Pärm Sv2 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

96
Ovannämnda gåvobrev har gått förlorat, men innehållet finns kvar i två avskrifter, som gjorts av två
av 1600-talets lärda män, nämligen riksantikvarien Joh Hadorph och kyrkohistorikern Cladius
Arrhenius Örnhiälm. Det i brevet nämnda namnet på den, som då brukade Ekhammar, nämligen
"Jacopper Maszunth" är Hadorphs avskrift under det att Örnhiälm tolkat namnet som Maazmoth.
Sannolikt är att mannen hetat Jacob Matsson
Vad det övriga innehållet i brevet angår, torde det inte vara några svårigheter att förstå, att nämnda
markland i Ekhammar skänktes för evärdelig ägo med alla tillagor (inkomster) hus och jord, åker och
äng, sjö och fiskevatten och allt det som hör till förutnämnda egendom, när och fjärran, ingenting
undantaget, i okvald ägo. Det är samma jord, som Jacob Matsson bor på och som årligen räntat två
mark penningar och fyra pund korn.
Ovannämnda Ingegärd Jonsdotter eller Johansdotter, som hon ibland nämns, hade varit gift med
Ekaättens stamfader, riddaren och riksrådet Trotte Petersson, som var död 1364. De hade två söner
och fyra döttrar och den son, som nämns ovan och som godkände gåvan till Cecilia Månsdotter, som
genom gifte med Erik Johansson (Vasa) blev moder åt Gustaf Vasa.
Ingegärd Jonsdotters fader, Johan Magnusson, var lagman i Västmanland omkring 1335 och blev
riddare 1337, troligen vid kung Magnus kröning, enligt "Ättartavlor" för äldre svenska frälsesläkter.
Han ägde Benhamra i Vad socken, Vallentuna härad. Hans fader Magnus Gregersson, 1285-1319, var
riddare och riksråd och lagman, även han i Västmanland. Han i sin tur var son till Gregers, en oäkta
son till Birger Jarl. År 1272 bytte Gregers till sig Ängsö mot en egendom i Närke.
Efter denna lilla utvikning återgår vi till Ekhammar.
På Sankta Elisabets dag, den 19 november 1378 skänkte ovannämnda Ingegärd Jonsdotter och hennes
man i andra giftet, Henrik Reventlow, till Klara kloster vid Stockholm ytterligare "ett markland jord
som kallas Näs som ligger vid Almarnästeke". I detta gåvobrev är visserligen Ekhammars namn ej
utsatt men ordalydelsen är densamma, som i förra förutnämnda brev och de agerande personerna äro
desamma, varför den bortskänkta jorden med största sannolikhet också tillhört Ekhammar, fastän
namnet utelämnats. Brevet är beseglat av Henrik Reventlow och hans hustru Ingegärd samt hennes
söner i första giftet, Magnus och Johan Trottesson samt mågarna Lafrin Biörnsson och Tideka Pinogh
och Conrad Gioritz.
Men 1460 bytte ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna av någon anledning bort några av
biskopsbordets gårdar på annat håll i Uppland emot ett markland jord i Ekhammar, som sålunda i
sammanhang därmed kom att tillhöra kyrkogodsen, vars brukare kallades S:t Eriks landbor.
Enligt Upplands handlingar "Årliga räntan" bestod Ekhammar under 1540-talet av 3 gårdar om
vardera två markland jord, som tillhörde S:t Eriks landbor, och den av konungen tillsatte fogden
Mårten Hansson, 1544-1548. I och med Västerås recess 1527 indrogs alla kyrkogods till kronan och
lades i en del fall under konungens "arv och eget", men först 1559 upptages en av gårdarna i
Ekhammar under denna rubrik i "Årliga räntan".
Enligt "Årliga räntan" för 1573 förlänades alla gårdarna i Ekhammar till Friherre Nils Gyllenstierna,
men redan året därpå, alltså under Johan den III:s regering, hade en av gårdarna vederkänts genom
landbofogden Jöns Trulsson, och kom därigenom åter under konungens arvegods. 1591 synes en av
gårdarna hava blivit förlänt en man vid namn Herman Nothusen för hans livstid.
Av de övriga två gårdarna har den ena från slutet av 1500-talet fram till 1600 brukats av en man med
namnet Peder och den andra av landbon Hans. Bönderna kallas alltjämt S:t Eriks landbor, men de
båda gårdarna få från och med 1612 beteckningen Kyrkbyn i stället för Ekhammar.
Efter ovannämnde Peder kom en brukare, som hette Erland och han fortsatte till 1624, då han
troligen dog, eftersom för 1625 finns antecknad hestrun Marit.
4 Ekham1.doc 2004-12-15 2000-09-21