HÃ¤fte E-2 - Socialdemokraterna

Häfte E, del 2: 

Välfärd – nya behov, 

nya möjligheter 

Kongress 2005 

29 oktober – 3 november 

Malmö

Häfte E – del 2 

Välfärd – nya behov, nya möjligheter 

Partistyrelsens utlåtanden och motioner som rör 

barn och familjepolitik (motionerna E178-E196)............... 2 


äldrepolitik och pensioner (motionerna E197-E222).......... 31 


bygg- och bostadspolitik (motionerna E223-E266)............ 61 


trygghet i vardagen (motionerna E267-E325) ....................123 

Socialdemokratiska partistyrelsen 

överlämnar härmed till partiets 35e ordinarie kongress, 

den 29 oktober–3 november 2005 i Malmö, 

i stadgeenlig ordning inlämnade motioner samt partistyrelsens utlåtanden 

och övriga förslag. 

Detta häfte är utgivet av Socialdemokraterna. 

Tryck: EO Print, Stockholm 

Layout och produktion: EO Print, Stockholm 

Omslag: Gränslösdesign 

ISBN: 91 532 0580 4

Välfärd – nya behov, nya möjligheter 


barn och familjepolitik 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E178, E179, E180, 

E181, E182, E183, E184, E185, E186, E187, E188, E189, E190, 

E191 och E192 (föräldraförsäkringen) 

I motion E178 (enskild, Malmö arbetarekommun) föreslås att föräldraledighetslagen 

ändras för att verka mot en hälftendelning av föräldraledigheten. 

Motion E179 (Södertälje arbetarekommun) yrkar på en etappvis 

individualiserad föräldraförsäkring där ett första steg är en tredelad modell 

och att taket i föräldraförsäkringen höjs. I motion E180 (Tomelilla arbetarekommun) 

krävs att konsekvensbeskrivning av att ta bort möjligheten 

att överlåta dagar görs, att intresset hos allmänheten för en sådan reform 

undersöks samt att partiet tänker på barnet bästa i första hand. I motion 

E181 (enskild, Marks arbetarekommun) föreslås att partiet successivt gör 

en större andel av föräldraledigheten individuell och icke överlåtningsbar. 

Motion E182 (Borås arbetarekommun) vill att föräldraförsäkringen successivt 

görs mer jämställd i form av fler icke överlåtelsebara dagar, oberoende 

av om föräldraförsäkringen byggs ut i övrigt eller inte. I motion E183 

(Stockholms läns partidistrikt) föreslås partikongressen besluta att verka 

för en mer individualiserad föräldraförsäkring, som första steg i form av en 

tredelad föräldraförsäkring där föräldrarna får var sin tredjedel samt en 

tredjedel att fördela fritt mellan sig. Motion E184 (enskild, Lunds arbetarekommun) 

kräver att föräldraledighetslagen ändras för att verka mot en 

hälftendelning av föräldraledigheten, att hela förvärvsinkomsten upp till 

taket i ersättningsnivån betalas ut vid föräldraledigheten, att taket i ersättningsnivån 

höjs till 30 000 kr/mån samt att ersättningsnivån höjs till 90 

procent. I motion E185 (Lunds arbetarekommun) föreslås att studenter 

ska erhålla erforderligt stöd av samhället för att möjliggöra föräldraledighet, 

att nivån på stödet inte ska understiga det normala studiemedlet samt 

att stödet även ska tillhandahållas såsom en tillfällig föräldrapenning. I 

motion E186 (Enskild, Järfälla arbetarekommun) yrkas att föräldraledighetslagen 

förändras så att föräldrar har lagligt stöd att förkorta arbetstiden 

fram till dess barnet fyller 18 år samt att frågan om utökad föräldrapenning 

utreds. Motion E187 (Stockholms arbetarekommun) begär att kongressen 

ställer sig bakom tanken att studenter ska erhålla erforderligt stöd 

av samhället för att möjliggöra föräldraledighet, att stödet även ska tillhandahållas 

såsom en tillfällig föräldrapenning och att situationen för studenter 

med barn särkskilt bör beaktas både vad avser socialförsäkringarnas 

och studiemedlens framtida utformning. I motion E188 (Stockholms 

arbetarekommun) föreslås att socialdemokraterna ska verkar för att föräldraförsäkringen 

delas lika mellan föräldrarna, att ersättningen i föräldraförsäkringen 

höjs till 90 procent av SGI samt att taken i föräldraförsäkringen 

höjs. Motion E189 (Sundbybergs arbetarekommun) vill att socialdemokratiska 

riksdagsgruppen verkar för en individualisering av föräldraförsäkringen. 

I motion E190 (Sandvikens arbetarekommun) föreslås att 

dagens föräldraförsäkring där två månader är förbehållna den ena föräl- 

2

dern slopas och istället skapas en fullt ut individualiserad föräldraförsäkring 

där hälften av ledigheten tillfaller respektive förälder. I motion E191 

(Lidingö arbetarekommun) krävs att föräldraförsäkringen individualiseras, 

att föräldraledigheten utökas med sex månader för att ge båda föräldrarna 

möjlighet att vara hemma nio månader vardera samt att taket i föräldrapengen 

höjs successivt till ett högre belopp för att möjliggöra för fler 

att vara föräldralediga. Motion E192 (enskild, Norrtälje arbetarekommun) 

tar upp frågan om att göra en utredning om möjligheten att beräkna 

ersättningen till föräldralediga på föräldrarnas gemensamma inkomst. 

Alla barn ska få en bra start i livet. Det är utgångspunkten för socialdemokraternas 

familjepolitik. Familjepolitiken ska göra det möjligt för 

båda föräldrarna att kombinera familj och yrkesliv. Därför bygger vår politik 

på tre delar, föräldraförsäkring, förskola och barnbidrag. Tillsammans 

ger det bra förutsättningar att ordna vardagen utifrån banens behov. Föräldraförsäkringen 

är en viktig del i den generella välfärden då den utjämnar 

över livet, mellan generationer och mellan inkomstgrupper. Den är 

inkomstrelaterad och ger därmed ett bra skydd för alla. På så sätt stärks 

förtroendet för den generella välfärden. 

Föräldraförsäkringen ger föräldrar möjlighet att vara hemma med 

sina barn i totalt 16 månader (480 dagar). 13 månader (390 dagar) är 

knutna till förälderns inkomst med 80 procent av den sjukpennigrundande 

inkomsten med ett tak på knappt 25 000 kr per månad (7,5 basbelopp). 

Taket kommer att höjas till drygt 33 000 kronor i månaden (10 basbelopp), 

den 1 juli 2006. Det innebär att ca 90 procent av föräldrarna verkligen 

får ut 80 procent av sin inkomst vid föräldraledighet. 

Tre månader (90 dagar) i föräldraförsäkringen ersätts med 60 kronor 

per dag, lika för alla oavsett inkomst. Detta belopp kommer att höjas till 

180 kronor den 1 juli 2006. Föräldraförsäkringen betalas ut längst till och 

med det år barnet fyller åtta år. I många kollektivavtal finns också överenskommelser 

om att arbetsgivaren fyller ut föräldraförsäkringen på olika 

sätt. 

Studerande med barn har en betydligt svårare ekonomisk situation i 

förhållande till andra studenter. Inom ramen för studiestödsystemet införs 

ett barntillägg från årsskiftet som ger närmare 800 kronor mer i månaden 

för en studerande med två barn. Det lägsta belopp som betalas ut i föräldrapenningen 

har också höjts successivt under de senaste åren från 60 kronor 

per dag och är nu 180 kronor per dag. Även det omfattar bland annat 

studenter som inte har någon sjukpenninggrundande inkomst. 

Föräldraförsäkringen är mycket flexibel vilket gör att föräldrar kan ta 

ut ledigheten under längre eller kortare tid. Föräldrapenningen är individuell 

och delad med hälften var till föräldrarna med möjlighet att överlåta 

dagar till den andre föräldern. Det krävs alltså en aktiv handling för 

att avstå sin halva av föräldraförsäkringen. Fyra månader går inte att överlåta, 

två för respektive förälder, de så kallade pappa- respektive mammamånaderna. 

Uttaget av föräldraförsäkringen är ojämnt fördelat mellan föräldrarna. 

Kvinnorna tar ut den största delen av föräldrapenningdagarna. Det 

innebär att barn i mindre utsträckning har tillgång till båda sina föräldrar. 

Pappornas föräldraledighet har dock ökat sedan de så kallade pappamånaderna 

infördes från 11,4 procent 1994 till 18,7 procent förra året. 

3

4 

Fördelningen mellan föräldrarna skiljer sig åt regionalt. Det finns 

också inkomst- och klassrelaterade skillnader i fördelningen mellan föräldrarna. 

LO-familjer delar i mindre utsträckning lika på föräldaledigheten 

jämfört med TCO- och SACO- familjer. I en undersökning gjord av 

LO 2004 framgår att bara 30 procent av papporna i LO-familjer har tagit 

ut mer än de två pappamånaderna. Bland TCO-papporna är motsvarande 

siffra 40 procent och bland SACO-papporna har hälften tagit ut mer än 

två månader. 

Undersökningar visar också att alltför många arbetsgivare direkt eller 

indirekt motarbetar män som vill vara pappalediga. Här krävs ett aktivt 

arbete för attitydförändringar. 

Fler attitydundersökningar har gjorts kring föräldraförsäkringen och 

dess utformning. En undersökning som den så kallade föräldraförsäkringsutredningen 

gjorde visar på ett starkt stöd för att föräldrar själva ska 

få bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas. Den visar även på ett 

starkt stöd för att pappor tar ut föräldraledighet och för att bygga ut 

pappa- respektive mammamånaderna. 

Olika perioder och situationer i livet kräver olika lösningar. Det finns 

inte en lösning som är rätt för alla familjer, men de grundläggande behoven 

för barn och föräldrar är desamma. Därför vill vi utveckla politiken så 

att den stärker både barn och föräldrar i de olika sammanhang de befinner 

sig i varje dag. Barnens bästa i form av den självklara rätten att växa 

upp och utvecklas i trygghet och rätten till båda sina föräldrar är utgångspunkten 

i detta arbete. Politiken utvecklar vi bäst med ett helhetsperspektiv 

på barn och föräldrar och våra avvägningar sker utifrån det. 

Vi vill att Sverige ska vara världens mest barnvänliga land. Vi vill att 

alla barn ska kunna växa upp i trygghet, utvecklas och förverkliga sina 

drömmar. För att nå dit vill vi fortsätta utveckla familjepolitiken. Det gäller 

inte minst den ekonomiska situationen för ensamstående föräldrar. 

Nästa år höjer vi barnbidraget och flerbarnstillägget, som också införs 

redan från andra barnet. Samtidigt höjer vi underhållsstödet, förbättrar 

bostadsbidraget och inför ett barntillägg för studerande. Familjepolitiken 

är ett stort politiskt område som rymmer många angelägna förbättringar 

som dock alltid måste vägas mot varandra. 

Sverige har världens bästa föräldraförsäkring. Vår progressiva familjepolitik 

har bidragit till att Sverige ligger i topp när det gäller såväl barnafödande 

som kvinnlig förvärvsfrekvens. Trots dessa framgångar utmanas 

vår familjepolitik av krav på kortare föräldraförsäkring, vårdnadsbidrag 

och höjda avgifter inom barnomsorgen. Det kan vi socialdemokrater inte 

acceptera. 

Socialdemokraternas mål är ett jämställt uttag av föräldraledigheten. 

För att öka jämställdheten mellan könen måste insatser göras för att stärka 

kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Minskning av antalet visstidsanställningar, 

rätt till heltid, lika lön för likvärdigt arbete och stärkt lagskydd 

för gravida och föräldralediga måste genomföras. Höjningen av 

inkomsttaket i föräldraförsäkringen nästa år, ger goda ekonomiska förutsättningar 

för ett jämställt uttag. Fler kommer att ha råd att dela lika på 

föräldraledigheten. 

Informationsinsatser behöver göras för att inte minst papporna ska 

bli varse om sina rättigheter i föräldraförsäkringen. Erfarenheter visar att

kunskapen om föräldraförsäkringen är bristfällig. Förändrade attityder 

och ökad kunskap bidrar också till en mer jämn fördelning av föräldraledigheten. 

Utöver dessa åtgärder är vi beredda att utveckla fler förslag bland 

annat baserade på utredningen om en reformerad föräldraförsäkring. Målet 

är tydligt. Vi socialdemokrater vill ha ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. 

Partistyrelsen föreslår kongressen besluta: 

1) att anse motionerna E178, E179, E180, E181, E182, E183, E184, 

E185, E186, E187, E188, E189, E190, E191 och E192 besvarade 

med hänvisning till utlåtandet. 

Motion E178 

Malmö arbetarekommun – enskild 

Jämställ föräldraledigheten 

Barnen behöver en nära och god relation till båda sina föräldrar, inte minst för 

att de själva ska växa upp till självständiga, hela och jämställda människor. Ett 

första steg för att ge barnen möjlighet till en god och nära kontakt med båda 

sina föräldrar är att föräldrarna delar på föräldraledigheten fullt ut, något som 

i praktiken sällan sker. Det är bara en femtedel av alla pappor som inte tar ut 

någon föräldraledighet alls och endast trettio procent tar ut mer än en månads 

ledighet. Kvinnor å andra sidan tar ut omkring åttiofem procent av all föräldraledighet. 

Jämställdheten i hemmet avgörs när barnen är små. En relation 

som var någorlunda jämställd beträffande hemarbetet före barnets ankomst 

tenderar att falla in i könsrollsmönstret efter barnets ankomst. Förklaringen 

till det ligger delvis i att kvinnan är den som tar ut större delen av föräldraledigheten 

vilket medför att kvinnan då tar det större ansvaret för hemmet 

medan hon är hemma från arbetet. De stereotyper som skapas under föräldraledigheten 

har sedan en förmåga att leva kvar i förhållandet, även då barnen 

är vuxna och utflugna ur hemmet. Kvinnan fortsätter att dubbelarbeta och 

könsrollerna befästs än en gång. Förutom det kvinnliga dubbelarbetet för den 

ojämna fördelningen med sig andra negativa faktorer, exempelvis blir det svårare 

för kvinnliga småbarnsföräldrar att göra karriär. Männen förlorar ovärderlig 

tid tillsammans med sina barn och möts ofta av en diskriminerande, 

negativ attityd då de vill ta ut föräldraledighet. 

Därför kräver vi: 

1) att föräldraledighetslagen ändras för att verka mot en hälftendelning av 

föräldraledigheten. 

Frida Karlsson och Anna-Lena Hogerud, S-kvinnoklubben Avantgarde, 

Skåne 

Malmö arbetarekommun beslutade att skicka motionen till kongressen som 

enskild. 

5

Motion E179 

Södertälje arbetarekommun 

Barnens rätt till båda sina föräldrar 

Vår politiska ambition och vilja för samhällets alla olika delar har länge handlat 

om jämställdhet. Men trots en mångårig kamp för lika rätt mellan könen 

står vi fortfarande och stampar. Dagens arbetsliv, sociala liv, föreningsliv och 

familjeliv är fortfarande inte jämställt. Kvinnor har fortfarande betydligt lägre 

lön än män, sämre möjligheter till inflytande och ansvar över sitt arbete och 

karriär. I viss utsträckning kan ojämlikheten mellan könen förklaras med att 

kvinnor generellt tar ett större ansvar för hem och familj. Om ansvaret för 

barnen delades mer lika skulle sannolikt förutsättningarna för både jämställda 

löner och kvinnors karriärutveckling förbättras. 

I detta perspektiv är föräldraledigheten en nyckelfråga. Föräldraförsäkringen 

har som mål att stödja båda föräldrarnas möjligheter att förena förvärvsarbete 

med föräldraskap. Trots att andelen män som tar ut föräldraledighet 

ökar är det fortfarande kvinnorna som tar ut den största delen av föräldrapenningen. 

Utvecklingen går allt för långsamt och alltför många barn får 

fortfarande för lite tid med sina pappor. År 2004 togs endast 17,5 procent av 

föräldrapenningsdagarna ut av papporna. Vidare och alarmerande är att var 

fjärde barn inte får en enda föräldrapenningsdag med sin pappa de första fyra 

åren. Detta är helt oacceptabelt ur et barnperspektiv. Barnen har rätt till båda 

sina föräldrar. 

Naturligtvis är det så att familjens ekonomi spelar en stor roll när fördelningen 

av föräldraledigheten bestäms. Men samtidigt visar pappornas uttag 

inte bara hänger samman med ekonomiska övervägande då en stor andel pappor 

i familjer där inkomsterna överstiger taket tar ut sin ledighet. Den sneda 

fördelningen av uttagen av föräldraförsäkringen mellan könen handlar alltså 

om något annat så som förväntningar på de olika könen och viljan att vara tillsammans 

med sina barn. En höjning av taket i föräldraförsäkringen är nödvändigt 

och det är välkommet att regeringen aviserar detta. Men det räcker inte. 

Överlag är det svenska socialförsäkringssystemet knutet till individen. 

Orsaken till att just föräldraförsäkringen skiljer ut sig står antagligen att finna 

i attityder och olika syn på kvinnors och mäns betydelse i arbetslivet. På sikt 

bör därför föräldraförsäkringen helt knytas till individen – till den enskilda 

föräldern. En sådan lösning skulle öka kvinnornas möjligheter att göra sig 

gällande i yrkeslivet och samtidigt ge männen bättre möjligheter att bygga 

upp en stabil föräldrarelation till sina barn. Papporna får ett tydligare mandat 

gentemot sina arbetsgivare när det gäller pappaledighet och mammorna får 

också acceptera att papporna är jämbördiga i förhållandet till sina barn. Men 

framförallt skulle barnen få rätt till båda sina föräldrar. 

En individualisering kan ske i etapper, där ett första steg bör vara en tredelad 

modell där en tredjedel tilldelas respektive förälder och en tredjedel ges 

möjlighet att dela på. 

Kongressen föreslås besluta: 

1) att etappvis verka för en individualiserad föräldraförsäkring där ett första 

steg är en tredelad modell enligt motionens anda, 

2) att verka för att taket i föräldraförsäkringen höjs. 

Södertälje arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

6

Motion E180 

Tomelilla arbetarekommun 

Partiets förslag på ny reform av föräldraförsäkringen 

Det är med bestörtning jag har tagit del av den förändring i föräldraförsäkringen 

partiet planerar som innebär att föräldrar/vårdnadshavare inte kan flytta 

över dagar till varandra under föräldraledigheten. 

Under ett lokalt S-föreningsmöte väcktes frågan och föranledde en 

mycket livlig diskussion. Det visade sig att inte någon närvarande var positiv 

till förslaget utan tyckte att någon borde agera mot detsamma. 

Har det utförts någon konsekvensbeskrivning av hur förslaget drabbar 

dagens familjer? Är förslaget väl förankrat hos allmänheten eller ens i vårt 

eget parti? 

Verkligheten skiljer sig tyvärr ofta från goda föresatser och visioner och 

som det ser ut idag finns det många familjer som inte skulle klara av ekonomin 

om den högst avlönade familjemedlemmen skulle tvingas vara hemma. I 

de fall där ena föräldern/vårdnadshavaren är arbetslös, ska då båda föräldrarna 

gå hemma? Vad händer om familjerna vägrar, ska det beredas plats på förskolorna 

för 6 månader gamla barn? Som det ser ut på förskolorna idag finns 

varken möjlighet eller plats till dessa små barn som dessutom fortfarande har 

stort behov av sina egna familjer. Jag arbetar själv som förskollärare och vet 

hur hårt maxtaxereformen slog mot förskoleverksamheten och som framför 

allt drabbar våra barn. 

Visst är det viktigt med jämställdhet men det kan och bör angripas på 

annat sätt. Det är framför allt viktigt att verka för en mer positiv inställning 

hos arbetsgivare för båda föräldrarnas/vårdnadshavares rätt till ledighet. 

Kritiken hos allmänheten är redan idag att staten lägger sig i för mycket 

och förslaget skulle knappast vara gynnsamt för den kommande valrörelsen. 

Jag föreslår därför : 

1) att en konsekvensbeskrivning utförs, 

2) att intresset hos allmänheten för reformen undersöks, 

3) att partiet tänker på BARNENS bästa i första hand. 

Heléne Hall, Brösarp 

Tomelilla arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E181 

Marks arbetarekommun – enskild 

Individualiserad föräldraförsäkring 

Idag utgår föräldrapenning i 480 dagar per barn. Vid gemensam vårdnad får 

föräldrarna 240 dagar vardera och vid enskild vårdnad tillfaller alla dagar 

vårdnadshavaren. Med undantag för 60 dagar vardera (så kallade ”pappadagar” 

respektive ”mammadagar”) är det vid gemensam vårdnad möjligt att 

överlåta dagarna mellan föräldrarna. All tillgänglig statistik visar att denna 

möjlighet används på så sätt att papporna överlåter i princip alla ”överlåtelsebara” 

dagar (dvs. 180 dagar) till mamman. Det ojämna uttaget av föräldrale- 

7

digheten vid gemensam vårdnad är ett problem för såväl barnen som kvinnorna 

och männen. 

Barnet drabbas negativt eftersom de får en skev verklighetsuppfattning, 

där mamman/kvinnan är hemma och är ”vårdande” samtidigt som pappan/ 

mannen är på jobbet och är ”familjeförsörjare”. Dessutom missar barnet en 

viktig möjlighet att knyta ann emotionellt även till pappan. 

Kvinnan drabbas negativt eftersom arbetsgivarna naturligtvis känner till 

den statistiska verkligheten. Därmed blir en rationell arbetsgivare givetvis 

ovillig att anställa en kvinna eftersom hon troligen kommer att vara mer föräldraledig 

än en man. Det skeva uttaget av föräldraledighet kommer dessutom 

att drabba kvinnan negativt avseende löneutveckling och karriärmöjligheter. 

Mannen drabbas negativt eftersom det på många arbetsplatser utvecklas 

en social norm som gör det svårt att ta ut föräldraledighet även om han skulle 

vilja. Trycket från arbetsgivaren och i många fall även arbetskamraterna blir 

för stort. Därmed missar pappan en viktig möjlighet att knyta ann till barnet. 

Varje förändring av verkligheten riskerar i någon mån att skapa nya problem. 

Ett parti med anspråk på ansvarstagande samhällsomvandling måste 

emellertid se möjligheterna och inte problemen. Problem löser vi socialdemokrater 

med kreativt tänkande och progressivt handlande. 

Att vara förälder är både ett ansvar och ett privilegium. I ett jämlikt samhälle 

fördelas både plikter och privilegier lika mellan kvinnor och män. Partiet 

måste därför verka för en ökad individualisering av föräldraförsäkringen i 

form av fler icke överlåtelsebara dagar, oberoende av om föräldraförsäkringen 

byggs ut i övrigt eller inte. 

Vi föreslår därför att: 

1) partiet successivt gör en större andel av föräldraledigheten individuell 

och icke överlåtelsebar. 

Wanna Swedberg, Mikael Åhman, Annika Hammarsten, Phia Andersson 

och Barbro Petersson 

Marks arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E182 

Borås arbetarekommun 


I dag utgår föräldrapenning i 480 dagar per barn. Vid gemensam vårdnad får 

föräldrarna 240 dagar vardera och vid enskild vårdnad tillfaller alla dagar 

vårdnadshavaren. Med undantag för 60 dagar vardera (så kallade ”pappadagar” 

respektive ”mammadagar”) är det vid gemensam vårdnad möjligt att 

överlåta dagarna mellan föräldrarna. All tillgänglig statistik visar att denna 

möjlighet används på så sätt att papporna överlåter i princip alla ”överlåtelsebara” 

dagar (dvs. 180 dagar) till mamman. Det ojämna uttaget av föräldraledigheten 

vid gemensam vårdnad är ett problem för såväl barnen som kvinnorna 

och männen. 

Barnet drabbas negativt eftersom de får en skev verklighetsuppfattning, 

där mamman/kvinnan är hemma och är ”vårdande” samtidigt som pappan/ 

mamman är på jobbet och är ”familjeförsörjare”. Dessutom missar barnet en 

fullgod möjlighet att knyta känslomässiga band även till pappan. 

8

Kvinnan drabbas negativt eftersom arbetsgivaren naturligtvis känner till 

den statistiska verkligheten. Därmed blir en rationell arbetsgivare givetvis ovillig 

att anställa en kvinna eftersom hon troligen kommer att vara mer föräldraledig 

än en man. Det skeva uttaget av föräldraledighet kommer dessutom att 

drabba kvinnan negativt avseende löneutveckling, utbildning och avancemang. 

Mannen drabbas negativt eftersom det på många arbetsplatser utvecklas 

en attityd som gör det svårt att ta ut föräldraledighet även om han skulle vilja. 

Trycket från arbetsgivaren och i många fall även arbetskamraterna blir för 

stort. Därmed missar pappan en viktig möjlighet att knyta känslomässiga 

band till barnet, och detta kan leda till irreparabel skada senare i livet för både 

mannen och barnet. 

Ett argument mot fler icke överlåtelsebara dagar (det vill säga i praktiken 

fler pappadagar) är att det riskerar innebära att barn skulle hamna på 

dagis tidigare än idag. Faktum är att om man motsätter sig tidigt dagis och 

samtidigt motsätter sig fler ”pappadagar” innebär det faktiskt att man utgår 

ifrån en kvinnlig plikt att stanna hemma med barnen och därmed skuldbelägger 

kvinna om hon inte gör det. 

Ett annat argument som stundom framförs är att fler icke överförbara 

dagar skulle skapa problem för egenföretagare, eftersom dessa skulle sakna 

möjlighet att ta ut någon föräldraledighet. Att en längre tids sammanhängande 

bortavaro från det egna företaget kan skapa problem är dock inte unikt för 

föräldraledighetsfrågan (samma problem kan uppstå vid sjukdom) och måste 

därför ses som en tillväxtfråga, och således hanteras inom ramen för den allmänna 

småföretagarpolitiken. Möjligheten till ledighet kvarstår tills barnet 

fyller åtta år och många föräldralediga pappor tar ut en till två dagar i veckan 

under en längre period. 

Att vara förälder är både ett privilegium och ett ansvar. I ett jämlikt samhälle 

fördelas både privilegier och plikter lika mellan kvinnor och män. Partiet 

måste därför verka för en mer jämställd föräldraförsäkring i form av fler 

icke överlåtelsebara dagar, oberoende av om föräldraförsäkringen byggs ut i 

övrigt eller inte. 

Vi föreslår därför 

1) att partikongressen beslutar att föräldraförsäkringen successivt görs mer 

jämställd i form av fler icke överlåtelsebara dagar, oberoende av om föräldraförsäkringen 

byggs ut i övrigt eller inte. 

Lahja Exner, Aina Mullbock-Abramsson och Nina Järni, S-kvinnor i Borås 

Borås arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E183 

Stockholms läns partidistrikt 

Föräldraskap – delat ansvar och delad glädje 

I många avseende anses Sverige vara ett jämställt land där män och kvinnor 

har lika möjligheter. Jämställdheten har nått stora framgångar och genom 

olika social- och familjepolitiska reformer har kvinnorna förmått att flyttat 

fram sina positioner och vunnit kampen att slippa välja mellan barn och arbete. 

Kvinnors arbetskraftsdeltagande är inte mycket lägre än männens vilket till 

9

10 

stor del beror på den offentligt finansierade barnomsorgen och vår unika föräldraförsäkring. 

Trots framgångarna kvarstår stora skillnader både i familjen och i samhället 

i stort. De stora skillnaderna mellan könen uppstår i stor utsträckning 

när första barnet föds. Då tar kvinnan ett större ansvar för hem och familj, tar 

ut den största andelen av föräldraledigheten, är hemma med vård av sjukt barn 

och använder rätten att minska sin arbetstid. 

Tyvärr finns också exempel på hur samhällets strukturer och regelverk 

fortfarande befäster könsrollerna och sanktionerar att föräldraskapet i första 

hand är mammans ansvar. Exempel på ett sådant regelverk är utbetalningen 

av barnbidraget, som automatiskt betalas ut till mamman och inte heller kan 

delas. För de allra flesta familjer är detta inget problem. Däremot kan det ifrågasättas 

ur jämställdhetssynpunkt. Frågan om att göra barnbidraget könsneutralt 

och möjligheten att kunna dela barnbidraget mellan båda vårdnadshavarna 

blir med den utgångspunkten viktig. Ett exempel på låsta strukturer gäller 

möjligheten att gå ner i arbetstid när barnen är små. Den rätten utnyttjas i hög 

grad av mammorna och knappast alls av papporna. Detta beror till stor del på 

samhällets attityder och förväntningar på hur männen ska agera och det faktum 

att det näst intill är att betrakta som unikt att mannen går ner i arbetstid 

för att vara mer tillsammans med sina barn. 

Det är nu över 30 år sedan mödraledigheten ersattes av föräldraledigheten 

vilket då innebar att rätten att vara hemma med sitt barn inte längre var 

reserverat för enbart mamman. Målet var att stödja båda föräldrarna i att förena 

förvärvsarbete med föräldraskap. Detta möjliggjordes genom att ersättningen 

knöts till den enskilde förälderns inkomst. 

Under åren har föräldraförsäkringen utvecklats och kraftigt förbättrats. 

Ersättningsnivåerna har höjts, antalet dagar har blivit fler och försäkringen 

har blivit mer flexibel. 

Föräldraförsäkringen ger idag föräldrarna möjlighet att vara hemma med 

barnen i sammanlagt 480 dagar. Föräldrar med gemensam vårdnad har rätt till 

hälften var av det totala antalet dagar. En förälder kan dock avstå rätten till 

föräldrapenning till den andra föräldern med undantag för 60 dagar (de så 

kallade mamma- och pappamånaderna). I grunden är således redan föräldraförsäkringen 

individuell. 

Trots försäkringens utformning och ambition är det kvinnorna som tar ut 

den största andelen av föräldrapenningen. Visserligen ökar männens uttag 

varje år men utvecklingen går, för vår tid, generande långsamt. Alltför många 

barn får för lite tid med sina pappor. Endast 17,5 procent (2004) av föräldrapenningsdagarna 

tas ut av papporna. Det mest häpnadsväckande är att var fjärde 

barn inte får en enda föräldrapenningsdag med sin pappa de första fyra åren. 

Det går att anta olika skäl till att papporna inte tar ut lika stor del av föräldrapenningen 

som mammorna. Dels ekonomiska skäl då man anser att 

familjen förlorar mest på att pappan är hemma. Dock ska man komma ihåg 

att det mest jämställda uttaget av föräldraledigheten finner man i familjer där 

inkomsterna överstiger taket. Det är i familjer med de lägsta inkomsterna som 

föräldraledigheten fördelas mest ojämnt. Höjningen av taket i föräldraförsäkringen 

är mycket viktig för att inte urholka dels försäkringen men också för 

att minimera det ekonomiska skälet till att inte kunna ta ut föräldraledighet. 

Det går också att finna orsaker i arbetsgivarens inställning och i mammornas 

benägenhet att släppa in papporna i föräldraskapet. I diskussioner 

med unga människor är det självklart med ett delat föräldraskap och att pap-

pan tar lika stor del i barnens utveckling och vardagssysslor som mamman. 

Dock är det uppenbart att verkligheten inte ser likadan ut som teorin.Enligt 

en undersökning genomförd av RFV 2003 så är fortfarande en allmän uppfattning 

att föräldraledighet och föräldrapenning till största delen är en förmån 

för mamman i första hand. 

Som en följd av det ojämna uttaget av föräldrapenningen betyder bortavaro 

från jobbet, i form av föräldraledighet, sämre löneutveckling. Skillnader 

mellan kvinnor och mäns löner och inkomster finns visserligen innan man får 

barn men det förstärkts betydligt när nya familjemedlemmen föds. Detta 

leder onekligen till lägre lön, sämre utvecklingsmöjligheter, mindre makt och 

i slutändan mindre pension för kvinnorna. 

För att dagens arbetsoch samhällsliv ska bli mera jämställt krävs att föräldrarna 

delar lika på ansvaret för hem och familj. Om ansvaret delas lika 

skulle sannolikt förutsättningarna för både jämställda löner och kvinnors 

ställning på arbetsmarknaden stärkas. Om papporna i större omfattning också 

skulle utnyttja sin rätt att gå ner i arbetstid när barnen är små så skulle arbetsgivaren 

inte kunna göra någon skillnad på kvinnors och mäns föräldraskap. 

Men framför allt skulle papporna ges bättre möjligheter att bygga upp en stabil 

föräldrarelation med sina barn. 

Vi vill att våra barn ska växa upp utan bestämda uppfattningar och fria 

från traditionella könsroller. Både mammor och pappor är lika viktiga för barnen 

även när de är små. Trots alla år av ihärdig diskussion och debatt om ett 

mer jämställt uttag av föräldraledigheten har vi inte nått det resultat man hade 

kunnat önska ett upplyst och modernt samhälle. Nu behövs en kraftfull politisk 

markering. Socialdemokraterna har en stor roll att fylla som opinionsbildare 

och medverka till att inte upprätthålla gamla strukturer. 

Mot denna bakgrund anser vi att det behövs ytterligare incitament till att 

stärka båda föräldrarnas föräldraskap och därmed verka för en mer individualiserad 

föräldraförsäkring. Ett första intressant steg vore den Isländska 

modellen, en så kallad tredelad föräldraförsäkring vilken innebär en tredjedel 

till mamman, en tredjedel till pappan och en tredjedel att fördela fritt. 

Stockholms läns partidistrikt föreslår partikongressen besluta 

1) att verka för en mer individualiserad föräldraförsäkring, som första steg i 

form av en tredelad föräldraförsäkring där föräldrarna får var sin tredjedel 

samt en tredjedel att fördela fritt mellan sig. 

Motion E184 

Lunds arbetarekommun – enskild 

Jämställ föräldraledigheten! 

Barnen behöver en nära och god relation till båda sina föräldrar, inte minst för 

att de själva ska växa upp till självständiga, hela och jämställda människor. Ett 

första steg för att ge barnen möjlighet till en god och nära kontakt med båda 

sina föräldrar är att föräldrarna delar på föräldraledigheten fullt ut, något som 

i praktiken sällan sker. Det är bara en femtedel av alla pappor som inte tar ut 

någon föräldraledighet alls och endast trettio procent tar ut mer än en månads 

ledighet. Kvinnor å andra sidan tar ut omkring åttiofem procent av all föräldraledighet. 

11

Jämställdheten i hemmet avgörs när barnen är små. En relation som var 

någorlunda jämställd beträffande hemarbetet före barnets ankomst tenderar 

att falla in i könsrollsmönstret efter barnets ankomst. Förklaringen till det ligger 

delvis i att kvinnan är den som tar ut större delen av föräldraledigheten 

vilket medför att kvinnan då tar det större ansvaret för hemmet medan hon är 

hemma från arbetet. De stereotyper som skapas under föräldraledigheten har 

sedan en förmåga att leva kvar i förhållandet, även då barnen är vuxna och 

utflugna ur hemmet. Kvinnan fortsätter att dubbelarbeta och könsrollerna 

befästs än en gång. 

Förutom det kvinnliga dubbelarbetet för den ojämna fördelningen med 

sig andra negativa faktorer, exempelvis blir det svårare för kvinnliga småbarnsföräldrar 

att göra karriär. Männen förlorar ovärderlig tid tillsammans med 

sina barn och möts ofta av en diskriminerande, negativ attityd då de vill ta ut 

föräldraledighet. 

För att reformen ska kunna genomföras krävs att de ekonomiska reglerna 

runt föräldraledighet förändras så att den ekonomiska förlusten av en 

hälftendelning blir mindre kännbar. Dels bör taket i ersättningsnivån höjas 

kraftigt, så att den ekonomiska förlusten blir så liten som möjligt för de föräldrar 

som väljer att ta ut sin ledighet. Alla tjänar på delad föräldraledighet. 

En delad föräldraledighet ger kvinnorna möjlighet att delta i samhällsbyggandet 

på mer jämlika villkor, det ger papporna möjligheten att ta del av sina 

barns uppväxt fullt ut, och framför allt ger det barnen en möjlighet till en god 

relation till båda sina föräldrar. 


1) att föräldraledighetslagen ändras för att verka mot en hälftendelning av 

föräldraledigheten, 

2) att hela förvärvsinkomsten upp till taket i ersättningsnivån betalas ut vid 

föräldraledigheten, 

3) att taket i ersättningsnivån höjs till trettiotusen kronor per månad, 

4) att ersättningsnivån höjs till 90 procent. 

Lunds socialdemokratiska studentklubb 

Lunds arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E185 

Lunds arbetarekommun 

Skapa möjlighet för studenter att vara föräldralediga 

Diskussionen om föräldraledighet har sällan förr varit så omfattande som 

nu. En aspekt som emellertid ofta glöms bort är att det finns en grupp som 

samhället inte uppmuntrar att ta sitt ansvar som föräldrar – studenterna. I dag 

erhåller alla förvärvsarbetande 80 procent av sin inkomst (SGI) upp till ett 

maxtak i föräldrapenning. En snarlik möjlighet finns emellertid inte för studenter. 

Detta har förmodligen sin grund i samhällets statiska syn på studenter 

som en homogen, ung och barnlös grupp. Denna syn på studentgruppen 

utgör en missuppfattning då både högskolan och studentgruppen väsentligen 

12

har förändrats de senaste tio åren. I dag är närmare en fjärdedel av alla studenter 

föräldrar. 

Som bäst kan en heltidsstuderande, utan deltidsarbete eller tidigare inarbetad 

SGL uppbära 180 kronor om dagen i garantipenning. Denna summa 

kan inte ens studenter, trots sin välkända förkärlek till makaroner och trånga 

studentrum, klara både sitt och sitt barns uppehälle på. 

Vi socialdemokrater skickar en ambivalent signal när vi å ena sidan vill 

uppmuntra till det livslånga lärandet och få in personer från studieovana bakgrunder 

in i högskolan, samtidigt som vi å andra sidan inte möjliggör studerande 

att vara föräldralediga. 

Det gemensamma (s), (v) och (mp) förslaget att tilldela ett så kallat barntillägg 

till de föräldrar som samtidigt studerar är positivt. Eftersom förslaget 

vid tidpunkten för skrivandet av motionen ej ännu är klart är det emellertid 

för tidigt att uttala sig om huruvida barntillägget kommer att innebära någon 

reell förändring eller inte för studerande som är föräldrar. Under alla omständigheter 

påverkar inte barntillägget föräldrar som vill vara föräldralediga, utan 

endast de föräldrar som redan har återgått till studierna. 

Studenternas dilemma uppmärksammades i rapporten, 'Studerande och 

trygghets-systemen ' (SOU 2003:130), av riksdagsledamoten Cinnika Beiming 

(s). Ännu ett år senare har socialdepartementet inte reagerat på utredningen. 

När vi Socialdemokrater tar på oss ett ansvar att förändra samhället 

är det viktigt att vi också förändrar den så ofta stängda och konservativa högskolan 

och bereder alla ett reellt tillträde till den högre utbildningen. Därför 

är det viktigt att vi inte stänger dörren för studenter som är eller kommer att 

bli föräldrar under studietiden. 

Det finns olika alternativ på hur man kan räkna fram studenters föräldrapenning 

och denna mer tekniska fråga överlåts bäst till departementstjänstemän. 

Det är emellertid viktigt att poängtera att studenters föräldrapenning 

inte ska understiga det normala studiemedlet. 

LSSK föreslår därför kongressen att besluta: 

1) att ställa sig bakom att studenter ska erhålla erforderligt stöd av samhället 

för att möjliggöra föräldraledighet, 

2) att nivån på stödet inte ska understiga det normala studiemedlet, 

3) att stödet även ska tillhandahållas såsom en tillfällig föräldrapenning. 

Lunds Socialdemokratiska Studentklubb 

Lunds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E186 

Järfälla arbetarekommun – enskild 

Förändring av föräldraledighetslagen med mera 

Många barn och tonåringar mår dåligt och brottsligheten bland unga är alltför 

hög. Det har uppmärksammats att föräldrar tillbringar för lite tid med sina 

barn. Det finns för lite tid för umgänge och samtal. 

I dag har föräldrar laglig rätt att förkorta sin arbetstid, upp till 25 procent 

till dess att barnet fyller åtta år eller slutar första klass. Många har utnytt- 

13

jat denna rätt och det är bra. Tyvärr kanske inte alla har haft eller har den ekonomiska 

möjligheten till detta. 

Behovet av att vara närvarande som föräldrar minskar inte när barnet 

börjar första klass och när tonårstiden kommer är det inte mindre viktigt att 

det finns tid för umgänge och samtal. Det borde vara en självklarhet att de 

föräldrar som känner behov av att finnas till hands hemma ska kunna fortsätta 

med att gå ner i arbetstid under hela barnets uppväxttid, alltså även under 

tonårstiden. 

Med beaktande av ovanstående är det troligt att det ur ett samhällsekonomiskt 

perspektiv är lönsamt att även utöka tiden med föräldrapenning som 

till viss del kompenserar inkomstbortfall. Detta bör utredas. 

Med hänvisning till ovanstående yrkar jag: 

1) att föräldraledighetslagen förändras så att föräldrar har lagligt stöd att 

förkorta arbetstiden fram till dess barnet fyller 18 år, 

2) även frågan om utökad föräldrapenning utreds. 

Annelie Johansson 

Järfälla arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E187 

Stockholms arbetarekommun 

Skapa möjlighet för studenter att vara föräldralediga 

Diskussionen om föräldraledighet har sällan förr varit så omfattande som nu. 

En aspekt som emellertid ofta glöms bort är att det finns en grupp som samhället 

inte uppmuntrar att ta sitt ansvar som föräldrar, – studenterna. Idag 

erhåller alla förvärvsarbetande 80 procent av sin inkomst (SGI) upp till ett 

maxtak i föräldrapenning. 

En snarlik möjlighet finns emellertid inte för studenter. Detta har förmodligen 

sin grund i samhällets statiska syn på studenter som en homogen, 

ung och barnlös grupp. Denna syn på studentgruppen utgör en missuppfattning 

då både högskolan och studentgruppen väsentligen har förändrats de 

senaste tio åren. Idag är närmare en fjärdedel av alla studenter även föräldrar. 

Som bäst kan en heltidsstuderande, utan deltidsarbete eller tidigare inarbetad 

SGI, uppbära 180 kronor om dagen i garantipenning. Denna summa 

kan inte ens studenter, trots sin välkända förkärlek till makaroner och trånga 

studentrum, klara både sitt och sitt barns uppehälle på. Vi Socialdemokrater 

skickar en ambivalent signal när vi å ena sidan vill uppmuntra till det livslånga 

lärandet och få in personer från studieovana bakgrunder in i högskolan, samtidigt 

som vi å andra sidan inte möjliggör studerande att vara föräldralediga. 

Det gemensamma (s), (v) och (mp) förslaget att tilldela ett så kallat barntillägg 

till de föräldrar som samtidigt studerar är positivt. Eftersom förslaget 

vid tidpunkten för skrivandet av motionen ej ännu är klart är det emellertid 

för tidigt att uttala sig om huruvida barntillägget kommer att innebära någon 

reell förändring eller inte för studerande som är föräldrar. Under alla omständigheter 

påverkar inte barntillägget föräldrar som vill vara föräldralediga, utan 

endast de föräldrar som redan har återgått till studierna. 

14

Studenternas dilemma uppmärksammades i rapporten, ’Studerande och 

trygghetssystemen’ (SOU 2003:130), av riksdagsledamoten Cinnika Beiming 

(s). Ännu ett år senare har socialdepartementet inte reagerat på utredningen. 

När vi Socialdemokrater tar på oss ett ansvar att förändra samhället är det viktigt 

att vi också förändrar den så ofta stängda och konservativa högskolan och 

bereder alla ett reellt tillträde till den högre utbildningen. Därför är det viktigt 

att vi inte stänger dörren för studenter som är eller kommer att bli föräldrar 

under studietiden. 

Det finns olika alternativ på hur man kan räkna fram studenters föräldrapenning 

och denna mer tekniska fråga överlåts bäst till departements-tjänstemän. 

Det är emellertid viktigt att poängtera att studenters föräldrapenning 

inte ska understiga det normala studiemedlet. 

Jag föreslår därför kongressen besluta: 

1) att ställa sig bakom tanken att studenter ska erhålla erforderligt stöd av 

samhället för att möjliggöra föräldraledighet, 

2) att stödet även ska tillhandahållas såsom en tillfällig föräldrapenning, 

3) att situationen för studenter med barn bör särskilt beaktas både vad avser 

socialförsäkringarnas och studiemedlens framtida utformning. 

Ulf Walther 

Stockholms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E188 


Dela föräldraförsäkringen lika mellan föräldrarna – för barnens skull 

År 2003 togs 15 procent av föräldraledighetsdagarna ut av papporna. Mammorna 

stannar hemma i 85 procent av dagarna. 23 procent av alla pappor tog 

inte ut föräldrapeng en enda dag. Studier visar att fördelningen av ansvaret för 

hem och barn som uppstår under föräldraledigheten kvarstår även efter det att 

båda föräldrarna börjar arbeta. 

På grund av den överskrivningsmöjlighet som finns är fördelningen mellan 

män och kvinnors uttag av föräldraledighet fortfarande skrämmande skev. 

Kvinnor lyfter omkring 85 procent av föräldraledighetsdagarna. En majoritet 

av papporna tar visserligen ut viss föräldraledighet, andelen ligger omkring 80 

procent. Däremot är det endast 30 procent av papporna som tar ut mer än en 

månads ledighet enligt Riksförsäkringsverkets siffror. 

Föräldraförsäkringen har funnits i 30 år. Under årens lopp har den 

byggts såväl ut och som om. Men uttaget av föräldraförsäkring av män ökar 

ändå mycket långsamt. Om inget görs och uttaget fortsätter att öka i samma 

långsamma takt kommer det att dröja till år 2077 innan männen tar ut hälften 

av föräldraförsäkringen. Så länge kan barnen inte vänta på att få tillgång till 

båda föräldrarna. Män och kvinnor måste – jämställt – dela på ansvar för hem 

och familj. 

Det är intressant att se hur olika situationer anpassas för att kunna 

användas för den argumentation man vill ha när det gäller diskussionen för 

och emot individualisering av föräldraförsäkringen. En man hävdar att det är 

15

omöjligt för honom att vara hemma eftersom han arbetar och får lön medan 

barnets mor pluggar. En individualiserad föräldraförsäkring skulle innebära 

ekonomisk katastrof för familjen. Nästa kommentar handlar om en familj där 

mannen är studerande och kvinnan arbetar. I det fallet är det självklart helt 

omöjligt för mannen att vara hemma eftersom föräldraförsäkringen inte täcker 

studerande tillräckligt bra. Kvinnan måste vara hemma annars skulle det bli 

en ekonomisk katastrof för familjen. Mönstret går igen. Män som är egenföretagare 

kan omöjligt ta ut sin föräldraledighet samtidigt som kvinnor med 

egna företag oftast anses kunna klara av det. 

Det är tydligt att vår syn på mäns och kvinnors föräldraskap skiljer sig, 

för kvinnor är det obligatoriskt och för män frivilligt. 

Individuellt föräldraansvar 

En viktig princip i det svenska försäkringssystemet är att individen är den 

minsta enheten, inte familjen. Syftet har uttalat varit att främja arbetslinjen 

och jämställdheten. Detta gäller dock inte föräldraförsäkringen. Vi vill därför 

vara mycket tydliga med att framhålla att det är en fullständig delning av föräldraförsäkringen 

mellan föräldrarna som vi bör sträva mot. Det handlar 

främst om barnets rätt till en nära relation med båda sina föräldrar. Samtidigt 

ger det en tydlig signal om att föräldraansvaret är individuellt och inte kollektivt 

eller överskrivnings-bart. 

Barnen har idag ingen möjlighet att påverka hur föräldrarna väljer att 

lägga upp uttaget av föräldraförsäkringen. Med längre perioder hemma med 

båda föräldrarna får barnet bättre möjlighet att bygga nära och djupa relationer 

till båda föräldrarna. 

I förlängningen ger en delning av föräldraförsäkringen mellan mamma 

och pappa säkerligen också ett mer delat föräldraansvar senare i barnens liv. 

Hur människor använder sin tid varierar kraftigt inte bara mellan kvinnor och 

män, utan också mellan olika faser i livet. Forskning visar att tidsfördelningen 

för kvinnor och män är relativt lika innan barnen anländer. I regel arbetar 

båda heltid utanför hemmet och skillnaderna i den tid de använder till hemarbete 

är tämligen små. De avgörande skillnaderna i tidsanvänding uppstår 

när barnen föds. Då minskar kvinnorna sitt marknadsarbete kraftigt och jobbar 

i normalfallet deltid under ett antal år. Huvudansvaret för både hem och 

barn hamnar på kvinnan och det genussystem som präglar vårt samhälle förstärks. 

Vi är övertygade att det är bra för barn att växa upp i en så jämställd relation 

som möjligt! 

Jämställt arbetsliv 

Kvinnors löner motsvarar ca 82 procent av männens. Deltidsarsbetes utbredning 

inom de kvinnodominerade delarna av arbetsmarknaden visar att det 

används systematiskt, utan att kvinnor ges möjlighet till att själv påverka sina 

arbetstidsmått. Framför allt uppger unga LO-kvinnor att deltidsarbetet är 

påtvingat och inte något som de frivilligt valt. Denna grupp drabbas också 

mycket hårt av tidsbegränsade anställningar och framför allt av s k tim- eller 

behovsanställningar. Deltidsarbete och visstidsanställningar har också tydliga 

samband med mer ensidiga och monotona arbetsuppgifter, möjligheten till 

utveckling i arbetet, brist på inflytande och dålig arbetsmiljö. 

För unga kvinnor är det mycket tydligt att deras situation på arbetsmarknaden 

påverkas negativt av dagens föräldraförsäkring. Oron för att unga kvin- 

16

nor kan bli borta från arbetet skapar en skepsis hos många arbetsgivare. En 

delning av föräldraförsäkringen mellan föräldrarna skulle dels jämställa de 

unga kvinnornas situation med de unga männens, och dels minska risken 

eftersom varje förälder i så fall inte behöver vara borta så länge som över ett år. 

En annan aspekt på föräldraledigheten och vårt ojämställda arbetsliv är 

att många kvinnor idag kan se ledigheten som en befrielse. Vi vet att många 

kvinnor, har slitsamma, osäkra och dåligt betalda jobb. Då är det inte så konstigt 

att en längre hemmavaro med sina barn kan vara mer lockande än att arbeta. 

Vi kan inte blunda för detta och måste därför ta krafttag för att förbättra 

villkoren på arbetsmarknaden. Detta kan dock inte göras utan att samtidigt 

förändra den ojämlika fördelningen av ansvaret för hem och barn. Kvinnors 

arbetsmarknad är ofta organiserad för att hantera detta och vi får effekter som 

lägre löner, mer otrygga anställningar och mindre inflytande i arbetet. 

När situationen på arbetsmarknaden ser ut på detta sätt kan det te sig 

rationellt att kvinnan tar ut större delen av föräldraledigheten och att kvinnan 

utför en majoritet av hushålls/hemarbetet. Vi är dock övertygade om att om 

grunden för den strukturella diskrimineringen bryts, så ger det också mer 

jämställda villkor på arbetsmarknaden. 

Höj ersättningen men förläng inte 

För att få en helhet på denna motions innehåll vill vi också föra in frågor om 

hur ersättningen är utformad. Höjda tak har länge varit efterfrågat. Vi anser 

att det är en viktig reform, framför allt för att värna vårt generella välfärdssystem 

men också för att ta udden av vissa ekonomiska argument om att män 

inte har råd att vara hemma. 

Det viktigaste är dock en höjning av procentsatsen till 90 procent. Detta 

är en klassfråga eftersom det är de med lägst inkomst som också oftast har 

minst marginaler. Det är också ofta män som tjänar under taket för föräldraförsäkringen 

som tar ut minst tid. Därför är detta också ett sätt att komma åt 

den ekonomiska argumentationen mot individuellt föräldraansvar. 

Det förs även en diskussion om en förlängning av försäkringen till 18 

månader. Höjningen till 90 procent och höjda tak måste prioriteras före en 

förlängning. När väl detta är genomfört – låt oss ta en diskussion hur vi ska 

prioritera därefter. Kostnaderna för en förlängning av föräldra-försäkringen är 

stora och vi vet att det finns många angelägna områden som vi vill satsa på. 

Det finns också risk med att en förlängning riskerar att syftet med en 

delning av föräldra-försäkringen mellan föräldrarna går om intet. Att fortsätta 

med åtgärder som att bygga ut med fler pappamånader kommer inte att 

lösa några grundläggande maktproblem. Det innebär bara att mammorna 

kommer att fortsätta att vara hemma under merparten av tiden och papporna 

kommer att fortsätta att exempelvis förlänga sin semester genom att ta ut föräldraledighet. 

Strategin måste vara en annan. Det måste vara en strategi som 

syftar till att kvinnor och män tar ett lika stort ansvars för barn och hem. 

Motståndare till en delning av föräldraförsäkringen mellan föräldrarna 

talar ofta om valfrihet när det gäller densamma. Frågan är valfrihet för vem – 

inte valfrihet för barnen iallafall. Barnen vinner i de allra flesta fall på att få 

bygga djupa och nära relationer med båda föräld-rarna. Det är vårt politiska 

ansvar att ge barn den rättigheten. Som ett feministiskt parti är det också vårt 

ansvar att ta krafttag mot det ojämställda arbetslivet. 

17

Med anledning av ovanstående föreslår vi partikongressen besluta 

1) att socialdemokraterna verkar för att föräldraförsäkringen delas lika mellan 

föräldrarna, 

2) att ersättningen i föräldraförsäkringen höjs till 90 procent av den sjukpenning-grundande 

inkomsten, 

3) att taken i föräldraförsäkringen höjs. 


Motion E189 

Sundbybergs arbetarekommun 


Dagens arbetsliv är inte jämställt. Kvinnor tjänar mindre än vad män gör, 

mansdominerade branscher och arbetsplatser värderas högre än kvinnodominerade. 

Män får mer kompetensutveckling och blir i högre grad befordrade 

trots att kvinnor generellt sett har högre utbildning. Kvinnor jobbar oftare 

deltid, frivilligt eller ofrivilligt, har fler otrygga anställningar och dominerar 

bland långtidssjukskrivna och arbetsskadade. 

Inte heller i hemmet råder balans. Statistiska centralbyråns (SCB) så kallade 

tidsstudier visar att kvinnor generellt sett tar ett betydligt större ansvar 

för hemmet och barnen. De ägnar helt enkelt fler timmar av sin fritid åt att 

läsa läxor, städa, laga mat et cetera. 

En av huvudorsakerna till bristen på jämställdhet i arbetslivet är att kvinnorna 

tar ett större ansvar för barnen och att detta faktum ger dem sämre 

möjligheter i arbetslivet, inte minst vad gäller löneutvecklingen. En stor del av 

skillnaden i lön mellan könen uppstår när barnen föds. Kvinnorna stannar 

hemma och förkortar arbetstiden medan männen gör karriär och jobbar över 

som aldrig förr. Enligt ”lönestatistisk årsbok” tjänade kvinnor i snitt 83 procent 

av vad män gjorde år 2002. En siffra som var oförändrad sedan året 

innan., och det har faktiskt sett likadant ut ända sedan SCB började dessa 

mätningar 1992. Den genomsnittliga månadslönen år 2002 uppgick för männen 

till 24 100 kronor men den stannade på 20 000 kronor för kvinnorna. 

Glappet medför också på sikt att kvinnans livsinkomst – och därmed även 

pensionen – blir lägre än mannens. 

Det här är inga nya eller okända fakta, men det är för den skull inte en 

acceptabel situation i Sverige år 2003. Om ansvaret för barnen delades lika 

skulle sannolikt förutsättningarna för både jämställda löner och kvinnors karriärutveckling 

förbättras. En nyckelfråga är föräldraledigheten. Föräldraförsäkringen 

ger ett ekonomiskt stöd för föräldrar att med lönekompensation 

kunna vara hemma med barnen när de är små. Försäkringen är konstruerad 

så att föräldrarna har var sin individuell och ”öronmärkt” del på två månader. 

Resten kan skrivas över på den andra föräldern. 

Jag anser att familjepolitiken i större utsträckning än idag måste anpassas 

till ett modernt arbetsliv, och därmed även anamma en mer jämställd 

inriktning. Vi måste nu ta avstamp i den förnyade debatt som på sina håll 

uppstått kring föräldraledigheten. Inriktningen att skapa ekonomiska och 

praktiska förutsättningar för männens deltagande bör fortsätta med ännu 

större kraft och energi. 

18

Föräldraförsäkringens snart trettioåriga historia visar ju tydligt att allt för 

lite hänt. Så länge besluten om vem som ska nyttja föräldraledigheten är föremål 

för förhandlingar i de enskilda familjerna kommer det att dröja innan föräldraförsäkringen 

blir den jämställdhetsreform den ursprungligen var tänkt 

att bli. 

Den omhuldade principen om familjens valfrihet och autonomi må vara 

formell, men all tillgänglig statistik visar att den i praktiken oftast är en illusion. 

I november månad förra året uppgick andelen föräldradagar som togs ut 

av män till 15,4 procent. Jämfört med föregående år är det en ökning med 1,6 

procent. De senaste fem åren har ökningstakten varit i snitt en procent per år. 

Inte särskilt imponerande. Skulle denna utvecklingstakt fortsätta med samma 

fart skulle vi i bästa fall dela på föräldraförsäkringen om 20-25 år. 

Överlag är det svenska socialförsäkringssystemet knutet till individen. 

Orsaken till att just föräldraförsäkringen skiljer ut sig står antagligen att finna 

i attityder och olika syn på kvinnors och mäns betydelse i arbetslivet. Men i 

stället för att ge tvetydiga signaler bör föräldraförsäkringens utformning spegla 

tanken om ett individuellt föräldraansvar som inte kan kryssas bort i en ruta 

på försäkringskassans blankett. På sikt bör därför föräldraförsäkringen helt 

knytas till individen – till den enskilda föräldern. 

Med en fullt ut individualiserad föräldraförsäkring skulle den tvåförsörjarfamilj 

som upphöjdes till politisk norm redan i början av 1970-talet kompletteras 

med en tvåförälderfamilj. Denna lösning skulle öka kvinnornas möjligheter 

att göra sig gällande i yrkeslivet och samtidigt ge männen bättre möjligheter 

att bygga upp en stabil föräldrarelation till sina barn. Visserligen skulle 

familjens formella valfrihet inskränkas, men på sikt skulle den verkliga 

valfriheten öka. Papporna får ett tydligare mandat gentemot sina arbetsgivare 

när det gäller pappaledighet, mammorna får acceptera sina män som jämbördiga 

delägare i familjens barnprojekt. Undantag måste givetvis finnas för 

de familjer som av ett eller annat skäl endast består av en vårdnadshavare. 

Antagligen måste en individualisering ske i etapper. Ett första steg skulle 

kunna vara att låna den tredelade modell som Island införde för ett par år 

sedan – en tredjedel till mamman – en tredjedel till pappan – en tredjedel att 

dela på. Denna modell skulle kunna fungera som en övergångslösning. 

Med hänvisning till ovanstående yrkar jag att kongressen beslutar: 

1) att den socialdemokratiska riksdagsgruppen verkar för en individualisering 

av föräldraförsäkringen. 

Nathalie Sundesten Landin 

Sundbybergs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E190 

Sandvikens arbetarekommun 

En individualiserad föräldraförsäkring 

Trots att vi ur flera aspekter kan kalla Sverige för världens mest jämställda 

samhälle finns det områden där uppdelningen i kvinnors och mäns ansvar 

fortfarande är en återspegling av en annan tid. Ett av dessa områden är ansvaret 

för barnen. Idag har vi en generös föräldraförsäkring där båda föräldrarna 

19

ges stora möjligheter att vara hemma med sina barn. Skillnaden i uttag är 

dock slående mellan mammor och pappor. 1980 tog kvinnor ut 95 procent av 

dagarna, 1990 93 procent, 2000 88 procent och 2003 tog kvinnor ur 83 procent 

av dagarna (statistik från SCB). 

Att vara hemma länge med sina barn från deras födsel är kan både vara 

en fantastisk förmån och något av en förbannelse. Förmånen är att den tiden 

aldrig kommer åter, och den pappa eller mamma som valt att ta ut stora delar 

av föräldraledigheten ångrar aldrig den tiden med barnen. Men förbannelsen 

kan vara, och har rent konkret varit en förbannelse för just kvinnor, att den 

skeva fördelningen i uttaget mellan kvinnor och män kan användas för att låta 

kvinnor stå tillbaka för män på arbetsmarknaden, både vad gäller möjligheter 

till arbete och till en god löneökning. Att kvinnor i högre grad tagit ut föräldraledigheten 

har straffat sig för kvinnor och straffar fortfarande kvinnor som 

kollektiv. 

Idag har föräldrar förutom två månader som är vikta för den ena föräldern 

(läs: pappan) full frihet att välja vem som ska utnyttja föräldraledigheten. 

Men vi vet att detta inte är ett fritt val, vad än konservativa högerpartier vill 

få oss att tro. Kvinnorna ”väljer” att vara hemma i mycket högre grad än män 

av skäl som har med förväntningar, fostran och ekonomi att göra och förändringen 

går som påpekats mycket långsamt. Att männen i sin tur i lägre grad 

är hemma har också med förväntningar, fostran och ekonomi att göra, fast då 

i motsatt riktning. Det är sannolikt svårare, om man ska generalisera, för en 

man som verkligen vill ta ut föräldraledighet att inför arbetsgivare och omgivning 

att hävda sin rätt att vara hemma med sitt barn i sex till sju månader. 

Faktum är att männen inte ens tar ut alla tio dagar som de får i anslutning till 

barnets födelse. Detta är en tydlig signal om att valen inte alls handlar om frihet, 

utan att det är val som följer ett tydligt mönster. Kvinnor är (utan att 

kunna välja) i första hand mammor och i andra hand yrkesarbetande, en man 

är framförallt yrkesarbetande. Hur är våra chanser att skapa ett verkligt jämställt 

samhälle med den situationen? Inte så goda. 

De politiska besluten saknas fortfarande som kan förändra detta. Att det 

finns en opinion som vill låta föräldrarna välja själva kan vara styrande, men då 

bör man också ha klart för sig att det också finns en opinion som vill se att hemmen 

blir mer jämställda och att kvinnors villkor på arbetsmarknaden förbättras. 

Dessa olika opinionsyttringar kan knappast ses som förenliga i praktiken. 

Det måste alltså till politiska beslut för att förändra strukturerna. Om vi 

verkligen vill förändra så har vi här en viktig nyckel att börja öppna dörren till 

ett mer jämställt samhälle med. En individualisering av föräldraförsäkringen 

skulle med stor sannolikhet öka mäns uttag av ledigheten, och därmed skulle 

kvinnors ställning på arbetsmarknaden stärkas. Att vara hemma med sina 

barn blir inte längre en fråga för enbart kvinnor utan för både kvinnor och 

män. Det skulle också innebära att de män som idag vill ta ut ledighet men 

känner sig möta motstånd skulle få sina dagar utan att behöva kämpa för dem. 

Motionären föreslår kongressen att: 

1) verka för ett slopande av dagens föräldraförsäkring där två månader är förbehållna 

den ena föräldern och istället skapa en fullt ut individualiserad 

föräldraförsäkring där hälften av ledigheten tillfaller respektive förälder. 

Magnus Höijer, Sandviken 

Sandvikens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

20

Motion E191 

Lidingö arbetarekommun 

Individualisera och utöka föräldraförsäkringen avseende tid 

och ersättningsnivå 

Från mitten av 1983 och framåt har man alltmer uppmärksammat mannens 

roll som förälder och strävat mot ett jämställt föräldraskap. Men jämställdhetsarbetet 

mellan män och kvinnor i hemmet och arbetslivet går allt för 

långsamt. Ett sätt att skynda på utvecklingen är att individualisera föräldraförsäkringen. 

Genom en sådan försäkring skulle papporna få glädjen och möjligheten 

att ta större del i sitt barns uppväxt. 

I dag tar män ut endast 19 procent av det totala antalet föräldrapenningdagar 

och 60 procent av männen tar inte ut någon föräldraledighet alls under 

barnets första år. Detta beror delvis på de ekonomiska förluster familjen gör 

om pappan, med den högre inkomsten, stannar hemma, arbetsgivarens attityder, 

samhällsklimatet och den tradition som råder, att kvinnor ska vara 

hemma med barnet. 

Vi socialdemokrater anser att barnet behöver sin pappa och vi vill förändra 

det faktum att nästan 200.000 pappor (SCB 2002) bor skilda från samtliga 

sina egna barn under 18 år (medan det är 3.000 mammor som gör det) så 

måste vi utöka pappornas rätt till sina barn. Papporna blir lidande vid skilsmässa 

på grund av en sämre kontakt – och kunskap om barnet och barnet 

mister tillgången till sin pappa. 

En undersökning 2004 visar att kvinnor har visat sig ovilliga att dela med 

sig av föräldraledigheten. Detta kan naturligtvis bero på att kvinnor har mindre 

motivation att återgå till arbetet på grund av rådande arbetsvillkor och dålig 

lön. Precis som lågavlönande män oftare är pappalediga än högavlönade män, 

för de har mindre att förlora i lön och i karriäravseende. En individualisering 

av föräldraförsäkringen skulle indirekt medverka att kvinnor fick en annan 

status på arbetsmarknaden och därmed tillgång till fler yrken, bättre lön och 

arbetsvillkor 

Attityder tar lång tid att förändra med de ekonomiska villkoren för ett 

mer jämställt föräldraskap kan vi påverka med politiska beslut här och nu. Nu 

måste socialdemokratin ta det steg som fattas för en större jämställdhet. Ett 

beslut som inte bara skulle påverka det som sker inom hemmets väggar utan 

också påverkar kvinnors möjligheter till utveckling, karriär och högre löner 

inom arbetslivet. 

Vi måste därmed öka den ekonomiska möjligheten för alla med högre 

inkomster att vara föräldralediga utan att riskera ett inkomstbortfall som 

påverkar ekonomin negativt. Ökad jämställdhet kräver också att vi förlänger 

föräldraledigheten. Kvinnor ska till exempel inte behöva sluta amma i förtid, 

vilket kräver möjligheten till nio månader sammanhållen tid för mamman om 

föräldrarna så önskar för mamman. 

En förlängd föräldraledighet skulle också innebära ett minskat tryck på 

förskolan. Många förskolor har stora barngrupper med många väldigt små 

barn. Reformen skulle därmed indirekt ha effekten av ett statligt stöd till 

kommunerna. 

21

Lidingö arbetarekommun föreslår därmed: 

1) att individualisera föräldrapenningen 

2) att föräldraledigheten utökas med sex månader för att ge båda föräldrarna 

möjlighet att vara hemma nio månader vardera. 

3) att taket i föräldrapengen successivt höjs till ett högre belopp för att möjliggöra 

för fler att vara föräldralediga. 

Annica Grimlund 

Lidingö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E192 

Norrtälje arbetarekommun – enskild 

Jämställd föräldraförsäkring 

För att uppnå jämställdhet krävs omfattande attitydförändringar vad gäller 

både individen och samhället i stort. En viktig fråga är föräldraförsäkringen. 

Det har varit svårt att få männen att ta till sig möjligheten att ta ut pappaledighet 

och åsikterna om delad föräldraledighet har varit just det; delade. 

Ett vanligt skäl till att inte fördela ledigheten bättre mellan föräldrarna 

har varit att den ena parten, vanligtvis mannen, har så mycket högre inkomst 

att inkomstbortfallet blir för stort. Idag är huvudprincipen att den som stannar 

hemma får ersättning motsvarande 80 procent av lönen. Det motsvarar 90 

procent av båda föräldrarnas sammanlagda inkomst. Problemet med olika 

inkomstnivåer skulle kunna undanröjas om föräldrapenningen därför i stället 

grundas på föräldrarnas sammanlagda inkomst och betalas ut i förhållande till 

vem som är föräldraledig på så sätt att den sammanlagda inkomsten blir 90 

procent. 

Ett exempel: Den ena föräldern tjänar 10.000 och den andra 20.000. 

90 procent av den totala inkomsten blir 27.000. I dagens system får paret en 

total inkomst på 28.000 (8’+20’) eller 26.000 (10’+16’) beroende vem som är 

föräldraledig. Med det föreslagna systemet blir inkomsten alltid 27.000 

(7’+20’ eller 10’+17’) oavsett vem som är ledig. På så sätt har det ingen ekonomisk 

betydelse vem av föräldrarna som arbetar respektive är föräldraledig. 

Familjen har på så sätt alltid 90procent av sin normala inkomst. 

Vi föreslår därför 

1) att en utredning görs i motionens anda. 

Länna Bergshamra Socialdemokratiska Förening, Norrtälje Socialdemokratiska 

Kvinnoklubb, Internationella Socialdemokratiska Föreningen i Norrtälje 

Norrtälje arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

22

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E193:1-2 och F72:2 

(barnkonventionen) 

I motion E193:1-2 (Stockholms arbetarekommun) föreslås att partistyrelsen 

ges i uppdrag att verka i motionens anda och att en parlamentarisk 

utredning ska se över och sätta fokus på FN:s barnkonvention och dess 

förverkligande på olika politikområden. Motion F72:2 (Oskarshamns 

arbetarekommun) föreslår att kommuners och landstings uppdrag att följa 

barnkonventionen tydliggörs. 

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling 

barnkonventionen. Sverige var en av de drivande nationerna och också ett 

av de första länderna att ratificera den. Barnkonventionen började gälla i 

Sverige den 2 september 1990. Barnkonventionen slår fast att alla barn har 

samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen 

gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den. 

Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. 

Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats 

mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är 

barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall. Barnkonventionen säger 

också att barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla 

frågor som berör honom eller henne. 

Det är staten som, genom regeringen, har det yttersta ansvaret för att 

Sverige uppfyller förpliktelserna i FN:s konvention om barnets rättigheter 

(barnkonventionen). Det innebär att hela den statliga förvaltningen har ett 

ansvar för att barnkonventionen efterlevs. Flera statliga myndigheter har i 

sina regleringsbrev fått återrapporteringskrav som gäller deras arbete med 

barnkonventionen. Kommuner och landsting ansvarar för de flesta frågor 

som direkt rör barn och ungdomar i Sverige. Därför är det viktigt att beslut 

och verksamheter inom kommuner, landsting och regioner utgår från barnkonventionen. 

Staten har det övergripande ansvaret och ska se till att barnkonventionens 

principer införlivas i den nationella lagstiftningen, men det 

är arbetet på regional och lokal nivå som ytterst avgör hur väl Sverige lever 

upp till barnkonventionens principer och krav. Det är viktigt att komma 

ihåg att barnperspektivet inte bara ska beaktas inom traditionella barn- och 

ungdomsverksamheter som till exempel skola och fritid. Barn och unga 

berörs i också av beslut som rör till exempel trafik och miljö. 

När det gäller frågan om att höja ambitionen och vilja stärka barnperspektivet 

och barnens delaktighet i planering och beslutsfattande, anser 

partistyrelsen att det är en självklarhet att vi ska ha mycket höga ambitioner 

i detta arbete, och även om själva undertecknandet av barnkonventionen 

innebar att stort fokus sattes på barns och ungdomars situation fortgår 

arbetet med att förverkliga barnkonventionen med full kraft. Många 

människor runt om i vårt land är engagerade i dessa frågor och gör ett 

mycket bra och viktigt arbete. 

I januari i år frågades Sverige ut av FN:s barnrättskommitté i Genève. 

Sverige fick mycket beröm för sitt arbete men också ett antal påpekanden. 

Regeringen har precis börjat arbetet med att gå igenom Barnrättskommitténs 

synpunkter och kommer att återkomma med förslag till 

åtgärder. Detta arbete kommer att rapporteras till riksdagen under våren 

2006. 

23

Under hösten 2005 kommer regeringen dessutom att lägga förslag 

om ”Ett Sverige för barn och unga”, vilket är en handlingsplan för barnpolitiken. 

Så sent som 2004 beslutade riksdagen om en utvecklad strategi för att 

förverkliga barnkonventionen i Sverige. Denna strategi är en vidareutveckling 

av den strategi som riksdagen beslutade om 1998/1999. Åren 

2000 och 2002 behandlade riksdagen skrivelser om barns situation i Sverige 

och redogörelse för barnpolitiken, och åren 2004 och 2005 tog riksdagen 

delar av skrivelserna i statsbudgeten. 

Under våren 2005 fattades beslut om att inrätta ett forum för barnrättsfrågor 

med representanter för olika organisationer. I forat finns möjlighet 

att ta del av organisationernas synpunkter och utbyta erfarenheter. 

Ett annat viktigt arbete är att ta fram sätt att mäta barnpolitiken med 

så kallade indikatorer. Med hjälp av dem kan man mäta hur barns och 

ungdomars situation förändras och på så sätt utveckla underlagen för 

beslut som rör barn och ungdomar. 

Inom kommuner och landsting pågår också ett intensivt arbete med 

att förbättra barns och ungdomars villkor. Inte minst i detta arbete har 

Barnombudsmannen (BO) en viktig roll. BO:s roll har stärkts och tydliggjorts 

och BO har fått både mer rättsliga befogenheter och mer resurser. 

Ett tiotal kommuner har bildat ett partnerskap för att arbeta med 

barnkonventionen. Målet är att under de närmaste tre åren vidareutveckla 

metoder för att förverkliga barnkonventionen, driva genensamma forsknings-, 

utbildnings- och kompetensutvecklingsinsatser samt stärka samverkan 

med andra aktörer i samhället. 


1) att anse motionerna E193:1-2 och F72:2 besvarade med hänvisning 

till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E193 


Med barns ögon 

Alltsedan Sverige ratificerade FN:s barnkonventionen har flera framsteg skett 

i riktningen att stärka policyområdet ”barnets bästa”, men som barnombudsmannen 

visar återstår mycket även om väldigt mycket redan är gjort i lagstiftning 

och på andra områden. Bristerna framträder bland annat i förvaltningsoch 

myndighetsärenden inom den offentliga sektorn, men också partiets egen 

politiska beredning tar inte alltid hänsyn ”Barnets bästa”. 

För att verkligen lyckas etablera FN:s barnkonvention och ”barnets 

bästa” dels som ett eget policyområde, dels integrerat i allt beslutsfattande i 

dess vidaste betydelse, krävs ordentliga långsiktiga politiska, organisatoriska 

och kulturella insatser. Det handlar om insatser som bland annat både erkänner 

barn som grupp, och som omfördelar både makt och resurser. 

Etableringen av den politiska demokratin i Sverige, av den generella välfärdspolitiken, 

av arbetsmarknadspolitiken, den demokratiska utbildningspolitiken, 

ett ekologiskt uthålligt samhälle, solidarisk finansiering av hälso- och 

sjukvården, politik för jämlikhet mellan män och kvinnor, ungdomspolitik, 

insatser för icke-diskriminering och integrationspolitik etcetera visar att inget 

24

sker utan medvetna, systematiska, organisatoriska och mobiliserande 

ansträngningar ofta i strid med tidigare inlärda vanor och traditioner hos mer 

eller mindre stora folkgrupper. 

Efter ratificeringen startade ett mycket aktivt årtionde. Under hela 

1990-talet uppmärksamma-des barnfrågor, lagar, politik och administration 

utifrån FNs barnkonvention med stor bredd, engagerat kunskapssökande, 

insatser för kompetensutveckling och med hög intensitet. Experimentlustan 

var stor. Barn och ungdomar bjöds allt mer in för att framföra sina åsikter och 

delta i både beredning och beslutsfattande. Politiker sattes på skolbänken tillsammans 

med tjänstemän och berörda barn/ungdomar, för att se hur man 

kunde arbeta med checklistor, konsekvensanalyser, barnbilagor, tjänsteutlåtanden, 

utveckla nya former för samråd, inflytan-de och medbestämmande. 

Nästan alla kommuner prövade varianter på bland annat ungdoms-råd, ungdomsstyrelser, 

ungdomsfullmäktige och självförvaltningsstyrelser. Domstolar 

och socialtjänsten började utveckla metoder för att barn själva eller genom 

företrädare kunde framföra sin syn i vårdnadstvister och andra ärenden. 

”Barnens bästa” också i asylärenden lyftes fram, särskilt deras rätt till vård och 

utbildning. Arbetet kopplades samman med andra områden som Agenda 21, 

folkhälsoarbete, skolutvecklingsfrågor och så vidare. 

FN:s barnkonvention är omfattande: Barnets bästa och rätt till likvärdiga 

villkor, liv och utveckling samt rätten att uttrycka sina åsikter ska värnas 

både i tider av lågkonjunktur som i högkonjunktur, i tider av tillväxt som i 

spartider, i såväl investeringsbeslut som i löpande förvaltningsbeslut, i fördelningsfrågor 

som i lagstiftning, i offentliga verksamheter som i privata. I beslut 

där barnets bästa får underordna sig andra intressen, ska skälen för denna 

intresseavvägning och motiven bakom rangordningen redovisas, liksom att 

beslutets framtida konsekvenser för barnen delvis bör kunna förutses och 

beskrivas. 

Vad menas då med barnperspektiv? Med det avses, enligt en handbok för 

kommunerna utgiven av barnombudsmannen, åtminstone tre viktiga dimensioner: 

a) vuxnas syn på barn, b) vuxnas syn på samhällsfrågor ur ett barnperspektiv, 

c) barn och ungdomars egen syn på tillvaron. Sammantaget handlar 

det om ett nytt synsätt, där barn och ungdomar blir medagerande och medansvariga 

i planering och beslutsprocesser. 

Stockholms arbetarekommun vill åter lyfta upp, höja ambitionen och viljan 

att stärka barnsperspektivet och barnens delaktighet i planering och 

beslutsfattande. De senaste årens utveckling kan tolkas som ett exempel i 

tiden. FN:s barnkonvention är inte längre facklan, budkavlen och den självklara 

grunden för arbetet såsom den var på 1990-talet. Det syns i SOU-utredningar, 

i tjänsteutlåtanden, i kommunala budgetar, i debatten med mera. 

Ett sätt att sätta fokus på frågan som helhet är att återigen uppta och förnya 

det fina arbete som skedde i samband med SOU-utredningen ”Barnets 

bästa” i mitten på 1990-talet. En ny sådan stor parlamentarisk utredning skulle 

kunna se över och sätta fokus på hur frågor som 

Hur påverkas arbetet inom ramen för EU-medlemskapet? Hur påverkas 

arbetet av en delvis ny världssituation och asylsökandes barns rättigheter till 

omsorg, vård och utbildning, Sverige har kommit mycket långt i de formella 

anpassningarna efter FN:s barnkonvention, men hur är det med den reella 

efterlevnaden? Behöver t ex domstolsväsendet, förvaltningsrätten och socialtjänsten 

ses över för att stärka barnperspektivet och barns rätt till inflytande, 

medagerande och medansvarighet? Mycket talar för det. Behöver det ske för- 

25

ändringar i politiken när det gäller valet mellan en utbyggd barnomsorg, särskilt 

förkola för alla, och barnbidrag, eller ska båda stärkas i relation till andra 

politikområden som då måste stå tillbaka? Vad är bäst för barnen? Ska förskolan 

bli obligatorisk och ska nolltaxa införas, eller ska barnbidraget öka? Mycket 

talar för att denna fråga måste genomlysas för sig. 

Behöver familjerätten ses över, så att barnets bästa än mer kan lyftas fram 

i till exempel vårdnadstvister? Behöver föräldraförsäkringen ses över, där ökad 

jämställdhet och en möjlig individualisering sker också utifrån barnets bästa. 

Behöver arbetstidslagen ses över för att möjliggöra mindre stressiga situationer 

mellan arbete, familj och fritid? Mycket talar för det och idéer finns, men 

det verkar vara svårt att komma till en regeringsproposition. Behöver skolans 

arbetsplaner ses över utifrån barnen bästa, så att den timplanefria och individualiserade 

undervisningen förverkligas? Mycket talar för det. Fortfarande 

styrs skolorna allt för mycket av schema för hela klasser och kollektiv. 

Betygsintaget till gymnasieskolor och högskolor kan ifrågasättas. Intresse 

och kompetens är bättre intagningskriterier, men frågan är när betyget som 

metod kan ersättas med andra lika bra eller bättre metoder, särskilt när det 

gäller att förutse studieförmåga. 

Behöver skollagen, pedagogik och didaktik ses över för att stärka barnperspektivet 

och barnets bästa? Mycket talar för att avståndet mellan vetenskap 

och beprövad erfarenhet, och vad som faktiskt sker på landets skolor är 

för stort. Här krävs sannolikt nya insatser för lärarfortbildning och kompetensutveckling 

för att minska avståndet, men också för att få tillstånd en positiv 

utveckling på skolorna. Det gäller särskilt i arbetet att skapa goda arbetsmiljöer 

för alla barn, skapa en skolrätt som är starkare än skolplikt, förstärka 

barnets rättssäkerhet och trygghet, men också barnens valfrihet, själv- och 

medbestämmande. Det är en utbildning som också krävs för dem som leder 

eller och styr skolorna, även lekmän i skolstyrelser och föräldrar i självförvaltningsorgan. 

