis X X<br />
Crassulaceae<br />
Kärleksört<br />
Kaukasiskt fetblad<br />
X<br />
X<br />
Grossulariaceae<br />
Krusbär X X X X X X<br />
Måbär X X X X X X X X<br />
Trädgårdsvinbär X<br />
(röda)<br />
Svarta vinbär X X X<br />
53
Växter<br />
Hjulsätra<br />
Rosaceae<br />
Päron X X X<br />
Äpple X X X X X X<br />
Plommon<br />
X<br />
Körsbär X X X<br />
Parksmultron<br />
X<br />
Nypon X X X X X X<br />
Spirea X X<br />
Liljanstorp<br />
Närtorpet<br />
Vitmossen<br />
Björnmyran<br />
Kolartorp<br />
Rönningstorp<br />
Smedstorp<br />
Svarvartorp<br />
Gräsmyran<br />
Fabaceae<br />
Lupin<br />
X<br />
Aceraceae<br />
Lönn<br />
X<br />
Apiaceae<br />
Kirskål X X<br />
Oleaceae<br />
Syren X X X X X X X X X<br />
Ask X X X X<br />
Scrophulariaceae<br />
Kungsljus<br />
X<br />
Convolvulaceae<br />
Åkervinda<br />
X<br />
Caprifolaceae<br />
Skogstry X X X<br />
Kaprifol<br />
Snöbär X X X<br />
X<br />
Campanulaceae<br />
Toppklocka<br />
X<br />
Asteraceae<br />
Gullris<br />
Kanadensiskt<br />
gullris<br />
Höstaster<br />
X<br />
X<br />
X<br />
54
Bilaga 4<br />
Referenslista foto:<br />
Sid 11, figur 2: foto Eva Timm, Liljanstorp, Nedervi. VLM: A 4598.<br />
Sid 11, figur 3: foto Stefan Thulin, Liljanstorp.<br />
Sid 14, figur 5: foto Eva Timm, Soldattorp, Nedervi. VLM: A 4607.<br />
Sid 14, figur 6: foto Stefan Thulin, Nedervi.<br />
Sid 17, figur 8: foto Eva Timm, Vitmossen, Nedervi. VLM: A 4625.<br />
Sid 17, figur 9: foto Stefan Thulin, Vitmossen.<br />
Sid 20, figur 11: foto Eva Timm, . Björnmyran, Skästa. VLM: A 4612.<br />
Sid 20, figur 12: foto Eva Timm, Björnmyran, Skästa. VLM: A 4608.<br />
Sid 20, figur 13: foto Stefan Thulin, Björnmyran.<br />
Sid 22, figur 15: foto Josefina Sköld, Död syren, Syringa vulgaris, Hjulsätra.<br />
Sid 23, figur 16: foto Eva Timm, Hjulsätra, Skästa. VLM: A 4596.<br />
Sid 23, figur 17: foto Stefan Thulin, Hjulsätra.<br />
Sid 26, figur 19: foto Eva Timm, Kolartorp, Slagårda. VLM: A 4590.<br />
Sid 26, figur 20: foto Stefan Thulin, Kolartorp.<br />
Sid 29, figur 22: foto Eva Timm, Rönningstorp, Slagårda. VLM: A 4632.<br />
Sid 29, figur 23: foto Stefan Thulin, Rönningstorp.<br />
Sid 32, figur 25: foto Smedstorp, Slagårda. VLM: A 4568.<br />
Sid 32, figur 26: foto Stefan Thulin, Smedstorp.<br />
Sid 33, figur 27: foto Eva Timm, Smedstorp, Slagårda. VLM: A 4569.<br />
Sid 33, figur 28: foto Stefan Thulin, Smedstorp.<br />
Sid 36, figur 30: foto Eva Timm, Svarvartorp, Slagårda. VLM: A 4601.<br />
Sid 36, figur 31: foto Stefan Thulin, Svarvartorp.<br />
Sid 39, figur 33: foto Eva Timm, Gräsmyran, Tuhundra häradsallmänning. VLM: A 4628.<br />
Sid 39, figur 34: foto Stefan Thulin, Gräsmyran.<br />
Sid 41, figur 36: foto Josefina Sköld, Plommon, Prunus domestica, Rönningstorp.<br />
Sid 41, figur 37: foto Josefina Sköld, Äpple, Malus domestica, Vitmossen.<br />
Sid 41, figur 38: foto Josefina Sköld, Körsbär, Prunus avium. Björnmyran.<br />
Sid 42, figur 39: foto Josefina Sköld, Nyponros, Rosa sp, Kolartorp.<br />
Sid 42, figur 40: foto Stefan Thulin, Berberis, Berberis vulgaris, Vitmossen.<br />
Sid 42, figur 41: foto Josefina Sköld, Krusbär, Ribes uva-crispa, Smedstorp.<br />
Sid 42, figur 42: foto Josefina Sköld, Måbär Ribes alpinum, Kolartorp.<br />
Sid 43, figur 43: foto Josefina Sköld, Träjon, Dryopteris filix-mas, Smedstorp.<br />
