Pärm Sv2 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

29 tunnor och 4 fjärdingar spannmål och för detta år, alltså 1681, 34 tunnor, varav dock 19 tunnor
blivit betalda, så att nu återstod 34 tunnor och 4 fjärdingar.
Bokhållare Ryding klagar vidare på samma bonde, att han varit vållande till att Askerhemmanet
brunnit ned den 22 nov 1680. Härpå svarade Erik Nilsson, att han med bokhållarens lov och tillstånd
hade flyttat från hemmanet till Granhammars säteri, men lämnat en del folk kvar i Asker. Sedan blev
Kongl Maj:ts drabanter jämte 4 drängar inkvarterade i gården. Det var i nov och kallt det året, varför
det eldades hårt i två dygn. Efter deras avresa hade muren antänt väggen. Folket på gården var trötta
efter allt passande på drabanterna och hade somnat. Medan bonden sålunda var borta, brann alla
husen ned tillika med hans husgeråd och kläder samt hö och 75 skylar råg. Kyrkoherden i Ryd, som
var Olaus Erici Örn, intygade, att varken bonden Erik Nilsson eller hans folk varit vållande till
branden.
Rätten friade bonden och ansåg att branden uppstått av ren våda. Bonden fick vid nästa ting svära
sig fri. Han befriades också från sin spannmålsskuld, eftersom hans säd blivit lågornas rov.
På 1690-talet kom en annan man med i bilden, nämligen stadskamreraren i Stockholm, Johan
Andersson.
Han hade fått sig upplåtet rusthemmanet i Asker. Detta var mycket illa medfaret både till hus och
gårdar, så han anhöll att få en besiktning av hemmanet före tillträdet, vilket beviljades, särskilt som en
general resolution utgått, att alla sådana hemman skulle besiktigas.
Vid samma tillfälle påtalade han även, att gärdesgårdarna var mycket förstörda särskilt vid en äng,
som sträcker sig ned till sjön, och begärde, att grannarna skulle sköta om gärdesgårdarna på samma
sätt som av gammalt varit vanligt.
Detta Askerhemman hade innehafts och brukats på lön av länsman Erik Johansson. Denne hade
emellertid sagt upp det, varför någon annan måste anmodas sköta det. Bonden Erik Nilsson i Sylta,
som tidigare bott i Asker, blev tillfrågad och han lovade att göra det. Han synes ha ändrat sig, varför
länsmannen fick ta sig an det, men det hade skett på olaga tid och vållade mycket trassel.
Johan Andersson rumsterade mycket bland ortsbefolkningen, särskilt med dem, som råkat bli hans
grannar. Bland det första han begärde vid tinget i jan 1692 var förbud mot bortförsel av ved och ris
från Asker och Tuna äng. Han hade nämligen där låtit röja på egen bekostnad genom dalkarlar och
räknade med att få behålla veden och riset för det arbete han låtit utföra. Rätten förbjöd också olovlig
bortförsel och åverkan vid 40 mark silvermynts böter.
I okt klagade han på, att tunaborna inte höll vägen i ordning. Länsman fick i uppdrag att tillhålla
dem att sköta den.
I jan 1693 anklagades Tuna-, Öråker-, Frölunda- och Skälbyborna för det ohägn han ansåg, att deras
kreatur tillfogat honom och fordrade, att de skulle åläggas att reparera sina gärdesgårdar. De nämnda
grannarna, som var närvarande, lovade inför Rätten att vid nästa vårdag reparera sina gärdsgårdar. Om
det inte skulle ske som sagt var, skulle kamreraren låta uppsätta deras gärdesgårdar, som de sedan
själva skulle betala till honom utan dröjsmål.
Johan Andersson överenskom även, såsom rusthållare för Askers kronohemman, med
Landshövdingen Carl Falkenberg för hans frälsehemman Tuna, med Fersiske och Strassburgiske
sterbhuset, med Kronan samt med fru Maria Hägerstierna och övriga skattebönder i Tuna, att en
gärdesgård skulle uppsättas av åborna i proportion till vars och ens hemmans storlek, och borde
parterna vara så mycket mera benägna att efterkomma denna begäran, som det länder till stiftande av
enighet och grannsämja, eftersom det alltid så mycket klagats över ohägn på varandras åkrar och
ängar.
Han klagade också vid samma ting på bonden Hans Staffansson i Berga över dennes svin, men han
slog ifrån sig och framhöll, att svinen gått in genom någon annan grannes dåliga gärdesgård och det
hade han vittne på.
Men det fanns mer att klaga på, ty bönderna tycks ha gjort lite som de ville på den tiden och lagar
och förordningar spelade ganska liten roll för dem. Nu gällde det Johan Johansson i Tuna, som emot
tingsrättens förbud i jan året före hade åverkat och bortfört 3 lass ved från Asker och Tuna ägor.
Johan Johansson genmälde, att de andra grannarna hade gjort på samma sätt. Detta hjälpte naturligtvis
inte och stadskamreren ville inte ge efter på den lagfästa domen i januari, varför Johan Johansson
måste betala böterna, 40 mark silvermynt.
Till tinget i maj detta år, 1693, riktade Johan Andersson en skrivelse för att få ordning på den
åverkan, som Hans Staffanssons i Berga svin gjort på hans råg, som blivit till stor del "upprotad" och
alldeles fördärvad. Skadan hade besiktigats av befallningsman Paul Jönsson Törngren och tolvman
Peder Andersson året före och de hade uppmätt den till 5 tunnlands utsäde. Skrivelsen nämnde, att
8
2 D:\svenpärm\Hemsidan\Sv2-enskilda\Asker-hem.doc Senast utskrivet 04-12-15 19:59 Skapat den 04-12-15 08:49(96-04-07)