Behöver styrelseformerna ses över för att öka barnens rätt till medagerande 

medansvarighet, själv- och medbeslutande? Mycket talar för att stödet 

till utveckling av lokala skolstyrelser, självförvaltningsorgan etc. med elevmedverkan 

behöver stärkas! Behöver barnens arbetsmiljörätt stärkas? Mycket talar 

för det då många inte vågar vara i skolan på grund av mobbing, våld och andra 

dumheter, men också på grund av dåliga miljöer och stress och andra ohälsofaktorer. 

Hur kan pojkar och flickors jämställdhet stärkas, liksom jämlika och 

respektfulla relationer mellan barn med olika etnisk ursprung? Det är angeläget 

område att skapa jämlikhet i mångfalden och i det mångkulturella samhället. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi partikongressen besluta: 

1) att partistyrelsen ges i uppdrag att verka i motionens anda, 

2) att en parlamentarisk utredning ser över och sätter fokus på FNs barnkonvention 

och dess förverkligande på olika politikområden. 

Stockholms arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

26

Partistyrelsens utlåtande över motion E194:1-2 (underhållsstöd) 

Motion E194:1-2 (Krokoms arbetarekommun) kräver att underhållsstödet 

värdesäkras genom indexuppräkning varje år och att IT-kostnader 

ingår som en vardagskostnad i kostnadsunderlaget för underhållstödet. 

Socialdemokraterna har som mål att föra en familjepolitik som sätter 

barnen i centrum. Den generella välfärden utgör tillsammans med principen 

om barnets bästa grunden för familjepolitiken. Det generella barnbidraget 

hjälper till att täcka en del av de ökade kostnader som uppstår när 

ett barn kommer in i hushållsekonomin, oberoende av familjens övriga 

ekonomi. Föräldraförsäkringen, tillsammans med en barnomsorg av god 

kvalitet, bidrar till att möjliggöra för båda föräldrarna att kombinera arbete 

med familjeliv. 

Att sätta barnets bästa i centrum kräver delaktighet från båda föräldrar 

under hela barnets uppväxttid. Trots att barnfamiljerna som grupp har 

fått en bättre ekonomisk utveckling sedan slutet av 1990-talet finns det 

fortfarande familjer som har en svår ekonomisk situation. Det gäller framför 

allt de ensamstående föräldrarna som drabbades särskilt hårt under 

1990-talskrisen. Därför är de kompletterande, behovsprövade insatserna 

som bostadsbidragen och underhållsstödet så viktiga. 

Beloppet i underhållsstödet är avsett att täcka hälften av normalkostnaderna 

för ett barn utöver det allmänna barnbidraget. Vi socialdemokrater 

har föreslagit att underhållsstödet höjs med 100 kronor per månad, att 

barnbidraget höjs med 100 kronor och att flerbarnstillägget höjs med 100 

kronor från och med 1 oktober 2005. I förslaget ingår även att ett flerbarnstillägg 

på 100 kronor införs för det andra barnet. Till detta kommer 

höjningen av bostadsbidraget som framför allt kommer att ha en positiv 

effekt för ensamstående föräldrar. Partistyrelsen anser att ytterligare förbättringar 

får vägas mot andra angelägna reformer inom familjepolitikens 

område. 


1) att anse motion E194:1-2 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion E194 

Krokoms arbetarekommun 

Värdesäkring av underhållsstödet 

Av avgörande betydelse för att barn ska kunna växa upp under trygga och 

goda förhållanden är att barnet får sina materiella grundbehov tillgodosedda. 

Barnets rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, 

andliga, moraliska och sociala utveckling betonas också i barnkonventionen. 

I dag ingår till exempel inte IT och den nya tekniken i vad ett barn behöver 

när man räknar ut vardagskostnaderna. Något som är ett krav för att klara 

skola och morgondagens arbetsliv. Det gör att dessa barn redan är i underläge 

när det gäller att ta för sig av samhällets utveckling. 

Det är viktigt att de stöd som vi utformar för att ta bort orättvisor, kommer 

de till del som bäst behöver stödet. 

27

Underhållsstödet är inte värdesäkrat och stödet borde knytas till någon 

form av index för att inte urholkas värdemässigt. På så sätt kan vi stödja och 

hjälpa de barn och ungdomar som så behöver. För att höja beloppet krävs 

beslut av riksdagen. 

Därför föreslår vi: 

1) att underhållsstödet värdesäkras genom indexuppräkning varje år, 

2) att i kostnadsunderlaget för underhållstöd ingår IT som en vardagskostnad. 

Britt Carlsson och Judith Hult 

Krokoms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E195 (delat barnbidrag) 

I motion E195 (Norrtälje arbetarekommun) yrkas att barnbidraget 

moderniseras på ett sätt som ligger i linje med att båda föräldrarna ska ha 

samma ansvar för barnen, och att det inte favoriserar mammorna och diskriminerar 

papporna. 

Utgångspunkten är självklart att ingen lagstiftning eller regelverk ska 

vara diskriminerande. Arbetet för att understödja båda föräldrarnas möjligheter 

att ta sitt delade och lika ansvar för barnens uppväxt är viktigt 

både utifrån ett barn- och ett jämställdhetsperspektiv. Försäkringskassan 

har utrett hur reglerna för utbetalning av barnbidraget kan göras mer 

könsneutrala. I utredningen från Försäkringskassan, som presenterades i 

mars 2005, föreslås just det som tas upp i motionen, nämligen att sammanboende 

föräldrar redan från början får ange vilken av föräldrarna de 

vill att hela barnbidraget ska betalas ut till. Om föräldrarna lever skilda, 

men har barnet boende växelvis, ska barnbidraget kunna delas så att föräldrarna 

får hälften var. Om föräldrarna inte är sammanboende, och en av 

föräldrarna tar hela eller den största delen av ansvaret för barnen, ska hela 

barnbidraget betalas ut till den föräldern. 

Även om frågan nu måste behandlas något ytterligare anser partistyrelsen 

att förslagen i sak är välkomna. 


1) att anse motion E195 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion E195 

Norrtälje arbetarekommun 

Delat barnbidrag 

Barnbidrag betalas i dag automatiskt ut till mammorna. Lagstiftningen är 

från 1947. Vill samhället att båda föräldrarna ska ha samma ansvar för barnen 

så är det fel att samhället favoriserar mammorna och diskriminerar papporna. 

Detta bör rättas till. Man kan tänka sig: 

– att i de fall då föräldrarna bor tillsammans, så kan föräldrarna själva 

bestämma till vem barnbidraget ska betalas (mamman, pappan eller till 

båda två), 

28

– om föräldrarna lever skilda från varann och den ena föräldern har huvudansvar 

för barnets vård ska bidraget gå till den förälder som har huvudansvaret, 

– ör bidraget delas mellan föräldrarna. 

Vi yrkar på att kongressen ska verka för: 

1) att barnbidragslagen moderniseras enligt tankegången i motionen. 

Sven Fredriksson 

Norrtälje arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E196 (allmän försäkring 

för barn) 

Motion E196 (Kronobergs partidistrikt) yrkar att våra riksdagsledamöter 

får i uppdrag att verka för att alla barn och ungdomar får en allmän sjukoch 

olycksfallsförsäkring, till exempel. via Försäkringskassan. 

Partistyrelsen anser att alla barn ska ges samma möjligheter till skydd 

och stöd på lika villkor. Alla barn och ungdomar ska ha ett så fullgott försäkringsskydd 

som möjligt. 

Den 1 januari 2006 träder en ny försäkringsavtalslag i kraft. En nyhet 

i förhållande till tidigare lagstiftning är att det införs en rätt till personförsäkring. 

Om det inte finns försäkringstekniska eller andra särskilda skäl att 

avslå ansökan ska en sökande ha rätt att teckna en försäkring som försäkringsbolaget 

normalt tillhandahåller allmänheten och som svarar mot hälsotillståndet 

m.m. vid tiden för ansökan. Lagstiftningen innebär inte att 

funktionshindrade personer kan garanteras försäkringsskydd för samma 

premie och på samma villkor som andra försäkringstagare, men den innebär 

att riskbedömningen alltid ska ske på individuell grund och att försäkring 

bara kan vägras när det finns särskilda skäl, som klart ska anges i 

beslutet. Det blir vidare möjligt för den som är missnöjd med försäkringsbolagets 

beslut att vända sig till domstol för en prövning av rätten till försäkring. 

Den nya lagen stärker försäkringstagarens ställning gentemot försäkringsbolagen. 

Den socialdemokratiska regeringen kommer under hösten att ta 

ställning till ett utredningsförslag som innebär att försäkringsbolags möjligheter 

att med stöd av fullmakter begära in fullständiga patientjournaler 

direkt från hälso- och sjukvården ska begränsas. Försäkringsbolagens 

behov av information ska i stället tillgodoses genom preciserade frågor 

som besvaras av läkare eller vårdpersonal genom intyg eller journalsammanställningar. 

Syftet med förslagen är att motverka att försäkringsbolag 

får tillgång till information som inte är nödvändig för de försäkringsmässiga 

bedömningarna. Partistyrelsen ser positivt på en utveckling som innebär 

att man ytterligare förstärker positionen för de försäkringstagare som 

har en svag position gentemot ett försäkringsbolag, till exempel. barn, 

äldre och sjuka. 



utlåtande. 

29

Motion E196 

Kronobergs partidistrikt 

Allmän olycks- och sjukförsäkring för barn och ungdomar 

I ett samhällssystem där den allmänna försäkringen inte ger medborgarna ett 

tillräckligt gott skydd finns utrymme för en mängd olika privata försäkringar. 

Idag innebär ett funktionshinder ett försäkringshinder. Barn och ungdomar 

med neurologiska och andra funktionshinder har svårt att teckna en bra försäkring. 

Vi anser att barns och ungdomars försäkring inte ska bero på vilka 

föräldrar som de ”valt”. Idag kan det finnas barn som inte får ett fullgott försäkringsskydd 

beroende på att deras föräldrar har en sjukdom eller att barnet 

har haft för låg födelsevikt. Alla barn ska ha lika värde och rätt till en bra försäkring. 

Vi yrkar på: 

1) att våra riksdagsledamöter får i uppdrag att verka för att alla barn och 

ungdomar får allmän sjukoch olycksfallsförsäkring till exempel via försäkringskassan. 

S-kvinnor Kronoberg 

Kronobergs partidistrikt beslöt att anta motionen som sin egen. 

30


äldrepolitik och pensioner. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E197, E198, E199:1-3, 

E200:1-3, E201, E202:1-3, E203, E204:1-3, E205:1-6, E206:1-2, 

E207, E208:1-2, E209, E210:1-3, E211:1-2 och C10:13, 

(de äldres livsvillkor och delaktighet) 

Motion E197 (Österåkers arbetarekommun) föreslår att en åldersdiskrimineringsombudsman, 

ÅDO, inrättas i landet. Motion E198 (Klippans arbetarekommun) 

vill uppdra åt partistyrelsen att finna en lösning på äldres 

möjligheter att låna pengar i samråd med kreditinstituten, försäkringsbolagen 

och övriga samhällsinstitutioner. Motion E199:1-3 (Västerbottens 

partidistrikt) vill uppdra åt partistyrelsen att verka för att ett utvecklingsprogram 

utformas som leder till att vi kan åstadkomma ett flexibelt och 

tryggt boende för äldre, att ett förslag på hur en finansiering av kategoriboende 

(jämförbart med studentbostäder) ska kunna tillskapas, samt att det 

arbetas fram ett enkelt och över tid hållbart ekonomiskt regelverk som ska 

stödja tillkomsten av kooperativa äldreboenden. Motion E200:1-3 (Hörby 

arbetarekommun) kräver att de äldre vårdtagarna själva ska få välja om de 

vill bo hemma, i servicelägenhet eller särskilt boende, att det vid vissa sjukdomar, 

som till exempel demens, är sjukvården som får avgöra vilken vårdform 

som är bäst för den äldre personen samt att motionen sändes till riksdagsgruppen. 

Motion E201 (Linköpings arbetarekommun) vill uppdra åt 

partistyrelsen att verka för att nya lösningar för trygghet och kvalitet utformas. 

Motion C10:13 (Örebro läns partidistrikt) vill uppdra åt partistyrelsen 

att verka för en satsning på 80+-subventionerade servicetjänster åt äldre 

över 80 år. Motion E202:1-3 (enskild, Skellefteå arbetarekommun) föreslår 

att någon form av ålderdomshem/servicehusboende återinförs där de äldre 

får delta i utformningen, att lagen om vård och omsorg av äldre blir en bindande 

lag som garanterar lika vård och omsorg i hela landet samt att 

behovsbedömare underställs annan instans än kommunerna. Motion E203 

(Östersunds arbetarekommun) vill uppdra åt partistyrelsen att skapa en 

nationell fond, varifrån medel kan sökas av kommuner för mjuka, uthålliga 

investeringar inom äldreomsorg. Motion E204:1-3 (Uppsala arbetarekommun) 

vill uppdra åt partistyrelsen att inför valet 2006 låta utveckla en konkret 

politisk plan på nationell nivå för att främja såväl de äldres delaktighet 

i samhällslivet i bred mening som deras trygghet inför de oundvikliga förändringar 

av livsvillkoren som hög ålder ofta medför, att uppmana partiets 

lokala organisationer att inom ramen för den nationella politiken konkretisera 

sitt politiska handlande inom området samt se till att i detta arbete 

de äldres organisationer blir väl företrädda. Motion E205:1-6 (enskild, 

Kristianstads arbetarekommun) kräver att kommunerna som har yttersta 

ansvaret för den verksamhet som riktas mot äldre får stöd för en bättre planering, 

att Arbetsmiljöverket ges i uppdrag att se till att det går att tillskapa 

en godtagbar arbetsmiljö i de äldres bostäder för att förhindra arbetsoch 

förslitningsskador hos personalen, att gränssnittet mellan 

anhörigas/närståendes arbetsuppgifter och insatser från kommunens personal 

tydligare markeras, att kunskaper om ålderdomens sjukdomar och 

behov sprids till större grupper både yrkesverksamma, gode män och för- 

31

valtare och allmänhet, att kommunernas uppsökande verksamhet blir 

effektiv samt att kongressen ser till att hjälpmedel och bostadsanpassning 

blir realistiska och att inte onödiga och byråkratiska regler förhindrar kvarboende. 

Motion E206:1-2 (Örebro arbetarekommun) föreslår att partikongressen 

tar initiativ till en verksamhet med subventionerade servicetjänster 

åt äldre över 80 år samt att man i utvecklingen av projektet tar till vara erfarenheterna 

från 80+-verksamheten i Örebro kommun. Motion E207 

(Nacka arbetarekommun) yrkar att personal som arbetar på olika sätt med 

äldre ska granskas avseende tidigare leverne på samma sätt som personal i 

barnomsorgen. Motion E208:1-2 (Dalarnas, Gävleborgs, Jämtlands, Norrbottens, 

Värmlands, Västerbottens och Västernorrlands partidistrikt) föreslår 

att ett utvecklingsprogram för äldreomsorg i glesbygd tas fram med 

fokus på de unika kostnader som uppstår genom avståenden, bostadsproblematik 

och personalförsörjning samt att ett utvecklingsprogram utformas 

som leder till att vi kan åstadkomma ett flexibelt och tryggt boende för 

äldre oavsett var i landet man bor. Motion E209 (Dalarnas, Jämtlands, 

Värmlands, Västerbottens och Västernorrlands partidistrikt) vill uppdra åt 

partistyrelsen att ta fram ett utvecklingsprogram för universitets/högskolors 

samverkan med kommunerna kring äldrevård/äldreomsorgskunskap. 

Motion E210:1-3 (Torsby–Nordvärmlands arbetarekommun) vill uppdra 

åt regeringen att utreda möjligheten att ur energiskatten på elenergi öronmärka 

ett öre per kilowatt till förmån för åldringsvården, att kongressen 

uppmanar kommunerna att satsa på kompetensutveckling av omsorgens 

personal och samtidigt arbeta för att vårdpersonalens arbetsvillkor och 

lönesättning förbättras så att vårdyrket får en ökad status samt att kommunerna 

vid omsorgens utvärdering inte enbart tar fasta på ekonomiska 

besparingar utan även på humanitära och mänskliga värderingar. Motion 

E211:1-2 (Hallstahammars arbetarekommun) föreslår att en övergripande 

utredning görs om framtidens äldrefrågor samt att en äldrerådgivare 

anställs som utanför socialtjänsten kan ge lättare service och råd. 

Vi lever längre och längre, och det är i allmänhet goda år som läggs 

till livet. En och en halv miljon svenskar är över 65 år gamla. 

Rätten att få vara sig själv är en mänsklig rättighet och den gäller livet 

ut. I dag upplever många äldre att deras personliga frihet inte är vad den 

borde vara. Från att ha varit en självbestämmande människa får man lov 

att anpassa sig till system och rutiner som man inte trivs med. För att 

komma till rätta med detta beslutade Sveriges riksdag år 1998 om en särskild 

äldrepolitik, vars mål är att äldre ska: 

a) kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande över sin vardag 

b) kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende 

c) bemötas med respekt 

d) ha tillgång till god vård och omsorg. 

För åren 2005-2007 har socialdemokraterna genomdrivit satsningar på 

över en miljard kronor för att åstadkomma en märkbar kvalitetsutveckling 

inom den kommunala vården och omsorgen. Både i hemtjänsten och på 

äldreboendena är personalen den avgjort viktigaste kvalitetsfaktorn. Därför 

stödjer satsningen kommunernas långsiktiga arbete med att skapa hållbara 

system för verksamhetsnära kompetensutveckling. Alla landets kommuner 

utom en har valt att ansöka om pengar från Kompetensstegen för 

32

att genomföra till exempel arbetsplatsförlagd utbildning, validering och 

synliggörande av befintlig kompetens, utveckling av IT-stöd och logistik 

samt de äldres och personalens möjligheter till delaktighet och inflytande. 

Möjligheten att kunna bo kvar hemma hänger intimt samman med 

den vård, omsorg och service som samhället kan ge. Under de senaste 

decennierna har Sveriges kommuner genomfört en stor utveckling av 

hemtjänsten. Tack vare detta slipper allt fler äldre bryta upp från sitt eget 

hem. Denna möjlighet förstärks också i takt med att hemsjukvården 

utvecklas allt mer. Av de cirka 250 000 personer som i dag omfattas av äldreomsorgen 

bor drygt hälften kvar i sin gamla bostad med hjälp av hemtjänst. 

Den andra halvan har flyttat till någon form av särskilt boende – 

allt från servicelägenheter till sjukhem. 75 procent av alla som bor i särskilt 

boende lider av demens, vilket gör den genomtänkta vård och omsorg 

som kan erbjudas särskilt betydelsefull. 

Partistyrelsen oroas dock av de undersökningar som visar att ett flertal 

äldre personer inte får komma till särskilt boende, trots att de har beviljats 

plats. Regeringen bereder för närvarande förslag som ska förstärka 

rättssäkerheten och tillsynen, men det krävs också en ökad medvetenhet 

om detta allvarliga problem bland socialdemokrater i beslutande ställning 

runt om i landets kommuner. Detta leder i sin tur vidare till en övergripande 

diskussion om de skilda förutsättningar för god vård och omsorg, 

boende och service som råder i olika delar av landet, vilket skogslänens 

gemensamma motioner pekar på. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att svensk äldreomsorg står inför 

utmaningar som gör det befogat att inom vårt parti ägna ordentligt med 

tid och energi åt detta. Ett viktigt led i detta har varit det rådslagsmaterial, 

”Det goda livet”, som engagerade många i arbetarrörelsen under våren 

2005. Detta leder nu vidare, dels i form av förslag till partikongressen, dels 

som lokalt och regionalt partiarbete. Till de prioriterade frågor som partistyrelsen 

särskilt vill lyfta fram, hör den om äldres boende, kopplat också 

till utvecklingen av nya lösningar för trygghet och kvalitet. 

Andra frågor som behöver utvecklas är förutsättningarna för så kallade 

mjuka investeringar, gränssnittet mellan de anhörigvårdarnas och 

kommunens insatser samt avvägningen mellan den vård och omsorg som 

måste ingå i det allmännas åtagande och övrig service som bör betraktas 

som den enskildes sak att bekosta. Ytterligare en viktig del av det lokala 

och regionala partiarbetet kring äldrefrågorna måste vara de frågor som 

inriktar sig på det som vi kallar seniorkraft. Hit hör insatser för att få slut 

på diskriminering av äldre, säkerställandet av de äldres delaktighet i samhällslivet 

i bred mening samt pensionärsorganisationernas ställning i förhållande 

till det politiska beslutsfattandet i såväl riksdagen som i kommuner 

och landsting. 

Vidare vill partistyrelsen peka på det nära sambandet mellan äldrefrågorna, 

vilka behandlas i detta utlåtande, och det sjukvårdspolitiska programarbete 

som kongressen, enligt utlåtandet Hälso- och sjukvårdens 

finansiering och organisation, föreslås besluta om. Med säkerhet kommer 

ett sådant sjukvårdspolitiskt program att innehålla särskilda avsnitt som 

berör vården och omsorgen om de äldre. 

Partistyrelsen är inte beredd att ta ställning för den enskilda lösning 

som förespråkas från Örebro, gällande en generell subventionering av ser- 

33

vicetjänster för alla som är 80 år eller äldre. Detta betyder inte att tanken 

i sig behöver vara fel, men det måste på denna punkt vara upp till varje 

kommun att söka de lösningar som passar just där. Likaså yrkas avslag på 

motionerna gällande nationellt fastställda former för granskning av äldreomsorgens 

personal och om öronmärkning av en viss del av energiskatten 

på elenergi. 


1) att bifalla motion E210:2-3, 

2) att avslå motionerna E198, E206:1-2, E207, E210:1 och C10:13, 

3) att anse motionerna E197, E199 :1-3, E200:1-3, E201, E202:1-3, 

E203, E204:1-E205:1-6, E208:1-2, E209 och E211:1-2 besvarade 

med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E197 

Österåkers arbetarekommun 

Utse en Åldersdiskrimineringsombudsman, ÅDO 

Sedan mitten av nittonhundratalet har medellivslängden ökat med cirka tjugo 

år. Det är förutom medicinska framgångar dagens gynnsammare livsbetingelser 

som gör att människor lever längre. Vi bär inte ved, vatten och slask, ”sliter 

ont” i lantbruk och i industrier på samma sätt som tidigare. Tekniska innovationer 

har givit oss ett betydligt bekvämare liv att leva samtidigt som tillgången 

till näringsrik kost har ökat. 

Arbetsrättslagarna har givit oss ett bättre arbetsliv även om vi alla vet att 

vi måste värna om dem så att de inte raseras. Utredningen ”Senior 2005” kom 

fram till att pensionsåldern skulle kunna höjas, men samtidigt är det inte 

ovanligt att människor som passerat femtiofemårsstrecket blir tillfrågade om 

att gå i så kallad avtalspension. 

Idag är många förstföderskor över trettio år mot tidigare tjugo år. Det har 

förskjutit småbarnsåren då föräldrarna ägnar sig åt barnen. Många upplever 

att deras avanceringsmöjligheter är avskurna redan efter fyrtiofem år och de 

blir inte uttagna till utbildningar för att förkovra sig inom sitt yrke. 

För att må bra behöver vi alla ha något att göra och känna att vi behövs, 

men alltför många portar är stängda på grund av ålder. Inom politiken anses 

många över sextio år som ”för gamla”, vilket återspeglar sig i Riksdagen där 

endast ett fåtal procent är över 65 år, medan denna ålderskategori utgör nära 

en femtedel av landets befolkning. 

Ordet ”äldre” i den meningen att man är ”förbrukad” då man passerat 

sextio år är lika förnedrande på en arbetsplats som i politiken och andra sammanhang 

i samhället. Det är dags att vi kastar åldern i papperskorgen och 

börjar värdera medborgarna utifrån deras kunskaper och erfarenheter. 

En ÅDO skulle bland annat ha till uppgift att föreslå åtgärder för att 

ingen i någon ålder blir diskriminerad, ”ung” eller ”gammal”. I Holland finns 

en byrå där ÅDO endast arbetar med åldersdiskriminering, ålderism (ageism). 

Det är viktigt att poängtera att en ÅDO inte ska förväxlas med en eventuell 

ÄDO som har till uppgift att arbeta med diskrimineringsfrågor rörande 

”äldre” personers vård, omsorg och övriga samhällsfrågor. 

34

Jag föreslår 

1) att en Åldersdiskrimineringsombudsman, ÅDO, inrättas i landet. 

Inga-Britt Svärd 

Österåkers arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion E198 

Klippans arbetarekommun 

Äldre människors möjlighet att låna pengar 

LO-lånen infördes för att arbetare utan säkerhet i fast egendom skulle kunna 

låna pengar utan borgen. Detta har visat sig vara en mycket god sak för alla 

med anställning och medlemskap i en fackförening, eftersom det enda som 

krävs är intyg från facket för att få låna. 

För äldre människor finns inte denna möjlighet! Detta medför att den 

som är äldre inte kan utnyttja så kallade ”räntefria köp” eller avbetalningsköp. 

Som äldre utan säkerhet kan man inte generellt låna pengar i banken heller, 

även om vissa lokala banker gör individuella prövningar. Detta gör den redan 

utsatte pensionären med låg pension ännu mer utsatt! Har man inte en sparad 

slant, kan man inte köpa ny TV när den gamla går sönder etc. 

Det är självklart att kreditinstituten måste kalkylera med risker och 

betalningsförmåga, men det skulle kunna lösas genom normal kreditprövning 

och någon form av försäkringslösning eller samhällsgaranti upp till ett visst 

belopp. 

Mot ovanstående föreslås kongressen besluta: 

1) att partistyrelsen får i uppdrag att finna en lösning på äldres möjligheter 

att låna pengar i samråd med kreditinstituten, försäkringsbolagen och 

övriga samhällsinstitutioner. 

Rune Persson 

Klippans arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E199 

Västerbottens partidistrikt 

Bostäder till seniorer 

Vi kan se en ökning av antalet äldre inom de kommande åren, positivt är att 

vi även kan anta att kommande generation äldre kommer att vara friskare och 

med säkerhet kommer man att leva länge än tidigare generationer. 

Med detta som bakgrund kan vi se att vi kommer att få en stor utmaning 

vad det gäller tillgång av funktionella bostäder för seniorer som vill lämna sina 

hus men som inte är i behov av större vårdinsatser som motiverar en gruppboendeplats. 

Vi behöver med andra ord skapa bostäder för äldre som i grunden 

förvaltas som bostäder på den vanliga bostadsmarknaden och hyrs eller 

ägs av hyresgästen själv. Andra namn som andvänds i debatten kring dessa 

35

ostäder är seniorbostäder eller + bostäder för seniorer. Detta boende ska uppfylla 

kraven på handikappanpassning men ska även kunna erbjuda gemensamhetslokaler 

som t ex gemensam matsal. Detta boende ska självklart inte 

byggas utanför befintlig bebyggelse eller i en sån stor skala så att vi kan få problemen 

med ett segregerat boende. I de större orter eller på de platser där det 

finns ett äldrecentra bör man undersöka möjligheten att uppföra mellanbostäder 

i anslutning till äldrecentra, så att man kan samnyttja olika slag av kompletteringslokaler 

/ ytor. I mellanbostäderna ska de personer som bor där få 

vara med och utföra de daglig sysslorna i de utsträckning som det fysiska och 

psykiska hälsotillståndet medger. 

Vad det gäller upplåtelseformerna så kan dessa få variera utifrån vad som 

finns på bostadsmarknaden, men det är viktigt att tillkomsten av hyreslägenheter 

bevakas. Men den form som bör få mest ekonomiskt stöd är boendekooperativ 

som bedriver sin verksamhet utan vinstintresse. Dessa kooperativ 

skulle kunna skapas i områden som inte marknaden vill finansiera, flerbostadshus, 

eventuella risker för staten att investera i kooperativ måste nog 

bedömas liten och det när brukarna själva står för en stor del av insatsen. 

Förtjänsten för samhället att medverka till så kallade närbostäder/seniorbostäder 

är många. Vi kan på många orter i landet och då främst i glesbygd, 

konstatera att exempelvis hemtjänstpersonal använder mer än hälften av sin 

arbetstid i bil och inte till vård och omsorgsinsatser. 

Men den största och mest övervägande fördelen med denna typ av boende 

är tryggheten för de seniorer som önskar bo i en miljö med möjligheter att 

få chans att umgås och träffa andra, men även få ha sin egen lägenhet och få 

välja när man önskar en ensamhet. 

Så med ovanstående beskrivning föreslår vi partikongressen beslutar att ge 

partistyrelsen i uppdrag att verka för: 

1) att ett utvecklingsprogram utformas som leder till att vi kan åstadkomma 

ett flexibelt och tryggt boende för äldre, 

2) att ett förslag på hur en finansiering av kategoriboende (jämfört med studentbostäder) 

för seniorer ska kunna tillskapas samt 

3) att det arbetas fram ett enkelt och över tid hållbart ekonomiskt regelverk 

som ska stödja tillkomsten av kooperativa seniorboenden. 

Socialdemokraterna i Västerbotten 

Motion E200 

Hörby arbetarekommun 

Valmöjlighet vid äldres boende 

Befolkningen i vårt land blir allt äldre och flera till antalet. Många av dem 

behöver kommunal vård, då antingen i särskilt boende, servicelägenhet, sjukhem 

eller i eget boende. 

I dag satsar många kommuner på att de äldre ska vårdas i hemmet med 

hjälp av hemtjänst. Det är positivt att vårdtagaren får vårdn hemma så länge 

som möjligt. Men det finns de personer, som inte orkar sitta ensamma 

hemma, utan hellre vill bo tillsammans med andra äldre och ha närheten till 

36

vårdpersonalen. Dessa personer mår säkert inte bra av att vårdas i hemmet. 

Det är ju en ekonomisk fråga för kommunerna det med att de äldre vårdas i 

hemmet. Det är mera försvarbart ekonomiskt för kommunerna. 

Men man måste väl också se det hela ur de äldres perspektiv. Det finns 

många människor, som har svårt för ensamhet, inte bara när de är gamla utan 

även som unga personer. 

Därför kräver jag: 

1) att de äldre vårdtagarna själva ska få välja om de vill bo hemma, i servicelägenhet 

eller särskilt boende, 

2) att vid vissa sjukdomar som till exempel vid demens är det sjukvården, 

som får avgöra vilken vårdform, som är bäst för den äldre personen, 

3) att motionen sändes till riksdagsgruppen. 

Ulla-Britt Thiman, Hörby s-förening 

Hörby arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E201 

Linköpings arbetarekommun 

Hemnära tjänster för äldre 

Sverige står inför en omfattande äldre befolkningsökning. Kommunerna står 

inför stora krav på hjälpbehov samtidigt som resurserna i de flesta kommuner 

minskar. Socialstyrelsen har i en rapport från 2004 pekat på en oroväckande 

snabb minskning av platser i äldreboendet. Rapporten innehåller stor oro för 

hur samhället ska klara omsorgen om äldre framöver och pekar också på 

huruvida äldres rätt till vård och omsorg fungerar i praktiken. 

I många kommuner läggs särskilda boendeformerna för äldre ned och 

den logiska konsekvensen blir att trycket på hjälp från kommunal hemtjänst 

och från anhöriga (läs döttrar) ökar snabbt. Många anhöriga kan vittna om att 

det redan nu sker neddragningar i hemtjänsten för hjälp med städning, 

duschning och matlagning. 

Kommunerna drar också ner på den sociala samvaron. Dagcenter avvecklas 

på många håll. Man kan lätt konstatera att hemtjänstens gamla hörnpelare, 

städning, matlagning och inköp inte längre är självklara delar av kommunernas 

äldreomsorg. 

För att möta de snabbt växande behoven av hushållstjänster måste nya 

alternativ prövas. En lösning kan vara den modell som Kommunalarbetareförbundet 

prövade i Örebro för några år sedan där alla över 80 år fick rätt till 

några timmar hushållstjänster per månad till subventionerat pris. Det underlättade 

för alla parter. De flesta gamla hade råd att köpa tjänsterna, situationen 

för anhöriga underlättades, minskning av den kommunala administrationen 

och de allra mest behövande kunde prioriteras av kommunens hemtjänst. 

Ett flertal projektförsök har gjorts på olika håll i landet och redovisningar från 

dessa projekt har varit positiva. 

Försöken visar att rabatterade hushållstjänster, där kommunerna och den 

enskilde delar på kostnaden är en effektiv åtgärd som också kan spara pengar 

för samhället. Förslaget öppnar också för alternativ där kooperativa och andra 

37

företag med hushållstjänster utvecklas. Det kan vara bostadsföretag som redan 

har en förvaltningsverksamhet i bostadsområden. Det kan också vara småföretagare 

som etablerar sig lokalt eller lokala kooperativ som bildas får att tillgodose 

behovet av hemnära tjänster. 

För några år sedan föreslog LO-ekonom Dan Andersson i en statlig 

utredning att alla ålderspensionärer skulle erbjudas ett konto hos försäkringskassan 

där man kan köpa upp till 100 timmar subventionerad hemtjänst per 

år finansierat genom en obligatorisk hemtjänstförsäkring på en procent av 

pensionsinkomsterna samt genom ett slopande av arbetsgivaravgifterna på 

hemtjänst. 

Förslagen ovan visar att en förändring är möjlig. Politiken måste inriktas 

på att hitta praktiska lösningar på människors vardagsproblem och utveckla 

nya lösningar för äldreomsorgen för att ge trygghet och kvalitet i vardagslivet 

för äldre nu och i framtiden. 

Förslag till beslut: 

1) att uppdra till partikongressen att verka för att nya lösningar för trygghet 

och kvalitet för äldre utformas. 

Sturefors/Vårdnäs s- förening 

Linköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E202 

Skellefteå arbetarekommun – enskild 

Trygghet på äldre dagar 

1990-talets ekonomiska kris med bland annat saneringen av statens finanser 

grumlade på många sätt vår upplevelse av den svenska välfärden. Inom äldreomsorgen 

ser vi t ex. hur kommuner börjat dra ner på de äldreboenden (ålderdomshem/servicehus) 

som växte fram under främst 1960- talets tillväxtår 

men även senare. Den gängse inriktningen syns nu vara att de äldre ska bo 

kvar i sin hemmiljö så länge som möjligt och där få den vård och omsorg de 

behöver via den kommunala hemtjänsten. Kostnadsskäl brukar anföras som 

ett skäl till denna förändring. 

Vi upplever neddragning av boenden i till exempel servicehus som en 

kvalitetsförsämring vi inte kan acceptera. Vi önskar därför en återgång till 

ålderdomshem/serviceboende för äldre, tidsenligt anpassat och där de äldre 

får påverka utformningen. Tillgång till terapi för vård- och omsorgsberättigade 

ser vi som en kvalitet att slå vakt om. 

För att säkerställa kvalitet i äldreboendet vill vi dessutom ha bindande 

lagar som grund för kommunernas åtaganden. Vi ser därför gärna att behovsbedömarna 

underställs annan instans än kommunerna. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi: 

1) att någon form av ålderdomshem/servicehusboende återinförs där de 

äldre får delta i utformningen, 

2) att lagen om vård och omsorg av äldre blir en bindande lag som garanterar 

lika vård och omsorg i hela landet, 

38

3) att behovsbedömare underställs annan instans än kommunerna. 

John-Axel Andersson, Georg Lindberg och Folke Fahlgren, Ursviken 

Socialdemokratiska pensionärer 

Skellefteå arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E203 

Östersunds arbetarekommun 

Fond för mjuka investeringar 

Åldrandet är en självklar del av hela livet. Vår vilja att utvecklas som individer 

och bidra till samhällets bästa och till gemensamma resurser minskar inte 

bara för att vi blir äldre. Som gammal vill vi fortsätta att leva som förut och 

göra det som är viktigt i livet, men kanske lite mindre intensivt. Denna vilja 

minskar inte, men våra förutsättningar minskar i varierande grad beroende på 

vem vi är, vilka resurser vi har och vad vi gått igenom i livet. 

Individens funktionsförmåga kan endera försämras eller stärkas beroende 

vilka tillgångar individen kan mobilisera eller få tillgängligt. Den enskilda 

individens funktionsförmåga måste vara i centrum i utvecklingen av den 

framtida äldrepolitiken och äldreomsorgen. Tillämpning av ett sådant synsätt 

innebär både att äldres livssituation förbättras och att tillgängliga resurser kan 

utnyttjas mer effektivt. 

Politiken för att skapa framtidens äldrepolitik måste vara bredare och 

mer sektorsövergripande. Den måste vara långsiktig, våga brygga över enskilda 

budgetårs gränser. Den måste vara djärv! 

Det är vår slutsats efter att ha arbetat med utveckling av äldreomsorgen 

de senaste åren. Vår entydiga slutsats är att kommunerna måste ha förmåga 

och vilja att investera i utveckling av äldreomsorg och i åtgärder som stärker 

individens funktionsförmåga som i sin tur förebygger ohälsa. Den typen av 

”mjuka investeringar” är ofta de som kommer till korta vid en hård budgetprövning. 

Det beror inte på illvilja från enskilda kommunalråds eller budgetchefers 

sida. Det handlar snarare om bristande kunskaper om vad nya kunskaper 

och nya arbetssätt kan föra med sig, men också en genuin osäkerhet 

kring om och på vilket sätt denna typ av investeringar kan betala sig. 

I Östersund har vi med hemrehabsatsningen framgångsrikt visat att 

mjuka investeringar är lönsamma investeringar. År 1999 satsade kommunen 

cirka 8 miljoner kronor på 22 nya sjukgymnast- och arbetsterapeuttjänster. 

Detta för att spara netto cirka 7 miljoner kronor per år. Återbetalningen tog 

lite längre tid än planerat, men efter cirka tre år löper en, enligt våra uppföljningar, 

nettobesparing på mellan 5-10 miljoner kr per år. Värdet av bättre 

hemrehabilitering berör brukarna med bättre livskvalitet, kommunen med 

bättre ekonomi samt inte minst vårdpersonal inom äldreomsorgen som alla är 

en del av ett utvecklingsarbete. Det finns goda exempel även i andra kommuner, 

som vi inspirerats av och som vi tror att även andra inspirerats av. Men 

detta är inte tillräckligt. 

Om dessa exempel ska bli uthålliga och bidra till en varaktig förändring 

i hela landet krävs resurser på nationell nivå. Jag föreslår att det nationellt ska 

finnas resurser som i samverkan med kommuner får användas för investering- 

39

ar i utveckling av äldreomsorgen. Utgångspunkten ska vara att stärka de äldres 

funktionsförmåga och därigenom minska behovet av eller tyngden i 

omsorgen. 

Som politiker är vi vana vid att ge investeringsoch utvecklingsstöd till 

utveckling av nya produkter. För detta finns en effektiv organisation sedan 

många år. På motsvarande sätt måste riskkapitalförsörjning för mjuka investeringar 

byggas upp. Syftet med stödet är att lyfta av den budgetosäkerhet som 

kan föreligga, visa att den ”mjuka investeringen” får effekt och sedan utvärdera. 

Omfattningen av stödet måste vara uthålligt, brett och tydligt samt mätas 

i folkhälsobokslut. 


1) att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att skapa en nationell fond, 

varifrån medel kan sökas av kommuner, för mjuka, uthålliga investeringar 

inom äldreomsorg. 

Christer Åkerlind 

Östersunds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E204 

Uppsala arbetarekommun 

Äldrefrågor 

Andelen personer i befolkningen över 60 år, den tidpunkt när pensioneringarna 

börjar, är redan nu betydande – närmare 20 procent – och kommer framöver 

att öka. Medellivslängden ligger för närvarande kring 80 år. Det innebär 

att merparten av dessa människor kommer att ha mellan 20 och 30 år kvar av 

sitt liv. En förbättrad hälsovård och sundare livsföring gör att de också kommer 

att vara aktiva medborgare under merparten av denna tid. De seniora 

människorna kommer att leva ett liv som inte skiljer sig nämnvärt från deras 

yrkesaktiva period bortsett från att de nu har större möjligheter att disponera 

sin tid för andra aktiviteter såsom omsorg om anhöriga, kultur- och naturupplevelser, 

resor, deltagande i ideella verksamheter och så vidare. 

Perioden efter pensioneringen, som normalt inträffar mellan 60 och 65 

år, är således betydande i en människas liv. Just genom att den numera har 

sådan varaktighet och att människorna i dessa åldrar är friska och aktiva i 

långt större utsträckning än tidigare måste synen på pensionärerna och attityden 

till dem radikalt ändras. Denna stora grupp, som utgör närmare 30 procent 

av väljarkåren, kan inte längre betraktas som människor, vilka i stort sett 

gjort sitt. De måste få ett inflytande i politik och samhällelig verksamhet som 

står i rimlig proportion till gruppens omfattning och – inte minst – dess erfarenheter 

och kompetens. Samtidigt vet alla i gruppen att deras livsvillkor 

kommer att förändras genom förlust av anhöriga, sjukdom och andra svårigheter 

att klara sig själva. De måste då kunna lita på att samhället är så organiserat 

att sådana förändringar kan mötas genom ändrat boende, stöd och tillsyn 

av skilda slag. Det är en sådan tillit som skapar tryggheten att möta de 

oundvikliga förändringarna. 

Det förefaller för närvarande som om en sådan tillit inte finns tillstädes 

i tillräcklig omfattning inom den stora gruppen medborgare över 60 år. Tilltron 

till att den socialdemokratiska politiken ska kunna klara dessa väl- 

40

färdsfrågor måste förbättras avsevärt inför valet 2006. På alla nivåer – nationell, 

landstingskommunal och kommunal – måste vår politik inriktas på att 

stärka denna grupps tillit till vår förmåga att skapa förutsättningar för ett 

aktivt och tryggt liv för människor över de 60. 

Under senare år har en ansenlig mängd utredningar presenterats, både på 

nationell och lokal nivå, som rör just de s.k. äldrefrågorna. Den mängd förslag 

de presenterats måste nu bearbetas och konkret politik på dessa områden skapas. 

I det följande exemplifieras några områden som måste beaktas 

Övergången från arbetsliv till pensionärsliv måste bli mycket mera 

anpassad till individernas önskemål, behov och förutsättningar. Det är ett slöseri 

med såväl personliga resurser och kompetens som ekonomiska att det inte 

finns mjuka övergångar mellan det aktiva yrkeslivet och pensionärsstadiet. 

Den offentliga sektorn måste här vara ett gott föredöme. Denna frågeställning 

berör naturligtvis också de äldres möjligheter till inflytande i politik och samhällsverksamheter 

i övrigt. Även här bör fasta åldersgränser överges och individuella 

prövningar vara vägledande. 

Att kunna bo på det sätt man önskar är grundläggande för trivsel och 

trygghet. En överväldigande majoritet av människorna i gruppen över 60 år 

har eget boende i lägenhet eller villa. Samtidigt finns naturligtvis oron inför 

förändringar i tillvaron som kan leda till att det egna boendet måste ges en 

annan form eller överges. Det kan röra sig om sjukdom, förlust av nära anhörig 

eller liknade. Därför måste samhället organiseras så att de äldre kan känna 

tryggheten i att de vid behov av ändrat boende kan åstadkomma ett sådant 

inom en rimlig tid. En valfrihet i boendeform måste säkerställas. 

Eftersom det egna boendet värdesätts mycket högt av de flesta människor 

bör åtgärder som möjliggör för äldre att bo kvar i sin bostad ha hög prioritet. 

Den kommunala omsorgen måste utformas så att personalen har god 

kompetens och fortlöpande ges möjlighet att förbättra denna. De som får 

detta stöd måste också kunna känna trygghet rörande vilka människor som 

har tillgång till deras hem. Legitimation och identitetskort är här viktiga. 

Sverige är den nation som satsar mest på sjukvård för äldre. Detta är utomordentligt 

men likväl uppstår alltför ofta frågan om vården är effektiv. För 

de äldre är det av yttersta vikt att samverkan mellan sjukvårdshuvudmannen 

och den kommunala äldreomsorgen fungerar väl. Få saker skapar sådan oro 

som osäkerheten om vad som ska hända när utskrivningen från sjukhuset sker. 

Denna oro gäller både patienten i fråga som dennas anhöriga. 

Som framgått av det föregående berör verksamheter inom många samhällssektorer 

den seniora gruppen över 60 år. Det är därför angeläget att en 

ordentlig samverkan sker mellan dessa samhällssektorer också när de här 

aktuella frågorna behandlas. Exempel på sektorer som berörs är äldreomsorgen, 

sjukvården, bostadsplaneringen, kommunikationer, fritids- och kulturliv. 

Det finns därför anledning att överväga hur vi på både nationell och lokal nivå 

ska åstadkomma denna samverkan. 

Inför valet 2006 måste vårt parti på alla nivåer utarbeta konkreta politiska 

handlingsplaner om kan leda till att åtgärder av den karaktär som här redovisats 

kan genomföras. Konkretionen måste vara sådan att tilliten hos gruppen 

äldre verkligen stärks. Utöver den vikt dessa frågor har för de äldre är det 

också politiskt nödvändigt att visa vår trovärdighet genom samlade lösningar. 

Andra partier har naturligtvis observerat den bristande tilliten som här talats 

om och kommer att presentera ett antal dellösningar. Just därför måste vi 

agera på alla plan med samlade lösningar. 

41

Vi föreslår att partikongressen uppdrar åt partistyrelsen 

1) att inför valet 2006 låta utveckla en konkret politisk plan på nationell 

nivå för att främja såväl de äldres delaktighet i samhällslivet i bred 

mening som deras trygghet inför de oundvikliga förändringar av livsvillkoren 

som hög ålder ofta medför, 

2) att uppmana partiets lokala politiska organisationer att inom ramen för 

den nationella politiken konkretisera sitt politiska handlande inom 

området, 

3) att se till att i detta arbete de äldres organisationer blir väl företrädda. 

Socialdemokratiska föreningen Veteranerna 

Uppsala arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E205 

Kristianstads arbetarekommun – enskild 

Framtida äldreomsorgen 

I Sverige liksom de flesta västländer blir de äldre fler till antalet samtidigt som 

de blir allt äldre. Detta är en utveckling som vi haft sedan slutet på 40-talet och 

möjliggjorts av att vi fått ökad kunskap på det medicinska området. Idag är det 

möjligt att bota sjukdomar, som förr sågs som dödliga. Vi har bättre sätt att leva 

och inga stora epidemier skördar offer. För cirka 70 års sedan var medelåldern 

för kvinnor i Sverige 60 år, och numera har samma medelålder passerat 80-årsgränsen. 

Detta innebär att resurserna för service och vård måste delas av flera. 

Vi vet inte fullt ut hur sjukdomar och åldrande kommer att utvecklas i 

framtiden. Sjukdomspanoramat och det stigande antalet äldre gör att det är 

svårigheter för kommunernas planering och genomförande av äldrevård och 

omsorg. Personalplanering, rekrytering samt utbildning av personal kräver 

stora resurser. Om inte övergripande åtgärder sätts in finns det kommuner som 

kommer på efterkälken. Under det gångna decenniet har vi haft svag ekonomi. 

Bland annat på grund av stor arbetslöshet. Kommunerna har på grund av 

detta dragit ner på verksamheten. Anhöriga gör stora insatser i dessa sammanhang 

men ansvaret ska ligga hos kommunen och inte hos de anhöriga. 

Vi kräver av kongressen: 

1) att kommunerna som har yttersta ansvaret för den verksamhet som riktas 

emot äldre, får stöd för en bättre planering, 

2) att ge Arbetsmiljö verket i uppdrag att se till att det går att tillskapa en 

godtagbar arbetsmiljö i de äldres bostäder, för att förhindra arbetsoch 

förslitningsskador hos personalen, 

3) att tydligare markera gränssnitt mellan anhöriga/närståendes arbetsuppgifter, 

och insatser från kommunens personal, 

4) att kunskaper om ålderdomens sjukdomar och behov sprids till större 

grupper både, yrkesverksamma och allmänhet. En grupp som behöver 

detta är gode män och förvaltare, 

5) att kommunernas uppsökande verksamhet blir effektiv, 

42

6) att se till att hjälpmedel och bostadsanpassning blir realistiska, och att 

inte onödiga och byråkratiska regler förhindrar kvarboende. 

Harriet Ljunggren 

Kristianstads arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till 

kongressen. 

Motion E206 

Örebro arbetarekommun 

Satsa på servicetjänster åt äldre 

Vi behöver bredda arbetsmarknaden. Samtidigt finns det ett stort behov av att 

ge de allra äldsta ökade möjligheter att köpa enkla servicetjänster till ett subventionerat 

pris. 

I Örebro genomfördes för några år sedan ett framgångsrikt försök med 

servicetjänster åt äldre, 80 +. Projektet som innebar att äldre över 80 år fick 

köpa tjänster som städning, fönsterputs, hemhandling och matlagning till en 

kostnad av 75 kronor per timme blev en stor framgång. Någon biståndsbedömning 

gjordes inte, utan den, som fyllt 80 år var berättigad att köpa tjänsterna. 

För de gamla, som var rädda att inte själva klara vissa uppgifter gav möjligheten 

att köpa tjänsterna till ett rimligt pris en viktig välfärdsreform. De 

långtidsarbetslösa, som anställdes i projektet fick ett värdefullt arbete, som 

sedan ledde vidare ut på den öppna arbetsmarknaden. Projektet genomfördes 

i samarbete mellan Kommunalarbetareförbundet, Länsarbetsnämnden och 

Örebro kommun. 

För samhället var reformen en samhällsekonomisk vinst. Människor, 

som tidigare stått utanför arbetsmarknaden tjänade ihop till sin egen lön även 

om avgiften inte också motsvarade skatter och övriga avgifter för tjänsten och 

för några av de äldre betydde servicen att behovet av annan och mer kvalificerad 

hjälp sköts upp. 

Vi vill därför föreslå partikongressen att vårt parti tar initiativ till att i full 

skala genomföra en verksamhet med subventionerade servicetjänster till de 

äldre, som fyllt 80 år. Subventionen bör inte genomföras i form av skatteavdrag 

såsom skett i t ex Finland, utan riktas direkt till de berörda företagen och 

ha en sådan omfattning att också äldre med låga pensioner har råd att efterfråga 

tjänsterna. Här går sannolikt en gräns runt 100 kronor i timmen. För att 

subventionen inte ska missbrukas av äldre med mycket goda inkomster förutsätter 

vi också att det antal timmar, som en enskild brukare kan köpa begränsas. 

Erfarenheterna från Örebroförsöket visar att en pensionär normalt köpt 

två timmar var fjortonde dag. 

Örebro socialdemokratiska kvinnoklubb föreslår att partikongressen beslutar: 

1) att ta initiativ till en verksamhet med subventionerade servicetjänster åt 

äldre över 80 år, 

2) att i utvecklingen av projektet ta till vara erfarenheterna från 80+ – verksamheten 

i Örebro kommun. 

Fisun Yavas 

Örebro arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

43

Motion E207 

Nacka arbetarekommun 

Värna om de äldre 

Människor lever idag längre än någonsin i Sverige. Samtidigt rustas äldreomsorgen 

ned mer och mer. Gamla får ofta bo kvar ensamma hemma, helt beroende 

av att hemtjänsten eller annan sjukvårdspersonal tittar till dem. 

Detta gör att många gamla lever väldigt utsatta. Man är speciellt utsatt 

om man bor ensam, är sjuk och hela tiden får möta nya människor som ska 

hjälpa en på olika sätt. 

Många äldre är på grund av sjukdom och hög ålder lika hjälplösa som 

små barn 

Jag yrkar därför: 

1) att personal som arbetar på olika sätt med äldre ska granskas avseende 

tidigare leverne på samma sätt som personal i barnomsorgen. 

Monica Andersson, Nacka broderskapsgrupp 

Nacka arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E208 

Dalarnas, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens, 

Jämtlands,Västernorrlands och Norrbottens partidistrikt 

Äldreomsorg i glesbygd 

Vi socialdemokrater har alltid framhållit att alla ska få lika möjligheter, oavsett 

vilken situation man befinner sig. Vi har infört att alla som vill och kan 

ska få bo i sitt eget hem. Men det innebär att kommuner i glesbygd som försöker 

att efterleva denna goda föresats upptäcker att det blir kostnader som 

man tidigare inte räknat med när man införde, ”alla som vill och kan ska få bo 

i sitt hem”. 

Kostnaden ligger på antalet kilometer som man färdas för att bedriva 

äldrevård. Ett exempel på detta är att ”Andersson” som behöver insatser flera 

gånger per dag kan rendera en kostnad på närmare 1,5 miljon kr – per år. De 

huvudsakliga kostnaderna ligger på antalet körda km. Motsvarande kostnader 

för ”Nilsson” som får insatser i tätorten ligger på omkring 500 000 kr. 

Effektiviteten är också en fråga som kommunerna ska se över. Kan man 

säga att personal som sitter i bil mer än 60 procent av arbetstiden är effektiva. 

Nuvarande antal personer över 80 år och däröver ligger konstant eller ökar 

i skogslänen. Dessa personer bor inom vidsträckta områden och är den grupp 

som kräver mest insatser under de sista levnadsåren. Detta kombinerat med 

växande svårigheter att klara personalförsörjningen i yttersta glesbygd. Det 

gör att skogslänen står inför en gigantisk uppgift och inte minst en kostnad 

som visar sig bli enorm. 

En anpassad arbetsmarknad för äldre vårdpersonal samt trygga och säkra 

anhörigvårdare krävs för att klara äldrevården i skogslänen. Med det måste 

vårdyrkena få en rejäl statushöjning. Med en statushöjning av vårdyrkena 

44

kommer det att bli lättare att locka ungdomar till yrket i hemkommunen vilket 

är en förutsättning för att klara stora utmaningar. 

En sammanhållen vård/omsorgskedja är en bra lösning, men den kräver 

att kunskap tillförs och stimuleras. För att få en rättvis fördelning av våra 

gemensamma resurser måste de vidsträckta glest befolkade skogslänen kompenseras 

via stimulansåtgärder. 

Även bostadssituationen för framtida seniorer behöver belysas utifrån 

perspektivet att allt fler vill bo kvar hemma allt längre och våra institutionsboenden 

används för personer som har stora vårdbehov. 

Skogslänen vill med denna motion 

1) att ett utvecklingsprogram för äldreomsorg i glesbygd tas fram med 

fokus på de unika kostnader som uppstår genom avstånden, bostadsproblematik 

och personalförsörjning, 

2) att ett utvecklingsprogram utformas som leder till att vi kan åstadkomma 

ett flexibelt och tryggt boende för äldre oavsett var i landet man bor. 

Socialdemokraterna i Dalarna Socialdemokraterna i Värmland 

Peter Hultqvist 

Tommy Ternemar 

Socialdemokraterna i Gävleborg Socialdemokraterna i Västerbotten 

Raimo Pärssinen 

KG Abramsson 

Socialdemokraterna i Jämtland Socialdemokraterna i Västernorrland 

Berit Andnor 

Elvy Söderström 

Socialdemokraterna i Norrbotten 

Kristina Zakrisson 

Motion E209 

Dalarnas, Värmlands, Västerbottens, Jämtlands 

och Västernorrlands partidistrikt 

Kommunala och regionala satsningar på kompetensutveckling 

inom äldreomsorgen 

Vi ser att den äldre befolkningen ökar i skogslänen. Det finns planer och förslag 

till stödjande insatser från staten sida. Det finns också ett växande behov 

av kunskapsuppbyggande inom äldrevården/omsorgen. 

Likväl som vi talar om en helhetssyn mellan landsting och kommuner 

när det gäller vård och omsorg, så behöver vi en helhetssyn på hur vi ska klara 

av kunskapsuppbyggandet inom äldrevården/omsorgen. Det behövs hållbara 

kommunala och regionala plattformar för detta ändamål. 

För att trygga försörjningen av personal behöver det framtida vårdarbetet 

ha klara utvecklingsvägar för unga människor. I ett sådant perspektiv 

behövs också kommunala och regionala satsningar på kompetensutveckling. 

Men det räcker inte att bara tillhandahålla utbildningspaket. Universitet och 

högskolor måste samverka med kommunerna för att få ett samlat grepp om 

forsknings och utbildningsresurser inom äldrevården/omsorgen. 

För att utveckla små och medelstora kommuner behövs en samsyn på 

hur forskningen kan närma sig äldreomsorgsverksamheterna och på tillska- 

45

pandet av kommunala och regionala kunskapscentrum i samverkan. En samsyn 

skulle innebära att flera aktörer gemensamt kunde säkerställa kunskapsutvecklingen 

inom äldrevården/omsorgen. Mycket angelägna områden är 

satsningar på teamutveckling där primärvården ingår, utveckling för handledare 

till anhörigvårdare och IT-teknik 

Vi förslår att en statlig satsning sker på uppbyggnaden av kommunala 

och regionala kunskapscentrum. Satsningen på omsorg lyftet/kompetensstegen 

är en viktig del i en sådan uppbyggnad och en långsiktig integration mellan 

verksamhet, utbildning och forskning skulle medverka till att säkra 

omsorgslyftet. 

Vi menar att långsiktigheten behövs för att trygga uppbyggnaden av nya 

strukturer särskilt för kommuner som saknar resurser att själva tillhandahålla 

kompetensutveckling. 

Utifrån ovanstående föreslår vi att partikongressen beslutar ge partistyrelsen i 

uppdrag; 

1) att ta fram ett utvecklingsprogram för universitets/högskolors samverkan 

med kommunerna kring äldrevård/äldreomsorgskunskap. 

Socialdemokraterna i Dalarna Socialdemokraterna i Värmland 

Peter Hultqvist 

Tommy Ternemar 

Socialdemokraterna i Jämtland Socialdemokraterna i Västerbotten 

Berit Andnor 

KG Abramsson 

Socialdemokraterna i Västernorrland 

Elvy Söderström 

Motion E210 

Torsby-Nordvärmlands arbetarekommun 

Åldrings- och demensvården 

Vår ekonomiska politik har under de senaste årens hårda besparingar krympt 

rörelseytorna för de flesta löntagare, arbetslösa, sjukskrivna och sjukpensionerade. 

Den ekonomiska politiken slår som alltid hårdast mot dem som redan 

lever under knappa ekonomiska förhållanden med därtill hörande politiskt 

och socialt underläge. 

Allra mest utsatta är de av oss som efter ett ofta hårt förvärvsliv är i 

behov av samhällets stöd på ålderns dagar. Där har besparingar ofta tagit sig 

groteska uttryck vilket inte minst kunnat följas i de otaliga massmediainslag 

som förekommit. I vår region, i Värmlands län, kan vi på nära håll som anhöriga, 

närstående, grannar och vänner se hur resurserna undan för undan minskas 

och de gamla blir allt otryggare i sin utsatta situation. 

Idag nekas våra gamla rätten till 

Kulturella upplevelser 

Social gemenskap 

Dagliga promenader 

Trygghet i form av personal med tid för individuell omtanke 

Den elementära rätten att få sina mänskliga behov tillgodosedda, 

46

Allt i ett land där välfärden byggts upp av vårt parti under stora uppoffringar 

och vedermödor. Vi är väl medvetna om den svaga ekonomin som följer i spåren 

av en negativ befolkningsutveckling, men anser oss som medlemmar i 

arbetarepartiet tvingade att föra den talan som borde föras av våra valda rikspolitiker. 

Solidariteten som alltid utgjort vår socialdemokratiska grundsten har 

idag fått karaktären av ett enkelriktat kravställande mot dem av oss som fortfarande 

är beskattningsbara. Vi är beredda att visa den solidariteten under förutsättning 

att det skattetryck detta utgör tryggar en människovärdig åldringsvård 

med livskvalitet för dem av oss som idag är hänvisade till en alltmer 

otrygg ålderdom. 

Vi hemställer därför 

1) att partikongressen ger regeringen i uppdrag att utreda möjligheten att 

ur energiskatten på elenergi öronmärkta ett öre per kilowatt till förmån 

för åldringsvården, 

2) att kongressen uppmanar kommunerna att både satsa på kompetensutveckling 

av omsorgens personal och samtidigt arbeta för att vårdpersonalens 

arbetsvillkor och lönesättning förbättras så att vårdyrket får en 

ökad status, 

3) att kongressen uppmanar kommunerna att vid omsorgens utvärdering 

inte enbart ta fasta på ekonomiska besparingar utan även på humanitära 

och mänskliga värderingar. 

Södra Finnskogens s-förening 

Torsby-Nordvärmlands arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin 

egen. 

Motion E211 

Hallstahammars arbetarekommun 

Äldrefrågor 

Samhället förändras i en allt snabbare takt. Befolkningen blir äldre och det 

kommer att ställas allt högre krav på olika samhällsfunktioner. 

Bostäder, gator och vägar måste anpassas så att alla kan leva ett bra och 

meningsfullt liv. Idag känner sig många äldre utanför, de orkar inte med i den 

uppskruvade farten. Nya telesystem (IT, biltelefoner) är tekniker som för 

många är främmande och skrämmande. Trafiken blir allt intensivare och det 

blir svårt att följa med i trafikrytmen. Gator och vägar är inte alltid anpassade 

till de som är rörelsehandikappade. 

Men trots de yttre svårigheterna är den sociala biten den allra svåraste för 

gamla ensamstående. Ensamhet och krämpor (som hör till åldrandet) gör att 

många blir nedstämda. Många blir rädda för att inte kunna få hem mat, eller 

för att de inte orkar ta kontakter med olika samhällsfunktioner. Inte sällan blir 

äldre undernärda på grund av att de inte kan laga mat eller att de äter för ensidigt 

(kaffe och smörgås). Det händer ganska ofta att äldre inte vet vem de ska 

vända sig till om de behöver hjälp av olika slag. till exempel. att få hem varor 

från affären, att fa snöskottning och fönsterputsning om de bor i eget hem. Det 

47

är inte alltid lätt att fa kontakter med personer som kan hjälpa till med olika 

praktiska saker. Det borde finnas någon slags äldrerådgivare som kan ge råd 

och hjälp samt kan hänvisa till rätt person om socialtjänsten måste träda in. 

En genomgripande äldrepolitik måste diskuteras, allt från bostäder, trafik, 

kultur, vård och omsorg. Detta måste snarast påskyndas för redan om 10- 

15 år kan problemen vara övermäktiga. 

Med dessa rader som underlag föreslår jag kongressen: 

1) att en övergripande utredning görs om framtidens äldrefrågor, 

2) att en äldrerådgivare anställes som utanför socialtjänsten kan ge lättare 

service och råd. 

Lars Aronsson 

Hallstahammars arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E212:1 och E213 

(vistelse i annan kommun) 

Motion E212:1 ( Jämtlands partidistrikt) vill uppdra åt partistyrelsen att 

verka för att en besökskommun ska få rätt att ta ut ersättning av hemkommunen 

för omsorg vid tillfällig vistelse. Motion E213 (Orust arbetarekommun) 

yrkar att socialdemokraterna ska verka för en ändring av socialtjänstlagen 

som möjliggör för kommuner som utför hemtjänstinsatser för 

invånare från annan kommun att få ersättning från hemkommunen, i likhet 

med gällande regler inom sjukvård och skola. 

Kommunerna har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att 

de som vistas i kommunen får den omsorg och det stöd i övrigt som de 

behöver. Det är vistelsekommunen som utreder, beviljar, utför samt bekostar 

insatserna. Denna ordning gäller för alla grupper i samhället, inte bara 

de äldre. Enligt socialtjänstlagen ska dessutom den enskilde genom biståndet 

tillförsäkras en skälig levnadsnivå och säkerställa hans eller hennes 

möjligheter att leva ett självständigt liv. 

Partistyrelsen inser att denna lagstiftning kan orsaka kommuner med 

exempelvis många sommarboende extra kostnader. De negativa konsekvenserna 

av att riva upp denna viktiga reform skulle dock, sett ur ett helhetsperspektiv, 

överväga fördelarna. Som exempel kan nämnas vikten av 

att en kommun inte kan undandra sig ansvaret för till exempel missbrukare, 

bostadslösa eller psykiskt sjuka med hänvisning till att de råkar vara 

hemmahörande i en annan kommun. 


1) att avslå motionerna E212:1 och E213. 

48

Motion E212 

Jämtlands partidistrikt 

Förbättrade förutsättningar att verka som turistkommun 

Turismen är idag en viktig näring för Sverige och den har en stor tillväxtpotential. 

Turisterna vill inte bara ha sol och värme, utan de efterfrågar upplevelser 

av olika slag. Vi har oerhört mycket att bjuda för inhemska och utländska 

turister. Snö och kyla, orörd natur, fiske och jakt liksom festivaler och andra 

kulturaktiviteter är viktiga resurser för landets olika delar. För många glesbygdskommuner 

innebär turism en viktig möjlighet till tillväxt och utveckling, 

trots att vi långt ifrån har tagit tillvara den potential som näringen innebär. 

Därför är det angeläget att skapa förutsättningar för turistföretag att verka 

och utvecklas i hela landet. 

Samtidigt som turism är en stor möjlighet, innebär den också problem 

för många kommuner. Kust- och skärgårdskommuner flerdubblar sina invånarantal 

under sommaren, när sommarstugeägarna bosätter sig där mer eller 

mindre permanent under flera månaders tid. Under denna tid behöver de ofta 

vård och omsorg av olika slag, vilket ska tillgodoses, och i vissa fall bekostas, 

av vistelsekommunen. 

Tillgänglighet för funktionshindrade är väl utvecklat på många turistorter 

och det är viktigt att vi skapar förutsättningar för alla att fritt resa i vårt 

land. Idag är det vistelsekommunen som har skyldighet att erbjuda den 

omsorg som efterfrågas, utan kompensation från hemkommunen. Detta gäller 

inte endast funktionshindrade utan även exempelvis äldre med behov av 

hemtjänst. För en liten kommun kan detta innebära betydande kostnader, 

som tär på ofta redan ansträngd ekonomi. Det riskerar försämra övrig kommunal 

service och förutsättningarna att verka som turistkommun. 

Populära turistorter behöver också extra arbetskraft under turistsäsongen. 

Många arbetar i olika serviceyrken långa perioder, på exempelvis Gotland 

under sommaren och i Åre på vintern. Denna arbetskraft efterfrågar bostäder 

och tillgången till bostäder är en förutsättning för att turistföretag på orten 

ska kunna rekrytera personal. Många kommuner har svårt att tillgodose detta 

behov. Därför borde byggande av bostäder på turistorter få stöd från staten. 

En del av lösningen till dessa ekonomiska problem är ändrade regler för 

mantalsskrivning. Dagens system härstammar från statartiden och bygger på 

att man är skriven i den kommun där man bodde i den 1 november. Man är 

skriven i kommunen hela året och det är denna kommun som får alla skatteintäkter, 

oavsett var i landet personen i fråga arbetar. Detta leder till stora 

inkomstbortfall för de kommuner som har många tillfälligt boende och 

säsongsarbetande i kommunen, inte minst med tanke på att inkomstskatten är 

den viktigaste inkomstkällan för kommunerna. Också de som arbetar tillfälligt 

i kommunen är kommunen skyldig att tillgodose med kommunal service, utan 

att få någon kompensation via skatter. För att skapa rättvisa mellan kommunerna 

borde det egentligen vara möjligt att mantalsskriva personer mer än en 

gång per år, när en person vistas och arbetar längre tider i en annan än sin hemkommun. 

Till att börja med borde mantalsskrivningen gälla från årsskiftet. 

Jämtlands län socialdemokratiska partidistrikt föreslår att partikongressen 

beslutar att ge partistyrelsen i uppdrag att verka för: 

1) att en besökskommun ska få rätt att ta ut ersättning av hemkommunen 

för omsorg vid tillfällig vistelse, 

49

2) att regler för mantalsskrivning ändras till att gälla från januari, 

3) att byggandet av bostäder på turistorter får statligt stöd. 

Jämtlands partidistrikt 

Motion E213 

Orust arbetarekommun 

Ersättning för hemtjänst i vistelsekommun 

I de kommuner som har en hög andel sommarboende har problemen med att 

kunna ombesörja behovet av hemtjänst accelererat. I dag gäller regeln att det 

är den kommun som en person vistas i som far se till att han eller hon får sin 

hemtjänst. Samma sak gäller även vissa rehabiliteringsinsatser och erhållande 

av tekniska hjälpmedel. Dessa tjänster ska utföras utan att någon ersättning 

utgår från hemkommunen. 

I dag är det allt vanligare att människor vistas halvårsvis i sina sommarhus, 

framförallt efter pensioneringen. Det har blivit ett växande problem i takt med 

att antalet hemtjänstärenden ökar och problematiken med att erhålla personal 

till tjänsterna. Många kommuner har en ansträngd ekonomi vilket gör att 

annan kommunal verksamhet får ge vika. Denna överbelastning på en redan 

hårt utsatt personalgrupp ger också ökade sjukskrivningar då personalen i 

många fall inte kan få sin sommarsemester sammanhängande och dessutom 

belastas med många övertidstimmar. Bemanningsföretag måste anlitas i hög 

grad för att klara av de mest akuta situationerna, med extra kostnader som följd. 

Jag förespråkar inte någon inskränkning av medborgarnas möjligheter att 

fritt vistas i olika kommuner och få den hjälp de har rätt till oavsett var i landet 

de befinner sig. Full frihet ska råda för medborgarna, men däremot är det 

rimligt att införa ett betalningsansvar för hemkommunen. 

Hemtjänsten är ett av få offentliga verksamheter där kommuner eller 

landstinget inte får ersättning från hemkommunen för de insatser som görs. 

När det gäller sjukvård i annan kommun har patienten valmöjlighet 

enligt HSL, och ersättning sker utifrån gällande avtal reglerat i riksavtalet för 

utomlänssjukvård. Inom grundskolan får elev med särskilda skäl gå i skola i 

annan kommun och inom det nationella gymnasieprogrammet finns också en 

frihet att utöva sina studier i annan kommun än hemkommunen. Här har den 

mottagande kommunen rätt till ersättning för kostnaderna för elevens utbildning 

från elevens hemkommun. 

Det finns inget tungt vägande skäl till att inte tillämpa samma principer 

för hemtjänsten som för andra offentliga verksamheter. 

Jag yrkar att kongressen beslutar: 

1) att socialdemokraterna ska verka för en ändring av socialtjänstlagen som 

möjliggör för kommuner som utför hemtjänstinsatser för invånare från 

annan kommun att få ersättning från hemkommunen, i likhet med gällande 

regler inom sjukvård och skola. 

Catharina Bråkenhielm 

Orust arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

50

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E214, E215:1-2, E216, 

E217:1-3, E218, E219 och E220:1-2 (pensioner) 

Motion E214 (Bollnäs arbetarekommun) yrkar att pension ska kunna ske 

från 61 år utan att pensionen efter 65 års ålder påverkas. I motion E215:1- 

2 (Borlänge arbetarekommun) uppdras till regeringen och riksdagsgruppen 

att frågan om pensionssystemets utformning tas upp för ny behandling 

och att pensionssystemet utformas så att alla försäkras om att få en 

skälig levnadsnivå. Motion E216 (Karlskrona arbetarekommun) föreslår 

att partistyrelsen ges i uppdrag att skyndsamt utreda förutsättningar för ett 

nytt pensionssystem som bygger på socialdemokratiska värderingar inom 

den generella välfärden och att alla ska ha en bra pension som man kan 

leva på. Motion E217:1-3 (Södermanlands partidistrikt) yrkar att sänkningen 

[av pension för äkta makar] enligt en gammal lag från 1913 med 

det snaraste tas bort, att grundpension betalas ut i sin helhet till alla pensionärer 

oavsett civilstånd, samt att detta genomförs när ekonomin så tilllåter. 

Motion E218 (Simrishamns arbetarekommun) yrkar att partiet tar 

fram hur pensionerna har kompenserats fullt ut för bortfallet tidigare år 

samt hur det nya pensionssystemet slår mot dem som har de lägsta pensionerna. 

I motion E219 (Ale arbetarekommun) uppdras åt partistyrelsens 

att verka för införande av delpension som ett förtida uttag som senare 

inarbetas. Motion E220:1-2 (Eksjö arbetarekommun) föreslår att ett 

behovsprövat tillägg införs för ålderspensionärer som enbart har garantipension 

samt att detta tillägg inrättas som ett pensionstillskott i likhet 

med vad som fanns fram till 2003. 

Vi svenskar lever ett allt längre och friskare liv. Medellivslängden i 

Sverige är en av världens högsta. Den väl fungerande generella välfärden 

är en av huvudförklaringarna till dessa framgångar. Trots detta är många 

människor oroliga inför sin ålderdom. Oron handlar om att pensionen 

inte ska räcka till, att äldreomsorgen inte ska räcka till eller att vården inte 

ska ge den vård som krävs. Som socialdemokrater tar vi allvarligt på denna 

oro. 

Den ekonomiska krisen på 1990-talet innebar påfrestningar på den 

gemensamma välfärden och alla fick bidra till krisens sanering. Under de 

senaste åren har stora insatser gjorts för att förbättra för de pensionärer 

som har det sämst ställt. Bostadstilläggen för pensionärer har förbättrats 

och pensionstillskotten höjts. Maxtaxa och förbehållsbelopp har införts i 

äldreomsorgen, vilket innebär att pensionärer garanteras ett lägstabelopp 

att leva på när hyra och avgifter är betalda. Dessutom har skatten sänkts 

för pensionärer och ett äldreförsörjningsstöd införts så att även de invandrare 

som inte bott tillräckligt länge i Sverige för att få ordentlig ålderspension 

garanteras en ekonomisk trygghet. Sammantaget har insatserna för 

de sämst ställda pensionärerna under de senaste åren inneburit en bättre 

ekonomisk standard och högre realinkomster. 

Att allt fler blir allt äldre är i grunden en positiv utveckling. Samtidigt 

är det en utmaning mot bakgrund av att allt färre yngre i framtiden 

kommer att behöva försörja allt fler äldre. För att klara av den situationen 

behöver fler i arbetsför ålder arbeta. Äldres kunskaper, erfarenheter och 

vilja till arbete behöver tas tillvara så att fler äldre kan vara kvar längre i 

arbetslivet. Ohälsan i arbetslivet måste bekämpas och arbetsvillkoren förbättras. 

Och när fler yngre och äldre har ett arbete kommer det också att 

51

52 

vara möjligt att finansiera den framtida välfärden. 

Ett viktigt steg i arbetet med att skapa en hållbar välfärd är reformeringen 

av ålderspensionssystemet i Sverige. För socialdemokratin har ett 

väl utbyggt och rättvist pensionssystem alltid varit en central del av den 

generella välfärden. Den nya allmänna pensionen uppfyller kraven på ett 

effektivt, bra och långsiktigt hållbart pensionssystem. Tillsammans med 

en väl utbyggd och tillgänglig hälso- och sjukvård ska alla människor ges 

möjligheter till ett tryggt och värdigt åldrande. 

Den nya allmänna pensionen bygger på livsinkomstprincipen, vilket 

innebär att alla inkomster utgör underlag för den framtida pensionen. 

Endast intjänad inkomst är pensionsgrundande. Ju högre inkomst och 

längre deltagande i arbetslivet, desto högre blir pensionen. På så sätt säkras 

att systemet är samhällsekonomiskt hållbart. Även inkomster som 

exempelvis sjukpenning, föräldrapenning och a-kassa är pensionsgrundande. 

Därutöver finns garantipensionen som garanterar pension även för 

dem som inte har haft tillräckliga pensionsgrundande inkomster. Eftersom 

ensamhushåll anses ha högre omkostnader per person än makar och 

sammanboende har ensamstående något högre garantipension, bostadstillägg 

för pensionärer (BTP) och äldreförsörjningsstöd. 

Mot bakgrund av att allt fler blir äldre och färre kommer att försörja 

en åldrande befolkning är det nya pensionssystemet uppbyggt på ett sätt 

som gör det mer lönsamt att arbeta efter 65 års ålder. Var och en som vill 

och kan arbeta till 67 års ålder har dessutom rätt att ha kvar sitt arbete 

enligt lagen om anställningsskydd (LAS). 

För den som helt eller delvis vill lämna arbetsmarknaden tidigare är 

valmöjligheterna stora gällande uttag av pension i det nya pensionssystemet. 

Från 61 år är det möjligt att gå i hel eller partiell pension, och det är 

valfritt om uttaget av inkomstpension och premiepension tas ut samtidigt 

eller fullt ut. Dessutom har de som blir pensionärer i dag rätt att förvärvsarbeta 

samtidigt som de uppbär pension, för att på så sätt öka på sin pensionsgrundande 

inkomst ytterligare. Förvärvsarbete och pension kan alltså 

kombineras i tid och omfattning som aldrig förr. Denna flexibilitet gör 

det möjligt för blivande pensionärer att planera övergången till pensioneringen 

på många sätt. 

I samband med att det nya ålderspensionssystemet har trätt ikraft har 

det tidigare grundskyddet, folkpensionen, pensionstillskottet och det särskilt 

grundavdraget tagits bort och ersatts med det nya grundskyddet, 

nämligen garantipensionen. 

För att göra pensionssystemet hållbart även för framtida generationer 

av pensionärer anpassas pensionerna till tillväxten och löneutvecklingen i 

samhället. Det innebär att den årliga pensionsuppräkningen sker mot bakgrund 

av löneökningarna av de tre senaste årens genomsnitt. På så sätt 

innebär pensionssystemet att löntagarnas och pensionärers ekonomiska 

utveckling följs åt och är samhällsekonomiskt hållbar. Partiet har genom 

en kompromiss med andra partier medverkat till dagens pensionssystem. 

Syftet med kompromissen var att uppnå en långsiktigt hållbar lösning. 

Mot denna bakgrund ställer sig partistyrelsen avvisande till förslagen om 

nya utredningar. 

Därmed inte sagt att det inte finns saker kvar att uträtta. Alltför 

många klarar inte av att stanna kvar i arbete fram till 65 års ålder. Som

socialdemokrater tar vi allvarligt på stressen och hetsen i dagens arbetsliv 

och bedriver ett ihärdigt arbete med att skapa ett mänskligare arbetsliv. 


1) att avslå motionerna E215:1-2, E216, E219 och E220:1-2, 

2) att anse motionerna E214, E217:1-3 och E218 och besvarade med 

hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E214 

Bollnäs arbetarekommun 

Pension med tryggad ekonomi 

Larmet går om att det kommer att bli brist på arbetskraft, eftersom vi blir allt 

färre i arbetsför ålder i Sverige. Det är en myt, om vi får tro på fakta från landets 

viktigaste prognosmakare, Statistiska centralbyrån. På 30 år kommer vi 

tvärtom att bli över en kvarts miljon fler i arbetsför ålder. Se diagram. 

Källa: SCB 

Vi kommer att bli fler som kan jobba , säger dagens SCB-prognos. Men det 

är inte därmed självklart att vi kommer att ha jobb – vara yrkesverksamma. 

Sedan ett årtionde lever vi i ett samhälle där en del av befolkningen i arbetsför 

ålder inte arbetar. En grupp är 60+. Denna grupp är sällan attraktiv på 

arbetsmarknaden. Många är slitna efter många år i arbete, en del sjuk-pensionär, 

en del arbetslösa. I dag kan man gå i pension från 61 års ålder med reducerad 

pension resten av livet. 

Vi anser att gruppen 60+ skulle få en värdigare avslutning av sitt arbetsliv 

om de gick i pension istället för att ingå i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, 

som mycket sällan leder till något arbete. Vi föreslår att det förtida uttaget 

inte ska påverka pension från 65 års ålder. Detta skulle ge fler, ekonomiska 

möjligheter till pension från 61 års ålder. Lämnar fler äldre arbetslivet ökar 

det också möjligheterna för de yngre att komma in på arbetsmarknaden. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi kongressen: 

1) att pension kan ske från 61 år utan att pensionen efter 65 år påverkas. 

Marlene Johansson och Bo Lindgren 

Bollnäs arbetarekommun antog motionen som sin egen. 

53

Motion E215 

Borlänge arbetarekommun 

De framtida pensionerna 

För alla människor har i alla tider en av de viktigaste personliga sakerna varit, 

hur får man mat, bostad och ett bra liv. För detta har man slitit på jaktstigen, 

på åkrarna, i skogen, i gruvor, i stålverk, i snabbköpskassor, framför datorn, ja 

det går inte att räkna upp allt. På ålderns höst var det barnen som skulle rädda 

en från armod. Annars fick man svälta ihjäl om man inte kunde hitta någon 

som förbarmade sig över en. 

Vi socialdemokratern såg tidigt till att en folkpension infördes. Senare 

säkerställdes en skälig levnadsnivå genom införande av ATP-systemet. Klassklyftorna 

skulle minska och människor skulle även på ålderns höst få en skälig 

levnadsnivå. 