Sid 43, figur 44: foto Stefan Thulin, Ask, Fraxinus excelsior, Närtorpet.<br />
Sid 43, figur 45: foto Josefina Sköld, Lönn, Acer platanoides, Vitmossen.<br />
Sid 44, figur 46: foto Josefina Sköld, Akleja, Aquilegia vulgaris, Svarvartorp.<br />
Sid 44, figur 47: foto Josefina Sköld, Brandlilja, Lilium bulbiferum, Liljanstorp.<br />
Sid 44, figur 48: foto Josefina Sköld, Trädgårdsstormhatt, Aconitum x stoerkianum, Liljanstorp.<br />
Sid 45, figur 49: foto Josefina Sköld, Kanadensiskt gullris, Solidago canadensis, Vitmossen.<br />
Sid 45, figur 50: foto Josefina Sköld, Toppklocka, Campanula glomerata, Liljanstorp.<br />
Sid 45, figur 51: foto Josefina Sköld, Gullris, S. virgaurea, Svarvartorp.<br />
Sid 45, figur 52: foto Josefina Sköld, Åkervinda, Convolvulus arvensis, Vitmossen.<br />
Sid 45, figur 53: foto Josefina Sköld, Kaprifol, Lonicera caprifolium, Svarvartorp.<br />
Sid 45, figur 54: foto Josefina Sköld, Höstaster, Aster novi-belgii, Vitmossen.<br />
Sid 46, figur 55: foto Josefina Sköld, Kaukasiskt fetblad, Sedum spurium, Närtorpet.<br />
Sid 47, figur 56: foto Stefan Thulin, Syren, Syringa vulgaris, Kolartorp.<br />
Sid 47, figur 57: foto Josefina Sköld, Snöbär, Symphoricarpus albus, slottet, Västerås.<br />
Sid 47, figur 58: foto Josefina Sköld, Häckspirea, Spiraea salicifolia, .Kolartorp.<br />
Sid 47, figur 59: foto Josefina Sköld, Humle, Humulus lupulus, Vitmossen.<br />
Sid 47, figur 60: foto Josefina Sköld, Honblomställning av humle, St. Månslyckans koloniområde, Lund.<br />
Sid 47, figur 61: foto Josefina Sköld, Såpnejlika, Saponaria officinalis, Vitmossen.<br />
Sid 47, figur 62: foto Josefina Sköld, Lungrot, Chenopodium bonus-henricus, Smedstorp.<br />
55
Förkortningar<br />
LM= Lantmäteriet, Västerås.<br />
LMV= Lantmäteriverket, Gävle.<br />
VLM= Västmanlands läns museum, Västerås.<br />
POM= Programmet för Odlad Mångfald<br />
Referenser<br />
Otryckta källor<br />
Dingtuna-Lillhärad Sockengilles arkiv<br />
Litteratur<br />
Beyron, U. 1977. Blommor från mormors tid. LTs förlag Stockholm AB<br />
Carlberg, B. 1988. Gömda växter i glömda trädgårdar. Wahlström & Widstrand<br />
Danielson, J. 1998. Bondeboken. Norstedts.<br />
Hamilton, H. 1995. Arvet – Bilder och röster från ett fjärran land. Skogens hus, Täby.<br />
Holmberg, P., Eklöf, M-L., Pedersen, A. 1999. Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso- och<br />
kroppsvård. Svenska turistföreningen, Bokförlaget Prisma<br />
Krok, Th.O.B.N. & Almquist, S. 1994. Svensk flora – fanerogamer och ormbunksväxter. 28:e<br />
upplagan, Liber AB.<br />
Lindman, C.A.M. 1974. Nordens flora Wahlström & Widstrand<br />
Ljungberg, P.A. 1880. Westerås stifts herdaminne. Ny följd 1800-1880. Örebro.<br />
MacFayden, D. & Westrup, J. P. 1982. Blommor ur örtagården. Bokförlaget Trevi<br />
Mossberg, B., Stenberg, L., Ericsson, S. 1992. Den Nordiska floran. Wahlström & Widstrand<br />
Nilsson, A. 1989. Våra päron-, plommon- och körsbärssorter. Nordiska Genbanken. Karlebo<br />
Förlag AB.<br />
Nilsson, A. 1986. Våra äppelsorter. Nordiska museet, Stockholm. AB Allmänna förlaget,<br />
Stockholm.<br />
Olsson, S. (Projektledning). 1982. Örtmedicin och växtmagi. Reader´s Digest AB, Stockholm<br />
Vetvicka, V. 1980. En handbok i färg om vilda blommor på åker, äng och i skog. Nybloms förlag<br />
Länkar<br />
POM med perennuppropet www.pom.info Kart- och arkivmaterial<br />
56