Tyvärr verkar klassklyftorna vara på väg tillbaka för de som går i pension. 

Det nya pensionssystemet medför att ett stort antal arbetare riskerar att få 

nöja sig med en pension på i bästa fall, 50 procent av slutlönen. Samtidigt är 

framtidens pensionärer utlämnade åt kasten på aktiebörsen, derivatmarknaden 

och andra riskfyllda platser för handel med finansiella tillgångar. 

Det är viktigt att man tar upp frågan om pensionerna och dess utformning, 

så att en skälig levnadsnivå, kan innefatta alla människor i vårt land. Inte 

bara de som genom stora inkomster kunnat skaffa sig privata pensionsförsäkringar, 

inför den dag man väljer att gå i pension. För det valet ska alla kunna 

göra, utan att man samtidigt väljer att bli en fattiglapp. 

Jag föreslår att den socialdemokratiska partkongressen beslutar: 

1) att uppdra till den socialdemokratiska regeringen och riksdagsgruppen 

att frågan om pensionssystemets utformning tas upp för ny behandling, 

2) att pensionssystemet utformas så att alla försäkras om att få en skälig levnadsnivå. 

Duv Lars Gunnar Lech och Hans Björke 

Borlänge arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion E216 

Karlskrona arbetarekommun 

Pensionssystemet 

Vid årsskiftet 1999 infördes ett nytt pensionssystem som var en 5 partiuppgörelse 

som ersatte ATP. 

I ATP-systemet räckte det att arbeta i 30 år för full pension och man fick 

tillgodoräkna sej de bästa 15 ATP-åren till sin pension. 

Under diskussionen innan beslutet till det nya pensionssystemet, var det 

många som var kritiska till de nya pensionerna, där bland annat att inte förtidspensionen 

var med och det har inte blivit någon sådan i det nya systemet 

heller, att det skulle ge en mycket sämre pension än i det gamla systemet, att 

den borgerliga tanken att man skulle satsa 2,5 procent själv i olika fonder, och 

inte ett kollektivt sparande för alla. 

54

I det nya pensionssystemet kan man ta pension från 61 år men då blir det 

i vanliga fall en mycket dålig pension, utan det bygger på att man ska arbeta 

långt upp i åldrarna upp till 71 år för att vanliga löntagare ska få en hygglig 

pension, ett problem är att genomsnitsåldern för industriarbetare vid pensionering 

är strax under 60 år, effekterna av detta kan bli att många inte ens uppnår 

50 procent av inkomsten i pension. 

Den kritik som var både innan och efter det ny pensionssystemet var inte 

helt fel eftersom vår egen partiordförande och stadsminister Göran Persson 

delar oron om att det ny pensionssystemet inte kommer att vara populärt om 

20 år när de som går i pension och ser vad pensionen ger. (Göran Perssons oro 

enligt massmedia) 

Vi delar denna oron om det pensionssystem som vi har idag både det 

som framkom vid framtagandet av pensionssystemet och enligt massmedia 

Göran Persson oro, därför ska man inte vänta i 20 år utan redan nu vidtaga de 

åtgärder så att vi får ett pensionssystem inom den generella välfärde så att alla 

kan få en bra pension och inte bara de som har råd att skaffa sej en egen pensionsförsäkring. 

Vi föreslår kongressen besluta: 

1) att ge partistyrelsen i uppdrag att skyndsamt utreda förutsättningar till ett 

pensionssystem som bygger på Socialdemokratiska värderingar inom den 

generella välfärden, att alla ska ha en bra pension som man kan leva på. 

RASP-gruppen, LO-facken i Karlskrona 

Karlskrona arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E217 

Sörmlands partidistrikt 

Sänkning av pension för äkta makar 

Som socialdemokrater anser vi att det ska råda ekonomisk jämställdhet mellan 

människor, och detta oavsett om man är ensamstående, sammanboende 

eller gift. 1974 tog man bort sambeskattning av inkomst för äkta makar. Var 

och en skulle betala skatt i relation till den egna inkomsten. 

Oavsett civilstånd – oavsett kön – betalar människor till sin kommande 

pension. Grundbeloppet vad avser pensionärer är satt till ett lika belopp för 

alla, men – och detta är ytterst ojämställt och odemokratiskt – om man är gift 

minskas grundbeloppet med 576 kronor (2003) i månaden. 

Om människor, som lever som ensamstående gifter sig, minskas alltså 

deras grundpension med sammanlagt 1 152 kronor i månaden eller 13 824 

kronor per år. Detta är ett mycket kännbart inkomstbortfall. Det drabbar dessutom 

ofta hårdast kvinnor med låg pension, för det handlar inte om någon 

procentuell minskning, utan det är just – 576 kronor i månaden. 

Genom förändringen av pensionen inför år 2003 har man dolt ovanstående 

faktum. ”Ålderspensionen”/ tilläggspensionen består fortfarande av två 

delar, grundpensionen enligt ovanstående och ATP-pensionen. Att det blir 

lägre pension för gifta, jämfört med ogifta, är ej lätt att se. Man anger inte ens 

att singelmänniskor premieras. 

55

Allra hårdast slår detta mot de pensionärer som enbart har garantipension. 

Här är den lägsta pensionen för ogifta 7 014 kronor och för gifta 6 251 

kronor. Detta betyder att ett äkta par får 1 526 kronor mindre i månaden eller 

18 312 kronor per år mindre i pension. 

Ett ytterst orättvist system. Detta är också diskriminerande mot en speciell 

grupp människor i samhället. Varför ska människor betala 9 156 kronor 

per person och år för att de vill gifta sig. Alla pensionärer betalar skatt i vanlig 

ordning, varför denna skillnad? ” 

Därför yrkar vi på 

1) att denna sänkning, enligt en gammal lag från 1913, med det snaraste tas 

bort, 

2) att grundpensionen betalas ut i sin helhet till alla pensionärer oavsett 

civilstånd, 

3) att detta genomförs när ekonomin så tillåter. 

Doris Jansson och Günter Kramer, Nyfors och Fristadens s-föreningar 

Lisen Ridne, Gredby s-förening 

Sörmlands partidistrikt beslöt att anta motionen som sin egen med tilläggsattsatsen: 

att detta genomförs när ekonomin så tillåter. 

Motion E218 

Simrishamns arbetarekommun 

Kompensation för sänkta pensioner 

Med bakgrund i saneringen av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet 

betalades pensionerna från och med 1993 ut efter 98 procent av basbeloppet. 

Detta återställdes från och med 1999. 

Kompensation skulle även utgå från tidigare år. Genom att kronans 

värde släpptes fritt 1992 ökade importpriserna. Detta beräknades av Konjunkturinstitutet 

till cirka två procentenheter för åren 1994 och 1995. Denna 

fördyring av importpriserna gav reallönesänkningar för alla grupper i samhället. 

Under åren 1995 till 1998 höjdes inte basbeloppet fullt ut enligt KPI på 

grund av det stora budgetunderskottet. Denna minskning kan beräknas till 

cirka två procentenheter. För att kompensera detta beslutade vi om en skattereduktion 

som kompensation för denna minskning under 2002. 

Vi vill: 

1) att partiet tar fram hur pensionerna har kompenserats fullt ut för bortfallet 

tidigare år samt hur det nya pensionssystemet slår mot de som har 

de lägsta pensionerna. 

Borrby s-förening 

Simrishamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

56

Motion E219 

Ale arbetarekommun 

Skapa deltidspensionsmöjlighet 

Vi tycker att en av partiets allra bästa förslag/reformer var möjligheten till att 

kunna gå i delpension från 62 års ålder. 

Denna goda idé bör återinföras, men förnyas och gälla från 63 års ålder 

– gärna på så sätt att alla som vill erbjudes att förskjuta sin pensionering till 

67 år -- med att arbeta halvtid under fyra års tid. Arbetsgivarna får tid på att 

dels ta vara på den anställdes kunskaper och dels skapa en naturlig introduktion 

av ny medarbetare. 

Vi föreslår partikongressen 

1) att uppdra åt partistyrelsen att verka för införande av delpension genom 

ett förtida uttag som senare inarbetas. 

Jarl Karlsson och Hasse Andersson 

Ale arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E220 

Eksjö arbetarekommun 

Pensionstillskott till pensionärer 

Gärna medalj – men först en rejäl pension. Så hette fältropen i ATP-striden 

1958. Vi som var med trodde på uppropet. 

Det finns idag några äldre människor med pension som aldrig kommit i 

närheten av rejäl pension, trots flera pensionsreformer och vallöften. Jo, vår 

överhet har skott sig med en rejäl pension. 

Vi socialdemokrater anser det nödvändigt, för att kunna se våra sämst 

ställda pensionärer i ögonen, att de också får en skälig del av välfärden. En 

fjärdedel av de ensamstående kvinnorna med hemtjänst har en pension på 

drygt 5 400 kronor i månaden. Detta ger en disponibel inkomst efter skatt 

och kostnader som understiger 45 000:-/år. I de fall sparkapital saknas innebär 

detta att de behöver ansöka om försörjningsstöd, bistånd via socialtjänsten, 

för att klara en skälig levnadsnivå. Tack vare bostadstillägget klaras kostnaden 

för boendet. 

Jag yrkar: 

1) att behovsprövat tillägg införs till ålderspensionärer som enbart har garantipension, 

2) att detta tillägg inrättas som ett pensionstillskott i likhet med vad som 

fanns fram till år 2003. 

Nils Gustafsson, ledamot i seniorutskottet 

Eksjö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

57

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E221 och E222:1-2 

(sjunde AP-fonden) 

I motion E221 (Växjö arbetarekommun) yrkas att kongressen beslutar att 

ge partistyrelsens i uppdrag att se till att reglerna ändras för sjunde APfonden 

så att den som lämnat fonden ska kunna välja att gå tillbaka till 

denna om han eller hon så önskar. I motion E222:1-2 (Lidingö arbetarekommun) 

föreslås att Premiepensionsmyndigheten förändrar utformandet 

för det ”ickeval” som i dag placeras i sjunde AP-fonden till ett trygg, riskfritt 

och långsiktigt sparalternativ för de medborgare som inte aktivt väljer 

inom premiepensionssystemet, samt att sjunde AP-fonden blir ett valbart 

alternativ, precis som alla andra fonder. 

Riksdagen fattade 1998 beslut om det reformerade ålderspensionssystemet. 

Inom ramen för detta fastställs årligen en pensionsrätt motsvarande 

18,5 procent av pensionsgrundande inkomster samt vissa tillkommande 

ersättningar och belopp. Huvuddelen av pensionsrätten, ett belopp 

motsvarande 16 procent av pensionsunderlaget, ger rätt till inkomstpension 

och tillgodoräknas därför den enskilde inom ramen för det så kallade 

fördelningssystemet. Resten, 2,5 procent av pensionsunderlaget, förs till 

premiepensionssystemet där det förvaltas i fonder enligt individens önskemål. 

För dem som inte valt någon fond förs premiepensionsmedlen till 

Premiesparfonden som förvaltas av sjunde AP-fonden. Sjunde AP-fonden 

förvaltar därutöver Premievalsfonden, som är ett statligt alternativ bland 

andra valbara fonder. 

Partistyrelsen anser det nödvändigt att utvärdera denna och andra 

delar av premiepensionssystemet, och regeringen tillsatte sommaren 2004 

en utredning med uppdrag att se över olika aspekter av premiepensionssystemet. 

Denna ska bland annat överväga systemets utformning när det 

gäller fondutbudets omfattning och sammansättning och föreslå åtgärder 

som kan underlätta valsituationen för den enskilde och minska risken för 

systematiskt dåliga utfall. 

Pensionsuppgörelsen innebar en bred kompromiss med de borgerliga 

partierna, och de faktiska argumenten mot återval av Premiesparfonden 

var ett resultat av dessa partiers motstånd. Borgerligheten fruktade att 

fonden kunde bli mycket stor och därmed en alltför dominerande ägare på 

Stockholmsbörsen. Detta argument borde dock enbart ha bäring på innehavet 

av svenska aktier och är därmed ologiskt med tanke på det rådande 

förbudet för sjunde AP-fonden att utöva rösträtt för innehavet av svenska 

aktier. 

Partistyrelsen delar motionärernas uppfattning i denna fråga och 

anser det rimligt att Premiesparfonden, i likhet med övriga fonder, blir 

valbar. 

Vad gäller risken – definierad som aktieandel – i Premiesparfonden, 

så är den högre risken i aktier förbunden med en högre förväntad avkastning. 

Det är knappast önskvärt att ickeväljarna drabbas genom en systematiskt 

lägre pension. 

Partistyrelsen anser det naturligt att ge sjunde AP-fonden möjligheten 

att inrätta så kallade generationsfonder. Det är fonder som med automatik 

anpassar aktieandelen till pensionsspararens ålder. Detta har regeringen 

tidigare framfört till riksdagen i skrivelsen om AP-fonderna. Premiesparfondens 

placeringsinriktning har hittills utformats med utgångs- 

58

punkt i en genomsnittlig pensionssparare, vilket är alltför grovt när systemet 

växer i omfattning. 


1) att bifalla motionerna E221 och E222:2, 

2) att anse motion E222:1 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion E221 

Växjö arbetarekommun 

Förändring av reglerna för sjunde AP-fonden 

När det nya pensionssystemet genomfördes bildades den sjunde AP-fonden 

framförallt som ett skydd för alla ”ickeväljare” av fonder i premiereservsystemet 

Tanken från början var att denna fond skulle garantera en trygg avkastning 

med stor del säkra papper och inte så mycket av spekulation. Inriktningen 

blev inte riktigt som det var tänkt från början men fonden blev viktig för 

alla som inte kunde bestämma sig för någon annan fond. 

Det stora problemet är att den sjunde AP-fonden inte är möjlig att gå 

tillbaka till om man efter en tid lämnat den. Detta är ett märkligt sätt att 

gynna andra fonder på marknaden som i nästan samtliga fall har högre avgifter. 

Avgifterna har en mycket stor betydelse för den framtida pensionen varför 

de få fonder med låga avgifter borde prioriteras. Men framförallt bör 

samma regler gälla för alla fonder på marknaden. 

Jag yrkar: 

1) att kongressen beslutar att ge partistyrelsen i uppdrag att se till att reglerna 

ändras för sjunde AP-fonden så att den som lämnat fonden ska kunna 

välja att gå tillbaka till denna om han/hon så önskar. 

Göran Borg 

Växjö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E222 

Lidingö arbetarekommun 

Ge Premiepensionsmyndigheten i uppdrag att förändra det individuella 

premiepensionsystemet 

Det individuella pensionssystemet infördes år 2000, strax innan ITbubblan 

sprack och luften gick ur aktiemarknaden. Tiden dess för innan var 

en tid då beslutsfattare i maktens – och näringslivets korridorer var både fartblinda 

och förälskade av IT-hausen. De fick oss medborgare och anställda att 

tro att aktiemarknaden var lösningen på alla ekonomiska problem, både för 

individen och staten. Ta tron på folkaktien Telia, som ett exempel. 

Sedan bubblan sprack och den turbulens som följde åren därpå har läget 

på aktiemarknaden stabiliserats, trots detta har inte intresset för aktiva val 

inom premiepensionssystemet ökat, snarare tvärtom. År 2004 gjorde 6.122 av 

59

65.890 kvinnor ett aktivt val när det gällde PPM-systemet och av männen 

gjorde 5.982 av 63.101 ett aktivt val. Det blir alltfler ”ickeväljare”. De som i 

dag är ”ickeväljare” väljer Sjunde AP-fonden. De gör det i tron att det är en 

trygg sparform, att placeringen inte innebär någon risk, vilket är fel. De är inte 

medvetna om att över 80 procent av placeringarna ligger i aktier. Det nuvarande 

systemet innebär att 13 procent, 2,5 procentenheter av pensionsavgiften, 

är ett individuellt sparande vars resultat ska falla ut som en del av varje 

individs ålderspension. 

Pensionssparandet är det mest långsiktiga förhållande medborgarna har 

till välfärdsstaten. Det bör byggas på stabilitet och regler som inte varierar 

med de ekonomiska – eller politiska konjekturerna. 

Även om Premiepensionsmyndigheten bemödar sig om att informera 

om hur enkelt vi KAN välja vet vi medborgare inte HUR vi ska välja. Medborgare 

ska inte utsättas för kravet att sätta sig in i 650 olika fondalternativ 

för att hitta rätt sätt att säkra sin pension, det föder en otrygghet att ha valt 

fel och att man får ta de konsekvenser det innebär längre fram. I alla andra 

sammanhang när man talar om fonder och bankers ansvar när det gäller fondrådgivning 

poängteras att det krävs kunskap för att delta på aktiemarknaden. 

I det nuvarande systemet krävs det alltså en stor kunskap som missgynnar 

dem, som inte har adekvat utbildning i ekonomi eller är väl insatta i aktiemarknadens 

förutsättningar, behov av en bra placering. Det krävs också individuell 

kunskap om vad som är passande placering för höginkomsttagare eller 

låginkomsttagare, kvinna eller man eller den ålder man befinner sig i. 

Framför allt finns det medborgare som absolut inte vill ta risker med sitt 

pensionskapital, även om den säkrare placeringen innebär en eventuellt mindre 

avkastning så innebär placeringen heller inga förluster. De finns en trygghet 

i att veta vad de är garanterade. Med det nuvarande systemet har dessa 

människor inget alternativ. Allt medan många tror sjunde AP-fonden är detta 

säkra alternativ. 

Därför kräver jag 

1) att Premiepensionsmyndigheten förändrar utformandet för det ”ickeval”, 

som i dag placeras i Sjunde AP-fonden, till ett tryggt, riskfritt och långsiktigt 

sparalternativ för de medborgare som inte aktivt väljer inom premiepensionssystemet, 

2) att Sjunde AP-fonden blir ett valbart alternativ, precis som alla andra 

fonder. 

Annica Grimlund 

Lidingö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

60


bygg- och bostadspolitik. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E212:3, E223:1-2, 

E-224:1-3, E225:1-2, E226:1-3, E227, E228:1 och 3-5, E229:1-3, 

E230:1-2, E231:3, E232:4-5, E233:1-2, E234, E235:1-3, E236:1-2, 

E237, E238:1-2, E239:1-2, E240, E241, E243:1-4, E244:1-4, 

E245 och E246 (social bostadspolitik m.m.) 

Motion E212:3 ( Jämtlands partidistrikt) yrkar att byggandet av bostäder 

på turistorter får statligt stöd. I motion E223:1-2 (Halmstads arbetarekommun) 

yrkas att de allmännyttiga bostadsbolagen ska ges extra möjlighet 

att bygga sin soliditet med obeskattade medel, samt att detta knyts till 

regler som förhöjer skatten vid vinstuttag ur de allmännyttiga bostadsföretagen 

och vid försäljning av desamma. I motion E224:1-3 (Vänersborgs 

arbetarekommun) yrkas att socialdemokraterna verkar för att bostadsfrågorna 

ska vara en nationell fråga, att bruksvärdessystemet inte kan undanröjas 

genom beslut i Sverige eller i EU samt att ett bostadsdepartement 

inrättas som kan handha hela bostadsproblematiken både nationellt och 

internationellt. I motion E225:1-2 (Vänersborgs arbetarekommun) yrkas 

att partiet verkar för att allmännyttan ska drivas till självkostnadspris samt 

att allmännyttans roll ska stärkas. Motion E226:1-3 (Haninge arbetarekommun) 

yrkar att partistyrelsen får i uppdrag att arbeta för att det byggs 

bostäder som de bostadssökande har råd att efterfråga, att ägarformer prövas 

som hindrar utförsäljning av de allmännyttiga bostadsföretagen samt 

att det säkerställs att allmännyttan drivs enligt självkostnadsprincipen. I 

motion E227 (Göteborgs partidistrikt) yrkas att kongressen ger riksdagsgruppen 

i uppdrag att komma med åtgärder som verkar i motionens anda. 

I motion E228:1 och 3-5 (Centrala Göteborgs arbetarekommun) yrkas att 

hyrans andel av den disponibla inkomsten ska minska, att hotet om marknadshyror 

ska undanröjas, att fastigheterna ska förbättra kvaliteten i sin 

förvaltning samt att hyrorna i de kommunägda bostadsföretagen (allmännyttan) 

sänks genom att bostadsbolagen tillämpar självkostnadsprincipen 

på ett bättre sätt än i dag; allmännyttans hyror ska vara jämförliga med 

boendekostnaden i bostadskooperationen (HSB och Riksbyggen) som ju 

också drivs enligt självkostnadsprincipen. Motion E229:1-3 (Kalmar 

arbetarekommun) föreslår att regeringen får i uppdrag att utreda frågan 

om utökad kreditgaranti avseende bostadsproduktion där bankerna nekar 

lån, att garantin ska omfatta småhus, flerfamiljshus och ny- och ombyggnad, 

samt att regeringen ska ta hänsyn till de förslag som Glesbygdsverket 

lagt i sin rapport ”Bolån på landet”. Motion E230:1-2 (enskild, Malmö 

arbetarekommun) yrkar att hyreslagen ska ses över nu när fler och fler 

kommuner förhandlar bort sina inre underhållskostnader i lägenheterna 

och man bedömer vad som är relevant kostnad kring det inre underhållet 

i procent varje år för det privata hyresbeståndet, samt att kommunfullmäktige 

i varje stad ser till att hålla nere hyrorna i sina kommunala bostadsföretag 

i takt med vad avtalsrörelsen och bidragen ger i nettokostnader för 

brukarna. Motion E231:3 (Malmö arbetarekommun) yrkar att SAP aktivt 

arbetar för att motverka marknadsanpassade hyror. Motion E232:4-5 

(Helsingborgs arbetarekommun) yrkar att kongressen beslutar att partiet 

61

62 

ska verka för en ökad balans av de olika upplåtelseformerna hyresrätt, 

bostadsrätt och äganderätt i boendet i kommunernas olika delar och att de 

allmännyttiga bostadsföretagen har en viktig roll i detta arbete samt att 

allmännyttan ska gå före med rimliga och låga boendekostnader i såväl 

yngre som äldre stads- och kommundelar. Motion E234 (Svalövs arbetarekommun) 

yrkar att partikongressen uppdrar åt riksdagsledamöterna, 

partistyrelseledamöterna och ministrar att verka för att det skapas rättvisa 

villkor mellan olika upplåtelseformer på bostadsmarknaden, så att valfriheten 

stärks och fattigdomsfällor motverkas. I motion E235:1-3 (Södermanlands, 

Uppsala läns, Västmanlands, Örebro läns och Östergötlands 

partidistrikt) föreslås att samhället i form av stat och kommun ska ta ledningen 

när det gäller att skapa förutsättningar för det gröna folkhemmet, 

att bostadsfinansieringen utformas så att den bidrar till ekonomisk, social 

och ekologisk uthållighet, samt att bostadsmarknadens aktörer, entreprenörer, 

byggherrar, bostadsföretag med flera ges tydliga regler och stimulanser 

som leder till ett grönare folkhem. Motion E236:1-2 (Stockholms 

arbetarekommun) yrkar att majoritetskravet ändras till _ majoritet i stället 

för 2/3 majoritet, samt att förvärvsprövning även sker av bostadsrättsföreningar 

genom till exempel en auktorisation för konsulter som arbetar 

med bostadsrättsomvandlingar. Motion E237 (Stockholms arbetarekommun) 

yrkar att partistyrelsen får i uppdrag att aktivt verka i motionens 

anda. Motion E238:1-2 (Ronneby arbetarekommun) samt motion 

E233:1-2 (Sölvesborgs arbetarekommun) yrkar att staten ger subvention 

till hissbidrag med minst 25 procent av installationskostnaderna och att 

bostadsföretagen kan avsätta medel av vinsten till en investeringsoch 

underhållsfond som maximeras till en lämplig del av balansomslutningen. 

Motion E239:1-2 (Västerås arbetarekommun) yrkar att ett mer långsiktigt 

bidrag utformas för installation av hissar i flerbostadshus och att kommunerna 

åläggs ansvar att göra samhällsekonomiska beräkningar av hissbidrag 

alternativt utan sådana. Motion E240 (Mölndals arbetarekommun) 

yrkar att ett hissbidrag införs för att öka tillgängligheten i fastigheter utan 

hiss. Motion E241 (Lidköpings arbetarekommun) yrkar att partikongressen 

ställer sig bakom ett statligt anslag till utbyggnad av Sveriges hissbestånd. 

Motion E243:1-4 (Solna arbetarekommun) och motion E244:1-4 

(Stockholms arbetarekommun) yrkar att när en hyresgäst uppvisat att det 

pågått en process som gjort att de inte kunnat söka bidrag förrän de vet 

vilket beslut domstolen kommer fram till ska hyresgästen ha rätt till att få 

bidraget från det datum som domstolen kommer att meddela i sitt beslut 

eller genom medling, eller fått hyran fastställd genom överenskommelse 

eftersom man först då vet vilken hyra som blir fastställd, att en hyresgäst 

ska ha rätt att skicka in en ansökan i förväg om bostadsbidrag, när dennes 

hyresvärd har framlagt sitt krav om höjd hyra, en ansökan som ligger och 

väntar och sedan ska gälla retroaktivt från det datum som domstolen kommer 

att meddela i sitt beslut eller genom medling eller fått hyran fastställd 

genom överenskommelse, eftersom man först då vet vilken hyra som blir 

fastställd, att om en hyresgäst av någon anledning har missat detta ska 

även en ansökan om bostadsbidrag tillbaka i tiden gälla från och med det 

datum och med den hyra som domstolen kommer att meddela i sitt beslut 

eller genom medling eller fått hyran fastställd genom överenskommelse 

eftersom man först då vet vilken hyra som blir fastställd, samt att den som

har bostadsbidrag i dag ska ha rätt att få bostadsbidrag på retroaktiv hyra 

från och med det datum och med den hyra som domstolen kommer att 

meddela i sitt beslut eller genom medling eller fått hyran fastställd genom 

överenskommelse eftersom man först då vet vilken hyra som blir fastställd. 

Motion E245 (Nacka arbetarekommun) yrkar att berörda myndigheter 

ges i uppdrag att påskynda arbete med att förbättra hushålls- och bostadsstatistiken 

och att de vid behov ges de resurser som de behöver. Motionen 

E246 (Krokoms arbetarekommun) yrkar att kongressen ger partistyrelsen 

i uppdrag att låta göra en översyn av reglerna för bostadsbidrag för barnfamiljer 

och studerande enligt förslaget i motionen. 

Bostadspolitiken utgör en av hörnpelarna i välfärdssamhället. Bostaden 

har stor betydelse för vår välfärd och samhällsekonomin, och i grundlagen 

slås det fast att bostaden är en rättighet för hela befolkningen. Hur 

bostäderna planeras, byggs, underhålls och förvaltas har stor betydelse för 

vår miljö och våra liv. Socialdemokraternas bostadspolitiska mål är att alla 

människor ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader 

i en stimulerande och trygg miljö. Det är också viktigt att bostadspolitiken 

utformas så att segregation och utanförskap kan motverkas. 

Bostäderna har byggts av privata, kommunala och kooperativa företag på 

marknaden, men samhället har också sett till att marknadens brister har 

motverkats för att skydda hushållen, särskild de med minst resurser. 

Hyresgästerna åtnjuter ett starkt besittningsskydd och hyran och bruksvärdessystemet 

är en effektiv spärr mot oskäliga hyror, framför allt på orter 

med brist på bostäder. 

Bostadsfrågan är en nationell fråga. I Sverige ska alla hushåll, oavsett 

ekonomisk och social bakgrund, kunna bo i samma område och hos 

samma fastighetsägare. Vi vill inte gå den vägen där samhället tillhandahåller 

bostäder enbart till särskild behövande, vad som med engelsk terminologi 

brukar kallas för social housing. Vi månar om mångfalden på 

bostadsmarknaden och vill ha likvärdiga villkor för alla upplåtelseformer. 

Hyresrätten är viktig att slå vakt om. Om även de utan mycket stark ekonomi 

ska ha möjlighet att efterfråga bra bostäder har hyresrätten och allmännyttan 

sin givna plats. Hyresrättens och allmännyttans ställning måste 

därför stärkas. 

Partistyrelsen ser med oro att stora delar av beståndet, särskilt i storstädernas 

mest attraktiva delar, omvandlas från hyresrätt till bostadsrätt 

med starka spekulativa inslag och med metoder som utsätter enskilda 

hyresgäster för stora påfrestningar. Dessa tendenser bekräftades av samtliga 

bostadsexperter som deltog i en hearing som anordnades av riksdagens 

bostadsutskott under 2004. Samtidigt har vi områden som domineras 

enbart av hyresrätter. I dessa områden är det viktigt att vi underlättar, snarare 

än försvårar, en övergång av hyresrätter till andra upplåtelseformer. 

Den socialdemokratiska politiken måste både främja att bostadsområden 

med stor dominans av bara en upplåtelseform bryts och att formerna för 

sådana processer inte drabbar de boende på ett otillbörligt sätt. Partistyrelsen 

anser att det är viktigt att regeringen ser över möjligheterna att 

arbeta med vidare med båda dessa processer samtidigt. 

Hyrorna på hyresmarknaden bestäms i fria förhandlingar mellan fastighetsägare 

och företrädare för hyresgästerna. Bruksvärdessystemet och 

allmännyttans hyresnormerande roll är av central betydelse för den socia- 

63

64 

la bostadspolitiken. Det skapar trygghet för hyresgästerna och är ett suveränt 

alternativ till marknadshyror eller en hyresreglering där en myndighet 

eller domstol bestämmer vad det ska kosta att bo. Det är ett unikt system 

som är värt att försvara nationellt och internationellt. 

De allmännyttiga bostadsföretagen har en central roll i detta system. 

De är också viktiga bostadspolitiska instrument i välfärdspolitiken. Det 

finns därför all anledning att villkoren för deras verksamhet och hur dessa 

stämmer överens med våra ambitioner och EU-lagstiftningen ses över. En 

utredning arbetar just nu med att ta fram förslag som ska säkerställa rätten 

att föra en nationell bostadspolitik och hur de kommunala bostadsföretagen 

även fortsättningsvis ska kunna fungera som viktiga bostadspolitiska 

verktyg. Det är partistyrelsens mening att de allmännyttiga bostadsföretagen 

genom sin hyressättning, baserad på effektiv bostadsförvaltning 

och företagens långsiktiga självkostnader, ska medverka till att pressa 

boendekostnaderna, fungera som spärr mot oskäliga hyror och skapa förutsättningar 

för att hyresgästerna även i fortsättningen åtnjuter ett reellt 

besittningsskydd. 

Ett hyressättningssystem baserat på hyresgästernas värderingar ställer 

stora krav på hyresmarknadens parter som har att se till att systemet 

vårdas och fungerar väl. Partiet måste se till att systemets tillämpning inte 

skapar hinder för byggandet av nya bostäder men också att nyproduktionshyrorna 

inte bidrar till hyreshöjningar i det befintliga beståndet. 

Förändringarna på bostadsmarknaden har inneburit en del påfrestningar 

för hyresförhandlingssystemet. Det har lett till att många hyresförhandlingar 

har strandat och hänvisats till rättslig prövning. Det har också 

inneburit att många hyresöverenskommelser fastställs med retroaktiv 

verka. Det innebär, som motionerna E243 och E244 tar upp, att särskilt 

ekonomiskt svaga hushåll drabbas om de inte har rätt att också söka och 

få bostadsbidrag retroaktivt. Partistyrelsen anser att det inte är rimligt och 

rättvist att svaga hushåll utsätts för en sådan situation. Men det är inte 

heller rimligt att fastighetsägaren inte ska få ersättning i enlighet med 

domslutsbeslut eller en träffad överenskommelse. 

En viktig utgångspunkt för att föra en framgångsrik bostadspolitik är 

att staten har sunda finanser. Den socialdemokratiska regeringen har tagit 

Sverige genom en lågkonjunktur. Den svenska ekonomin växer vilket förbättrar 

våra möjligheter att bygga ett Sverige med mer av solidaritet – där 

människor känner trygghet, optimism och framtidstro. Denna framgångsrika 

ekonomiska politik har pressat räntorna. Det har lett till lägre boendekostnader. 

Räntekostnaderna för ett bostadslån på 500 000 kr med en 

bindningstid på 5 år har sjunkit med cirka 1 800 kronor i månaden mellan 

1994 och 2004. De kommunala bolagen har haft möjlighet att sänka 

sina kostnader reellt för att hålla igen hyreshöjningarna eller undvika stora 

ekonomiska problem där efterfrågan på bostäder har varit vikande. 

Denna framgångsrika ekonomiska politik har skapat bättre förutsättningar 

för byggandet av nya bostäder. Nybyggnationen tillsammans med 

ombyggnader av lokaler och kontor till bostadslägenheter har lett till att 

det mål som sattes upp under partikongressen 2001 om behovet av byggandet 

av 25 000–30 000 lägenheter årligen kommer att infrias. Under 

regeringens nuvarande mandatperiod kommer bostadsmarknaden att tillföras 

mer än 120 000 nya lägenheter. Investeringsbidraget och investe-

ingsstimulansen till nyproduktion av bostäder på orter med bostadsbrist 

har haft avsedd effekt. Enligt Boverkets utvärdering har hyresnivåerna blivit 

märkbart lägre än de annars hade varit, och de hushåll som har flyttat 

in i dessa bostäder har i förhållandevis hög grad varit hushåll med en relativt 

svag ställning på bostadsmarknaden. Nyproduktionen är en mycket 

viktig fråga men med dagens produktionsvolymer kan en tillfredsställande 

balansnivå anses vara uppnådd. Fokus måste också ställas på det befintliga 

beståndet och de existerande bostadsområdena. 

Under de närmaste 15 till 20 åren kommer mellan 500 000 och 1 300 

000 lägenheter i flerbostadshus, framför allt inom rekordårens bostadsbestånd 

(1961–1975), men också i äldre delar av beståndet, att behöva rustas 

upp. Det innebär att hundratusentals människor kommer att beröras 

på ett mycket påtagligt sätt. Det är en uppgift som kräver resurser, framförhållning, 

öppenhet och respekt för de svårigheter som kommer att dyka 

upp. Det är en utmaning, som också innebär en möjlighet att upprusta och 

energieffektivisera en stor del av beståndet. 

Många miljonprogramsområden lider också av strukturella problem. 

En fysisk upprustning kan skapa positiva sociala processer och ökad sysselsättning. 

Vi måste se till att vi skapar de instrument och resurser som 

krävs för att klara av denna stora och utmanande uppgift. 

Men bostadspolitiken handlar inte bara om att bygga nya hus. Den 

måste samtidigt ta sikte på att bidra till en hållbar samhällsutveckling, både 

ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Ungdomar måste få en starkare ställning 

på bostadsmarknaden. Unga människor får inte stängas ute från 

bostadsmarknaden och de gamla ska kunna bo kvar i sina hus i ökad 

utsträckning. Alla hushåll ska ges rimliga möjligheter att efterfråga bostäder 

som är anpassade efter deras behov. Boendekostnadens andel av disponibel 

inkomsten bör begränsas genom en aktiv ekonomisk politik som leder 

till hög sysselsättning och goda hushållsinkomster och som syftar till att ge 

goda möjligheter att efterfråga en bostad som motsvarar hushållens behov. 

För att utveckla detta behövs ett nationellt program för hur vi ska 

utveckla goda och trygga bostadsområden, med bra kommersiell och 

offentlig service, med arbetsplatser och kommunikationer. Socialdemokratin 

har visionen om det gröna folkhemmet som drivkraft i det politiska 

arbetet, det vill säga att med ny teknik, byggande och en aktiv energioch 

miljöpolitik driva omställningen och moderniseringen av Sverige till 

gagn för nya jobb, tillväxt och välfärd. 

Det gröna folkhemmet skapas genom att se olika politikområden 

som en helhet och genom att använda politiken som verktyg för en 

modernisering av Sverige. På så sätt kan energipolitiken, bostads- och 

byggpolitiken samt miljöpolitiken i samklang stimulera ny teknik, innovationer 

och investeringar. Bostäder och lokaler förbrukar en stor andel av 

energin – hela 40 procent. Därför är kopplingen mellan energipolitik och 

bostadspolitik stark. Samtidigt påverkar bostadssektorn våra möjligheter 

att klara de miljömål som riksdagen fastställt. Bostadsområdena måste 

byggas om för att både göra dem energismarta och för att förbättra människors 

livsmiljö. Staten, landstingen och kommunerna är landets största 

byggherrar och har därför mycket stora möjligheter och stort ansvar för att 

utveckla anläggnings- och bostadssektorn som motorer i Sveriges omställning 

till ett grönare folkhem. 

65

66 

Det är också viktigt att vår bopolitik utformas så att segregation och 

utanförskap kan motverkas. Alla bostadsområden bör därför ha en blandad 

bebyggelse med flera olika upplåtelseformer och bostäder som kan 

efterfrågas av alla oavsett etnisk bakgrund eller ålder, förutsatt att rimligt 

ställda krav är uppfyllda. Det är viktigt och angeläget att områden med 

ensidig bebyggelse kan tillföras alternativa upplåtelseformer helst inom 

samma kvarter. Det är också viktigt att den blandande bebyggelsen förverkligas 

vid exploatering av nya områden. Staten är stor ägare av mark 

som ofta är attraktiv för bostadsbebyggelse och som inte längre används av 

exempelvis försvaret. Marken kan nu användas för att bygga bostäder med 

olika upplåtelseformer, särskild hyreslägenheter som efterfrågas av folk 

med vanliga inkomster och olika familjestruktur. 

Beslutet att skapa ett nationellt lägenhetsregister med uppgifter om 

antalet hushåll av olika storlekar och sammansättning samt om bostadsbeståndet 

och dess sammansättning kommer också att förbättra förutsättningarna 

för bostadsplaneringen framöver. 

De bostadspolitiska målen ligger fast, men frågan är hur dessa bäst 

kan främjas. De resurser vi satsar ska användas på det mest effektiva sättet, 

och därför håller regeringen på att se över bostadsfinansieringssystemet. 

Våra mål ska vara att nå en reell valfrihet mellan boendeformerna – 

hyresrätten och allmännyttans ställning ska särskilt värnas. Slitna förortsområden 

måste rustas upp. Vi ska arbeta för energieffektivare lösningar i 

ny- och ombyggnationer. De grupper som har det svårast på bostadsmarknaden, 

inte minst ungdomar, ska prioriteras i bostadspolitiken. 

Samtidigt som många kommuner har bostadsbrist är problemen med 

outhyrda lägenheter ett minskande, men ändå fortfarande existerade, problem 

för många kommuner. Regeringen har satsat 150 miljoner kronor 

årligen för att via Statens bostadsnämnd hjälpa till med omstrukturering 

av dessa kommuners bostadsbolag. 

Kommunerna har tagit ett stort ansvar för att genomföra den sociala 

bostadspolitiken, ofta för att underlätta för företag att rekrytera. Det är 

inte mer än rimligt att vi bistår de kommuner som har hamnat i en situation 

där befolkningen långsiktigt minskar. Det behövs också mer av regional- 

och näringspolitiska insatser i de utsatta regionerna för att behålla 

välfungerande lokala samhällen. Dock är det inte möjligt inom ramen för 

nuvarande bostadsfinansiering att stödja byggandet av nya bostäder på 

turistorter med särskilda stödformer. 

Partiets bostadspolitik har delvis bytt inriktning från produktion till 

nyttjande av bostäder, från antal lägenheter till boendet som en del av livet. 

Partistyrelsen konstaterar att bildandet av ett miljö- och samhällsbyggnadsdepartement 

har stärkt förutsättningar för en aktiv och stärkt bostadspolitik 

som kan söka inspiration i de socialdemokratiska samhällsplanerartraditionerna 

men som även kan utnyttja möjligheten att föra samman 

denna med andra viktiga politikområden som social-, infrastruktur-, 

miljö- och energipolitik. Våra drömmar om ett gott samhälle för alla kräver 

en positiv syn på politiken som verktyg för förändring. Idén om den 

sociala bostadspolitiken och dess betydelse för välfärdssamhället måste 

hållas levande.


1) att bifalla motionerna E224:1-2, E225:1-2, E226:3, E228:3, 

E231:3, E232:4-5, E233:2, E234, E235:1-3, E237, E238:2, 

E239:1, E240, E241, E243:2-3 och E244:2-3, 

2) att avslå motionerna E189:3, E229:3, E230:1-2, E233:1 och 

E238:1, 

3) att anse motionerna E223:1-2, E224:3, E226:1-2, E227, 

E228:1, 4-5, E229:1-2, E236:1-2, E239:2, E243:1 och 4, 

E244:1 och 4, E245 och E246 besvarade med hänvisning till 

partistyrelsens utlåtande. 

Motion E223 

Halmstads arbetarekommun 

Konsolidering av allmännyttiga bostadsföretag 

Våra allmännyttiga bostadsföretag fyller flera viktiga uppgifter och har en 

central betydelse för socialdemokratisk bostadspolitik. De ger oss möjlighet 

till att förebygga bostadsbrist, minska boendets klyftor, verka för bra förhållanden 

för hyresgäster, samt är grunden för bruksvärdesprincipen, dvs förutsättningen 

för rimliga hyresnivåer hos privata värdar. 

De allmännyttiga företagen har inte vinst som syfte. De flesta allmännyttiga 

bostadsföretag drivs i aktiebolagsform och denna form är sannolikt den 

mest rationella. Den är enkel och begriplig för alla. Detta skapar ett problem 

i form av bolagsbeskattningen – ett problem som inte skulle ha uppstått om 

en mindre rationell företagsform hade använts. Dessa effekter kan inte ha 

varit lagstiftarens avsikt. 

Många kommuner väljer att försöka gå runt skatteproblematiken genom 

koncernkonstruktioner, fiktiva ersättningar etc. Detta är inte rationell politik. 

Samtidigt tar flera kommuner ut utdelningar etc ur de allmännyttiga företagen 

i en omfattning som inte står i proportion till det insatta kapitalet. Detta 

gynnar inte syftet med företagen, men spärrar finns. 

De allmännyttiga företagen måste ha en god soliditet om de stabilt ska 

kunna utvecklas långsiktigt uppfylla sina syften. Det gäller att ha pengar till 

underhåll, utveckling och nyproduktion och det är viktigt att företagen kan ha 

god uthållighet vid nedgångsperioder med lägenhetsöverskott och sviktande 

hyresintäkter. Detta förutsätter att företagen långsiktigt drivs med vinst. De 

allmännyttiga företagen har erfarenhetsmässigt svårare än privatvärdar att 

klara nedgångar i bostadsefterfrågan, vilket är en följd av det sociala ansvaret. 

Till den allmännyttiga statusen bör därför knytas balanserande möjligheter. 

Vad som skulle kunna lösa ekvationen är att allmännyttiga företag får 

kompletterande möjligheter att bygga upp sin soliditet, exempelvis i form av 

att genom bokslutsdispositioner avsätta obeskattade medel i konsolideringseller 

underhållsfonder. Till denna möjlighet kan knytas korresponderande 

regler för att förhindra missbruk. Detta kan handla om att bolagen förbinder 

sig att inte ge aktieutdelning eller att extra skatt utgår om ägaren väljer att 

sälja bolaget. 

67

Vi föreslår 

1) att allmännyttiga bostadsföretag ges extra möjlighet att bygga upp sin 

soliditet med obeskattade medel, 

2) att detta knyts till regler som förhöjer skatten vid vinstuttag ur de allmännyttiga 

bostadsföretagen och vid försäljning av desamma. 

Östers s-förening 

Halmstads arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E224 

Vänersborgs arbetarekommun 

Bostadsfrågan i Europa 

Det finns två frågor som EU-parlamentet inte förfogar över. Dessa frågor är 

äldrefrågor och bostadsfrågor. Trots detta finns det frågor som berör och oroar 

bostadsfrågorna i EU. Bland annat konkurrensfrågorna där fastighetsägarna 

har anmält allmännyttan till EU. 

Fastighetsägarna vill på detta sätt undanröja bruksvärdesprincipen. För 

mig är allmännyttan och bruksvärdessystemet ett system som borde implementeras 

ute i Europa och inte tvärt om, tas bort från oss. 

Vad jag har förstått så ligger bostadsfrågorna, de gånger de diskuteras 

under social ekonomi i EU och sorterar därmed under socialdepartementet. 


1) att socialdemokraterna verkar för att bostadsfrågorna ska vara en nationell 

fråga, 

2) att socialdemokraterna verkar för att bruksvärdessystemet inte kan 

undanröjas genom beslut i Sverige eller i EU, 

3) att socialdemokraterna verkar för ett bostadsdepartement som kan handha 

hela bostadsproblematiken både nationellt och internationellt. 

Marie Dahlin 

Vänersborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E225 

Vänersborgs arbetarekommun 

Självkostnad i allmännyttan 

Allmännyttan står för ett bra och billigt boende för alla. Men är det så i 

dag? I dag har allmännyttan blivit en resurs för kommunernas andra verksamheter. 

Det ska plockas ut vinster, betalas borgensavgifter och sponsra diverse 

arrangemang med mera. 

Allt detta hamnar på notan till hyresgästerna. Är detta rimligt? Ska 

hyresgästerna i ett kommunalt bolag betala till kommunen både genom hyresavin 

och kommunalskatt? Det är klart att hyresgästerna ska betala vad dem 

bekommer men inte mer. 

68

Jag yrkar därför att: 

1) socialdemokraterna verkar för att allmännyttan ska drivas till självkostnadspris, 

2) socialdemokraterna verkar för att allmännyttans roll stärks 

Marie Dahlin 

Vänersborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E226 

Haninge arbetarekommun 

Bostadspolitik 

I det socialdemokratiska partiprogrammet står att alla ska ha rätt till en god 

bostad till en rimlig kostnad i en trygg och säker miljö. Bostadspolitiken har 

också genom historien varit en av partiets viktigaste frågor. 

I arbetet för goda bostäder åt alla har skapandet av bostadskooperationen 

och kommunala bostadsföretag liksom stödet till egna hem varit betydelsefulla 

insatser. Kraftfulla insatser under 1960-1980 talet i form av subventioner 

till modernisering av äldre bostäder och produktion av nya bostäder tog 

bort trångboddhet, bostadsmisär och gav perioder utan bostadsbrist. 

I dag har vi i delar av landet åter en bostadsbrist. De som drabbas hårdast 

av bostadsbristen är de som står helt utanför bostadsmarknaden, de hemlösa. 

Andra drabbade är ungdomar som tvingas bo kvar hos sina föräldrar eller 

tvingas till ett osäkert och ofta mycket kostsamt andrahandsboende. För 

många av de bostadssökande är de bostäder som idag produceras för dyra att 

köpa eller att hyra. När nya bostäder är så dyra att de som saknar bostad inte 

kan flytta in i dem så måste vi agera. Samhället måste åter ta ett ansvar för att 

bostäder byggs också för den som saknar egen bostad. 

De allmännyttiga bostadsföretagen har flera viktiga uppgifter. De ska vara 

ett av kommunen redskap för bostadsförsörjningen. De ska också vara en 

garanti mot höga hyror i det privatägda beståndet. Utan effektiva allmännyttiga 

bostadsföretag som drivs till självkostnad blir det inte möjligt att genom 

bruksvärdesystemet motverka oskäliga hyror. Bruksvärdesystemets spärr mot 

allt för höga hyror är nödvändigt för hyresgästernas besiktningsskydd. 

Vi har de senaste åren sett flera kommuner sälja ut en del eller alla sina 

allmännyttigt ägda fastigheter. En del kommuner kräver också vinstutdelning 

från sina bolag. Hyresgäster förväntas därför via hyran betala särskilda bidrag 

till annan kommunal verksamhet. 

Ekonomiska sanktioner mot utförsäljning av allmännytta kan tillfälligt 

bromsa utförsäljningar. Det krävs dock även mer långsiktiga lösningar. Lagstiftning 

bör prövas som möjliggör att kommunala bolag får ägarformer, till 

exempel stiftelser, som omöjliggör att allmännyttan förskingras. Det behöver 

också tydliggöras att självkostandsprincipen verkligen gäller för allmännyttan. 

Det finns i dag skatteregler som gör att bostadens upplåtelseform påverkar 

den boendes kostnader. Den del av skattesystemet som främst missgynnar 

hyresrätten är rätten till ränteavdrag. Hyresgäster kan inte som andra 

boende göra avdrag för boendets räntekostnader. Hyresgäster i allmänhet har 

69

lägre inkomster än andra boende varför denna orättvisa behandling av hyresrätten 

drabbar de boende som har sämst ekonomi. 

Vi föreslår att partikongressen ger partistyrelsen i uppdrag att : 

1) att arbeta för att det byggs bostäder som de bostadssökande har råd att 

efterfråga, 

2) att pröva ägarformer för allmännyttan som hindrar utförsäljning, 

3) att säkerställa att allmännyttan drivs enligt självkostnadsprincipen, 

4) att förändra skattesystemet så att det inte gynnar eller missgynnar någon 

upplåtelseform. 

Västerhaninge s-förening 

Haninge arbetarekommunbeslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E227 

Göteborgs partidistrikt 

Stimulera bostadsproduktionen och släpp detaljregleringen! 

Det finns ett antal generella problem med bostadsmarknaden som måste 

åtgärdas. Vi har inte alltid svaren hur dessa problem kan lösas i grunden men 

vi tror att det krävs åtgärder som vi tror är början på en lösning. 

Det byggs för lite: 

Ett av de största problem som många upplever idag är bristen på bostäder. 

Våra större städer, universitetsorter samt några andra städer/regioner klarar 

inte att kunna erbjuda bostäder åt alla som efterfrågar. Trots stora insatser och 

bra ambitioner klarar inte kommunerna att ta fram bostäder i den takt som 

behövs. 

För inte så många år sedan satsade staten mer än 100 miljarder för att 

stimulera fram nya bostäder. Förmånliga statliga lån eller generösa investeringsbidrag 

var exempel på sätt för staten att rikta pengar för att förmå byggandet 

att hålla farten uppe. Idag är bostadssektorn en inkomstkälla för staten. 

Nästan lika mycket som staten en gång satsade genererar nu bostadssektorn 

i inkomst till staten. Samtidigt ser vi problem att få igång produktionen, 

framför allt av hyresbostäder. Är detta rimligt? Staten måste visa en större vilja 

att stimulera fram nyproduktion av hyresrätter. Det går inte att enbart passivt 

titta på och plocka ut miljarder från bostadssektorn samtidigt som produktionen 

av nya bostäder sviktar. 

Ett hållbart boende: 

Det finns stora problem för många kommuner att i tillräcklig omfattning få 

fram ny mark som går att bebygga. Kostnaderna är stora om helt nya områden 

ska exploateras. En helt ny infrastruktur ska byggas med skolor, dagis, nya 

kollektivtrafiklinjer mm. Ett alternativ som därför blivit intressant är att förtäta. 

Befintlig infrastruktur kan användas och få ett bättre underlag. Samtidigt 

kan vi skona jungfruliga områden från att bebyggas och naturvärden skonas. 

Uppenbart står idag olika samhällsintressen mot varandra. Å ena sidan 

det nödvändiga samhällsintresset att skapa nya bostäder, eller andra former av 

70

yggnation. Å andra sidan möjligheten för enskilda att föra fram synpunkter 

på föreslagna byggnationer och förändringar. Alla de enskilda individer som 

har behov av planerad förnyelse, hamnar i underläge mot dem som redan är 

etablerade. Vi anser att samhällsintresset måste stärkas. Vid den nu pågående 

översynen av pbl behöver antalet instanser där överklaganden hanteras minskas. 

Det är för alla inblandade parter önskvärt att korta tiden innan ett slutligt 

beslut. 

Ett annat dilemma är de många oftast detaljerade föreskrifter som kan 

ges inom till exempel. miljölagstiftningen. Bullernivåer, utsläppsnivåer anges 

på ett sådant sätt att olika tekniska lösningar inte är möjliga. Ange hellre riktvärden 

för vart vi vill nå men ge utrymme för kommuner att nå målen på olika 

sätt. Ges inte detta utrymme riskerar vi att lägga en ”död hand” över många 

kommuner och framför allt de centrala delarna av kommunen. Dagens ofta 

allt för detaljerade begränsningar motverkar den ambition som finns från staten 

att styra mot ett hållbart och mer miljöinriktat samhälle. Utforma istället 

styrningen utifrån mer en beskrivning om vart vi vill nå och låt kommunerna 

beskriva hur dessa mål ska uppfyllas. 

Segregationen: 

Ett av vår tids mest svårlösta problem är segregationen. Utanförskap, fattigdom 

och sociala problem är fallet på många ställen. Visst har fel begåtts när 

områden med ensidiga upplåtelseformer byggdes. Det bör vi råda bot på. 

Antingen genom att bygga nytt i segregerade områden men då med andra 

upplåtelseformer. Om inte detta är möjligt kan försäljningar göras till dem 

som idag hyr sina bostäder. Istället för att sälja ut innerstadsområden kan vi 

sälja ut de områden som är segregerade. Inte med ambitionen att tjäna pengar 

åt kommunen utan i syfte att stödja dessa områden och de som bor där. 

Blandade upplåtelseformer behövs, 

Det går inte att komma ifrån, ska vi komma till rätta med segregationen 

måste vi få folk i arbete. Med höga arbetslöshetssiffror kommer även segregation, 

utanförskap och fattigdom att bestå. 

Barnfamilj och boende: 

I takt med att priserna ökar på boendet, inte minst genom statens ökade kostnader 

i form fastighetsskatt, ökar också benägenheten att pendla allt längre 

sträckor. Detta visar sig idag genom att arbetsmarknadsregioner och boendealternativ 

blir allt större ringar kring våra större städer. Ökade pendlingsavstånd 

leder också till större miljöproblem och nya behov av transportalternativ. 

Kollektivtrafiken är i stort behov av att byggas ut på många orter och i 

flera regioner i Sverige idag. Detta kommer att bli mycket kostsamt och svårt 

att bekosta för kommunerna och regionerna. Här kommer det att krävas ett 

statligt engagemang för att klara de krav som utvecklingen ställer på oss. 

Det finns även ett mänskligt dilemma då många tvingas pendla allt längre. 

Det blir svårt att få vardagen att fungera. För en barnfamilj som dels måste 

få en budget att gå ihop men också almanackan att fungera blir det allt svårare. 

Vi måste ställa oss frågan för vem vi bygger morgondagens samhälle. 

Förslag till beslut att: 

1) motionen översänds till riksdagsgruppen för åtgärder som verkar i 

motionens anda. 

Göteborgs partidistrikt beslöt att anta motionen som sin egen. 

71

Motion E228 

Centrala Göteborgs arbetarekommun 

Stärk hyresrätten och motverka ombildning till bostadsrätt 

Ända sedan skatteomläggningen i början av 1990-talet har hyresboendet 

missgynnats i förhållande till övriga boendeformer. Ska hyresrätten ha en 

framtid krävs förändringar så att det blir neutrala villkor mellan hyresrätt, 

bostadsrätt och villaboende. Dessutom måste hotet om marknadshyror 

undanröjas och självkostnadsprincipen tillämpas på ett bättre sätt i de kommunägda 

bostadsföretagen. Då stärks hyresrätten samtidigt som ombildningen 

till bostadsrätt i storstäderna kommer att minska radikalt. 

Vårt val av boendeform är självklart en rent privat angelägenhet. Men 

alla våra val bygger på ett antal förutsättningar. Valet av bostad påverkas av vilken 

inkomst och förmögenhet man har och vilka bostäder som är lediga till 

uthyrning eller som ska säljas. Dessutom påverkas valet naturligtvis av vilken 

hyra som gäller eller vilket pris säljaren begär. 

Befintliga skatteregler påverkar både hyresnivån och priset på villor och 

bostadsrätter. I ett välfärdssamhälle som vårt måste därför målet vara att alla 

medborgare har någorlunda samma förutsättningar för att göra sina personliga 

val. Och då måste de olika boendeformerna jämställas. 

Den pågående ombildningen av hyresrätt till bostadsrätt i centrala delar 

av våra storstäder är inte unikt för Sverige. Den aktuella trenden att privatägda 

bostäder ökar ser vi också ute i Europa. I England till exempel var andelen 

hyresrätt 44 procent år 1979. År 2001 hade andelen minskat till 30 procent. 

Men fortfarande är hyresboende en vanlig boendeform i västra Europa. I 

Tyskland, Österrike, Danmark, Holland och Schweiz är andelen hyresrätt 

större än i Sverige. I Frankrike och Belgien är hyresrätten nästan lika stor som 

här, cirka 40 procent av alla bostäder. Och i de tidigare 15 EU-länderna, förutom 

Italien, Irland och Spanien, utgör andelen hyreslägenheter minst 25 procent. 

Omvandlingen från hyresrätt till bostadsrätt var i vårt land länge en 

Stockholmsföreteelse. Men under senare år har antalet ombildningar ökat 

markant, framförallt i Göteborg men också i Malmö. 

Sedan år 1999 har drygt 6 000 hyreslägenheter i Göteborg omvandlats 

till bostadsrätter och cirka 12 000 människor har blivit berörda av förändringen. 

Så gott som alla ombildningar har ägt rum i centrala Göteborg. Något 

som innebär att segregationen ökat och innerstaden riskerar på sikt att bli ett 

reservat bara för rika människor. 

Nästan alla bostadsrättsombildningar i Göteborg har varit frivilliga försäljningar 

från privata fastighetsägare till bostadsrättsföreningar som bildats 

av hyresgäster. Något formellt hembudsförfarande har därför inte varit aktuellt. 

Hembud innebär att, när en fastighet är till salu, fastighetsägaren först är 

skyldig att erbjuda bostadsrättsföreningen att få köpa huset. Hembud prövas 

i Hyresnämnden. 

Det intressanta i det här sammanhanget är att priset på berörda fastigheter 

genomgående varit minst 30 procent högre än om huset hade sålts till 

en annan fastighetsägare. En avgörande orsak till detta är att vårt skattesystem 

tillåter att respektive bostadsrättshavare får göra avdrag med 30 procent 

av räntekostnaden for sitt lägenhetslån, ett lån som till stora delar är med och 

betalar den förre ägarens försäljningsvinst. 

Vilka är då drivkrafterna som möjliggör ombildning av hyreslägenheter 

72

till bostadsrätt? Enligt vår mening kan man se följande orsaker till den pågående 

ombildningen. 

1. Ett stort antal privata fastighetsägare, stora som små, tror uppenbarligen 

inte längre på sin egen affärsidé. På annat sätt går det inte att förstå det 

faktum att de frivilligt sålt ut tiotusentals hyreslägenheter för att 

omvandlas till bostadsrätt. I Stockholm har antalet hyreslägenheter 

minskat med 45 000 mellan åren 1990-2002. Under samma tid ökade 

antalet bostadsrätter med 56 000 (inklusive nybyggda). Fastighetsägarna 

sågar bokstavligen av den gren de sitter på. 

En alternativ förklaring kan vara att girigheten tagit överhanden. Ett aktuellt 

exempel på detta är bostadsbolaget Wallenstams försäljning i Norra Guldheden 

i Göteborg. Bostadsbolaget tjänade minst 100 miljoner kronor extra 

enbart på grund av att man sålde husen till en bostadsrättsförening och inte 

till en annan fastighetsägare. 

2. Hyresboendet har blivit dyrare, och därmed också mindre attraktivt, 

efter den storaskatteomläggningen i början av 1990-talet då inkomstskatterna 

sänktes men boendeskatterna höjdes. Konsumentprisindex har 

ökat med 35 procent sedan 1990 fram till idag medan hyrorna har stigit 

med så mycket som 85 procent under samma tid. 

3. Skattesystemet gynnar enskilt ägande av bostad jämfört med att hyra en 

bostad. Detfinns till exempel ingen motsvarighet för hyresgästerna till 

villaägarnas och 

bostadsrättshavarnas 30 procentiga ränteavdrag för bostadslån. 

4. Många hyresgäster i centrum av våra storstäder känner en stark oro för 

marknadshyror. Den uppenbara risken för kraftigt höjda hyror i kombination 

med att vissa hyresvärdar inte sköter sin fastighetsförvaltning, 

leder fram till att många av dessa hyresgäster ser sig mer eller mindre 

tvungna att köpa sin lägenhet för att få ett tryggt boende. 

Vi yrkar därför att partikongressen beslutar att socialdemokraterna verkar för: 

1) att hyrans andel av den disponibla inkomsten minskar, 

2) att hyresboendet måste få samma skattefördelar som bostadsrätt och villaboende; 

3) att hotet om marknadshyror undanröjs, 

4) att fastighetsägarna förbättrar kvalitén i sin förvaltning, 

5) att hyrorna i de kommunägda bostadsföretagen (allmännyttan) sänks 

genom att bostadsbolagen tillämpar självkostnadsprincipen på ett bättre 

sätt än idag. Allmännyttans hyror ska vara jämförliga med boendekostnaden 

i bostadskooperationen (HSB och Riksbyggen) som ju också drivs 

enligt självkostnadsprincipen. 

Lennart Sjöstedt 

Centrala Göteborgs arbetarekommun beslöt anta motionen som sin egen. 

73

Motion E229 

Kalmar arbetarekommun 

Utökad statlig kreditgaranti vid bostadsproduktion 

Ett stort problem vid planering av bostäder, framförallt i glesbygd, är att 

bankerna inte vågar låna ut pengar till dem som ses som riskprojekt men som 

av kommuner anses angelägna. Problem av detta slag finns i stort sett i samtliga 

kommuner utanför storstadsregionerna, så fort man diskuterar nyproduktion 

utanför centralorten. För att råda bot på detta bör staten kunna gå in med 

en kreditgaranti i större omfattning än tidigare. Glesbygdsverket har i en rapport, 

”Bolån på landet”, också pekat på detta problem, dock i huvudsak vid 

småhusproduktion. Men detta problem gäller även flerfamiljshus. De lösningar 

som Glesbygdsverket föreslår verkar mycket kloka men borde även 

omfatta flerfamiljshus. 

Därför föreslår vi: 

1) att regeringen får i uppdrag att utreda frågan om utökad kreditgaranti 

avseende 

bostadsproduktion, där bankerna nekar lån, 

2) att garantin ska omfatta småhus, flerfamiljshus, ny- och ombyggnad, 

3) att de förslag som Glesbygdsverket lagt i sin rapport ”Bolån på landet” 

tas med i utredningen. 

Kalmar arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E230 


Rättvist ekonomiskt boende i hyresrätter inom välfärd för alla 

För ett del års sedan förhandlade MKB Fastigheter bort sitt inre underhåll i 

sina fastigheter. Detta har påvisat att de privata fastighetsägarna begär ersättning 

för detta varje år för att kompensera sig utöver vad som har förhandlats 

fram i MKB som är riktvärdet för det privat fastighetsägarnas hyror. 

Men vad har inträffat? Jo, en huggsexa. Det är så att de privata fastighetsägarna 

ser en möjlighet att känna en extra hacka med pengar nu. 

Det är så att de privata fastighetsvärdarna kommer att begära i år 2005 

6,5 procent + vad som förhandlat fram i förhandlingen mellan hyresgästföreningen 

och MKB. I förhandlingar mellan hyresgästföreningen och privata 

fastighetsägarna brukar sluta med att de privata fastighetsvärdarna får cirka en 

tredjedel av vad man har begärt + vad MKB får. 

Om MKB får 2 procent och de privata 2 procent för inre underhåll så 

blir det 4 procent hyreshöjning för detta år som det gäller. Har man en hyra 

på 6000 kronor gånger 4 procent blir höjningen 240 kronor och detta är mer 

än vad fackliga avtalen givet, bidragen, pensionen och a-kassan ger. 

Nu när det är så att de kommunala Fastighetsbolaget ger de privata fastighetsägarna 

sådana möjligheter så drabbas de som har små ekonomiska 

möjligheter ännu hårdare och då ökar socialbidragen och hyresersättningen 

för kommunen och skattebetalarna. Vem tjänar på detta jo de privata fastig- 

74

hetsägarna man kan kalla det Ebberöds Bank i kommunen. (Varför fattas 

sådana beslut i MKB varför har inte kommunledningen reagerat?) 

Vi socialdemokrater måste se till att ändra i lagstiftningen genom politiska 

beslut att hyressättningen blir så låg som möjligt och värna om våra 

medborgare som har det svårt och inte kan påverka sin ekonomiska situation 

såsom lågavlönade, invandrare, pensionärer, ungdomar, studerande, ensamstående 

föräldrar, barnfamiljer, sjuka, handikappade, arbetslösa, och andra 

bidragstagare. Det vore mer lämpligt att man följde avtalsrörelsen och inflationen 

när man sätter hyresnivån i hyresrätter och inte marknaden som ska 

styra. 

Här har kommunerna ett ansvar med att se till att det kommunala 

bostadsföretagen inte behöver hålla en soliditet på över 30 procent. Man kan 

även hålla ett kommunalt bostadsföretag med en soliditet på 25 procent om 

man ser över sina kostnader i bolaget. Då kan även hålla nere hyrorna på en 

låg nivå utan att det skadar företagets policy. Kommunala bostadsbolag ska 

hålla självkostnadsprincipen. 

Jag vill: 

1) att man ser över hyreslagen nu när fler och fler kommuner förhandlar 

bort sina inre underhållkostnader i lägenheterna och att man bedömer 

vad som är relevant kostnad kring det inre underhållet i procent varje år 

för det privata hyresbeståndet, 

2) att kommunfullmäktige i varje stad ser till att hålla nere hyrorna i sina 

kommunala bostadsföretagen i takt med vad avtalsrörelsen och bidragen 

ger i nettokostnader för brukarna. 

Kjell Leismar, Oxie s-förening 

Malmö arbetarekommun beslutade att sända motionen till kongressen som 

enskild. 

Motion E231 

Malmö arbetarekommun 

Bostadsmarknaden 

I dag är det svårt att få tag i en bostad, framför allt i storstäderna och högskole-/universitets- 

orterna. Det huvudsakliga problemet är att det saknas bostäder 

men det är också problem att veta vart man ska vända sig för att söka de 

lediga lägenheter som faktiskt finns. Det är ett myller av olika bostadsbolag 

och det krävs att an är insatt i systemet eller att man har kontakter för att veta 

vart man ska vända sig och hur man ska göra. Att det är bostadsbrist ger också 

husägarna möjlighet att välja och vraka bland hyresgästerna, och det finns en 

tendens att de med tjockast plånbok går först i kön. Som ungdom, student, 

invandrare, arbetslös eller ensamstående förälder är det väldigt vanligt att man 

får svaret att det inte finns någon ledig lägenhet när man söker. Det är alltså 

de allra svagaste och mest utsatta som drabbas i ett system där hyresvärdarna 

får välja och vraka fritt, och där det inte finns någon förmedling dit man kan 

vända sig om man vill ställa sig i kö till en lägenhet. Som socialdemokrater 

tycker vi detta är helt förkastligt. Det är heller inte rimligt att vi öppnar upp 

75

för marknadsanpassade hyror. Detta skulle bara innebära en ökad segregering 

som inte är önskvärd. 


1) att bostadsanvisningslagen anpassas och återinförs, 

2) att det i lagen regleras att de kommunala bostadsförmedlingarna ska återinföras 

och att kommunerna är skyldiga att driva en social bostadspolitik, 

3) att SAP aktivt arbetar för att motverka marknadsanpassade hyror. 

Frida Karlsson, S-kvinnoklubben Avantgarde Skåne 

Malmö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E232 

Helsingborgs arbetarekommun 

Ökad integration i boendet 

Helsingborg är, liksom många andra kommuner i Skåne och i landet, en ganska 

starkt segregerad stad socialt, ekonomiskt och etniskt. Vi har många så kallade 

”rika” och ”fattiga” stadsdelar. 

Kännetecknande för de ”rika” områdena är att de oftast är dominerade av 

bebyggelse med egna hem. Så är det i Rydebäck och Råå längs vår kommuns 

södra kust, och så är det i Laröd/Hittarp längs vår norra kust, samt i våra östra 

stadsdelar Gustavslund och Eskilsminne. Kännetecknande för de ”fattiga” 

områdena är att de ofta är dominerade av hyreshusbebyggelse. I vår kommun 

har vi till exempel stadsdelarna Söder och Filborna. 

Vi socialdemokrater talar ofta om att segregationen i boendet är negativt 

på många sätt. Vi säger att vi vill öka integrationen i boendet. 

Då kan man ställa sig frågan: Kan vi socialdemokrater med vår bostadspolitik 

påverka och förändra så att vi får en ökad integration i olika stadsdelar 

i Helsingborg och andra kommuner? Vårt svar är att det kan vi absolut 

göra. 

För det första måste vi tydligt och klart säga nej till och motverka de borgerliga 

krafternas krav på marknadshyror eller marknadsliknande hyror. Skulle 

vi gå med på att öka hyres skillnaderna i hyreslägenheter huvudsakligen på 

grund av bostadsområdenas läge eller status så är vi inne på helt fel väg. Detta 

skulle i så fall komma att öka segregationen. Marknadskrafterna, som i dag i 

hög grad styr prisbild och därmed boendekostnaderna i villor och bostadsrätter 

framförallt i tillväxtområdena, får absolut inte ges spelrum bland hyresbostäderna. 

Vårt parti måste i stället slå vakt om och utveckla de kommunala allmännyttiga 

bostadsföretagen. Bruksvärdet ska vara vägledande för hyrorna. Allmännyttan 

ska ha en ledade roll med låga och rimliga hyror. De ska eftersträva 

att vara ett föredöme med bra bostäder i goda och integrerade boendemiljöer. 

De ska förvalta och bygga nya bostäder med låga och rimliga hyror i 

kommunernas alla delar. Såväl i flerfamiljshus som i markbostäder. Alla 

inkomstgrupper och hushåll ska ha friheten att utan hinder kunna söka och 

få en bostad i alla kommundelar i allmännyttan. 

76

Vårt parti måste också eftersträva att det finns en balans av hyresrätter, 

bostadsrätter och egna hem i kommunernas alla delar. Detta kan och bör vara 

vägledande vid nybyggnation av bostadsområden. För att öka balansen i 

område med äldre bebyggelse kan man, där så är möjligt, kompletteringsbebygga 

med de upplåtelseformer som är underrepresenterade. 

En viktig faktor för att få en ökad integration är också att allmännyttans 

och andras uthyrningsprinciper är rättvisa och integrationsbefrämjande. Att 

man har en uthyrningspolicy som minimerar hindren för olika kategorier att 

fa en bostad. Det kan handla om ungdomar, äldre eller människor med 

invandrarbakgrund. 

Vi föreslår att partikongressen beslutar: 

1) att en ökad integration i boendet är ett viktigt mål och ett långsiktigt 

arbete för landets alla delar, 

2) att verka för att öka möjligheterna till integration i kommunernas olika 

bostadsområde och stadsdelar, 

3) att verka för att alla medborgare ska kunna söka och välja att bo i alla 

kommundelar, utan ekonomiska eller andra hinder, 

4) att verka för en ökad balans av de olika upplåtelseformerna hyresrätt, 

bostadsrätt och äganderätt i boendet, i kommunernas olika delar och att 

i detta arbete har de allmännyttiga bostadsföretagen en viktig roll, 

5) att i såväl yngre som i äldre stads- och kommundelar ska allmännyttan 

gå före med låga och rimliga boendekostnader, 

6) att verka för att de allmännyttiga bostadsföretagen är ett föredöme och 

har en rättvis och integrationsbefrämjande uthyrningspolicy. 

Erik Persson, Adolfsbergs s-förening, Jasminka Inez Avdic, Internationella s- 

föreningen och Christer Johnn, Kommunals s-förening 

Helsingborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E233 

Sölvesborgs arbetarekommun 

Rätten till en god bostad 

För att i framtiden uppnå ”Rätten till en god bostad” bör regeringen se över 

hur ett nytt system för en långsiktig och stabil finansiering utformas så att det 

möjliggör en reinvestering i befintligt bostadsbestånd med ökad tillgänglighet 

i boendet samt en ökad produktion av nya hyresrätter. 

Boverket har redovisat omfattande behov av underhållningsinsatser i 

stora delar av bostads-beståndet från 1960 och 1970-talen som skulle innebära 

en tredubbling av sådana åtgärder under den närmaste 15-20-årsperioden. 

Under de närmaste årtiondena kommer antalet äldre över 65 år att öka 

väsentligt. Behov finns för utformning av tillgänglighet i bostäder för deras 

kvarboende. Till detta kommer att många med olika former av funktionshinder 

ställer ökade krav på tillgänglighet i våra bostadsområden och lägenheter. 

77

Familjer med barn, där vagnar och barn ska bäras kanske tre trappor, behöver 

också bra tillgänglighet. 

För att uppnå ett integrerat boende fodras tillgänglighet såväl i bostaden 

som i lägenheten. Lisbeth Lindahl från FoU i väst Gr har gjort en studie 

”Nyttan och värdet av bostadsanpassningar i olika perspektiv”. Ekonomiskt 

kom man där fram till att samhället gör stora besparingar när man satsar på 

bostadsanpassningar om man jämför med de alternativa insatser som samhället 

annars ska ställa upp med. Bostadsanpassning är alltså samhällsekonomiskt 

lönsamt. 

För att möta dessa krav av renovering och underhåll innehållande nya 

krav på tillänglighet i boendet är det nödvändigt att såväl nya bostäder och 

bostadsområden som det äldre bostadsbeståndet anpassas till dessa krav. 

Huvudansvaret för dessa åtgärder vilar på fastighetsägaren. 

Om alla hus i landet som idag saknar hiss och är tre våningar eller högre 

skulle få tillgång till hiss behöver det totalt installeras cirka 75 000 hissar. I 

vårbudgeten 2004 föreslog regeringen att det införs ett hissbidrag på totalt 30 

miljoner kronor. Detta räcker inte. Staten bör därför utarbeta en strategi och 

ett konkret program för ökad tillgänglighet i våra bostäder och bostadsområden. 

Det är särskilt angeläget att staten stimulerar installation av hissar i miljonprogrammets 

bostäder under de närmaste 10-15 åren. Bidragets storlek 

bör motsvara minst 25 procent av installationskostnaderna. 

Bostadsbolagens dilemma är att när de i dag investerar stort har de svårt 

att behålla soliditeten. Det finns inget kapital avsatt för investeringar. För att 

framöver åstadkomma en finansiering i balans vid investeringar kan ett sätt vara 

att tillåta någon form av investeringsoch underhållsfond i bostadsbolagen. 

Investerings- och underhållsfonden kan stimuleras och begränsas på 

flera sätt. Vinsten från ett företag bör kunna sättas i en investeringsoch 

underhållsfond. 

Jag föreslår: 

1) att staten ger subvention till hissbidrag med minst 25 procent av 

installationskostnaderna, 

2) att bostadsföretagen kan avsätta medel av vinsten till en investeringsoch 

underhållsfond. 

Per Olov Larsen 

Sölvesborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E234 

Svalövs arbetarekommun 

Bostadspolitik i allmänhet och hyresrätt i synnerhet 

För oss socialdemokrater är en god bostad för alla en fråga vi kämpat för i 

många år. 

Ett grundläggande inslag i vår bostadspolitik har genom åren varit att vi 

ska se till så att människor har friheten att kunna välja mellan hyresrätt, 

bostadsrätt och egna hem. 

78

Tyvärr har denna frihet att välja under de senaste tio åren blivit allt mer 

urholkat. 

Hyresrätten är på god väg att bli det exklusiva boendet som snart är tillgängligt 

enbart för höginkomsttagare! 

Det är i dag allt för vanligt att normal inkomsttagare tvingas välja bort 

hyresrätt som alternativ därför att boendekostnaderna blir högre i hyresrätt än 

vad det är i eget hem eller bostadsrätt. 

För låginkomsttagare innebär nuvarande situation på bostadsmarknaden 

att man enbart är hänvisad till det dyraste boendealternativet, eftersom låginkomsttagare 

sällan får beviljat lån av banker och kreditinstitut. 

Om vi socialdemokrater framöver menar allvar med att bedriva en aktiv 

bostadspolitik där vi säkerställer rätten till en god bostad och valfriheten att 

välja upplåtelseform, så måste villkoren för hyresrätt förbättras. Vi måste 

skapa förutsättningar för att nya hyresrätter kan byggas utan att hyresnivåerna 

blir så höga att normalinkomsttagare inte har råd att efterfråga dessa bostäder. 

Vi måste skapa rättvisa villkor mellan egna hems boendet och hyresrätten! 

I dag får egna hems ägare skattesubventioner, medan hyresgäster får betala 

skatter för sitt boende! 

Om vi inte lyckas med detta uppdrag så är jag rädd för att vi dels begränsar 

människors valfrihet, men också att klyftorna i samhället fortsätter att öka 

ännu mer än vad som skett den senaste tioårsperioden. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag: 

1) partikongressen uppdrar åt riksdagsledamöterna, partistyrelseledamöterna 

och ministrar att verka för att det skapas rättvisa villkor mellan olika 

upplåtelseformer på bostadsmarknaden så att valfriheten stärks och fattigdomsfällor 

motverkas. 

Karl-Erik Kruse 

Svalövs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E235 

Sörmlands, Uppsala läns, Västmanlands, Örebro läns och 

Östergötlands partidistrikt 

Det gröna folkhemmet 

Framtidens boende ska utmärkas av hållbarhet, kvalitet, skönhet och integration. 

Visionen ska vara att skapa 2000-talets Gröna folkhem. Det är ett folkhem 

präglat av solidaritet och trygghet. Det är ett folkhem som öppnar sig 

mot framtiden och som utmärks av mångfald och flexibilitet. Vi bygger inte 

bara hus – vi bygger samhällen! Och som samhällsbyggare måste vi se till 

människans hela situation och behov. Boendet är helt avgörande för människors 

välfärd. 

Bostadsmarknaden utmärks av en relativt stark stelhet. Vi har de hus och 

lägenheter vi har. Den sociala bostadspolitiken som vi känner den måste 

utvecklas den så att den passar in i dag och i framtiden. Men ska vi kunna 

utveckla det gröna uthålliga folkhemmet så måste vi inrikta åtgärder på att 

bryta de negativa spiralerna. Det innebär att vi genom att sätta den sociala, 

ekologiska och ekonomiska uthålligheten i centrum vill åstadkomma ett 

79

80 

levande och integrerat samhälle för alla där olika upplåtelseformer får verka 

under samma förutsättningar. 

Bostadsbristen leder till sämre välfärd för många hushåll som har svårt 

att etablera sig på bostadsmarknaden, t ex ungdomar och unga familjer. Men 

bostadsbristen innebär också att många hushåll inte får chansen att tillfredsställa 

nya behov. Många unga familjer blir därför ofta kvar i alltför små lägenheter 

när familjen växer. Äldre människor har svårare att hitta en lämplig 

bostad när ohälsa och funktionshinder av olika slag hämmar deras rörelsefrihet 

i bostaden. 

Boendemiljön spelar roll för hur vi trivs med vårt boende. Utformningen 

av grannskapet/kvarteret påverkar också det sociala livet i området. Hur 

kontakterna mellan människorna i grannskapet fungerar har betydelse för vår 

hälsa och välbefinnande. En väl avgränsad gård kan bli en social arena som 

bidrar till känslan av tillhörighet. 

Men vi har också behov av en tydlig privat sfär. Det är viktigt att såväl 

bostadsområdena som lägenheterna ger utrymme för enskildhet och privat 

familjeliv. Den fysiska omgivningen bör därför utformas så att den förstärker 

individens/hushållets möjlighet att själv styra nivån av social kontakt och närvaro. 

Vi måste ta ökad hänsyn till krav på uthållig miljö i såväl byggande som 

boende och förvaltning. Deponering, sopsortering och kompostering måste 

fungera. Det behövs moderna miljöledningssystem med mål för energianvändning, 

avfall, vatten och avlopp, byggmaterial och kemikalier. Och vi vet 

att vi måste arbeta mer konsekvent och framsynt för att förhindra uppkomsten 

av hygien- och allergiproblem i boende. 

I staden finns det mycket betong och asfalt. Även många innergårdar är 

gråa och trista. Men det går att göra mycket mer av dessa. Gröna gårdar kan 

utvecklas i gemenskap mellan de boende och behöver inte alltid innebära stora 

investeringar och byggnationer. Och i en sådan process är det inte bara gården 

som förbättras utan också kontakten mellan alla dem som använder den. 

Ska vi lyckas med att skapa framtidens goda boende måste vi återta kunskapen 

om bostadens arkitektoniska kvaliteter och kunskapen om skönhetens 

betydelse för boendet. Bostäderna ska vara av god kvalitet och kunna tillfredsställa 

ett brett spektrum av hushåll. Vi har helt enkelt inte råda att bygga 

dåligt. Det är viktigt att bygga med funktion och ekonomi som viktiga ledstjärnor. 

Att bygga dyrt och exklusivt är ofta ingen konst. Utmaningen ligger 

i att bygga till kostnader som gör boendet uppnåeligt för hushåll med normala 

inkomster. Vi måste helt enkelt återskapa en helhetssyn på bostadsbyggande 

och boende. 

Nya behov i samhället medför att det ställs nya krav också på boendet. I 

många områden finns exempelvis en stor andel äldre hushåll som bor i hyresoch 

bostadsrätter. De behöver stöd för att kunna bo kvar i sitt eget boende 

genom bostadsanpassning, ny teknik och genom att service och vård införs i 

takt med att den egna orken avtar. Många barnfamiljer vill bo marknära och 

har behov av lite större bostäder. Gröna gårdar måste utvecklas i gemenskap 

med de boende. 

Det är också angeläget att utveckla nya stadsbyggnads- och bebyggelsekoncept. 

Den nya möjligheten till tredimensionell fastighetsindelning gör att 

vi på ett helt nytt sätt kan blanda olika upplåtelseformer samt bostadslägenheter 

och lokaler i en och samma byggnad. Vi bör också eftersträva att integrera 

boende och småföretagsverksamhet i de bostadsområden som vi bygger.

Så kallade ”bokaler”, där bostaden kombineras med utrymme för enklare 

affärsverksamhet och hantverk, kan bidra till att bostadsområdena får ökat liv 

och attraktivitet. 

Tillgängligheten och orienterbarheten måste förbättras. Alla bostäder 

och bostadsområden bör vara utformade så att alla människor på lika villkor 

kan ta sig fram, vistas i och använda bebyggelsen till det den är avsedd för. Det 

är på lång sikt samhällsekonomiskt motiverat. Så är det inte idag. I synnerhet 

inte i den äldre bebyggelsen där bland annat hissar saknas i många fastigheter. 

Det är också viktigt att utveckla insatserna när det gäller tryggheten i 

våra bostäder och bostadsområden. Trygghetsfrågorna upplevs av de flesta 

människor som några av de allra viktigaste. Det gäller i första hand att utveckla 

system och metoder som stärker gemenskapen och öppnar upp i våra 

bostadsområden, snarare än att stänga in och isolera sig. 

Den som inför nya produktionsmetoder och nya material måste ta ett 

ökat ansvar för att de inte påverkar hälsan negativt på kort och lång sikt. Det 

är också viktigt att vi tar ökat ansvar för skyddet mot olyckor – i synnerhet 

gäller det risken för brand. Behovet av att installera sprinkler i våra bostäder 

ökar – inte minst när vi nu börjar bygga flerbostadshus i trä. För att åstadkomma 

ökad ekonomisk och ekologisk hållbarhet är det också viktigt att kunna 

mäta vatten- och elförbrukning individuellt. 

Vi har i motionen pekat på några viktiga frågor som måste beaktas för 

att vi ska kunna säga att vi skapar det Gröna Folkhemmet. Alla aktörer på 

bostadsmarknaden måste bidra i det arbetet. Det är genom att arbeta mot ett 

gemensamt mål man når resultat! Men huvudansvaret ligger på staten som 

genom finansieringsstödet och regelsystemet skapat förutsättningarna för 

övriga aktörer. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi partikongressen besluta 

1) att samhället i form av stat och kommun ska ta ledningen när det gäller 

att skapa förutsättningar för att möjliggöra det gröna folkhemmet, 

2) att boendefinansieringen utformas så att den bidrar till ekonomisk, social 

och ekologisk uthållighet, samt, 

3) att bostadsmarknadens aktörer, entreprenörer, byggherrar, bostadsföretag 

med flera ges tydliga regler och stimulanser som leder till ett grönare 

folkhem. 

Sörmlands, Uppsala läns, Västmanlands, Örebro läns och Östergötlands partidistrikt 

Motion E236 


Social bostadspolitik 

Bostadsrätternas andel har ökat kraftigt genom omvandling av hyresrätter till 

bostadsrätter. Detta är ett angrepp på den socialdemokraternas sociala bostadspolitik. 

Undersökningar visar att 45 procent av de nyinflyttade hade en årsinkomst 

över 350.000 kronor jämfört med 5 procent i hyreshuset. Vidare är 

hyresgäster i ombildade bostadsrättsföreningar en utsatt grupp. En skärpning 

av kraven för att få ombilda en hyresfastighet till en bostadsrätt är nödvändigt. 

81

Vid ombildningen av allmännyttans lägenheter i Stockholm under 

perioden 1999 – 2002 anlitades ofta en ”ombildningsombudsman” av nyinrättade 

bostadsrättsföreningar som hade till uppgift att skaffa 2/3-dels majoritet 

av hyresgästerna för att ombildning skulle kunna ske. Denne person gjorde 

ofta en glädjekalkyl för bostadsrättsföreningens budget och ibland även godkände 

den inför beslut i vederbörande instans. Blev det ombildning arvodet 

mycket stort. Misslyckades ombildningen blev det ej något arvode. Detta 

innebar en hårdför marknads-föring för att kunna erhålla 2/3-dels majoritet. 

Med anledning av ovanstående yrkar jag en skärpning av kraven för att ombilda 

en hyresfastighet till bostadsrätt genom 

1) att majoritetskravet ändras till tre fjärdedels (3/4) majoritet i stället för 

2/3 majoritet, 

2) att förvärvsprövning sker även av bostadsrättsföreningar genom till 

exempel en auktorisation för konsulter som arbetar med bostadsrättsomvandlingar. 

Kurt Malm 


Motion E237 


Bostadspolitiken 

Bostaden är en grundläggande social rättighet på samma sätt som arbete, 

sjukvård och utbildning. Bostaden är navet och tryggheten i tillvaron. Det är 

därför som vi menar att en aktiv bostadspolitik är nödvändig i ett välfärdssamhälle. 

Vid sidan om kampen för arbete åt alla och minskade löneskillnader 

utgör bostadspolitiken ett viktigt instrument för rättvisa och minskade sociala 

skillnader och motsättningar. 

Det finns över 4,2 miljoner bostäder och de är därmed en av landets största 

samlade kapitaltillgång. Hur de ägs och förvaltas är således av största betydelse 

för hela nationen. I dag kan vi se hur offentligt ägda hyresbostäder utbjuds 

till försäljning. Vi har självfallet inget emot ett kooperativt boende men 

en ombildning av allmänt till privat ägande är inte ett kooperativt beteende. 

Här visar marknadskrafterna sitt verkliga ansikte och de ekonomiskt starka tar 

sig rätten att sätta de eko-nomiskt svagare i en beroendesituation. 

I många länder håller sig samhället med ”sociala bostäder”. Det betyder 

att de boende som hyr dessa bostäder redan genom sin adress är stämplade 

som mindre värda. Vi vill i stället se en ordning där samhället, utan vinstintresse, 

tillhandahåller hyresbostäder till den som önskar det. Detta ställer i sin 

tur krav på att det all-männyttiga bostadsbeståndet måste omfatta en betydande 

del av lägenhets-beståndet. 

Finansieringen av det allmännyttiga bostadsbeståndet anser vi att staten 

och de breda pensionsförsäkringsanstalterna ska stå för. 

När det gäller förvaltningsformerna i de bolag som i dag har ansvar för 

allmän-nyttan kan vi konstatera att det råder betydande skillnader i servicenivå 

och kostnader. Detta kan motverkas genom att hyresgästerna ges en större 

insyn och delaktighet i företagen. Det arbete som pågår med utökat infly- 

82

tande för hyresgästerna måste utvecklas och drivas vidare. 

Men det räcker inte med den goda bostaden. Alla måste gemensamt 

skapa den sociala miljön i bostadsområdet. Främlingskap och misstänksamhet 

får lätt fotfäste när människor inte ges tillfälle att träffas och prata med 

varandra. När segregationen och arbetslösheten ökar riskerar den sociala oron 

att sprida sig vilket kan hota demokratin. Det handlar om att planera bostadsområden 

med olika former av boende. Bostadspolitiken bör vara ett redskap 

för att bryta segregationen och skapa en god boendemiljö. 

Den sociala bostadspolitik som under åtskilliga decennier varit ett signum 

för Sverige, har gett landet en bostadsstandard som få andra nationer kan 

mäta sig med. Politiken har också haft som uttalad målsättning att ge så 

många som möjligt förutsättningar att bo till rimliga kostnader. Det är en 

utveckling att vara stolt över. Men också att värna om. 

I stort har det som skett inom bostadssektorn utgått från långsiktiga och 

förutsägbara utvecklingsfaser. Så när som på ett viktigt undantag: de omvälvande 

och retroaktiva förändringarna av samhällets bostadssubventioner som 

riksdag och regering beslutade om i slutat av 80- och i början av 90-talen. 

Politiska beslut som totalt ändrade förutsättningarna att nyproducera bostäder. 

Mot bakgrund av de snabba och oväntade förändringarna som skett av 

samhällets subventioner till boendet måste en ny bostadspolitik inriktas på 

tydliga, långsiktiga och trovärdiga regler. 

All verksamhet måste utgå från en idégrund, vars näring kommer ur en 

vision om ett gott boende för alla. Trots att mycket har förändrats under gångna 

decennier bör målet vara att söka största möjliga stöd för en socialt inriktad 

bostadspolitik. 

Den bör bestå av följande kännetecken: 

Bra bostäder till rimliga kostnader 

Väl fungerande boende- och samhällsmiljöer 

Utvecklat hyresgästinflytande 

Vi ser i dagens Sverige att allt fler kommuner av ideologiska skäl säljer ut det 

offentligt ägda bostadsbestånden. Utförsäljningarna av delar av det allmännyttiga 

bostadsbeståndet har inneburit att den sociala hänsynen till människor 

har fått ge vika för marknadskrafterna. 

Det finns de som idag vill påskina att marknadskrafterna idag förändrats 

så att en avreglerad bostadsmarknad utan samhällelig styrning skulle skapa fler 

alternativ åt medborgarna och även minska kostnaderna. För den som studerat 

förhållandena i vår omgivning känns inte den argumentationen särskilt övertygande. 

Med ökad marknadsstyrning har vi fått en tilltagande social segregation 

och en större fysisk kvalitetsskillnad mellan det boende som låg- och medelinkomsttagare 

kan efterfråga och de alternativ som erbjuds höginkomsttagare. 

Vi kan som Socialdemokrater inte acceptera att denna utveckling fortsätter. 

Den sociala bostadspolitik som tidigare förts måste återskapas så att 

alla innevånare kan och har råd att efterfråga en god bostad. 

Med anledning av ovanstående hemställes att kongressen beslutar ge partistyrelsen 

i uppdrag: 

1) att aktivt arbeta med bostadspolitiken i motions anda. 

Byggsossen i Stockholm 


83

Motion E238 

Ronneby arbetarekommun 

Rätten till en god bostad 

För att i framtiden uppnå ”rätten till en god bostad” bör regeringen se över 

hur ett nytt system för en långsiktig och stabil finansiering utformas så att det 

möjliggör en reinvestering i befintligt bostadsbestånd med ökad tillgänglighet 

i boendet samt en ökad produktion av nya hyresrätter. 

Boverket har redovisat omfattande behov av underhållsinsatser i stora 

delar av bostadsbeståndet från 1960 och 70-talen som skulle innebära en tredubbling 

av sådana åtgärder under den närmaste 15-20-årsperioden. 

Under de närmaste årtiondena kommer antalet äldre över 65 år att öka 

väsentligt. Behov finns för utformning av tillgänglighet i bostäder för deras 

kvarboende. Till detta kommer att många med olika former av funktionshinder 

ställer ökade krav på tillgänglighet i våra bostadsområden och lägenheter. 

Familjer med barn, där vagnar och barn ska bäras kanske tre trappor, behöver 

också bra tillgänglighet. 

För att uppnå ett integrerat boende fodras tillgänglighet såväl i bostaden 

som till lägenheten. 

Lisbeth Lindahl från FoU i väst Gr har gjort en studie ”Nyttan och värdet 

av bostadsanpassningar i olika perspektiv” Ekonomiskt kom man där fram 

till att samhället gör stora besparingar när man satsar på bostadsanpassningar 

om man jämför med de alternativa insatser som samhället annars ska ställa 

upp med. Bostadsanpassning är alltså samhällsekonomiskt lönsamt. 

För att möta dessa behov av renovering och underhåll innehållande nya 

krav på tillgänglighet i boendet är det nödvändigt att såväl nya bostäder och 

bostadsområden som det äldre bostadsbeståndet anpassas till dessa krav. 

Huvudansvaret för dessa åtgärder vilar på fastighetsägaren. 

Om alla hus i landet som idag saknar hiss och är 3 våningar eller högre 

skulle få tillgång till hiss behöver det totalt installeras ca 75 000 hissar. I vårbudgeten 

2004 föreslog regeringen att det införs ett hissbidrag på totalt 30 

miljoner kronor. Detta räcker inte. Staten bör därför utarbeta en strategi och 

ett konkret program för ökad tillgänglighet i våra bostäder och bostadsområden. 

Det är särskilt angeläget att staten stimulerar installation av hissar i miljonprogrammets 

bostäder under de närmaste 10-15 åren. Bidragets storlek 

bör motsvara minst 25 procent av installationskostnaderna. 

Bostadsbolagens dilemma är att när de i dag investerar stort har de svårt 

att behålla soliditeten. Det finns inget kapital avsatt för investeringar. För att 

framöver åstadkomma en finansiering i balans vid investeringar kan ett sätt vara 

att tillåta någon form av investeringsoch underhållsfond i bostadsbolagen. 

Investerings- och underhållsfonden kan stimuleras och begränsas på flera sätt. 

Vinsten från ett företag bör kunna sättas i en investeringsoch underhållsfond. 

Jag föreslår: 

1) att staten ger subvention till hissbidrag med minst 25 procent av installationskostnaderna, 

2) att bostadsföretagen kan avsätta medel av vinsten till en investeringsoch 

underhållsfond som maximeras till en lämplig del av balansomslutningen. 

Monica Ingvarson, S-Kvinnor Bräkne-Hoby 

Ronneby arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

84

Motion E239 

Västerås arbetarekommun 

Byggandet av hissar i flerbostadshus 

Socialstyrelsen och Boverket har i en rapport konstaterat att det i vårt land 

finns cirka 75 000 trappuppgångar i hus med tre eller fyra våningsplan, vilka 

saknar hiss. Omräknat till antalet lägenheter bör siffran multipliceras minst 

sex gånger. Det innebär cirka 500 000 lägenheter. Man kan på goda grunder 

anta att det är många äldre som bor i dessa lägenheter. Med tilltagande ålder 

blir behovet av tekniska hjälpmedel för dessa allt nödvändigare. Efter att PRO 

inför valet 2002 krävt införandet av ett statligt hissbidrag, träffade regeringen 

en överenskommelse med samarbetspartierna om ett sådant tillfälligt bidrag. 

30 miljoner kronor anslogs och gällde från april till december 2004. 

Det stora antalet äldre inom de närmaste årtiondena, som innebär ökade 

vård- och servicebehov, kommer att kräva en ekonomisk satsning på möjligheter 

till kvarboende. En sådan satsning kommer att vara ekonomiskt motiverad. 

Samtidigt torde det finnas ett behov att stimulera boende i villor och 

radhus, att flytta till andra mindre arbetsoch underhållskrävande boendeformer. 

Kan man stimulera till större rörlighet i detta avseende skulle även unga 

barnfamiljers behov av bostäder tillgodoses. För många äldre blir det en 

besvärlig ekonomisk fråga, då man kanske flyttar från en nedamorterad och 

relativt billig bostad, till en nyproducerad och väsentligt dyrare sådan. Många 

avstår därför att göra denna flytt eller väntar alldeles för länge, så att man inte 

klarar detta rent mentalt. För att underlätta denna rörlighet krävs sannolikt en 

översyn av nuvarande skattelagstiftning. En samhällsekonomisk beräkning av 

kostnader och besparingar av ett ekonomiskt stöd till hissinstallationer, samt 

stimulansåtgärder för flyttning från villor och radhus till hus med hiss bör 

göras. 

Det är vår bestämda uppfattning att en mera långsiktig och systematisk 

satsning på hissinstallationer skulle minskar kommunernas behov av särskilda 

boendeformer för äldre och kostnaderna för hemtjänst. Men minst lika viktigt 

är livskvalitén för många äldre, då de flesta successivt får olika funktionshinder 

som bland annat begränsar deras möjligheter att komma ut och delta 

i olika aktiviteter. 

Vi föreslår: 

1) att ett mera långsiktigt bidrag utformas för installation av hissar i flerbostadshus. 

2) att kommunerna åläggs ansvar att göra samhällsekonomiska beräkningar 

av hissbidrag alternativt utan sådana. 

Brage Lundström, Roland Sundgren och Kent Ryberg, Gamla Gardet och 

Centrala s-föreningen 

Västerås arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

85

Motion E240 

Mölndals arbetarekommun 

Bättre tillgänglighet i de äldre bostadsbestånden 

Den allt mer åldrande befolkningen möter kravet om kvarboende i sin invanda 

bostadsmiljö. Det är förenat med hinder av olika slag som samhället måste 

vara med att undanröja. Bland annat i äldre hus byggda med gamla normer 

och krav där trappor och andra centrala kommunikationer i fastigheterna 

utgör ett stort hinder. 

Inom Veteranernas socialdemokratiska förening har vi diskuterat frågan 

och anser att ett bidrag till hissinstallationer är nödvändigt. Det kan inte vara 

rimligt att hyresgäster och fastighetsägare ensamt ska svara för sådana kapitalkostnader. 

Våra bostadsmiljöer bör vara utformade så att alla människor på lika villkor 

kan ta sig fram, vistas i och använda bebyggelsen till det den är avsedd för. 

Alla människor ska också ha samma möjlighet att delta i förenings- och samhällsliv 

på lika villkor. Så är det inte i dag. I synnerhet inte i den äldre bebyggelsen. 

Kvarboendet på äldre dagar medför ökat krav på hemtjänster. För att 

underlätta för sådan personal bör tillgång till hiss vara ett viktigt krav. Den 

dagliga tjänsteutövningen i lägenheter utan hiss skapar onormalt stora förslitningsskador 

och belastning på kroppen att det kan bli nödvändigt avstå från 

utförande. Något som i dag tenderar att bli en allvarlig arbetsmiljöfråga inom 

hemtjänsten. 

Samhället måste ta sitt ansvar och införa hissbidrag för att öka tillgängligheten 

i fastigheter utan hiss. 

Med stöd av ovanstående vill jag föreslå kongressen besluta: 

1) att införa ett hissbidrag för att öka tillgängligheten i fastigheter utan hiss. 

Kaj Johansson 

Mölndals arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E241 

Lidköpings arbetarekommun 

Statligt hissanslag 

Sverige har, och kommer att få allt fler äldre innevånare. Redan om några få 

år så kommer antalet människor som är över 65 år att vara mer än 25 procent 

av landets totala befolkning och andelen personer över 80 år och äldre ökar 

också kraftigt. Den medicinska och tekniska utvecklingen har gett och kommer 

att ge människor i vårt land ett långt och förhoppningsvis innehållsrikt 

liv. 

Äldre människor är idag allt friskare och allt aktivare långt upp i åren. 

Trots detta är äldrevården ett av de områden inom den kommunala sektorn 

där kostnaderna ökar mest, och kommer att göra så även i framtiden. 

De allra flesta människor vill klara sig och sina liv utan inblandning av 

andra, men så småningom får man svårare att röra sig lika smidigt och lätt 

86

som i yngre år. Många äldre, oavsett om man bor i hyresrätt, bostadsrätt eller 

i eget hus, vill med ålderns rätt få en bekvämare tillvaro. Men trapporna där 

man bor blir en utmaning som man inte orkar anta varje dag, med isolering 

och nödvändig hjälp utifrån som följd. 

Många kommuner, stora som små, har ett fastighetsbestånd där det inte 

finns tillgång till hiss. Detta är en av orsakerna till att kommunernas ökande 

kostnader för äldrevård. Den enskilde måste ta hjälp med sådant som man 

utan vidare och med glädje skulle kunna utföra själv, om man slapp att kämpa 

mot trapporna där man bor. 

Att installera en hiss kostar idag omkring en miljon kronor, vilket är en 

dryg utgift för den enskilde fastighetsägaren. Ett rejält statlig ”hissbidrag” 

skulle underlätta utbyggnaden av beståndet av fastigheter med hiss. 

Jag föreslår partikongressen 

1) att ställa sig bakom ett statligt anslag till utbyggnad av Sveriges hissbestånd. 

Lena Blomgren 

Lidköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E243 

Solna arbetarekommun 

Bostadsbidrag 

När man förhandlar hyror och då speciellt ombyggnadshyror idag är det inte 

ovanligt att parterna inte kommer överens. Detta innebär för hyresgästerna i 

dessa fastigheter att de inte kan få en fastlagd hyra förrän hyresgästen antingen 

skriver på hyresvärdens krav eller att hyrorna har prövats och beslutats i 

hyresnämnden och eventuellt också i Svea Hovrätt, klara genom medling eller 

på annat sätt fått hyran fastlagd enligt överenskommelse. Detta kan ta flera år. 

Det finns just nu ett fall (i Solna) där strandningen skedde år 2000 och 

det är inte klart ännu och förmodligen kommer det att ta ett tag till innan 

beslut kommer att fattas om vilken hyra som ska åsättas dessa lägenheter. 

Ärendet har varit i Hyresnämnden, Svea Hovrätt och är nu återförvisat 

till Hyresnämnden och kan även komma att hamna i Svea Hovrätt igen 

(eftersom motparten/hyresvärden har meddelat att ett överklagande kan 

komma att ske). 

Detta innebär att om en hyresgäst har eller kommer att behöva, beroende 

av vilken hyra som kommer att fastslås, bostadsbidrag för denna tid, inte 

kommer att få möjlighet till detta eftersom detta inte har tagits hänsyn till i 

de regler som är fastställda. 

Detta innebär också att en hyresgäst som är ”tvingad” att ha bostadsbidrag 

för att kunna betala sin hyra, blir tvungen att skriva på hyresvärdens 

begärda hyra/ombyggnadshyra. 

Detta kan inte vara rimligt. 

Bostadsbidrag ska kunna beviljas retroaktivt fr o m den dag domstolen 

meddelar i sitt beslut, genom medling eller på annat sätt enligt överenskommelse 

fått hyran fastlagd. 

87

För barnfamiljer och ungdomar 

I Försäkringskassans information står det att för barnfamiljer och ungdomar 

som fyllt 18 men inte 29 år och inte har barn kan få bidrag för bostadskostnaden. 

Det slutliga bostadsbidraget bestäms i efterhand när skattemyndigheten 

har fastställt din inkomst för kalenderåret. 

Bostadsbidraget kan beviljas tidigast från och med ansökningsmånaden 

och som längst för tolv månader i taget. 

För Pensionärer 

I Försäkringskassans information beviljas bostadsbidrag i regel för en tid av 

12 månader. Om det finns särskilda skäl får bostadstillägget beviljas för en tid 

av längst 36 månader. 

Om rätt till bostadstillägg har uppstått innan ansökan lämnats om förmånen 

kan bostadstillägget beviljas högst för tre månader tillbaka i tiden. 

För den som redan har bostadsbidrag 

För den som redan är berättigad till bostadsbidrag, finns ett undantag: Om 

hyran höjs retroaktivt kan du få bidraget ändrat från och med den månad då 

hyran höjdes. 

Då måste ansökan om ändring lämnas inom en månad från det man fick 

reda på höjningen. 

Här står inget om hur lång tid tillbaka i tiden man kan få hyran retroaktivt, 

men man antar att det gäller högst 12 månader eftersom bostadsbidrag 

endast beviljas 12 månader i taget och sedan sker en ny bedömning och nytt 

beslut. 

Hur blir det då för dessa människor när en hyrestvist drar ut på tiden säg 

i 2, 3 kanske 5 år innan man vet vilken hyra man får för den lägenhet man förhyr? 

Dessa hyresgäster kommer antingen att bli tvungna att skriva på den 

höga hyra som hyresvärden yrkar/vill ha eller att bli tvungna att avstå bostadsbidraget 

och betala den stora skuld som kommer att bli med anledning av de 

retroaktiva hyror plus ränta som kommer att drabba dem. 

Kommer de då att kunna bo kvar i sin bostad när de inte kan få bostadsbidrag 

tillbaka i tiden (på grund av det nuvarande bostadsbidragssystemet)? 

Med anledning av ovan föreslår jag att reglerna för bostadsbidrag ändras 

enligt nedan: 

1) att när en hyresgäst uppvisat att det pågått en process som gjort att de 

inte kunnat söka bidrag förrän de vet vilket beslut domstolen kommer 

framtill ska hyresgästen ha rätt till att få bidraget från det datum som 

domstolen kommer att meddela i sitt beslut eller genom medling eller 

fått hyran fastställd genom överenskommelse eftersom man först då vet 

vilken hyra som blir fastställd, 

2) att en hyresgäst ska ha rätt att skicka in en ansökan i förväg om bostadsbidrag, 

när dennes hyresvärd har framlagt sitt krav om höjd hyra, en 

ansökan som ligger och väntar och sedan ska gälla retroaktivt från det 

datum som domstolen kommer att meddela i sitt beslut eller genom 

medling eller fått hyran fastställd genom överenskommelse eftersom 

man först då vet vilken hyra som blir fastställd, 

88

3) att om en hyresgäst av någon anledning har missat detta ska även en 

ansökan m bostadsbidrag tillbaka i tiden gälla från och med det datum 

och med den hyra som domstolen kommer att meddela i sitt beslut eller 

genom medling eller fått hyran fastställd genom överenskommelse eftersom 


4) att den som har bostadsbidrag idag ska ha rätt att få bostadsbidrag på 

retroaktiv hyra från och med det datum och med den hyra som domstolen 

kommer att meddela i sitt beslut eller genom medling eller fått hyran 

fastställd genom överenskommelse eftersom man först då vet vilken hyra 

som blir fastställd. 

Gunilla Åberg 

Solna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E244 


Bostadsbidrag och hyresgästens rätt att kunna strida om oskäliga hyror 

När man förhandlar hyror och då speciellt ombyggnadshyror idag är det inte 

ovanligt att parterna inte kommer överens. Detta innebär för hyresgästerna i 

dessa fastigheter att de inte kan få en fastlagd hyra förrän hyresgästen antingen 

skriver på hyresvärdens krav eller att hyrorna har prövats och beslutats i 

hyresnämnden och eventuellt också i Svea Hovrätt, klara genom medling eller 

på annat sätt fått hyran fastlagd enligt överenskommelse. Detta kan ta flera år. 

Det finns just nu ett fall (i Solna) där strandningen skedde år 2000 och 

det är inte klart ännu och förmodligen kommer det att ta ett tag till innan 

beslut kommer att fattas om vilken hyra som ska åsättas dessa lägenheter. 

Ärendet har varit i Hyresnämnden, Svea Hovrätt och är nu återförvisat 

till Hyresnämnden och kan även komma att hamna i Svea Hovrätt igen. 

(eftersom motparten/hyresvärden har meddelat att ett överklagande kan 

komma att ske). 

Detta innebär att om en hyresgäst har eller kommer att behöva, beroende 

av vilken hyra som kommer att fastslås, bostadsbidrag för denna tid, inte 

kommer att få möjlighet till detta eftersom detta inte har tagits hänsyn till i 

de regler som är fastställda. 

Detta innebär också att en hyresgäst som är ”tvingad” att ha bostadsbidrag 

för att kunna betala sin hyra, blir tvungen att skriva på hyresvärdens 

begärda hyra/ombyggnadshyra. 

Detta kan inte vara rimligt. 

Bostadsbidrag ska kunna beviljas retroaktivt fr o m den dag domstolen 

meddelar i sitt beslut, genom medling eller eller på annat sätt enligt överenskommelse 

fått hyran fastlagd. 

För barnfamiljer och ungdomar 

I Försäkringskassan information står det att för barmfamiljer och ungdomar 

som fyllt 18 men inte 29 år och inte har barn kan få bidrag för bostadskostnaden. 

Det slutliga bostadsbidraget bestäms i efterhand när skattemyndigheten 

har fastställt din inkomst för kalenderåret. 

89

Bostadsbidraget kan beviljas tidigast från och med ansökningsmånaden 

och som längst för tolv månader i taget. 

För Pensionärer 

I Försäkringskassans information beviljas bostadsbidrag i regel för en tid av 

12 månader. Om det finns särskilda skäl får bostadstillägget beviljas för en tid 

av längst 36 månader. 

Om rätt till bostadstillägg har uppstått innan ansökan lämnats om förmånen 

kan bostadstillägget beviljas högst för tre månader tillbaka i tiden. 

För den som redan har bostadsbidrag 

För den som redan är berättigad till bostadsbidrag, finns ett undantag: Om 

hyran höjs retroaktivt kan du få bidraget ändrat från och med den månad då 

hyran höjdes. Då måste ansökan om ändring lämnas inom en månad från det 

man fick reda på höjningen. 

Här står inget om hur lång tid tillbaka i tiden man kan få hyran retroaktivt, 

men man antar att det gäller högst 12 månader eftersom bostadsbidrag 

endast beviljas 12 månader i taget och sedan sker en ny bedömning och nytt 

beslut. 

Hur blir det då för dessa människor när en hyrestvist drar ut på tiden säg 

i 2, 3 kanske 5 år innan man vet vilken hyra man får för den lägenhet man förhyr? 

Dessa hyresgäster kommer antingen att bli tvungna att skriva på den 

höga hyra som hyresvärden yrkar/vill ha eller att bli tvungna att avstå bostadsbidraget 

och betala den stora skuld som kommer att bli med anledning av de 

retroaktiva hyror plus ränta som kommer att drabba dem. 

Kommer de då att kunna bo kvar i sin bostad när de inte kan få bostadsbidrag 

tillbaka i tiden (på grund av det nuvarande bostadsbidragssystemet)? 

Med anledning av ovanstående föreslår jag att reglerna för bostadsbidrag ändras 

enligt nedan: 

1) att när en hyresgäst uppvisat att det pågått en process som gjort att de 

inte kunnat söka bidrag förrän de vet vilket beslut domstolen kommer 

framtill ska hyresgästen ha rätt till att få bidraget från det datum som 

domstolen kommer att meddela i sitt beslut eller genom medling eller 

fått hyran fastställd genom överenskommelse eftersom man först då vet 

vilken hyra som blir fastställd, 

2) att en hyresgäst ska ha rätt att skicka in en ansökan i förväg om bostadsbidrag, 

när dennes hyresvärd har framlagt sitt krav om höjd hyra, en 

ansökan som ligger och väntar och sedan ska gälla retroaktivt från det 

datum som domstolen kommer att meddela i sitt beslut eller genom 

medling eller fått hyran fastställd genom överenskommelse eftersom 


3) att om en hyresgäst av någon anledning har missat detta ska även en 

ansökan om bostadsbidrag tillbaka i tiden gälla från och med det datum 

och med den hyra som domstolen kommer att meddela i sitt beslut eller 

genom medling eller fått hyran fastställd genom överenskommelse eftersom 


90

4) att den som har bostadsbidrag idag ska ha rätt att få bostadsbidrag på 

retroaktiv hyra från och med det datum och med den hyra som domstolen 

kommer att meddela i sitt beslut eller genom medling eller fått hyran 

fastställd genom överenskommelse eftersom man först då vet vilken hyra 

som blir fastställd. 

Gunilla Åberg 


Motion E245 

Nacka arbetarekommun 

Påskynda arbetet med att förbättra hushålls- och bostadsstatistiken 

För att skapa nödvändigt underlag för beslutsfattande, åtgärder och forskning 

bör arbetet med att ersätta folkoch bostadsräkningar med en förbättrad hushålls- 

och bostadsstatistik påskyndas. 

Folk- och bostadsräkningarna har en lång tradition i Sverige och i andra 

länder. I Sverige har folkräkningar utförts sedan 1749 och allmänna bostadsräkningar 

sedan 1945. Under perioden 1960-1990 genomfördes de som samordnade 

undersökningar, som folkoch bostadsräkningar (FoB:ar). Sedan 

registret över totalbefolkningen inrättades, år 1968, har allt fler uppgifter kunnat 

samlas via olika register och därför kan redovisas oftare än vid en FoBar. 

Det har dock inte varit möjligt i fråga om uppgifter om hushåll och bostäder. 

Då togs ett beslut om att Sverige – på samma sätt som Danmark och Finland 

och snart även Norge – ersätter FoBar med statistik på register data. 

Enligt riskdagsbeslut ska därför nästa FoB i Sverige bli helt registerbaserad. 

Enskilda personer och fastighetsägare ska inte längre behöva fylla i 

uppgifter på en frågeblankett varje år utan uppgifterna kommer att samlas in 

genom lägenhets- och yrkesregister. Propositionen om registerbaserad folkoch 

bostadsräkning kom 2000. Den skulle framför allt innehålla förslag till 

den lagstiftning som behövs för en registerbaserad FoB. Kommunerna skulle 

svara för adressättning, Lantmäteriverket (LMV) för att bygga upp ett lägenhetsregister, 

Riksskatteverket (RSV) för att införa folkbokföring på lägenhet 

och Statistiska centralbyrån (SCB) sammanställa statistiken. Lagstiftningen 

skulle träda i kraft den 1 juli samma år. Förslaget blev dock försenat. 

I september 2001 gav regeringen dessa tre myndigheter i uppdrag att 

gemensamt utreda och lämna alternativa förslag till hur arbetet skulle genomföras. 

Tre månader senare överlämnade myndigheterna utredningen ”Förbättrad 

hushålls- och bostadsstatistik för FoB” och föreslog att arbetet inte längre 

inriktas på att genomföra en registerbaserad FoB år 2005 utan i stället 

genomföra en alternativmodell, som till samma kostnad ger en regelbundet 

återkommande statistik med mindre problem för integriteten, s.k. förbättrad 

hushålls- och bostadsstatistik. 

Hushålls- och bostadsstatistik behövs för tre huvudsakliga ändamål: för 

att redovisa uppgifter om antalet hushåll av olika storlek och sammansättning 

och om bostadsbeståndet på nationell nivå och dess sammansättning, för planering 

och uppföljning på nationell och regional nivå samt för forskningen. 

Exempelvis räcker det inte med civilstånd utan vi behöver statistik om sambor, 

deras separationer etc. för att kunna studera barnens familjeförhållanden 

91

som under-lag för olika beslut. Ett annat exempel är att kunskaper om människors 

bostadsförhållanden är absolut nödvändiga för forskning om folkhälsa. 

Ett tredje exempel är att veta hushållens storlek för att kunna planera och 

bygga rätt typ av bostäder och i rätt omfattning. Uppgifterna är oerhört viktiga. 

Fortfarande i september 2003 var inte arbetet klart och uppgifterna från 

1990-års FoB är alldeles för gamla för att kunna användas i dag som underlag. 

Vad såväl forskare, studenter, beslutsfattare, tjänstemän och allmänhet 

behöver är att snarast få tillgång till en ersättning för de tidigare insamlade 

folkoch bostadsräkningarna. 

På basis av det ovannämnda föreslår jag därför: 

1) att de berörda myndigheterna ges i uppdrag att påskynda arbetet för att 

förbättra hushålls- och bostadsstatistiken och att de vid behov ges de 

resurser som de behöver, 

Tuija Meisaari-Polsa, Sickla s-förening 

Nacka arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E246 


Bostadsbidrag för barnfamiljer och studerande 

Målet för bostadspolitiken är bland annat att alla ska ges förutsättningar att 

leva i goda bostäder till rimliga boendekostnader och att boendemiljöerna ska 

bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden. 

Bostadsbyggandet har stimulerats på olika sätt för att uppnå målet att 

uppnå rimliga boendekostnader, bland annat med stöd till nyproduktion av 

mindre hyresrätter på orter med bostadsbrist. Det har gett bra effekter på 

bostadsbyggandet runt om i kommunerna. En annan faktor av stor betydelse 

är möjligheten att genom bostadsbidrag kunna förstärka en låg inkomst för att 

göra det möjligt att efterfråga en god bostad. 

Bostadsbidragen är behovsprövade och lämnas till barnfamiljer och till 

ungdomar som fyllt 18 men inte 29 år. Bostadsbidragen genomgick en stor 

förändring från och med 1997. Det fanns flera syften med förändringen. Både 

att göra bostadsbidraget mer träffsäkert, att spara på statens utgifter för 

bostadsbidragen och att förenkla administrationen kring bostadsbidragen. 

Kostnaderna för bostadsbidragen har minskat från 9 220 miljoner kronor 

år 1995 till 3 595 miljoner kronor 2003. En orsak till minskade kostnader 

är att färre barnfamiljer och studerande nu har bostadsbidrag och att de 

beviljade beloppen är lägre. Det beror till viss del på att reglerna för inkomstprövningen 

och den bostadskostnad som kan godkännas för bostadsbidragen 

inte har förändrats sedan reglerna ändrades 1997. 

Vi vill gärna se att bostadsbidragen förblir ett effektivt stöd för att efterfråga 

en god bostad. Bostadsbidragen kan dessutom bli ett sätt att lösa upp 

den ekonomiska och etniska segregationen i bostadsområdena. Vi vill att 

bostadsbidragen ska vara det som gör det möjligt för en barnfamilj att efterfråga 

en bostad i alla bostadsområden och att det bidrar till att minska skillnaderna 

mellan ”rika” och ”fattiga” områden. Bostadsbidragen är ett av de 

92

mest ändamålsenliga medlen för att främja integration och motverka segregation. 

Även förslaget om reformerad hyressättning pekar på att bostadsbidragen 

ska ges en ökad betydelse som politiskt instrument. 

Då det reformerade bostadsbidraget infördes för 10 år sedan var 

inkomstgränser och godkända bostadskostnader relevanta. Både inkomster 

och bostadskostnader har förändrats under dessa år och vi vill att det görs en 

översyn av reglerna kring bostadsbidragen. Översynen ska visa på två saker. 

Det första är att ta reda på om det bostadspolitiska målet att kunna efterfråga 

en god bostad, även om inkomsten är låg, fortfarande kan uppnås med 

hjälp av bostadsbidrag. Det andra är att väga in hur bostadsbidraget kan ge 

möjligheter att främja ekonomisk och etnisk integration i såväl nya som gamla 

bostadsområden. 

Vi hemställer: 

1) att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att låta göra en översyn av 

reglerna för bostadsbidrag för barnfamiljer och studerande enligt förslaget 

i motionen. 

Stefan Wikén 


Partistyrelsens förslag till utlåtande över motionerna E231:1-2, 

E232:6, E247:2, E248, E249:2, E250, E251:1-2, E252, E253:1-2, 

E254 och E255 (bostadsförmedling m.m.) 

Motion E247:2 (Uddevalla arbetarekommun), motion E249:2 (Botkyrka 

arbetarekommun) och motion E250 (Malmö arbetarekommun) föreslår 

att regeringen ser över möjligheterna till att genom lag återskapa bostadsförmedlingarna 

som ett led i att återskapa ett ytterligare verktyg i en aktiv 

bostadspolitik. Motion E231:1-2 (Malmö arbetarekommun) vill att bostadsanvisningslagen 

anpassas och återinförs och att det i lagen regleras att 

de kommunala bostadsförmedlingarna ska återinföras samt att kommunerna 

ska vara skyldiga att bedriva en social bostadspolitik. Motion E248 

(Eslövs arbetarekommun) föreslår att frågan om att återinföra bostadsförmedlingar 

i större kommuner med uttalad bostadsbrist utreds. I motion 

E252 (Malmö arbetarekommun) föreslås att partistyrelsen ges i uppdrag 

att arbeta för lagändringar som tvingar fastighetsägarna att avstå en viss 

procent av sitt bostadsbestånd till kommunala bostadsförmedlingar och 

kommungemensamma bostadsförmedlingar. Motion E232:6 (Helsingborgs 

arbetarekommun) föreslår att partiet verkar för att de allmännyttiga 

företagen ska vara föredöme och ha en rättvis och integrationsfrämjande 

uthyrningspolicy. Motion E253:1-2 (Helsingborgs arbetarekommun) vill 

att partiet uppmanar s-ledamöterna i SABO-styrelsen att verka för att 

SABO utarbetar en rekommenderad uthyrningspolicy för medlemsföretagen 

och att denna policy grundar sig på att alla ska ha rätt till och möjlighet 

att söka och få en bostad i allmännyttan. Motion E251:1-2 (Kalmar 

arbetarekommun) vill att partiet utvärderar redskapen för hur kommunerna 

ges möjlighet att bedriva en rättvis social bopolitik i avsikt att ge riksdagen 

bättre kontroll över kommunernas bostadsförsörjning, samt att 

effekterna av ett återinförande av bostadsanvisningslagen utreds, för att 

93

94 

därefter ge regeringen i uppdrag att återinföra en liknande lagstiftning. 

Motion E254 (Åstorps arbetarekommun) ger partistyrelsen i uppdrag att 

verka för att det skyndsamt görs en översyn regleringen av avhysningar. I 

motion E255 (enskild, Botkyrka arbetarekommun) yrkas att kommunala 

bostadsbolag och sociala myndigheter ska tillhandahålla adekvat storlek 

på bostad oavsett form av inkomst. 

En rad motioner föreslår att kommunerna ska få ett större ansvar för 

en smidig bostadsförmedling. Partistyrelsen delar uppfattningen att det är 

ett angeläget område. Rätten till en god bostad måste gälla alla. Då krävs 

också att det finns bostäder lediga och tillgängliga, och där fyller bostadsförmedlingarna 

en stor roll. Även om lagstiftningen redan i dag reglerar 

kommunernas skyldigheter på bostadsområdet så är partistyrelsens 

bedömning att det är angeläget att göra förtydliganden. Däremot det inte 

givet att den bästa lösningen är att återinföra en speciell lag, som exempelvis 

den gamla bostadsanvisningslagen. Samma viktiga mål skulle kunna 

regleras i exempelvis bostadsförsörjningslagen. Utgångspunkt måste vara 

att målet om bättre bostadsförmedling uppnås, vilka verktyg kommunerna 

bör ha för att kunna leva upp till sitt bostadsförsörjningsansvar och hur 

regionala skillnader och olika regionala behov beaktas. 

Partistyrelsen anser inte att det är ett rimligt krav att de kommunala 

bostadsbolagen och de sociala myndigheterna ska ha ansvar för att tillgodose 

krav på storlek på bostaden, däremot kan bostadsföretagens interna 

bytesköer ofta lösa sådana problem. 

Ungdomar måste få en starkare ställning på bostadsmarknaden. Den 

socialdemokratiska regeringen har därför gett ett treårigt uppdrag till en 

bostadssamordnare som ska ta fram förslag på konkreta åtgärder för detta. 

En del i uppdraget handlar om en aktiv bostadsförmedling till ungdomar. 

Partistyrelsen utesluter inte att en lösning är lagändringar som tvingar 

fastighetsägarna att avstå en viss procent av sitt bostadsbestånd till 

kommunal bostadsförmedling eller kommungemensam bostadsförmedling 

kan vara nödvändig. Detta skulle öka möjligheten för personer med 

svag ställning på bostadsmarknaden att kunna få en lägenhet. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att de allmännyttiga företagen ska 

vara ett föredöme och ha en rättvis och integrationsfrämjande uthyrningspolicy. 

Också på bostadsområdet måste rättvisa och jämlikhet vara ledstjärna. 

Trots den synen har grupper även i dagens Sverige problem att få 

en bostad. Ibland har det visat sig att bostadsföretag sätter särskilda kriterier 

för att förmedla en bostad som gör det omöjligt för grupper att få ett 

eget boende. Även uttalad diskriminering har framkommit. 

En utbredd diskriminering sker när fastighetsägare styr var människor 

ska få bo utifrån argument om att åtgärda segregation. Det är en 

självklarhet att socialdemokratin aldrig kan acceptera att diskriminering 

sker på något område, och vi menar att de allmännyttiga företagen här 

måste vara förebilder. Alla, oavsett ålder, kön, utbildning, etnisk bakgrund 

etc., ska ha rätt att söka bostad. De principer som tillämpas för beslutet 

om en bostad ska förmedlas måste vara lika för alla. Sådant bör kunna ingå 

i en uthyrningspolicy, inte minst för SABO-företagen. Hänsyn måste 

dock också kunna tas till exempelvis betalningsförmåga. Partistyrelsens 

uppfattning är att en rättvis social bostadspolitik ska bedrivas för människors 

skull och för att medverka till att lösa deras bostadsbehov, snarare än

Motion E247 

Uddevalla arbetarekommun 

Bostadspolitik 

Bostadspolitiken har under senare delen av 1990-talet sparats bort. Det handlar 

inte bara om själva byggandet utan också om den aktiva bostadspolitiken. 

Socialdemokraterna kan inte fortsätta att föra en bostadspolitik ur det perspektiv 

som görs idag. Vi måste sluta tro att enbart byggande i sig reder ut de 

problem vi idag ser i samhället mot bakgrund av bostadsbristen. 

Kongressen måste återigen fastställa bostaden som välfärdens fjärde ben. 

Men nu måste vi sätta kraft bakom orden. Som det står i partiprogrammet 

från 2001 är en bostad en social rättighet för alla i samhället. 

Staten måste ta ett större ansvar jämte kommuner och bostadsföretag. 

Nyckeln till en lyckad bostadspolitik ligger i samhällsbyggnad. Endast genom 

att samordna bostadspolitiken med socialpolitiken kan vi tala om en samhällsbyggnadspolitik. 

Redan idag tar staten ansvar genom Boverket och de stöd som riktas mot 

entreprenörer och andra aktörer som bygger bostäder. Detta stöd måste göras 

tydligare och bättre. Jag yrkar på att kongressen ska ge det socialdemokratiska 

partiet i uppdrag att till regeringen föra vidare tankarna om en samhällsbyggnadsfond. 

Staten ska genom fonden frigöra ekonomiska medel som kan användas 

bredare än de bidrag som idag delas ut genom Boverket. Medlen kan användas 

till att utveckla bostadsområden på olika sätt, komplettera befintlig 

bebyggelse och nybyggnation för att öka valet av olika upplåtelseformer i 

området. 

Vid sidan av fonden måste kommunerna återskapa de verktyg man 

många gånger gjort sig av med. Jag menar att det måste finnas en tydlig ambition 

i våra socialdemokratiskt styrda kommuner att föra en aktiv samhällsatt 

ge riksdagen kontroll över kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen. 

Att bli avhyst från sin bostad ett allvarligt ingrepp i den enskildes liv. 

Därför måste lagstiftningen innehålla regler som skyddar den boende. En 

hyresgäst, som har blivit avhyst, har i dag i vissa fall möjlighet att under en 

tid få tillbaka rätten till lägenheten, om hyresskulden betalas. Dessutom 

ska socialtjänsten ha underättats innan en avhysning får ske. Flera myndigheter 

är inblandade i ett avhysningsärende, som domstolen, kronofogdemyndigheten 

och socialtjänsten. Myndigheterna har olika regelverk och 

olika roller. Dagens reglering har nu varit i kraft en längre tid och vissa 

problem finns. Därför är det enligt partistyrelsens uppfattning angeläget 

med den översyn som den socialdemokratiska regeringen nu gör. 


1) att bifalla motionerna E232:6 och E253:1, 

2) att avslå motionerna E251:1, E253:2 och E255, 

3) att anse motionerna E231:1-2, E247:2, E248, E249:2, E250, 

E251:2, E252 och E254 besvarade med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

95

yggnadspolitik. Jag yrkar på att kongressen ska ge regeringen i uppdrag att 

se över möjligheterna till att genom lag återskapa bostadsförmedlingarna på 

alla platser i Sverige. Bostadsförmedlingarna är viktiga verktyg i en aktiv social 


Unga människor lever idag i en verklighet som innebär att man många 

gånger inte kan få tag i en egen bostad. Det begränsar dessa och håller tillbaka 

samhällsutvecklingen i stort när unga människor inte kan börja studera där 

de vill eller ta ett jobb på en annan ort på grund av bostadsbristen. Låt oss inte 

svika dessa ungdomar, låt oss istället verka för att vårt löfte om bostaden som 

det fjärde benet i välfärden blir verklighet! 

Jag yrkar: 

1) att regeringen genom en samhällsbyggnadsfond frigöra ekonomiska 

medel som kan användas bredare än de bidrag som idag delas ut genom 

Boverket. Medlen kan användas till att utveckla bostadsområden, komplettera 

befintlig bebyggelse och nybyggnation för att öka valet av olika 

upplåtelseformer i området, 

2) att regeringen ska se över möjligheterna till att genom lag återskapa 

bostadsförmedlingarna som ett led i att återskapa ett ytterligare verktyg 

i en aktiv bostadspolitik. 

Byggfackens s-förening 

Uddevalla arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E248 

Eslövs arbetarekommun 

Aktiv bostadspolitik 





problem vi idag ser i samhället i kring boendet. 



från 2001 är en bostad en social rättighet för alla i samhället. Staten måste ta 

ett större ansvar jämte kommuner och bostadsföretag. Nyckeln till en lyckad 

bostadspolitik ligger i ”samhällsbyggnaden”. Endast genom att samordna 

bostadspolitiken med socialpolitiken kan vi tala om en samhällsbyggnadspolitik. 

Kommunerna måste återskapa de verktyg man många gånger gjort sig av 

med. Det måste finnas en tydlig ambition i våra socialdemokratiskt styrda 

kommuner att föra en aktiv samhällsbyggnadspolitik. 


gånger inte kan få tag i en bostad. Det begränsar unga människor och håller 

tillbaka hela samhällsutvecklingen. 

Bostadsförmedlingar är ett viktigt verktyg för en aktiv social bostadspolitik. 

96

Vi vill 

1) att frågan om att återinföra bostadsförmedlingar i större kommuner med 

uttalad bostadsbrist snarast utreds. 

John Frank och Karin Månsson 

Eslövs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E249 

Botkyrka arbetarekommun 

Bostad 












Redan idag tar staten ansvar genom Boverket och de stöd som riktas mot 

entreprenörer och andra aktörer som bygger bostäder. Detta stöd måste göras 

tydligare och bättre. Jag yrkar på att kongressen ska ge det socialdemokratiska 

partiet i uppdrag att till regeringen föra vidare tankarna om en samhällsbyggnadsfond. 

Staten ska genom fonden frigöra ekonomiska medel som kan användas 

bredare än de bidrag som idag delas ut genom Boverket. Medlen kan användas 

till att utveckla bostadsområden på olika sätt, komplettera befintlig bebyggelse 

och nybyggnation för att öka valet av olika upplåtelseformer i området. 

Vid sidan av fonden måste kommunerna återskapa de verktyg man 

många gånger gjort sig av med. Jag menar att det måste finnas en tydlig ambition 

i våra socialdemokratiskt styrda kommuner att föra en aktiv samhällsbyggnadspolitik. 

Jag yrkar på att kongressen ska ge regeringen i uppdrag att 

se över möjligheterna till att genom lag återskapa bostadsförmedlingarna på 

alla platser i Sverige. Bostadsförmedlingarna är viktiga verktyg i en aktiv social 








97

Jag yrkar: 

1) att regeringen genom en samhällsbyggnadsfond frigör ekonomiska medel 

som kan användas bredare än de bidrag som i dag delas ut genom 

Boverket. Medlen kan användas till att utveckla bostadsområden, komplettera 

befintlig bebyggelse och nybyggnation för att öka valet av olika 

upplåtelseformer i området, 




Botkyrka arbetarekommun har beslutat att anta motionen som sin egen 

Motion E250 


Bostadsförmedlingar 












Kommunerna måste återskapa de verktyg man många gånger gjort sig av 

med. Vi menar att det måste finnas en tydlig ambition i våra socialdemokratiskt 

styrda kommuner att föra en aktiv samhällsbyggnadspolitik. Jag yrkar på 

att kongressen ska ge regeringen i uppdrag att se över möjligheterna till att 

genom lag återskapa bostadsförmedlingarna på alla platser i Sverige. Bostadsförmedlingarna 

är viktiga verktyg i en aktiv social bostadspolitik. 







Vi yrkar: 




Adrian Kaba, Marcelo Arce, Milan Obradovic, Joseph Prai 


98

Motion E251 

Kalmar arbetarekommun 

Bostadsanvisningslagen med mera 

”Alla ska ha rätt till en god bostad till en rimlig kostnad i en trygg och säker 

miljö”, står det i vårt partiprogram. ”Bostadspolitiken är en oundgänglig del 

av den generella välfärden, och utgör det fjärde benet i välfärdspolitiken 

utöver vård, skola och omsorg. En bostad är en social rättighet, och det är därför 

ett samhälleligt ansvar att trygga bostadsförsörjningen. Starka allmännyttiga 

och kooperativa företag är nödvändiga för att motverka segregation och 

för att hålla nere boendekostnaderna. De boendes inflytande över sin bostad 

och sitt bostadsområde ska öka.” 

”Ur jämlikhets- och integrationssynpunkt är det viktigt att detta gäller 

alla grupper och samhällsklasser, så att inte ekonomiskt svaga grupper hänvisas 

till slitna och dåligt underhållna bostäder.” skrev f.d. kommun- och 

bostadsministern Lars-Erik Lövdén i ett pressmeddelande den 4/4 2002, 

En god andemening, men med en så fri skrivning utan lagstadgat stöd, 

står det idag landet kommuner fritt att välja grad av socialt ansvarstagande vad 

gäller boendet. Detta gör att skillnader mellan kommunernas sociala ansvarstagande 

för sina invånare är stort. 

Det ställer också till problem för de kommuner som vill ta ett stort 

ansvar, då de redskap som möjliggör kontroll över bostadssituationen i kommunen 

är otydliga och kraftlösa. 

Avveckling och utförsäljning av de allmännyttiga bostadsföretagen är ett 

problem som ökar, med konsekvens att säkerställandet av människors rätt till 

en god bostad till rimlig kostnad minskar. 

Ett annat problem är att de kommunala bostadsförmedlingar som finns 

idag är verkningslösa. Det är enbart den privata fastighetsägares goda vilja 

som styr, om man vill förmedla sina bostäder genom den kommunala förmedlingen. 

Det försvårar för kommunerna att arbeta för integration i boendet, 

samt att kunna erbjuda sina invånare alternativa boendeformer till rimliga 

kostnader. 

Det bör inte vara plånboken som styr i vilket bostadsområde eller 

bostadsföretag man vill bo i. Det bör heller inte vara ens yrkesval, religion, 

etnicitet, sexuella läggning eller vänkrets mm som avgör vart man får bo. Inte 

enligt socialdemokratisk ideologi i alla fall. 

Därför föreslår jag att partistyrelsen får i uppdrag 

1) att utvärdera nuvarande redskap för hur kommunerna ges möjlighet att 

bedriva en rättvis social bostadspolitik i avsikt att ge riksdagen bättre 

kontroll över kommunernas bostadsförsörjning. 

2) att utreda effekterna av ett återinförande av bostadsanvisningslagen för 

att därefter ge regeringen i uppdrag att återinföra en liknande lagstiftning. 

Kalmar arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

99

Motion E252 


Bostadsförmedling nu, för barnens skull! 

I oktober 2001 inventerades hur många bostadslösa personer som fanns i 

Malmö kommun. Den mest chockerande siffran var att antalet bostadslösa 

barn ökat från 318 till 493 stycken. För dom flesta var det en skrämmande 

nyhet att det finna hemlösa barn i Sverige. 

År 2001 vräktes cirka 1000 barnfamiljer, i Sverige, mellan 1500 och 2000 

barn berördes. Flera av dem som vräkts saknar ett eget boende ett drygt år 

efter vräkningen vilket betyder att de är hemlösa. (Socialstyrelsen) 

Det saknas information om hur många barn som vräks varje år. Vi vet 

inte hur många hemlösa och trångbodda barn det finns i Sverige idag. Hemlöshetskartläggningar 

som gjorts i Sverige det senaste decenniet tyder på att 

det i storstäderna finns en grupp barn (0-18 år) som bor tillsammans med sina 

hemlösa föräldrar och långt fler i trångboddhet, det vet vi. Den högsta andelen 

barn i familjer med bistånd har Malmö med cirka 24 procent av barnen. 

I Socialstyrelsens nationella kartläggning 1999 konstaterades att en tredjedel 

av landets drygt 8 000 hemlösa hade barn under 18 år och hälften av alla 

de 380 kvinnorna som hade barn hade också själva vårdnaden om dem, trots 

att de var hemlösa. Barnen lever inte på gatan men de har heller inget ställe 

där de får stanna kvar och känna sig hemma. En stor andel av barnen hade 

flykting- eller invandrarbakgrund. Barn inkvarteras på hotell, i socialförvaltningarnas 

krisboenden och andra former av nödlösningar eftersom bostadsbristen 

är stor och många av värdarna inte tar emot bidragsberoende barnfamiljer. 

Vi socialdemokrater skriver i gällande program om bostadspolitik att en 

god bostad är avgörande för möjligheten att leva ett gott och tryggt liv. Vi 

uttrycker att Kommunen har ett övergripande ansvar för bostadsförsörjningen. 

Det ansvaret säger vi vara viktigt för att tillgodose behovet av bostäder för 

människor med särskilda behov och för grupper med en svag ställning på 

bostadsmarknaden. 

I de Kommunalpolitiska riktlinjerna för socialdemokraterna i Malmö, 

2003-2006, uttrycker vi att socialdemokraterna i Malmö vill ha en tydlig 

gränsdragning mot kommersiella intressen inom välfärden. Där fastslår vi att 

alla har rätt till ett bra, anpassat, värdigt boende och en egen bostad. Vi säger 

att för att stärka den bostadssökandes ställning ska kommunens möjligheter 

att medverka vid förmedling av lägenheter ökas och kommunen ska arbeta 

aktivt för att motverka bostadslösheten. Vi menar vidare att människornas 

behov av välfärd är viktigare än det privata vinstintresset och att boendet är en 

alldeles för viktig fråga för att överlämnas till marknaden. Vi avvisar den nyliberala 

modellen där varje medborgare reduceras till en kund. 

I Statsskickets grunder 1 kap 2 § fastställs att det allmänna ska trygga 

rätten till bostad och i proppen 1997/98:119 fastslås att Bostaden är en social 

rättighet, att bostadspolitiken ska skapa förutsättningar för alla att leva i 

goda bostäder till rimliga kostnader och att boendemiljön ska bidra till jämlika 

och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för 

barn och ungdomar. 

Enligt lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, som började 

gälla den 1 januari 2001, ska om det behövs för att främja bostadsförsörjningen 

en kommun anordna bostadsförmedling. Vidare ska två eller flera kommu- 

100

ner som behöver gemensam bostadsförmedling anordna sådan bostadsförmedling. 

Kravet på förmedling efter kötid ska inte hindra att ett begränsat 

antal lägenheter som är tillgängliga för kön fördelas enligt ett förturssystem. 

Regeringen får förelägga en kommun att anordna kommunal bostadsförmedling 

enligt första stycket. 

Det huvudsakliga ansvaret för planering och genomförande av bostadspolitiken 

ägs av kommunen. Ansvaret innebär att kommunen ska skapa goda 

boendemiljöer för alla, säkra bostadsförsörjning för människor med särskilda 

behov i boendet eller en svag ställning på bostadsmarknaden, ta ett övergripande 

ansvar för bostadsförsörjningen, främja ett integrerat boende och kommunen 

är skyldig att anordna bostadsförmedling, om det behövs för att främja 

bostadsförsörjningen. 

Vi föreslår, för barnens skull, därför: 

1) att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att arbeta för lagändringar 

som tvingar fastighetsägarna att avstå en viss procent av sitt bostadsbestånd 

till kommunala bostadsförmedlingar och kommungemensamma 

bostadsförmedlingar. 

Lasse Flygare, Broderskapsgruppen i Malmö 


Motion E253 


Allas lika rätt till en bostad 

Om att utarbeta en rekommenderad uthyrningspolicy för de allmännyttiga 

bostadsföretagen, som grundar sig på allas lika rätt till och möjlighet att söka 

och få en bostad i allmännyttan. Uthyrningspolicyn bland de olika allmännyttiga 

bostadsföretagen inom SABO varierar. En del har en ren kötid som kvalifikation. 

En del har boendetiden i företaget som kvalifikation. Ibland har 

man en kombination av dessa två. En del har lämnat kö-systemet och lägger 

ut lägenheterna på nätet för intresserade att anmäla sig. Vissa låter sin personal 

kvalificera sig för en lägenhet snabbar än andra. 

De olika systemen kan ha olika för- och nackdelar. System med kötid 

gynnar lite äldre men missgynnar ungdomar, eftersom det många gånger kan 

ta lång tid, innan dessa kan fa erbjudande om lägenhet. Systemen med boendetid 

i företaget missgynnar de som bor någon annan stans. Att lägga ut 

vakanta lägenheter på nätet för intresserade gynnar främst de som har tillgång 

till och är alerta på Internet. Det kan missgynna exempelvis äldre eller andra 

som inte är lika alerta, eller inte har Internet. Att låta den egna personalen 

kvalificera sig snabbare än andra missgynnar alla andra. 

SABO-företagen är allmännyttiga bostadsföretag som ägs av kommunerna 

och ytterst av kommuninvånarna. Alla kommuninvånare bör, enligt vår 

mening, ha lika rätt till en bostad. Av dessa och andra goda skäl borde därför 

alla ha samma rätt och möjlighet att söka och få en bostad i våra företag. Oavsett 

ålder, kön, utbildning, etnisk bakgrund, var man bor eller var man är 

anställd. 

101

Med tanke på ovanstående och med tanke på att allmännyttan ska vara ett 

gott föredöme för andra fastighetsägare föreslår vi: 

1) att uppmana s-ledamöterna i SABO-styrelsen att verka för att SABO 

utarbetar en rekommenderad uthyrningspolicy för medlemsföretagen, 

2) att denna policy grundar sig på att alla ska ha lika rätt till, och möjlighet 

att söka och få en bostad i allmännyttan. 

Erik Persson, Adolfsbergs s-förening, Jasminka Inez Avdic, Internationella s- 

föreningen och Christer Johnn, Kommunals s-förening 


Motion E254 

Åstorps arbetarekommun 

Översyn av utsökningsbalkens regler om avhysningar 

Samhället gör i många fall betydande ingrepp i den enskilda individens liv. I 

de flesta fall är myndigheternas ingrepp tydligt reglerade. Det framgår vilken 

myndighet som ansvarar för vad, från vilken dag ränta ska utgå et cetera. 

Ett av de största ingrepp samhället kan göra, är att ta ifrån en individ / 

familj sin rätt att förfoga över sin bostad. En människa som berövas sin bostad 

förlorar ofta sitt viktigaste sociala fotfäste. För den som mister den egna 

bostaden väntar ett liv i utsatthet och misär. Han eller hon blir hemlös. Det 

är därför svårt att tänka sig något mer integritetskränkande ingrepp i den 

enskildes liv än en avhysning. Därför borde de regler som styr förfarandet när 

samhället tvångsvis verkställer en förpliktelse att avflytta från sin bostad noga 

precisera dels den berördes rättigheter och dels de inblandade myndigheternas 

olika ansvar för verkställigheten. Så är det inte i dag. 

Dagens regler återfinns i 16 kap. 1 – 9 §§ utsökningsbalken. Regleringen 

är i grunden densamma som vid balkens tillkomst år 1981. De regler som 

finns avser endast kronofogdemyndigheternas hantering av avhysningsärendet 

hos myndigheten. Andra aktörers ansvar – främst de sociala myndigheterna 

– regleras inte där. Dagens reglering ger ofta upphov till besvärliga tolkningar 

och gränsdragningar.. Som exempel kan nämnas att de sociala myndigheterna 

uppfattar sin roll i avhysningsförfarandet på vitt skilda sätt. Olika 

rutiner för hanteringen har således utvecklats på olika håll i landet. I praktiken 

genomförs avhysningarna därför på olika sätt. Den ofta tillämpade metoden 

att genomföra avhysningen genom att byta lås och namn på dörren saknar 

närmare reglering i lagen. Reglerna om transportörens eller fastighetsägarens 

ansvar och skyldigheter i samband med avhysningen rymmer oklarheter 

som inte sällan ger upphov till skadeståndsanspråk. Detsamma gäller ansvaret 

för det borttransporterade godset. 

Men den främsta bristen med dagens reglering är att den inte ger någon 

tydlig vägledning vad gäller den berördes och hans/hennes familjs rättigheter 

i samband med en avhysning. Med tanke på de vittgående konsekvenser som 

en avhysning får för den berörde borde den här bristen rättas till. Jag anser 

därför att det är dags för en genomgripande genomlysning av avhysningsför- 

102

farandet och hög tid att ersätta dagens regler med en modern och mer tidsenlig 

reglering av detta djupgående ingrepp i de enskilda människornas liv. 

Med hänvisning till ovanstående föreslås att partikongressen beslutar: 

1) att ge partistyrelsen i uppdrag att verka för att skyndsamt göra en översyn 

av regleringen av avhysningar. 

Monica Lundgren 

Åstorps arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E255 

Botkyrka arbetarekommun – enskild 

Bostadssituation och -bidrag 

Vill härmed ta upp en högaktuell situation, det gäller bostadsbyte för människor 

som innehar andra inkomster än från eget förvärvsarbete. Främst gäller 

det de människor som av olika anledningar erhåller socialbidrag. Som det ser 

ut idag äger den egna fatighetsförvaltaren rätt att styra över vilka hyresgäster 

som tillåts att få hyra sin bostad i just det hyresbolaget. Vad de främst går efter 

är hyresgästens ekonomiska situation. Det utan minsta tanke på att det finns 

människor och allt som oftast barn som får lida oerhört mycket på grund av 

dessa stelbenta gammalmodiga regler som inte ens är lagstadgade och politiskt 

förankrade. 

Det finns många familjer som i dag bor i alldeles förstora lägenheter som 

de inte har behov av. Det gäller speciellt de familjer där barnen har flyttat 

hemifrån, eller ens livssituation har förändrats och behovet är att försöka att 

få byta till sig till en mindre lägenhet, är totalt omöjligt, för den enskilde människan 

om vederbörande upprätthåller ett socialt understöd, som dessutom är 

långt under existensminimum efter dagens varor och tjänster kostnadsmässigt. 

I dessa familjer finns oftast barn som får lida därför att man som förälder 

är nödd att taga utav barnbidraget för att täcka upp hyran. 

Ansvariga politiker behöver ta upp det till diskussion och se över lagen 

speciellt när det gäller människor som lever främst på så kallat ett socialt 

understöd. 

Hyresvärdarna har egentligen inte någonting att göra med människors 

ekonomiska privatliv överhuvudtaget. Det viktigaste är att hyran blir betald 

och bevis på att dessa pengar är ärliga. Därför vill jag motionera om en lagparagraf 

att bostadsstorleken ska vara någorlunda behovsanpassad ytmässigt 

och ekonomiskt. Att inga förhinder ska behöva uppstå för de människor som 

uppbär någon form av bidrag. 

Man ska också ta med i sitt beaktande att här finns stora ekonomiska 

resurser som går till spillo alldeles i onödan, därför att de som har för stora 

och dyra lägenheter får hyran betald med skattemedel. Det finns många fall i 

Sverige som är inne i den här situationen. Bara i mitt eget fall skulle jag kunna 

komma ner i hyresomkostnader per månad med cirka 2 000 kronor. Om man 

gångar det med Sveriges befolkning X exempelvis antal långtidsarbetslösa, 

och de antal människor som uppbär någon form av bidrag. 

Detta föråldrande synsätt som hyresvärdarna har på människor som uppbär 

bidrag borde vara utdött år 2005- det moderna så kallade samhället. Det 

103

finns människor som är hur skötsamma som helst som uppbär bidrag. Dessutom 

ifrågasätter jag människors lika värde? 

Alla människor har rätt till ett eget krypin, där man har en nåbar adress, 

att kunna få sköta sin hygien, mat rätten till sin integritet som det så vackert 

talas om i politiska sammanhang. Vi är inne i ett modernt samhälle med högteknologi, 

men vart har vi kommit när det gäller en normal mänsklig humanitet. 

Rätten till ett eget boende för alla! 

Samt rätten att kunna få byta till sig en lägenhet, som är mer anpassad 

efter hänsyn till sin egen behovssituation och ekonomiskt hänsynstagande. 

Till exempel, vad sker i praktiken för en hyresgäst som blir nekad en 

lägenhet endast på grund av att man uppbär ett socialt understöd, dessutom i 

många fall mot sin egen vilja. Det har och inträffar i dag att människor får 

hålla barnen borta från skolans fritidsutflykter, samt övriga kostbara aktiviteter, 

där det krävs extra inköp för utrustning och ekonomi. Man ringer till skolan 

och anmäler att barnet respektive barnen är sjuka fast de inte är det. Därför 

att man inte vill utsätta sina barn för den skammen att inte kunna få delta 

på grund av ekonomiska orsaker. Därför att hyran äter upp barnens barnbidrag 

till sista kronan. Det skulle kunna underlättas om dessa människor får ha 

rätten till en mindre bostadsyta vilket skulle kunna lätta det ekonomiska 

trycket för familjer som är i behov av detta. 

Dessutom vill jag motionera om att bidragsnormerna i kommunen är 

fruktansvärt låga idag. De följer inte marknadens utbud av vad varor och 

tjänster egentligen kostar. Ett exempel är telefonomkostnaden får man ingenting 

för, elektriciteten betalas ut en generell summa på 255 kronor per månad 

trots att räkningen är på 600 kronor. Hela bidragssystemet bör ses över 

ordentligt! 

I mitt fall, exempelvis, har jag en månadsomkostnad på 10 000 kronor 

endast i fasta utgifter. Ovanpå detta behövs ett minimum på minst 6 000 kronor 

per månad i mat och hygienartiklar, beräknat för två vuxna personer. Socialtjänsten 

betalar ut en summa på 10 000 kronor per månad vilket innebär att 

vi har 0 kronor till övriga omkostnader såsom mat och hygienartiklar. Nu tog 

jag upp mig själv som ett exempel. Men det finns många människor som sitter 

i denna ofrivilliga rävsax utan möjligheter att ta sig ut. 

Det blir inte bättre av att man slår ner järngrindarna för de som redan 

ligger i rännstenen och blöder, hjälp oss istället för att stjälpa oss och trasa 

sönder oss ännu mer. 

1) Lossa greppet för att ge rätten till bostadsbyte oavsett ekonomi, förutsättningen 

att bostadsbytet är rimlig i både bostadsyta och ekonomi. 

A) Upprätta en dialog med hyresvärdarna om synsättet på bostadsbyte oavsett 

ekonomi. 

2) Att se över det s k. Sociala understödet och hitta ett samlingsnamn (ett 

annat namn) så att hyresvärdarna endast kan få en bekräftelse på att det 

finns ekonomiska förutsättningar för att kunna betala hyran som är ärliga. 

Därefter har de inte med att Göra om ekonomin kommer från ett 

förvärvsarbete eller i form av bidrag. 

3) Det kan bara heta har fast ekonomi, eller att man har ett kodat system 

på att man erhåller en viss ekonomi per månad och att man klarar sina 

månatliga utgifter självständigt, detta borde räcka att ange för en hyresvärd. 

Ex: (Stadig ekonomi per månad x antal kronor.) 

104

Jag själv sitter i en alldeles för stor lägenhet som kostar 6 588 Kr per månad. 

Jag har försökt att få byta till mig en mindre lägenhet med lägre hyra i femsex 

års tid vilket har varit stört omöjligt detta bara för att min ekonomi har ett 

fult nedlåtande namn som heter: socialbidrag. Denna situation delar jag med 

många invånare i Sveriges land. 

Att jag sedan har varit ute i arbetslivet sedan sextonårsåldern och har 

arbetat full tid och rättroget betalat min skatt av hälften av min lön räknas 

totalt bort när man hamnar inför en livssituation som tvingar en människa till 

ett bidrag som jag faktiskt inte vill ha och inte är det minsta tacksam för. Jag 

har faktiskt tjänstgjort i totalt någonstans mellan 24-25 år. Jan önskar inget 

högre än att få tillgång till mina kunskaper som är många och dess utbildningar. 

Jag tog mig själv som ett levande exempel men jag vet att det finns 

många människor som befinner sig i liknande situationer som jag själv gör. 

Var vänliga och ta upp dessa problem till diskussion, men tacksam om 

ärendet inte drar ut på tiden allt för mycket, för varje dag som går utan att 

någonting händer, mår människor mycket dåligt under tiden ni politiker äter 

gott och är bekymmersfria ekonomiskt. Däribland många barn som idag föräldrarna 

får hålla hemma för att de inte ska bli utklassade och nerslagna psykiskt 

och fysiskt, för att man inte har ekonomiska möjligheter att låta dem att 

få delta i trevliga skolaktiviteter, på grund av ekonomin. 

Trots att vi har lagar och paragrafer i Sverige att det inte är tillåtet att låta 

människor frysa. gå hungriga, eller hålla barnen hemma från skolan fast de 

inte är sjuka, det är precis det som sker idag i vårt moderna så fina samhälle. 

Att leva på ett ofrivilligt socialt understöd är att sätta människor i ett 

ekonomiskt fängelse, som också är en farlig fälla, man inbjuder människor till 

att arbeta svart enkom för att överleva. Det i sin tur leder till beroendeställning 

och eventuellt fortsatt svartarbete och bidragsfusk! 

Man binder ris åt egen rygg när alla möjligheter stängs ute för den 

enskilda människan, när man vill hjälpa till genom att till exempel byta till en 

behovsanpassad lägenhet. Här borde hyresvärdarna kunna hjälpa till med 

stadsfinanserna. Man ska komma ihåg och ägna en tanke på att det är alla 

människor som arbetar som får betala höjda avgifter i form av skatt, till de 

människor som får sina hyresomkostnader betalda. De människor som arbetar 

och de som sitter med en solid ekonomi klagar oftast över förhöjda skatter. 

Hjälp till att hjälpa oss på dessa fronter där möjligheterna finns till förbättrade 

ekonomi som gagnar oss alla medborgare. 

Avlutar motionen med förhoppningar att detta tages upp till diskussioner 

över partigränserna. Att inneha en fast tjänst är idag ingen garanti för att 

hyran betalas in, och dessutom kan det vara du själv som sitter på toppen av 

din karriär som ramlar ner i avgrunden och hamnar i en intvingad situation 

som du själv inte rår över utan blir tvungen att erhålla samhällshjälp i någon 

form som till exempel ekonomi, bostad, sjukvård, med mera. 

2) Bostadsbidraget borde dessutom följa lägenheten och inte barnet /barnen. 

Man har samma hyresomkostnader oavsett om barnen flyttar hemifrån 

eller inte. Dessutom höjs hyran varje år vilket innebär att det många 

gånger blir i längden dyrare att behålla sin dyra lägenhet som en gång var 

anpassad till familjens storlek. Detta gäller oss som lever på bidragsekonomi. 

105

Man har som förälder inte mycket att säga till om när ens barn flyttar hemifrån. 

Men hyran är densamma när de har gett sig av hemifrån, den blir inte 

billigare utan precis tvärtom. Hyran stiger varje år med cirka två proocent, om 

inte mer. Den kvarvarande familjen /föräldrana får således en dyrare levnadsomkostnad. 

Dessutom lägger man sten på börda får dessa människor som inte 

kan få byta till sig en mindre bostad som är mer anpassad efter deras behov 

praktiskt och ekonomiskt, och detta endast på grund av att ekonomiska namnet 

heter: socialbidrag. 


1) att kommunala bostadsbolag och sociala myndigheter ska tillhandahålla 

adekvat storlek på bostad oavsett form av inkomst. 

Birgitta Harrysson Shah 

Botkyrka arbetarekommun beslöt att insända motionen som enskild. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna, E227, E232:1-3, E247:1, 

E249:1 och E256 (åtgärder mot boendesegregation) 

I motion E256 (Södermanlands, Uppsala läns, Västmanlands, Örebro läns 

och Östergötlands partidistrikt) föreslås att motionens intentioner läggs 

till grund för en socialdemokratisk offensiv mot boendesegregationen. 

Motion E232:1-3 (Helsingborgs arbetarekommun) yrkar att en ökad 

integration i boendet är ett viktigt mål och ett långsiktigt arbete för landets 

alla delar, att partiet ska verka för att öka möjligheterna till integration 

i kommunernas olika bostadsområden och stadsdelar samt att verka 

för att alla medborgare ska kunna söka och välja att bo i alla kommundelar 

utan ekonomiska och andra hinder. I motion E247:1 (Uddevalla arbetarekommun) 

och motion E249:1 (Botkyrka arbetarekommun) föreslås att 

regeringen genom en samhällsbyggnadsfond frigör ekonomiska medel 

som kan användas bredare än de bidrag som i dag delas ut genom Boverket. 

Medlen kan användas för att utveckla bostadsområden samt komplettera 

befintlig bebyggelse och nybyggnation med olika upplåtelseformer i 

området. Motion E227 (Göteborgs partidistrikt) yrkar att motionen ska 

översändas till riksdagsgruppen för åtgärder som verkar i motionens anda. 

Det är angeläget att öka integrationen i våra bostadsområden, möta 

sociala, ekonomiska och ekologiska problem och utveckla segregerade 

områden. Partistyrelsen vill understryka att bostadspolitiken i detta avseende 

är mycket viktig men den kan inte ensam bryta segregationen. Ska 

det lyckas krävs ett brett spektra av åtgärder på alla samhällsområden. 

Men bostadspolitiken kan och ska göra sitt. Många av de bostadsområden 

som byggdes under miljonprogrammets år behöver nu rustas upp 

och moderniseras. Då ska vi passa på att öka möjligheten till en bättre 

integration, till exempel genom blandade upplåtelseformer och utveckling 

av service och arbetsplatser. När nya bostadsområden byggs måste också 

dessa åtgärder finnas med. En ökad integration i boendet är ett viktigt mål 

och ett långsiktigt arbete för landets alla delar. 

Partistyrelsen instämmer i vikten av att utveckla bostadsområden. 

Däremot är partistyrelsen inte beredd att ta ställning till att det just är en 

samhällsbyggnadsfond som är den bästa lösningen. 

106

Partistyrelsen menar också att en bärande del i partiets bostadspolitik 

måste vara att slå vakt om allmännyttans hyresbestånd. 


1) att bifalla motion E232:1-3, 

2) att avslå motionerna E247:1 och E249:1, 

3) att anse motionerna E227 och E256 besvarade med hänvisning till 


Motion E256 

Sörmlands, Uppsala läns,Västmanlands, Örebro läns och 

Östergötlands partidistrikt 

Åtgärder mot boendesegregation 

Ett bra boende är nyckeln till ett bra liv. Vi måste alltid se till människans hela 

situation och behov. Det är genom det goda boendet som förutsättningar skapas 

för att människor kan utveckla sig själva och i relation till andra. Därför 

ser vi boendet som en social rättighet. 

Hur vi bor har avgörande betydelse för barnens uppväxtvillkor och för 

familjers möjligheter att skapa trygghet. Utan någonstans att bo blir det 

mycket svårt eller omöjligt att tillfredsställa andra välfärdsbehov. Och våra 

krav på boendet är olika. Boendet i Sverige skiljer sig markant från hur den 

fattigaste delen av jordens befolkning bor. Men det skiljer också väldigt mycket 

hur vi bor på olika håll i Sverige. Att ha en ”fin adress” har stor betydelse 

för hur du blir bemött. 

Är det rimligt att det ser ut så här? Nej – naturligtvis inte! Den här typen 

av stämpling och stigmatisering leder till utanförskap för väldigt många. Det 

är det här som är de yttre tecknen på segregation i boendet. Men det är ju inte 

husen och bostäderna i sig som är orsaken till att det blivit så här. 

Det är i boendet vi tydligast kan se segregationens effekter och uttryck. 

Var och hur vi bor lägger ofta grunden till hur vi lyckas eller misslyckas att 

skaffa oss utbildning och arbete. I boendet kan vi se hur väl – eller illa – ett 

samhälle har lyckats skapa välfärd och trygghet för var och en. Oavsett om 

den är självvald eller påtvingad innebär den att samhället inte har lyckats 

skapa det goda samhället för alla sina medborgare. 

Boendesegregationen innebär också ett folkhälso- och välfärdsproblem. 

Vi vet att boendesegregationen i sig har sociala konsekvenser. Tydligast ser vi 

detta i storstadsregionernas miljonprogramområden. Boendesegregationen 

medverkar till att skärpa de sociala problemen och bidrar därmed till att skapa 

nya problem och ytterligare snedfördela välfärden. 

Det finns en relativt stor enighet om att problemet med segregation handlar 

om resurssvaga hushålls koncentration till vissa hus, kvarter, bostadsområden eller 

kommundelar. Koncentrationen av låginkomsttagare och socialt utsatta i ett område 

kan jämföras med områden där höginkomsttagare och socialt välanpassade 

dominerar. Under perioden 1990 till 1995 ökade de som bodde i områden präglade 

av boende med äganderätt och höga inkomster sina inkomster med 7 procent, 

medan inkomsterna för motsvarande grupp som var bosatt i ett fattigt hyreshusområde 

under samma period minskade med 11 procent. 

107

Här kan vi jämföra Rågsved och Östermalm i Stockholm. Men vi kan 

också se segregationens effekter när vi jämför Malmö kommun med Vellinge 

kommun. 

Segregationen kan också beskrivas genom att lägga tonvikten på ett samhälles 

eller grannskaps etniska sammansättning. Etnisk segregation kan 

beskrivas som en spegling av socioekonomiska skillnader men måste också ses 

i ljuset av en strukturell diskriminering i samhället som leder till en etnisk segregation. 

Här kan vi jämföra Hammarkullen och Långedrag i Göteborg. Men 

vi kan också se skillnaderna i etnisk sammansättning när vi jämför Botkyrka 

kommun med Lidingö kommun. 

Vi blir allt äldre. Idag är knappt var femte person över 65 år. Om 25 år 

kommer var fjärde person att vara över 65. Mellan åren 2015 – 2030 beräknas 

antalet i åldersgruppen 80-89 år att öka med hela 65 procent. Allt färre får 

tillgång till särskilt boende. I stället blir olika former av seniorboende en lösning. 

Det är viktigt att även i frågor kring de äldre och boendet tänka på 

integrationsaspekterna. Yngre och äldre, barnfamiljer och medelålders, studenter 

och förvärvsarbetande – alla bör kunna finna sin plats i våra bostadsområden. 

Att bryta boendesegregationen innebär att vi måste skaffa oss strategier 

som leder till att vi kan motverka den etniska och sociala segregationen. Vill 

vi på allvar göra något åt boendesegregationen måste vi inrikta mycket av våra 

åtgärder på att skapa bostadsområden där kvarter och grannskap är relativt 

små. Upplåtelseformerna bör växla genom att ett begränsat antal lägenheter 

av en upplåtelseform närmast följs av ett nytt kvarter med ett begränsat antal 

lägenheter av en annan upplåtelseform. Det är också viktigt att lägenheterna 

får en flexibel utformning så att de boende ges stor frihet att utforma lägenheten 

efter sina behov. Lägenhetstyper och lägenhetsstorlekar bör även blandas 

för att få en så varierad hushållssammansättning som möjligt. 

För att vi ska lyckas bryta segregationens negativa spiraler krävs det att 

vi arbetar långsiktigt och kontinuerligt med åtgärderna. Tillfälliga projekt kan 

ge oss kunskaper och erfarenheter i detta arbete, men huvudinriktningen 

måste alltid vara de långsiktiga insatserna. 

Det innebär också att åtgärder mot boendesegregationen inte enbart kan 

koncentreras till att motverka segregationen i nybyggda områden. Vi måste 

samtidigt bedriva ett aktivt utvecklingsarbete i de redan existerande bostadsområdena. 

Det kan t ex ske genom att kompletteringsbygga eller på annat sätt 

öka antalet lägenheter av underrepresenterade upplåtelseformer. Det behövs 

en större andel bostadsrätter och egnahem i många av storstädernas förorter. 

Och det behövs fler hyreslägenheter i många kommuner där villabebyggelsen 

är starkt dominerande. 

Några vägar för att få till stånd en utveckling mot minskad segregationen 

i boendet och därmed skapa förutsättningar för alla människor att via sitt 

boende få rikare liv kan sammanfattas i nedanstående punkter: 

Staten och kommunerna måste skaffa sig strategier som leder till att 

bostadsegregationen bryts. 

Bostadsfinansieringen måste utformas så att den bidrar till integration i 

boendet. 

Boendebeskattningen måste utformas så att den skapar neutrala villkor 

mellan upplåtelseformerna. 

108

Nya bostadsområden bör utformas med blandade upplåtelseformer i små delmängder 

och i det befintliga bostadsbeståndet bör när så är möjligt kompletteringar 

ske med den minst förekommande upplåtelseformen. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi partikongressen besluta 

1) att motionens intentioner läggs till grund för en socialdemokratisk 

offensiv mot boendesegregationen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E257:1-2, E258 och E259 

(äldres boende) 

Motionen E257:1-2 (Sollentuna arbetarekommun), föreslår att partiet 

verkar för att bostadsförsörjningslagen förtydligas avseende kommunernas 

ansvar för att det finns ändamålsenligt boende för äldre, samt att kommunerna 

ges ansvar för att skapa seniorboenden i olika upplåtelseformer. 

Motion E258 (Norrköpings arbetarekommun) föreslår att kommunerna 

får i uppdrag att utarbeta ett bostadspolitiskt handlingsprogram där alla 

åldrar ges tillfälle och utrymme att framföra sina krav och behov. I motion 

E259 (Nynäshamns arbetarekommun) yrkas att partistyrelsen får i uppdrag 

att utreda vilka stimulansåtgärder som kan leda till att tillgängliga 

hyresrätter byggs, där stor hänsyn tas till de äldres behov av närhet och 

social trygghet 

Staten och kommunerna har en gemensam uppgift att ta ett samlat 

ansvar för boendepolitiken och bostadsförsörjningen. Staten har ansvar för 

de ekonomiska villkoren finansieringsvillkoren och reglerna som gäller 

byggandet. Kommunerna har ett operativt ansvar att förverkliga bostadspolitiken 

lokalt, bland annat genom sina kommunala bostadsföretag, en 

aktiv markpolitik och en aktiv bostadsförsörjningsplanering. 

De grupper som i många kommuner har särskilt svårt att få sina 

bostadsbehov tillgodosedda är enligt Boverkets bostadsmarknadsenkät 

2004 de hushåll som behöver särskilda boendeformer eller särskilt stöd i 

sitt boende, vilket främst handlar om äldre och dem med fysiska eller psykiska 

funktionshinder. 

Partistyrelsen vill att kommunerna ska få bättre bostadspolitiska 

verktyg för att säkerställa de äldres behov av att bo i bostäder anpassade 

efter deras behov. Just nu pågår en översyn av bostadsförsörjningslagen 

som bland annat tittar på detta. I detta samanhang är det viktigt att folkrörelser, 

organisationer och lokala partiföreningar kan ges tillfälle att 

framföra sina krav och sina synpunkter. 


1) att bifalla motion E257:1, 

2) att anse motionerna E257:2, E258 och E259 besvarade med 


109

Motion E257 

Sollentuna arbetarekommun 

Behovet av ändamålsenligt boende hos det växande antalet äldre 

Synen på ålderdomen förändras. Andelen äldre som lever ett aktivt liv trots 

hög ålder ökar hela tiden. När man frågar människor hur de vill leva när de 

blir gamla, svarar nästan alla att de vill bo kvar hemma så länge som möjligt. 

Därför måste också äldreomsorgen förändras. Det behövs en medveten politik 

för att skapa en äldreomsorg som bättre svarar mot de behov och önskemål 

som finns. 

Antalet hemtjänsttimmar per person är betydligt högre i dag än för fem 

år sedan, eftersom många med stora hjälpbehov bor kvar hemma. Idag kan 

även den som har flera sjukdomar få vård och omsorg i det egna hemmet, 

ibland ända in i livets slutskede. Det är självklart att den som är gammal ska 

känna trygghet och kunna lita på att få hjälp den dag det behövs. Här har 

kommunen och landstinget det yttersta ansvaret. 

Kommunen har också ansvar för samhällsplanering och bostadsbyggande. 

Det måste finnas en planering för bra bostäder åt den nya generationen 

åldringar. Om man ska kunna bo kvar hemma längre behövs ett boende där 

man kan känna trygghet, finna gemenskap samt ha tillgång till service och 

olika slags aktiviteter. Det handlar till exempel om att ställa sig i bostadskö i 

tid, att vara beredd att flytta från sin tvåplansvilla till en mer praktisk bostad 

för att kunna bo tryggt och praktiskt även när krafterna sviker. Det är den 

enskildes ansvar att planera för sitt eget liv. 

Men det måste också finnas en bostadsmarknad för äldre som svarar mot 

dessa behov. Om vi ska klara den framtida välfärden behöver vi redan nu planera 

för hur lämpliga mellan-boendeformer ska skapas och erbjudas till hyror 

som gör det möjligt för alla att finna ett tryggt boende på äldre dagar. 

Både bostadsföretag och kommuner behöver satsa på seniorbostäder av 

olika slag. 

Det kan vara: 

hyresrätter 

seniorboenden 

kooperativ hyresrätt 

Seniorbostäderna är vanliga bostäder som är avsedda för personer över en viss 

ålder, vanligen 55 år och äldre. Bostäderna är anpassade efter äldres behov av 

tillgänglighet. Det finns en gemensamhetslokal för olika aktiviteter som de 

boende i första hand själva svarar för. Det kan finnas kök och matsal för 

gemensam matlagning och umgänge. Eftersom seniorbostäder ingår i det 

ordinarie bostadsbeståndet behövs inga biståndsbeslut. De som är intresserade 

söker sig dit själva genom att ställa sig i kö hos bostadsföretagen. 

De kommunala bostadsföretagen kan i samarbete med kommunen satsa 

på att omvandla lämpliga bostäder till seniorbostäder med hyresrätt. I vissa 

fall kan det vara ett särskilt hus, i andra fall lägenheter i trappuppgångar eller 

insprängda lägenheter i bostadsområdet. 

Med bakgrund i ovanstående föreslår vi partikongressen att besluta: 

1) att verka för att bostadsförsörjningslagen förtydligas avseende kommunernas 

ansvar för att det finns ändamålsenligt boende för äldre 

110

2) att kommunerna ges ansvar för att seniorboenden i olika upplåtelseformer 

skapas. 

Larsaxel Johansson, Kjell Ekdahl, Berit Forsberg, Alfonso Ramirez, Ove 

Nilsson, Åke Burstedt, Roger Sjöberg, Lars Westberg, Robin Sjöberg, Margareta 

Henkel och Lennart Östling 

Sollentuna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E258 

Norrköpings arbetarekommun 

Bostadspolitik för Seniorer 

Fram till 1950-talet var ålderdomshemmet den huvudsakliga formen för 

omvårdnad och vård av äldre. Kommunernas skyldighet att inrätta hem för 

åldringar fanns redan med i 1918 års fattigvårdslag och fördes vidare till socialhjälpslagen 

som antogs 1955. Efter andra världskriget diskuterade riksdagen 

åldringsvården och en utbyggnad men också alternativ, en viktig del i detta var 

den folkpensionsreform som beslutades 1946 och trädde i kraft 1948. De 

äldre behövde inte längre flytta till ålderdomshem på grund av fattigdom. Ett 

alternativ som växte fram var särskilda pensionsbostäder, riksdagen hade 1939 

beslutat om särskilda statsbidrag för att bygga pensionärshem. 

Att få bo kvar i sin invanda miljö ”kvarboendeprincipen” har sedan 50- 

talet varit vägledande för utformningen av svensk äldreomsorg, ”att med alla 

medel förhjälpa de gamla att utan alltför stora personliga påfrestningar få leva 

ett oberoende liv så länge som möjligt i sina egna hem” skrev Åldringsvårdsutredningen 

1956 och regeringen följde utredningens förslag, som stadfästes 

av riksdagen 1957. Kvarboendeprincipen har dominerat svensk äldreomsorgsplanering 

under de senaste femtio åren. 

Det finns dock anledning att vara vaksam så inte kvarboendet inte blir 

ett tvång. Sätts ribban för högt för att få plats i särskilt boende kan egna hemmet 

bli ett oönskat fängelse. Intervjuer med äldre multisjuka visar tydligt att 

vardagen kan bli mycket otrygg och man ofta funderar över om det inte skulle 

vara bättre på ett bra ålderdomshem. 

Under 70-talet skedde en relativt snabb utbyggnad av olika former av 

servicebostäder, där den enskilde hyr en modern och funktionell bostad. 

Behovet av service och omsorg tillgodosågs vanligen genom den kommunala 

hemhjälpen. Till personal kunde kommunen få statsbidrag. Servicehusens 

syfte var att ge en god bostadsstandard för äldre som inte hade så stora behov 

av service och vård. Genom att flytta till ett hus med god tillgänglighet, lättskött 

bostad och med matsal och annan service i huset skulle den äldre kunna 

klara sig själv. Detta skulle ge den äldre trygghet och spara pengar för kommunen. 

När den nya socialtjänstlagen kom 1982 blev servicehuset det gemensamma 

begreppet för olika former av boende med gemensam service, Det 

stadgades: Socialnämnden ska verka för att äldre människor får möjlighet att 

leva och bo självständigt och att ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap 

med andra. För äldre människor med behov av särskilt stöd ska kommunen 

inrätta bostäder med gemensam service, paragraf 19. 

1980-talet och Ädel ”Vissa människor måste emellertid kunna erbjudas 

särskilda boendeformer för att få sina grundläggande behov av trygghet, service 

och omvårdnad tillgodosedda”. 1 regeringens prop 1987/88:176 konstateras 

att både ålderdomshem och servicebostäder hade fått en större vård- 

111

tyngd än vad de varit avsedda för. Men regeringen bedömde att ålderdomshem 

skulle behövas även i framtiden, men bostadsstandarden måste förbättras. 

Kommunen fick nu ansvaret för allt boende och i lagstiftningen talas 

enbart om ”särskilda boendeformer”. Samlingsbegreppet särskilt boende för 

äldre omfattar vad som traditionellt benämnts sjukhem, ålderdomshem, servicehus 

och gruppboende. De flesta äldre vill enligt ett antal undersökningar 

inte bo i kategorihus för äldre utan i hus och bostadsområden med åldersblandad 

befolkning. Det som prioriteras högst var att det är nära till kommunikationer, 

service och natur och att bostaden har balkong eller terrass. Fyra av 

fem anger att det är viktigt att få bo tillsammans med människor i alla åldrar. 

Vilket ansvar har samhället att bistå med anpassning av den bostad där 

man bor eller att erbjuda tillgänglig bostad? Ska samhället den dag då det 

behövs snabbt kunna erbjuda ett bra, tryggt och för den enskilde individen 

anpassat äldreboende ? Vilka ska få flytta till dessa äldreboenden? 

Seniorbostäder har växt fram vid sidan om det lagreglerade äldreboendet. 

Det första byggdes redan 1929. Med seniorboende avses vanliga bostäder 

för äldre som inte förmedlas efter behovsprövning och biståndsbeslut Under 

1990-talet har seniorboende blivit allt vanligare, främst i storstadsregionerna. 

Det kan delvis ses som ett svar på att servicehusen i flertalet kommuner efter 

ädelreformen inte längre ses som ett boendealternativ utan som ett vård och 

omsorgsalternativ. En undersökning av Kommunförbundet visar att år 2000 

fanns någon form av seniorboende i ett knappt hundratal kommuner med 

totalt 11 400 lägenheter. 

Lättskött bostad, hiss, närhet till livsmedelsaffär och allmänna kommunikationer 

är betydelsefulla faktorer för att äldre ska kunna bo kvar i sitt 

bostadsområde och förbli aktiva, ha kontakt med släkt och vänner och leva ett 

självständigt liv. Samhällsplanering och bostadsförsörjning är därför två viktiga 

delar för att främja en god hälsa för äldre. 

Kommunerna har ett särskilt ansvar för att säkerställa tillgången till 

bostäder som är anpassade till äldres behov och att utforma bostadsområdena 

så att de underlättar för de äldre. För att göra samhället levbart även på äldre 

dar är bland annat följande viktigt att uppmärksamma: 

– Tillgänglighet 

– Bostadsanpassning 

– Förmedling av bostäder 

– Hyressättning 

– Närservice 

– Kommunikationer 

– Offentliga rum 

Den sociala bostadspolitiken behöver dammas av. De kommuner som har servicehus 

har här en värdefull tillgång. Hus, med stor hänsyn till dom som nu 

bor där, kan omvandlas till goda seniorbostäder. Menar vi allvar med kvarboende, 

måste det få återspegling på alla delar av utformningen av vårt samhälle. 

Undertecknad hemställer: 

1) att kommunerna får i uppdrag att utarbeta ett Bostadspolitiskt Handlingsprogram 

där alla åldrar ges tillfälle och utrymme framföra sina krav 

och behov. 

Hans Lindberg 

Norrköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

112

Motion E259 

Nynäshamns arbetarekommun 

Bostäder för våra äldre 

Om en 67-årig man för 30 år sedan blev änkling kunde det vara en anledning 

att flytta till”hemmet”.Det var allmänt vedertaget att han inte kunde klara sig 

själv hemma och behövde komma till det kommunala ålderdomshemmet. 

I dag är det helt andra behov som styr vilka som behöver hjälp med sitt 

boende. De flesta människor vill ju bo kvar i sin invanda miljö så länge det 

kan klara det och våra kommuner försöker efterleva dessa önskemål och ge 

hjälp i det egna hemmet efter behov. 

Det finns dock omständigheter som gör det svårt och ibland omöjligt att 

bo kvar i sitt gamla hem. Det kan vara en stor och tungskött villa, en alltför 

stor lägenhet men även brist i tillgängligheten. Villaägaren kan kanske sälja 

sin villa och köpa sig en bostadsrätt med bra tillgänglighet men vad gör en till 

åren kommen hyresgäst som har svårt att gå i trapporna som finns i alla dessa 

äldre trevåningshus? 

Servicehusen håller på att försvinna, nya byggs knappast och tillgängliga 

hyreshus är inte byggherrarnas första prioritet. Lösningen kan inte vara att 

flytta alla dessa pensionärer med mindre fysiska besvär till kommunernas särskilda 

boenden, frånsett att det nog inte skulle motsvara deras önskemål. Det 

man vill är att flytta till en tillgänglig , oftast mindre lägenhethelst centralt 

belägen med god service i närheten . 

Jag föreslår kongressen att ge partistyrelsen i uppdrag: 

1) att utreda vilka stimulansåtgärder som kan leda till att tillgängliga hyresrätter 

byggs, där stor hänsyn tas till de äldres behov av närhet och social 

trygghet. 

Stephanie Listerdal, pensionärsansvarig Nynäshamns arbetarekommun 

Nynäshamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E260 (bostadsbidrag) 

I motion E260 (enskild, Eksjö arbetarekommun) föreslås att bostadsbidraget 

ska beräknas på den aktuella inkomsten på liknande sätt som man 

nu beräknar underlaget för bostadstillägg för pensionärer. 

Som motionären påpekar är bostadsbidraget preliminärt och bestäms 

efter den inkomst som bidragsmottagaren uppskattas få under året. Det 

slutliga bostadsbidraget bestäms i efterhand när Skattemyndigheten har 

fastställt inkomsten. Då jämförs det preliminära bidraget med det slutliga 

bidraget. Det betyder att det dröjer cirka två år mellan ansökan om bidrag 

och beslut om slutligt bostadsbidrag. Den som betalat för mycket blir då 

återbetalningsskyldig. Den som fått för lite får en tilläggsutbetalning. 

Motionären vill att man ska beräkna bostadsbidraget på samma sätt 

som man beräknar underlaget för bostadstillägg för pensionärer, där ingen 

avstämning görs. Skillnaden är dock att inkomsterna för de som har 

bostadsbidrag kan variera mycket kraftigt över tid. Det är därför nödvändigt 

att göra någon form av avstämning. Självklart skulle man också kunna 

113

eräkna bostadsbidraget på de inkomster man hade två år tidigare. Men 

ett sådant system för med sig andra problem. 


1) att avslå motion E260. 

Motion E260 

Eksjö arbetarekommun – enskild 

Återkrav på utbetalt bostadsbidrag 

Bostadsbidrag kan sökas av barnfamiljer samt ungdomar i åldern 18-29 år. 

Det är preliminärt och bestäms efter den inkomst man beräknar få under hela 

kalenderåret. 

Eftersom det slutliga bostadsbidraget bestäms i efterhand och utifrån 

taxeringen, dröjer det 2 år innan beslutet om bidragets storlek har fattats. 

Detta har alltför många gånger drabbat familjer med låga inkomster, som 

har fått en inkomstförbättring under året. Vi känner till flera fall där man 

meddelat ändrad inkomst och även fall där man avstått från bostadsbidrag när 

inkomsten förbättrats. 

Trots det kan man två år efteråt få ett krav på återbetalning av för mycket 

utbetalt bostadsbidrag! 

Den skulden kvittas vanligtvis mot avdrag från det nya bostadsbidraget, 

sjukpenningen eller barnbidraget tills hela skulden är betald. 

Jag tycker att systemet är djupt orättvist. Självklart ska man bli återbetalningsskyldig 

om man lämnat orätta uppgifter. Men om man fullgjort den 

skyldigheten, ska man inte behöva drabbas av nya krav. Många har tagit så illa 

vid sig av att få denna oväntade, skuld att de inte vågar söka bostadsbidrag av 

rädsla att samma sak ska hända en gång till. 


1) att bostadsbidraget i stället beräknas på den aktuella inkomsten på liknande 

sätt som man nu beräknar underlaget för bostadstilläggen för pensionärer. 

Inger Stenström 

Eksjö arbetarekommun beslöt att skicka motionen som enskild till kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E261 

(rätten till en rökfri bostad) 

Motion E261 (enskild, Linköpings arbetarekommun) yrkar att partiet 

verkar för att skapa rökfria bostäder. 

Partistyrelsen delar motionärens mål om allas rätt till ett rökfritt liv 

och ett hälsosamt boende. Rökningens negativa påverkan på människors 

hälsa kräver insatser från samhället. Lagstiftningen har skärpts på flera 

områden, senast den 1 juni 2005 när lagen om rökförbud på serveringsställen 

trädde i kraft. Partistyrelsen menar också att insatser för att hjälpa 

människor att sluta röka är angelägna. Detta sker på bred front i Sverige, 

inte minst med utgångspunkt från den nationella folkhälsopolitiken. 

114

Partistyrelsen kan inte se några hinder till att lokala aktörer, exempelvis 

kommuner, bostadsföretag och hyresgästernas företrädare, tillsammans 

avsätter bostäder för rököverkänsliga, eller på andra sätt medverkar i arbetet 

för en god boendemiljö för alla. Partistyrelsen är dock inte beredd att utvidga 

rökförbudet till att också omfatta exempelvis balkonger och altaner. 



Motion E261 

Linköpings arbetarekommun – enskild 

Rätten till rökfri bostad 

Äntligen har vi lagar som reglerar rökning på offentliga platser! Dock har 

rökare rätt att röka i sina bostäder och på balkonger och altaner. Där har lagstiftningen 

tyvärr inte kommit lika långt. Då tobaksrök ofta sprider sig drabbar 

den inte bara rökaren själv utan också grannar. Rökning kan alltså inte 

betraktas vara en privat angelägenhet. 

Många är de som lider av astma, bronchitis och KOL som far mycket illa 

av att deras grannar röker. Många kan inte använda sina balkonger och uteplatser 

eller ens öppna fönster eller vädringsluckor. Har man otur kommer 

röken in i bostaden i alla fall, till exempel genom ventilationssystem i husen. 

Både astma och KOL är dessutom dödliga sjukdomar för dem som drabbats 

av dem. Vill man flytta in i en bostad där det bott en rökare blir det tyvärr 

vanligare att den som flyttar in får stå för saneringen av bostaden. Röker sedan 

grannen måste den nyinflyttade kanske ändå flytta, vilket skapar onödiga 

kostnader och stora hälsorisker. 

Det är därför nödvändig att lagstifta om rökfria zoner också bland bostäder. 

Varje kommun ska kunna erbjuda hyresgäster rökfria bostäder. För hyresgästernas 

del är det viktigt att bostäderna har en rimlig, låg hyresnivå så att 

också låginkomsttagare och de som uppbär ekonomiskt bistånd ska ha råd att 

bo i dessa lägenheter. Vi har redan flera sorters kategoriboenden t ex studentbostäder, 

handikappanpassat boende och äldreboenden. VDN-klassa alla 

kommunens lägenheter! Vilka hus eller områden är rökfria? Man kan naturligtvis 

gå vidare och också undersöka till exempel: Vilka hus eller områden är 

fria från pälsdjur eller fåglar? 

Först och främst är det personer med dokumenterade besvär mot tobaksrök 

som ska ha rätt att bo i de rökfria bostäderna eller bostadsområdena. Med 

dokumenterade besvär menas besvär utredda och konstaterade av läkare. För 

barnfamiljer gäller att någon i familjen, barn eller förälder ska ha av läkare 

dokumenterade besvär mot tobaksrök. 

Vi ska därför: 

Lagstifta om allas rätt till hälsosamt boende. 

Lagstifta om rökförbud på balkonger och altaner. 

Lagstifta om alla kommuners skyldighet att erbjuda rököverkänsliga rökfria 

bostäder 

Uppdra åt kommunen att inventera behovet av rökfria bostäder. 

Uppdra åt kommunerna att informera om tillgången till röksanerade 

bostäder. 

115

Avsätta ekonomiska medel för att bygga nya eller sanera redan befintliga hus 

så att de passar allergiker eller andra överkänsliga. 

Införa kontrakt där de boende förbinder sig att följa reglerna för boendet. 

Om så inte är fallet bryts kontraktet och de boende flyttar. 

Forska mer kring frågor om hälsosamt boende och hälsosamt byggande. 

Utvärdera lagarna efter 10 år och se hur det fungerar. 

Vi föreslår: 

1) att partiet verkar för att skapa rökfria bostäder. 

Eva Numminen, Skäggetorps s-förening. 

Linköpings arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E262:1-3, E263:1-2, E264, 

E265 och E266 (plan- och bygglagen – PBL) 

Motion E262:1-3 (Centrala Göteborgs arbetarekommun) yrkar att fler 

samhällsorgan ska analysera, samordna och utveckla övergripande strategier 

för ett län eller en region, att regional samhällsplanering ska användas 

för att öka kunskapen om lokala förhållanden och förståelsen för de samband 

som påverkar bostäder, infrastruktur, utbildning och arbetsmarknad, 

samt att regionerna ges instrument som underlättar bostadsplanering, 

bostadsbyggande och infrastruktursatsningar vilket borde vara ett stort 

gemensamt intresse för kommunerna och deras invånare. Motion E263:1- 

2 (Lunds arbetarekommun) yrkar att kongressen ska ställa sig bakom 

principerna om en förenklad process vid överklagningar av ärenden enligt 

PBL i enlighet med vad som redovisas i motionen, vilket bland annat 

innebär att ärenden som inte rör de intressen staten har att bevaka, inte 

ska vara möjliga att överklaga till regeringen i de fall som länsstyrelsen och 

kommunen är överens, samt att det utreds om man i detaljplaner kan 

reglera upplåtelseformen för bostäder. I motion E264 (Ronneby arbetarekommun) 

föreslås att uteplats vid en- och tvåbostadshus till viss del ska 

kunna inglasas utan bygglov. Motion E265 (Stockholms arbetarekommun) 

yrkar att bullernormer och reglerna om miljökvalitetsnormer och 

dess samspel med övrig lagstiftning ses över så att framtida bostadsförsörjning 

i städerna garanteras. Motion E266 (Norrköpings arbetarekommun) 

yrkar att en översyn görs av kostnaderna i samband med arkeologiska 

undersökningar som i dag belastar ett enskilt byggprojekt. 

Partistyrelsen menar att målet att uppnå hållbara städer och tätorter 

kräver ett helhetsperspektiv. Allt fler människor bor, arbetar och handlar i 

regioner. Det skapar nya problem och ställer nya krav på samordning, 

kompetens och arbetssätt. Regionalplaneringens roll och betydelse växer. 

Ansvaret åvilar fortfarande kommunerna men behovet av samordning 

över kommungränserna växer. 

Plan- och byggkommitténs förslag på anpassningar till de nya planeringsförutsättningarna 

kommer att förstärka regionplaneringens betydelse, 

stärka länsstyrelserna roll och ge bättre instrument för att kunna realisera 

nationellt och regionalt fastställda mål. PBL-kommittén har även 

utrett frågan om möjligheten att i detaljplan reglera upplåtelseformen för 

bostäder. Det är partistyrelsens mening att ett sådant förfarande skulle 

116

kunna vara kontraproduktivt, därför att man i kommuner och regioner 

med en politisk styrning som främjar exempelvis äganderätten och ensidiga 

planeringsideal, skulle kunna låsa planer på ett sätt som inte främjar 

behoven av blandade upplåtelseformer och nödvändiga förändringar i 

framtiden. 

Stadsplaneringen är i dag inriktad på att förtäta befintliga bostadsmiljöer. 

Det är viktigt att denna inriktning får rimliga förutsättningar att 

utvecklas. Det är dock ofrånkomligt att olika legitima intressen kommer 

till uttryck. En sådan intressekonflikt manifesteras i samband med att ny 

exploatering befaras föra med sig ökade bullerstörningar. I annat fall hindras 

exploateringen med hänsyn till nya strängare krav i förhållande till de 

krav som gäller den redan byggda miljön. Boverket har i samråd med Socialstyrelsen, 

Naturvårdsverket och Sveriges Kommuner och Landsting 

tagit fram praktiska rekommendationer som ska tjäna som vägledning för 

kommunernas och länsstyrelserna tillämpning av riktvärdena för bullerstörning. 

Rekommendationerna anger att avsteg från riktvärdena kan 

accepteras i städernas centrala delar. 

Planeringen och bostadsbyggandet är långsiktiga processer och lämnar 

sina spår för århundraden framåt. Det är därför viktigt att samhället 

ställer krav på utformning, kvalitet, miljö-, natur- och kulturhänsyn, med 

mera. Alla dessa krav kan på ett eller annat sätt uppfattas som en ekonomisk 

belastning av en byggherre. Arkeologiska undersökningar och 

utgrävningar är också viktiga för vår historia och liksom vid alla andra krav 

bör, enligt partistyrelsens mening, dessa även i fortsättningen belasta det 

projekt de berör. 

Det är också viktigt att framhålla att samråd och inflytande när det 

gäller plan- och bygglagen är en nödvändig och viktig demokratisk process 

och rättighet. Det har dock visat sig att överklagandet många gånger 

sker utan att det finns hållbara skäl, vilket leder till att planeringsprocessen 

fördröjs och fördyras. PBL-kommitténs förslag siktar på att nå en 

balans mellan dessa två utgångspunkter, vilket förhoppningsvis kommer 

att förenkla och förkorta ledtiderna i planeringsprocessen. 

En av vårt samhälles grundläggande principer är att lagen ska tillämpas 

på samma sätt i hela landet. Gränsdragningsproblem om vilka frågor 

som kan anses rör statens och kommunernas intressen och risken att lagen 

kan tillämpas på olika sätt i olika delar av landet skulle innebära problem 

ur rättssäkerhetssynpunkt. 

Förändringar i den befintliga miljön kan komma till utryck på många 

olika sätt, bland annat när det gäller förändringen av gällande detaljplan. 

Utbyggnaden av inbyggda uteplatser som inte förutses av en detaljplan 

kan förändra den arkitektoniska utformningen av ett område på ett påtagligt 

sätt, och av den anledningen är det enligt partistyrelsen rimligt att 

kommunen ska ha rätt att ta del och bedöma på vilket sätt en eller flera 

inbyggda uteplatser påverkar den byggda miljön. 


1) att avslå motionerna E263:1, E264 och E266, 

2) att anse motionerna E262:1-3, E263:2 och E265 besvarade med 


117

Motion E262 

Centrala Göteborgs arbetarekommun 

Bo och Bygga för framtida tillväxt 

Tillgången av goda bostäder är en avgörande faktor för tillväxten i Sverige. 

Hur vi bor och var vi bor påverkar också människors olika livsvillkor. Att växa 

upp i glesbygd eller i slitna lägenheter i storstädernas ytterområden, ger olika 

erfarenheter och påverkar oss på olika sätt i livet. 

Att skapa utveckling och tillväxt i hela landet förutsätter en bostadspolitik 

som ger oss grundläggande trygghet. Det är viktigt för att vi ska kunna 

växa vidare var och en i vår vardag, oavsett ålder, kön eller klasstillhörighet. 

Om jag bor i glesbygd ska jag inte behöva oroa mig för om barnen kommer 

att kunna växa upp och gå i skolan här eller om jag kan åldras här i min hemkommun. 

I storstäderna handlar oron om bostadsbrist och höga hyror. Trångboddheten 

ökar kraftigt med barnfamiljer som trängs ihop i små lägenheter. Barnen 

får inte den studiero de behöver, tonåringarna kan inte vara inne med 

kompisar, eftersom de inte får plats. Unga människor kan inte bilda familj och 

skaffa barn, om de saknar egen bostad. Till följd av det låga byggandet är vi i 

vissa fall tillbaka på 60-talets bostadsbrist i storstäderna. 

Obalanser i regioner och mellan regioner är stora, när det gäller befolkningstillväxt 

och bostadssituation. Ett sätt att komma tillrätta med det, är art 

utveckla ett planeringsinstrument för utveckling av bebyggelse och nödvändig 

infrastruktur på regional nivå. 

Det är viktigt: 

1) att fler samhällsorgan analyserar, samordnar och utvecklar övergripande 

strategier förett län eller en region, 

2) att genom regional samhällsplanering öka kunskapen om lokala förhållanden 

och förståelsen för de samband som påverkar bostäder, infrastruktur, 

utbildning och arbetsmarknad, 

3) att regionerna ges instrument som underlättar bostadsplanering, bostadsbyggande, 

infrastruktur satsningar vilket borde vara ett stort gemensamt 

intresse för kommunerna och deras invånare. 

Centrala Göteborgs arbetarekommun beslöt anta motionen som sin egen. 

Motion E263 

Lunds arbetarekommun 

Se över Plan- och Bygglagen 

Kommunerna har ansvar planeringen enlig Plan- och Bygglagen, PBL. Planprocessen 

är reglerad i lagen. Med programsamråd, samråd, utställning och 

antagande tar det cirka 1,5 år innan det finns en färdig detaljplan som kan 

vinna laga kraft. Syftet med detta är naturligtvis att få planfrågorna belysta ur 

olika aspekter samt att säkerställa allmänhetens möjligheter till inflytande. 

Många detaljplaner överklagas, så sker bland annat i Lunds kommun. Efter 

118

eslut i Länsstyrelsen drivs nästan samtliga planärenden vidare till regeringen 

och miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet. 

Utöver den tid det tar att utarbeta en detaljplan i kommunerna, så tillkommer 

den tid det tar för länsstyrelserna och regeringen att behandla ärendena 

när dessa överklagas. Ofta tar denna hantering 6-12 månader. Överklagandemöjligheterna 

måste ses över och förenklas. 

Det är förödande för våra möjligheter att kunna genomföra ett kraftfullt 

ökat bostadsbyggande med dessa långa handläggningstider. Konsekvenserna 

blir bland annat att bostadsköerna ökar, att arbetslösa byggnadsarbetare inte 

får jobb, att man inte kan tillgodose ungdomars behov av lärlingsplatser i tillräcklig 

omfattning samt att företag och offentlig verksamhet får svårare att 

rekrytera anställda till lediga jobb, eftersom bostäder saknas. 

Så länge man har en ordning där alla detaljplaner – efter det att de är 

antagna av kommunens högsta beslutande organ, kommunfullmäktige – kan 

överklagas till regeringen så måste regeringen också organisera detta så att 

beslut i planärenden ej fördröjs i onödan. 

Enligt PBL så finns det i huvudsak tre aspekter som staten ska bevaka, 

förutom den, att den formella hanteringen utförs på ett korrekt sätt. Det är 

riksintressen, mellankommunala intressen samt frågan om hälsa och säkerhet. 

Många detaljplaner berör inte ovannämnda områden. Det bör vara ganska 

lätt att avgränsa vilka dessa planer är. Man bör ta bort möjligheten att överklaga 

ärenden till regeringen i de fall som ovannämnda aspekter ej berörs och 

där kommunerna och Statens regionala organ, länsstyrelserna, är överens. 

Länsstyrelserna bör i dessa fall vara den slutliga instansen. Utöver detta så bör 

resurser tillsättas så att Länsstyrelserna resp regeringen kan avgöra ärendena 

inom två månader. 

Även andra delar av plan- och bygglagen bör ses över. Till exempel så bör 

man pröva om det är praktiskt möjligt att i samband med utarbetandet av 

detaljplaner även reglera upplåtelseformen för bostäder i likhet med att man 

kan reglera vilken typ av handel som får finnas inom ett detaljplanerat område. 

Det är viktigt att det inom större bostadsområden finns olika upplåtelseformer 

och att dessa inte ändras utan en demokratiskt förankrad process. 

Vi yrkar således att partikongressen beslutar: 

1) att ställa sig bakom principerna om en förenklad process vid överklagningar 

av ärenden enligt PBL i enlighet med vad som redovisas ovan, vilket 

bland annat innebär att ärenden som ej rör de intressen staten har att 

bevaka, ej ska vara möjliga att överklaga till regeringen i de fall som länsstyrelsen 

och kommunen är överens, 

2) att utreda om man i detaljplaner kan reglera upplåtelseformen för bostäder. 

Styrelsen för Lunds arbetarekommun 

Lunds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

119

Motion E264 

Ronneby arbetarekommun 

Bygglovsbefriad inglasning av uteplats 

Under senare tid har det blivit allt vanligare med inbyggda uteplatser. Detta 

är en företeelse som inte fanns på samma sätt vid införandet av nuvarande 

PBL (plan- och bygglagen). 

Eftersom den inbygga ytan inte upplevs som normal boyta upplevs det 

ofta fel och orättvist av den enskilde att ytan ska medräknas i byggnadens area 

i förhållande till gällande plan-bestämmelser. 

Särskilda bestämmelser finns för en- och tvåbostadshus (PBL 8 kap 4 § 

p. 2-3) innebärande bland annat att skärmtak över uteplats på max 12 kvadratmeter 

får sättas upp utan bygglov. Denna yta föreslås även kunna inglasas 

utan bygglov. Detta bör vara möjligt på en plats vid enbostadshus och vid två 

platser vid två bostadshus. Konstruktionen ska förslagsvis vara enkel, oisolerad 

och till minst 50 procent genomsiktlig. 

Kongressen föreslås besluta att ställa sig positiv till en förändring innebärande: 

1) att uteplats vid en- och två bostadshus till viss del ska kunna inglasas 

utan bygglov. 

Jonni Karlberg, Ronneby s-förening 

Ronneby arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E265 


Bostadsbyggande 

Det finns stora problem för många kommuner att i tillräcklig omfattning få 

fram ny mark som går att bebygga. Kostnaderna är stora om helt nya områden 

ska exploateras. En helt ny infrastruktur ska byggas med skolor, dagis, nya 

kollektivtrafiklinjer m m. Ett alternativ som därför blivit intressant är att förtäta. 

Befintlig infrastruktur kan användas och få ett bättre underlag. Samtidigt 

kan vi skona jungfruliga områden från att bebyggas och naturvärden skonas. 

För att göra detta möjligt i städer krävs en förändring av lagstiftningen. 

Ett dilemma är de många oftast detaljerade föreskrifter som kan ges inom till 

exempel. miljölagstiftningen. Bullernivåer, utsläppsnivåer anges på ett sådant 

sätt att olika tekniska lösningar inte är möjliga. Ange hellre riktvärden för vart 

vi vill nå men ge utrymme för kommuner att nå målen på olika sätt. Ges inte 

detta utrymme riskerar vi att lägga en ”död hand” över många kommuner och 

framförallt de centrala delarna av kommunen. Ett exempel är en detaljplan 

från Stockholms stad som har upphävts av regeringen. Samtidig uppdrog 

regeringen åt Boverket, som är ansvarig myndig-het, att undersöka möjligheterna 

att underlätta bostadsbyggande i storstäderna. Boverket har nu i en skrivelse 

till regeringen beslutat att centrala lägen i storstäder kan undantas från 

gällande miljökvalitetsnormer. Detta innebär att det numera är möjligt att 

pröva bostäder i centrala lägen och sannolikheten för att bostäderna slutligen 

godkänns har ökat. Samtidigt har Boverkets skrivelse inneburit en skärpning 

i lägen utanför centrala lägen. Frågan är numera vad som ska räknas som centrala 

lägen, vilket varierar över tid. 

120

Dagens ofta alltför begränsningar motverkar den ambition som finns 

från staten att styra mot ett hållbart och mer miljöinriktat samhälle. Utforma 

istället utifrån mer en beskrivning om vart vi vill nå och låt kommunerna 

beskriva hur dessa mål ska uppfyllas. 

För att kunna bygga den täta staden, med kvalitéer som allt fler uppskattar 

idag, är det viktigt att vi skapar förutsättningar för att bygga en god boendemiljö 

och en god stadsmiljö för stadens invånare och besökare. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi partikongressen besluta 

1) att bullernormer och reglerna om miljökvalitetsnormer samt deras tilllämpning 

och samspel med övrig lagstiftning ses över, så att framtida 

bostadsförsörjning i städerna garanteras. 


Motion E266 

Norrköpings arbetarekommun 

Bostadsbyggande och fornlämningar 

För oss socialdemokrater är bostadsfrågan en viktig del av välfärden. Det 

grundläggande är att alla ska ha rätt till en bostad. Vår bostadspolitik syftar 

även till att motverka segregering därför måste det erbjudas bostäder med 

olika upplåtelseformer centralt i våra städer. Vidare handlar vår bostadspolitik 

om att bostäderna ska ha en tillräckligt hög kvalité och att bostäderna är miljöanpassade 

för att klara våra krav på ett ekologiskt hållbart samhälle. Det 

finns fler ambitioner med bostadspolitiken men det finns också generella slutsatser 

vi kan dra. Idag finns ett behov av att bygga fler bostäder och vi måste 

stimulera bostadsbyggande. Om viljan att bygga fler bostäder möter stora hinder 

kommer viljan att avta. Är en byggprocess osäker kommer den att avbrytas. 

Vi måste därför se till att ta bort de onödiga hinder som finns för att 

bygga bostäder och minska den osäkerhet som idag präglar bostadsbyggandet. 

För många kommuner med en lång historia begränsas möjligheten att 

bebygga vissa markområden betydligt. 

Om man vill bygga på mark där det kan finnas fornlämningar ska enligt 

Kulturminneslagen Kap 1 och 2 länsstyrelsen ge besked om hur långtgående 

undersökningar som krävs. I vissa fall behövs en utgrävning för att dokumentera 

och ta bort fördämningarna. Enligt lagstiftningen ska den enskilda byggherren 

själv bekosta undersökningen av utgrävningen. 

När det gäller tiden för arkeologiska utredningar och utgrävningar så tar 

de en viss tid. Här kan byggherren vinna tid genom att starta processen tidigt. 

Den andra osäkerhetsfaktorn är kostnaden för utredningar och utgrävningar. 

Arkeologiska utredningar och utgrävningar bidrar till att bygga upp kunskapen 

om vår historia. Det finns därför anledning att överväga om kostnaden 

för detta ska bäras av enstaka byggherrar eller om den kan fördelas på ett större 

kollektiv. För att inte försena eller stoppa ur allmän synpunkt viktiga projekt 

bör de arkeologiska kostnaderna begränsas till en andel av hela projektkostnaden. 

Detta ger inte den exakta kostnaden men skapar rimlig förutsägbarhet 

i ett bygg- eller anläggningsprojekt. De arkeologiska kostnader som 

inte täcks inom ett takbelopp bör istället balanseras på andra sätt då det är av 

nationellt intresse att dessa utgrävningar och undersökningar görs. 

121

Det är rätt och viktigt att undersökningar görs av marken innan man 

börjar bygga men det är av nationellt intresse och orimligt att enskilda projekt 

eller den enskilda byggherren ska stå för kostnaden. Dagens system leder till 

att många byggprojekt inte blir av. 

Med stöd av ovanstående yrkar jag: 

1) att en översyn görs av kostnaderna i samband med arkeologiska undersökningar 

och som i dag belastar enskilda byggprojekt. 

Eva Andersson 

Norrköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

122


trygghet i vardagen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E267:1-2 

(nytt kriminalpolitiskt program) 

Motion E267:1-2 (Salems arbetarekommun) yrkar att kongressen ska 

uppdra åt partistyrelsen att utforma ett kriminalpolitiskt program med 

tonvikt på allas lika rätt till rättssäkerhet och trygghet och att detta program 

ska prioriteras inför valåret 2006. 

Partiets nuvarande kriminalpolitiska program antogs av partistyrelsen 

1995. Programmet bejakar ett samhälle där varje människa ska ha rätt 

att känna trygghet till liv och egendom. Samtidigt slår programmet vakt 

om humanistiska värden, och skiljelinjen mot dem som enbart betonar 

vedergällningens och repressionens principer görs mycket klar. Programmet 

betonar att samhällets insatser mot brott måste infatta samhällets 

samtliga områden och att grunden för en framgångsrik kriminalpolitik är 

en framgångsrik välfärdspolitik. 

Partistyrelsen beslutade efter de diskussioner som fördes på partikongressen 

i Västerås 2001 att genomföra två rådslag – ”Trygghet mot brott” 

och ”Brott och straff ”. Syftet med rådslagen var att bredda och fördjupa 

medlemmarnas diskussioner i detta ämne. De synpunkter som skickades 

in i samband med rådslagen visar att utgångspunkterna för den socialdemokratiska 

kriminalpolitiken som presenteras i det kriminalpolitiska programmet 

1995 fortfarande är giltiga. Samma värderingar som präglar socialdemokratisk 

politik i stort ska också prägla kriminalpolitiken. Ett samhälle 

som bygger på lag och ordning är en förutsättning för att skydda 

dessa värderingar, öka tryggheten och minska risken att människor återfaller 

i brott. 

Motionären menar att allmänhetens förtroende för rättsväsendet 

minskar, bland annat som en följd av ett allt grövre våld i samhället samtidigt 

med de senaste årens omorganisering av polisen. För att vara trovärdiga 

måste vi socialdemokrater diskutera alla de delar som ryms inom 

begreppet trygghet mot brott. Orsakerna till brottslighet är många och 

komplexa. Rättsväsendets storlek och antalet poliser utgör bara en del av 

den helhet som gör att människor kan känna sig trygga och säkra. 

Den socialdemokratiska regeringen har sedan år 2000 gjort den största 

satsningen på polisen någonsin. Antalet poliser ökar för femte året i 

rad. Under mandatperioden utbildas 4 000 nya poliser. Det är så många 

poliser som det är möjligt att utbilda utan att försämra kvaliteten. Enligt 

Rikspolisstyrelsens senaste preliminära beräkningar uppgår nu det totala 

antalet poliser till cirka 17 300. Det är en nettoökning med närmare 1 200 

poliser på bara några få år. Antalet civilanställda har också stigit kraftigt. 

De skildringar av våld och brottslighet vi får via media kan ge 

intrycket att brotten ökat kraftigt de senaste åren. Sedan 1950-talet har 

brottsligheten ökat men under 1990-talet planade kurvan ut. Samtidigt 

som samhället förändras, förändras också brottsligheten. Brottsutvecklingen 

är dessutom väldigt olika för olika typer av brott. Under 1990-talet 

minskade bedrägeribrott och trafikbrott samtidigt som misshandelsbrotten 

ökade. 

123

Oavsett hur mycket brottsligheten har ökat eller minskat måste ändå 

människors upplevelse av otrygghet tas på allvar. Partistyrelsen menar att 

det är genom vår allmänna välfärdspolitik med mål om social trygghet, 

rättvis fördelning och stärkt solidaritet människor emellan som vi når 

framgång i kampen mot brottslighet och otrygghet och skapar en miljö 

där människor känner sig trygga. I stället för att ta fram ett nytt kriminalpolitiskt 

program som riskerar att ganska snart igen uppfattas som inaktuellt 

eller i otakt med tidens diskussioner vill partistyrelsen att den socialdemokratiska 

kriminalpolitiken ska ingå i de riktlinjer som partikongressen 

beslutar om. På så sätt kommer vår kriminalpolitik att vara en del 

av den socialdemokratiska politiken för välfärd, trygghet och rättvisa och 

ingå i de diskussioner som partistyrelsen har kring partiets politiska prioriteringar 

inför valet. 


1) att avslå motion E267:1-2. 

Motion E267 

Salems arbetarekommun 

Allas rätt till rättssäkerhet och trygghet 

I spåren av det segregerade samhället framgår – enligt flera undersökningar – 

att många medborgare upplever känslan av otrygghet och rädsla att bli utsatta 

för våld och kriminalitet som ett stort problem. Dagliga rapporter i medierna 

beskriver allt grövre våld av män mot kvinnor med relativt låga straffpåföljder. 

De senaste årens omorganisation av polisväsendet har lett till att antalet 

närpoliser och patrullerande poliser minskat radikalt. Samtidigt har civilanställd 

personal minskat, vilket medför att poliser får ägna mer tid åt skrivbordsarbete. 

Följden blir att färre brott kan utredas och klaras upp, vilket får till följd 

att anmälda brott sällan leder till att en gärningsman ställs till svars. 

Denna utveckling leder till att allmänhetens förtroende för rättssäkerheten 

och rättväsendet minskar. Som en följd av detta växer antalet privata 

vaktbolag med uppgift att bevaka offentliga miljöer, företag och enskilda 

medborgare som har råd att höja sin personliga säkerhet. 

Följden blir att de som inte har ekonomiska möjligheter att betala för sin 

egen säkerhet därmed riskerar att utsättas för brott i högre grad. Det är därför 

mycket angeläget att partiet uppmärksammar denna utveckling som en 

klassfråga och som måste ges högre prioritet. 

Grupper som löper stor risk för brott är just de som nattarbetar t ex i 

butiker, hotell-och restauranger, trafik, service, tidningsbud för att nämna 

några grupper. 

I vissa bostadsområden bildas s k medborgargarden med motiv att polisen 

inte hinner med sin utövning och tar lagen i egna händer… 

Inte sällan framkommer att brottsoffren ej ges tillräckligt stöd som kan 

krävas av samhället. Därför finns det anledning att omorganisationen av polisväsendet 

omprövas med mer civilanställd personal som sköter skrivbordsarbetet 

och därmed fler poliser där de mest behövs. 

124

Till det positiva hör att vi för närvarande har en utomordentligt bra och 

förtroendegivande justitieminister. Bra, men i övrigt tas dessa frågor sällan 

eller aldrig upp i partiets inre arbete. Under många år har frågor om brott och 

straff överlåtits till högerkrafterna med syfte att få politiskt stöd hos allmänheten. 

1994 producerade partiet ett kriminalpolitiskt program, men som nu 

behöver uppdateras och anpassas efter dagens samhällsutveckling. Därför 

måste vi som socialdemokrater lyfta fram kriminalpolitiken som ett medel att 

skapa trygghet för alla medborgare! 

Därmed yrkas 

1) att kongressen beslutar att uppdra åt partistyrelsen att utforma ett kriminalpolitiskt 

program – med tonvikt på allas lika rätt till rättssäkerhet och 

trygghet, 

2) att detta program prioriteras inför valåret 2006. 

Salems arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E268:1-3, E269:1-3, E270, 

E271:1-2, E272, E273:1-3 och E274 (kriminalvård) 

E268:1-3 (Stockholms arbetarekommun) yrkar att partistyrelsen ska verka 

för en humanare kriminalpolitik med satsning på mer och välutbildad personal, 

att det brottsförebyggande arbetet ska få större prioritet än det har 

i dag och att förebyggande insatser inom barnhälsovården, barnpsykiatrin, 

skolan, individ- och familjeomsorgen och missbrukarvården prioriteras 

före ytterligare förlängda straffsatser. E269:1-3 (Malmö arbetarekommun) 

föreslår att den brottsförebyggande bekämpningen blir en tydligare 

del av socialdemokratins välfärdsarbete, att de intentioner som finns 

beskrivna i motionen tas tillvara i brottsförebyggande syfte och att samhällsskyddet 

för personal som arbetar med kriminella snarast ses över. 

E270 (Huddinge arbetarekommun) föreslår att särskilda öronmärkta 

medel måste ställas till kriminalvårdens förfogande för att säkra och stadigvarande 

utveckla den evidensbaserade programverksamheten i syfte att 

minska återfall i brott och därmed bidra till en effektivisering av svensk 

kriminalvård. Motion E271:1-2 (Svedala arbetarekommun) yrkar att kriminalvården 

i Sverige ska erbjuda sina interner möjlighet till studier och 

att målet för studierna ska vara minst grundskolekompetens. Motion 

E272 (enskild, Upplands Väsby arbetarekommun) föreslår att poliser 

anställs på anstalterna för att öka säkerheten på våra fängelser. Motion 

E273:1-3 (enskild, Ronneby arbetarekommun) föreslår att villkor för villkorlig 

frigivning utarbetas så att endast intagna som på ett rimligt sätt 

utifrån kriminogena faktorer försökt arbeta med sin situation friges villkorligt, 

att villkoren under villkorlig frigivning förtydligas och kontrolleras 

rutinmässigt, att det ges möjlighet till omedelbar återgång till anstalt 

vid misskötsamhet under den tid då anstaltsvistelsen annars skulle ha varit 

aktuell, och att det vid införande av villkor för villkorlig frigivning ska vara 

möjligt att besluta om såväl övervakning som sanktioner för personer som 

verkställt ådömt straff utan att ha blivit villkorligt frigivna. Motion E274 

(enskild, Ronneby arbetarekommun) föreslår att det för avvikelser från 

125

126 

verkställighet av ett fängelsestraff ska vara möjligt att utdöma en påföljd; 

påföljden för detta bör vara i relation till hur lång återstående strafftid man 

försökt avvika från. 

Trygghet gör att människor kan utvecklas och forma de liv de önskar. 

Otrygghet gör människor osäkra och begränsade. Varje begånget brott 

minskar vår trygghet och ökar vår oro. För vår egen del, för våra familjer 

och för samhället i stort. 

Kriminalitet kan slå enskilda människors liv i spillror – och till och 

med vara ett hot mot det demokratiska samhället i stort. Partistyrelsen 

anser att brottsbekämpning och det brottförebyggande arbetet måste gå 

hand i hand. 

Syftet med den socialdemokratiska kriminalpolitiken är att människor 

aldrig ska bli kriminella. Men den ska också se till att de som drabbas 

av brott otvetydigt kan lita på att samhället står på deras sida, när de 

behöver det som mest. Ett brott är ett övergrepp, mot en annan människa. 

Partistyrelsen menar att kriminalvården ska ses som en chans att få 

människor att vilja byta väg, inte som en förvaringsplats. Men det ska 

också vara tydligt att de människor som medvetet väljer att begå brott tydligt 

ska veta att det aldrig går att komma undan med ett sådant agerande. 

Den demokratiska rättsstaten ska vara klar med vad som är rätt och fel, 

och ha de resurser som krävs för att upprätthålla lag och ordning. 

Partistyrelsen delar motionärernas resonemang om att en väl utvecklad 

välfärdspolitik är det mest grundläggande medlet att hålla brottsligheten 

på en låg nivå. En ojämn fördelning av sociala och ekonomiska resurser 

leder till att vissa människor utsätts för större risker att dras in i kriminalitet 

än andra. Segregation och utanförskap skapar känslor av maktlöshet. 

Olika former av missbruk kan driva människor till samhällets och 

lagens utkanter. 

Partistyrelsen menar att det är vår förmåga att utveckla och satsa på 

välfärdspolitiken med förskola, skola, fritidsverksamhet och socialtjänst 

som är avgörande för hur framgångsrika vi blir i vårt brottsförebyggande 

arbete. Vår förmåga att bekämpa alkohol- och narkotikamissbruk är också 

avgörande för ett samhällsklimat som kännetecknas av trygghet och socialt 

välstånd. 

Arbetet med att öka tryggheten och minska brottsligheten är allas vårt 

ansvar. Det kräver ett brett engagemang från medborgarna. Det lokala 

brottsförebyggande arbetet är också centralt och där måste kommunernas 

olika verksamheter, polis, föreningsliv, företag och enskilda engagera sig. 

De lokala brottsförebyggande råden har fortsatt att utvecklas i hela 

landet. 1998 fanns det ett femtiotal lokala råd. I början av år 2004 var 

antalet 274. Verksamheten bygger på lokal kunskap och samverkan mellan 

olika lokala aktörer vilket leder till att det är stora variationer i rådens 

arbetssätt, ambitioner och status i kommunen. Näringslivet – som är en 

viktig aktör i det brottsförebyggande arbetet – deltar i dag med representanter 

i drygt hälften av de lokala råden. 

Polisen är en mycket viktig aktör i det brottsförebyggande arbetet. 

Genom sin kunskap och samverkan med en rad aktörer har polisen en central 

position i det förebyggande arbetet. Partistyrelsen vill verka för att vi får 

en polis som är modern, öppen och effektiv. Modernare genom en polisrekrytering 

som speglar samhällets mångfald och en modern teknikanvänd-

ning i utredningsarbetet. Öppnare genom en ökad synlighet och närvaro på 

gator och torg samt en ökad insyn i polisens arbete. Effektivare genom att 

andelen uppklarade brott ökar och att det förebyggande arbetet utvecklas. 

Partistyrelsen menar att orsakerna till att en människa begår brott är 

många och komplexa. Men det finns inga hopplösa fall. Vår kriminalpolitik 

ska bygga på alla människors lika värde och respekten för den enskildes 

integritet och värdighet. En av kriminalvårdens främsta syfte är att 

förhindra återfall i brott. Vård och behandling utgör grunderna i den 

humana kriminalvården. Målet är att hjälpa människor till ett bra liv utan 

kriminalitet utanför anstalten. 

Partistyrelsen anser att det är viktigt att kriminalvårdens prioriteringar 

mellan arbete, utbildning och brott- och missbruksrelaterade program 

är väl avvägda för att tiden i anstalt ska kunna användas på ett så effektivt 

sätt som möjligt. Idag kan alla anstalter erbjuda utbildning på grundskolenivå. 

Hösten 2003 startade ett pilotprojekt inom kriminalvården med att 

anställa egna lärare. Syftet var att få ett samlat grepp över klientutbildningen, 

skapa kontinuitet mellan anstalt/häkten och leva upp till kravet att 

klientutbildningen ska motsvara övrig vuxenutbildning i samhället. 

Det är också viktigt att kriminalvården förmår utveckla innehållet i 

arbetsdriften. Den inriktning av program-verksamheten där kvalitet snarare 

än kvantitet har prioriterats är värdefull och detta arbete bör fortsätta. 

Det är också viktigt att de intagna motiveras att fullfölja de program 

som kriminalvården erbjuder dem. 

Det pågår ett kontinuerligt arbete inom kriminalvården med att förbättra 

innehållet i verkställigheten i olika avseenden. Arbetet med att 

införa behandlings-program, som med utgångspunkt i tillgänglig forskning 

kan förväntas minska återfall i brott, har bedrivits med hög intensitet 

de senaste åren. Detta har skett inom områdena allmän kriminalitet, 

missbruk, våldsbrott, sexualbrott och relationsvåld. 

Det är kriminalvårdens ansvar att fördela pengar till dess olika verksamheter. 

Partistyrelsen anser att det är kriminalvården som har bäst kunskap 

om var resurserna gör störst nytta och vilka insatser som ger bäst 

effekt vid olika tidpunkter under verkställigheten för olika klienter. 

Partistyrelsen menar att det ökande antalet intagna på landets fängelser 

ytterst visar på samhällets brister när det gäller att fånga upp människor 

innan de hamnar i kriminalitet. För att hantera den nuvarande platsbristen 

och ge större möjligheter till placeringar av intagna efter behov och 

bättre förutsättningar för ett lyckat motivations- och behandlingsarbete, 

har den socialdemokratiska regeringen gjort stora ekonomiska satsningar 

på kriminalvården. 

Det finns dock en liten grupp grovt kriminella intagna som – under 

kortare eller längre tid – behöver placeras under särskilt säkra former. I dag 

finns det för få platser för denna grupp. Med ytterligare en säkerhetsanstalt 

och med utbyggnader av befintliga anstalter ges ökade möjligheter att 

– bland annat med bättre psykiatriska insatser – göra tiden i anstalt 

meningsfull för dessa intagna som i dag är svåra att hantera på ett bra sätt. 

En följd av detta är också att klimatet för övriga intagna förbättras. Ett bra 

säkerhetstänkande utgör en förutsättning för att bedriva en human kriminalvård 

som tar hänsyn till de intagnas olika behov. 

Det finns inga enkla svar på hur vi ska möta kriminalvårdens nya 

127

utmaningar. Det ökade antalet fångar utgör ett av kriminalvårdens problem. 

Sommaren 2004 fick se en ny typ av mycket våldsamma rymningar 

från några av landets säkraste fängelser. Den socialdemokratiska regeringen 

tillsatte 2002 en utredning, Kriminalvårdskommittén, vars uppgift var 

att utarbeta ett förslag till en ny, modern kriminalvårdslag som kan svara 

mot kraven på en effektivt och humant bedriven kriminalvård. Utredningen 

skulle särskilt uppmärksamma frågor om hur fängelsetiden kan anpassas 

så att den förebygger återfall i brott utan att kraven på säkerhet och 

samhällsskydd eftersätts. En viktig utgångspunkt för arbetet var att verkställigheten 

av straff ska bli mer individuellt utformad i framtiden. Sommaren 

2005 blev utredningen klar. 

Partistyrelsen anser att det är viktigt att vi både till innehåll och 

strafflängd nu får en mer individualiserad kriminalvård. Alla ska ha möjlighet 

att förändra sitt liv. Det ska löna sig att aktivt arbeta med sin situation 

för att få en fungerande tillvaro efter tiden i anstalt. Kriminalvården 

ska förbättra sina möjligheter att möta den intagnes insatser. Det ska finnas 

fler tillfällen till vistelser på behandlingshem eller speciella boenden 

för dem som är på väg att lämna fängelset. Det bör bli möjligt att friges 

tidigare vid skötsamhet och goda prognoser. På samma sätt kan misskötsamhet 

i form av till exempel rymningar, hot, våld och missbruk göra att 

tiden i anstalt blir längre än i dag. 

I dag har kriminalvården möjlighet att reagera med disciplinära åtgärder 

vid en rymning eller avvikelse från ett pågående fängelsestraff. Det 

minskar den intagnes möjligheter till permission och den villkorliga frigivningen 

kan i viss utsträckning senareläggas. Fördelen med ett disciplinärt 

förfarande, jämfört med att döma till ytterligare påföljder, är att reaktionen 

kommer direkt och kan göras mer individuellt anpassad. Partistyrelsen 

anser att den individualisering av kriminalvården som kommer med den 

nya kriminalvårdslagen ska innebära att till exempel rymningar i större 

utsträckning än i dag ska påverka hur lång tid av straffet man får avtjäna. 

Kriminalvårdens ansvar är tudelat. Dels ska kriminalvården genom 

ett långtgående säkerhetstänkande förhindra att intagna begår brott under 

fängelsetiden. Dels ska kriminalvården tillvarata de möjligheter till påverkan 

och förändring som anstaltsvistelsen ger för att minska riskerna för 

åter-fall efter frigivningen. Det är viktigt att finna en lämplig balans mellan 

dessa båda intressen. 

För att klara detta utbildas kriminal-vårdens personal i såväl säkerhets- 

som återfalls-förebyggande uppgifter. Partistyrelsen menar att kriminalvården 

bör verka för ett utökat samarbete med polisen inom ramen 

för bland annat underrättelsesamarbete och incidentberedskap för att 

ytterligare höja säkerheten på våra anstalter. Ett ökat säkerhetstänkande 

inne på anstalterna minskar också risken för att personalen utsätts för hot 

eller utpressning. Att känna sig trygg på sin arbetsplats är ett grundläggande 

krav för alla, men det är också en förutsättning för att kriminalvårdens 

personal ska kunna fullgöra sitt ansvarsfulla uppdrag. 

Partistyrelsen föreslår kongressen att besluta: 

1) att avslå motionerna E272:1 och E274:1, 

2) att anse motionerna E268:1-3, E269:1-3, E270:1, E271:1-2 och 

E273:1-3 besvarade med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

128

Motion E268 


Kriminalpolitik 

Den socialdemokratiska kriminalpolitiken måste vila på två grundvalar dels 

att skydda med-borgarna från de farligaste våldsverkarna samt att återanpassa 

de som begått brott till ett normalt liv. 

Det är en självklarhet att bryter man mot svensk lag ska man straffas. 

Det kan vara allt från ett lägre bötesstraff till livstids fängelse. För att kriminalpolitiken 

ska kunna få en acceptans så måste medborgarna känna sig trygga 

med att systemet fungerar. 

Anslagen till missbrukarvården har minskat med en miljard om året 

sedan 1995. Samtidigt har fängelsestraffen för narkotikabrott förlängts till 

höga kostnader. Det är en märklig prioritering. 

En fängelseplats kostar cirka 600 000 kronor per år. Det motsvarar cirka 

tre månader på behandlingshem. De senaste fem åren har antalet fångar ökat 

med 1 900. 

Cirka 50 procent av fångarna har diagnosen ADHD. I en nyligen publicerad 

rapport till Socialstyrelsen, Skolverket och Folkhälsoinstitutet anges att 

relevanta insatser under barn- och ungdomsåren hade kostat ungefär en femtondel 

av de kostnader som en grov brottsling orsakar samhället. Det är få 

investeringar som har sådan utväxling. 

Uppemot 80 procent av fångarna har läs- och skrivsvårigheter och i 

många fall svår dyslexi. Detta har bidragit till ett tilltagande utanförskap under 

skoltiden. Kunskaper om hur man behandlar och kompenserar personer 

med dyslexi har ökat påtagligt under senare år. Ändå är det sällsynt att insatser 

för dyslektiker sätts in i ett förebyggande sammanhang. 

Den senaste tidens kriminalpolitiska debatt är en svår prövning för den 

som vill ha en effektiv och humanitär kriminalpolitik.. Fördomar, rena vanföreställningar 

och primitiv hämndlystnad har tillåtits breda ut sig. 

Några enkla fakta kan belysa detta: 

Antalet fångar har ökat med ca 50 procent sedan 1970-talet 

De som döms till sluten psykiatrisk vård sitter i genomsnitt dubbelt så lång 

tid inlåsta än om de dömts till fängelse 

Rymningarna har mer än halverats sedan början av 1990-talet 

Permissionerna har minskat. 

Resurserna till utslussning och eftervård har försämrats. 

Fler sitter idag i fängelse därför att straffsatserna skärpts, för att halvtidsfrigivningen 

har ersatts av tvåtredjedelsfrigivning och för att domstolarna har 

blivit strängare och dömer till längre straff även där lagarna är desamma. Det 

kan finnas goda skäl att domstols-praxis förändras för enskilda brott t ex har 

en skärpning av straffen vid våldtäkt varit något som funnits med i debatten 

under flera år, men det som nu hänt är att det i får flera olika brott har straffen 

skärps. Detta är inte enligt vår uppfattning ologiskt, det är ingen tvekan 

om att det inte är genom att sätta brottslingar i fängelse länge som man förebygger 

brott detta visar den omfattande forskning att det inte finns något 

samband mellan långa strafftider och mindre brott. 

De senaste årens kriminalpolitik har präglats av eftergifter för en högröstad 

opinion. Det är viktigt att våra politiker har integritet och kan stå emot 

när mediedrevet går. Politiken har alltmer inriktats på straff och hämnd, 

129

130 

medan den politik som syftat till att rehabilitera brottslingen och minimera 

återfallen fått allt mindre utrymme. Kriminal-politiken har blivit allt mindre 

effektiv. 

Det civiliserade samhället erkänner inte hämnd som fokus för kriminalpolitiken. 

Längre straff är inte någon genväg till lösningen av brottsoffrens 

trauma. Brottsoffren behöver stöd och skydd Det finns inte någonstans belagt 

att längre strafftider leder till färre brott. 

Debatten om brottslingar som döms till psykiatrisk vård präglas av bristande 

kunskaper om psykiska sjukdomar och en föraktfull syn på den slutna 

psykiatriska vården. Alla brottslingar bör ha rätt att bli sakligt bedömda i en 

rättsmedicinsk utredning. Om brottslingen betraktas som psykotisk eller lider 

av andra allvarliga psykiska störningar, ska denne självfallet hamna på ett 

rättspsykiatriskt sjukhus. 

Vi står inför ett sanningens ögonblick. Debatten som följt på sommarens 

rymningar bortsåg från att antalet rymningar faktiskt minskat och vi upplever 

inte att vår justitie-minister förmått hålla stånd. Löftet om en ny säkerhetsanstalt 

grundas inte på ett faktiskt behov, utan var ett sätt att vinna kortsiktiga 

poäng. När förhållandena runt rymningarna granskats närmare har 

snarare rutinerna vid inpassering av besökare och personal lyfts fram. Men 

också att skalskyddet inte var tillräckligt. 

Det är oroande att många socialdemokrater vill att vi ska avstå från att ta 

strid för en human och effektiv kriminalpolitik. Vi får ibland höra att vi inte 

ska förlora röster på kriminal-politiken, när vi behöver majoritet i riksdagen 

för arbete och välfärd. Vi tycker att det är dags att säga ifrån. Nu får det vara 

dags för en genomtänkt politik. 

Kriminalvården har de senaste åren fått vidkännas en stor personalminskning 

på grund av besparingar. Detta har självklart påverkat förutsättningarna 

att genomföra en human kriminalvård. Det är nu dags att genomföra 

en human kriminalpolitik. Den ska grundas på den individuella straffades 

behov. Det måste finnas mer personal, utbildade vårdare och professionella 

vårdprogram. 

Majoriteten av dem som sitter i fängelse är narkotikamissbrukare och 

andelen ökar. Narkotika ligger bakom en stor del av kriminaliteten i Sverige. 

Omkring en tredjedel av alla som tas in i anstalt är dömda för ett eller flera 

narkotikabrott. Narkotika är ett stort problem för kriminal-vården och klienterna 

då den påverkar miljön på häkten och anstalter och hindrar klienternas 

återanpassning. Drogfrihet är en förutsättning för att på ett framgångsrikt sätt 

motivera och behandla klienterna. 

När Socialstyrelsen presenterade sin årliga lägesrapport om individ- och 

familje-omsorgen visade den att socialtjänstens missbrukarvård får allt mindre 

resurser trots att behoven ökat. Missbrukarvården har skurits med drygt en 

miljard kronor sedan 1995 och både institutions-vården och öppenvårdsinsatserna 

minskar. Det kommer att krävas stora insatser för att kunna få en acceptabelt 

fungerande missbrukarvård. Det behöver ske översyn av hela det system 

som reglerar missbrukarvården, både vad gäller ansvars-fördelning och finansiering. 

Andelen unga som prövat narkotika ökade under 1990-talet. Även det 

tunga missbruket har ökat. I dag beräknas det finnas omkring 29 000 tunga 

missbrukare, jämfört med 19 000 i början av 1990-talet. Detta har skett samtidigt 

som resurserna till missbrukar-vården har minskat. Socialstyrelsen 

beräknar att kommunernas kostnader för miss-brukarvården minskat med

cirka 20 procent sedan 1995. En framgångsrik missbrukar-vård fordrar en 

fungerande vårdkedja – avgiftning, vård och behandling och eftervård. 

I Sverige har antalet inskrivna fångar på landets fängelser och häkten 

under de senaste fem åren stigit från 5 300 till 7 200. Idag sitter var 1 250:e 

invånare i fängelse. Följden är överbelägg-ning, försämrade förhållanden för 

både personal och intagna, oroligheter och rymningar. 

1 400 nya fängelse- och häktesplatser planeras (inklusive en speciell 

säkerhetsanstalt i Härnösand) samt en allmän förstärkning av säkerheten på 

anstalterna runt om i landet. 

Internationell forskning visar förvånande nog att antalet fångar inte är en 

följd av hur många brott som begås. Det hänger först och främst ihop med 

den straffpolitik som förs. En strafflag som saknar alternativ till fängelsestraffet, 

som föreskriver längre fängelse-straff och som inte ger möjlighet till villkorlig 

frigivning ”producerar” många fångar och kräver många fängelser. 

En strafflag däremot som ger utrymme för alternativa påföljder, föreskriver 

kortare fängelse-straff och tillåter villkorlig frigivning ”producerar” i motsvarande 

grad färre fångar och ett mindre behov av fängelseplatser. 

Därför är det viktigt att gällande strafflagstiftning, resurstilldelning och 

rådande dom-stolspraxis är i balans och faktiskt bidrar till regeringens målsättning 

om att minska brottsligheten och att öka tryggheten i samhället. 

Återfallsstatistiken ger inga belägg för att fängelsevistelsen förebygger 

återfall i brott i större utsträckning än andra påföljder. Föreställningen om 

fängelsestraffets oskadlig-görande effekt (dvs den som sitter i fängelse kan 

inte begå brott ute i samhället) är i allmänhet kraftigt över-skattad. Fängelsestraffet 

är helt enkelt inget effektivt kriminal-politiskt verktyg för att styra 

brottsnivån i samhället. 

Under flera årtionden låg antalet fångar i Sverige konstant mellan 5 000 

och 6 000. I debatten hänvisas ofta till en allt större och allt grövre våldsinriktad 

brottslighet. Kriminalstatistiken ger en delvis annan bild. Det senaste 

decenniet har antalet personer som dömts till fängelse för brott mot person 

(dvs våldsrelaterade brott) sjunkit. Däremot har strafftiderna ökat från 

genom-snittligt 8 till 13 månader. De senaste fem åren har en dramatisk 

ökning av antalet fångar skett med 35 procent. 

Kriminalstatistiken visar att den ökade platsbristen på fängelserna framför 

allt hänför sig till narkotikarelaterade brott. Mer än hälften av beläggningsökningen 

sedan 1998 har med dessa brott att göra. Fler personer döms 

för sådana brott, samtidigt som straff-tiderna blivit längre. 

Kriminalvårdens kris är en direkt följd av att narkotikapolitik fått en 

ensidig inriktning på straff och att de förebyggande insatserna, i synnerhet 

inom missbrukarvården fått stå tillbaka. 


1) att partistyrelsen ska verka för en humanare kriminalpolitik med satsning 

på mer och välutbildad personal, 

2) att det brottsförebyggande arbetet får en större prioritet än det har idag, 

3) att förebyggande insatser inom barnhälsovård, barnpsykiatri, skolan, 

individ- och familjeomsorgen, missbrukarvården prioriteras före ytterligare 

förlängda straffsatser. 


131

Motion E269 


Brottsförebyggande 

Vi konstaterar att en av de viktigaste välfärdsfrågorna är att människor ska 

kunna känna sig trygga mot hot och våld i samhället som på sina arbetsplatser. 

Det finns tydliga tendenser i samhället som gör att människors upplevelser 

måste tas på största allvar. 

I Malmö och i Skåne ökar ungdomsbrottsligheten, väskryckningar, 

gängbråk, rån och överfall blir allt vanligare. I vissa fall så allvarliga att man 

förhindrar brandkår och polis att utföra sitt arbete genom stenkastning, vandalisering, 

mörkläggning m m. Det som sker tyder på ett stort utanförskap 

och måste bearbetas med ett brett förebyggande arbete i ungdomsgrupperna. 

Vi socialdemokrater måste också tydligt markera och inte låta vissa partier 

göra profit av att de är rättssamhällets väktare. I Skåne finns flera främlingsfientliga 

partier och inte minst Sverigedemokraterna som tar varje tillfälle i 

akt att skapa myter och fördomar. Just av anledningen att värna om demokratin 

är det brottsförebyggande arbetet av största vikt. 

Att alkohol och narkotika ofta är inkörsporten till kriminalitet känner vi 

till och därför är det förebyggande arbetet i skolor, ungdomsmiljöer m m av 

stor vikt. Varje ung människa som man kan rädda från missbruk och kriminalitet 

måste ses som en investering för framtiden. Såväl attityder som konsekvenser 

måste tydligare markeras inte minst i skolans och föreningslivets 

värld. 

Självklart anser vi att den ekonomiska brottsligheten måste bekämpas 

med kraft då det både handlar om samhällsmoralen men också att stora summor 

undanhålls staten som skulle kunna användas till finansiering av vår 

gemensamma välfärd. 

Den förebyggande brottsbekämpningen måste därför tydligare bli en del 

av socialdemokratins välfärdsarbete. 

När det gäller kriminalvården måste stora åtgärder sättas in både för att 

möta det hot och våld som sker på våra kriminalvårdsanstalter. Det är en 

orimlig situation för kriminalvården med den överbeläggning som finns på 

såväl häkten som fängelser. Dessutom, måste det utvecklas ett samhällsskydd 

för den personal som arbetar med kriminella. Ex spärrar i system så att man 

inte kan få ut uppgifter som rör anställda m m. 

SEKO s-förening ser positivt på att ett nytt och modernt fängelse etableras 

i Malmö som ersättning för nuvarande gamla och omoderna fängelset vid 

Gevaldigergatan. Det är viktigt att utbyggnadsplanen fullföljs så att det åter 

blir möjligt att bedriva fångvård där vi möjliggör att den dömde efter avtjänat 

straff kan anpassas till samhället och inte till ny kriminalitet. 

När det gäller den polisiära delen ser vi det som synnerligen viktigt att 

polisen både i det förebyggande arbetet men också för att vid behov finnas tillhands 

vid olika brott, olyckor med mera. Det är därför av största vikt att vi 

använder utbildade poliser till att utföra de arbetsuppgifter som de är utbildade 

för, medan andra arbetsuppgifter en del skrivarbete, anmälningar och 

administrativa uppgifter kan utföras av civilanställda inom polisen. Vår uppfattning 

är att Malmö och många andra större städer behöver mer av närpolisens 

arbete ute i de olika bostadsområdena. Att etablera en polishögskola i t ex 

Rosengård där del av utbildningen förläggs som praktik i närliggande bostadsområden 

skulle kunna vara ett bra tillskott som borde prövas. Andelen poliser 

132

med invandrarbakgrund måste öka för att skapa tilltro till polisen i vissa 

invandrargrupper och som goda förebilder för ungdomar från olika kulturer. 

En annan sak är att framförallt ungdoms och våldsbrott måste snabbutredas 

och med snabb påföljdsinsats oavsett om det är socialtjänsten eller kriminalvården 

som har ansvaret. 

Det är viktigt att brottsoffersituationen uppmärksammas på ett bättre 

och tydligare sätt. Många gånger är det så att brottsoffret är den som på olika 

sätt får ta hela smällen medan den som begår brottet ofta går fri. Möjligen 

skulle en översyn av påföljden inte minst för olika former av våldsbrott ses 

över och bli betydligt tydligare. 

Viktigt för demokratin och moralen i samhället är att vi återskapar tilltron 

till en bra brottsbekämpning och en tilltro till såväl rättsväsende som kriminalpolisen. 

Vi föreslår den socialdemokratiska partikongressen besluta: 

1) att den förebyggande brottsbekämpningen blir en tydligare del av socialdemokratins 

välfärdsarbete, 

2) att de intentioner som finns beskrivna i motionen tillvaratas i brottsförebyggande 

syfte, 

3) att snarast se över samhällsskyddet för personal som arbetar med kriminella. 

Eva Sjöstedt, SEKO s-förening 

Malmö arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion E270 

Huddinge arbetarekommun 

En effektivisering av kriminalvården 

I början av 80 – talet grundades landets första Brottsofferjour (BOJ) i Malmö 

av Björk Lagerbäck, regionpsykolog vid Kriminalvårdens regionkansli, som 

under flera år innan varit en flitig föreläsare och kunskapsresurs, då det gällt 

brottsoffers utsatthet i samhället. Med stöd av olika organisationer som exempelvis 

kriminalvården, Röda Korset och diakonin började brottsofferjourerna 

spridas och idag finns brottofferjourer etablerade över hela landet. Engagerade 

människor ger där dagligt stöd och hjälp åt de som blivit utsatta för brott. 

Brottsofferjourernas samlade erfarenhet blev sedermera inspirationskälla för 

bildandet av brottoffermyndighet som tillkom i slutet av 90-talet. 

Ett av de viktigaste målen för svensk kriminalpolitik har under lång tid 

varit att brottoffrens situation ska stärkas. Att utsättas en kriminell handling 

och framförallt en våldshandling (enl årlig statistik från SCB utsätts c:a 3-4 

procent av befolkningen för någon form av våldsbrott) innebär för många att 

bära på en stark traumatisk upplevelse, som kan kräva långa och i alla avseende 

kostsamma insatser, såväl för individen som samhället. 

Brottsbekämpning i ett brottsofferperspektiv består emellertid av två 

delar. Å ena sidan stöd och hjälp till de människor i samhället, som blivit utsatta 

för brott, det som brottsofferjourerna och brottsoffermyndigheten består 

med. Å andra sidan förebygga brott det vill säga med inriktning på de som 

133

134 

ännu inte drabbats av brott så kallad presumtiva brottsoffer, det som polis, 

socialtjänst och framförallt kriminalvård arbetar med, vars huvuduppgift 

utöver säkerhet och inlåsning är att motverka återfall i brott. 

Man kan säga att dessa delar hör ihop som fram och baksida av ett mynt. 

I ett helgjutet samhälleligt brottsofferperspektiv går det inte att bara inrikta 

sig på de som drabbas av kriminella handlingar utan att arbeta med förebyggande 

åtgärder och vice versa. 

Om metoder och resurser utvecklas i samhället då det gäller den del som 

handlar om stöd och hjälp till de som drabbas av brott, så är tyvärr inte situationen 

densamma då det gäller metoder och resurser att förebygga och motverka 

återfall i brott. I det avseendet behövs en effektivare kriminalvård som i 

högre utsträckning än tidigare tar fasta på metoder och insatser som är vekningsfulla 

det vill säga att i betydligt högre utsträckning än tidigare arbeta 

med evidensbaserad programverksamhet det vill säga program som är forskningsmässigt 

belagda och visar goda resultat. 

Det har alltid varit en socialdemokratisk tanke att kriminalvården ska 

vila på ett humanitärt grund: att reagera starkt mot kriminella handlingar, 

men med inriktning på rehabiliterande åtgärder. Om denna grundinställning 

för svensk kriminalpolitik råder det enighet om över alla partigränser. Det har 

forskningsmässigt visat sig att denna grundtanke är mer gångbar än vad 

många kanske vet om, då repressiva metoder eller det som i dagligt tal brukar 

benämnas hårdare tag visar väldigt dåliga forskningsresultat. Man skulle 

kunna tro att ökad fängelseanvändning skulle minska brottsnivån, men all 

forskning visar att så inte är fallet. 

Att kriminalvård är repressiv ligger så att säga i sakens natur, men medan 

man lyckas relativt bra när det gäller att hålla fängelseintagna på plats, då 

exempelvis antalet rymningar halverats under en 10 – årsperiod, så har motsvarande 

resultat inte kunnat konstateras då det gäller återfall i brott. Andelen 

återfall ligger fortfarande runt 50 – 60 procent inom en 2- årsperiod. För 

varje återfall i brott finns ett brottsoffer, varje sig det är enskilda eller samhället 

i stort som drabbas. 

Inom varje samhällsområde anser vi att det är en skyldighet att använda 

så effektiva metoder som möjligt. Dock inte när det gäller kriminalvård. Allt 

oftare förespråkas ineffektiva repressiva metoder. Eller repressiva inslag för att 

rättfärdiga olika påföljdsalternativ. 

Kriminalvårdsstyrelsens rapporterar att kriminalvårdens personal inom 

frivården idag arbetar mindre med återfallsbenägna klienter än med icke-återfallsbenägna 

klienter som exempelvis klienter som har intensivövervakning 

med el-boja. De har kortare strafftider, är ej betraktade som särskilt återfallsbenägna, 

men påföljdsformen är starkt resurskrävande. Det är lovvärt att finna 

alternativa påföljdsformer till fängelse, men inte på bekostnad av insatser riktade 

mot de grupper av klienter, som är mer återfallsbenägna. 

Forskningen visar att prioriteringen då det gäller kriminalvårdens påverkans- 

och förändringsarbete måste inriktas på de klientgrupper som är återfallsbenägna 

och med verkningsfulla metoder, framförallt med program baserade 

på kognitiv beteendeteori. För ett 10-tal år sedan slog forskare i England, 

USA och Canada fast ett antal vekningsfulla faktorer som i programform 

visar sig vara mer effektiva än andra. Som mest har man kunnat påvisa upptill 

25-30 procent minskat återfall i brott vid användningen av påverkansprogram 

som innehåller sådana vekningsfulla inslag. Vi vet alltså idag vilka metoder 

vi ska använda för att minska återfall i brott.

Under senaste 10 åren har programverksamhet baserat på dessa forskningserfarenheter 

vunnit alltmer insteg i svensk kriminalvård. Evidensbaserade 

program har köpts in framförallt från Canada och England av kriminalvårdsstyrelsen 

och även godkänds av svenska forskare. Man kan säga att kriminalvårdens 

åtgärder för att motverka återfall i brott blivit mer resultatinriktade 

än någonsin tidigare. Men steget är långt innan man i detta hänseende 

nått en sådan omfattande nivå att det går att tala om en effektiviserad kriminalvård. 

I ett allt repressivare klimat, där säkerhetsfrågor överskuggar allt annat, 

är risken stor att verkningsfulla åtgärder, för att motverka återfall i brott till 

gagn för samhället i allmänhet och presumtiva brottsoffer i synnerhet, kommer 

till korta fördelningsmässigt i det begränsade resursklimat, som råder i 

svensk kriminalvård idag med överbeläggningar, kraftigt ökad arbetsbelastning 

inom såväl anstaltsvård som frivård och hårdare säkerhetskrav. 

Det är det som sker idag i kriminalvården, då programverksamhet som 

tidigare visat sig verkningsfull minskar resursmässigt och personalmässigt 

genom att exempelvis programteam får läggas ner trots att efterfrågan på programverksamhet 

är hög. Genom denna pågående nedtrappning minskas möjligheterna 

att komma tillrätta med en redan hög nivå på återfallsfrekvensens 

och därmed försämras möjligheterna att leva upp till de krav samhället ställt 

på rättsväsendet: att brottsoffrens situation i samhället måste stärkas. 

Förslag: 

1) att särskilda, öronmärkta medel måste ställas till kriminalvårdens förfogande 

för att säkra och stadigvarande vidareutveckla den evidensbaserade 

programverksamheten i syfte att minska återfall brott och därmed 

bidra till en effektivisering av svensk kriminalvård. 

Magnus Björkander, Fullersta s-förening 

Huddinge arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E271 

Svedala arbetarekommun 

Kriminalvården 

Kriminalvården ska präglas av att den som är dömd får chans att rätta till sitt 

liv och utvecklas på ett positivt sätt. Särskilt domar mot unga människor 

måste följas av konkreta program för att tillsammans med den tilltalade återföra 

honom eller henne till ett fullgott ”svenssonliv”. 

Kriminalvården måste därför präglas av mer vård, behandling och 

utveckling än idag. Intagna måste få stöd att komma ur olika former av missbruk. 

Forskningsrön om hur kriminalitet motverkas och hur människor med 

allvarlig brottslig belastning får möjlighet till ett gott liv ska tas till vara. 

Ett av de forskningsrön som kriminalvården borde ta till sig är det faktum 

att många av de intagna på våra fängelser och inom ungdomsvården har 

dåliga läs- och skrivkunskaper, något som ofta beror på skolk, trista sociala 

förhållanden och bristfällig skolgång. 

Det finns många sätt att hjälpa intagna och dömda till ett nytt liv när de 

har avtjänat sitt straff, men en metod borde vara att de erbjuds möjligheten att 

135

lära sig att läsa och skriva. Målet bör vara att alla uppnår lägst grundskolekompetens. 

Vi yrkar därför: 

1) att kriminalvården i Sverige ska erbjuda sina interner möjlighet till studier, 

2) att målet för studierna ska vara minst grundskolekompetens. 

Ronny Olander, Byggfackens S-förening i Svedala 

Svedala arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E272 

Upplands Väsby arbetarekommun – enskild 

Säkerheten på anstalterna 

Om man byter ut anstalternas fängelsevakter mot polis eller liknande och 

utrustar dem med bättre resurser så kommer det att bli säkrare. 

Därför förslår jag: 

1) att poliser anställs på anstalterna för att öka säkerheten på våra fängelser. 

Shaokat Amedi 

Upplands Väsby arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till 

kongressen. 

Motion E273 

Ronneby arbetarekommun – enskild 

Villkor vid villkorlig frigivning 

I dag friges intagna som verkställer fängelsestraff på mer än 1 månad villkorligt 

efter två tredjedelar av utdömt straff. Detta sker i princip automatiskt alltid 

såvida du inte fått den senarelagd något på grund av. misskötsamhet. Det 

spelar ingen roll om du ständigt återfallit i brott. Alla, även de som inte tar 

emot stöd eller på annat sätt, i vart fall försöker förändra de omständigheter 

som gjort att de dömts till fängelse, friges villkorligt efter två tredjedelar. 

Att släppas ut från en kriminalvårdsanstalt, med villkor om skötsamhet, 

före strafftidens slut bör bara ske om man under anstaltstiden på ett rimligt 

sätt utifrån kriminogena faktorer försökt arbeta med sin situation. Detta skulle 

i så fall ofta innebära att man, på ett seriöst sätt, måste delta i den typen av 

kriminalvård som innebär behandlingsinsatser mot drogproblem och kriminalitet 

om man ska ges möjlighet att komma ut tidigare. Om man inte ens 

försöker delta i den vård mot kriminalitet som samhället erbjuder, ska man 

inte heller släppas ut tidigare. Då får man sitta hela straffet. 

Brottsbalken kan behöva justeras så det är möjligt att personer som suttit 

hela strafftiden kan ställas under viss övervakning och kunna meddelas 

någon sorts sanktion om man exempelvis undandrar sig övervakning. 

136

De som släpps tidigare från ett fängelsestraff dvs. villkorligt ska givetvis 

ha tydliga villkor om skötsamhet. Detta ska även i fortsättningen bevakas, 

men även kontrolleras av frivården. Under den tid som personen annars skulle 

han suttit i fängelse bör kontrollerna vara mer ingripande. Exempelvis att 

använda narkotika är inte tillåtet, villkoret ska följas upp som på en anstalt, 

med obligatoriska drogtester, och vid misskötsamhet av villkoret, återgår man 

omedelbart till sitt fängelsestraff om detta ännu inte skulle ha varit avtjänat. 

Kongressen föreslås besluta att ställa sig positiv till en förändring innebärande; 

1) att villkor för villkorlig frigivning utarbetas så att endast intagna, som på 

ett rimligt sätt utifrån kriminogena faktorer försökt arbeta med sin situation, 

friges villkorligt, 

2) att villkoren under villkorlig frigivning förtydligas, kontrolleras rutinmässigt 

och att det ges möjlighet till omedelbar återgång till anstalt vid 

misskötsamhet under den tid då anstaltsvistelsen annars skulle varit 

aktuell, 

3) att vid införande av villkor för villkorlig frigivning ska var möjligt att 

besluta om såväl övervakning som sanktioner för personer som verkställt 

ådömt fängelsestraff utan att blivit villkorligt frigivna. 


Ronneby arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E274 

Ronneby arbetarekommun – enskild 

Att få en påföljd utdömd för att man avvikit från en kriminalvårdsanstalt 

Om man verkställer ett fängelsestraff och missköter sig, kan den annars automatiska 

villkorliga frigivningen senareläggas med max 15 dagar åt gången 

efter särskilt beslut. Vid rymning är utgångspunkten tio eller femton dagar 

beroende på omständigheter i det enskilda fallet. Om rymningen innebär att 

man måste flyttas till en anstalt med högre säkerhetsklass så ska den negativa 

följden beaktas vid valet av tio eller femton dagar. 

Vi har i samhället många förpliktelser. Vi ska följa de lagar och förordningar 

som finns och vid brott mot dessa följer oftast en förutbestämd sanktion. 

Sanktionen ska vara rimlig i förhållande till det man brutit emot och 

därmed också ofta accepterad av medborgarna. Det är av betydelse för tilltron 

till kriminalvårdssystemet att påföljder som domstolen utdömer blir verkställda 

i enlighet med de föreskrifter som finns. 

Att avvika dvs. rymma från ett ådömt straff för ett brott, ibland så grovt 

att det lett till ett mångårigt fängelsestraff, är allvarligt bör rimligtvis inte bara 

ses som en misskötsamhet. Det bör för en domstol kunna vara möjligt att 

utdöma en påföljd för detta. Påföljden bör vara i relation till hur lång återstående 

strafftid man försökt avvika ifrån. 

137

Kongressen föreslås besluta att ställa sig positiv till en förändring innebärande; 

1) att det för avvikelser från verkställighet av ett fängelsestraff ska kunna 

vara möjligt att utdöma en påföljd. Påföljden för detta bör vara i relation 

till hur lång återstående strafftid man försökt avvika ifrån. 


Ronneby arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E275, E276:1–2, E277, 

E278:1–6 och 8-10, E279:1–2, E280 och E307:1 (polisen) 

Motion E275 (Upplands Väsby arbetarekommun) föreslår att poliser får 

mer resurser för att kunna utreda fallen snabbare. Motion E276:1–2 

(Smedjebackens arbetarekommun) föreslår att en modern poliskår organiserar 

sig på så sätt att det främjar både ett brottsförebyggande och ett 

brottsbekämpade arbete genom att arbeta på de tider när det bäst behövs 

och att närpolisreformen ska fortsätta att utvecklas i takt med att samhället 

förändras. Motion E277 (Värmdö arbetarekommun) föreslår att 

motionens förslag får ligga till grund för riktlinjer för utvecklat polisarbete. 

Motion E278:1-6 och 8-10 (Stockholms arbetarekommun) föreslår 

kongressen att uppmana partistyrelsen att arbeta vidare enligt denna 

motion med fortsatt välfärdspolitik som grund för trygghet och säkerhet i 

vardagen, att verka för att Sverige blir ett nästan vapenfritt land, att verka 

för en tydlig rågång mellan polis och väktare, att verka för mer insatser 

mot mäns våld mot kvinnor, till exempel. samma kontaktpersoner i hela 

utredningen, att verka för att förtroendevaldas styrning och målinriktning 

av polisverksamheten förstärks, att verka för en helt separat myndighet för 

utredning av polisers brott, att verka för längre preskriptionstid för grova 

brott, att verka för en ökad samverkan i utbildningen mellan polis- och 

socionomutbildningen vilket ger ökad samverkan mellan polis och socialtjänst, 

mer mångfald och mer jämställdhet, samt att verka för fler poliser 

som är kvinnor samt har invandrarbakgrund. Motion E279:1–2 (Ludvika 

arbetarekommun) föreslår att kongressen uppdrar till partistyrelsen att 

initiera en övergripande översyn av polisväsendet med uppdraget att tillskapa 

en enhetlig och resurseffektiv polisorganisation i hela landet, samt 

att frågan om kommunalisering av delar av polisväsendet (den direkta närpolisverksamheten) 

aktualiseras i översynsarbetet. Motion E280 (Arboga 

arbetarekommun) föreslår att Sveriges närpoliser ska överföras till kommunerna, 

så att de små kommunerna kan få poliser som fungerar och som 

kan verka långsiktigt för att förebygga brott i de små kommunerna. 

Motion E307:1 (Kristianstads arbetarekommun) föreslår att kommunen 

tar ansvar för det förebyggande lokala arbetet. 

Varje begånget brott minskar vår trygghet och ökar vår oro. Kriminalitet 

kan slå enskilda människors liv i spillror och utgör ett hot för allas vår 

trygghet. 

Att se de sociala orsakerna bakom brottslighet är grundläggande för 

den socialdemokratiska kriminalpolitiken. Fortsatta satsningar på välfärden 

och kraftfulla insatser mot arbetslösheten är de enskilt bästa metoderna 

för att minska brottsligheten i samhället. Men en socialdemokratisk 

138

kriminalpolitik handlar också om att stötta de människor som drabbats av 

brott. Varje människa som råkat ut för ett brott måste känna att polisen 

och övriga rättsväsendet gör sitt yttersta för att klara upp brottet. 

Partistyrelsen instämmer i mycket av motionärernas synpunkter om 

hur vi ska få ett ännu bättre polisväsende. 

Polisen är en viktig beståndsdel i ett starkt rättsväsende. Vi socialdemokrater 

har varit med om att genomföra en mycket kraftfull ökning av 

antalet poliser i Sverige. Efter 1990-talets ekonomiska kris har nu polisorganisationen 

återhämtat sig och antalet poliser ökar för femte året i rad. 

Under mandatperioden ska 4 000 nya poliser utbildas. Under åren 2001 

till 2004 har polisens anslag ökat med 2,2 miljarder kronor. I budgetpropositionen 

för 2005 har aviserats en anslagshöjning på nästan 1,2 miljarder 

kronor utöver de tidigare satsningarna, vilket innebär ett sammantaget 

tillskott på nästan tre och en halv miljarder kronor. Mot denna bakgrund 

är det naturligt att diskussionen om polisorganisationen i ökad utsträckning 

kommer att handlar om hur medborgarna kan få mer verksamhet för 

pengarna, det vill säga hur fler brott ska förebyggas och klaras upp. 

Polisen måste bli effektivare i sitt arbete och klara upp och förebygga 

fler brott. Förutsättningarna för detta har förbättrats genom de ökade 

resurserna och fler verktyg mot brott. Polisen har också utvecklat en ny 

resultatmodell som innebär att det ska bli enklare att jämföra polismyndigheternas 

arbete med varandra, för att på så sätt finna de effektivaste 

metoderna. 

Vad gäller frågan om en tydligare koppling mellan polisutbildningen 

och andra utbildningar så kommer frågan om en ny polisutbildning att 

utredas. Syftet med förändringen är att öka möjligheterna att koppla 

polisutbildningen mer till högskolan och att skapa fler utbildningsorter för 

polisutbildning. Det behövs fler orter för att underlätta rekryteringen från 

hela landet men också för att sedan få poliser till hela landet. 

Partistyrelsen är positivt till ett utvecklat lokalt brottsförebyggande 

arbete. Den socialdemokratiska regeringen beslutade 1996 om det nationella 

brottsförebyggande programmet ”Allas vårt ansvar”. Över hela landet 

genomförs en rad lokala brottsförebyggande insatser. Det finns i dag 

ett lokalt brottsförebyggande råd i nästan samtliga landets kommuner. 

Utgångspunkten för ett effektivt brottsförebyggande arbetet är att alla 

goda krafter mobiliseras och tas tillvara i kampen mot brottsligheten. 

Rättsväsendets myndigheter och lagstiftning ska i dessa frågor fungera 

som ett stöd för det engagemang som finns hos lokala myndigheter, organisationer, 

näringsliv och enskilda. 

Vad gäller renodlingen av polisens arbetsuppgifter pågår ett sådant 

arbete. De förslag som kommer att behandlas är polisens medverkan vid 

handräckning, ansvaret för inhägnader kring övergivna gruvhål, tillstånd 

att driva hotell- och pensionatsrörelse samt omhändertagande av berusade 

personer enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. 

Övriga förslag om renodling övervägs för närvarande. Partistyrelsen är 

positiv till att polisens arbetsuppgifter renodlas, så att mer kraft kan ägnas 

till att förebygga och bekämpa brott. 

Partistyrelsen anser att polisen måste arbeta när behovet av poliser är 

som störst. Antalet poliser som går under så kallad periodsplanerad arbetstid 

har ökat kraftigt de senaste åren. 1997 hade 19 procent av poliserna 

139

140 

periodsplanerade avtal och 2005 var det 44 procent som hade periodsplanerade 

avtal. Dessa avtal innebär en större flexibilitet och gör det möjligt 

att arbeta när behovet är som störst. Målet är att fortsätta på den inslagna 

vägen så att allt fler omfattas av dessa avtal. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att våld mot kvinnor och barn och 

våld med rasistiska förtecken måste prioriteras. Några av polisens mest 

prioriterade uppgifter är att bekämpa våld mot kvinnor och barn och våld 

med rasistiska förtecken. För att bekämpa människohandel har regeringen 

öronmärkt 30 miljoner kronor under en treårsperiod. Inom hela rättskedjan 

arbetar man också aktivt med utbildningsinsatser för att bemötandet 

av brottsoffer ska bli så bra som möjligt. Rättsväsendets myndigheter 

har fått i uppdrag att skapa så kallade barnahus, där barn som är inblandade 

i en rättsprocess ska känna sig trygga och komma i kontakt med 

barnvänliga lokaler och med människor som är utbildade på att hantera 

utsatta barn. 

Vad gäller det politiska inflytandet över polisverksamheten anser partistyrelsen 

att det lokalpolitiska inflytandet över polisverksamheten är viktigt 

och att det tillgodoses inom ramen för dagens system med politiskt 

tillsatta polisstyrelser och nämnder. 

Partistyrelsen anser att det är viktigt att minska antalet illegala vapen 

i samhället. Det pågår ett arbete som syftar till skärpa reglerna för att 

skrotning och försäljning av vapen. 

Partistyrelsen delar uppfattningen om att det måste finnas en tydlig 

gränsdragning mellan polis, ordningsvakter och väktare. Det pågår ett arbete 

med att ta fram nya regler vad gäller ordningsvakter och väktare. Det 

rör sig om bestämmelser avseende arbetsuppgifter, tillsyn, utbildning och 

organisatorisk ställning. Andra frågor som behandlas är om det också i 

fortsättningen ska göras en skillnad mellan ordningsvakter och väktare, om 

användningsområdet för ordningsvakter ska utvidgas samt om det ska krävas 

auktorisation för s.k. entréverksamhet. 

Vad gäller frågan om preskription pågår det ett arbete som syftar till 

slopad preskription för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. 

För sexualbrott mot barn har preskriptionstiden förlängts. Partistyrelsen 

anser att det är viktigt att noga följa reglerna om preskriptionstider 

mot bakgrund av den tekniska utvecklingen. 

När det gäller frågan om internutredningar har regeringen vidtagit 

åtgärder (förordningsändringar) för att förbättra förfarandet och en utredning 

har tillsatts för att bland annat analysera regleringen, organisationen 

och handläggningsrutinerna för anställda inom polisen och mot åklagare, 

det så kallade internutredningsförfarandet. I uppdraget ingår att presentera 

ett förslag till hur ett från polisen och åklagarväsendet fristående och 

oberoende utredningsorgan för handläggning av brottsutredningar om 

anställda inom polisen och om åklagare skulle kunna vara utformat och 

organiserat. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 

2005. Ett särskilt utredningsorgan för internutredningar kan stärka 

allmänhetens förtroende för rättsväsendet genom att misstanken att personer 

inom rättsväsendet ges en annorlunda behandling i brottsutredningar 

kan minska. Tvärtom kan dock förtroendet minska om förändringen i 

stället uppfattas som att rättsväsendet allmänt inte förmår göra objektiva 

brottsutredningar. Därtill finns en fördel att det är de utredare och åkla-

gare med störst vana och kompetens av en viss brottslighet som också gör 

brottsutredningen när personer inom rättsväsendet är misstänkta. Därför 

vill partistyrelsen avvakta remissynpunkterna på utredningen innan ett 

slutligt ställningstagande görs. 

När det gäller mångfaldsarbetet delar partistyrelsen motionärernas 

uppfattning att mångfalden måste öka. Polisen har genomfört en rad projekt 

och rekryteringsarbeten riktade till kvinnor och personer med 

utländsk bakgrund. Partistyrelsen anser att mångfaldsarbetet måste fortsätta 

och intensifieras så att sammansättningen av poliskåren bättre speglar 

samhället i stort. 

Partistyrelsen delar inte uppfattningen att polisen ska kommunaliseras. 

Däremot är det viktigt att polisen arbetar lokalt. Inom ramen för de 

kraftiga resurstillskott som polisen fått de senaste fem åren, som lett till 

1 200 fler poliser, finns det goda möjligheter för polisen att fortsätta att 

utveckla det lokala arbetet. 


1) att avslå motionerna E279:1–2 och E280, 

2) att anse motionerna E275, E276:1–2, E277, E278:1-6 och 8-10 

samt E307:1 besvarade med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E275 

Upplands Väsby arbetarekommun 

Mer resurser till polisen för ett rättssäkert samhälle 

Som nämndeman har jag noterat att det dyker upp ett flertal fall där det dröjer 

över två år innan målet tas upp. Jag hör samma sak från andra nämndemän. 

Det betyder att både gärningsmannen och offret börjar glömma detaljerna, 

vilket gör det svårt att få fram sanningen. Det händer samma sak med 

vittnena, de glömmer också. Detta utnyttjas av gärningsmannen så att han 

kan skylla på glömska. 

Detta blir orättvist och samtidigt blir det förvirrande för nämndemän 

och domare, och gör det svårt att döma rättvist. 

Därför föreslår jag: 

1) att polisen får mer resurser för att kunna utreda fallen snabbare. 

Shaokat Amedi 

Upplands Väsby arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E276 

Smedjebackens arbetarekommun 

Närpolis till alla 

Under 1990-talets ekonomiska kris drabbades stora delar av den offentliga 

sektorn av krav på besparingar. Detta gällde även polisen och rättsväsendet i 

övrigt. Detta har inneburit, när det gäller den så kallade vardagsbrottslighe- 

141

ten, som till exempel inbrott i bostad och bilstöld, att färre brott klaras upp. 

Många brott sker på helger, kvällar och nätter. Man kan fråga sig om en polisstation 

som bara har öppet några timmar i veckan ger en verklig trygghet. För 

att människor ska känna trygghet är det viktigt att vi har synliga poliser som 

finns till hands när det behövs. Även om närpolisstationer läggs samman. 

Jag yrkar att kongressen beslutar: 

1) att en modern poliskår organiserar sig på så sätt att det främjar både ett 

brottsförebyggande och ett brottsbekämpande arbete genom att arbeta 

på de tider när det bäst behövs, 

2) att närpolisreformen ska fortsätta att utvecklas i takt med att samhället 

förändras. 

Britt Söderström, Smedjebackens S-kvinnor 

Smedjebackens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E277 

Värmdö arbetarekommun 

Säkerhet och trygghet i vardagen 

Trygghet ger människor frihet och får dem att utvecklas så att de kan 

forma de liv de önskar. Otrygghet gör människor osäkra och begränsade. Alla 

blir inte tillräckligt älskade, uppmuntrade eller vägledda under uppväxten. 

Därför är kvalitén och utvecklingen i förskola, skola, fritidsverksamhet och 

socialtjänst avgörande. Trygghet måste vara något som alla får tillgång till. 

Genom en stark välfärdspolitik håller vi brottsligheten på en låg nivå. En 

ojämn fördelning av sociala och ekonomiska resurser öppnar vägar in kriminalitet. 

Ingen föds kriminell. En av många faktorer som kan förklara barns 

och ungdomars väg in i ett brottsligt beteende är umgänget med brottsliga 

kamrater eller risken att fångas in i ett kriminellt nätverk. 

När föräldrar inte är tillräckligt engagerade i vad deras barn håller på 

med, när idoler med kriminella kontakter får större inflytande än föräldrarna, 

när barnet inte fäster någon större vikt vid skolarbetet kan kontakter med 

brottsbelastade ungdomar innebära en särskilt stor risk för att en brottslig karriär 

inleds. Segregation och utanförskap föder känslor av maktlöshet. Olika 

former av missbruk kan driva människor till samhällets och lagens utkanter. 

Blir man inte älskad kan man bli fruktad. Vi måste göra allt som står i vår 

makt för att den politik vi vill föra ger människor chansen att välja ett annat 

liv än det som leder in i kriminalitet. 

Det bästa sättet att minska skadeverkningarna av brott är att hindra att 

brott begås. Det är genom att angripa och ändra det som orsakar brott som vi 

långsiktigt ökar människors trygghet. Vi har straff för att avskräcka från brott 

och skydda brottsoffer och andra. Vi vill också påverka förövaren att avstå från 

kriminell verksamhet. Nu finns det inget direkt samband mellan hårdare 

straff och lägre brottslighet. I den jämförelse man kan göra mellan länderna 

bekräftas detta. Den straffskärpning som skett den senaste tiden är ändå viktig 

i synnerhet med tanke på de brott som föranlett denna skärpning, t ex. våld 

mot kvinnor, sexualbrott och andra övergrepp på barn. 

142

Ett viktigt arbete för att minska brottslighet är en intensifierad brottsförebyggande 

verksamhet. Det gäller t ex att införa ett brottsförebyggande tänkande 

i stads- och samhällsplaneringen. Det kan handla om hur man planerar 

ett bostadsområde, parkeringsplatsen, belysning av gångvägar eller att ta 

bort buskar och träd för bättre sikt. Den tekniska utvecklingen har skapat helt 

nya möjligheter till övervakning och att hindra brott. Det kan handla om allt 

från kameraövervakning, stöldskydd på bilar och elektroniskt skydd till olika 

typer av lås och larm. Skärpt hantering av vapen är ett annat exempel. 

Det krävs också om fler synliga poliser ute i samhället, samt bättre samverkan 

mellan polis och andra grupper i samhället – allt från fältassistenter till 

de ideella organisationerna, brottsförebyggande råden till myndighetsvärlden 

i övrigt, annan uppsökande social verksamhet och frivilligverksamhet t ex föräldravandringar. 

Närpolisverksamheten bör få sådana resurser att de kan upprätthålla en 

kontinuerlig och nära kontakt i sina områden så att det underrättelsebaserade 

polisarbetet blir ett kraftfullt verktyg i den brottsförebyggande verksamheten, 

främst bland barn och unga. En utpekad kontaktpolis ska finnas för varje 

skola, i första hand på grundskolenivå. 

Av Stockholms läns befolkning har nästan en femtedel, drygt 360 000 

personer, utländsk bakgrund. Cirka 180 nationaliteter finns representerade. 

En tredjedel av Sveriges invånare med utomnordisk bakgrund bor i Stockholms 

län. Denna stora variation av nationaliteter, språk och kulturer ger 

mångfald och många möjligheter men den ställer även särskilda krav på polisens 

och andra myndigheters förmåga att kommunicera, att förstå andra kulturer. 

Alla invånare i staden har rätt att ställa samma krav på polisen. Till 

exempel. hemlösa och missbrukare lever otryggt och utsätts ofta för brott. Att 

skapa förtroendefulla relationer med personer som har svag förankring i samhället 

och som misstror myndigheter är svårt, det ställer stora krav på personalen 

och deras kompetens. 

En av polisens huvuduppgifter är att förebygga brott. Det gör den redan 

genom sin närvaro på platser och tider där brott ofta begås. Polisen ska vara 

modern, öppen och effektiv. Modern genom en polisrekrytering som speglar 

samhällets mångfald och en modern teknikanvändning. Vara öppen genom en 

ökad synlighet och närvaro på gator och torg samt en ökad insyn i polisens 

arbete. Effektiv genom att andelen uppklarade brott ökar och att det förebyggande 

arbetet utvecklas. Det är viktigt att arbeta för detta på alla nivåer. Det 

ställer krav på fortlöpande kompetensutveckling och ett insiktsfullt ledarskap. 

En grundbult är att ha fastställda mål som regelbundet följs upp. 

Polisförbundet har redovisat en undersökning bland poliser där de vill ses 

som professionella, trygga, tillförlitliga och synliga. De vill vara fler och mer 

synliga på gator o torg, de vill ha tydliga mål. De vill ha ett tydligare medborgarperspektiv. 

Människor ska kunna känna trygghet och uppleva att deras 

polis finns tillgänglig, det behövs en större öppenhet i organisationen. Partistyrelsen 

bör få i uppdrag att ta fram riktlinjer för polisen i syfte att få fler poliser 

nära medborgarna. 

Polismyndigheten i Stockholms län har beslutat om bl. a följande mål för 

år 2005: De som utsatts för inbrott i permanentbostad ska senast inom 48 

timmar få ett personligt besök av polisen, där teknisk undersökning och brottsofferstödjande 

åtgärder ska utgöra en viktig del av besöket. Polisen ska inom 

två veckor efter anmälningstillfället ha tagit en förnyad kontakt med alla som 

143

144 

utsatts för våldsbrott och integritetskränkande tillgreppsbrott, utom i de fall 

då det ter sig helt överflödigt. Polisen fortsätter sin särskilda satsning mot 

grov organiserad brottslighet som människohandel, grova rån mot värdetransporter, 

narkotikabrottslighet och krogrelaterade brott. Projektet bedrivs 

genom underrättelsebaserade och slagkraftiga insatser i syfte att störa brottslighet, 

öka lagföringen och minska nyrekryteringen. Målet under år 2005 är 

att minska antalet aktiva gärningsmän inom grov organiserad brottslighet i 

länet med 30 procent. 

Polisen har politiskt valda styrelser i varje län. Det behövs ett fortsatt 

utvecklingsarbete för att öka kontakten mellan polisen och förtroendevalda 

politiker ute i kommunerna. Partikongressen bör ge partistyrelsen i uppdrag 

att ta ett sådant initiativ. Det behövs ett ökat inflytande lokalt för förtroendevalda. 

De ska bättre än idag kunna påverka inriktning, samverkan mellan olika 

resurser samt förmedla medborgarnas synpunkter. Samtidigt måste man 

understryka vikten av att ta vara på de effektiviseringar som kan göras genom 

att spetskompetens samlas centralt eller regionalt. 

Partistyrelsen bör få i uppdrag att arbeta fram riktlinjer för hur styrningen 

av polismyndigheter ska förtydligas. 

Brott med främlingsfientliga eller rasistiska motiv, liksom brott som riktar 

sig mot en människas sexuella läggning är ett angrepp på grundläggande 

mänskliga rättigheter. Arbetet med att förebygga och effektivt bekämpa mäns 

våld mot kvinnor är mycket viktigt. Det är angeläget att särskilt arbeta med 

invandrarkvinnornas situation där våldet riktas mot många unga invandrarkvinnor. 

Människohandel, koppleri och köp av sexuella tjänster är andra viktiga 

områden att intensivt arbeta vidare med. Alla kvinnor har en okränkbar 

rätt att självständigt forma sitt liv och det är samhällets uppgift att bekämpa 

hot och övergrepp i alla situationer. 

Barn är särskilt utsatta. De är ibland det direkta offret, men lika ofta offer 

genom att de är vittnen i familjevåld. De är dessutom i bland förövare. Det 

krävs en särskild kompetens hos alla myndigheter för att arbeta med barn i 

riskmiljöer och med barn och unga som drabbats av olika former av övergrepp 

och våld. Den försöksverksamhet som startats med samarbete över myndighetsgränser 

i s k barnhus är bra, men det krävs mer av forskning, metodutveckling 

och kompetensutveckling för att också polisen i sitt utredande och 

förebyggande arbete ska bli de allra bästa att ge stöd för barn i utsatta situationer. 

Barnkonventionens krav måste vara vägledande för detta arbete. Det 

krävs mera stöd för att åstadkomma en verklig förändring på detta område. 

Partikongressen bör ge sitt stöd för en fortsatt utveckling i denna riktning. 

Polisen har fått kraftigt ökade anslag under de senaste åren. Antalet poliser 

ökar för femte året i rad, en nettoökning med 1 100 poliser jämfört med 

år 2000. Antalet civilanställda inom polisen har under samma period ökat 

med cirka 560 anställda. Det ger polisen goda förutsättningar att bidra till att 

öka tryggheten i hela landet. Det är också angeläget att betona att polismyndigheterna 

behöver olika kompetenser. Mycket av den kunskap som krävs 

finns inom andra yrkesgrupper. För att skapa en organisation med en mångfald 

krävs det fler civilanställda så att de polisutbildade kan arbeta med det de 

är utbildade för. Det finns också skäl att fortsatta insatser för att överföra speciella 

uppgifter, där det inte krävs poliser, som t ex eskort av tunga fordon till 

andra resurser. 

Det är självklart viktigt att personalsammansättningen inom polisen 

speglar samhället i stort. Såväl jämställdhet som mångfald inom polisen har

stor betydelse för polisens legitimitet och trovärdighet. Det är också en förutsättning 

för att polisen ska kunna bedriva ett effektivt arbete. Av de studenter 

som antogs till polisutbildningen i augusti 2004 var 33 procent kvinnor 

och 16 procent hade annan etnisk bakgrund än den svenska. Utöver att det är 

för få kvinnor totalt sett inom polisen måste andelen kvinnor på ledande 

befattningar öka. Antalet personer med annan etnisk bakgrund än den svenska 

är inte representativt för hur Sverige ser ut som helhet, detta måste åtgärdas. 

Det rekryteringsarbete som startats bör intensifieras om vi ska hinna få 

fram de polisaspiranter som krävs för att åstadkomma en verklig förändring 

inom rimlig tid. 

En ytterligare viktig utgångspunkt för att höja kvalitén i arbetet är ett 

ökat samarbete mellan socionomutbildningen vid Ersta Sköndals högskola, 

Södertorns högskola och polishögskolan både i grundutbildningen och i vidareutbildningen. 

Ett sådant samarbete ger möjligheter till ökad samverkan 

mellan polis och socialtjänst, mer mångfald och mer jämställdhet. 

Förslag till beslut 

1) att motionens förslag får ligga till grund för riktlinjer för utvecklat polisarbete. 

Ingela Thalén 

Värmdö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E278 


Säkerhet och trygghet i vardagen 

Trygghet gör att människor kan utvecklas och forma de liv de önskar. Otrygghet 

gör människor osäkra och begränsade. Alla blir inte tillräckligt älskade, 

uppmuntrade eller vägledda under uppväxten. Därför är kvalitén och utvecklingen 

i förskola, skola, fritids-verksamhet och socialtjänst avgörande. Trygghet 

får aldrig bli en rättighet för några få, det måste förbli en rättighet för alla 

som bor i Sverige. Vi måste slå vakt om vardagstryggheten, från vaggan till 

graven. 

En väl utvecklad välfärdspolitik är det viktigaste för att hålla brottsligheten 

på en låg nivå. En ojämn fördelning av sociala och ekonomiska resurser 

leder till att vissa riskerar att dras in i kriminalitet. Vi vet att ingen människa 

föds kriminell. Segregation och utanförskap skapar känslor av maktlöshet. 

Olika former av missbruk kan driva människor till samhällets och lagens 

utkanter. Den som inte blir älskad väljer att istället bli fruktad. Föräldrar har 

ett ansvar för att engagerar sig i vad deras barn håller på med. Vår politik 

måste göra allt den kan för att människor inte ska ta steget att bli kriminella. 

Det bästa sättet att minska skadeverkningarna av brott är att hindra att 

brott begås. Det är en självklarhet som vi ständigt måste påminna oss om. Det 

är genom att angripa och ändra det som orsakar brott som vi långsiktigt ökar 

människors trygghet. Vi har straff för att avskräcka från brott samt för att 

skydda brottsoffer och andra från den dömde. Vidare för att påverka den 

dömde att avbryta sin kriminella bana. Det finns inte ett generellt samband 

mellan hårdare straff och lägre brottslighet. Denna slutsats bekräftas vid en 

145

146 

jämförelse med länder som har mycket höga straff och där inget tyder på att 

brottsligheten är lägre. 

Ett sätt att minska brottsligheten är att helt enkelt minska eller försvåra 

tillgången på brottsobjekt – att försvåra för den som planerar brott. Det gäller 

t ex att införa ett brottsförebyggande tänkande i stads- och samhällsplaneringen. 

Det kan handla om hur man planerar ett bostadsområde, parkeringsplatsen, 

belysningen av gångvägar eller att ta bort buskar och träd för bättre 

sikt. Den tekniska utvecklingen har skapat helt nya möjligheter till för att 

hindra brott. Det kan handla om allt från kameraövervakning, stöldskydd på 

bilar och elektroniskt skydd, till olika typer av lås och larm. 

Vidare är det av stor vikt att vapen endast hanteras av dem som har tillstånd 

till det. Arbetarekommun är angelägen om ett i stort sett vapenfritt 

land, dvs att endast de som har licens och behov av vapen har vapen. Arbetarekommun 

föreslår partikongressen att uppdra åt partistyrelsen att låta utreda 

hur vi kan minska antalet illegala vapen. 

Det handlar också om att öka övervakningen genom fler poliser och väktare, 

ökad grannsamverkan mot brott, fältassistenter och annan uppsökande 

social verksamhet samt frivilligverksamhet t ex föräldravandringar. Dagligen 

matas vi i medierna med skildringar av våld och brottslighet. Man kan få 

intrycket att brotten ökar kraftigt samtidigt som polisen står helt handfallen. 

Men det stämmer inte, brottsligheten har ökat sedan 1950-talet, men under 

1990-talet har kurvan, utom för våldsbrott och narkotikabrott, planat ut. Vad 

gäller det dödliga våldet så har det legat på en konstant nivå de senaste 30 

åren, 100 dödsfall per år i hela landet. 

Arbetet med att öka tryggheten och minska brottsligheten är allas vårt 

ansvar. Det lokala brottsförebyggande arbetet är viktigt och där måste stadsdelsnämnderna, 

polis, föreningsliv, företag och enskilda engagera sig. Arbetarekommun 

ser de lokala brottsförebyggande råden som mycket viktiga för 

kontakt mellan olika ansvariga, för analys, för att planera åtgärder samt följa 

upp dessa. Samverkan med frivilligorganisationer som AA, KRIS m fl är 

mycket viktig. 

Arbetarekommun har konstaterat att den nya DNA-tekniken gör att 

skyldiga kan fällas även för mycket gamla brott. Vi vill föreslå partikongressen 

att uppdra åt partistyrelsen att genomföra en översyn av preskriptionstiderna 

för brott, i första hand för det grövsta brottet mord. 

Brott med främlingsfientliga eller rasistiska motiv, liksom brott som riktar 

sig mot en människas sexuella läggning är ett angrepp på grundläggande 

mänskliga rättigheter. Arbetet med att förebygga och effektivt bekämpa mäns 

våld mot kvinnor är mycket viktigt. Det är angeläget att särskilt arbeta med 

invandrarkvinnornas situation samt den verklighet som många unga invandrarkvinnor 

lever i vad gäller våld. Människohandel, koppleri och köp av sexuella 

tjänster är andra viktiga områden att intensivt arbeta vidare med. Alla 

kvinnor har en okränkbar rätt att självständigt forma sitt liv och det är samhällets 

uppgift att bekämpa hot och övergrepp i alla situationer. Arbetarekommun 

vill att polisen och åklagarna inrättar speciella grupper som har till uppgift 

att koncentrera sig på sexualbrott samt att dessa arbetar med ärendet hela 

tiden. Brottsoffer ska, om de så önskar, ha rätt att få en person av samma kön 

som huvudkontakt hos polisen. Pornografibranschen blomstrar och via internet 

har det uppstått nya möjligheter att sprida och saluföra pornografi. Här i 

Stockholm beslutade vi att förbjuda porrklubbsreklam på bilar. Det fick vi inte 

för länsstyrelsen, det är emot yttrandefriheten! Arbetarekommun uppmanar

partistyrelsen att se till att detta beslut går att genomföra. Pornografibranschen, 

vapenförsäljningen och knarkhandeln är uttryck för en inhuman värld. 

Alla invånare i staden har rätt att ställa samma krav på polisen. Till 

exempel. hemlösa och missbrukare lever otryggt och utsätts ofta för brott. Att 

skapa förtroendefulla relationer med personer som har svag förankring i samhället 

och som misstror myndigheter är svårt, det ställer stora krav på personalen 

och deras kompetens. Av Stockholms läns befolkning har nästan en 

femtedel, drygt 360 000 personer, utländsk bakgrund. Cirka 180 nationaliteter 

finns representerade. En tredjedel av Sveriges invånare med utomnordisk 

bakgrund bor i Stockholms län. Denna stora variation av nationaliteter, språk 

och kulturer ger mångfald och många möjligheter men den ställer även särskilda 

krav på polisens och andra myndigheters förmåga att kommunicera, att 

förstå andra kulturer. 

En av polisens huvuduppgifter är att förebygga brott. Det gör den redan 

genom sin närvaro på platser och tider där brott ofta begås. Polisen ska vara 

modern, öppen och effektiv. Modern genom en polisrekrytering som speglar 

samhällets mångfald och en modern teknikanvändning. Öppen genom en 

ökad synlighet och närvaro på gator och torg samt en ökad insyn i polisens 

arbete. Effektiv genom att andelen uppklarade brott ökar och att det förebyggande 

arbetet utvecklas. Det är viktigt att arbeta för detta på alla nivåer. Det 

ställer krav på fortlöpande kompetensutveckling och ett insiktsfullt ledarskap. 

Det är viktigt att ha mål fastställda och att dessa regelbundet följs upp. 

Polisförbundet har redovisat en undersökning bland poliser där de vill ses 

som professionella, trygga, tillförlitliga och synliga. De vill vara fler och mer 

synliga på gator och torg, de vill ha tydliga mål. De vill ha ett tydligare medborgarperspektiv. 

Människor ska kunna känna trygghet och uppleva att deras 

polis finns tillgänglig, det behövs en större öppenhet i organisationen. Polisförbundet 

är mycket positiva till ökat samarbete med försvaret och tullen. 

Men de är negativa till att utöka vaktbolagens befogenheter. Rågången mellan 

polis och väktare ska vara mycket tydlig. Arbetarekommun delar helt Polisförbundets 

uppfattningar i dessa frågor. 

Polismyndigheten i Stockholms län ska 2005 arbeta för att de som 

utsatts för inbrott i permanentbostad senast inom 48 timmar får ett personligt 

besök av polisen, där teknisk undersökning och brottsofferstödjande 

åtgärder ska utgöra en viktig del. Polisen fortsätter sin särskilda satsning mot 

grov organiserad brottslighet som människohandel, grova rån mot värdetransporter, 

narkotikabrottslighet och krogrelaterade brott. Målet är att minska 

antalet aktiva gärningsmän inom grov organiserad brottslighet i länet med 30 

procent. En utpekad kontaktpolis ska finnas för varje skola, i första hand på 

grundskolenivå. Arbetarekommun ser detta som viktiga insatser för oss som 

bor i länet. Vi vill även peka på behovet av kunskaper om polisers och väktares 

befogenheter samt medborgarnas rättigheter och skyldigheter i relation till 

dessa. 

Polisen styrs av politiskt valda styrelser i varje län. Arbetarekommun vill 

utreda hur kontakten mellan polisen och förtroendevalda i kommunerna ska 

kunna förbättras. Vi vill ha ökat inflytande lokalt för förtroendevalda vad gäller 

inriktning, samverkan mellan olika resurser samt för att förmedla medborgarnas 

synpunkter. Samtidigt vet vi hur viktigt det är för bra resultat att spetskompetensen 

samlas centralt eller regionalt. 

Polisen har fått kraftigt ökade anslag under de senaste åren. Antalet nettoökar 

med 1 100 jämfört med år 2000. Antalet civilanställda har ökat med 

147

cirka 560 anställda. Det ger polisen goda förutsättningar att bidra till att öka 

tryggheten i hela landet. Arbetarekommun ser fram emot fler civilanställda, 

med olika kompetens, så att de polisutbildade arbetar med det de är utbildade 

för. Vi ser fram emot fortsatta insatser för att överföra speciella uppgifter, där 

poliser ej krävs, som t ex eskort av tunga fordon till andra resurser. Vi ser fram 

emot en utveckling mot mer specialister där resurserna koncentreras på några 

få platser samt närpoliser som är mycket synliga i vardagen. Av namnet framgår 

att närpolisen ska finnas nära människorna. Ibland kan man få uppfattningen 

att närpolis är en polis som håller sig nära skrivbordet, eller bakom 

glasrutorna i bilen, i stället för nära medborgarna. Vi vill se många fler poliser 

till fots på torgen, på gatorna, i kollektivtrafiken. För att människor ska 

känna trygghet är det viktigt att vi har synliga poliser som finns tillhands när 

de behövs. Många brott sker på helger, kvällar och nätter då ska polisbemanningen 

vara som störst. 

Jämställdhet och mångfald inom polisen har stor betydelse för polisens 

legitimitet. Av de studenter som antogs till polisutbildningen i augusti 2004 

var 33 procent kvinnor och 16 procent hade annan etnisk bakgrund än den 

svenska. Utöver att det är för få kvinnor totalt sett inom polisen måste andelen 

kvinnor på ledande befattningar öka. Antalet personer med annan etnisk 

bakgrund än den svenska är inte representativt för hur Sverige ser ut som helhet, 

detta måste åtgärdas. Arbetarekommun är angelägen om satsningar för 

att få fler med invandrarbakgrund och kvinnor i utbildningarna. 

Arbetarekommun anser att det är viktigt med ett utökat samarbete mellan 

polishögskolorna och socionomutbildningarna, detta ger ökad samverkan 

mellan de viktiga grupperna polis och socionom så att bl a det förebyggande 

arbetet grundläggs redan i utbildningen. Arbetarekommun ser gärna ett ökat 

samarbete mellan socionomutbildningen vid Ersta Sköndals högskola, Södertorns 

högskola och polishögskolan både i grundutbildningen och i vidareutbildningen. 

Ett sådant samarbete ger möjligheter till ökad samverkan mellan 

polis och socialtjänst, mer mångfald och mer jämställdhet. 

Om det uppstår en misstanke om att en anställd inom polisen begått 

något brott eller gjort något fel i tjänsten utreds det genom internutredningsenheterna 

som finns inom varje åklagarmyndighet. Arbetarekommunen vill 

utreda inrättandet av en helt separat myndighet för dessa utredningar. 


1) att anta motionen och uppmana partistyrelsen att arbeta vidare enligt 

denna med fortsatt välfärdspolitik som grund för trygghet och säkerhet 

i vardagen, samt 

2) att verka för att Sverige blir ett nästan vapenfritt land, 

3) att verka för en tydlig rågång mellan polis och väktare, 

4) att verka för mer insatser mot mäns våld mot kvinnor, t ex samma kontaktpersoner 

hela utredningen, 

5) att verka för att förtroendevaldas styrning och målinriktning av polisverksamheten 

förstärks, 

6) att verka för en helt separat myndighet för utredning av polisers brott, 

7) att verka för att porreklam förbjuds på bilar som cirkulerar i staden, 

8) att verka för längre preskriptionstid för grova brott, 

148

9) att verka för en ökad samverkan i utbildningen mellan polis- och socionom-utbildningen, 

det ger ökad samverkan mellan polis och socialtjänst, 

mer mångfald och mer jämställdhet, 

10) att verka för fler poliser som är kvinnor samt har invandrarbakgrund. 


Motion E279 

Ludvika arbetarekommun 

Organisationsöversyn av polisväsendet 

Sedan mitten av 1990-talet har vi i Dalarna och för övrigt inom större delen 

av Sverige tvingats konstatera att polisväsendet, som ytterst har att svara för 

allas trygghet till person och egendom i Sverige, undergått en mycket kraftig 

försämring. Närpolisreformen, som marknadsfördes som en reform som skulle 

ge oss en öppen, modern och effektiv polis, allestädes närvarande i samhället 

och med ett mycket nära samarbete med lokalsamhället, blev ett totalt 

misslyckande. 

Närpolisreformen ledde till att polisväsendet sönderorganiserades. Internorganisationen 

och centraliseringen inom de större myndigheterna, liksom 

decentraliseringen från riksnivå till myndighetsnivå, fick till följd att en mycket 

stor del av polispersonalen kom att sysselsätta sig med allehanda inre verksamheter 

och i stor omfattning med annat än brottsförebyggande och brottsutredande 

verksamheter. Samtidigt mer eller mindre förföll det ledarskap som 

är absolut nödvändigt för ett effektivt resursutnyttjande och för att den interna 

arbetsmiljön ska skapa arbetstrivsel och engagemang. Den temporära nedläggningen 

av polisutbildningen på Polishögskolan, liksom en viss neddragning 

av medelstilldelningen, bidrog även till nedgången. 

I Dalarna, liksom i stora delar av Sverige utanför de större tätorterna, har 

antalet poliser i yttre övervakningsverksamhet och poliser som ska utreda den 

mycket omfattande vardagsbrottsligheten kraftigt reducerats. Diverse mer 

eller mindre nödvändiga myndighetsövergripande enheter har uppkommit på 

eller i anslutning till myndigheternas kansliorter. Myndighetsledningarna har 

slukat mycket personal, som även de placerats vid kanslierna. Ledningsorganisationen 

har oaktat detta blivit synnerligen oklar och följaktligen ineffektiv. 

Omstruktureringen har lett till att man i dag inom stora delar av Sverige 

har mycket långt till sin polis. Personer som drabbats av brott får för det 

mesta vänta flera timmar på en polispatrull eller att en utredare ska komma, 

om det över huvud taget kommer någon polis. 70-80 procent av brottsanmälningarna 

avskrivs utan åtgärd, tiden mellan brott och lagföring är ofta mycket 

lång. Preskription är tämligen vanligt förekommande. Samtidigt växer de 

privata bevakningsföretagen upp ”som svampar ur jorden.” 

Polisväsendet har under de senaste åren fått betydande resursförstärkningar. 

Antalet poliser har ingalunda minskat. Den ständigt återkommande 

kritiken om att poliskåren har för hög ålderssammansättning är mera ett 

utslag av åldersfascism än något egentligt problem. De äldre poliserna, med 

lång erfarenhet och med ett utvecklat kontaktnät i samhället är en oerhörd 

tillgång i polisarbetet. Både i yttre och inre tjänstgöring! 

Det enda positiva vi noterat de senaste åren är att det skett en viss kri- 

149

minalteknisk utveckling, som bidragit till att svensk polis blivit bättre på att 

lösa grövre brott. 

Vi vet att ledande politiker, både inom vårt parti och inom oppositionen, 

är medvetna om att krisen inom polisväsendet i Sverige ingalunda i första 

hand är en resursfråga. Tyvärr blir den politiska debatten ofta mycket torftig 

och inskränker sig till ”ett tjäbbel” om hur många poliser det finnes i Sverige 

och hur många ytterligare man önskar sig. I själva verket bör den politiska diskussionen 

handla mera om hur man effektivast utnyttjar de resurser man 

redan har genom en bättre och enhetligare organisation och genom ett bättre 

ledarskap inom polisväsendet och om behovet en förstärkningen av den politiska 

styrningen på den centrala och lokala nivån. 

Vi känner till att Rikspolisstyrelsen bedriver någon form av förnyelsearbete, 

men denna är tyvärr av mycket blygsam omfattning. Dessutom är det 

föga troligt att man internt inom polisorganisationen har kraft och mod att 

vidta några tillräckligt omfattande omstruktureringar och förändringar. Kanske 

är det också nödvändigt att åter kommunalisera delar av polisväsendet? 

Bland annat med hänvisning till det ovannämnda föreslår vi partikongressen 

besluta: 

1) att uppdra till partistyrelsen att initiera en övergripande översyn av polisväsendet, 

med uppdraget att tillskapa en enhetlig och resurseffektiv 

polisorganisation i hela landet, 

2) att frågan om kommunalisering av delar av polisväsendet (den direkta 

närpolisverksamheten) aktualiseras i översynsarbetet. 

Rådslagsgruppen kring ”Brott och straff ” inom Ludvika arbetarekommun 

Ludvika arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E280 

Arboga arbetarekommun 

Trygghet i vardagen 

Fram till år 1965 var polisväsendet en del av det kommunala åtagandet. Under 

slutet av 1960- och början av 1970-talet överfördes en rad kommunala verksamheter 

till staten. Syftet var troligen att avlasta kommunerna samtidigt som 

polisen på detta sätt även integrerades i det statliga rättsväsendet. 

Under årens lopp har olika modeller för polisens arbete prövats. Senast 

var det fråga om de så kallade närpoliserna som skulle återskapa polisens kännedom 

om och närhet till de invånare vilkas trygghet det är Polismyndighetens 

uppgift att säkerställa. 

Vad blev då följden av dessa vackra tankar om en större trygghet i människors 

vardag? 

Istället för fler poliser i hela landet har vi kunnat se en utveckling som 

innebär att poliserna koncentreras till storstäderna medan små och medelstora 

kommuner i stort sett inte har något fungerande polisväsende. 

Istället för att känna sig tryggare upplever människor en allt större 

otrygghet och rädsla. Detta har även urholkat befolkningens förtroende för 

det svenska rättssamhället. Inget kan vara farligare än en sådan utveckling. 

150

Risken för medborgargarden som tar lagen i egna händer ökar på ett oroväckande 

sätt. Och vem kan förebrå den privatperson som vakar över sitt hem eller 

den företagare som skyddar sin verksamhet? 

Denna förståelse innebär dock inte att vi kan acceptera sådana alternativ 

eftersom denna utveckling riskerar att öka våldet i samhället på den enskildes 

bekostnad. 

Staten har förbrukat både sitt förtroende och sin rätt att påstå sig kunna 

skydda människor och egendom och uppehålla en acceptabel rättssäkerhet. 

Jag är inte så naiv att jag tror att vårt samhälle kommer att befrias från 

kriminalitet, men nygamla lösningar är väl värda att pröva för att försöka 

komma till rätta med dagens problem. 

Jag yrkar därför; 

1) att Sveriges närpoliser ska överföras till kommunerna, så att de små kommunerna 

kan få poliser som fungerar, och som kan verka långsiktigt för 

att förebygga brott i de små kommunerna. 

Tommy Gustafsson, Arboga Norra s-förening 

Arboga arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E281:1–2 (polisens beväpning) 

Motion E281:1–2 (enskild, Örebro arbetarekommun) kräver att polisen i 

normalfallet ska gå obeväpnad samt att skjutvapnet ska förvaras inlåst i 

polisbilen. 

Motionärerna tar upp en viktig fråga. Frågan om polisens beväpning 

och användning av skjutvapen är känslig och behöver ständigt diskuteras. 

Partistyrelsen menar att det finns starka skäl för att svenska poliser ska 

vara beväpnade med skjutvapen. Inte minst viktigt är det att man snabbt 

ska kunna använda alla tillgängliga polisresurser vid en allvarlig händelse, 

exempelvis ett väpnat rån. 

Skjutvapen ska dock inte användas annat än i extrema undantagsfall. 

Det har inrättats ett etiskt råd inom polisen som bland annat har till uppgift 

följa den utveckling som sker avseende beväpning. Det pågår också ett 

arbete med att ta fram alternativ till vapen. Fältförsök med så kallad elpistol 

och distansbatong övervägs, och polisen kan redan i dag använda sig 

av pepparspray. Det pågår alltså en diskussion och ett arbete rörande vilket 

behov det finns för olika typer av beväpning. Partistyrelsen vill mot 

denna bakgrund inte föreslå några förändringar gällande polisens beväpning. 


1) att avslå motion E281:1–2. 

151

Motion E281 

Örebro arbetarekommun – enskild 

Polisen 

Det kan säkert av en del ses som en självklarhet att polisen, lagens väktare, bär 

vapen. Men faktum är att man på andra håll i världen har en helt annan syn 

på saken. Den synen delar vi, och vi föreslår i denna motion att den svenska 

polisen i sin vanliga tjänsteutövning inte ska bära vapen. 

Förekomsten av vapen i en situation är en uppenbar risk. Vi har de senaste 

åren sett exempel på onödiga och djupt tragiska dödsskjutningar, där poliser 

agerat nervöst och avfyrat sitt vapen utan att det varit påkallat. Dessa hade 

undvikits om poliserna inte burit vapen. 

I vårt grannland Norge går polisen normalt obeväpnad. Där är resultatet 

inte bara färre av polisen skjutna, utan också, nota bene, färre skjutna poliser. 

Detta kommer sig rimligtvis av att den polis som inte har ett vapen tillhands 

måste agera mer försiktigt och resonerande. 

Givetvis kan inte poliser alltid vara obeväpnade. Men i den dagliga 

patrull tjänsten är bärandet av vapen någon som kan – och bör! – undvikas. 

Däremot bör vapnet finnas tillgängligt i polisbilen, skyddat med kodlås, så att 

polismannen ska kunna ta fram det i akuta situationer. Detta registreras elektroniskt 

och polismannen får i efterhand motivera varför situationen krävde 

vapenanvändning. 


1) att polisen i normalfallet ska gå obeväpnad, 

2) att skjutvapnet ska förvaras inlåst i polisbilen. 

Tobias Dahl, SSU Örebro 

Örebro arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Partistyrelsen utlåtande över motionerna E282, E283, E284:1-3, 

E285:1-3, E286:1-7, E287:1-3, E288, E289, E290:1-7, E291, 

E292:1-2, E293:1-2, E294, E295, E296:1-2 och E297:1-2 

(våld mot kvinnor och barn m. m) 

Motionerna E282 ( Jönköpings arbetarekommun) och E283 (Nyköpings 

arbetarekommun) yrkar att partistyrelsen uppdras att utarbeta en handlingsplan 

kring barns rätt till skydd mot brott och brottens konsekvenser i 

enlighet med motionen. E284:1-3 (Nynäshamns arbetarekommun) yrkar 

att partistyrelsen får i uppdrag att utarbeta en handlingsplan i syfte att 

stärka de förebyggande insatserna för skydd av barn och unga mot brott, 

att utveckla hjälp- och stödinsatser till barn som redan drabbats av brott 

och kränkningar samt att utveckla bättre stöd till de verksamheter som har 

till uppgift att minska de skadliga konsekvenserna av brott i enlighet med 

motionen. E285:1-3 (Örebro arbetarekommun) yrkar att kongressen ger 

partistyrelsen i uppdrag att verka för att domstolarna får möjlighet att förordna 

särskild företrädare för barn i tvister om vårdnad, boende och 

umgänge när det finns uppgifter om våld i familjen, att den särskilda företrädaren 

får samma ställning i processen som en särskild företrädare har i 

152

ottmål samt att denna lagstiftning snarast kommer till stånd. E286:1-7 

(Malmö arbetarekommun) yrkar att utbildning i att bemöta barn som 

varit utsatta för sexuella övergrepp blir obligatorisk för dem som har att 

göra med barnet i den juridiska processen, att särskild utbildning ska krävas 

om ärendet gäller funktionshindrade barn med kommunikationssvårigheter, 

att rättsprocessen ”barnanpassas” så att hänsyn tas till barns speciella 

sätt att hantera och vittna om sexuella övergrepp – speciellt för de 

allra yngsta barnen, att förhörsrummen hos polismyndigheterna barnanpassas, 

att specialisttjänster för åklagare inriktade på brott mot barn inrättas, 

att alla bevismöjligheter måste vara uttömda innan förundersökning 

läggs ner, samt att utbildningsinsatser genomförs redan på polishögskolorna 

och juristutbildningarna om övergrepp mot barn, speciellt om barns 

utsatthet på Internet. E287:1-3 (Krokoms arbetarekommun) yrkar att 

partikongressen startar en genomlysning av domstolsbeslut där straffen 

blivit nedsatta av högre instans, att partiet tar upp kampen för att barn och 

kvinnor får upprättelse efter att ha blivit utsatta för våld av alla sorter, samt 

att det socialdemokratiska partiet snarast driver fram en lagstiftning som 

i sin helhet är könsneutral och skyddar offren vid brottmål samt sätter 

fokus på gärningsmannen. Motion E288 (Krokoms arbetarekommun) 

yrkar att vid bedömningar av lämplighet som vårdnadshavare ska lagen 

förtydligas så att barnets behov av trygghet ska vara överordnad förälderns 

rätt till föräldraskap. E289 (Karlskrona arbetarekommun) föreslår att 

utredningen om fotboja för män som överträder besöksförbud hanteras 

skyndsamt så att en lagstiftning snarast kommer till stånd. E290:1-7 

(Härnösands arbetarekommun) yrkar att barn ska slippa umgänge med 

våldsbenägen förälder, att barn respekteras enligt FN:s barnkonvention i 

praktisk juridisk handling och att möjligheterna att utse medförmyndare 

eller särskild förordnad förmyndare utnyttjas vid misstanke om att våld i 

någon form mot barn föreligger, att det ska vara möjligt att ge även barn 

skyddad identitet om en eller båda föräldrarna utövar våld, att vi tillser att 

det tas starkare ekonomiskt ansvar för kvinnojourer överallt, att vi bygger 

ut rehabiliteringen av prostituerade kvinnor separat från könssäljande män 

eftersom båda grupperna behöver hjälp att bryta slaveriet, att vi förstärker 

omhändertagandet och boendet för pedofilers offer samt att vi tydliggör 

att offret inte har ansvar för våldet. I motion E293:1-2 (Örebro arbetarekommun) 

yrkas att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att verka för att 

statliga bidrag utgår för boendet på kvinnojour och att det ankommer på 

regeringen eller annan myndighet att förslå lämplig administratör för 

bidraget. I motion E292:1-2 (enskild, Lunds arbetarekommun) yrkas att 

statliga öronmärkta bidrag ska gå till alla kommuner så att minst en kvinnojour 

per kommun finns, och att en statlig offentlig utredning där endast 

kvinnor ingår ska utreda behoven av kvinnojourer och lämnar förslag till 

åtgärder. I motionerna E294 (Örebro arbetarekommun) och E295 (Degerfors 

arbetarekommun) yrkas att regering och riksdag inför en nollvision 

mot kvinnovåldet. I motion E291 (Hallsbergs arbetarekommun) yrkas att 

regeringen uppdras att se till att statliga resurser avsätts för att garantera 

fortlevnad och utveckling av verksamheten i kvinnohus och kvinnojourer. I 

motionen E296:1-2 (Kristinehamns arbetarekommun) yrkas att utökade 

resurser ges till kommunerna i form av riktade pengar och att en ny lag 

utformas som innebär att varje kommun enligt lag måste inneha en kvinno- 

153

154 

fridsplan och en kvinnofridssamordnare. I motion E297:1-2 (Ånge arbetarekommun) 

yrkas att partikongressen ska besluta uppdra till Socialstyrelsen 

att analysera problemen kring regressrätt, samt att våra riksdagsmän förändrar 

lagstiftningen så att kommunerna ges möjlighet till regressrätt när 

det gäller våld inom familjer. 

För partistyrelsen är det en självklarhet att våld mot kvinnor och barn 

måste bekämpas med kraft på alla plan. Fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp 

och alla former av misshandel eller utnyttjande är helt oacceptabelt. 

Barn måste få växa upp i trygghet och kunna utvecklas enligt sina egna 

förutsättningar. Barn ska inte behöva bevittna mäns våld mot kvinnor och 

de ska inte själva behöva bli utsatta för brott och andra kränkningar. 

När kvinnor och barn ändå utsätts för olika typer av våld är det samhällets 

uppgift att på alla sätt försvara och hjälpa dem. Under de senaste 

tio åren har, som motionärerna säger, en rad reformer och åtgärder genomförts 

för att stärka brottsoffrens ställning och rättigheter, både genom 

lagstiftning och i myndigheternas arbete. Möjligheterna till besöksförbud 

har utvidgats, rätten till målsägandebiträde har förstärkts, Kvinnofridspropositionen 

har genomförts, möjligheterna till brottskadeersättning har 

förbättrats och myndigheterna har fått i uppdrag att öka kunskapen och 

kompetensen i bemötandet av brottsoffer. 

Den nya sexualbrottslagen innebär också ett ökat skydd för alla som 

utsatts för sexuella övergrepp. I det förslag till ny lagstiftning som regeringen 

lagt fram, och som riksdagen också antagit, tas bemötandefrågor i 

rättsprocessen upp. Där betonas vikten av att rättsprocessen genomförs på 

ett korrekt och lyhört sätt och att den inte tillåts glida in på frågor om offrets 

allmänna livsföring som saknar betydelse för prövningen av åtalet. 

Domstolen är enligt rättegångsbalken skyldig att se till att inget onödigt 

dras in i målet. Rätten ska också vid förhör avvisa frågor som uppenbart 

inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga. 

Det framhålls också att det inte bara är rättens ordförande, utan även åklagare, 

försvarare, ombud och andra som uppträder inför rätten, som måste 

lägga vikt vid att undvika onödiga frågor och formuleringar som är eller 

kan uppfattas som kränkande, diskriminerande eller nedlåtande. Även 

vikten av att poliser och andra som träffar målsäganden under förundersökningen 

möter kraven på en insiktsfull och hänsynsfull behandling 

betonas. 

Partistyrelsen menar att det är viktigt att arbeta vidare med bemötandefrågor 

inom rättsväsendet. Det är också betydelsefullt att domare, åklagare 

och försvarare kan hjälpa till och förklara rättens beslut vid komplicerade 

och uppmärksammade domar för att ge en mer nyanserad debatt. 

Det finns även särskilda uppsökande insatser riktade till prostituerade, 

framför allt genom prostitutionsgrupper i storstäderna. I många fall 

kan missbruk vara orsaken till att man prostituerar sig. Därför är den satsning 

på missbrukarvården som genomförs under de närmaste tre åren 

mycket betydelsefull. 700 miljoner kronor har avsatts för att stärka kommunernas 

missbrukarvård, såväl den frivilliga vården som tvångsvården. 

Viktigt är att man måste få vård i rimlig tid och att hela vårdkedjan ska 

fungera – från avgiftning och behandling till eftervården, där det behöver 

finnas ett arbete eller utbildning, ett ordnat boende och gärna ett nytt 

socialt nätverk.

Besöksförbud är ett brottsförebyggande verktyg som kan vara ett 

stort skydd för kvinnor som utsatts för våld av en närstående. I de fall en 

man döms för överträdelse av besöksförbud bestäms påföljden till böter 

eller ett kortare fängelsestraff. Lagen om besöksförbud har utvärderats av 

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) vid flera tillfällen och utvärderingarna 

har visat att lagen om besöksförbud inte alltid används som ett brottsförebyggande 

verktyg i polisens arbete. BRÅ:s senaste utvärdering visar bland 

annat att majoriteten av polismyndigheterna inte har någon strategi för att 

förebygga brott när besöksförbud utfärdas. Många av de personer som 

avses bli skyddade av ett besöksförbud upplever att de inte fått tydlig och 

fullständig information om sina rättigheter, följderna av en överträdelse av 

förbudet eller information om den vidare handläggningen. 

Med anledning av den senaste utvärderingen har Rikspolisstyrelsen 

fått i uppdrag att utveckla riktlinjer för hot- och riskbedömningar i ärenden 

om våld i nära relationer och att utarbeta riktlinjer och rutiner i ärenden 

om besöksförbud. 

Som motionärerna skriver har BRÅ fått i uppdrag att ta fram ett bredare 

underlag för bedömning av möjliga och lämpliga åtgärder för att 

minska överträdelserna av besöksförbud och därmed skapa ett mer effektivt 

skydd för de utsatta. I detta sammanhang ska erfarenheter och kunskaper 

från andra länder särskilt studeras. 

Den elektroniska övervakningen, så kallad fotboja, kan utgöra ett välkommet 

hjälpmedel för polisen i arbetet med att skydda kvinnor från att 

utsättas för brott om man kan hitta en tillförlitlig teknik. 

Partistyrelsen anser att arbetet med att få fram lämpliga åtgärder för 

att minska antalet överträdelser av besöksförbudet är väldigt angeläget. 

Samtidigt är det viktigt att de tekniska hjälpmedlen, som till exempel 

elektronisk fotboja, verkligen fungerar så att kvinnan inte luras att tro att 

hon är trygg om mannen på olika sätt kan ta av sig eller förstöra sin fotboja 

och på så sätt fortsätta ofreda kvinnan utan att det kommer till polisens 

kännedom på en gång. 

Partistyrelsen anser också att stödet till barn och unga som bevittnar 

eller på annat sätt drabbas av brott av och mot närstående personer måste 

fortsätta förstärkas. Barn som lever i skuggan av brott har samma behov av 

stöd och upprättelse som barn som själva drabbas av brott. 

Regeringen har under våren 2005 arbetat med att ta fram ytterligare 

förslag till åtgärder för att stödja barn i utsatta situationer. Barn som 

bevittnar våld i hemmet ska ges brottsskadeersättning från staten. Socialtjänsten 

ansvar för dessa barn ska tydliggöras och barnen ska betraktas 

som brottsoffer. Utredningar och behandlingsinsatser vid brott ska 

genomföras med barnens bästa för ögonen. 

Partistyrelsen menar att rättsväsendets utredningsinsatser och de 

stöd- och behandlingsinsatser som sociala myndigheter och hälso- och 

sjukvården vidtar måste vara både effektiva och skonsamma för barnet. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att barn som utsätts för brott måste 

behandlas av specialister som är väl utbildade i barns beteende. Både polis 

och åklagare har i dag särskilt utbildad personal för att hantera barn i 

rättsprocessen. Domstolsverket har också en obligatorisk utbildning för all 

personal i hur man hanterar barn i rättsprocessen. 

Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket och 

155

156 

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att tillsammans medverka till etablering 

av försöksverksamheter med så kallade barnahus, det vill säga hus där flera 

myndigheter verkar under samma tak. Barnen ska inte behöva ha kontakter 

med polis, åklagare, rättsmedicin, socialtjänst och barnpsykiatri på 

olika platser utan endast behöva komma till ett ställe. Tanken är att de 

utredningar som görs i samband med misstankar om att ett barn har 

utsatts för brott ska vara anpassade till barnen. Barnen ska inte i onödan 

behöva utsättas för upprepade förhör och intervjuer av olika personer och 

för olika syften. 

Partistyrelsen ser positivt på en fortsatt utveckling av barnahusen och 

ser gärna att sådana eller liknande verksamheter etableras på många fler 

ställen i landet. På så sätt förstärks de direkta hjälp- och stödinsatserna för 

de barn som drabbats av brott och kränkningar. 

Barn kan också fara väldigt illa vid konflikter mellan föräldrar om 

vårdnad, boende och umgänge som leder till domstol. Partistyrelsen ställer 

sig positiv till de förslag som regeringen nu arbetar med om att det i 

särskilt konfliktfyllda mål ska vara möjligt för domstolarna att förordna ett 

särskilt biträde för dessa barn. Biträdet föreslås tillvarata barnets intressen 

i målet och lämna stöd och hjälp till barnet. Biträdet ska också lämna 

information till barnet och se till att barnets inställning klarläggs. En 

annan viktig uppgift för biträdet är att försöka få parterna att nå en samförståndslösning. 

År 2002 tillsatte regeringen Vårdnadskommittén som blev klar med 

sin utredning i juni 2005. Kommittén hade till uppgift att utvärdera 1998 

års reform om vårdnad, boende och umgänge och 1996 års reform om 

barns rätt att komma till tals. Partistyrelsen vill avvakta remissinstansernas 

synpunkter innan ett slutgiltigt ställningstagande om kommitténs förslag 

görs. Klart är att barnets intressen ska stå i centrum vid en vårdnadskonflikt, 

men det är viktigt att komma ihåg att vad som är bäst för ett barn 

skiljer sig från fall till fall. Partistyrelsen menar att det grundläggande perspektivet 

måste vara att bedömningarna görs från ett barnperspektiv, att 

barnet får komma till tals och får möjlighet att påverka sin situation. 

Partistyrelsen kommer inom ramen för sin verksamhetsplanering att 

göra prioriteringar och finna former för partiets fortsatta insatser för att 

bekämpa våld mot kvinnor och barn och stärka brottsoffrens ställning. Partistyrelsen 

menar att detta arbete måste drivas vidare med hög prioritet. 

Partistyrelsen anser, i likhet med motionärerna, att det föreligger ett 

stort behov av ekonomiska resurser och politiskt engagemang i frågan att 

motverka mäns våld mot kvinnor. Kommunerna har ett grundläggande 

ansvar för att hjälpa våldsutsatta kvinnor och Kvinnojourer kan, som nu, 

användas som ett medel att öka tryggheten. 

Mäns våld mot kvinnor är en av regeringens fem prioriterade frågor 

i jämställdhetspolitiken och målet är nollvision. Sedan Kvinnofridspropositionen 

1998 har en utredning tillsatts och redovisat sina slutsatser i 

betänkande om hur myndigheter sköter sitt uppdrag när det gäller att 

bidra till att bekämpa mäns våld mot kvinnor. En annan utredning har tillsatts 

och redovisat sitt betänkande om Rikskvinnocentrums framtid. 

Utredningen Socialtjänsten och våldsutsatta kvinnor har bland annat till 

uppgift att se över hur kommunernas ansvar för skydd till utsatta kvinnor 

kan tydliggöras.

I vårpropositionen har 135 miljoner kronor anslagits, som ska användas 

till kvinnojourer, Rikskvinnocentrum, kvinnors organisering med flera 

insatser. 

Det är ytterst angeläget att våldsutsatta kvinnor får det stöd de behöver. 

Alltför länge har samhället överlåtit ansvaret för stödet till våldsutsatta 

kvinnor till frivilliga krafter – kvinnojourerna. Dessa gör ett mycket värdefullt 

arbete, men det är inte rimligt att just detta område ses som en 

uppgift för frivilliga krafter. Stöd till våldsutsatta kvinnor är en central välfärdsfråga. 

Det stöd man får ska inte behöva bero på var man bor, om man 

utsätts för hot eller våld. Man ska heller inte behöva bli utan stöd för att 

man är missbrukare eller har ett funktionshinder. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att det behövs riktade pengar för 

att stärka stödet till våldsutsatta kvinnor. Vi ser också att regeringen har 

tagit flera viktiga initiativ. Från 2006 avsätts ytterligare 100 miljoner kronor 

för att stärka stödet till våldsutsatta kvinnor. En särskild utredare har 

fått i uppdrag att lägga förslag om hur socialtjänstens stöd till misshandlade 

kvinnor kan stärkas. Ytterst är stöd det kommunens ansvar att se till 

att kvinnor som utsätts för våld får det skydd och stöd de kan behöva. Hur 

detta i detalj organiseras avgörs, enligt partistyrelsens mening, bäst på den 

lokala nivån. Det kan handla om att kommunen driver verksamheten i 

egen regi eller att man samarbetar med en ideell kvinnojour. För små 

kommuner kan lösningen också vara att samverka med någon eller några 

grannkommuner. Men samhället kan aldrig avsäga sig ansvaret för att de 

som utsätts för våld får stöd. 

Däremot anser vi inte att återkrävande av bistånd från den som utfört 

våldshandlingen (regressrätt) är en framkomlig väg för att lösa problemet 

med att detta våld kostar samhället pengar. I dag är den som genom ett 

brott vållat någon skada skyldig att ersätta skadan. Principen är att så kallade 

tredjemansskador, det vill säga skador som drabbar någon annan än 

den som är direkt berörd av handlingen, inte ger rätt till skadestånd. En 

kommun kan till exempel inte kräva ersättning av förövaren för att man 

tvingats ordna skyddat boende åt den misshandlade kvinnan. 

Vi anser att nuvarande principer för skadestånd ska fortsätta att gälla. 

Ett system där kommunen kräver skadestånd av förövaren skulle bli komplicerat 

och resurskrävande. För samhället skulle det med all sannolikhet 

inte innebära att man får tillbaka något av det som våldet kostar rent ekonomiskt. 

I stället finns risken att dessa processer skulle ta tid och resurser 

från det nödvändiga arbete som behöver göras för att ge kvinnor och barn 

stöd. 


1) att bifalla motionerna E288, E289, E292:1, E293:1 och E296:1, 

2) att avslå motion E297:1-2, 

3) att anse motionerna E282, E283, E284:1-3, E285:1-3, E286:1-7, 

E287:1-3, E290:1-7, E291, E292:1-2, E293:2, E294, E295 

och E296:2 besvarade med hänvisning till partistyrelsen utlåtande. 

157

Motion E282 

Jönköpings arbetarekommun 

Utveckla barns rätt till skydd mot brott 

Den socialdemokratiska barnpolitiken har utvecklats och lyfts fram utifrån 

flera perspektiv under de senaste åren. Bland annat vad gäller familjepolitik, 

handikappspolitik, hälsa, utbildningspolitik, kultur och fritid och barn som 

befinner sig i olika utsatta situationer. 

Vi kan vara stolta för att de flesta barn i Sverige växer upp under trygga 

förhållanden med engagerade föräldrar. Men inte nöjda med att det också 

finns barn som har en otrygg och svår uppväxt som kan komma att prägla hela 

deras liv. Med den här motionen vill vi därför ta ett grepp om barn som befinner 

sig i en särskilt utsatt situation på grund av brott eller därför att man 

befinner sig i ”skuggan” av ett brott. Det kan gälla barn som tvingats bevittna 

våld i familjen eller som själva blivit utsatta för våld eller sexuella övergrepp 

eller riskerar att råka ut för detta. 

Den socialdemokratiska regeringen har gjort flera stora insatser för barn 

i dessa situationer. Bland annat har förändringar gjorts i socialtjänstlagen om 

förändrad anmälningsskyldighet, i LVU har barnperspektivet stärkts, registerkontrollen 

har förstärkts för de som ska arbeta med barn, målsägandebiträde 

och särskilda ombud har införts för att nämna något. Inom kort kommer ny 

sexualbrottlag att införas för att bl a stärka barnens ställning. 

För att säkerställa barns rättigheter krävs en kombination av åtgärder i 

form av lagstiftning, utbildning, administrativa åtgärder, opinionsbildning 

och upplysning. Detta arbete måste genomsyra såväl rättsvårdande myndigheter, 

andra myndigheter som kommuner och landsting. Inte var för sig utan 

i samverkan. Där finns det fortfarande brister att rätta till. Hela kedjan måste 

fungera för att förebygga barns utsatthet och skydda barn som på något sätt 

berörs av brottslighet eller vid eftervården. Det kräver att barnet är i fokus, 

inte institutionernas uppdragsgränser. Det kräver gränsöverskridande insatser. 

Det är inte nödvändigtvis så att det finns behov av förändrad lagstiftning. 

Det kan vara så att det snarare krävs konkreta handlingsplaner och tydligare 

myndighetsuppdrag. På samma sätt som den socialdemokratiska regeringen 

tog ett kraftfullt grepp kring mäns våld mot kvinnor i kvinnofridspropositionen 

(1998) vill vi gå vidare för att stärka barns möjligheter att få skydd 

och stöd. Det finns därför skäl att beskriva de åtgärder som har vidtagits för 

att förstärka utsatta barns stöd och hjälp och att klargöra ansvarsfördelning 

och eventuella brister i vårt samhälles sätt att leva upp till barnens rättigheter. 

Jag hemställer därför att kongressen ställer sig bakom motionen och 

1) att partistyrelsen uppdras att utarbeta en handlingsplan kring utvecklingen 

om barns rätt till skydd mot brott och brottens konsekvenser i 

enlighet med motionen. 

Margareta Sandgren 

Jönköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

158

Motion E283 

Nyköpings arbetarekommun 

Utveckla barns rätt till skydd mot brott 



handikappspolitik, hälsa, utbildningspolitik, kultur och fritid och barn som 


Vi kan vara stolta för att de flesta barn i Sverige växer upp under trygga 

förhållanden med engagerade föräldrar. Men inte nöjda med att det också 

finns barn som har en otrygg och svår uppväxt som kan komma att prägla hela 

deras liv. Med den här motionen vill vi därför ta ett grepp om barn som befinner 

sig i en särskilt utsatt situation på grund av brott eller därför att man 

befinner sig i ”skuggan” av brott. Det kan gälla barn som tvingats bevittna våld 

i familjen eller som själva utsatts för våld eller sexuella övergrepp eller riskerar 

att råka ut för detta. 

Den socialdemokratiska regeringen har gjort flera stora insatser för barn 

i dessa situationer. Bland annat har förändringar gjorts i socialtjänstlagen om 

förändrad anmälningsskyldighet och kommunens ansvar för brottsoffer och 

deras anhöriga. I Lagen om vård av unga, LVU har barnperspektivet stärkts, 

registerkontrollen har förstärkts för de som ska arbeta med barn, målsägandebiträde 

och särskilda företrädare för barn har införts för att nämna något. 

Nyligen har sexualbrottslagen ändrats bland annat för att ytterligare stärka 

barnens ställning. 


form av lagstiftning, utbildning, administrativa åtgärder, opinionsbildning 

och upplysning. Detta arbete måste genomsyra samtliga berörda myndigheter 

liksom kommuner och landsting. Inte var för sig utan i samverkan. Där finns 

det fortfarande brister att rätta till. Hela kedjan måste fungera för att förebygga 

barns utsatthet och skydda barn som på något sätt berörs av brottslighet 

eller vid eftervården. Det kräver att barnet är i fokus, inte myndigheternas 

uppdragsgränser. Det kräver gränsöverskridande insatser. 

På samma sätt som den socialdemokratiska regeringen tog ett kraftfullt 

grepp kring mäns våld mot kvinnor i kvinnofridspropositionen (1998) vill vi 

ta initiativ till att på likartat kraftsamla för sätt stärka barns möjlighet att få 

skydd och stöd. 

Det finns ett behov av att samlat beskriva de åtgärder som har vidtagits 

för att förstärka utsatta barns stöd och hjälp men också för att klargöra 

ansvarsfördelning och eventuella brister i vårt samhälles sätt att hjälpa barnen. 

Det är inte nödvändigtvis så att det finns behov av förändrad lagstiftning. Det 

kan vara så att det snarare krävs konkreta handlingsplaner och tydligare myndighetsuppdrag. 

Vi hemställer därför att kongressen ställer sig bakom motionen och: 

1) att partistyrelsen ges i uppdrag att utarbeta en handlingsplan om barns 

rätt till skydd mot brott och hjälp och stöd för att minska skadliga konsekvenser 

av brott i enlighet med motionen. 

Elisebeht Markström 

Nyköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

159

Motion E284 

Nynäshamns arbetarekommun 

Barnfrid 



handikappolitik, hälsa, utbildningspolitik, kultur och fritid och barn som 


Vi kan vara stolta över att de flesta barn i Sverige växer upp under trygga 

och utvecklande förhållanden med engagerade föräldrar. Men inte nöjda 

med att det också finns barn som har en otrygg och svår uppväxt som kan 

komma att prägla hela deras liv. 

Med den här motionen vill vi därför ta ett grepp om barn som befinner 

sig i en särskilt utsatt situation på grund av brott eller därför att man befinner 

sig i ”skuggan” av brott. Det kan gälla barn som tvingats bevittna våld i familjen 

eller som själva utsatts för våld eller sexuella övergrepp eller riskerar att 

råka ut för detta. Många barn utsätts dagligen för kränkande behandling och 

mobbning i sin skola, både av vuxna på skolan men också av andra elever. Det 

är därför mycket viktigt att de skolor som ännu inte kommit igång med förebyggande 

insatser mot mobbning stimuleras till, och avkrävs sådana aktiva 

insatser. Det är också av stor betydelse att samhället stärker de kränkta elevernas 

rätt till stöd och ingripande från skolledningens sida då eleven har utsatts 

för olika kränkande behandlingar. Det måste bli ett slut på vuxnas passiva förhållningssätt 

till de allvarliga kränkningar som kan komma att prägla många 

barns uppväxt. 

Den socialdemokratiska regeringen har gjort flera insatser för barn i 

dessa situationer. Bland annat har förändringar gjorts i socialtjänstlagen om 

förändrad anmälningsskyldighet och kommunens ansvar för brottsoffer och 

deras anhöriga. I Lagen om vård av unga, LVU har barnperspektivet stärkts, 

registerkontrollen har förstärkts för dem som ska arbeta med barn, målsägandebiträde 

och särskilda företrädare för barn har införts för att nämna något. 

Nyligen har sexualbrottslagen ändrats bland annat för att ytterligare stärka 

barnens ställning. 


form av bättre lagstiftning, utbildning, regler, metoder, administrativa åtgärder, 

opinionsbildning och upplysning. Detta utvecklingsarbete måste genomsyra 

samtliga berörda myndigheter liksom kommuner och landsting. Inte var 

för sig, utan i samverkan. Där finns det fortfarande brister att rätta till. Hela 

kedjan måste fungera för att förebygga och vid rehabilitering eller annan 

eftervård. En sådan väl fungerande samverkan förutsätter att vuxna i de olika 

verksamheterna ändrar attityd och förhållningssätt. Det kräver helt enkelt att 

barnet är i fokus, inte myndigheternas uppdragsgränser. Det kräver gränsöverskridande 

insatser. 

På samma sätt som den socialdemokratiska regeringen tog ett kraftfullt 

grepp kring mäns våld mot kvinnor i kvinnofridspropositionen (1998) vill vi 

på likartat sätt kraftsamla för att stärka barns möjlighet att få det skydd och 

stöd som det har rätt till. FN: s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) 

är glasklar på den punkten. Alla barn har rätt till trygga och 

utvecklande uppväxtvillkor. 

Det finns ett behov av att samlat beskriva de åtgärder som har vidtagits 

för att förstärka utsatta barns stöd och hjälp men också för att klargöra 

160

ansvarsfördelning och eventuella brister i vårt samhälles sätt att hjälpa 

barnen. 

På vissa områden finns det behov av förändrad lagstiftning. På andra 

handlar det mer om ändring av regler och rutiner, om metoder och om attityder 

till barn och kunskaper om barns behov. Ibland kan det dessutom handla 

om att utforma konkreta handlingsplaner, med uppföljning och utvärdering 

och i viss mån om att formulera tydligare myndighetsuppdrag. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi att partistyrelsen ges i uppdrag: 

1) att utarbeta en handlingsplan i syfte att stärka de förebyggande insatserna 

för skydd av barn och unga mot brott, 

2) att utveckla de direkta hjälp- och stödinsatserna till de barn som redan 

drabbats av brott och kränkningar, 

3) att utveckla bättre stöd till de verksamheter som har till uppgift att minska 

de skadliga konsekvenserna av brott i enlighet med motionen. 

Eva Arvidsson, Ilija Batljan, Liselott Vahermägi och Tommy Söderblom 

Nynäshamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E285 


Särskild företrädare för våldsutsatta barn 

Många barn far illa när föräldrarna tvistar om vem som ska ha vårdnaden, var 

de ska bo och hur de ska träffa den andra föräldern. Detta är särskilt påtagligt 

när det gäller barn vars pappa utsatt mamman för våld eller hot. 

Ofta görs en utredning av sociala myndigheter på uppdrag av domstolen. 

Socialtjänsten ska i denna utredning ta tillvara barnens rättigheter och låta 

barnen komma till tals. Tyvärr är kvaliteten på utredningarna väldigt växlande 

och barnkunskapen brister i många fall. Ofta beaktas inte barnens erfarenhet 

av våld i familjen så länge mannen inte dömts för detta. 

Vi vet att många polisutredningar om våld mot kvinnor läggs ner på 

grund av brist på bevis. Detta gör att barn tvingas leva med att en våldsam förälder 

fortsätter som vårdnadshavare, med full insyn i och möjligheter att förhindra 

hjälp- och behandlingsåtgärder för barnet. Alltför många barn tvingas 

också till umgänge med den våldsamma föräldern, som de är så rädda för att 

de inte vågar uttala sin mening i samband med den sociala utredningen. 

I mål om tvångsomhändertagande av barn har barnet nästan alltid ett 

offentligt biträde som ska tillvarata dess rätt. Biträdet kan agera självständigt 

i samband med rättegången i länsrätten och har oftast en bättre kontakt med 

barnet än socialtjänstens handläggare. Detta gör att barnets synpunkter lyfts 

fram och kan ha en självständig betydelse för utgången av målet. 

Frågan om särskild företrädare för barn i vårdnadstvister har tidigare 

utretts men inte lett till lagstiftning. Mot bakgrund av nya kunskaper om konsekvenserna 

för barn som vuxit upp i våldets närhet är det nu på tiden att vi 

socialdemokrater på nytt lyfter upp denna fråga och tar parti för barnen. 

161

Mot ovanstående bakgrund yrkar jag: 

1) att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att verka för att domstolarna 

får möjlighet att förordna särskild företrädare för barn i tvister om vårdnad, 

boende och umgänge när det finns uppgifter om våld i familjen, 

2) att den särskilda företrädaren får samma ställning i processen som en särskild 

företrädare har i brottmål och, 

3) att partistyrelsen verkar för att denna nya lagstiftning snarast kommer till 

stånd. 

Elvy Wicklund, Örebro socialdemokratiska kvinnoklubb 

Örebro arbetarekommun beslöt anta motionen som sin egen. 

Motion E286 


Övergrepp mot barn 

Ungefär sju procent av alla flickor och tre procent av alla pojkar har utsatts för 

sexuella övergrepp under sin uppväxt, enligt svenska studier. Förövaren är ofta 

en släkting, bekant till familjen eller en förälder. År 2002 fick den svenska 

polisen in 3 091 anmälningar om sexuella övergrepp mot barn i åldern 0-14 

år. Anmälningar om övergrepp mot barn mellan 15 och 18 år ingår i vuxenstatistiken 

och redovisas inte separat. Många sexuellt utnyttjade barn far illa 

under rättsprocessen och har svårt att få rättvisa. Erfarenheten visar att 

omkring åtta av tio polisanmälningar aldrig leder till åtal. Av de fall som kommer 

upp i domstol leder bara en bråkdel till fällande domar. Allvarliga brister 

i hanteringen av barnen under polisens och åklagarens utredningar gör att 

många förövare med stor sannolikhet går fria och att barnen aldrig får upprättelse 

för de kränkningar de utsatts för. En genomgång av förundersökningar 

inom ett polisdistrikt i Stockholm visar att inte ens erkännanden alltid 

leder till åtal. 

Många undersökningar läggs ner för tidigt. Åtalsfrekvensen har minskat 

radikalt, från 12 procent 1996 till sex procent under 1998 och 2000. Orsakerna 

till detta uppges bland annat vara att sexuella övergrepp är krävande att 

utreda och bristande kompetens vad gäller förhörstekniker. Slutsatsen är att 

det knappast finns någon rättvisa för utsatta barn. Man kan inte heller vänta 

sig att de sociala myndigheterna ska kunna lösa den konflikt som lett till 

anmälan. Om den misstänkte är förälder till barnet kan effekten bli att barnet 

tvingas leva tillsammans med den misstänkte förövaren som vårdnadshavare 

eller i princip åläggs umgängesplikt med denne. Detta kan jämföras med en 

vuxen som upplever sig utsatt för övergrepp. I detta fall kan personen välja 

separation eller skilsmässa och kanske också få visst skydd genom besöksförbud. 

Barnet är däremot helt utlämnat till rättens beslut. 

Särskilt utlämnade är funktionshindrade barn som ofta löper en större 

risk att utsättas för sexuella övergrepp än andra. Det gäller speciellt barn med 

nedsatt kommunikationsförmåga. Vid intervjuundersökningar med poliser 

och åklagare framkom att de upplevde det som extra besvärligt att utreda 

dessa ärenden, eftersom barnen hade svårt att förmedla vad de varit utsatta 

162

för. De efterlyste utbildning för att bättre kunna tolka och förstå dessa barns 

signaler. 

Det svenska rättssystemet är skapat av vuxna för vuxna. Under årens lopp 

har det utvecklats en viss förståelse för barn och deras speciella behov, men det 

återstår fortfarande mycket att göra. Till exempel ställer man fortfarande 

samma krav på barn som på vuxna, att de klart, koncist och sammanhängande 

ska kunna berätta om det hemska de varit med om. Detta motiveras med hänsyn 

till rättssäkerheten för den vuxne förövaren. Mot denna bakgrund är det 

inte så konstigt att så många förundersökningar om sexuella övergrepp mot 

barn läggs ner, att bara ett fåtal leder till åtal och ännu färre till fällande dom. 

Ett exempel är fallet med den 13-åriga flicka i Motala som serverades 

alkohol och sedan våldtogs av fyra betydligt äldre män. Det enda problemet i 

sammanhanget var inte att hon var i det närmaste medvetslös vid övergreppen 

(vilket enligt rätten var sexuellt utnyttjande, inte våldtäkt) utan att flickan 

betraktades som en vuxen som frivilligt druckit sig berusad. Rimligtvis 

borde männen ha dömts både för att de serverat alkohol till en minderårig och 

därefter våldfört sig på henne. Ett barn ska aldrig tvingas bära ansvar för det 

hon/han utsätts för av vuxna. Man ska dessutom komma ihåg att mörkertalet 

är mycket stort. 

Offerundersökningar visar att endast mellan 5 och 10 procent av övergreppen 

lett till polisanmälan. I många fall är barnen skrämda av de traumatiska 

upplevelserna och skäms så mycket över det de har varit med om, att de 

håller det inom sig själva. Många hanterar övergreppet genom att försöka 

glömma och förtränga, snarare än att minnas. Barn behöver ofta kvalificerad 

hjälp för att plocka fram sina minnen och bearbeta övergreppen. Barn bör alltid 

erbjudas psykoterapeutisk hjälp i samband med ett avslöjande om övergrepp, 

både för att kunna vittna och bearbeta de hemska minnena. Idag finns 

få specialiserade enheter med denna hjälp, både i Sverige och övriga världen. 

Både socialtjänsten, barnpsykiatrin och rättsväsendet måste bli mycket bättre 

på att möta barnens speciella behov. 

Ett annat problem när det gäller statistiken över polisanmälningar av 

sexualbrott är att den inte omfattar barn i åldern 15-18 år. Denna åldersgrupp 

redovisas inte ens separat, vilket innebär att vi inte vet hur många det rör sig 

om. Denna åldersgrupp bakas istället in i statistiken av övergrepp mot vuxna. 

Till detta kommer den kommersiella sexuella exploateringen av barn. Förutom 

exploatering via pornografiska bilder och filmer visar undersökningar om ungdomars 

sexualitet att över 1 procent av såväl flickor som pojkar prostituerat sig. 

Internet är ett kapitel för sig. Nätet är både ett sätt för förövare att få 

kontakt med sina offer och att sprida barnpornografi vidare. Här krävs bättre 

kunskap och metoder för att jaga rätt på pedofilerna och förebygga nya brott. 

Sammantaget är det en mörk bild som tornar upp sig, både vad gäller omfattningen 

av sexuella övergrepp mot barn och rättsväsendets bristande kompetens 

på detta område. 


1) att utbildning i att bemöta barn som varit utsatta för sexuella övergrepp 

blir obligatorisk för dem som har att göra med barnet i den juridiska processen, 

2) att särskild utbildning ska krävas om ärendet gäller funktionshindrade 

barn med kommunikationssvårigheter, 

163

3) att rättsprocessen ”barnanpassas” så att hänsyn tas till barns speciella sätt 

att hantera och vittna om sexuella övergrepp, speciellt för de allra yngsta 

barnen, 

4) att förhörsrummen hos polismyndigheterna barnanpassas, 

5) att specialisttjänster för åklagare inriktade på brott mot barn inrättas, 

6) att alla bevismöjligheter måste vara uttömda innan förundersökning 

läggs ner, 

7) att utbildningsinsatser genomförs redan på polishögskolorna och juristutbildningarna 

om övergrepp mot barn, speciellt om barns utsatthet på 

Internet. 

Hillevi Larsson, S-kvinnoklubben Avantgarde Skåne 


Motion E287 


Domstolars syn på barn- och kvinnovåld. 

Det är hög tid att det socialdemokratiska partiet står upp för sina grundvärderingar 

för att skydda de mest utsatta, barn och kvinnor. Rättsmedvetandet 

är i gungning. 

Det är för ofta som vi kan läsa i media att övergrepp på barn/kvinnor inte 

tas på allvar inom domstolsväsendet. 

Domstolarna i de högre instanserna lägger fokus på fel saker. Juridiska teknikaliteter 

gör att strängare straff som dömts ut i lägre instans ändras. Det allmänna 

rättsmedvetandet och tilltron till rättssamhället får en knäpp på näsan. 

Domstolens resonemang går ofta ut på att det är offret som varit medlöpare 

till att brottet begåtts. Det tas hänsyn till om barnet/kvinnan varit utmanande 

klädd eller rört sig utmanande, druckit alkohol av egen vilja eller inte, 

bjudit hem förövaren och så vidare. 

För det mesta tycks det vara fel på barnet/kvinnan som blir utsatt för 

övergrepp! 

Offret har troligen fått hela sin framtid förstörd samt kostat samhället 

stora resurser! Så här kan vi inte ha det i vårt land! Vårt rättsväsende måste 

inrikta sig på det som förövaren gjort! En översyn av lagstiftningen är på gång 

vilket välkomnas, men det är inte tillräckligt. 

Vi yrkar: 

1) att partikongressen startar en genomlysning av domstolsbeslut där straffen 

blivit nedsatta av högre instans, 

2) att partiet tar upp kampen för att barn och kvinnor får upprättelse efter 

att de blivit utsatta för våld av alla sorter, 

3) att socialdemokratiska partiet snarast driver fram en lagstiftning som i 

sin helhet är könsneutral och skyddar offren vid brottsmål samt sätter 

fokus på gärningsmannen. 

Judith Hult, Göran Carlsson och Britt Carlsson 


164

Motion E288 


Barns rätt till trygghet 

Vid en vårdnadstvist ska domstolarna alltid beakta risker för barnet. Så sker 

inte. 

I praktiken är det en far som är våldsam mot sin kvinna. Fadern betraktas 

ändå som en tillräckligt bra vårdnadshavare och umgängesförälder tills 

motsatsen bevisats. Domstolarna använder sig av brottmålstänkande i stället 

för riskbedömning av barnets trygghet. Det är förälderns rätt att utöva sitt 

föräldraskap som är överordnat barnets rätt till trygghet. 

På Nya Zeeland finns en helt annan lagstiftning än här i Sverige när det 

gäller psykisk misshandel av barn. En person misshandlar ett barn psykiskt 

om den personen orsakar eller tillåter barnet att se eller höra fysisk, sexuell 

eller psykologisk misshandel av en person som barnet har en nära relation 

till/bor med. Personen som utsätts för misshandel betraktas inte som att ha 

orsakat eller tillåtit barnet att se eller höra misshandel, eller tillåtit barnet att 

utsättas för en reell risk. 

För att en nyazeeländsk pappa som dömts för misshandel ska kunna få 

umgängesrätt och få vara vårdnadshavare gör man en bedömning av bland 

annat omfattning, upprepning, frekvens och hur allvarligt våldet varit. Den 

fysiska och känslomässiga skada barnet tillfogats genom våldet. Barnets vilja 

beroende på ålder och mognad, vägs in samt vad förövaren gjort för att förebygga 

våld. 

Pappan måste visa empati med barnen och sin partner/medförälder, visa 

förståelse för de allvarliga konsekvenser våldet haft för dem. Han ska visa villighet 

att identifiera och kontrollera dominerande och våldsamma beteenden 

hos sig själv och de föreställningar och värderingar som bidrar till mäns våld 

mot kvinnor och barn. Till sist måste han också visa en vilja att ta emot hjälp 

för att klara av att bryta tidigare mönster och vara beredd att prioritera detta 

förändringsarbete. 

Det finns flera sätt att lösa en lagstiftning som utgår från barnets rätt till 

trygghet. Umgänget ska ske på barns villkor, till exempel genom att våldet har 

upphört, den misshandlande föräldern har tagit på sig ansvar och barnet får 

vara med och planera umgänget. 

Därför kräver jag: 

1) att vid bedömningar av lämplighet som vårdnadshavare, ska lagen förtydligas 

så att barnets behov av trygghet ska vara överordnad förälderns 

rätt till föräldraskap. 

Maidie Wiklund 


165

Motion E289 

Karlskrona arbetarekommun 

Fotbojor för män som överträder besöksförbuden 

Sedan 1999 har undertecknade drivit kravet på att män som överträder 

besöksförbuden ska dömas till att bära fotboja. 

Frågan kommer upp på den politiska dagordningen varje gång ett uppmärksammat 

kvinnomord har skett. Senast var det mordet på Fadime 2002 

som aktualiserade frågan igen. Justitieministrar har av och till både offentligt 

och i andra sammanhang lovat att påskynda frågan, senast i tidningen Allers 

den 6 maj 2004. Citat Thomas Bodström: 

”Vi arbetar med frågan och håller på att utreda den rent tekniska utvecklingen 

på området. Det måste vara ett effektivt skydd om det inte ska ge en 

falsk trygghet och då måste vi veta att det fungerar tekniskt. Vi måste ha ett 

övervakningssystem som gör att man snabbt kan ingripa om en person med 

fotboja överträder besöksförbudet. Sedan måste vi också göra en rättslig 

avvägning om hur lång tid en sådan dom om fotboja ska gälla.” 

Vi instämmer till fullo. 

Enligt tidningen Allers kan Thomas Bodström inte säga när utredningen 

kan vara klar- men man pratade om det för bara några veckor sedan (april 

2004). 

Justitiedepartementet har enligt de sakkunniga bollat över frågan till 

Rikspolisstyrelsen och BRÅ. Det senare ska vara klar med sitt uppdrag 1 mars 

2007- men kan komma att vara klara redan i september 2005. 

I dag lever drygt 8 000 personer med det vi i vardagligt tal kallar för 

skyddad identitet. Av dem är cirka 3600 barn, 4 200 kvinnor och 160-180 

män. (Siffrorna är från 2003). De har ökat.Män som lever med skyddad identitet 

är ofta hotade myndighetspersoner samt kriminella som har vittnat mot 

andra kriminella.Resten är kvinnor och barn som flytt från för det mesta 

svenska män. Utländska kvinnor får mera sällan skyddad identitet eftersom de 

oftast ännu inte blir trodda av myndigheterna. 

Vi är helt säkra på att behovet av skyddad identitet skulle minska avsevärt 

om man dömer män som överträder besöksförbuden till fotboja. De allra 

flesta kvinnor och barn som får skyddad identitet idag får det på grund av att 

besöksförbuden överträds. Det är dessutom dokumenterat att nästan alla 

besöksförbud som utfärdas överträds. Glöm heller inte att våld mot kvinnor 

och barn finns i alla samhällsklasser. En fotboja på jobbet och ett larm som 

går när man närmar sig kvinnans bostad skulle säkerligen avskräcka många 

män från att fortsätta sina hotelser och våldsamheter. 

Under snart 30 år har vi varit med och påverkat utvecklingen vad gäller 

lagstiftningen angående mäns våld mot kvinnor och barn. Vi har träffat 

åtskilliga socialdemokratiska justitieministrar och är glada över att vi idag har 

en nästan fulländad lagstiftning på området. Men fotbojan för män som överträder 

besöksförbud fattas. 

S-kvinnor antog en liknande motion skriven av oss på förbundsmötet 

2003. Även Blekinge distriktskongress antog motionen 2003. 

Det är inte rimligt att den här frågan trots en del svårigheter och kostnader 

i samband med genomförandet ska behöva ta så lång tid att genomföra. 

Det blir dessutom allt svårare att hantera trycket från de borgerliga partierna 

som försöker göra frågan till sin fast det är vi socialdemokrater som är 

mamma till den. Vi är oavsett fotbojan mycket stolta över all den lagstiftning 

166

som de socialdemokratiska regeringarna har genomfört. 

Med hänsyn till ovanstående föreslår vi partikongressen att besluta 

1) att utredningen om fotboja för män som överträder besöksförbuden hanteras 

skyndsamt så att en lagstiftning snarast kommer till stånd. 

Eva-Britt Dahlström och Angela Sandström 

Karlskrona arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E290 

Härnösands arbetarekommun 

Förbättra situationen för våldsdrabbade kvinnor och barn 

Vi vet att minst 10 barn dör av misshandel årligen i Sverige. Det finns brottsstatisk 

som visar minst 300 fall av misshandel mot barn årligen. I en större 

undersökning 1990 bland sjuttonåringar hade var åttonde flicka och var tjugofemte 

pojke någon gång utsatts för någon form av sexuella övergrepp. 

Det finns belagt att 43 procent av Sverige kvinnor har utsatts för någon 

form av våld. Från pojkvän, make/sambo en, manlig bekant alltså inte okända. 

Mest våld sker i hemmen. Barn ser ofta våldet som sker mot morden, 

ibland utsätts de själva också för fysikt våld samtidigt. Men de är rädda för 

den som slår, de är otrygga i hemmet. 

Att då behöva umgås med denne förälder, är skrämmande och otryggt 

Det är mycket lätt då för förövaren att ta reda på var modern gömmer sig även 

om hon har skyddad identitet. Barn får idag ingen egen skyddad identitet 

även om föräldern använt våld mot barnet. 

Kvinnojouren är ideellt verkande organisationer. De har i en del kommuner 

en anställd. Mesta arbetet sker ideellt varje dag, året runt i oavlönat 

arbete. 

Kommunalt bidrag finns i vissa kommuner. Tyvärr inte kommunala samverkansplaner 

med alla rättsligt inblandade Det är viktigt att sådana planer 

görs och följs upp kontinuerligt. Det yttersta ansvaret för människor i dessa 

nödsituationer är kommunens. Hot, förakt, våld mot kvinnor och barn är 

ytterst en konsekvens av ett ojämställda samhället. Kvinnor och barn ses inte 

som lika värda som män. Därför ses inte heller jouren som ett samhällsansvar. 

Våld ses som något privat utanför samhällets ansvar. 

Vi socialdemokrater lyckades få könsköp kriminaliserat vid Sundsvallskongressen. 

Tyvärr finns inte det uppbyggt vård av könssäljande kvinnor 

avskilda från män, där de kan reahabiliteras. Det fungerar heller inte att vårda 

dem inom kvinnojourerna eftersom de ofta är missbrukande. Missbruksvården 

är ofta blandat boende av kvinnor och män. Kvinnor tvingas fortsätta med 

könsslaveriet. De kan därför inte rehabiliteras. Det behövs även särskilda 

rehabilitering och boenden för pedofilens offer. Även där fickor och pojkar 

separat. Vi är alla en del av samhället. Jämställdhet är tyvärr fortfarande ett 

akademiskt ord, inte en realitet. 

Jag föreslår att partikongressen ställer sig bakom en politik för våldsdrabbade 

kvinnor och barn som innebär: 

1) att barn ska slippa umgänge med våldsbenägen förälder, 

167

2) att barn respekteras enligt FN: s barnkonvention i praktisk juridisk 

handling och att möjligheterna att utse medförmyndare eller särskild 

förordnad förmyndare utnyttjas vid misstanke om våld i någon form mot 

barn föreligger, 

3) att det ska vara möjligt att ge även barn skyddad identitet om en eller 

båda föräldrarna utövar våld, 

4) att vi tillser att det tas starkare ekonomiskt ansvar för kvinnojourer överallt, 

5) att vi bygger ut rehabilitering av prostituerade kvinnor separat från könssäljande 

män, båda grupperna behöver hjälp att bryta slaveriet, 

6) att vi förstärker omhändertagandet och boendet för pedofilers offer, 

7) att vi tydliggör att offren inte har ansvaret för våldet, 

8) att funktionshindrade eller svårt sjuka flyktingbarn får uppehållstillstånd, 

9) att vi förstärker och utvecklar jämställdhetsarbetet. 

Anne Sofie Höij 

Härnösands arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion E291 

Hallsbergs arbetarekommun 

Statligt stöd till kvinnohus och kvinnojourer 

Hösten 2004 presenterade Amnesty International fakta som visar att våldet 

mot kvinnor är vår tids största människorättsskandal! 

2004 gjorde S-kvinnor en kartläggning av Sveriges kommuner för att 

undersöka hur de lever upp till regeringens krav på handlingsplaner för 

kvinnofrid. 

Genom denna kartläggning vet vi idag att många kommuner i landet 

inte har utarbetade handlingsplaner med strategier för hur de ska förebygga 

och hantera våldet mot kvinnor och ta hand om alla barn som också berörs. 

Frågan om kvinnofrid är inte en fråga för enbart kvinnor. Den är en 

mycket viktig men eftersatt samhällsfråga, något som vi nästan dagligen 

påminns om! 

Kvinnohus och kvinnojourer ger, om de finns att tillgå, skydd och stöd åt 

utsatta kvinnor. 

Deras möjligheter att verka bygger på enskilda kvinnors engagemang 

och solidaritet mot varandra. Kommuner och landsting stöttar med förhållandevis 

små ekonomiska bidrag. 

En verksamhet som många gånger är livsavgörande för dem som utsätts 

för våld och övergrepp, är en angelägenhet för hela samhället. 

Staten måste ta ett grundläggande ekonomiskt ansvar för att den verksamhet 

som idag bedrivs i Kvinnohus och Kvinnojourer kan fortleva, utvecklas 

och bedrivas i den omfattning som det finns behov av. 

168

Vi föreslår kongressen besluta: 

1) att uppdra åt regeringen att se till att statliga resurser avsätts för att 

garantera fortlevnad och utveckling av verksamheten i kvinnohus och 

kvinnojourer. 

Siv Palmgren, Göran Palmgren, Kicki Johansson, Dan Åström, Ulf Ström, 

Inga-Britt Ritzman och Kjell Rapp 

Hallsbergs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E292 

Lunds arbetarekommun – enskild 

Kvinnojourer behövs! 

Mäns våld mot kvinnor är ett globalt problem. I Sverige och flera andra länder 

har kvinnor skapat jourer som våldtagna och misshandlade kvinnor kunnat 

vända sig till för att få stöd och hjälp. Under senare år har bidragen från 

kommuner till kvinnojourer minskat på grund av sämre ekonomi för kommunerna. 

Det är allvarligt, förhållanden där psykiskt och/eller fysiskt våld förekommer 

ska avbrytas. Kvinnojourer spelar här en viktig roll. 

Systemet med kvinnojourer bör utvecklas – inte avvecklas. 

Vi i SSU-Frihet kräver därför: 

1) att statliga öronmärkta bidrag ska gå till alla kommuner så att minst en 

kvinnojour per kommun finns, 

2) att en statlig offentlig utredning där endast kvinnor är med utreder behoven 

av kvinnojourer och lämnar förslag till åtgärder. 

Lunds arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till partikongressen. 

Motion E293 


Skydd för våldsutsatta kvinnor 

I Sverige finns idag fler än 130 kvinnojourer i 114 av Sveriges kommuner. 

Skyddat boende erbjuds i 86 av dem, och 50 av dem har anställd personal. 

Många av jourerna har kontakt med kvinnor som behöver flytta till en 

annan jour på grund av de riskerar liv eller hälsa för sig själva och sina barn 

om de stannar på hemorten. Eftersom kvinnojourerna huvudsakligen lever på 

kommunala bidrag kan det uppstå stora ekonomiska problem för dem om de 

tar emot kvinnor från andra kommuner. 

Det finns för närvarande inga uppgifter om problemets omfattning, men 

Kvinnohuset i Örebro uppger att det för deras del rör sig om ett tjugotal kvinnor 

per år. Det finns anledning att anta att övriga jourer kan redovisa liknande 

siffror. 

Denna flyktlinjeverksamhet är en viktig del av jourernas verksamhet och 

i många fall livsavgörande för de drabbade kvinnorna. 

169


1) att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att verka för att statliga bidrag 

utgår för boendet på kvinnojour; 

2) att det ankommer på regeringen eller annan myndighet att föreslå lämplig 

administratör för bidraget. 

Elvy Wicklund, Örebro socialdemokratiska kvinnoklubb 


Motion E294 


Nollvision mot kvinnovåldet 

I Sverige idag dör cirka 500 människor varje år i trafiken, cirka 17 000 skadas 

och det är mest unga män som förolyckas. Detta har blivit en uppmärksammad 

fråga och år 2000 införde man en nollvision. Denna nollvision innebär 

bland annat säkrare fordon, bättre vägar och lägre fart i trafiken. Man vill kort 

sagt se en framtid där ingen människa dödas eller allvarligt skadas i trafiken. 

En fråga som inte är lika uppmärksammad är mäns våld mot kvinnor. 

Fortfarande dör cirka 30 kvinnor varje år i Sverige på grund av kvinnovåldet. 

Fortfarande är det 56 procent av kvinnorna som har blivit sexuellt trakasserade. 

Fortfarande svarar mer än var femte ung kvinna, i åldern 18-24 år, att hon 

har utsatts för våld under det senaste året. Fortfarande vågar alltför få kvinnor 

bryta upp från destruktiva relationer. Fortfarande skrämmer hotet om våld 

bort kvinnor från att röra sig på offentliga platser. Varje kvart våldtas en kvinna 

och fortfarande händer ingenting! 

De få kvinnojourer som finns i Sverige är överhopade med arbete. Polisen 

har alltför små resurser för att verkligen följa upp kvinnofridslagstiftningen 

och kommunerna tar verkligen inte sitt ansvar gällande nättrafik, belysning 

och utbildning kring ämnet. Helt enkelt vilar nästan hela bördan på frivilligorganisationer 

som inte på långa vägar kan täcka de behov som kvinnor har. 

En nollvision skulle bland annat innebära mer resurser till polisen för att 

motverka kvinnovåldet, fler kvinnojourer, bättre belysning p allmänna platser, 

attitydförändrande kampanjer riktade till unga killar och gratis självförsvarskurser 

för tjejer. 

Med nollvisionen får vi se en framtid där ingen kvinna på något sätt ska 

kunna ta skada av en man. 


1) att regering och riksdag inför en nollvision mot kvinnovåldet. 

Maria Norman 

Örebro arbetarekommun beslöt anta motionen som sin egen. 

170

Motion E295 

Degerfors arbetarekommun 

Nollvision mot kvinnovåldet 

I Sverige i dag dör cirka 500 människor varje år i trafiken, cirka 17 000 skadas 

och det är mest unga män som förolyckas. Detta har blivit en uppmärksammad 

fråga och år 2000 införde man en nollvision. Denna nollvision innebär bland 

annat säkrare fordon, bättre vägar och lägre fart i trafiken. Man vill kort sagt 

se en framtid där ingen människa dödas eller allvarligt skadas i trafiken. 

En fråga som inte är lika uppmärksammad är mäns våld mot kvinnor. 

Fortfarande dör cirka 30 kvinnor varje år i Sverige på grund av kvinnovåldet. 

Fortfarande är det 56 procent av kvinnorna som har blivit sexuellt trakasserade. 

Fortfarande svarar mer än var femte ung kvinna, i åldern 18-24 år, att hon 

har utsatts för våld under det senaste året. Fortfarande vågar alltför få kvinnor 

bryta upp från destruktiva relationer. Fortfarande skrämmer hotet om våld 

bort kvinnor från att röra sig på offentliga platser. Varje kvart våldtas en kvinna 

och fortfarande händer ingenting! 

De få kvinnojourer som finns i Sverige är överhopade med arbete. Polisen 

har alltför små resurser för att verkligen följa upp kvinnofridslagstiftningen 

och kommunerna tar verkligen inte sitt ansvar gällande nättrafik, belysning 

och utbildning kring ämnet. Helt enkelt vilar nästan hela bördan på frivilligorganisationer 

som inte på långa vägar kan täcka de behov som kvinnor har. 

En nollvision skulle bland annat innebära mer resurser till polisen för att 

motverka kvinnovåldet, fler kvinnojourer, bättre belysning p allmänna platser, 

attitydförändrande kampanjer riktade till unga killar och gratis självförsvarskurser 

för tjejer. 

Med nollvisionen får vi se en framtid där ingen kvinna på något sätt ska 

kunna ta skada av en man. 


1) att regering och riksdag inför en nollvision mot kvinnovåldet. 

SSU Örebro län 

Degerfors arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E296 

Kristinehamns arbetarekommun 

Kvinnofrid 

1998 lades handlingsplanen för hur man skulle komma till rätta med mäns 

våld mot kvinnor, handlingsplanen för kvinnofrid. Den gav kommunerna i 

uppdrag att på fem år komma tillrätta med missförhållandena genom ett konkret 

handlingsprogram. 

Kvinnomisshandel är inte bara en omvårdnadsfråga, utan också en jämställdhets- 

och demokratifråga. Det handlar om kvinnors mänskliga rättigheter. 

Var fjärde kvinna har erfarenhet av fysiskt våld. Barnen i dessa relationer 

drabbas också hårt. 

Amnesty slår larm om en lavinartad ökning av kvinnomisshandel. En 

ökning på 40procent under 1990-talet. 

171

Varje kommun i landet borde prioritera frågan och inrätta en kvinnofridsplan 

och tillsätta en kvinnofridssamordnare. 

För att detta så viktiga arbete ska få en väl fungerande handlingssplan i varje 

kommun, yrkar vi på: 

1) att utökade resurser ges till kommunerna i form av riktade pengar, 

2) att en ny lag utformas, som innebär att varje kommun enligt lag måste 

inneha en kvinnofridsplan och en kvinnofridssamordnare. 

Inga-Lill Röhr och Lars Johansson 

Kristinehamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E297 

Ånge arbetarekommun 

Regressrätt vid kvinnovåld med mera 

Vi kan dagligen läsa i dagstidningar om män som slår kvinnor. Samhället har 

tagit ställning och förklarat att detta ska vara ett prioriterat brott. 

Det är viktigt att samhället kan erbjuda skydd och hjälpa kvinnan i den 

utsatta position hon hamnar i efter en misshandel. Det är också viktigt att 

med alla medel se till att hon inte behöver flytta tillbaka till den man som 

misshandlat henne. 

Inte alltför sällan blir det kommunernas socialtjänst som kommer in i ett 

akutskede och får hjälpa kvinnan till bostad, med ett startkapital mm. Dessa 

pengar kan kommunerna lämna ut som bistånd enligt Socialtjänstlagen. 

När det gäller bistånd enligt Socialtjänstlagen kan kommunen endast 

återkräva från den som fått biståndet i det fall det skulle uppdagas att felaktiga 

upplysningar lämnats eller liknande. 

Tyvärr finns ingen möjlighet att återkräva (regressa) från förövaren, dvs 

den som slagit. Inte ens om förövaren blir dömd i domstol för misshandel har 

kommunen möjlighet att återkräva från den som är skyldig. Det är alltså alla 

skattebetalare som ska stå för notan i sådana här fall. 

Med anledning av ovanstående föreslår jag därför: 

1) att partikongressen beslutar uppdra till socialstyrelsen att analysera ovan 

beskrivna problem som jag anser inte på något sätt är acceptabelt, 

2) att via våra riksdagsmän förändra lagstiftningen så att kommunerna ges 

möjlighet till regressrätt när det gäller våld inom familjer. 

Stiven Wiklund, Fränsta s-förening 

Ånge arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

172

Partistyrelsen utlåtande över motionerna E298 och E299:1–2 

(barnpornografi på Internet) 

Motion E298 (enskild, Huddinge arbetarekommun) yrkar att svensk 

myndighet ges möjlighet att stänga en sajt eller server om brott kommer 

att ske. Detta gäller både förberedelse, försök och fullbordat brott. Motion 

E299:1–2 (Simrishamns arbetarekommun) föreslår att en nogsam utredning 

görs om möjligheterna att begränsa alla bisarra avarter som förekommer 

på Internet och olagliggöra dessa samt att det blir straffbart även i 

Sverige för operatörerna att inte försöka stoppa åtkomsten av barnporr på 

Internet. 

I Sverige har vi en särskild lagstiftning som innebär att de som tillhandahållet 

så kallade elektroniska anslagstavlor har en skyldighet att 

hindra spridning av till exempel barnpornografi och att ha rimlig uppsikt 

över de tjänster som erbjuds. Från och med den 1 april 2005 gäller också 

en ny sexualbrottslagstiftning. Genom den har bland annat skyddet för 

barn och ungdomar mot att utsättas för sexuella kränkningar stärkts. Den 

nya lagstiftningen syftar även till att skydda barn mot att utnyttjas för 

sexuell posering. Brottet innebär att det införs ett absolut förbud mot allt 

främjande och utnyttjande av barn under 15 år för sexuell posering. Straffansvaret 

omfattar också sådana gärningar som begås mot ett barn som fyllt 

15 år men inte 18 år, om poseringen är ägnad att skada den unges hälsa 

eller utveckling. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att det är viktigt att Internet inte 

utvecklas till ett forum för brottslig verksamhet. Partistyrelsen vill i detta 

sammanhang framhålla att hela samhället har ett ansvar för att verka för en 

laglig användning av Internet. Inte minst Internetoperatörerna måste ta sitt 

ansvar och arbeta med självsanering. Men också enskilda organisationer 

kan bidra i kampen genom att anmäla olagligt material som de upptäcker 

på Internet. Sverige deltar i ett EU-projekt om säkrare Internet för unga. 

Det är också viktigt att framhålla att barnpornografi är ett gränsöverskridande 

brott. Ett internationellt samarbete är därför nödvändigt i kampen 

mot sexuella övergrepp på barn och barnpornografi. Inom EU har 

man genom rambeslutet om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn 

och barnpornografi bland annat enats om gemensamma krav när det gäller 

straffbara förfaranden med barnpornografi och påföljder för dessa gärningar. 


1) att anse motionerna E298 och E299:1–2 besvarad med hänvisning 

till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E298 

Huddinge arbetarekommun – enskild 

Stäng ”siter” med sexuella tjänster 

Vi socialdemokrater måste göra vårt yttersta för att tillsammans med andra 

förhindra att unga tjejer blir offer för människohandel och för grovt koppleri. 

Den svenska polisen och åklagarmyndigheten har sen några år fått både 

anslag och resurser för att på den svenska hemmafronten lagföra de männi- 

173

skor ( hallickar )som utnyttjar unga tjejer att genomföra prostitution. Själva 

genomförandet från tjejens sida är inte enligt lag belagd med straff, utan det 

är nyttjaren: kunden/torskens handling som är belagd med straff. Nästa steg 

är att tjejen söker hjälp för att hitta fler kunder, alternativt blir både utnyttjad, 

förnedrad och en del mot sin vilja blir transporterade till Sverige. Då uppstår 

brottet/ brotten koppleri, grovt koppleri eller människohandel, (trafficking ) 

för den s k hallicken. Brottet är både kränkande mot tjejen och vidrigt utfört 

av hallicken. 

Den som utnyttjar en tjej som hallick så att vinning uppstår har genom 

tiderna haft olika kommunikationskanaler för att ” marknadsföra” den sexuella 

tjänsten. Hallicken kan vara både brutal, smickrande och gisslantagare i 

samma person. 

I dagsläget används Internet för att förmedla den sexuella tjänsten. Dessa 

tjänster ligger helt öppna på www och man kan där utläsa både priser, tjänster, 

telefonnummer. Således förmedlas en tjänst som i första steget inte är 

brottslig, då själva prostitutionen inte är belagd med straff. Genom Internet 

har verksamheten eskalerat den senaste tiden. Sverige håller på att översvämmas 

av brottslighet och hallickar, vars enda syfte är att tjänapengar på olagligheter. 

Internet underlättar avsevärt den brottsliga hanteringen. De flesta av 

tjejerna på nätet har en hallick som både agerar transportör, pengaindrivare, 

utnyttjare samt webbadministratör ( näthallick ). Tjejerna är inte sällan från 

forna öst och kan inte svenska, eller pratar mycket dålig engelska. 

Till exempel http://www.sihteeriopisto.net är en site som förmedlar 

sexuella tjänster. Servern har enligt uppgift sitt säte i Holland. På denna server 

finns uppgifter som inte kan misstolkas. Kvinnor förmedlar tjänster och 

män diskuterar priser, tjejer och alla möjliga saker. Man ser tydligt hur dessa 

män beskriver tjejerna som en ” handelsvara ” lika enkelt som vi andra pratar 

om priset på 1 liter mjölk. Förutom ovan site finns det många fler som på liknande 

sätt förmedlar sexuella tjänster till svenska män. 

Den svenska polisen och åklagarmyndigheten står maktlös. Då servern 

har säte i ett land som tillåter denna typ av förmedlande av sexuella tjänster, 

kan inte heller svensk myndighet stänga siten, eller servern. 

Lagstiftningen måste ändras till en offensiv lagstiftning som i första 

hand förhindrar brott genom att preventivt får en möjlighet att stänga en site, 

eller server, oavsett vilket land denna site, eller server har sitt säte. Det primära 

borde vara att brottet begås i Sverige och att brott som i ett led sker på 

svensk mark också kan beivras av svensk myndighet. 

I dagsläget är den brottsliga sexuella industrin helt uppbyggd av Internet 

som förmedlar tjänster och telefonnummer. Om vi kan stoppa den hanteringen 

redan i första läget (Internet) skulle vi avsevärt försvåra hanteringen för 

hallickarna. 

Vi måste värna om de unga tjejerna, både från Sverige som från forna öst. 

Vi yrkar därför: 

1) att svensk myndighet ges möjlighet att stänga en site, eller server om 

brottet kommer att ske. Detta gäller både förberedelse, försök och fullbordat 

brott. 

Huddinge arbetarekommun beslöt att sända motionen till kongressen som 

enskild. 

174

Motion E299 

Simrishamns arbetarekommun 

Öppna ögonen för vad som sker och händer – med våra barn/ungdomar – 

på internet och olagliggör operatörernas kanaler till barnporr! 

All teknik kan missbrukas och så har som bekant också skett genom tiderna. 

Men våldet, förnedringen, kränkningarna, barns utsatthet, och människohandeln 

har nu blivit allt värre och groteskare! 

På internet handlas det i dag med precis allt! Våra barn och ungdomar 

lockas i dag på ett utstuderat och långtgående sätt till bland annat prostitution 

och sexuellt utnyttjande av olika slag och omfattning. Uppfinningsrikedomen 

är oändlig och allt sker och pågår dessutom i vår vardag och i våra hem 

genom internet. 

Faktiska och autentiska fall av våldtäkt, den grövsta misshandel och till 

och med avrättningar basuneras ut och ofta är barn med i bilden. Nu förekommer 

dessutom inbjudningar till kollektiva självmord. Ett rättfärdigande 

och berättigande av utbud som detta kan svårligen finnas! 

Det borde också vara olagligt för operatörerna att inte göra vad de kan 

för att stoppa användandet av barnporrsajter och så vidare i form av ”filter” 

och annat. I England har man nu som bekant satt stopp för denna utveckling 

och just straffbelagt operatörer som inte stoppar åtkomsten av barnporr. 

Vi har här att göra med ett direkt hänsynslöst utnyttjande av många 

barns liv – och fler blir det om vi inte griper in! Det handlar om en verksamhet 

som inte drar sig för något, där profitjakten är stor och som totalt saknar 

omdöme. Det är en verksamhet där känslor och empati är helt okända begrepp! 

Det är samhällets och socialdemokratins plikt att nu på allvar ”sätta ner 

foten” och våga stoppa denna, dessutom allt mer tilltagande, verksamhetsutveckling. 

Vi måste också göra det för att inte fler och fler barn – ibland till och 

med spädbarn – ska bli utsatta för dessa övergrepp och därmed få hela sina liv 

förstörda och ödelagda! Det är nu hög tid att något sker! Annars riskerar vi 

att en dag känna oss medskyldiga på grund av vår flathet! 

Mot denna bakgrund föreslås partikongressen besluta 

1) att en nogsam utredning görs om möjligheterna att begränsa alla bisarra 

avarter som förekommer på internet och olagliggöra dessa, 

2) att det blir straffbart även i Sverige för operatörerna att inte försöka stoppa 

åtkomsten av barnporr på internet. 

Christer Grankvist 

Simrishamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

175

Partistyrelsens utlåtande över motion E300 (barnpornografibrott) 

Motion E300 (Uppsala arbetarekommun) föreslår att partiet verkar för att 

definitionen av barn i barnpornografibrott revideras så att med barn även 

ska avses person som är under 18 år. 

Att bekämpa barnpornografi är sedan flera år en högt prioriterad 

fråga. År 1999 kriminaliserades i princip all befattning med barnpornografi. 

Den 1 april 2005 höjdes maximistraffet för grovt barnpornografibrott 

från fyra till sex års fängelse. 

Det har gått sex år sedan lagstiftningen rörande barnpornografi 

skärptes. Domstolarna har under denna tid prövat vissa uppmärksammade 

mål. Frågor om lagstiftningen har också uppmärksammats på andra 

sätt, till exempel. av ”Utredningen om kunskap om sexuellt exploaterade 

barn i Sverige”. 

Den socialdemokratiska regeringen ska genomföra en översyn av 

lagstiftningen för att se hur barnens skydd mot kränkningar vid barnpornografibrott 

kan stärkas ytterligare. En fråga som kommer att behandlas i 

det sammanhanget är 18-årsgränsen. Direktiv till en sådan utredning 

kommer att vara färdiga under sommaren 2005. Partistyrelsen anser att 

yrkandet därmed är tillgodosett. 



utlåtande. 

Motion E300 


Revidering av definitionen av ”barn” i barnpornografibrott 

Kort om vad motionen avser: 

I straffstadgandet som reglerar barnpornografibrott i Brottsbalken 16 kapitlet 

10a §, finns det idag en definition av vad som avses med barn för att det ska 

vara fråga om barnpornografibrott. Den definitionen är mycket olycklig. På 

grund av den snäva formuleringen faller många personer som är under 18 år 

utanför lagens tillämpningsområde och gärningsmän som producerat eller 

distribuerat pornografisk bild eller film har undgått straffansvar för barnpornografibrott 

trots att de utnyttjat till exempel mycket unga flickor i sin produktion 

med vetskap om deras rätta ålder. Många av dessa unga flickor är idag 

skyddslösa när det gäller den barnpornografiska brottslighet. Dessa bilder och 

filmer omsätts på nätet och på marknaden där de cirkulerar under lång tid. 

Enligt min uppfattning utgör varje sådan exploatering ett övergrepp mot 

barnets integritet och företeelsen som sådan innebär en kränkning mot barn 

överhuvudtaget. Därför är det högst angeläget att den nuvarande definitionen 

av ”barn” i barnpornografibrott ses över och revideras så att med barn verkligen 

ska avses barn, alltså personer som är under 18 år. 

Bakgrund: 

Barnpornografibrott regleras i Brottsbalkens (BrB) 16 kapitel 10 a § under 

rubriken ”Om brott mot allmän ordning”. Där står bland annat att: 

Den som 1. skildrar barn i pornografisk bild, 2. sprider, överlåter, förevisar 

eller på annat sätt gör sådan bild av barn tillgänglig för någon annan, 3. 

176

förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn, 4. förmedlar kontakter mellan 

köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande 

åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller 5. innehar en 

sådan bild av barn döms för barnpornografibrott till fängelse[…] Med barn 

avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det 

framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år.[…] 

Av definitionen av barn kan sägas följa att en person som inte har avslutat 

sin pubertetsutveckling är att anse som barn, oavsett ålder. Den som 

utvecklats sent kan alltså också anses vara ”barn” trots att personen är över 18 

år. Den som utvecklats tidigt och har fullbordat sin pubertetsutveckling före 

18 år men där det av själva bilden eller omständigheterna kring den framgår 

att personen är under 18 år ryms också inom lagens tillämpningsområde. 

Utanför tillämpningsområdet faller alla de barn vars pubertetsutveckling fullbordats 

före 18 års ålder och där åldern inte går att tyda av bilden och omständigheterna 

kring den. Personens faktiska ålder är alltså inte på något sätt 

avgörande för om det ska vara frågan om barnpornografibrott. 

I förarbetarna har det sagts att syftet med definitionen av barn i barnpornografibrott 

(definitionen infördes 1999) är att skydda unga människor vilkas 

könsmognadsprocess inte är avslutad. 1 Huvudregeln är att könsmognadsprocessen, 

i bemärkelse pubertetsutvecklingen, är det som ska vara avgörande. 

Barnpornografibrottet infördes 1979, och det huvudsakliga anledningen 

till ett förbudet var att avbildandet av barn i syfte att framställa barnpornografi 

ansågs utgöra en så allvarlig kränkning av barnets integritet att det måste 

kriminaliseras. Dessutom framhölls att framställning och spridning av barnpornografi 

är kränkande för barn i allmänhet, bland annat talades det om den 

integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid tillkomsten av 

pornografi och de skadeverkningar som därvid kan drabba dessa barns syn på 

sexualitet. 

Problematiken: 

Genomgående används begreppet ”barn” i sammanhang där barnpornografibrottet 

diskuteras. Men i strikt mening har lagstiftaren inte avsett barn utan 

bara vissa barn, nämligen de som ser ut som barn. Problemet med att låta 

könsmognadsprocessen ligga till grund för bedömningen av om det är ett 

barn, är att barn i detta hänseende skiljer sig åt. Det åldersintervall där den 

yttre iakttagbara pubertetsutvecklingen startar respektive avslutas varierar 

avsevärt mellan olika barn. Det är en brist att begränsa definitionen av barn 

endast till en individs fysiska utveckling. Det leder till att fysiskt men ej psykiskt 

utvecklade individer lämnades utan skydd från att exploateras i pornografiskt 

syfte, ett skydd som borde tillkomma alla barn. 

Den pubertala skillnaden är inte bara stor mellan barn av samma kön. 

Det finns även en brist utifrån ett jämställdhetsperspektiv på barnbegreppet i 

barnpornografibrott. Eftersom pubertetsutvecklingen i regel kommer tidigare 

för flickor än för pojkar innebär det att flickor i tidigare ålder och i större 

utsträckning kommer att falla utanför lagens tillämpningsområde, jämfört 

med jämnåriga pojkar. Flickor mognar fysiskt tidigare. Konsekvensen blir i 

praktiken att barn som är flickor ges ett sämre skydd än barn som är pojkar. 

Unga flickor blir alltså mer skyddslösa och indirekt diskriminerade. 

1 

Brottbalkskommentaren II 2004 s. 16:57. 

177

När det gäller definitionen av barn i barnpornografibrott kan skillnaden 

också sägas vara stor i förhållande till vad som avses med barn i svensk lag i 

övrigt. Myndighetsålder uppnås vid 18 års ålder enligt föräldrabalken (FB) 9 

kapitlet 1 §. Denna ålder är avgörande i en rad hänseenden till exempel får 

den omyndige dessförinnan inte hur som helst råda över sin egendom, åta sig 

förbindelser eller ingå avtal utan målsmans samtycke, ingå äktenskap, köpa 

alkohol eller delta i allmänna val. Därmed borde en objektiv 18-års gräns även 

gälla när det gäller att medverka i pornografisk produktion. Och det borde 

vara straffsanktionerat att till exempel producera eller distribuera pornografiskt 

materiel som innebär exponering av den som är under 18 år – och som 

kanske själv inte kan överblicka och bedöma de långsiktiga konsekvenserna av 

sitt handlande och den uppenbar risk som finns för social och känslomässig 

skada. Allt annat är inkonsekvent. 

De märkliga konsekvenserna av den nuvarande lagstiftning framgår tydligt 

av HD avgörande i mål B 1460-04 från 2005-02-17. I det fallet kunde en 

man som producerat pornografiska bilder av barn, som han viste var under 18 

år, inte fällas för barnpornografibrott eftersom det av bilderna inte kunde 

avgöras att barnen var under 18 år. 

FN:s barnrättskommitté i Genève, som är den högsta uttolkaren av FN: 

s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) har kritiserat Sverige 

för att definition av barnpornografi inte uppfyller barnkonventionens krav. 

I sina Concluding observations of the Committee on the Rights of the Child, 

2005-01-28, (C/43/44) framhölls att: 

The Committee is concerned at the little protection provided by the 

legislation, among others due to the subjective and incomplete definition of 

the child under the Penal Code concerning child pornography. The Committee 

recommends that the State party strengthen the legislation against possession 

and production of child pornography, […] and by revising the definition 

of the child in the Penal Code concerning child pornography setting a clear 

objective age limit at 18 years. 

Förslag: 

Med hänsyn till den utveckling som sker runt omkring oss, där bland annat 

unga flickors kroppar utnyttjas och exploateras och där sexualiseringen i samhället, 

i media och bland de unga själva har blivit så påtaglig mycket grövre än 

tidigare är det dags att reagera. Pornografi där unga flickor skildras har blivit 

vanligt. Med den nuvarande lagstiftningen kan barn i vissa fall utnyttjas och 

deras bilder omsättas utan att det anses vara barnpornografi. Konsekvensen av 

detta kan bli att den som lockar eller lurar ett barn att medverka i till exempel. 

pornografisk film eller distribuerar sådan film kan undgå ansvar om det av själva 

bilderna och hur de presenteras inte framgår att personen är 18 år. Det vore 

önskvärt om definitionen av barn i barnpornografibrott kunde ses över och 

utvidgas till att omfatta alla barn och att det även ska finnas andra omständigheter 

som ska kunna vara avgörande när åldern inte kan fastställas av bilden. 

Därför föreslås att socialdemokratiska partiet beslutar: 

1) att verka för att definitionen av barn i barnpornografibrott revideras så 

att med barn även ska avses person som är under 18 år. 

Vivianne Macdisi, ordförande i Laboremus 


178

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E301, E302, E303, E304, 

E305:1-5 och E306:2 (sexualbrott) 

Motion E301 (Uppsala arbetarekommun) föreslår att partikongressen ger i 

uppdrag till partistyrelsen att ta initiativ till en utredning om den s.k. samtyckesproblematiken 

i våldtäktslagstiftningen så att förslag om en reformering 

kan föreläggas riksdagen. Motion E302 (Arvika arbetarekommun) 

vill vidta lämpliga åtgärder för att aktualisera frågan om omvänd 

bevisning vid våldtäkt samt undersöka på vilket sätt lagstiftningen och 

rättspraxis behöver ändras. Motion E303 (Örebro arbetarekommun) vill att 

kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att ge regeringen anvisningar att 

reformera våldtäktslagstiftningen så att även grov oaktsam våldtäkt kriminaliseras. 

Motion E304 (Krokoms arbetarekommun) yrkar att preskriptionstiden 

för våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor och barn förlängs, så 

att den blir i samklang med andra brott. Motion E305:1-5 (Sandvikens 

arbetarekommun) föreslår att rättsskyddet stärks för flickor och kvinnor 

som utsatts för våld, att lagstiftningen gällande sexualbrott skärps, att rättsväsendet 

ges möjlighet till utbildning gällande våld mot flickor och kvinnor, 

att klara legala definitioner av sexualbrotts tas fram, som är mer i samklang 

med allmänhetens attityder, samt att arbetet med en attitydförändring gällande 

våld mot flickor och kvinnor ska vara ett högt prioriterat område. 

Motion E306:1-2 (Stockholms arbetarekommun) vill att kongressen ska 

uppmärksamma regeringen på behovet av att polisen får i uppdrag att göra 

en rikstäckande utredning med slutsatser och konkreta åtgärder som syftar 

till att förbättra bemötandet av kvinnor som anmäler våldtäkt hos polisen, i 

syfte att fler anmälningar ska leda till åtal, samt att kongressen arbetar för 

att poliser, jurister och andra som arbetar inom rättsväsendet ska utbildas, 

så att de kan granska sitt eget arbete kritiskt och för att de attityder som ofta 

gör att kvinnor inte bedöms som trovärdiga ska försvinna. 

Individens självbestämmande över sin egen kropp och sexualitet är en 

rättighet som ständigt måste slås fast. Även barns skydd mot sexuella 

övergrepp av olika slag måste värnas. Partistyrelsen anser att kampen mot 

övergrepp och sexualiserat våld måste föras på flera plan. 

Den 1 april 2005 trädde en ny sexualbrottslag i kraft. Syftet med den 

nya lagen är dels att ytterligare förstärka och tydliggöra varje människas 

absoluta rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande, 

dels att på olika sätt lyfta fram och förstärka skyddet för barn och 

ungdomar mot att utsättas för sexuella kränkningar. 

Det finns flera stora och viktiga förändringar i den nya lagstiftningen. 

Våldtäktsbrottet har utvidgats genom att kravet på tvång är lägre och 

genom att de allvarligaste fallen av sexuellt utnyttjande har arbetats in i 

våldtäktsbestämmelsen. Det innebär att fall då förövaren utnyttjar att offret 

befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, till exempel på grund av kraftig 

berusning, också ska rubriceras som våldtäkt. Även tillämpningsområdet 

för det grova brottet har utvidgats något och det framgår numera direkt av 

lagtexten att så kallade gruppvåldtäkter normalt bör leda till att brottet 

bedöms som grovt. 

En annan viktig förändring är att det har införts särskilda straffbestämmelser 

för sexualbrott som riktar sig mot barn, till exempel bestämmelser 

om våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn. Där ställs 

det inte längre något krav på att våld eller hot har använts vid övergrep- 

179

180 

pet. Vidare har förbudet mot köp av sexuella handlingar av barn skärpts, 

och det har införts en särskild straffbestämmelse med avseende på utnyttjande 

av barn för sexuell posering. Det har också skett en höjning av straffmaximum 

för brotten grovt sexuellt tvång, köp av sexuell handling av 

barn, grovt koppleri och grovt barnpornografibrott. 

Också när det gäller preskriptionstiderna för sexualbrott har det 

gjorts förändringar i den nya lagen. Preskriptionstiden för vissa sexualbrott 

mot barn har förlängts så att preskriptionstiden nu löper från den dag barnet 

fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Även tillämpningsområdet för den särskilda 

preskriptionsbestämmelsen har utvidgats till att omfatta fler brott. 

Med den gjorda förändringen kommer preskription i praktiken aldrig att 

inträda förrän det utsatta barnet gått in i vuxenlivet. Förändringen innebär 

vidare att preskriptionstiden för vissa allvarliga sexualbrott blir längre 

än för mord. 

Arbetet med att ta fram den nya sexualbrottslagen föregicks av en 

stor utredning – Sexualbrottskommittén. Under senare år har ett antal 

uppmärksammade sexualbrottsdomar också gjort att det varit en livlig 

debatt i media kring ämnet. En fråga som varit särskilt uppmärksammad 

är den s.k. samtyckesproblematiken, dvs. om våldtäktsbrottet ska baseras 

på endast bristande samtycke. 

Frågan om kravet på tvång i våldtäktsbestämmelsen bör tas bort till 

förmån för ett samtyckesrekvisit har utretts grundligt. Sexualbrottskommittén 

var enig i sin bedömning att inte förespråka en sådan utformning 

av lagen. Även hos remissinstanserna har enigheten varit i princip total. 

Partistyrelsen delar kommitténs bedömning att det viktigaste argumentet 

mot en sådan utformning av bestämmelsen är att den leder till fokusering 

på offret och offrets beteende i samband med gärningen och därmed till 

en sämre situation för brottsoffret. 

Inom ramen för Sexualbrottskommitténs utredningsuppdrag ingick 

också att undersöka bland annat domstolarnas bevisvärdering, särskilt 

beträffande mål om sexualbrott mot barn. Av betänkandet framgår att 

kommittén inte påträffat några särskilda brister i bevisvärderingen. Den 

socialdemokratiska regeringen har dock aviserat en uppföljning av den 

reformerade sexualbrottslagstiftningen. Partistyrelsen menar att en uppföljning 

och utvärdering av den nya lagen särskilt bör fokusera på våldtäktsbrottet 

och hur det tillämpas i domstolarna samt det särskilda skyddet 

för barn mot sexuella kränkningar. 

Partistyrelsen menar att lagstiftningen bara är ett av flera nödvändiga 

verktyg för att bekämpa sexuellt våld mot kvinnor och barn. Det finns 

också ett behov av ökad kunskap och attitydförändringar i olika avseenden 

hos allmänheten men också hos myndigheter. Ökade kunskaper om jämställdhetsfrågor 

och en större medvetenhet om sexualbrott är viktigt för att 

brottsoffer ska känna sig trygga inom rättsväsendet. 

I regeringens proposition om en ny sexualbrottslagstiftning tas 

bemötandefrågor i rättsprocesser om sexualbrott upp under ett särskilt 

avsnitt. Där betonas vikten av att rättsprocessen genomförs på ett korrekt 

och lyhört sätt och att den inte tillåts glida in på frågor om offrets allmänna 

livsföring som saknar betydelse för prövningen av åtalet. 

Domstolen är enligt rättegångsbalken skyldig att se till att inget onödigt 

dras in i målet. Rätten ska också vid förhör avvisa frågor som uppen-

art inte hör till saken, är förvirrande eller på annat sätt obefogade. Det 

framhålls också att det inte bara är rättens ordförande, utan även åklagare, 

försvarare, ombud och andra som uppträder inför rätten som måste 

lägga vikt vid att undvika onödiga frågor och formuleringar som är eller 

kan uppfattas som kränkande, diskriminerande eller nedlåtande. Även 

vikten av att poliser och andra som träffar målsäganden under förundersökningen 

möter kraven på en insiktsfull och hänsynsfull behandling 

betonas. 

Domstolsverket har vidare utarbetat en handlingsplan för ett bättre 

bemötande av brottsoffer. Sedan flera år pågår också ett arbete med jämställdhetsfrågor 

inom domstolsväsendet. Motsvarande arbete bedrivs 

inom polisen och åklagarväsendet. 

Regeringen har också gett JämO i uppdrag att bland annat undersöka 

hur den som har utsatts för ett sexuellt övergrepp upplever brottsutredningen 

och den fortsatta rättsprocessen. Utredaren ska också överväga och 

ge förslag på vad som kan göras för att minska påfrestningarna på målsäganden 

i hela rättsprocessen utan att rättssäkerheten äventyras. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att arbetet med bemötandefrågor 

inom rättsväsendet för kvinnor och barn som blivit utsatta för sexuellt våld 

måste fortsätta, liksom att det är viktigt att på bred front arbeta vidare med 

attitydförändringar i hela samhället när det gäller våld mot flickor och 

kvinnor. 


1) att bifalla motion E305:5, 

2) att avslå motionerna E301, E302, E303 och E305:2, 

3) att anse motionerna E304, E305:1 och 3-4 samt E306:1-2 

besvarade med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E301 


Sexualbrottslagstiftningen 

Riksdagen har nyligen beslutat om en skärpt sexualbrottslagstiftning. Fler 

gärningar kommer att kunna rubriceras som våldtäkt. Våldtäktsbestämmelsen 

utvidgas genom att kravet på tvång sätts lägre. Det är ett viktigt steg framåt, 

för att markera kvinnors självbestämmande över sin egen kropp och sin egen 

sexualitet. 

Sverige är en rättsstat och har höga beviskrav. Vi vill inte döma oskyldig. 

Att döma till ett straff förutsätter att brottet ska vara bevisat utom allt rimligt 

tvivel. Därför är det angeläget att en anmälan leder till en korrekt utredning, 

där allt bevismaterial tas till vara och dokumenteras på ett rättssäkert sätt. 

Samtidigt är det viktigt att brottsoffer tas på största allvar. Idag är kvinnor 

rädda för själva processen och att i det offentliga rummet berätta om den 

största kränkningen. Bemötandet ska inte innebära en sekundär viktimisering. 

Problematiken kring bemötandet av kvinnor som utsatts för sexualbrott 

är därför en angelägen fråga. Studier pekar på en sjunkande åtalsfrekvens och 

stora mörkertal avseende anmälningar. Och det är inte en acceptabel situation. 

181

För att utsatta kvinnor på ett klart och redigt sätt ska orka berätta vad de 

upplevt är det viktigt att den utsatta kvinnan, i hela rättskedjan, bemöts på ett 

korrekt och rättssäkert sätt. Det är också en förutsättning för att polis, åklagare, 

domare och nämndemän ska få en korrekt bild av vad som hänt. 

Trots att det ska fungera så att en kvinnas nej ska räcka för att det ska 

vara frågan om våldtäkt eller sexuellt tvång, är det inte så det fungerar. Ett nej 

räcker inte som bevis. 

Hela rättskedjan måste fungera. Behovet av fortsatt kontinuerlig utbildning 

och fortbildning är stort. Det är en fråga om resurser och om en prioritering 

inom de rättsvårdande myndigheterna. 

Trots den nya lagstiftningen kvarstår den s k samtyckesproblematiken. 

Om bedömningen av huruvida en kvinna utsatts för våldtäkt ska vila på om 

mannen utsatt kvinnan för våld eller hot, så finns en uppenbar risk för att 

många kvinnor inte kan visa att ett samlag genomförts mot deras vilja. Många 

studier och forskning visar på att det i en hotad situation kan vara en överlevnadsstrategi 

att inte göra motstånd. En kvinna som befarar att motstånd kan 

leda till strypning eller annan form at dödlig misshandel, kan ligga tyst och 

vettskrämd. 

I debatten om den nya lagstiftningen om sexualbrott har det från flera 

håll hävdats att ett krav på samtycke från kvinnan, skulle leda till ett ökat 

fokus på offrets handlande och beteende. Vi menar att våldtagna kvinnor 

redan nu utsätts för granskning av sin person och sitt beteende på ett många 

gånger kränkande sätt. 

Ett krav på samtycke som ansvarsgrund skulle, enligt vår mening, istället 

fokusera mer på mannens ansvar för att skaffa sig ett uttryckligt samtycke 

från den kvinnan som han önskar ha samlag med. 

Effekterna av den nya lagstiftning, som riksdagen nyligen beslutat om, 

förutsätts följas upp och utvärderas. Vi anser att överväganden om frågan om 

kvinnans samtycke inte kan vänta tills en utvärdering genomförts. Frågan 

behöver dessutom även belysas utifrån utvecklingen av lagstiftning på området 

inom EU. Vi kräver att samtyckesproblematiken på nytt utreds och att 

förslag föreläggs riksdagen snarast möjligt. 

Gamla Uppsala kvinnoklubb föreslår att partikongressen beslutar att uppdra 

åt partistyrelsen: 

1) att ta initiativ till en utredning om den s.k. samtyckesproblematiken i 

våldtäktslagstiftningen, så att förslag om en reformering kan föreläggas 

riksdagen. 

Kerstin Finndahl 


Motion E302 

Arvika arbetarekommun 

Omvänd bevisning vid våldtäkt 

Under de senaste åren har bevisningen vid våldtäckt varit ett vanligt tema i 

den offentliga debatten. Det som framkommit är att det är svårt med bevisningen 

då ord ofta står mot ord och det inte finns några vittnen. Med dagens 

182

syn på bevisning är det dessutom den våldtagnes version av brottet som måste 

bevisas. Den som våldtagit behöver endast ifrågasätta den bevisning som finns 

och har inget krav på sig att kunna styrka sin version av det som inträffat. Den 

förändring av sexualbrottslagstiftningen som sker den 1 april 2005 är en 

skärpning jämfört med tidigare. Bland annat utvidgas våldtäktsbegreppet så 

att det omfattar fler handlingar och situationer än tidigare. Bevisproblematiken 

i samband med våldtäkt påverkas bara marginellt genom den nya lagstiftningen. 

Våldtäkt är ett av de mest skändliga brott som begås och det handlar alltid 

om att den som är starkare våldför sig på den svagare. Utöver att en våldtäkt 

ofta är svår att bevisa vid en rättslig prövning finns det ett stort mörkertal. 

Det lagstiftningen måste klara är att i hög grad vara ett stöd för den våldtagnes 

version av det som skett. 

Det som bör prövas är någon form av omvänd bevisning där en avgörande 

vikt läggs vid den våldtagnes version och att den (de) som anklagas för en 

våldtäkt måste bevisa sin oskuld för att frikännas. 

Med hänvisning till ovanstående föreslås kongressen besluta att partistyrelsen, 

den socialdemokratiska regeringen och riksdagsgruppen får i uppdrag 

1) att vidtaga lämpliga åtgärder för att aktualisera frågan om omvänd bevisning 

vid våldtäkt samt undersöka på vilket sätt lagstiftningen och rättspraxis 

behöver ändras. 

Göran Pettersson, Arvika s-förening 

Arvika arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E303 


Ändring av våldtäktslagstiftningen 

Mörkertalet vad gäller våldtäkter är enligt all tillgänglig statistik mycket stort. 

Alltför många kvinnor väljer att inte göra polisanmälan när de utsatts för 

sexuella övergrepp av rädsla för att inte bli trodda och av rädsla för att uppleva 

rättegången som ett nytt övergrepp. Trots de senaste tjugo årens upprepade 

förändringar av lagstiftningen, utbildning av rättsväsendets personal och 

ökad anmälningsbenägenhet är det fortfarande få polisanmälda våldtäkter 

som leder till fällande dom. 

Regeringen har nyligen lagt en proposition om ändring av lagstiftningen 

rörande sexualbrott. Den delen som rör sexualbrott mot barn är bra och 

efterlängtad. 

När det gäller frågan om våldtäkt mot vuxna har regeringen valt att inte 

reglera frågan om bristande samtycke, med hänvisning till att det skulle innebära 

en fokusering på brottsoffrets beteende i samband med övergreppet. 

Regeringen har fått mycket kritik för denna hållning från ledande jurister. 

Kritikerna framhåller att redan idag fokuseras en stor del av rättegångarna 

på offrets beteende och tidigare sexuella erfarenheter, trots att man enligt 

gällande rätt inte ska göra det. Gärningsmännen påstår nästan alltid att de 

inte förstått att kvinnan inte samtyckte. Förslaget till ny våldtäktslag kommer 

inte att ändra på detta. Utgångspunkten är fortfarande att kvinnor är sexuellt 

183

tillgängliga så länge de inte kan bevisa att de sagt nej eller kämpat emot mannen. 

I Norge, Storbritannien och Canada har man valt att lagstifta om grov 

oaktsam våldtäkt, det vill säga man behöver inte bevisa att den enskilde gärningsmannen 

förstått att kvinnan inte ville, det räcker med att han normalt 

sett borde ha förstått detta. Norges Höyesterett dömde nyligen en man till 8 

månaders fängelse enligt denna bestämmelse. 

Det är nu dags att regeringen tar till sig kritiken och de erfarenheter man 

har från de andra länder som försökt åtgärda problemet med det stora mörkertalet 

gällande våldtäkterna. 

Mot denna bakgrund yrkar jag: 

1) att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att ge regeringen anvisningar 

att reformera våldtäktslagstiftningen så att även grov oaktsam våldtäkt 

kriminaliseras. 

Elvy Wicklund 


Motion E304 


Preskriptionstiden för sexualbrott mot barn 

och våld mot kvinnor ska förlängas 

Idag har i allmänhet brott en preskriptionstid på 10 år eller mer beroende på 

brottets art och hur grovt brottet anses vara enligt strafflagen. Mord har den 

längsta preskriptionstiden 25 år. Att sexualbrott och våld mot kvinnor och 

barn har så kort preskriptionstid som 5 år är inte tillfylles för samhällets rättsmedvetenhet. 

Ofta kan brottet pågå under lång tid och skapa trauman som är så svåra 

att brottsoffret inte kan eller vill se sanningen om vad som hänt sig själv förrän 

många år senare. Eller barnet kan inte med ord förklara, för det är för litet 

för att kunna beskriva det våld den utsatts för. Under tiden så går preskriptionstiden. 

När minnet kommit åter och offret är starkt nog att ta tag i den 

tid som skadat dem, då kan oftast inte förövaren ställas till svars, brottet är 

preskriberat. 

Därför föreslår jag: 

1) att preskriptionstiden för våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor och 

barn förlängs så att den blir i samklang med andra brott. 

Britt Carlsson 


184

Motion E305 

Sandvikens arbetarekommun 

Sexuallagstiftningen 

I den dagliga dagspressen läser vi näst intill varje dag om våldsbrott mot kvinnor. 

Våldet blir allt grövre och mer hänsynslöst och offren blir allt yngre. I början 

av året kom domen för våldtäkten på en 13 årig flicka i Motala. 2 av männen 

blev dömda i tingsrätten för grov våldtäkt och de andra två till medhjälp, 

men Göta hovrätt ändrade domen till sexuellt utnyttjande för 2 av männen och 

de övriga 2 frikändes. Definitionen av sexuellt utnyttjande och våldtäkt är 

olika, men maxstraffet är den samma. Hovrätten ansåg att 13-åringen inte har 

försatts i sitt 1,2-promille-tillstånd av männen, utan hon har drukit den alkoholhaltiga 

drycken själv och är därför redlös ”av egen förskyllan”. Skadeståndet 

sänktes från 220 000 kronor till 95 000 kronor. En av förövarna, hennes före 

detta pojkvän, är på fri fot och går i samma skola som flickan. 

Det har gått 7 år sedan Justitiedepartementet uppmärksammade att den 

befintliga sexualbrottslagen inte var riktigt tidsenlig och man beslöt att titta 

över lagen. Detta efter en misstänkt gruppvåldtäkt i Södertälje som i mångt 

och mycket liknade den i Motala. Domen blev då, utnyttjande av minderårig. 

Lagförslaget var klart 2001 men remissturerna blev många. 

Vi Socialdemokrater kan inte tillåta att rättsystemet förringar våld mot 

flickor och kvinnor. Vi måste ha ett säkert rättssamhälle som är lika för alla. 

Vi kan inte tillåta att flickorna och kvinnorna hamnar i en rättskarusell som 

aldrig slutar snurra, vi måste våga sätta ned foten och verka för att en ny och 

mer tidsenlig lag träder i kraft. 

Därför föreslår jag kongressen besluta; 

1) att verka för att rättsskyddet stärks för flickor och kvinnor som utsatts för 

våld, 

2) att lagstiftningen gällande sexualbrott skärps, 

3) att rättsväsendet ges möjlighet till utbildning gällande våld mot flickor 

och kvinnor, 

4) att hitta klara legala definitioner av sexualbrott, som är mer i samklang 

med allmänhetens attityder, 

5) att arbetet för en attitydförändring, gällande våld mot flickor och kvinnor 

ska vara ett högt prioriterat område. 

Maria Grufman 

Sandvikens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E306 


Förbättra rättsväsendets bemötande av våldtagna kvinnor 

Trots att de allra flesta våldtäkter aldrig anmäls till polisen så är det enbart en 

tiondel av alla polisanmälda våldtäkter som går till åtal. Man kan också se att 

de flesta förövare som blir fällda, inte blir fällda för våldtäkt utan för sexuellt 

utnyttjande. 

185

Med dagens sexualbrottslagstiftning finns många brister. Några av de 

allvarligaste är heller inte åtgärdade i det nya lagförslaget. Även om det nya 

lagförslaget innebär att man kan åtala och fälla för våldtäkt istället för sexuellt 

utnyttjande, är det fortfarande en fråga t ex om man finner att kvinnan har 

befunnit sig i ett ”hjälplöst tillstånd”. Det finns många exempel på fall där 

man har åtalat för sexuellt utnyttjande istället för våldtäkt då kvinnan har varit 

kraftigt berusad, men förövaren/förövarna ändå gått helt fria. Anledningen till 

att rätten har friat är att man funnit att kvinnan inte befunnit sig i ett hjälplöst 

tillstånd. En kvinna kan med andra ord inte bli varken sexuellt utnyttjad 

eller våldtagen om hon är för full för att göra motstånd. 

Det finns också många exempel på kvinnor som har utsätts för gruppvåldtäkter 

där man inte kan få en fällande dom då hon inte gjort motstånd. Är det 

möjligt att överhuvudtaget tänka sig in i situationen där man befinner sig i en 

lägenhet/rum med flera män och upplever situationen som mycket hotfull? Är 

det rimligt att kräva en kvinna i det läget ska göra motstånd eller försöka fly? 

Vi lever fortfarande i ett samhälle där kvinnor som grupp är underordnade 

män som grupp. Ett exempel på en förtryckande struktur är den lagstiftning 

och den blindhet som finns kring kvinnors rättosäkerhet. Det handlar 

till stor del om annat än lagtekniska problem. Ett större problem är juristers 

(och andra inom rättsväsendet) syn på kvinnor respektive män. Fokus ligger 

alltid på kvinnan. Vart var hon på väg när våldtäkten ägde rum? Vad hade hon 

på sig? Hade hon druckit? Har hon haft gruppsex någon gång? Har hon haft 

många olika sexuella partners? Och så vidare. För att bli trodd måste man 

egentligen ha ordentliga fysiska skador, varit på väg till eller från jobbet, vara 

högutbildad, vara gift och ha familj. Är man ung, utan en fast partner, på väg 

hem från krogen och har druckit några öl gör att man har en mycket sämre 

chans att få se sitt fall leda till åtal och fällande dom. Detta är ett tydligt tecken 

på att man inte lägger något ansvar på män. Om hon var kraftigt berusad, 

varför hade du sex med henne? Frågade du henne om hon ville ha sex? Betyder 

det att en kvinna vill ha sex om hon kysser dig? Kan det vara så att hon 

ville hångla med dig, men ändå inte ville ha samlag? Hon var ju passiv, förstod 

du inte att hon inte ville ha sex? 

När man analyserar domar i fall som rör våldtäkter och/eller sexuellt 

utnyttjande blir det tydligt att attityderna gentemot kvinnor är ett större problem 

än lagstiftningen. Därför måste poliser, jurister och andra som berörs av 

detta utbildas i genusvetenskap, så att vi får ett rättsväsende där kvinnor inte 

bemöts med misstro. Det finns goda exempel t ex inom polisen där man arbetar 

med att lösa dessa problem, lär av dem. 

Vi anser därför: 

1) att kongressen ska uppmärksamma regeringen på behovet av att polisen 

får i uppdrag att göra en rikstäckande utredning med slutsatser och konkreta 

åtgärder som syftar till att förbättra bemötandet av kvinnor som 

anmäler våldtäkter hos polisen i syfte att fler anmälningar ska leda till åtal, 

2) att kongressen arbetar för att poliser, jurister och andra som arbetar inom 

rättsväsendet ska utbildas, så att de kan granska sitt eget arbete kritiskt 

och för att de attityder som ofta gör att kvinnor inte bedöms som trovärdiga 

ska försvinna, 

Mia Päärni 


186

Partistyrelsens utlåtande över motion E307:3-4 

(arbete mot våld och rasism) 

I motion E307:3-4 (Kristianstads arbetarekommun) yrkas att de kommuner 

som har problem med ungdomsvåld som gränsar till rasistisk eller 

nazistisk ideologi, ges möjligheter att aktivt motarbeta detta samt att de 

ungdomsorganisationer som har på sitt program att arbeta mot våld och 

rasism får uppmärksamhet och stöd i sitt arbete. 

Partistyrelsen ser mycket positivt på att kommuner arbetar med aktiva 

åtgärder för att motverka rasism, nazism och främlingsfientlighet. Det 

är också naturligt att ungdomsorganisationer som arbetar med dessa frågor 

får fortsatt uppmärksamhet och stöd i sitt arbete. 

Staten fördelar årligen verksamhetsstöd till nationella ungdomsorganisationer. 

Detta statsbidrag lämnas bland annat för att främja barns och 

ungdomars demokratiska fostran. År 2005 delar 61 organisationer på över 

170 miljoner kronor. Partistyrelsen anser att detta stöd är mycket angeläget 

för att ge ungdomar förutsättningar att på egna villkor och i organiserad 

form möta antidemokratiska strömningar. 

Mellan 2001 och 2003 fördelades 30 miljoner kronor ur Allmänna 

arvsfonden för utveckling av ungdomsföreningars lokala verksamhet mot 

rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Dessutom 

utbildades mellan 2000 och 2002 ungdomsambassadörer med uppdraget 

att uppmuntra unga och visa att det finns en mängd engagerade ungdomar 

som är förebilder både för andra unga och för vuxenvärlden. 

Regeringen ger via Integrationsverket stöd till ideella föreningar och 

stiftelser för verksamhet som syftar till att bistå personer som vill lämna 

rasistiska och andra liknande grupperingar. Det är viktigt att kommunerna 

samverkar i detta arbete då stöd utbetalas till föreningar och stiftelser 

om verksamheten även finansieras med kommunala medel. 


1) att bifalla motion E307:3-4. 

Motion E307 

Kristianstads arbetarekommun 

Det ökande grövre våldet 

Vi upplever allt mer att ett rått och grovt våld förekommer. Vi tror inte att 

våldet i sig har ökat men det våld som förekommer har blivit grymmare och 

riktar sig ofta mot människor som i sitt yrke har till uppgift att arbeta mot allmänheten.Vi 

kan nämna poliser, bank- och affärspersonal. Vi upprörs varje 

gång vi möts av detta i massmedia. 

Vi får också ofta ta del av svår misshandel och ibland mord i den trängre 

kretsen, som familjer eller bekantskapskretsen utgör. En kategori är de 

ohyggligheter där våldet utspelas i miljöer med rasistiska inslag. Våra medlemmar 

som ofta arbetar sent på kvällarna måste i många fall få eskort hem 

efter arbetet för att inte råka ut för våld eller överfall. 

Det är en nödvändighet att S AP-kongressen kraftigt tar ställning emot 

detta förkommande våld. Vi har medlemmar som drabbas direkt och ofta och 

har svårt att få hjälp och det stöd som behövs då tragedin är ett faktum. Det 

bästa vore om man kunde skydda på ett annat sätt än man gör i dag. 

187

Vi måste ta kraftigare tag och mera bestämt agera på olika nivåer för att 

förebygga, förhindra och motverka våld. 

Vi föreslår partikongressen: 

1) att kommunen tar ansvar för det förebyggande lokala arbetet, 

2) att Arbetsmiljöverket får utökat ansvar för att följa upp det våld, som 

specifika yrkesgrupper utsätts för, 

3) att de kommuner som har problem med ungdomsvåld, som gränsar till 

rasistisk eller nazistisk ideologi ges möjligheter att aktivt motarbeta 

detta, 

4) att de ungdomsorganisationer som har på sitt program att arbeta mot 

våld och rasism, får uppmärksamhet och stöd i sitt arbete. 

Harriet Ljunggren 

Kristianstads arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E308 (ökat skydd för vittnen) 

Motion E308 (Täby arbetarekommun) yrkar att partistyrelsen får i uppdrag 

att verka för att ett lagförslag läggs fram som i motionens anda skulle 

öka medborgarnas skydd så att dessas mod och trygghet ökar att hjälpa 

polis och åklagare till rättssäkrare brottsutredningar och rättegångar. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att det är viktigt att vittnens skydd 

stärks i rättsprocessen. Det finns ett förslag till nationella regler för skydd 

av vittnen, målsägande och andra bevispersoner som kommer att läggas 

fram för riksdagen under hösten 2005. Utredningens förslag går ut på att 

det ska införas ett nationellt program om personsäkerhet. Polisen ska ha 

huvudansvaret för programmet. Den som beviljas inträde ska få hjälp med 

de säkerhetsåtgärder som bedöms nödvändiga, till exempel skyddat boende. 

Dessutom ska personen kunna få ekonomisk ersättning. Programmet 

ska omgärdas av sekretess. Genom förslagen kommer Sverige att kunna 

samarbeta med andra länder. 

Vad gäller frågan om skydd av källor vill partistyrelsen betona att en 

grundläggande regel för ett rättssamhälle är att båda parter i en rättsprocess 

ska ha möjlighet till insyn i processen. Det som en åklagare lägger 

fram i en domstol ska exempelvis kunna bemötas av den misstänktes försvarsadvokat. 



utlåtande. 

188

Motion E308 

Täby arbetarekommun 

Ökad rättstrygghet för vittnen och målsäganden 

I dagens kriminalpolitiska debatt handlar det uteslutande om hur vi ska lyckas 

hålla kvar de som dömts för brott på de anstalter där de befinner sig. Det 

ena tuffa förslaget efter det andra avlöser varandra på dagspressens debattsidor. 

Detta är kanske inte så märkligt med tanke på den omfattande rymningsvåg 

som landet drabbades av under sommaren och hösten, men det finns flera 

angelägna frågor inom rättspolitiken som tyvärr allt för ofta hamnar i skymundan. 

En sådan är skyddet för anmälare, vittnen och målsäganden, men även 

för åklagarna. 

Det tar idag mycket lång tid att skipa juridisk rättvisa i Sverige. Processerna 

är ofta långa, poliserna och utredarna är för få. Åklagarna är överhopade 

med arbete och emellanåt känns det faktiskt som om rättsväsendet givit 

upp i kampen mot brottsligheten i landet. Som vanlig medborgare är det ofta 

svårt att göra sin stämma hörd, speciellt om man själv blivit utsatt för ett brott 

– och efter lång tid – även för en rättegång. 

För många kan det till och med kännas som ett eget straff att bara göra 

en anmälan. Eftersom de flesta brottsoffer är bekant med gärningsmannen i 

fråga är det inte ovanligt att man möter förövaren redan dagen efter en anmälan. 

Vid detta tillfälle är man också mycket medveten om att gärningsmannen 

redan känner till vem det var som anmälde. 

När man som brottsoffer sedan kontaktar polisen för att meddela sin 

rädsla och det eventuella hot som uttalades så finns det inte resurser eller tillgång 

till personal/polis för att man som anmälare/vittne ska kunna känna sig 

trygg fram till den dagen då rättegången börjar. 

Problematiken beror i och för sig också på hur allvarligt själva brottet är. 

Det är stor skillnad på å ena sidan inbrott och skadegörelse, och å andra sidan 

brott där individer kommer till skada eller skändas på ett eller annat sätt. Det 

läggs ned stora resurser och mycket tid på de allvarligaste brotten och detta är 

givetvis rimligt men tyvärr så får de ”mindre allvarliga brotten” ofta stå tillbaka 

och läggas åt sidan. Så även om de är allvarliga i den utsattes ögon. 

Detta är dock inte enbart en resursfråga utan det sker även för att det 

idag saknas en del instrument och lagar för alla dessa poliser, utredare och 

åklagare som dagligen kämpar för att försöka upprätthålla lag och ordning i 

vårt samhälle. Det är t.o.m. så att lagstiftningen emellanåt bakbinder deras 

händer och försvårar deras arbete och det torde finns många olika vägar att gå 

för att underlätta för dessa samhällsbärare i deras arbete. 

En åtgärd som jag ser som mycket angelägen är att stärka det lagliga 

skyddet omkring målsäganden, anmälare och vittnen. Idag kan man faktiskt 

vara mer anonym om man lämnar ett tips till media än om man ringer polisen 

och anmäler ett brott som begåtts. En journalist kan inte tvingas uppge 

sin källa, men en polis eller åklagare som utreder ett brott kan inte undanta 

någon information omkring fallet under rättegång om frågor ställs. Detta kan 

inte vara rimligt. 

Ett mycket tydligt exempel på rädslan att vittna är fallet med den omfattande 

vandalisering som Rosengårdsskolan i Malmö blev utsatt för i somras. 

Under en natt krossades inte mindre än 600 fönsterrutor i skolan, och trots en 

belöning på 100 000 kronor var det ingen som vågade ställa upp och vittna. 

Trots att polisen hade fått in flera tips, och trodde sig veta vilka förövarna var, 

189

fanns det inte möjlighet att väcka åtal eftersom det saknades vittnen som var 

beredda att ställa upp i en eventuell rättegång. 

Jag anser därför att polis och åklagare, på något sätt, bör få rätt att skydda 

sin källa/anmälare/vittne likväl som journalisten har rätt att skydda sin 

källa. Jag tror att detta skulle ge fler bättre och säkrare brottsutredningar och 

tryggare rättegångar för alla parter. 

Med hänvisning till ovanstående yrkar jag att kongressen beslutar; 

1) att uppdra åt partistyrelsen att verka för att ett lagförslag läggs fram som 

i motionens anda skulle öka medborgarnas skydd så att dessas mod och 

trygghet ökar att hjälpa polis och åklagare till rättssäkrare brottsutredningar 

och rättegångar. 

Conny Fogelström,Viggbyholms socialdemokratiska förening 

Täby arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E309:1-2 (preskriptionstid) 

Motion E309:1-2 (Malmö arbetarekommun) yrkar att preskriptionstiden 

för mord omedelbart undanröjs samt att därefter preskriptionstiden för 

våldsbrott, där den nya tekniken kan användas, omprövas med upphörande 

som mål. 

Det pågår ett arbete rörande frågan om slopad preskription för folkmord, 

brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. För sexualbrott mot 

barn har preskriptionstiden redan förlängts. Partistyrelsen anser det angeläget 

att noga följa utvecklingen på detta område mot bakgrund av teknikutvecklingen 

som i ökad utsträckning möjliggör bevisning långt bak i tiden. 



utlåtande. 

Motion E309 


Preskriptionstidens avskaffande för våldsbrott 

Den nya DNA-tekniken ger större möjligheter än tidigare att lösa svåra våldsbrott 

och ingen kan egentligen förutse hur tekniken kommer att fortskrida. 

Med det som redan idag går att göra känns preskriptionstid som ett förlegat 

och föråldrat förhållningssätt vid till exempel mord/dråp, våldtäkt eller 

andra grova våldsbrott. 

Med stöd av ovanstående hemställer vi: 

1) att preskriptionstiden för mord omedelbart undanröjs, 

2) att därefter preskriptionstiden för våldsbrott, där den nya tekniken kan 

användas, omprövas med upphörande som mål. 

Bodil Arnsberger, Kvinnoklubben K.A.R.L 


190

Partistyrelsens utlåtande över motion E310 (exakta straffskalor) 

Motion E310 (enskild, Sollentuna arbetarekommun) föreslår att socialdemokraterna 

ska genomföra exaktare straffskalor i brottsbalken för alla 

brottstyper där det inte är uppenbart olämpligt i syfte att minska godtycket 

i domstolarnas straffutmätning. 

Partistyrelsen menar att en utgångspunkt i Sverige är att lagstiftaren 

inte ska tala om för domstolarna hur de ska döma. Lagstiftarens roll är i 

stället att ge domstolarna verktyg för den dömande verksamheten. Ett 

sådant verktyg ges genom de straffskalor som ställs upp för de olika brotten. 

Straffskalor ger domstolarna stort utrymme att döma ut det straff som 

är lämpligt i det enskilda fallet. 

Det är många faktorer som domstolen ska beakta när den bestämmer 

straffet för ett brott. Tanken är att straffskalorna ska vara tillämpliga på en 

mängd olika fall av varierande svårhet. De bör därför ha sådan vidd att ett 

lämpligt straff kan dömas ut i alla situationer som omfattas av straffbestämmelsen. 



Motion E310 

Sollentuna arbetarekommun 

Minska godtycket i domstolarna! 

Alltför ofta döms likartade fall olika i tings- och hovrätter. Alltför mycket tid 

åtgår för rättens bedömningar av och hänsynstaganden till den dömdes situation 

och till dennes vilja att till exempel. erkänna sina missbruksproblem. 

I rättegångar som rör rattfylleri och droghantering synes resursstarka och 

välartade ha mest att vinna på det nuvarande systemet med straffskalor utan 

exakta straffvärden spikade. I narkotikamål tillämpas dock ofta vikttabeller. 

Liknande exakta straffskalor borde tillämpas för fler brottstyper och dessutom 

mera konsekvent. 

Brottsbalken bör arbetas om i ovannämnda riktning på alla områden där 

det uppenbart inte är olämpligt som till exempel. våldsbrott. 

Därmed skulle vi förhoppningsvis få en rättvisare rättskipning som inte 

lämnar ett lika stort utrymme för godtycke och släpphänthet mot resursstarkare 

och vältaligare brottslingar — särskilt i rattfyllerimål. Konsekvenserna 

skulle framstå som klarare för den som inser sin skuld till ett åtal/strafföreläggande 

riktat mot sig. Förhoppningsvis skulle fler acceptera strafförelägganden, 

vilket i medför stora tidsvinster och uteblivna kostnader i domstolarna 

samt minskat–förkortat lidande för tilltalade, brottsoffer och vittnen. Kanske 

skulle lagstiftade straffskärpningar för rattfylleri äntligen tillämpas. 

Med bakgrund i ovanstående föreslår jag partikongressen att besluta 

1) att socialdemokraterna ska genomföra exaktare straffskalor i brottsbalken 

för alla brottstyper där det inte är uppenbart olämpligt i syfte att minska 

godtycket i domstolarnas straffutmätning. 

Alfonso Ramírez, Edsbergs s-förening 

Sollentuna arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

191

Partistyrelsens utlåtande över motion E311:1–2 

(avskaffa livstidsstraffet) 

Motion E311:1–2 (Örebro arbetarekommun) kräver att livstidsstraffet avskaffas 

samt att strafflängder ska bestämmas av domstolar och inte regeringen. 

Partistyrelsen anser att samhället måste kunna skydda medborgarna 

mot de allra farligaste brottslingarna. Om vi bara skulle ha tidsbestämda 

straff kan man få en situation där fångar som avtjänat sitt straff släpps ut 

från fängelset, trots att de fortfarande utgör ett hot mot andra människor. 

Så länge vi inte har något bra och säkert sätt att hantera dessa personer när 

de släpps ut måste vi ha kvar livstidsstraffet. 

Partistyrelsen är dock positiv till att flytta frågan om ett eventuellt 

tidsbestämmande av ett livstidsstraff från regering till domstol, och ett 

arbete med den inriktningen pågår. 


1) att avslå motion E311:1, 


utlåtande. 

Motion E311 


Livstidsstraffet 

Enligt en av västvärldens mest elementära rättsprinciper ska brottslingar bli 

bestraffade i proportion till det begångna brottet. Lindriga brott ska ha lindriga 

straff, och vice versa. De allvarligaste brotten leder också till den svenska 

straffskalans hårdaste straff- livstids fängelse. Några av de brotten är mord, 

terroristbrott och flygplanskapningar. 

En person som döms till livstids fängelse går en oviss framtid till mötes. 

Enligt svensk rättspraxis (som hårdnat successivt under lång tid, även under 

socialdemokratiskt styre) leder brotten till längre och längre fängelsetider. 

Enligt SOU 2002:26 satt 2002 ca 110 personer i Sverige fängslade på livstid, 

medan siffran var ca 20-25 personer under slutet av 1980-talet. En mycket 

stor ökning med andra ord, vilket är ett tydligt tecken på den hårda kriminalpolitik 

som förts i Sverige under 90-talet. Man bör nämligen kalla saker och 

ting vid deras rätta namn. 

Ett livstidsstraff kan idag enbart omvandlas till ett tidsbestämt straff 

efter bestämmelse av nåd av regeringen. Detta är direkt olämpligt. Kan en 

regering, oavsett politisk färg, fatta ett rättssäkert beslut om en barnamördare 

augusti, september under ett valår? Domstolar anklagas ofta för att påverkas 

av mediedebatter. Politiker ska, i mångas ögon, påverkas av opinioner, 

och i vart fall är det många som anser att politiker påverkas redan idag i 

många frågor. En sådan nådeansökan är dessutom mycket oviss, och motiven 

till bifall eller avslag visas aldrig tydligt. I realiteten sitter en livstidsdömd 

person ca 18-25 år. Dock finns det i lagens mening inget som hindrar att en 

livstidsdömd friges redan efter en mycket kort tid, liksom han eller hon i 

praktiken kan sitta i 100 år. Denna osäkerhet kan knappast motiveras ur 

rättssäkerhetssynpunkt. 

192

Vidare kan man anföra att det knappast kan anses finnas något brott där 

fängelse verkligen på livstid kan anses vara motiverat. Även för en person som 

begår det värsta av alla brott borde den samme enligt socialdemokratisk och 

humanistisk människosyn vara möjligt att vårda i svensk kriminalvård (givet 

att personen inte är väldigt allvarligt psykiskt sjuk men då ska ju givetvis inte 

fängelse överhuvudtaget utdömas). Ett långt tidsbestämt fängelsestraff vore 

därför mer motiverat än ett ovisst ”livstidsstraff. Att ur populistisk synpunkt 

behålla ett inhumant och grymt straffar heller ingen möjlighet i våra ögon. 


1) att livstidsstraffet avskaffas, 

2) att strafflängder ska bestämmas av domstolar och inte av regeringen. 

John Johansson och Tobias Dahl, medlemmar i SSÖ 


Partistyrelsens utlåtande över motion E312:1-2 (tidsbegränsat straff ) 

Motion E312:1-2 (Nordmalingsbygdens arbetarekommun) föreslår att 

den som begått allvarliga brott ska dömas till ett tidsbegränsat straff, och 

om den dömde anses behöva vård ska denne efter att ha blivit förklarad 

frisk av läkarexpertis avtjäna resterande tid av straffet i fängelse. 

Dagens system innebär att de som gjort sig skyldiga till ett brott och 

som bedöms vara psykiskt sjuka döms till vård. Då vården är avslutad är 

personen i fråga fri. Detta system har lett till att det i vissa fall blivit oproportionerligt 

långa respektive korta tider då man varit frihetsberövad. Ett 

annat problem med dagens system är hur man ska hantera gärningsmän 

som vid tidpunkten för brottet varit sjuka, men vid tidpunkten för domtillfället 

varit att betrakta som friska. 

Partistyrelsen anser det angeläget att man kommer tillrätta med denna 

problematik och stöder det arbete som har inletts för att lösa frågan. 



utlåtande. 

Motion E312 

Nordmalingsbygdens arbetarekommun 

Tidsbestämt straff efter genomgången vårdbehandling 

Allt oftare sker grova brott i vårt land där det konstateras att förövaren har 

utfört brottet i psykiskt obalans och där vård anses vara självklar detta i stället 

för tidsbegränsat fängelsestraff. 

Därför dömer vårt rättsväsen förövaren till olika former av vård i stället 

för fängelse. Jag anser det självklart att sjuka människor ska ha rätt till en adekvat 

vård. 

Eftersom allt flera grova brott begås där brottslingar döms till vård i stället 

för fängelse medför detta att medborgaren tappar tron på rättssystemet och 

rättssamhället. Rättssamhället och det demokratiska samhället grundar sig på 

att varje enskild person blir behandlad lika. 

193

Allt flera som begått grova brått och döms till vård kan efter en tid bedömas 

vara friska och då slussas ut i samhället. Detta gör att den som bedöms 

vara i behov av vård kan långt tidigare än den som bedöms till ett tidsbegränsat 

fängelsestraff kan släppas fri. Detta oavsett brottets art. 

Jag anser att detta måste ändras så att ett tidsbegränsat straff utdöms 

oavsett om personen är i behov av vård eller ej. 

Jag föreslår att den socialdemokratiska kongressen beslutar: 

1) att den som begått allvarliga brott ska dömas till ett tidsbegränsat straff. 

Om den dömde anses behöva vård ska denne efter att ha blivit förklarad 

frisk av läkarexpertis avtjäna resterande tid av straffet i fängelse. 

Ulla-May Andersson 

Nordmalingsbygdens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E313:1-2 (juristbiträden) 

Motion E313:1-2 (enskild, Malmö arbetarekommun) föreslår att partistyrelsen 

får i uppdrag att verka för att staten ej bekostar advokatombud för 

de åtalade i mindre mål samt att så kallade juristbiträden (personer med 

jur.kand.-utbildning som ej är advokater) i stället anlitas. 

Partistyrelsen menar att det finns bestämda regler i rättegångsbalken 

om när en offentlig försvarare ska förordnas för en misstänkt. Bland annat 

ska en offentlig försvarare förordnas när det är oklart vilken påföljd som 

ska väljas. Normalt förordnas inte någon offentlig försvarare när det 

endast är aktuellt att döma till böter. Om den misstänkte inte har fyllt 18 

år ska dock offentlig försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han 

eller hon saknar behov av försvarare. 

Till offentlig försvarare ska som huvudregel förordnas en advokat. 

Om det finns särskilda skäl, kan i stället någon annan som tagit en 

jur.kand.-examen förordnas, men det blir inte billigare för staten om en 

jurist som inte är advokat förordnas. Alla offentliga försvarare har rätt till 

samma ersättning från staten. 



Motion E313 


Höga advokatarvoden 

Det finns mål där advokatkostnaderna mångfalt överträffar värdet av det stulna. 

Ett exempel rörde stöld av jacka värd 1 000 kronor där advokatkostnaderna 

uppgick till 15 000 kronor. Böterna för de två gärningsmännen stannade 

omkring 2 000 kronor vardera. 

Det kan förefalla som om rättsskyddet för åtalade minskar, men min 

uppfattning är att advokaters inverkan på domsluten vid små mål inte är stor. 

Vidare kan yngre jurister kompensera för mindre lagerfarenhet genom större 

entusiasm. Slutligen kan juristbiträdesrollen vara en ingång för yngre jurister. 

194

Jag föreslår att partikongressen får i uppdrag att verka för: 

1) att i mindre mål att staten ej bekostar advokatombud för de åtalade, 

2) att så kallade juristbiträden (personer med jur.kand utbildning som ej är 

advokater) istället anlitas. 

Leonard Ilanius, Sofielunds s-förening 

Malmö arbetarekommun beslutade att sända motionen till kongressen som 

enskild. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E314:1–7 

(advokattjänster med mera) 

Motion E314:1–7 (enskild, Helsingsborgs arbetarekommun) yrkar att 

kongressen beslutar att ställa sig bakom principen om ett rättvist rättssystem 

som syftar till att vi är lika inför lagen, att åklagare ska få åtala utan 

Advokatsamfundets hörande när advokat misstänks ha lämnat råd som 

främjar straffbelagda gärningar, att en advokatkund ska kunna gå till Allmänna 

reklamationsnämnden, att tillsynen av advokatkåren inte ska utföras 

av Advokatsamfundet utan av en nämnd som ha en neutral sammansättning 

som i våra grannländer, att den uråldriga lagen om sysslomannens 

plikter och ansvar bör ses över och moderniseras, att nämndemän och 

”fristående domare” bör kunna inkallas av enskild part i tvistemål mot 

domstolsanknutna tjänstemän och konsulter m fl., samt att rättegångsbalken 

behöver kompletteras och omstruktureras med en tydligare uppdelning 

mellan brottsärenden och tvistemål. 

Partistyrelsen anser inte att några större ändringar av det befintliga 

systemet är nödvändiga. Advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd 

utövar tillsyn över advokatväsendet. Dessa organ har att se till att en advokat 

vid utförande av talan inför domstol och i sin övriga verksamhet fyller 

de plikter som åvilar honom eller henne. Tillsyn utövas också av Justitiekanslern. 

Disciplinnämnden består av ordförande, vice ordförande och nio 

andra ledamöter. Ordförande, vice ordförande och sex övriga ledamöter 

väljs av Advokatsamfundet. Nämndens återstående tre ledamöter (offentliga 

representanter) utses av regeringen. Disciplinnämndens beslut i mera 

ingripande frågor kan dessutom överklagas av Justitiekanslern till Högsta 

domstolen. Det finns alltså redan i dag ett betydande offentligt inslag i 

tillsynsverksamheten. 

Rörande frågan om reklamationsnämnden fanns det tidigare en möjlighet 

för en klient att få ett debiterat arvode prövat av en skiljenämnd 

inom ramen för Advokatsamfundets verksamhet. Denna möjlighet finns 

inte längre kvar. I dag är alltså en person som är missnöjd med debiterat 

arvode hänvisad till att gå till allmän domstol och få skäligheten i det 

debiterade arvodet prövat. Partistyrelsen anser att frågan om en alternativ 

ordning till det sedvanliga domstolsförfarandet bör övervägas. 

Angående frågan om ett mer flexibelt domstolsförfarande kommer 

regeringen inom kort att tillsätta en utredning om alternativa former för 

tvistlösning vid tingsrätt. Det finns behov av ett fristående förenklat alternativ 

till det traditionella förfarandet, ett alternativt förfarande som kan 

195

erbjuda ökad flexibilitet och som snabbt leder till ett lagakraftvunnet 

avgörande. Det gäller särskilt sådana tvister där privatpersoner eller små 

och medelstora företag med begränsade ekonomiska och personella resurser 

är inblandade. Ett förenklat förfarande skulle också kunna användas av 

grupper som för närvarande kan befaras avstå från att vända sig till domstol 

trots att de anser sig ha ett berättigat anspråk. Förfarandet ska kunna 

användas i dispositiva tvistemål och präglas av frivillighet, snabbhet, partsinflytande 

och flexibilitet. 


1) att avslå motion E314:2, 4-5 och 7, 

2) att anse motion E314:1, 3 och 6 besvarad med hänvisning till 


Motion E314 

Helsingborgs arbetarekommun – enskild 

Lika inför lagen, grundlagen RF 1:9 och 

Europakonventionens artikel 6:1. 

Ett rättvist rättsystem som syftar till att vi är lika inför lagen. Domstolarnas 

särbehandling av advokater ska upphöra. Hundratals ”advokatmål” i svenska 

tingsrätter och hovrätter påvisar kränkningar av domarreglerna och grundlagen 

RF 1:9 liksom Europakonventionens Artikel 6:1. 

Advokatkåren har en särställning i Sverige. De är landets sista skrå och 

bär prägel av en myndighet. Är det grundlagsenligt att advokater anses stå 

över varje misstanke och därför kan undfly sitt klientansvar? Advokater står i 

verkligheten över grundlagen när det gäller ansvaret mot klienten. Ledamöterna 

i Sveriges Advokatsamfund är rikligt privilegierade. Advokater har 

monopol på offentligt försvar och rättshjälp; de prioriteras i försäkringsskyddet; 

de har monopol på konkursförvaltning och kan bedriva inkasso utan 

Datainspektionens tillsyn (men inte inkassobolagen). Statusen är sådan att 

åklagare inte får åtala utan Advokatsamfundets hörande när advokat misstänks 

ha lämnat råd som främjar straffbelagda gärningar (SFS 1985:354). Få 

upplever att Sveriges uråldriga lag om ombud och sysslomän (HB 18:1-10) är 

betryggande för kunden (§4: ”Haver någon fått fullmakt, att för annan göra 

och låta, och tager den skada därav, som fullmakt gav, skylle sig själv som sig 

ej bättre föresåg”). Och inte är stödet mycket bättre för kunden i Sveriges 

torftiga lag om advokater (RB 8:1-8). 

En advokatkund kan ej gå till Allmänna Reklamationsnämnden (ARN) 

– det kan däremot kunder till övriga jurister. Klagomål mot advokater avgörs 

i Advokatsamfundets disciplinnämnd. Denna består av åtta advokat kollegor 

och tre politiker, vilka endast delges ett sammandrag av klagomålet. 

Ingen kan väl bestrida att den är kraftigt partisk med sitt styrkeförhållande 

8:3 (9:3 om generalsekreteraren medräknas). Huruvida sammanfattningen 

är korrekt får klaganden inte veta. Resultat: Advokaten frias i nio fall av tio. I 

våra grannländer får klienterna rätt i nära fyrtio procent av fallen. I ARN får 

kundsidan bifall i hälften av fallen. Förklaringen är att dessa nämnder har en 

neutral sammansättning Än värre är emellertid att även domstolarna tycks gå 

advokaterna tillhanda. Hur kan man annars förklara att tusentals missnöjda 

196

advokatkunder förgäves har vädjat om korrekt rättvisa. De som går till domstol 

har ofta starka skäl. Men advokater synes inte behöva ta ansvar i domstol för 

dåliga jobb eller trolös handläggning – om de inte vill. Vid genomgång av 

NJA:s register över domar i Högsta domstolen har jag endast funnit en från 

1949 där en advokat varit ombud och ansågs ha slarvat. Prejudikaten i HD 

lyser med sin frånvaro! I hovrätterna finns två fall: 1982 resp 1995. 

Dessa undantag bekräftar tesen att ingen vanlig klient får rätt mot advokat. 

Till skillnad från andra jurister, har ju advokaten karaktär av myndighet 

– om än privat, utan insyn. 

Domstolarnas särbehandling av advokater är dock det mest anmärkningsvärda. 

Eftersom advokatkåren utför en halv miljon uppdrag årligen, är det 

naturligt att något blir fel. Vem inbillar sig att bara andra, men inte advokater 

har kunskapsluckor och kan slarva, låta sig bestickas av klientens motpart och 

hamna i ett beroendeförhållande? Granskar man ett antal tvister där advokater 

varit föremål för skadeståndstalan framträder ett tydligt mönster: Klienter får 

aldrig rätt mot advokat i domstol. Det spelar ingen roll om klienten har flera 

sakkunnigutlåtanden i ryggen. Den försumlige advokaten slipper likväl ta sitt 

ansvar trots starka bevis. Att det rättsliga utfallet faktiskt är sådant kan inte 

vederläggas av vare sig advokater eller oberoende jurister trots efterlysningar. 

Den juridiska forskningen undviker att undersöka den märkliga företeelsen. 

Hundratals personer skadas årligen ekonomiskt och psykiskt av kollegial 

särbehandling i det femtiotal tvister som ständigt pågår mot advokater i svenska 

domstolar. Utfallet att klientens talan alltid och regelmässigt lämnas utan 

avseende framstår som så osannolikt att det är svårt att ta till sig och därför 

lever absurditeten vidare. Tvist föreligger när två parter har olika uppfattning i 

en relevant rättsfråga. En byggmästare, hyresgäst, mäklare, bilköpare et cetera 

anser sig ha rätt och motparten fel – och vice versa. Parterna har rådfrågat 

expertis och tänker sig noga för på grund av kostnaden. Statistiska utfallet blir 

därför ungefärligen fifty-fifty på lång sikt. Är det då inte förbryllande att advokater 

har hundraprocentig framgång i tvister mot klienter, trots att klienterna 

tagit hjälp av andra advokater eller kanske just därför. Utländsk forskning visar 

att klienter till ifrågasatta advokater i Danmark får domstolarnas bifall i över 

hälften av fallen. I Sverige de facto aldrig. Ska det så förbli med tanke på rättsstatens 

krav på ”enhetlig rättstillämpning”? Andra länder har åtskilliga vägledande 

prejudikat om advokatansvaret mot enskild klient. Sverige endast NJA 

1949:54. Högsta domstolen vägrar envist pröva tvister om göranden och 

ansvar, trots en uppenbar brist på prejudikat. HD står inför valet att formulera 

en för advokaten ”friande” dom som svårligen håller för den juridiska forskningen, 

eller avstå att lyfta fram hur tingsrätt och hovrätt på orättfärdiga grunder 

negligerat klientens argument. Här döljer sig en exempellös rättsskandal 

och åtskilliga justitiemord som undergräver demokratin och respekten för landets 

rättsväsende. Kan det vara så att advokatkåren skyddats av rättsväsendet 

för att deras trovärdighet skulle etableras och därefter bibehållas? Tror man 

fortfarande att effekten då blir positiv för hela rättsapparatens anseende? För 

det var ju så att Sveriges Advokatsamfund bildades 1887 på initiativ av riksdagen 

och ett 40-tal jurister, sedan en statlig utredning tre år dessförinnan konstaterat: 

”Det svenska advokatväsendet erbjuder en verkligt sorglig anblick.”. 

Före 1887 hade alltså sakförare och advokater låg status. 

Det finns anledning misstänka att rättstjänare döljer kollegornas felsteg. 

Då faller ingen skugga på rättsapparaten är väl tanken. Det kollegiala beskyddet 

synes vara en oskriven lag. Granskning av avgjorda ”advokatmål” visar att 

197

det inte spelar någon roll om klienten visar att advokaten varit illojal eller grovt 

vårdslös och okunnig. Domstolarna i Sverige friar likväl advokaten. Den skadedrabbade 

kunden lämnas åt sitt öde, hur hederligt denne än har uppträtt. 

Min konklusion är obekväm och svår att ta till sig för den som inte vill 

störas i sin barnatro. Sanningen kan vara illa tåld. Den som däremot kan hålla 

förutfattade meningar ifrån sig och studerar rättshistorien i jämförelse med 

övriga skandinaviska länder, börjar undra. Hundratals ”advokatmål” i svenska 

tingsrätter och hovrätter påvisar kränkningar av domarreglerna och grundlagen 

RF 1:9 liksom Europakonventionens Artikel 6:1. 

”Jag hoppas att jag själv aldrig behöver möta det svenska rättsväsendet i 

en rättegång. Det känns nästan som att bli lämnad åt slumpen ”, säger juristdocenten 

Minna Gräns angående de svenska domstolarnas bevisbedömning i 

framförallt brottmål. Mot bakgrund av sin juridiska specialitet och med erfarenheter 

även från Finland och Tyskland tillägger hon: ”Om tyska domstolar 

skulle lämna ifrån sig sådana domskäl, som de svenska i otaligt många fall gör, 

skulle de utan tvekan återförvisas bl a på grund av att de skulle anses strida 

mot grundlagen...” 

”Ni har en märklig rättskultur i Sverige ”, säger den danske juristdoktorn 

Lars Bo Langsted. I Danmark och Norge döms nämligen advokater etter 

samma lag som alla andra. 

Jag har inga illusioner om att en stämningsansökan mot en känd rättstjänare 

och myndighetsperson behandlas utan ovidkommande hänsyn. Rättshistorien 

ger vid handen att domstolsjurister inte lyckas undvika partiskhet 

när kollegor ifrågasätts av enskilda. Hur en advokat skött sitt klientuppdrag 

vill man inte anlägga kritiska synpunkter på. En helt annan sak är däremot att 

advokater och åklagare behandlas strängt om de kränkt statens intressen genom 

att bryta mot Brottsbalken. 

Jag yrkar att socialdemokratiska partikongressen beslutar: 

1) att ställa sig bakom principen om ett rättvist rättsystem som syftar till att 

vi är lika inför lagen, 

2) att åklagare ska få åtala utan Advokatsamfundets hörande när advokat 

misstänks ha lämnat råd som främjar straffbelagda gärningar, 

3) att en advokatskund ska kunna gå till Allmänna Reklamationsnämnden 

(ARN), 

4) att tillsynen av advokatkåren inte ska utföras av Advokatsamfundet utan 

av en nämnd som har en neutral sammansättning som i våra grannländer, 

5) att den uråldriga lagen om sysslomannens plikter och ansvar bör ses över 

och moderniseras, 

6) att nämndemän och ”fristående domare” bör kunna inkallas av enskild 

part i tvistemål mot domstolsanknutna tjänstemän och konsulter med 

flera, 

7) att rättegångsbalken behöver kompletteras och omstruktureras med en 

tydligare uppdelning mellan brottsärenden och tvistemål. 

Stefan A. Johansson 

Helsingborgs arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till 

kongressen. 

198

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E315 och E316 

(nämndemän) 

Motion E315 (Kävlinge arbetarekommun) hemställer att partistyrelsen 

2006 verkställer förslagen ställda i enlighet med betänkandet SOU 2002:16 

– att nämndemännens villkor för uppdraget likställs med förtroendevalda 

enligt förtroendemannalagen. Motion E316 (Höörs arbetarekommun) 

yrkar att hel- och halvdagsarvoden om 500 kronor respektive 1 000 kronor 

för nämndemän införs och att man därutöver får inläsningsarvode. 

I motionerna väcks frågan om nämndemännens ersättningsvillkor. I 

betänkandet ”Framtidens nämndemän” lämnar Nämndemannakommittén 

ett antal förslag om förbättrade ersättningsvillkor, däribland att arvodet 

ska utges utöver ersättningen för inkomstförlust och att arvodet ska höjas. 

Ersättningsvillkoren för förtroendevalda i kommuner och landsting 

regleras i kommunallagen. Regelverket består av två delar – en obligatorisk 

del och en frivillig del. De förtroendevalda har rätt till skälig ersättning 

för den arbetsinkomst samt de pensions- och semesterförmåner som 

de förlorar när de fullgör sina uppdrag. Fullmäktige kan därutöver besluta 

att de förtroendevalda ska få arvode och andra ekonomiska förmåner. 

Ett par av Nämndemannakommitténs förslag i fråga om förbättrade 

ersättningsvillkor för nämndemännen har sin förebild i vad som gäller för 

kommunalt förtroendevalda. 

Partistyrelsen anser det angeläget att villkoren för nämndemännen 

förbättras när ekonomin så tillåter. Partistyrelsen vill dock inte fastställa 

vilka exakta ersättningsnivåer som ska gälla för nämndemännen. 


1) att avslå motion E316, 


utlåtande. 

Motion E315 

Kävlinge arbetarekommun 

Arvoden och ersättningar till förtroendemän i domstolar 

Det nuvarande systemet med ersättningar och arvoden till förtroendemän i 

olika domstolar innebär att nyrekrytering till uppdragen blir mycket svåra. 

Nämndemannakommittén har i betänkande Framtidens nämndemän (SOU 

2002:61) till justitieutskottet bland annat föreslagit att en femtedel av de 

nämndemän som ska väljas ska tas ur en kvot där allmänheten kan lämna förslag 

på tänkbara kandidater. Kommittén har vidare lämnat förslag rörande 

nämndemännens ersättningar. Kommittén har föreslagit att kopplingen mellan 

arvode och tilläggsbelopp tas bort, att regler införs om ersättning för förlust 

av pensionsrätt och semesterförmån, om ersättning för barnomsorg, om 

skälig ersättning för merkostnader som drabbar näringsidkare, om särskild 

ersättning till den som har lång resväg och att ett förtydligande görs så att 

ersättning kan lämnas till den som kallas till såväl information som introduktionsutbildning. 

Jag är övertygad om att en översyn av arvodesfrågorna genererar en större 

diskussion i arbetarekommunerna om rekrytering till domstolarna i landet. 

199

Således bidrar mitt förslag till en större diskussion om rättssamhället, och därmed 

också hur domar fälls och verkställs. 

Därför hemställer jag: 

1) att partistyrelsen 2006 verkställer förslagen ställda i enlighet med betänkandet 

SOU 2002:16, Q) att nämndemännens villkor för uppdraget likställs 

med förtroendevalda enligt / förtroendemannalagen. 

Christer Eklund 

Kävlinge arbetarekommuns beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E316 

Höörs arbetarekommun 

Arvode till nämndemän 

Som nyvald nämndeman får man i sin hand en informationsskrift om nämndemannens 

roll. Där sägs att uppdraget är att tillämpa rättsreglera tillsammans 

med yrkesdomarna. Nämndemannauppdraget ställer stora krav på att 

man är objektiv och saklig. 

Koncentrationsförmågan sätts på prov. Nämndemännen är en garanti för 

att domstolens avgörande ligger i linje med allmänna rättsuppfattningen. 

Genom nämndemännen tillförs domstolarna erfarenheter från olika områden 

som kan vara viktiga. Nämndemännen har därför en mycket stark och betydelsefull 

ställning i våra domstolar. Sammanfattningsvis: det ställs stora krav 

på livserfarenhet, mognad och ansvar – man är satt att döma över andra människors 

liv och framtid. Nämndemannen har lika stort ansvar som yrkesdomaren 

eftersom nämndemannens röst är lika mycket värd som yrkesdomarens 

när det gäller att bestämma påföljd. 

Nämndemannaföreningarna har länge utan gehör kämpat för högre arvode. 

Kanske har man inte varit så aktiv som önskvärt, då det fortfarande anses 

som ärofullt att vara nämndeman och att arvodet då inte spelar någon roll. 

Visserligen är detta ett mycket stimulerande och intressant uppdrag och 

arvodet spelar ingen avgörande roll när man tar på sig ett uppdrag som nämndeman 

men jag anser, att arvodets storlek speglar hur samhället ser på och 

uppskattar detta uppdrag. 

Idag är arvodet 300 kronor per sammanträdesdag oberoende av hur lång 

tjänstgöringstiden per dag är. Man kan då fråga sig varför man överhuvud 

taget ska ha arvode. Detta är ju bara en symbolisk summa. Är det emellertid 

så att man anser, att arvode ska utgå, ska det stå i rimlig proportion till övriga 

arvoden som utbetalas för politiska uppdrag. 

Jag föreslår därför: 

1) att hel- och halvdagsarvoden om 500 kronor respektive 1 000 kronor 

införs och att man därutöver får inläsningsarvode. 

Annagreta Reinholdz 

Höörs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

200

Partistyrelsens utlåtande över motion E317:1-5 (blank fastställelse) 

Motion E317:1-5 (enskild, Helsingborgs arbetarekommun) yrkar att kongressen 

ska ställa sig bakom principen om ett rättvist rättssystem som syftar 

till att vi är lika inför lagen, att hovrätten inte ska tillåtas avge ”blank 

fastställelse” utan egna motiv även då klagandens argument förstärkts, att 

Högsta domstolen ska motivera sina avslag, att domstolarna måste ha förklaringsskyldighet 

vid skriftlig förfrågan från part vid utebliven bevisvärdering 

eller diffusa resonemang, samt att föredragningsmaterialet bör i förväg 

redovisas för den klagande parten, som även bör tillåtas välja offentlighet. 

Partistyrelsen ser inte något behov av att ändra dagens system. Hovrätten 

kan lämna en blank fastställelse av en dom om det är så att hovrätten 

helt delar tingsrättens uppfattning. Högsta domstolen motiverar alla 

sina domar som domstolen tar upp för behandling. Högsta domstolen 

motiverar dock inte avslag på förfrågan om prövningstillstånd. Vad gäller 

offentlighet så är parternas inlagor offentliga. 

Sammantaget anser partistyrelsen att denna ordning är tillfredsställande. 



Motion E317 

Helsingborgs arbetarekommun – enskild 

Blank fastställelse och motivering av avslag 

Hovrätten ska inte tillåtas avge ”blank fastställelse” utan egna motiv även då 

klagandens argument förstärkts. Högsta Domstolen ska motivera sina avslag. 

Nämndemän ska få vara bisittare när en tvist rör någon rättstjänare. 

Sveriges uråldriga jävs- och domarregler är ingen garanti för att grundlagen 

efterlevs med korrekt likabehandling av parterna. Att Hovrätten tillåts 

avge ”blank fastställelse” utan egna motiv även då klagandens argument förstärkts 

samt att HD inte behöver motivera sina avslag trots välgrundade prejudikatspropåer 

urholkar rättskvaliteten liksom att nämndemän inte får vara 

bisittare när en tvist rör någon rättstjänare. 

Det finns anledning lämna några åtgärdsförslag för att Sverige ska leva 

upp till Europakommissionens Artikel 6 om samtliga medborgares rättssäkerhet. 

Huvudproblemet är den bristfälliga kvalitetskontrollen av domstolarnas rättsskipning: 

• Forskningen visar att tingsrätterna i vissa lägen kan avge materiellt oriktiga 

”lämplighetsdomar” på grund av en ”känslig” partsställning eller lokala 

förhållanden. 

• Forskning visar också att många domslut tar sin utgångspunkt i ledamöternas 

känsla, varför viktning och bevisvärdering kommer i andra hand. 

Domskälen motiveras i efterhand och formuleras efter hur domstolen 

önskar döma. 

• Svensk rättsordning tillåter att Hovrätterna får avge så kallade ”blanka 

domar” när man påstår sig ha exakt samma bedömning som tingsrätten. 

201

Den klagande riskerar därför uppleva att nya argument, bevis och 

omständigheter inte ens diskuteras och bedöms. 

• Högsta domstolen behöver som sista rättsinstans inte ange något skäl till 

vägrad överprövning. Inte ens i de fall prejudicerande domar bevisligen 

saknas i frågan. 

Jag yrkar att socialdemokratiska partikongressen beslutar 

1) att ställa sig bakom principen om ett rättvist rättsystem som syftar till att 

vi är lika inför lagen, 

2) att Hovrätten inte ska tillåtas avge ”blank fastställelse” utan egna motiv 

även då klagandens argument förstärkts, 

3) att Högsta domstolen ska motivera sina avslag, 

4) att domstolarna måste ha förklaringsskyldighet vid skriftlig förfrågan 

från part vid utebliven bevisvärdering eller diffusa resonemang, 

5) att föredragningsmaterialet bör i förväg redovisas för den klagande parten, 

som även bör tillåtas välja offentlighet. 

Stefan A. Johansson 

Helsingborgs arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till 

kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E318 (DNA-register) 

Motion E318 (Klippans arbetarekommun) föreslår att partistyrelsen ges i 

uppdrag att arbeta för att ett allmänt DNA-register införs. 

Partistyrelsen är positiv till ett utökat DNA-register. Enligt nuvarande 

bestämmelser registreras i DNA-registret DNA-profiler från personer 

som dömts för brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet 

eller säkerhet och vid ett allmänfarligt brott. Detta sker under förutsättning 

att brottet i fråga kan leda till fängelse i mer än två år. 

DNA-prov får tas från den som är skäligen misstänkt för ett brott på 

vilket fängelse kan följa om det behövs för utredningen av brottet. Om den 

undersökte samtycker tas DNA-prov även i andra fall. 

Den socialdemokratiska regeringen har lagt ett förslag om utvidgad 

användning av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen. Förslaget syftar 

dels till att utvidga möjligheterna att ta DNA-prov, dels till att utvidga 

möjligheterna att registrera resultatet i DNA-registret. Målsättningen 

är att i princip samtliga aktivt kriminella personer ska vara registrerade. 

Partistyrelsen anser däremot inte att det finns något behov av ett allmänt 

register. Ett allmänt register skulle ta enorma resurser i anspråk till 

begränsad nytta. Enligt Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) 

kostar en DNA-analys 500 kronor och själva provtagningen 500 kronor. 

Till detta kommer de extra kostnader som föranleds av åtgärder i anledning 

av människor som vägrar lämna prov, uppbyggnad av registret, ökade 

resurser till berörda myndigheter med mera. Därutöver är det viktigt ur 

integritetssynpunkt att inte alla medborgare registreras i ett brottsregister. 



202

Motion E318 

Klippans arbetarekommun 

Inrättande av allmänt DNA-register 

Ny teknik ger nya möjligheter! DNA-tekniken har inneburit att flera tidigare 

obotliga sjukdomar nu kan botas och i framtiden kommer tekniken att 

utvecklas än mer. För forskningsändamål vore det en stor fördel om det fanns 

tillgång till DNA-profiler från en hel befolkning. 

För ett barn med blodcancer kan en benmärgstransplantation vara vägen 

till livet. Problemet är att det är mycket svårt att finna rätt donator, då det kan 

behövas ett urval på 70 000 personer för att finna en som passar. 

Vid utredning av svåra brott har DNA-tekniken visat sig vara ett mycket 

värdefullt komplement till traditionell utredning. Flera uppmärksammade 

brott har kunnat lösas tack vare detta. 

Efter tsunamikatastrofen i Sydostasien har det visat sig att identifieringsarbetet 

i princip förutsätter DNA-teknik för att överhuvudtaget klara av 

arbetet. För den sakens skull hat det så kallade PKU-registret gjorts tillgängligt. 

Problemet är bara att de som är över 30 år inte finns med i registret och 

det omfattar enbart de som är födda i Sverige. 

Väldigt mycket talar således för att vi borde införa ett allmänt DNAregister 

i Sverige. Självklart måste ett sådant register omges med säkerhet, så 

att tillgängligheten begränsas till forskning, utredningar av svåra brott och för 

identifiering efter stora katastrofer. 

Mot ovanstående föreslås kongressen besluta 

1) att uppdra åt partistyrelsen att arbeta för att ett allmänt DNA-register 

införs. 

Rune Persson 

Klippans arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E319 

(åldersgräns för drogkontroll) 

Motion E319 (Ale arbetarekommun) föreslår kongressen besluta att sänka 

åldersgränsen till 13 år för urinprov och för drogkontroll. 

Partistyrelsen anser det mycket angeläget att det sätts in tidiga och 

tydliga åtgärder mot barn och ungdomar som hamnar snett i samhället. 

Det krävs ett batteri av åtgärder; allt från insatser i utsatta områden till 

individuella handlingsplaner och mentorskap. Partistyrelsen menar att 

motionärernas förslag bör övervägas i ett sådant sammanhang. Vi vet att 

brottsligheten finns bland de mycket unga och det är viktigt att detta kan 

upptäckas tidigt så att adekvata vårdinsatser kan sättas in. Nyttan av att 

tidigt upptäcka brott och missbruk måste dock ständigt vägas mot den 

kränkning som det unga barnet kan uppleva genom en kroppsbesiktning. 

Kroppsbesiktning på barn är exempelvis särskilt känsligt. 

Partistyrelsen menar därför att frågan noga bör prövas framöver och 

är inte nu beredd att definitivt ta ställning för motionärernas förslag. 

Däremot vill partistyrelsen tydligt framhålla att vi inte anser att en sänk- 

203

ning av straffmyndighetsåldern skulle vara en lösning för barn som begår 

brott. 



utlåtande. 

Motion E319 


Lägre åldersgräns för drogkontroll med urinprov 

Älvängens (S)-förening arrangerade ett öppet möte om rådslagsmaterialet 

–Brott och Straff- och bland uppslagen till motioner fanns, behovet av att få 

en lägre gräns för laglig möjlighet att ta urinprov för drogkontroll detta för att 

tyvärr sjunker debutåldern och en 13 års gräns är idag mer relevant. 

Undertecknade föreslår kongressen besluta 

1) att sänka åldersgränsen till 13 år för urinprov för drogkontroll. 

Johan Carlsson och Jarl Karlsson 


Partistyrelsens utlåtande över motion E320:1–3 (hemvist) 

Motion E320:1–3 (Helsingborgs arbetarekommun) yrkar att partikongressen 

uppmanar regeringen att häktningsgrunden ”saknar hemvist inom 

riket” ändras till ”saknar hemvist inom EU”, uppmanar regeringen och de 

socialdemokratiska EU-parlamentarikerna att verka för att Sverige kompenseras 

av EU för ovan beskrivna merkostnader av den ökade rörligheten 

över gränserna, samt uppmanar regeringen och de socialdemokratiska 

EU-parlamentarikerna i EU att verka för att lagföring och straffverkställigheter 

av EU-medborgare förenklas. 

För att någon ska kunna häktas krävs normalt dels att personen är på 

sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse 

ett år eller däröver, dels att något av de tre särskilda häktningsskälen är 

uppfyllda, dvs. att det ska föreligga fara för återfall i brott, flyktfara eller 

fara för att utredningen kan försvåras. 

Den som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott kan dock få häktas 

oberoende av brottets svårighetsgrad, bland annat om den misstänkte 

saknar hemvist inom riket och det finns risk för att den misstänkte genom 

att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. 

Som skäl för att lagtexten ”hemvist inom riket” ska ändras till ”hemvist 

inom EU” har i motionen angetts att bestämmelsen strider mot EU:s 

likställighetsprincip och att det får till konsekvens att bland annat häktesplatser 

beläggs av EU-medborgare som är misstänkta för mindre allvarliga 

brott. 

Den europeiska arresteringsorden möjliggör överlämning av misstänkta 

för utredning och lagföring endast vid misstanke om brott med 

minst ett års fängelse i straffskalan. Förslaget i motionen skulle innebära 

204

att samhällets möjligheter att beivra mindre allvarliga brott som har 

begåtts av den som saknar hemvist i Sverige men som har hemvist i EU i 

praktiken skulle upphöra. Men nuvarande ordning är bland annat på 

grund av likställighetsprincipen inte heller en önskvärd ordning. Inom EU 

pågår därför ett arbete med att ta fram ett rambeslut med bestämmelser 

om ömsesidigt erkännande av icke frihetsberövande straffprocessuella 

tvångsmedel. Rambeslutet innebär i korthet att en EU-medborgare som 

begår brott i ett annat medlemsland än hemvistlandet ska kunna förpliktas 

att underkasta sig icke frihetsberövande tvångsmedel, exempelvis reseförbud 

och anmälningsskyldighet i sitt hemland, i stället för att vara häktad 

i det land där brottet begicks. Partistyrelsen anser mot denna bakgrund 

att reglerna för hemvist inte bör förändras. 

Partistyrelsen anser att det är positivt att EU-samarbetet kan användas 

för att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten. 

Partistyrelsen instämmer i uppfattningen att möjligheterna att lagföring 

och straffverkställighet av medborgare i EU förenklas. Den socialdemokratiska 

regeringen driver denna fråga i EU-sammanhang. 


1) att avslå motion E320:1–2, 


utlåtande. 

Motion E320 


Häktningsgrund och straffverkställighet för EU-medborgare 

Medlemskapet i Europeiska Unionen har inneburit en ökad rörlighet över 

gränserna i Europa. All rörlighet över Europas gränser är dock inte enbart av 

godo. Medlemskapet och utvidgningen av EU har gett det internationella kriminella 

kapitalet större möjligheter att fritt röra sig och verka i Sverige. Att 

så är fallet kan direkt avläsas i det faktum att gatupriserna på narkotika har 

mer än halverats sedan 1980-talet. Det kan också avläsas i beläggningen på 

Sveriges fängelser och häkten. Svensk kriminalvård är på väg att bryta samman 

på grund av det ökade trycket. En utveckling som de svenska myndigheterna 

inte på något sätt har förutsett eller planerat för. Samtidigt strider 

svensk gällande häktnings lagstiftning mot EU:s likställighetsprincip genom 

att ha kvar häktningsgrunden ”saknar hemvist inom riket”. Det får till konsekvens 

att dyra häktes- och fängelseplatser beläggs av EU medborgare för 

mindre allvarligare brott som till exempel. snatteri. Kostnaderna för lagföring 

och straff överskrider vida kostnaderna för många brott. 

Sverige är nettobidragsgivare till EU. Det är inte orimligt att Sverige 

kompenseras av EU för ovan beskrivna negativa effekter av den ökade rörligheten 

inom EU. Ett annat sätt att minska kostnaderna för Sverige är att inom 

ramen för EU samarbetet arbeta för att fler EU medborgare verkställer sina 

straff i sina hemländer. Det kan man göra genom att överföra den Nordiska 

verkställighetskonventionen till EU. Nordiska medborgare kan verkställa 

domar som är avkunnade i annat nordiskt land i hemlandet. Processen med 

överförande av straffverkställigheter till andra EU länder måste förenklas. 

205

Man kan också arbeta för att det ska bli lättare att lagfora EU medborgare i 

Sverige utan att för den skull nödvändigtvis häkta dem. En EU medborgare 

ska genom att deponera en avsevärd summa som borgen, efter fastställande av 

identitet kunna kallas till en svensk rättegång på samma vis som en svensk 

medborgare. Inställer sig inte personen kan man begära personen utlämnad 

eller avkunna tredskodom och förverka borgen. 

Mot bakgrund av ovanstående yrkar undertecknad: 

1) att partikongressen uppmanar regeringen att häktningsgrunden ”saknar 

hemvist inom riket” ändras till ”saknar hemvist inom EU”, 

2) att partikongressen uppmanar regeringen och de socialdemokratiska 

EU-parlamentarikerna att verka för att Sverige kompenseras av EU för 

ovan beskrivna merkostnader av den ökade rörligheten över gränserna, 

3) att partikongressen uppmanar regeringen och de socialdemokratiska 

EU-parlamentarikerna i EU att verka för att lagföring och straffverkställigheter 

av EU-medborgare förenklas. 

Sven Rydström, SEKO och Helsingborgs s-förening och Mats Rosdahl, 

SEKO och Filborna s-förening 


Partistyrelsen utlåtande över motion E321:1 

(fusk och ekonomisk brottslighet) 

Motion E321:1 (Stockholms läns partidistrikt) föreslår att partistyrelsen 

ges i uppdrag att utforma ett program för att beskriva och motverka fusk 

och ekonomisk brottslighet. 

Trygghet och välfärd är övergripande mål i ett socialdemokratiskt 

Sverige. Våra instrument för att nå dessa målsättningar är solidaritet och 

gemensamt ansvarstagande. Partistyrelsen delar motionärens oro för konsekvenserna 

av en ökande ekonomisk brottslighet. 

Med samhällets och näringslivets utveckling skapas allt större 

omsättning av varor och tjänster, den ökade internationaliseringen skapar 

nya möjligheter för gränsöverskridande transaktioner, ny teknik skapar 

nya möjligheter till kommunikation. Under senare år har ett antal internationella 

och nationella skandaler i närings- och föreningsliv visat att ekonomisk 

brottslighet hela tiden tar sig nya former. I vissa branscher tenderar 

ekonomisk brottslighet att bli en normal företeelse. I vår vardag konfronteras 

vi ofta med uppgifter om svartarbete och bidragsfusk. 

Partistyrelsen menar att det är viktigt att vi tar ytterligare krafttag 

mot ekonomisk brottslighet – annars finns en risk att tilltron till demokratin 

skadas. Om allt fler skjuter över sin del av skatte- och avgiftsbördan på 

andra rubbas respekten för den solidariska fördelning av bördorna som är 

själva fundamentet för den socialdemokratiska välfärdspolitiken. 

Den socialdemokratiska regeringen har i en skrivelse sommaren 2004 

redovisat en handlingsplan mot den ekonomiska brottsligheten. Handlingsplanen 

innehåller ett omfattande åtgärdspaket för de närmaste åren. 

Den omfattar lagstiftningsåtgärder, fortsatt myndighetsutveckling, skärpt 

206

kontroll och andra förebyggande åtgärder, effektivare och snabbare utredning 

och lagföring samt fördjupar nationellt och internationellt samarbete. 

Partistyrelsen anser att kampen mot den ekonomiska brottsligheten 

är ett prioriterat område och att den handlingsplan som nu finns är en bra 

grund för det fortsatta arbetet. Partistyrelsen kommer att inom ramen för 

sin verksamhetsplanering göra prioriteringar och finna former för partiets 

fortsatta insatser på detta område. 



utlåtande. 

Motion E321 

Stockholms läns partidistrikt 

Program för ordning och rättvisa på arbetsmarknaden 

Det svenska systemet för ordning och rättvisa på arbetsmarknaden har byggts 

upp med både avtal och lagar under många år. Hela vårt svenska välfärdssystem, 

den svenska modellen, bygger på att medborgarna arbetar, tjänar pengar 

och betalar skatt. Nu har vi en verklighet där allt fler människor flyttar till och 

arbetar i olika länder och där handeln med såväl varor som tjänster mellan 

länderna ökar, främst inom EU. Fler och fler affärer med både varor och 

tjänster sker via Internet och det är svårt för myndigheter att kontrollera att 

verksamheter som säljs också följer det som redan är överenskommet såväl 

genom praxis, lag som avtal. Detta ställer krav på att regelverket stärks för att 

möta dagens behov av rättvisa och trygghet och samtidigt att myndigheterna 

ges redskap så att de verkligen kan utöva kontroll inom sina respektive områden. 

Dessutom behöver den kontroll som fackföreningsrörelsen utövar också 

anpassas och förbättras till den verklighet som redan råder. 

Vi anser det självklart att alla som arbetar i Sverige ska ha rätt till lika 

villkor för lika arbete oavsett om arbetstagaren bor här permanent eller tillfälligt. 

Ingen arbetsgivare oavsett vilket land han/hon kommer ifrån ska tillåtas 

dumpa löner och anställningsvillkor genom att kringgå eller missbruka regelverket 

på den svenska arbetsmarknaden. 

Arbetarrörelsen måste tydligt markera var den generella välfärden har 

sitt avstamp. Det handlar inte bara om arbetstillfällen det handlar lika mycket 

om välfärden i framtiden. Vi måste därför med kraft ta tag i frågor och ställa 

krav om justa villkor vid offentlig upphandling samt med kraft och på alla 

plan motverka den ekonomiska brottsligheten. 

Det har i olika sammanhang hävdats att kommuner och landsting inte 

kan ställa krav på kollektivavtal vid upphandling. Frågan har endast prövats 

juridiskt en gång (1996). Vi ska självklart ha en stor öppenhet mot att företag 

från andra länder ges möjlighet att utföra tjänster och entreprenader i Sverige, 

men det ska lika självklart ske på samma villkor som gäller för svenska 

företag så att konkurrensen blir likvärdig. 

I bekämpningen av ekonomisk brottslighet måste även kontinuerlig 

information om dess konsekvenser ingå. Vi måste alla bli medvetna av effekterna 

och därmed inse vårt eget ansvar. Ekobrotten minskar samhällets 

inkomster i form av uteblivna skatter och avgifter vilket underminerar välfärdens 

finansiering, dessutom är det demoraliserande för andra sektorer. 

207

Kan han – kan jag. 

Okunnigheten i vårt samhälle om arbetsmarknadens mekanismer och vårt 

skattesystem är betydande. Det har medfört att alltför många idag oemotsagda 

spär på fördomar och felaktigheter om grunderna för vårt skattesystem 

som ytterst är vår välfärd. Den svenska modellen är inte bara värd att försvara, 

den är oöverträffad! Vår roll i arbetarrörelsen är inte att lyssna av opinionen 

utan vår främsta roll är att opinionsbilda för våra idéer. Vi kan inte längre 

tillåta att den generella välfärden går folket ur händerna på grund av en 

osaklig debatt som ibland utmynnat i priset på varor och tjänster. 

När frågor om välfärd och dess finansiering kommer upp behövs fler 

budbärare som kan de bärande grundprinciperna för vår välfärdsmodell. Välfärd 

som en social rättighet för alla medborgare är en av de mer vitala delarna 

av vårt samhällsbyggande och den är väl värd att försvara. Samtidigt måste 

vi inse att medborgarna ständigt matas med ifrågasättanden av välfärdssamhället. 

Detta sker dels via våra politiska motståndare men även av icke fungerande 

system och brister i sektorsamverkan. Allt kan inte och ska inte heller 

försvaras, vårt samhälle och våra system behöver ständigt synas för att påvisa 

vägar till förbättringar och moderniseringar. Men vi måste stå upp för grunderna, 

att den generella välfärden ska vara en social rättighet och gälla för alla. 

Vi kan vara stolta men vi är inte nöjda, det går inte längre att ta välfärden för 

given. Vi måste ständigt stå upp för allas lika värde och rätt annars så blir den 

inte kvar. Är vi inte beredda att gemensamt bidra till vad det kostar så kommer 

priset för var och en att bli mycket högt. 

Höstens och vinterns händelser gällande det lettiska företaget Laval un 

Partneri Ldt som vägrar teckna svenskt kollektivavtal har fått betydande uppmärksamhet. 

Byggnads har vidtagit stridsåtgärder vilket innebär total arbetsnedläggelse, 

strejk och blockad. Flera fackförbund har vidtagit sympatiåtgärder. 

Kollektivavtalet har diskuterats i riksdagen och konflikten prövats i arbetsdomstolen. 

Länder i EU gör olika tolkning av gällande rätt. Till skillnad mot 

de flesta andra länder i Europa har Sverige ingen lagstiftning om minimilöner. 

Denna fråga har istället överlåtits till arbetsmarknadens parter, och rent praktiskt 

sker detta genom kollektivavtal som reglerar löner och anställningsvillkor. 

Vi anser att det finns skäl för fackföreningsrörelsen och partiet att starta 

en bred debatt kring detta. Med inslag av frågor kring: Vad är ordning och rättvisa? 

Vad är fackets roll och uppgift? Vilka frågor ska vårt samhälle hantera? 

Den svenska modellen, varför? Kollektivavtal, varför då? EU: s lagstiftning, hur 

påverkar den vårt samhälle med utstationerings- och tjänstedirektiv? Ekonomisk 

brottslighet, kan vi motverka det? Allt i syfte att borga för en fortsatt facklig-politisk 

samverkan och framtidens finansiering av vår gemensamma välfärd. 

Stockholms läns partidistrikt föreslår partikongressen besluta 

1) att partistyrelsen ges i uppdrag att utforma ett program för att beskriva 

och motverka fusk och ekonomisk brottslighet, 

2) att partistyrelsen ges i uppdrag att samla kommunerna kring ett upphandlingsreglemente 

så att det klart framgår att leverantörer till kommunen 

ska följa gällande svenska kollektivavtal, 

3) att kraftsamla fackligt-politiskt för att nå ut till så många förtroendevalda 

i kommuner och på arbetsplatser samt övriga medborgare, som det 

bara går med våra idéer med den framtida välfärden och dess samverkan 

med ordning och rättvisa på arbetsmarknaden. 

208

Partistyrelsens utlåtande över motion E322:1-3 (betalningsförelägganden) 

Motion E322:1-3 (enskild, Arvika arbetarekommun) vill ge partistyrelsen, 

regeringen och riksdagsgruppen i uppdrag att på lämpligt sätt medverka 

till att vi får en ökad kunskap om villkoren för de människor som får 

betalningsförelägganden, att lämpliga åtgärder vidtas för att hjälpa dem 

som fått betalningsanmärkningar och föreläggande, samt att vara öppen 

för okonventionella lösningar även om dessa kan verka långtgående. 

Att hamna i ekonomiska svårigheter kan få mycket långtgående konsekvenser 

för människors möjligheter att leva ett bra liv på det sätt man 

önskar. Partistyrelsen delar motionärens syn på att samhället måste se till 

att människor får hjälp att ta sig ur en svår ekonomisk situation som lett 

till betalningsanmärkningar och betalningsförelägganden. 

Skuldsaneringsutredningen har föreslagit en rad förenklingar och 

effektiviseringar av skuldsaneringsförfarandet. Partistyrelsen ser positivt 

på ett förbättrat skuldsaneringsförfarande men vill avvakta det arbete som 

nu pågår med att behandla förslagen innan ställningstaganden i de olika 

delarna kan göras. 

Kronofogdemyndigheten har i sitt uppdrag att aktivt arbeta med 

förebyggande åtgärder för att minska antalet personer som hamnar i betalningssvårigheter. 

För att förhindra att unga människor tidigt drar på sig 

skulder de inte kan betala besöker Kronofogdemyndigheten ungdomarna 

ute på skolorna. Det ingår också i deras verksamhet att informera skuldsatta 

personer om vilka möjligheter som finns för att komma till rätta med 

de ekonomiska problemen. 

I de flesta kommuner finns det också en budget- och skuldrådgivare 

som skuldsatta kan vända sig till för att få hjälp, till exempel. med att upprätta 

en hushållsbudget. 

Om någon på grund av sjukdom eller liknande behöver hjälp med att 

bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom kan rätten, om det behövs, utse 

en god man för den behövande. Den gode mannen kan då hjälpa till med 

betalning av skulder och liknande. 

Partistyrelsen menar att det är viktigt att alla kommuner verkligen 

har den kunskap som behövs om hur man bäst kan hjälpa dessa människor 

och möjlighet att ge stöd. I de kommuner som saknar en budget- och 

skuldrådgivare eller liknande funktion bör våra förtroendevalda verka för 

att en sådan inrättas. 



utlåtande. 

209

Motion E322 

Arvika arbetarekommun – enskild 

Hjälp till dem som fått betalningsförelägganden 

Av olika skäl har jag kommit i kontakt med personer som fått betalningsförelägganden 

från kronofogden. I samtliga fall har jag kunnat konstatera att dessa 

personer varit oförmögna att reda upp situationen på egen hand. Utifrån min 

begränsade erfarenhet misstänker jag att det finns många människor som av 

stolthet, oförstånd, mm inte vill eller kan be om hjälp för att få ordning på sin 

privatekonomi. I dagens samhälle finns en mängd fallgropar och frestelser som 

kan få allvarliga följder för dem som inte förmår tänka långsiktigt då de hanterar 

sina pengar. Även om problematiken troligen inte har några enkla lösningar 

måste det vara en uppgift för det socialdemokratiska partiet att utforma 

samhället och lagstiftningen på ett sätt som begränsar risken för betalningsanmärkningar 

och betalningsförelägganden. En lösning som kan verka långtgående 

är att den som fått upprepade betalningsförelägganden och som bedöms 

behöva praktisk hjälp på ett aktivt sätt stimuleras att nyttja en ekonomisk rådgivare, 

vars ställning bör motsvara den som gäller för en ”god man”. 

Med hänvisning till ovanstående föreslås att kongressen beslutar ge partistyrelsen, 

den socialdemokratiska regeringen och riksdagsgruppen i uppdrag 

1) att på lämpligt sätt medverka till att vi får en ökad kunskap om villkoren 

för de människor som får betalningsförelägganden 

2) att vidta lämpliga åtgärder som syftar till att hjälpa dem som fått betalningsanmärkningar 

och förelägganden 

3) att vara öppen för okonventionella lösningar även om dessa kan verka 

långtgående. 

Göran Pettersson, Arvika s-förening 

Arvika arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E323 (barns tillgångar) 

Motion E323 (Kristinehamns arbetarekommun) yrkar alla försäkrings-, 

skadestånds-, brottsskadeersättningar, vilken nivå det än är, sätts in på ett 

överförmyndarspärrat konto. 

Den som är under arton år får, med vissa undantag, inte själv råda 

över sin egendom. I stället är det förmyndarna, normalt ett barns föräldrar 

som bestämmer hur barnets tillgångar ska användas och placeras. En 

grundläggande förutsättning är dock att tillgångarna används till barnets 

nytta. Förmyndare får inte ge bort barnets egendom, annat än i mycket 

begränsad omfattning, utan samtycke från en överförmyndare. 

En förälder som använder sitt barns pengar för att finansiera ett 

missbruk gör sig skyldig till förskingring. Som motionären skriver kan 

man förstärka skyddet för ett barns tillgångar genom att använda så kallade 

spärrade konton. Sådana konton innebär att överförmyndare måste ge 

sitt samtycke till att tillgångar på kontot tas i anspråk av förmyndaren. En 

förmyndare som vill ta ut pengar från kontot måste redogöra för syftet 

med användningen av tillgångarna, vilket fungerar som en garanti mot att 

egendomen förslösas. 

210

Enligt Brottsoffermyndighetens arbetsordning gäller att ersättningen 

ska sättas in på ett spärrat konto om sökanden är omyndig och den 

brottsskadeersättning som sökanden tillerkänns överstiger ett basbelopp. 

Samma rutin tillämpas även vid utbetalningar av lägre belopp, om skadevållaren 

finns inom familjen. 

Möjligheten för Brottsoffermyndigheten att betala ut medel till ett 

spärrat konto har uppmärksammats i en utredning om förmyndare, gode 

män och förvaltare vars betänkande lämnades till regeringen under våren. 

Där görs bedömningen att Brottsoffermyndighetens rutiner saknar lagliga 

förutsättningar. Utredningen föreslår att det införs en skyldighet för 

Brottsoffermyndigheten att vid utbetalningar som överstiger ett basbelopp 

sätta in medlen på ett spärrat konto. 

Även dagens regelverk ger dock möjligheter att använda spärrade 

konton för att skydda medel som betalas ut till barn, om det finns särskild 

anledning att misstänka att förmyndaren kommer att åsidosätta sina skyldigheter. 

Överförmyndaren får, om det av någon särskild anledning 

behövs för att trygga förvaltningen, meddela den som ska betala pengar till 

den omyndige att pengarna ska sättas in hos en bank och i samband med 

det begränsa möjligheterna att ta ut pengar från bankkontot. Om Brottsoffermyndigheten 

misstänker att pengar som ska betalas ut till ett barn 

riskerar att användas för annat än barnets nytta kan myndigheten underrätta 

behörig överförmyndare om detta förhållande. Överförmyndaren ges 

då möjlighet att besluta om användning av spärrat konto om det behövs 

för att skydda barnets tillgångar. 

Partistyrelsen ser positivt på motionens intentioner. Att ytterligare 

förbättra skyddet för barn som erhåller försäkrings-, skadestånds- eller 

brottsskadeersättningar är viktigt. De exakta formerna för hur detta bäst 

uppnås får övervägas i samband med den översyn av lagstiftningen om 

förmyndare, gode män och förvaltare som nu pågår. 



utlåtande. 

Motion E323 

Kristinehamns arbetarekommun 

Omskrivning av lagtext 

När ett barn får försäkrings-/skadeståndsersättning utbetalt enligt brottsskadelagen, 

gäller i dag att över två basbelopp görs en insättning på ett spärrat 

konto i barnets namn. Överförmyndaren underrättas om detta. Vid ersättning 

under två basbelopp sker utbetalningen direkt till vårdnadshavaren. 

Om vårdnadshavaren har problem med någon form av missbruk, till 

exempel alkohol, narkotika eller spelberoende, innebär det en risk att barnets 

pengar används för att finansiera vårdnadshavarens missbruk. 

Jag yrkar därför på en omskrivning av lagtexten i 16 kap 11 § föräldrabalken: 

1) att alla försäkrings-, skadestånds- och brottsskadeersättningar vilken 

nivå det än är sätts in på överförmyndarspärrat konto. 

Inga-Lill Röhr 

Kristinehamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

211

Partistyrelsens utlåtande över motion E324 (EU-kriterier) 

Motion E324 (Ale arbetarekommun) föreslår att Sverige antar den Europeiska 

unionens klassificeringskriterier för identifiering av organiserad 

brottslighet och kriminella grupper. 

I Sverige används i dag dessa kriterier. 



utlåtande. 

Motion E324 


Bekämpningen av brott och kriminella gäng 

Under ett antal år har det varit en negativ utveckling av så kallade kriminella 

gäng. Polis och rättsväsende gör ett gott jobb för att stävja och hindra den 

negativa utvecklingen. Problemet idag är att det känns som polisen och rättsväsendet 

alltid jobbar två steg efter när det gäller lagstiftningen och insatserna 

mot dessa grovt kriminella grupper. Dessa grupper är också skoningslösa i 

sitt sätt att utöva brottslighet, vilket skapar en stor rädsla, otrygghet och oro i 

vårt samhälle. 

Ett av problemen vi idag har i Sverige är identifieringen och klassificera 

dessa kriminella gäng. I vårt granland Danmark har man på ett effektivt sätt 

jobbat med att identifiera och störa dessa grovt kriminella gäng. I Danmark 

använder man de kriterier som den Europeiska unionen ställt upp för att brott 

och kriminella gäng ska kunna klassificeras som organiserade. 

Det europiska klassificeringssystemet ser ut på följande sätt 

Nedanstående fyra punkter är obligatoriska: 

Samarbete mellan minst tre personer. 

Misstanke om allvarliga kriminella handlingar (brott för vilket är föreskrivet 

fängelse i minst två år, seriebrottslighet och andra brott som kan orsaka stor 

samhällsskada). 

Lång eller obegränsad utsträckning i tiden (kriteriet hänför sig till gruppens 

stabilitet och [potentiella] varaktighet). 

Strävan efter vinning och/eller makt. 

Därutöver måste minst två av följande kriterier vara uppfyllda: 

Egna tilldelade uppgifter åt var och en. 

Verksamhet på internationell nivå. 

Användande av våld och/eller hot. 

Användande av kommersiella eller affärsmässiga strukturer. 

Deltagande i penningtvätt. 

Någon form av disciplin och kontroll. 

Otillbörlig påverkan på politik, medier, offentlig förvaltning, rättsliga 

myndigheter eller ekonomin. 

212

Denna klassificering används inte i Sverige vilket försvårar polisens arbete. Vi 

föreslår därför följande: 

1) att Sverige antar den Europiska unionens klassificeringskriterier för 

identifiering av organiserad brottslighet och kriminella grupper, 

Johan Carlsson och Jarl Karlsson 


Partistyrelsen utlåtande över motion E325 (pass) 

Motion E325 (Tingsryds arbetarekommun) föreslår att det ska finnas 

möjlighet att söka och hämta ut pass i varje kommun. 

Ett antal åtgärder för att höja säkerheten i svenska pass har vidtagits. 

En av dessa åtgärder är att införa s.k. biometriska uppgifter i passen. Det 

innebär att en passökande ska vara skyldig att hos en passmyndighet ta en 

bild i digitalt format av sitt ansikte. Ändringen är en mycket viktig del i 

strävan att öka säkerheten i pass. Det är också viktigt att det pass som lämnats 

ut till passökanden fungerar vid en gränskontroll. Passmyndigheten 

bör därför kontrollera det biometriska underlaget i passet innan det lämnas 

ut till passökanden. 

När det gäller var passen ska lämnas ut till passökanden avgörs detta 

av Rikspolisstyrelsen och de lokala polismyndigheterna. Något hinder för 

polismyndigheterna att använda sig av s.k. utlämningsställen finns inte. 

Därmed kan de lokala polismyndigheterna skapa möjlighet för passökanden 

att hämta ut sitt pass vid annan polisstation än där passansökan görs. 

Enligt uppgifter från Rikspolisstyrelsen har flera polismyndigheter, bland 

annat polismyndigheterna i Norrbotten, Västerbotten och Skåne, beslutat 

sig för att använda sig av passutlämningsställen. Det är dock viktigt att det 

finns möjlighet att kontrollera underlaget i passet före utlämnandet. Partistyrelsen 

anser att denna fråga fortsatt ska hanteras av polismyndigheten 

för att säkerställa både säkerhet i passen och tillgänglighet. 



Motion E325 

Tingsryds arbetarekommun 

Möjlighet att söka pass i sin egen kommun 

11 september sitter välbevarat som datum i vårt minne. Att det som hände då 

får följder långt senare ute i vår landsbygd är inte så märkvärdigt i vår allt mer 

globaliserade värd. Att följderna blir negativa, måste man dock ifrågasätta, 

även om terrorbekämpning naturligtvis gagnar oss alla i förlängningen. 

USA ställer krav på att inresande ska ha ett pass utrustade med biologisk 

identifiering, vilket gör att även invånare i Sverige ska utrustas med sådana 

pass. För att beställa ett sådant pass och därefter vid ett senare tillfälle hämta 

ut detsamma, krävs avancerad teknisk utrustning som scannar av att vi är den 

vi utger oss för att vara. Passen utrustas med datachips, vars innehåll ska stämma 

överens med den person som hämtar ut passet. 

213

I vårt län Kronoberg kommer polismyndigheten att utrusta Växjö (2 st) 

och Ljungby (1 st) med de tekniska finesserna och personal för handhavande, 

vilket kommer att innebära minst en hel dags frånvaro från jobbet och många 

dyrbara mil i transporter för att kunna ta ut ett pass. 

Hur rimmar detta med att hela landet ska leva och erbjuda god service 

till sina invånare? Ganska illa! Ska de invånare som bor utanför städerna spärras 

in hemmavid? Låt poliserna vara poliser och fotograferna fotografer. 

Vi föreslår justitieministern 

1) att det ska finnas möjlighet att söka och hämta ut pass i varje kommun. 

Barbro Svensson 

Tingsryds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

214

HÃ¤fte E-2 - Socialdemokraterna

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?